Gasbaserad direktreduktion - Wibergs idé lever vidare

För hundra år sedan pekade en svensk idé ut vägen mot framtidens stål.

För att järnmalm ska kunna bli metalliskt järn måste syret i malmen avlägsnas. Traditionellt sker det i masugnen, vilket kräver stora mängder kol och ger höga utsläpp av koldioxid.

Men 1917 presenterade den svenske metallurgen Martin Wiberg en alternativ lösning. Wiberg utvecklade en process där järnmalmen i stället reduceras med hjälp av gas som cirkulerar genom malmen och reagerar med syret. Resultatet blir poröst järn, så kallad järnsvamp, framställt med mycket lägre kolförbrukning.

Jernkontoret såg tidigt potentialen. År 1925 finansierades en större försöksugn vid Sandvikens Jernverk och senare bildades en särskild kommitté för att vidareutveckla Wibergprocessen. Försök och produktion följde vid flera svenska järnverk, samtidigt som Wiberg fortsatte att utveckla och beskriva sin metod.

Tekniken runt omkring var ännu inte tillräckligt utvecklad för att Wibergprocessen skulle kunna konkurrera med andra metoder. Men grundidén levde vidare och från 1960-talet fick gasbaserad direktreduktion ett betydande internationellt genomslag, framför allt i länder med god tillgång till billig naturgas.

På senare tid har processen blivit intressant igen i Sverige. Genom att använda vätgas som huvudsakligt reduktionsmedel kan syret i järnmalmen bindas till vatten i stället för att bilda koldioxid. Denna princip ligger till grund för den utveckling av fossilfri järnframställning som idag växer fram i norra Sverige.

Så efter mer än hundra år sedan Wibergs första försök har hans idéer fått nytt liv i arbetet med framtidens hållbara stål.