Bergwerkslexicon: C

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Cacholong är en hvit, opaque, eller ej aldeles halfklar Calcedon, som antager en skön politur. Den fås uti Kalmuckernas land i lösa stycken vid stranden af en flod, som invånarne kalla Cache; och emedan alla stenar hos dem få namn af Cholong, har däraf upkommit ordet Cacholong. Uti eld brännes den aldeles hvit, men har vid gjorde försök ej kunnat bringas til smältningl. Se GERHARDS Versuch einer Gesch. des MineralR. 2 D. s. 136. Hos Kalmuckerne slipas däraf åtskilligt husgeråd samt prydnader. I afseende så väl häruppå som hvad egna försök gifva anledning at sluta, kan Cacholong ej äga någon ansenlig hårdhet, ehuru någre Auctorer det försäkra. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 272 samt DUTENS von Edelsteinen, s. 111.

Cadmia är et ord, som tilläges både gallmeja och kobolt. Dock gifves merendels åtskilnaden tilkänna med något tillagt namn. Således heter gallmejan Cadmia lapidosa, eller officinalis; men Cadmia metallica, Cadmia vitri coerulei, kallas kobolten. Cadmia fossilis PLINII betyder dels intet annat än Flores Zinci, dels et gallmejiskt ugnsbrott i ugnar, där zinkmalmer smältas. Hos AGRICOLA omtalas äfven Cadmia bituminosa, som är svart gediegen arsenik, eller Fliegenstein, samt Cadmia atramentosa, som förmodas betyda en svafvelkies. Se LEHMANS Cadmiologia 1 D. s. 6. samt WALL. Syst. Min.T.II. s. 161, 173 och 216. Cadmia factitia betyder det vanliga ugnsbrott, som af zinkmalmer sätter sig i smältugnar. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 224, samt ordet Gallmeja.

Caducera, caduciren, betyder vid Tyska bergverken at ifrån andelen uti någon grufva utesluta en interessent, som brustit uti dess Zubüss, eller insats efter Förordningen.

Caillou d'Egypte, Egyptisk Flinta, kallas en mörk, randig och merendels opaque flinta med bruna, röda och gulaktiga ådror uti vågig form samt ofta med dendritiska figurer. Den träffas merendels uti runda och ovala bollar och föres rättas til jaspisarter.

Calaminaris Lapis,  Se Gallmeja.

Calamita bianca kallas uti Italien en hvit hårdnad Bolus, som är trådig, eller strimig, likasom en asbest. Se Hr. FERBERS Briefe aus Welschland s. 100.

Calcedon är en hvit och mer eller mindre halfklar flinta, som til utseende liknar en vattublandad mjölk, eller har ådror och hvarf af sådan färg, och vid sönderslagning faller, likasom bössflinta, uti convexa och concava, men ej så kantiga stycken, som vanlig kisel. Til ytre skapnad äro Calcedoner antingen aldeles klotformige, eller merendels blott afrundade och förefalla, i sådant lynne, dels i lösa stycken, dels fastsittande i annan bergart. Desse runda calcedoner äro ej altid täte, utan stundom hålige, hysande någon annan stenart, eller ock vatten uti sig, såsom de, hvilka finnas uti Tyskland, vid Buntzlau uti Grefskapet Glaz i Saalfeld, vid Kaussungen uti Förstendömet Jauer och vid Vicenza uti Italien; hvarest uti en hög backe, som består af svartbrun vulcanisk aska, Calcedoner ömnigt träffas dels i form af tunna väggar omkring drushål, dels uti runda, eller aflånga stycken, ifrån en liten ärts storlek til en half tums diameter, hvilka innerst äro ihålige och til en del fylde med vatten. Vid Kaussungen uti Schlesien och uti Zweybrücken finnas klotformige Calcedoner inneslutne uti en hårdnad lera; och vid Görsdorf uti Freyberger Bergamts-Revier sitta de, uti en gång, på flussspat och qvarts så väl i skapnad af runda kulor, som uti smal och spetsig form, liknande tappar. De märkvärdigaste Calcedoner fås likväl ifrån Ferröarne, hvarest de, likasom vid Vicenza, träffas flötsvis sittande uti en svartbrun, eller vulcanisk jord, antingen som halfva klot, eller cylindriske tappar, som inuti hafva en hålighet och stundom äro släte, stundom med crystaller beväxte, stundom flere med hvarannan sammanflätade. Men i synnerhet förefalla Calcedoner liggande uti lager, eller flötser, såsom vid Courtagnon i Champagne, uti en särskilt grufva i Florenz och vid Poinik nära til Neusohl i Ungern, där järnmalmer, som med en vacker, blåaktig och droppformig Calcedon äro öfverdragne, brytas skiftesvis med hvarf af skiffer. Se GERHARD Versuch einer Gesch. des MineralR. 2.D. s. 131-134; FERBERS Briefe aus Welschland s. 21, 22 och 90; VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 201 samt Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1777 s. 339. Calcedon har ock blifvit funnen i smala strykande gångar uti hälleflintberg ej långt ifrån Hällefors silfververk här i riket.
             Calcedoner, likasom Opaler, äro ofta beklädde med en lös blekgul skorpa, hvilken i synnerhet har den egenskap at klarna i vatten och får egenteligen namn af Lapis hydrophanus, eller Oculus mundi. Se ordet Hydrophanus Lapis. Men hvarken rätt Calcedon, eller Opal, hafva denna egenskap i märkelig grad. Calcedoner och Opaler äro eljest närmaste slägtingar, allenast skilde uti olika grader af samma egenskaper, så at Calcedon ej bör anses för annat än en tätare, eller tyngre och något hårdare, men mindre genomskinlig Opal. Hårdheten hos Calcedon är eljest så olika, at den stundom eldar starkt emot stål och stundom intet. Gränsorne för dess Gravitas Specifica äro 2,559 samt 4,360 och således nog vidsträckte, men bevisa huru mycket denne stenart varierar på olika orter. Uti eld är Calcedon osmältelig, men löses lätt i boras och ännu lättare, med fräsning, uti alkali fixum. Ferrö Calcedon har äfven til sin sammansättning blifvit undersökt och innehåller efter gjorde försök 84 procent kiseljord samt 16 procent lera. Med saltsyra kan ock 4/100:delar lera därutur utdragas. Se BERGMANS Opusc.Chem. Vol. II. s. 58, 61.

             Mjölkfärgad Calcedon är den allmännaste, som skiljer sig ifrån Agat blott genom mindre hårdhet och sitt målniga utseende, men förefaller eljest af flera och vackrare förändringar, ibland hvilka Saphircalcedon, som är blågrå, men med rådande blå färg, är skönast, dyrbarast och tillika hårdast. Stundom är litet gult och purpur inblandadt med den hvita färgen, och när en sådan Calcedon hålles emot solen visar den regnbågens färgor samt får därföre namn af Iris calcedonica. Ändteligen gifves ock strimig, eller randig Calcedon, med grå och röda puncter på hvit botten. Se Hr. DUTENS von Edelsteinen s. 104. De kostbaraste Calcedoner hafva kommit ifrån ön Ceylon; men eljest finnas Calcedoner på många orter, såsom uti Siberien, Kalmuckiet, Böhmen, Schlesien, Sachsen, utom redan upräknade ställen, och stundom uti så stora stycken at åtskillige käril och prydnader därutaf kunna förfärdigas. - Om Calcedon i Kalmuckiet se Cacholong.

Calcedonagat kallas en Calcedonfärgad Agat, eller Achates calcedonisans.

Calcedonjaspis kallas en Calcedon, som har mörka fläckar af röd eller grön jaspis, men Jaspis calcedonica får den heta, som förer hvita ådror och fläckar af Calcedon uti röd eller grön jaspis.

Calcinera är i allmänhet det samma, som at genom en viss grad af hetta, eller med eldens verkan, under fria luftens tilgång, antingen: 1:o ifrån vissa kroppar afdrifva det flygtiga, eller ock 2:o förstöra deras bränbara beståndsdel. Uti den förra händelsen förändras allenast kroppens utvärtes structur och egenskaper, såsom då en blott vätska, eller crystallisationsvattnet, drifves igenom calcination ifrån vissa salter, såsom pottaska, borax, alun m.fl.., eller ifrån bergarter, såsom kalk och gips; eller då flygtiga mineralier, såsom arsenik, svafvel och mineraliska syror, drifvas ifrån hvarjehanda malm- jord- och bergarter, hvarigenom de beredas antingen til smältning och deras innehafvande metallers utbringande, eller til glassmältningar, eller ock til nyttjande uti pulverform för hvarjehanda färgor o.s.v.
             Malmers calcination sker antingen uti hvälfda ugnar, medelst lågan af ved, stenkol eller bräntorf, hvilket egenteligen calcinera kallas; eller ock innom öpna murar, då malmerne, uti större stycken sönderslagne, läggas omedelbart på en bädd af ved med mellanlagde kol at under den itända vedens upbrinnande blifva upglödgade, hvilket vid bergverken allmännas kallas rosta; eller ock då allenast lågen af underlagd ved upstiger genom en hop af sönderslagne malmer, eller stenarter, såsom vid kalkbränning tilgår. 
             Calcination uti ugnar verkställas i synnerhet på sådane malmer, som äro uti pulveraktig form och kunna således ej brännas på öpen rosta, såsom hvarjehanda stiger af koppar- bly- silfver- och tennmalmer samt kobolter, antimonium crudum, gallmejor, med mera, hvilkas metalliska halt genom smältning sedan skall utbringas. Likaledes calcineras uti ugnar den svarta grofva pottaskan, då hon skall raffineras, eller blifva hvit; järnvitriolen, då syran sedan skall utdrifvas, eller då den skall tjena til saltpettersyrans afdrifvande: blykalker til mönja: gula järnochror af förvittrad kies, då däraf röda färgor skola tilverkas: glascomposition af kiselmjöl och Sal alkali, då den skall til Fritta beredas, o.s.v.
             Den senare och högre graden af calcination, som egenteligen kan kallas en förbränning, eller decomposition, sker icke allenast på alla ämnen uti växtriket, då de förbrännas til aska, utan ock på alla oädla hela och halfva metaller, då deras förnemsta beståndsdel, eller phlogiston, genom eldens verkan til mer eller mindre mängd utdrifves, eller då de bringas til så kallade kalker. Detta förefaller vid åtskilliga behof uti konster och handtverk, såsom då koppar, järn, bly, tenn, vismut, regulus antimonii, kobolt, magnesia nigra &c. brännas til kalker, i synnerhet för färgors beredning, som nyttjas antingen af emailleurer, glasbruk, porcellains-fabriquer och krukmakare, eller af målare til vatten- och oljefärgor m.m.
             Märkvärdigt är, at alla desse metalliska kalker erhålla genom calcination en betydande tilväxt uti tyngden. Järnfilspån har, efter calcination på skärfvel uti proberugn til en mörkröd crocus under flitig omrörning, förökadt sin tyngd til 43 procent: kopparen, på lika sätt salcinerad til en svartblå kalk, har ökat 12 ½ procent; tenn til hvit kalk calcineradt, med långsam hetta och trägen rörning, har ökat ända til 20 procent. Kalken af Regulus Antimonii allenast 3 procent; Vismutkalken ungefär lika, eller 2 ¾ procent; Blycalcineradt til vacker röd färg, eller mönja, har gifvit 8 ¼ procents tilväxt i tyngden, som Hr. BergsR. ABICH försökt. Se Mönja. Många chimici och naturkunnighe hafva budit til at förklara orsaken til metalliska kalkernes större tyngd än deras rena metaller ägt för calcination. De äldre hafva därmed velat bevisa eldmateriens verkeliga tyngd. Nog rimligare har Herr DE MORVEAU sökt bevisa, at det öfvermåttan lätta phlogiston hos metallerne gör at en metall ej kan verka med hela sin tyngd, förrän den phlogistika lättande delen är borta. Än närmare tyckes Hr. BergsR. ABICH träffadt sanningen, då han med flera rön bestyrkt den gissningen at tyngdens tilökning förnemligast härrörer af den luftsyra, eller aër fixus, som de metalliske kalker under calcination insupa. Förmodeligen kan ock phlogistons förlust tillika bidraga til denna tyngdens förökning, på lika sätt som en tung kropp, hvilken sjunker uti vatten, kan därifrån hindras, om han bindes vid en lättare och säges blifva tyngre, eller sjunker fortare, om han åter loses ifrån den lätta kroppen.
             Härvid bör likväl ihogkommas, at ehuru en metallisk kalk väger mera än förut, så länge han var metall, är dock sjelfva slaggen, eller kalken, en verkelig förlust, eller afbränning, som metaller lida uti eld, när de allenast til en del calcineras, hvilken afbränning, i mån efter sin storlek, minskar den återstående metallens vigt. Se härom ordet Afbränning.
             Genom tilsats af saltpetter, som begärligt angriper och absorberar det bränbara uti smältningshetta, kan metallernas calcination mycket hastigt förrättas, men med ansenlig förlust uti vigten, i anseende til saltpettrets häftiga verkan och en del metallers bortröfvande. 
             En annan art af calcination är det, som sker på våta vägen, då metallerne antingen frätas eller uplösas af syror och sedan fällas med alkalier til så kallade kalker.
             Desse senare calcinationer kunna ske utan luftens omedelbara tilgång, som nödvändigt fordras vid de förra uti eld.
             Guld och silfver, som ej calcineras uti eld, bringas väl också genom uplösning och fällning til pulver, som orätt fått namn af kalker; men så längde det intet är til fullo bevist at de därigenom förloradt deras phlogiston, så kunna de ej anses lika med andra mtalliska kalker, hvilka ej reduceras utan nytt tilsat bränbart ämne. Platina har väl också under stark calcination funnits öka litet uti sin tyngd, men sådant lärer ofelbart härrört af det med denna ädla metallen följande järnet och bör ej däraf slutas, at denne metallen kunnat calcineras.
             Vid malmsligers calcination uti ugnar fordras at väl känna deras art och förhållande uti hettan och därefter inrätta så väl eldgraden, som deras skötsel och flitiga rörning i calcination. Blyhaltige sliger, til exempel, skola calcineras med varsam och småningom ökad hetta. De som innehålla mycket svafvel, eller arsenik, fordra starkare hetta och mera tilgång af fria luften genom vädergluggarnes öpnande. Jordaktiga färgor af metalliska kalker och järnochror tåla väl den mästa hetta, men fordra mycket rörning och upsigt at de ej brännas längre än til dess högsta färgen yppar sig, som alt måste läras af förfarenheten. Se vidare orden Rosta och Calcinerugn.

Calcinerugnar (Brennosen) kallas sådane hvälfde flamugnar, hvaruti calcinationer förrättas. De finans af olika byggnad och storlek, efter olika ämnens, ändamåls och bränstens beskaffenhet.
             För Gallmejas calcination, som dock icke är annat än en stark torkning, göres allenast et stort hvalf, som en liten källare, försedt med starka järndörrar. Eldrummet är något djupare ned än ugnsbottnen och flamman går in uti ugnen genom et hål vid ena gafvelen samt stryker öfver den på ugnsbottnen liggande gallmejan. Huru den rå gallmejan första gången calcineras, utan ugn, finnes beskrifvit af Hr. GALLON och är infördt uti en Tom af Description des arts, under titel: L'art de conventir le cuivre rouge en laiton, ou cuivre jaune. Calcinerugn för Pottaska, som är beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1759, kan äfven tjena för Antimonii kalk och diverse jordfärgors beredning. För rödfärgs bränning och blyglansers calcination finnas ugnar vid Dylta samt vid Wästra och Östra Silfberget och vid Sala silfververk. Om Engelska calcinerugnan för mönja se ordet Mönja.
             Huru en simpel calcinerugn vanligen bygges för hvarjehanda sliger och jordfärgors calcination, kan intagas af Tab. X. Fig. 1 uti plan och Fig. 2 uti profil längs efter medellineen.

             a, a, a, a, Utanmuren dels af tegel, dels af gråsten.
             a 1, a 2, Sjelfva ugnshvalfvet af välbrändt tegel. Jämnför Fig. 2.
             b, b, Ugnsbotten, elelr ärilen, hvaröfver hvalfvet är slagit och hvarpå malmen inlägges. Göres vanligen af slät välbränd ärilsten. Kan ock inslås af god fingrufig bergvesa, som väl packad och slätad samt sedan starkt bränd gifven en god, hård och slät botten. Vid b är ugnsmynningen fordrad med en tackjärns gima och med en järnhäll på bottnen.
             d, Eldtrummor med halsterstänger af tackjärn, hvaruppå veden lägges vid eldningen.
             e, Askrummet (Fig. 2) under halsterstängerne.
             f, En liten balk, eller en stenrad emot eldrummet på ugnsärilen, at godset ej må komma in uti eldstaden.
             g, En öpning försedd med järndörr på sidan af hvalfvet, hvarest det fullbrände godset utdrages, hvilket dock somligstädes sker genom ugnsgiman.
             h, h, Små hål på sidorne af hvalfvet, som öpnas när godset behöfver svalka och drag samt tilslutas åter efter behof.
             i, i, Fig. 2 fyllning af torr slagg under ugnsärilen.
             k, k, Trumma,  hvälfd längsefter ugnsbotten.
             l, Korstrumma tvärtigenom den förra.
             m, m, Kinningar, som bära rökkåpan, eller skorsten.
             n, Skorsten, hvarigenom röken, sedan den förut passeradt öfver godset ifrån eldstaden uti d och genom ugnsgiman b, ändteligen utgår.
             o, o, En järnstång, hvarpå den vid godsets omrörning nyttjade harkan, eller  lutan, stödes, där ej någon annan invention därtil brukas.
             p, p, Utmärker sandfyllningen ofvanpå hvalfvet.
             q, q, Utmärker en trästolpe på hvardera sidan om utanmuren, hvilka stolpar äro med nedra ändan i grunden nedgräfne och öfver hvalfvet sammanläste med järnband, tjenande sålunda för ankare at sammanhålla murarne, som af hettan och det flata hvalfvet eljest kunna sprängas.
             r,  En liten vindarm, hvarmed luckan för ugnsgiman uplyftes och igensläppes efter behof. För eldsten brukas äfven en sådan lucka.              Dylike calcinerugnar göras med åtskilliga förändringar, såsom:
             a) Då tvenne hvalf göras öfver hvarandra,  hvarvid lågen går först igenom det undra och sedan igenom det öfra, innan han uti rök kommer uti skorstenen, såsom vid Sala.
             b) Då et rökfång bygges vid ugnen, så at vid malmsligers calcination det fina malmdammet, hvilket följer med lågen, kan däruti samlas på sätt som Herr CRAMER beskrifvit uti dess Metallurgie, 3:dje Dels 1 Band s. 81.
             c) För Antimonii calcination brukas lika ugn, som til pottaska, eller mönja, i det bränslet til eldningen inlägges på sidorne af ugnshvalfvet, och behöfves härtil mindre stark hetta.
             d) För arsenikalisk kobolts calcination göras rökfång af 40 a 60 alnars längd, hvaruti arseniken sublimeras och samlas, hvilket beskrifves uti Herr LEHMANS Cadmiologie.              Den här förut beskrifne ugnen brukas är i riket i synnerhet för rödfärgs bränning och för blendearters calcinerande til gallmeja, men kan ock tjena til alla andra calcinations behofver med liten förändring vid nyttjandet.
             Fig. 3 utvisar en järnkratta med breda pinnar, hvarmed fåror dragas uti det godset, som skall calcineras, at hettan må så mycket bättre verka därpå.

Camayeu, Se Camehuja.

Cambai-sten är en på ytan kulformig art af Carneol.

Cameer, Se Camehuja.

Camehuja var et hos de gamla Romare brukeligit namn, med hvilket förstås samma konstens product, som allmänt kallas Chameer och består uti sculpturer en bas relief, som fordom blifvit utarbetade af åtskilliga slags hårda stenar och i synnerhet af Onyx, hvilken bestådt af flera dels hvita, dels mörka strata, då den uphöjde figuren blifvit formerad af et hvitt stratum på en mörk blågrå eller svart botten. Desse äro äfven bekante under namn af Antiquer, men eftergöras nu mera uti Rom af en sort tjocka musselskal, eller perlamo, då den uphöjde bilden formeras af det hvita stratum på inre sidan af skalet och bottnen blifver af det blågrå eller rödgula hvarfvet. Desse efterapade antiquer kännas dock lätt uti mindre hårdhet ifrån de veritable. Se FERBERS Briefe aus Welschland. De imiteras ock på flera sätt, såsom af en art selenit, eller gips, med hvita och gula hvarf, äfven genom aftryck uti porcellains-pasta, som sedan brännes.

Canaliter äro petrificater af ovridne långa snäckor, liknande något böjde ihålige korn. Kallas ock Tubuliter och Dentaliter. Se WALL. Syst. Min.T.II. s. 460.

Canelsten är en vacker brandgul eller gulbrun granat, som finnes på ön Ceylon. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1784 s. 71 och 76.

Canismalm, Se Kanis.

Canonjärn kallas det tackjärn, som är tjenligit til canoners gjutnng, eller af sådan egenskap at det faller väl uti formen med slät yta - är starkt at sönderslå, eller spränga - är lagom satt, eller hvarken för litet eller för mycket malmadt samt således icke medförer något märkeligit glimmer och kies, eller blyertslika fjäll af svart sotande färg, icke heller så kalladt Rödmår. Järnet bör ock, uti stort stycke afslagit, hvarken vara svartgrått, eller grofftjernigt, eller heller hvitt och stråligt, utan ljusgrått och fingrynigt samt tätt och utan små håligheter, eller Gallror hvaraf canon i kulloppet kan blifva skadad.

             Ibland tjenligaste malmer för godt järn til canongjutnng kunna de järnfärgade, eller svartgrå, retractoriska, fin- eller grofgryniga, räknas, med inblandning af skörlberg, fältspat, granatberg och litet kalk. De grå blodstensmalmerne gifva väl godt gjutningsjärn, som dock ej altid befunnits så starkt för canoner, om icke med en lagom blandning af de förenämde.

Canonvind, Se Bårrvind.

Capeller kallas uti proberkonsten de små käril, uppå hvilka guld och silfver smältas i proberugnen med tilsats af bly och genom drifning renas ifrån andra metaller. Jämnför ordet Drifning. Vid större operationer kallas desse käril Testar. Se detta ord.

             Capeller beredas af aska, som genom utlakning är befriad ifrån all sälta, hälst af väl hvitbrända ben; hvilken aska har den egenskap at icke smälta uti sträng hetta, men insuper blyet, så fort det til et qvickt glas förvandlas, tillika med de ofullkomlige metaller, som däruti kunna vara inblandade, och lemnar guld eller silfver sålunda rent på capellen qvar. Huru de göras och brukas kan närmare inhämtas af alla proberböcker, i synnerhet af CRAMERS Metallurgie, 1 Del. s. 119 och följ.
             I stället för benaska kan ock en hvit och ren kalksten, eller hälst spat nyttjas obränd, allenast fint pulveriserad. En sådan kalksten brukas til testar för guldets afdrifning vid Ädelfors med mycken förmån; men all kalksten är icke tjenlig härtil, utan måste genom försök utrönas.
             Capellera är det samma som at drifva på capell. Se Drifning.

Capellfoder,  eller, som den häldre kallas, Nunna, är en ring af messing, hvaruti capeller formas och slås med en stamp af samma metall, som formerar urhålkningen och kallas Munk.

Capnias heter en Jaspisagat af blekröd färg, hvilken likasom af moln eller rök synes öfverdragen, emedan den består af opak jaspis på ena sidan och af halfklar målnig agat på den andra. Se WALL. Syst. Min. T.I, s. 301.

Caracoli förmenas antingen vara det samma som hvita guldet, (Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 226, 227) eller ock en blandning af guld, silfver och koppar. Brukas i Södra America.

Carbunkel är en genomskinlig ädel sten, som til färgen antingen är eldröd, lik et glödgande kol, eller ock gulröd; och fås af begge dessa förändringar ifrån Ost-Indien. PLINIUS omtalar honom såsom ägande den egenskap at lysa i mörkret; hvilken dygn likväl med äldre tiders mörker i vetenskaper har försvunnit. Carbunkel räknas gemenligen til Granater, med hvilka den äger lika hårdhet och rifves af Topaser, men är något hårdare än Bergcrystaller. Herr DUTENS anser dock en eldröd Ost-Indisk Carbunkel för det samma som rubin. Gulröd Carbunkel har man äfven fådt ifrån ruinerne i Rom. Den Ost-Indiske är genomskinlig, men icke rätt klar. Dess Gravitas Specifica är 4,400. Hållen emot solen eller eldljus visar den stundom en sexstrålig stjerna; och kan då äfven få namn af Asteria carbunculi.
             Uti calcination behåller Carbunkel sin klarhet och färg, men kan ensamt smältas til mörkgrönt glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1768, s. 65, 74; för 1775 s. 333 och 334, samt DUTENS von Edelsteinen s. 41.

Carfunkel, Se Carbunkel.

Cariophyllites är en petrification af maskar, til skapnad och storlek liknande örten Cariophyllus. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 460.

Cariophylloides är en Talkdrus, bestående af sammanstrålande och på borst stående skimmer. Se CRONSTEDTS Minealogie, §. 95.

Caristius Lapis, eller Carystius, betyder Berglin. Se WALL. Syst. Min. T. I. s. 393.

Carlsbader Sprudelsten,  Se Sprudelsten.

Carnat, eller Karnat, heter vid Söderfors ankarsmide en talja, eller en lina öfver et enkelt block, hvarmed en stor järnklubba, Herkules kallad, hastigt uplyftes och fälles på storvällen, där ankarklon skall fästas vid dess stock. Se orden Ankarsmide och Herkules.

Carneol är en fin halfgenomskinlig Agat, som vanligen är röd och antingen aldeles liknar köttfärg, eller mer och mindre drager i gult. Namnet har den fått af sin likhet med kött; och är densamma, som fordom hos Grekerne och hos PLINIUS kallades Sarder, eller Sarda.
             Carneol gifves ock både gul och hvit. Den Ost-Indiske är i synnerhet klar med liflig glans, då den hålles emellan ögat och ljuset; och finnes så väl af röd, som vacker gul färg, utom flera förändringar däremellan. Någre kalla den gulaktige Carneolberyll och Sardonyx, men utan skäl. Österländsk Carneol har kommit både ifrån Ost-Indien, Arabien och Ægypten.
             Hvit Carneol har liten inblandning af blått, som gör dess utseende lika med mjölkfärg. Röd och gulaktig Carneol förefaller äfven ådrig, eller med hvita, ljusgrå, röda och svarta ränder genomdragen. Stundom är han hvit och öfverstänkt med fina röda droppar samt får då namn af Stigmites, eller Gemma St. Stephani.
             Understundom träffas och dendritiske Carneoler, som hafva röda buskar och utgreningar på hvit botten. Desse är de dyrbaraste och skattas högre än dendritiske Agater, såsom mera vackre och sällsynte. Se Hr. DUTENS von Edelsteinen, s. 103.
             Wästerländske Carneoler brytas uti Ungern, Schweiz, Italien, Sachsen och på åtskilliga ställen i Schlesien, hvarest han ofta skall vara omgifven af et kalkartadt skal. Den finnes antingen som köttlar i en annan kisel, eller ock uti tunna flötser, såsom vid Freyberg. Se GERHARDS Versuch einer. Gesch. des Mineral. 2.D. s. 137-138.
             Uti hårdhet tyckas Carneoler gifva Onyxarter något efter. Se vidare om deras förhållande härförutinnan Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 68 och 76.

Carpolithi kallas så väl de naturliga stenvandlingar af frukter, som de figurerade stenar, hvilka til utvärtes skapnad likna frukter. Sådane äro i synnerhet Amygdaloides, eller mandelstenar, som hafva lika skapnad med mandlar. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 405, 406 och 604 samt ordet Mandelsten.

Carrariense marmor, Se Marmor.

Caryophyllites och

Caryopylloides, Se Cariophyllites och Cariophylloides.

Cassides (Meerhörnlein) äro små snäckhus, eller petrificerade skal af Echiniter, merendels lika stormhattar, af åtskillig färg och figur. Se WALL.Syst. Min. T.II. s. 508.

Cassor kallas sumparne vid saltgraderingsverk. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 62 och 64.

Castanites kallas en figurerad sten, som liknar castanier.

Casteller kallas vid bränstålsugnarne de murade kistor af eldfast ler, hvaruti stångjärnet inpackas med dess materia, då det skall brännas til stål. Se ordetBränstålsugn.
             Casteller, eller Castlater, kallas ock tunna tegel, eller lerskifvor, hvarmed sidorne uti stålkistorne muras. De göras af 3 delar bränd lera, eller så kallad Bränjord, med 2 delar rå Fransk eller Engelsk lera väl sammanbråkade.

Castracana är en af de raraste och dyraste sorter Lumachella. Se detta ord.

Caulk, Se Chaulk.

Causticus Lapis är et frätande salt, bestående af et fast alkali förenadt med kalk och göres på det sättet at en stark lut af pottaska kokas med osläckt kalk til en såpsjudarelut, som silas och inkokas til et torrt salt, hvilket sedan smältes uti digel, gjutes på en ren järnplatt, brytes i stycken, medan det är varmt, och förvaras i flaska med glaspropp, emedan det deliquescerar snart i öpen luft. Det uplöser och fräter alla animaliska delar, äfven oljor och hårnande fernissor. Brukas också til fluss uti järnprofver. - Under detta namn förstås ock stundom Lapis infernalis, som är mera caustique och dyrbar.

Cement, Cementum, betyder sådant murbruk, som hårdnar under vatten och nyttjas til vattutäta cisterner, källarhvalf, slussbyggnader, med mera, och hvartil vanligen i alla tider varit nyttjad en blandning af den Cölniska, eller Holländska så kallade Tarras, eller Trassen, eller ock Terra Pouzzolana från Italien, med en viss del kalk sammanbråkad, då til murningen äfven brukas sådant tegel, eller klinkert, som står emot väta. Se Vattuklinkert. 
             Huru bränd alunskiffer kan med lika godt bestånd brukas i stället för Tarras til cement, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771, s. 72 och 73 samt ordet Tarras. Nyare förbättring härutinnan med syrkalk, blandad med 1/5 osläckt kalk, kan inhämtas af Hr. LORIOTS rön uti en särskilt Memoire, hvaraf recension finnes uti Samlingar af senare rön och uptäckter i Physiquen, Chemien &c. tryckte i Götheborg 1781, 1 Band, s. 213 och 272; äfven af Hr. HIGGINS rön uti samma ämne, införde uti andra bandet af berörde Samlingar s. 193 och följande.
             En art cement göres ock af smält beck med inrörd kalk och järnslagg, men är ej nog biständigt uti vattubyggnader, där becket efterhand af vattnet uplöses; men kalk och tegelmjöl ensamt, eller än bättre kalk 4 delar, tegelmjöl 1 ½ del, stenkolsaska ¼ del och ren sand ½ del med vatten sammanbråkadt gör et ganska hårdt och fast cement emot väta. Likaledes god kalk 2 delar, sand 1 ½ del, tegelmjöl 1 del, järnbårrspån, eller slipgrom, 1 del, sammanbråkadt, jemte litet stenkols fot, eller aska, som et murbruk, med vatten, gör et ganska starkt cement, som hårdnar uti väta. Om flera arter af cement kan utförligare läsas Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1770, s. 189-206; samt för 1773 s. 97-116 och 298. Jämnför ordet Kalk.
             Cement, eller rättare Cementpulver, kallas ock den massa af frätande materier, bestående hälst af lika delar calcinerad vitriol och saltpetter med dubbelt så mycket tegelmjöl, som brukas til guldets cementering eller rening på torra vägen. Detta cementpulver lägges hvarftals med guldet uti en cylindrisk cementdosa af ler, eller uti digel med tilsmetadt lock, och hålles et dygn uti lindrig glödgning, då alla oädla metaller af den lösblifna saltpettersyran förtäras, men guldet lämnas orördt. Detta skedningssätt har dock nu mera nästan aldeles kommit ur bruk, såsom i anseende til möda, tid och kostnad, långt mindre förmånligt, än våta skedningar. Se vidare härom BergsR. VON ENGESRÖMS Laboratorium Chemicum, 3 D. s. 229 och följande samt SCHEFERS Chem. Föreläsn. s. 263.

Cementering betyder intet allenast den operation, eller skedning på torra vägen, hvarigenom guldet renas ifrån andra metaller på det här nästförut nämde sätt; utan ock kallas det cementera, när järn hålles uti stark glödgningshetta, antingen ompackadt med bränbara ämnen, såsom af kolpulver utur växt- eller djurriket, hvilka bibringa mera phlogiston och luftsyra, då järnet blifver hårdare, eller förbytes til stål, som kallas Cementstål, Bränstål eller sätthärdadt järn; eller ock då järnet inpackas på lika sätt uti väl förluterade käril och hålles någon tid uti glödgning med kalkartade, eller absorberande ämnen, som förmå at draga til sig både phlogiston och luftsyra, hvarigenom det blifver mjukare, eller aduceradt. Se Bränstål, Sätthärdning, Aducera och Stålbränning.

Cementjord, Se Pouzzolana Terra och Tarras.

Cementkoppar kallas den koppar, som erhålles genom fällning på inlagt järn utur kopparhaltigt eller cementvatten. Vid Falun tilverkas årligen något cementkoppar, men som cementvattnet här är nog ringhaltigt, så faller denne koppar merendels uti fint pulver, hvarifrån järnråsten svårligen kan skiljas. Sådant fint kopparpulver får i synnerhet heta Cementslam, hvilket för sin lätthet svårligen kan smältas utan förlust; men torde med mera förmån kunna nyttjas til grön och blå färg. På lång tid gyttrar denne slam tilsammans uti skorpor på järnet, som därunder förtäres; hvilka skorpor kunna egenteligen kallas Cementkoppar. Huru koppar på detta sätt fås vid Ungerska Bergverken, se Cementvatten.

Cementpulver, Se Cement.

Cementvatten kallas det vatten, som innehåller kopparvitriol och hvarutur koppar kan præcipiteras med järn. Sådant kopparhaltigt vatten gifves väl vid åtskilliga gamla koppargrufvor, såsom vid Falun här i riket, vid Rammelsberg och fordom vid Altenberg uti Sachsen; men ibland de rikaste kan räknas det, som fås uti koppargrufvorne vid Neusohl och Schmöllniz i Ungern. På det förra stället, eller vid de så kallade Herrengrundska grufvorne, ej långt ifrån Neusohl uti Ungenr, upkommer det af regn- och snövatten, som ofvanifrån dagen nedrinner och, medan det silar sig fram genom gamla förbyggnader och igenrasade orter, uplöser den kopparvitriol, som utvittradt ur qvarlemnade svagare malmer. Detta vatten samlas neder i grufvan uti sumpar, eller reservoirer, som antingen äro uti berget inhuggne, eller gjorde af trä, och ledes därifrån genom flera efter gångens donläge snedt stälde och uti ziczac under hvarannan löpande rännor ända til nedersta djupet; hvilka rännor äro uti flera små rum, eller reservoirer, afdelade och genom en vidlöftigare omgång uppehålla vattnet på vägen så länge, at det hinner afsätta all sin koppar uppå det järn, som därstädes i alla afdelte rum blifvit inlagt. Härtil nyttjas åtskilligt gammalt järn och i öfversta rännorne, eller sumparne, där cementvattnet är starkast, lägges grofvare förnött järnredskap; men til understa rännorne och deras sumpar väljes grannare järnskräp. Den finare cementslam, eller fälda koppar, som sätter sig öfverst på den grofva järnredskapen, afsköljes hvar åttonde dag, samlas och hela förrådet af cementkoppar lemnas en gång om året til kopparhyttan at där omsmältas. Dess myckenhet ankommer tillika på det inlagde järnets beskaffenhet, om det förr eller senare angripes. Åtskilligt smått järnsmide, såsom kors, hjertan, hästskor, kedjor &c. kunna i detta vatten til hälften förbytas i koppar och synas då likasom sammansatte af begge dessa metaller. - Stundom sätter sig cementkopparen i stora klumpar och i allehanda drufig form på sjelfva trädet, eller rännornes sidor. Där cementvattnet är starkast, fås på en centner järn 60, 70 til til 80 skålpund slam; men sedan mindre, ju mera vattnet til sin halt försvagas. Närvarande tid kunna 30, til 40 eller 50 centner cementkoppar om året vid Herrengrund erhållas, som likväl är mindre än förr. Se vidare Hr. FERBERS Abhandl. Über die Gebirge und Bergwerke in Ungarn, s. 164 coh 165.
             Vid Schöllniz tilverkas årligen 1000 centner cementkoppar; och til hvarje centner härutaf åtgår 3 centner järn. Vattnet ledes först uti gamla schachter, upfordras sedan och silas genom flera varphögar, hvarifrån det samlas uti rännor och fäller där sin koppar på inlagt järn, i form af fin slam. Uti det rikhaltigaste vattnet afskiljes kopparen hvar tredje dag. Dess fällning sker desto bättre, ju mera rännorna stupa. Se anförde Afhandl. s. 256 och Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 172.

Centner är en vigt af 5 lispund, eller 100 skålpund; hvilken här i riket allenast brukas vid några få inrättningar, som merendels af tyska arbetare först blifvit införde, såsom: vid förtent Blecksmide, vid Ståltilverkningar, Järntråddragerier och Messingsbruk. I afseende uppå Bränstål och Järntråd förstås med en centner 100 skålpund Nürenbergervigt, som svarar emot 120 skålpund svensk victualievigt; men efter Amsterdams vigt, som brukas vid messingsbruk, gör 100 skålpund, eller en centner, i det närmaste 116 skålpund svensk victualievigt.
             Centnervigt uti proberkamrar är en proportionalvigt, som hvar och en kan taga til hvad tyngd som behagas; men beqvämligast sker det sålunda at ¼ lod victualivigt antages för 100 skålpund, eller en centner, hvilken fördelas uti 50, 25, 16, 8, 4, 2 och 1 skålpund, hvilken sista vigt åter fördelas uti 32 lod, nemligen uti 8 mindre vigter, som då blifva 16, 8, 4, 2, 1, ½, ¼ och 1/8 lod. Eljest kan ock 100 ass tagas för en centner, då samma centnervigt sedan kan nyttjas äfven til assvigt.

Centonalmalm kallades i äldre tider vid Falun 4 tunnor malm af 100:de, som voro anslagne til bergslagets Sats aflöning. Detta varade ifrån 1698 til år 1711, då vaktarne, eller de som hade upsigt vid grufvearbetet, äfven fingo för sitt besvär 4 tunnor malm af hvarje 100:de tunnor; och slogs alt detta tilhopa så at det utgjorde en hop vid hvarje lottning, som då bestod af 11 eller 12 hopar, och denna hop kallades Centonalhop. Men sedan vaktaretjenster nu mera blifvit afskaffade och grufvestigare i dess ställe tilsatte, som njuta viss penningelön, försäljes centonalhopen, som är 1/13 af hvarje lottning, på auction, och inkomsten däraf tillhörer grufvecassan. Se tryckte Handlingar om Berslagernes tilstånd 1768 s. 97 och Herr GRAVES Acad. Afhandl. om malmens fördelning vid Stora Kopparberget s. 12.

Cerachates,  Se Agat.

Ceratites betyder i synnerhet et slags coraller, eller coralliniske Hippuriter, i form af djurs horn; men eljest kan komma under namn af Ceratites så väl de figurerade stenar, hvilka til utvärtes skapnas likna horn, som ock de stenar, på hvilka horn synas likasom målade, eller tecknade. Se WALL. Syst. Min.T.II. s. 436, 593 och 603.

Ceraunias kallas kiesbållar af pyramidalisk, eller cylindrisk form, menCerauniæ lapides är dels det samma som Belemnitet, dels et slags kiselstenar, som genom konstens tilhjelp fått viggformig skapnad. Se ordet Thorvigg och WALL. Syfte. Min. T.II. s. 130, 447 och 609; hvarest ännu flere obemärkelser upräknas.

Cerebrites äro et slags coraller, i form af svampar, med våglikt krökte håligheter, so hafva likhet med en hjerna. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 432.

Cerussa betyder blyhvitt, Cerussa nativa är blyochra; Ceruffa stava, eller cirtina, blygul; Cerussa in tabulis, eller lota, skifferhvitt. Se Blyhvitt, Blymalmoch Blygult.

Cerviporiter kallas et slags Milleporiter, eller corallväxter, antingen de som hafva taggige, eller ock de som hafva sammantryckte grenar. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 427 och VOGELS Pract. Min. Syst. s. 247.

Chalastricum kallas hos PLINIUS et orent alkali minerale, som skall finnas på vissa ställen uti Macedonien, utvittradt på jorden. Förmodas hafva sitt namn efter staden Chalastra. Är af samma lynne som det utvittrade salt, hvilket kommer ifrån Medien och Halmyrhaga kallas.

Chalcedon,  Se Calcedon.

Chalcitis, Se Atramentsten.

Chamaeer,  Se Camehuja.

Chamiter är en stenvandling af tvåskaliga nästan runda musslor, merendels släta, mera convexa än ostron och med gapande öpning. Se WALL. Syst. Min.T.II. s. 501.

Channel kallas uti England en grå stenhärdad lera med hvita fläckar.

Chaulk, Caulk, Calk, eller Kewel, kallas uti England den bekante tungspaten, som där finnes til stor ömnighet, i synnerhet vid gallmey- och blygrufvorne i Derbyshire. Se Hr. FERBERS Oryktographie, s. 47.

Cheirites, Se Chirites.

Cheleniti betecknar paddstenar; och när de äro convexe, eller ögonformige, så de stundom heta Chelidonii lapides. Men i oval eller halfklotsform, föga stärre än et linfrö. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 287 och T. II. s. 557 samt 558.

Chemie, Chymie, är en vetenskap, som har til föremål at känna kropparnas natur, egenskaper och beståndsdelar, genom deras uplösning uti sina grundämnen, eller analytiserande, så väl som igenom synthesis, eller de enkla delarnes sammansättning. 
             Den nytta, som denne vetenskap medförer, visar sig uti alla konster, handtverk, hushållning och menniskors behof samt är långt mera känd och vidsträckt, än at något utförligt därom på dessa få blad kan väntas. Dess ålder uti bergsmanna kunskapen kan härledas ifrån Tubal Cain, förmodeligen densamma, som ut hedniska skrifter fått namn af Vulcan. Hos Ægyptierne har den åtmionstone varit en florerande vetenskap, ehuru det kan vara ovisst om Moses ägt så mycket chemisk kunskap om guldet, med mera, som en lärd Auctor budit til at bevisa. De fleste upfinningar uti bergshandteringen torde väl af händelser upkommit, men metallers och flere rå ämnens förbättrade tilgodogörande får skrifvas ensamt på Chemiens tilväxt. Det skulle bidraga til föga nytta at kunna namngifva mineralrikets producter af jord- och stenarter samt malmer och metaller, om man icke genom Chemiens biträde blef underrättad om deras egenskaper, halt och tillämpning för våra behof. Uppå forntidens oredighet uti mineralogien, i brist af kunskap om dessa kroppars grundämnen och sättet til deras undersökande på chemiska vägen, och då  känningen endast grundade sig på färg och skapnad, eller då en jord- sten- och malmart fick namn af den ort, hvarifrån han blifvit tagen, gifvas otaliga bevis; och har både Chemia physica och applicata varit och lärer ännu länge blifva syslosatt med denna trasslade härvans utredning. Innan de närmaste enkla delar, som  uti förening med hvarannan utgöra dessa kroppar, blifvit kände och innan de sammansatte kropparnes förhållande til hvarandra hunnit, eller hinner utrönas, famlar man i mörker om den verkan, som bör väntas vid deras blandning samt de orsaker, hvilka åstadkomma olika effecter, men utan at känna orsakerne är svårt at finna botemedel, eller en grundelig tillämpning för vissa behof. Huru långt nyare chemici häruti kommit och huru mycket både mineralogie och metallurgie genom deras undersökningar blifvit riktade och satte på säkra fötter, därom vittna mångfaldige senare tiders både in- och utländske vetenskapshandlingar, Journaler och utkomne särskilte arbeten, hvaraf flere rön innom få år kunna upvisas, än rummet här tillåter at upräkna. Någre få exempel, endast uti Bergshandteringen, torde dock här kunna nämnas,såsom i synnerhet följande: innan man kändt upkomst och beståndsdelar af de nyttiga jordarter Tarras och Terra Pouzzolana, saknades äfven utväg at påfinna hvilka andra ämnen i deras ställe skulle kunna nyttjas. Så länge orsaken til jordarters färgor varit obekant, har man låtit sig nöja med olika namn på samma ämne. När kislar varit upförde ibland dem, som uti smältning lätt gå til glas, och sådslag samt hornberg m.m. blifvit orätt räknade til de eldasta, hafva smältare med den underrättelsen varit illa belåtne. Uptäckten om Flussspatens beståndsdelar och Zeolithens gelatinerande egenskap med syror har uplyft theorien om stenarters tilkomst, eller daning, och yppadt grunden til den förres förhållande med andra stenar uti smältning. När skifferarter varit kände endast efter utvärtes form, har en byggningsherre snart kunnat blifva bedragen med alunskiffer til taktäckning, i ställer för den rätta takskiffern. Ädla stenars känning har endast berodt på utseende, som gjort oändelig villervalla, förrän chemiske rön uptäckt säkrare kännemärken på analytiska vägen. Förrän skilnaden blef bekant emellan Plumbago och Molybdæna, har man därpå mycket kunna mistaga sig vid blyertsdiglars tilverkning m.m. Kunskapen om Brunsten har visat grunden til stålmalmers känning och til detta ämnets verkan vid glasmakeri o.s.v. Ibland salterne har man fådt reda på den förut okände boraxen och kunskapen om aluns rätta beståndsdelar har gifvit anledning til förbättring vid detta saltets  tilverkning. - Methoden til hälsovattens examinerande och luftsyrans känning har uptäckt sättet til dessa vattens beredande med konst och visat grunden til åtskilliga egenskaper af mineraliske kroppar, där denne syra ingår. - Upfinningen af eldsluft har lärt oss frambringa lika hetta til mineraliske kroppars smältning, som eljest icke kunnat ske utan solstrålarnes mödosamma concentration. Chemici hafva vi äfven at tacka för all den uplysning som det simpla blåsröret i denna vägen åstadkommit; hvarigenom säkraste kännemärken med minsta möda kunna läras på mineralier, stenar, malmer och metaller.
             Chemiske rön på stenarters förhållande emot hvarandra hafva icke allenast riktadt mineralogien, utan ock gifvit smältningar vid stoa verken den tilförlåteligaste undervisning uti malmblandningar m.m.
             Om Chemien intet utredt den sanningen, som länge varit dels jakad och dels nekad, at guldet aldrig och silfret sällan kan vara fullkomligen mineraliseradt, utan altid metalliskt, såsom et fint doft uti främmande mineralier allenast inveckladt, samt at det således, efter en på chemiska grunder anstäld calcination, kan med qvicksilfver förenas och utur dess malmer utdragas, så hade icke den besparing uti tilverkningstid och kolåtgång kunnat vinnas, som nu låter sig göra genom den af Herr HofR. VON BORN nyligen förbättrade Amalgamations-processen. Se Amalgamation. På lika sätt om intet kunskapen angående affinitets eller frändskapslagarne emallan mineralier och metaller kommit ifrån samma vetenskapskälla, så hade intet den vid många tilfällen mycket gagnade smältnings methoden kunnat upkomma at utur malmer samla guld och silfver med bly samt at sedan befria et sålunda anrikadt bly ifrån mineralisk fångenskap på præcipitationsvägen med järn. Se Præcipitation. Chemien har icke allenast upgifvit methoden at kunna skilja det mineraliserande svaflet ifrån metallerne, utan ock at uti skärsten förena det med järnet til de mera förbränlige metallers bevarande samt at nyttja detta ämne, med alkali försatt, til en hepar, som är et medel til alla metallers uplösning och åtskiljande uti vissa blandningar. Huru Proberkonstens kännedom, såsom den minsta delen af Chemien, är oumgängelig vid alla malm- och metallsmältningar samt vid guld och silfververken i synnerhet, är en af ålder erkänd sanning och nu så mycket mera tilförlåtelig, sedan den genom Chemien i senare tider blifvit ganska mycket riktad, förbättrad och tilökt. Vi kunna nu pröfva de mäst strängsmälta malmer på deras halt, utan vidlöftigare tilställning än den som uti studerkammaren kan vara at tilgå, medelst deras undersökande på våta vägen, och hafva vunnit nog kunskap at med utkomst tilgodogöra hvad forntiden i brist af grundelig insigt förkastadt, fast naturen då varit mera gifmild. Om Chemiens många uptäckter uti bergsmanna kunskapen blifver vidare tilfälle at anföra uplysande bevis vid åtskilliga uti detta arbete förekommande articlar.
             För bergsmanna vetenskapen är 1:o Chemia metallurgica den nödigaste. Denne delen af Chemien är också den vidlöftigaste och innehålle: -Proberkonstenuti sin vidd, hvilken visar grunder och handlag vid jord- sten- och malmarteres samt metallers försökande på deras beståndsdelar, halter och blandningar - Smältningskonsten vid stora verken, eller hyttearbetet -Metallförädlingen, men ej förvandlingen, hvarmed Alchemien på et narraktigt sätt fruktlöst varit sysslosatt. - Metallers blandning för konster och handtverk samt bearbetande til åtskilliga behof. - Myntkonsten, som tillika fordrar handräckning af arithmetiquen.
             Bergsmän tilkommer 2:o at känna Chemia Lithurgica, som handlar om jord- och stenarters undersökning och beredning för åtskilliga handtverk, såsom för målare, emailleurer, porcellains Fabriquer, krukmakeri, tegelslageri, kalk- och gipsbränning m.m. Hit hörer ock
             3:o Chemia Hyalurgica, eller glasmakeri, som visar sättet huru mångahanda färgade och ofärgade glaser och flusser tilredas.
             En bergsman får ej heller vara utan insigt uti de flesta öfriga delar både af Chemia pura och applicata, hvaribland i synnerhet kan räknas
             4:o Halurgien, eller läran om salter och
             5:o Tejurgien om eldfängde kroppar och bränbara ämnen, samt
             6:o Chemia Chromatica och Technica, som handleder konster och slögder til säkraste kunskap om fernissor, laqueringar, färgor, lim- och kittarter m.m. hvarföre ej kan undgås at äfven hafva någon insigt uti de öfriga Chemiens delar.
             Uti Chemien är ock vanligit at med egna tecken, eller Characterer,utmärka de åtskilliga slags kroppar, som där til undersökning förekomma, hvilka tecken en bergsman bör förstå, emedan de nyttjas i synnerhet af äldre Auctorer uti proberkonsten och metallurgien; och ehuru samma characterer, som hos de gamla varit i bruk, ännu til större delen bibehållas, så äro dock någre ändrade och många nya antagne, sedan nya salter, metaller och jordarter blifvit påfundne. Förteckning med figurer på alla dessa chemiska tecken finnes af Herr Prof. och Ridd. BERGMAN upstäld uti en särskilt tabell, som åtföljer afledne Herr Direct. SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar.
             Om Chemiens ålder, indelning, beskaffenhet, nytta och värde, kan vidare ses Hr. Prof. och Ridd. WALLERII tryckta Bref om detta ämne samt första delen af dess Chemia Physica. Likaledes tvenne under Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN hållne Disputationer: De primordiis Chemiæ, tryckt 1779, och Chemiæ progressus a medio Sec. 7:mi ad medium Sec. 17:mi, 1782; hvilka afhandlingar uti fjerde volymen af dess Opuscula Chemica äfven finnas införde. Härtil kan äfven räknas Hr. MACQUERS Discours sur Chymie, uti dess Dictionnaire de Chymie, otaliga flera arbeten at förtiga.

Chernites omtalas som en hvit kalksten, hvaraf de gamla bygt sina grafvar, och föres af Herr WALLERIUS til hvit enfärgad marmor. Se WALL. Syst. Min.T.I. s. 129.

Chrysitis kallas et guldfärgadt Glete. Se WALLERII Chemia Physica, 2 Dels 3:dje Afdelning, s. 339.

Chrysoberyll, Guldberyll, är en mera blekgrön Chrysolith, eller Aquamarin, som spelar med guldfärg.

Chrysocolla betyder dels berggrönt, dels en slags artificiel kopparerg, men Chrysocolla vera cuprea är i synnerhet bergblått. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 286, 288 och 289 samt 2 Dels 3:dje Afdeln. af dess Chemia Physica s. 311.

Chrysolith är en genomskinlig sten, som har grön färg, dragande i gult. Den anses i allmänhet äga minsta hårdhet och värde af alla ädla stenar. Den har nästan lika färgblandning med Chrysopras, men siljer sig därifrån uti större genomskinlighet och mindre hårdhet; och tages nu i omvänd bemärkelse emot de gamlas mening, som med Chrysolith intet förstodo annat än Topas. 
             Flere Chrysolither, som blifvit försökte, äro så löse at de låta rifva sig både af stål och Bergcrystaller. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 64 och BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I. s. 104. Hr DUTENS omtalar dock tvenne slags mera sällsynte Chrysolither ifrån Brasilien, hvilka blott skiljas genom större eller mindre gulhet och uti hårdhet förga eftergifva Ost-Indiska Perodoller, eller Topaser. De värderas til 2 Louis d'or, när de väga en karat, men om de äro ännu större, räknas deras värde til lika många Louis d'or, som deras vigt innehller karat. Orientalisk Chrysolith är efter samma Auctors försäkran intet annat än Perodoll. Den skall vara nog sällsynt, men finnas på ön Ceylon af vacker ljusgrön färg, crystallicerad uti prismatisk figur och terminerad på begge ändar af en 4sidig pyramid. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 65 och 66. Occidentaliske Chrysolither skola eljest finnas i Böhmen, Sachsen, Schlesien och flere orter.
             Uti calcinations hetta blifva Chrysolither opake och nästan hvite, i det de förlora större delen af sin färg och tilliga något uti vigten. De kunna ock per se smältas til hvitt opakt glas. Se Herr Assessor QVISTS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1768 s. 64.
             Falsk Chrysolith är antingen en grön flussspat, eller ock kan den eftergöras, så väl som smaragden, med (?)fritta, och litet kopparaska. Men järnfilsspån erhålles ock en ganska vacker Chrysolithfluss, om 1 del af denna filspån sammansmältes med 2 delar vismut, 2 delar crystallglas och  lika mycket svart fluss samt ¼:del kolstybbe, då man på digelbottnen får en regulus af järn och vismut med det chrysolithfärgade glaset öfvertäckt. Ännu mera klart och ljusgrönt glas af hög färg har man erhållit, när denne regulus omsmältes allenast med tilsats af dubbelt så mycket crystallglas och svart fluss; men  när detta gröna glaset ensamt omsmältes, förgick den gröna och en colophonie färg upkom. Se Järnets Historia, s. 731.

Chrysolith-Fluss, eller Falsk Chrysolith, Se Chrysolith.

Chrysopas, Chrysopasion, Chrysopatius, omtalas hos PLINIUS, men måste vara det samma som Chrysopras. Se detta ord.

Chrysopras är en gulgrön halfgenomskinlig ädel sten, eller en art af Praser, som har en blandad färg af lökgrönt och guldgult och spelar med sådan glans, som voro guldkorn uti honom instänkte. Det berättas ock at någre blifvit fundne som innehållit litet guld, eller små guldfjäll, och därigenom fådt gulare färg. Chrysopras blifver electrisk genom gnidning och ger starkt eld emot stål. Uti stark glödgningshetta tager den rämnor, förorar sin färg samt blifver hvit och opak. Genom anstäld analysis har Hr. ACHARD funnit 1 unce af denna stenart bestå af 456 gran kiseljord, 5 gran flussspatsjord, 8 gran kalk, 6 gran magnesia alba, 2 gran järnkalk och 3 gran kopparkalk. Se Hr. ACHARDSAnalyse de quelques pierres precieuses s. 143, 144 och 153, samt DUTENSAbhandl. von Edelsteinen, s. 57.
             Chrysopras finnes i synnerhet vid orterne Chosemits och Grache uti Furstendömet Münsterberg i Schlesien uti större eller mindre stycken, liggande uti en grönaktig lera, eller stundom en grof serpentin; och visar sig aldrig crystalliserad. Halfmogen Chrysopras kallas ock en art Praser af hvitgrå färg med finkornigt brott, som därstädes bryts. Se GERHARDS Versuch einer Gesch. des MineralR. 2 D. s. 158 och 159.

Chrystall, Se Crystall.

Chymie, Se Chemie.

Cicerchina kallas uti Italien en kalkartad Breccia, eller Poudingsten, som är en gyttring af kalkspats- och qvartskorn samt stycken af lava, med et kalkagtigt gluten sammansatt. Den finnes dels fläckig, såsom uti Greve-floden några mil ifrån staden Florenz, med omväxlande färg af hvitt, svart och grönt, dels ock röd med svarta stycken af lava. Den brytes äfven vid Fiesoli samt tjenar til marmors slipning. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 96 och 312.

Ciment, Se Cement.

Cimolia terra, eller Cimolia alba, är en hvit jordart, som har sitt namn af Cimolo, en Cycladisk ö, hvarifrån den först kommit, och har hos de gamla varit brukad til kläders rengörande; hvarföre den hälst måste varit någon lera, eller möjligtvis en kritjord. Se POTTS Lith. 2 D. s. 81 och WALL. Syst. Min. T.I. s. 30, 70 och 71, hvarest så väl en hvit lerartad mergel, som valkleran får heta Cimolia alba.

Cinder, Sinder, smedscinder, kallas vid hammarsmide egenteligen den slagg, eller glödspån, som faller af järnet under smidningen, til åtskilna ifrån den rinnande, eller smälta slagg, som fås uti härden. Se vidare Glödspån ochHammarslagg.
             Vid masugnar förstås under namn af Cinder, eller Galtcinder, den slagg, osm vid utslaget står ofvanpå det smälta järnet uti stället och med det samma utrinner samt stelnar därpå i form af tunna hällar, i brottet ljusgrå, sådig och pipig, nästan som en pimssten. Den är ock någorlunda eldfast och stark at nyttja uti murningar emot hettan. Om masugnsslagg, se vidare ordenLackter och Flåttcinder.
             Cinder, Coals, Coaks, äro ock Engelske namn på stenkol, som uti ugnar, eller uti en art af milor blifvit kolade och därigenom befriade ifrån deras mästa sulphuriska olja, hvarefter de äro tjenlige så väl för järnmalmssmältningar som til metallers smältning uti vindtugnar m.m. Se JARS Voyages metallurgiques s. 209 o.f.

Cineres clavellati,  Se Pottaska.

Cinnober är en högröd färg, bestående af qvicksilfver förenadt, eller mineraliseradt med svafvel, och är således egenteligen icke annat än en riktig qvicksilfvermalm.
             Den gifves antingen naturlig under namn af bergcinnober, eller med konst beredd. 
             Den naturliga finnes uti åtskilliga länder, såsom Spanien, Ungern, vid Idria uti Friaul, i Zweybrücken och Pfalz, utom flera orter i Tyskland. Uti Norrmandiet yppades äfven år 1747 ren cinnober uti en smal gång af et fingers bredd, omgifven med et salband af blekgul svafvelkies. Den Ost-Indiska hitföres merendels uti små klot, eller kulor, under namn af Njurcinnober, med små crystalliniske uphöjningar på ytan. Den Spanska cinnobern kommer i stora stycken därifrån och är ganska tät af mörkröd och brun färg, liknande en art blodsten, men mycket tung, eller något öfver 8 gånger tyngre än rent vatten, samt vek emot stål, visande vid minsta rifning sin sköna cinnoberfärg. Den skall i detta land i synnerhet förefalla vid Almada uti en kalkartig gångart. Cinnober vid Harziska bergverken finnes ofta af högröd färg, instänkt uti qvartsdrufer. Uti Zweybrücken brytes den vid stenartade lerskiffersgångar uti hvarjehanda gångarter af leror med åtskilliga färgor och af olika hårdheter, jemte sandsten, kalkspat, gipsspat, svafvelkies, röd bolus, järnochror, utvittrad vitriol (Halotrichum), utom flera arter, hvaruti cinnobern sitter dels af högröd, dels af brun färg. Ibland alla tyckes den Ungerska och Siebenburgiska vara mäst ren och af högröd färg. Cinnobern är ofta klar som en rubin och crystalliserad uti skapnad af tvenne tresidiga och afhuggne pyramider, utan prisma, sådan som blifvit träffad uti druser vid Idria, vid Moschel-Landsberg i Zweybrücken och vid Mörsfeld i Under-Pfalz, dels i form af tresidig prisma, med dylike spetsar, eller pyramider, på begge ändar. Desse crystaller äro merendels små och den största, som blifvit upvist, hvilken hade sistnämde figur och var ganska ordentelig samt äfven funnen vid Mörfseld, var 4 eller 5 lineer i diameter och af nästan lika höjd. Crystaller af cinnober gifvas äfven cubiske och prismatiske, med fyra sidor utan spets. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. III. s. 154 o.f. Cinnober förefaller äfven i form af fina strålar, som äro concentrique och stundom tillika inblandade med svafvelkies. Herr COLINI har anmärkt at strålar finnas, som vid medelpuncten bestå til hälften af cinnober och vid andra ändan til hälften af kies. Se FERBERS Bergmänn Nachrichten von Zweybrücken, s. 67.
             Ifrån Idria kommer det mästa qvicksilfver til Holland, hvilket på denna ort i Italien finnes til ansenlig mängd uti en skifferbädd af vid pass 20 famnars mägtighet, som är upfyld både af qvicksilfver och cinnober. SeQvicksilfvermalm. Uti Sala silfvergrufva skall ock cinnober blifvit fordom träffad, men ganska litet. Uti Nederungern brytas cinnobermalmer, som hålla guld, men äro intet så ömnige, at de kunna nyttjas til qvicksilfversmältning. De sitta merendels uti en hvit och lös lera. Se Hr. FERBERS Br. Aus Welschland s. 10 och Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 222.
             Artificiel, eller med konst gjord cinnober, är vanligen uti fibreus massa, eller likasom sammansatt af parallela trådar och visar ej sin höga färg förrän efter rifning til fint pulver. Den tilverkas medelst sublimation på det sättet, at 3 delar qvicksilfver malas med en del svafvel uti glas- eller stenmortel, til dess altsammans blifvit förbytt til en Æthiops, eller svart som sot, utan tecken til qvicksilfvergryn. Denne svarta massan lägges uti en rymlig öpen kolf, som ställes uti en rund digel med sand, eller uti sandcapell i en vindtugn, med småningom ökad hetta, til dess kolfven ändteligen på bottnen blifver glödgad. Sedan ugnen kallnat, finner man då cinnobern sublimerad i kolfhalsen uti metalliskt glänsande strålar, svart och sotig, hvarföre han ännu en gång måste sublimeras, innan han erhåller sin höga färg. Vid hvarje sublimation återstår något svart jordaktigt på bottnen af förbrändt svafvel. Denne cinnober finnes bestå merendels af 6 a 7 delar qvicksilfver emot en del svafvel. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn s. 320, utom många andra chemiska arbeten.
             Den mästa cinnobern tilverkas uti Amsterdam genom sublimation uti stora 2 alnars höga eldfasta krukor af piplera med omslag af murbruk m.m. Huru detta tilgår, se Herr FERBERS Mineral-Geschichte verschiedener Länders. 338 o.f.
             Cinnober kan intet lösas hvarken af enkla syror, eller alkalier, utan allenast af Aqua Regis, hvaruti ingår ¼ saltsyra. Dock vinner saltsyran förmåga at lösa cinnobern, så snart hon blifvit dephlogisticerad af brunsten. Solution uti Aqua Regis sker af samma grund, men nyttjas med mera förmån. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 422.
             Uti öpen eld är cinnobern helt och hållen flygtig, men sublimeras uti slutne och därtil tjenliga käril. Genom tilsats af ämnen, som hafva starkare attraction til svaflet, än qvicksilfret äger, kan cinnobern fullkomligen decomponeras. Sådane ämnen kunna vara ganska många, såsom alkali fixum, kalk, järn, koppar, tenn, bly, silfver, vismut och regulus antimonii; men af alla är intet skiljemedel beqvämare än järnet. Til decomposition tages således lika delar af cinnober och ren järnfilspån, som blandas tilsammans och lägges uti en lorificerad glas- järn- eller stenretort. Blandningen kan ock betäckas med litet mera järnfil. Retorten lägges uti distillerugn för öpen eld, eller uti sandcapell. En anstoss af glas luteras til halsen, så at den räcker ½ tvärfinger ned uti det i recipienten föreslagne rena vattnet. Hettan ökas småningom til dess qvicksilfret börjar visa sig med små droppar uti anstossen, som efterhand samla sig uti vattnet. Med denna hetta continueras, til dess retorten väl glödgar, hvarefter arbetet får afsvalna och de fina dropparne i halsen sopas til de öfriga. På detta sättet erhålles ganska rent revifieradt qvicksilfver, merendels 7 lod af 8 lod cinnober, om den är upriktigt; men ofta finnes den förfalskad och upblandad med mönja, crocus martis, eller med colcotar vitrioli;  eller ock, som någre mena, med arsenik til färgens förhöjande. I anseende til denna mistanka må ingen våga at bryta kryddbocinnober til invärtes medicin.
             Uti retorten finnes då järnet med svafvel förenadt, eller ock en hepar sulphuris, om eldfast alkali blifvit nyttjadt til decomposition.
             Den Holländske cinnobern kommer til oss uti ganska fint pulver, under namn af Vermillon, och males, i synnerhet vid Serdam, på enkom därtil inrättad väderqvarn.
             Cinnabaris antimonii är den andra artificiela cinnobern, hvilken beredes sålunda at antimonium och mercurius sublimatus blandas och distilleras tilsammans. Saltsyran uti sublimatet angriper då antimonii reguliniska del och släpper qvicksilfret, som i detsamma finner svaflet löst ifrån regulus antimonii samt förenas således och sublimerar sig därmed uti retorthalsen, under det at saltsyran med den reguliniska delen går öfver i recipienten som en tjock olja och får namn af Butyrum antimonii. Denne cinnober måste också renas genom ny sublimation ifrån sitt öfverflöd af svafvel, och blifver då til färg och egenskaper lika med annan ren cinnober, men säkrast til medicin.
             Den mäst bekanta nyttan af cinnober är för målare, hälst med olje- eller lackfernissor. Dess medicinska bruk hör ej til detta rum och har nu mera uphördt.

Ciottoli, Ciottoloni, kallas uti Italien större Geschieber, eller lösa stenar af qvarts, hornsten, kalk m.m. Se FERBERS Briefe aus Welschl. s. 102.

Cipolinaccio di Carrara kallas uti Italien en hvit eller grå marmor ifrån Carrara, som med ränder af glimmer är genomdragen. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 360.

Cipolino,  Se Marmor.

Cirkel,  Se Masugnscirkel.

Cirkelhop kallas vid grufvor de malmhopar, som på malmtorget upläggas ordenteligen uti cylindrisk form efter en stång, som af viss utsatt längd omvrides på en i medelpuncten perpendiculairt upstående käpp, så at hvarje cirkelhop kan innehålla en lika vigt af malm. Brukas i synnerhet vid grufvor, som drifvas af interessentskap, såsom vid järngrufvorne i Nora bergslag och flerestädes.

Clorites (Bachstelzenstein) är en grön sten, som skall finnas uti magen på en art stensqvättor, som uti Tyskland Backstelzen kallas. Se WALL. Syst. Min.T.I. s. 632.

Clyssus kallas den fuktighet, som med rök och flamma upstiger ifrån saltpetter, då det förpuffas, eller detonerar uti smälthetta med något bränbart ämne.
             Clyssus nitri heter den, som upkommer då saltpetter blandas med kolstybbe och detoneras med mycken försiktighet uti en glödgande tubulerad och stark lerretort. Hvad som då samlas uti den förelagde recipienten är denne Clyssus, som består af et med litet alkali smiddadt vatten, och hvad som qvarblifver uti retorten är saltpettrets alkaliska del.
             Clyssus Sulphuris, som på lika sätt erhålles, då saltpettret detoneras med svafvel, är ej heller annat än et syrligt vatten. Detta har således varit et af Alchemisternas påfund, som bidragit til ingen nytta, men torde dock gifvit anledning til det uti England brukeliga sättet at genom en sådan lindrig detonation med största vinst afdrifva vitriolsyran ifrån svaflet, medelst tilblandning af en ganska liten del saltpetter, uti stora glaskulor. Huru härmed egenteligen tilgår uti slutit käril och hvad försiktighetsmått som brukas, at den våldsamma detonation ej må göra någon skada, är dock ännu ej allmänt bekant. Ju mera svaflet med saltpettret kan uti grofvare korn vara sammanblandadt, ju mindre häftig blifver detonation.
             Efter den berättelse, som finnes införd uti BEAUMÈS Chymie Experimentale T.I. s. 446, skall uti England tagas 8 delar svafvel emot en del saltpetter. Uti glaskulan, på en liten bädd af sand, insättes en tjock glödgande järnslef, hvarpå litet efterhand af förenämde blandning upsättes, som då straxt afbrinner och upfyller retortkulan med en hvit rök, hvilken sätter sig uti droppar, och så snart det skedt, uttages den glödgande slefven, men insättes åter til en ny dylik operation. Den itereras på detta sätt så fort möjeligt är och det uti en viss ordning med så många retorter, som därtil äro utmed hvarandra upstälde. Se Svafvelsyra.

Cobolt,  Se Kobolt.

Cochliter kallas så väl petrificationer af snäckor i allmänhet, som i synnerhet af et egit slags snäckor, hvilka til skilnad ifrån de andra få namn af Cochleæ lunares. Desse äro nog platte, hafva få spiraler och en rund öpning, betäckt med et lock, hvilket är skapadt som et öra och kallas Umbilicus marinus, Operculites, eller på Tyska Seenabel. När Cochleæ lunares hafva knaglig yta och taggige spiraler, heta de Echinophoriter. Se utförligare härom WALL. Syst. Min. T.II. s. 468, 485 o.f.
             Aftryckningar af Cochliter i kalk och sandstenar skola ock blifvit fundne på Gottland. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 516.

Colcotar, eller Colcotar vitrioli, kallas det, som öfverblifver af den gröna järnvitriolen, sedan syran blifvit därifrån afdrifven, antingen genom calcination uti öpen eld, eller genom distillation uti slutit käril, förmedelst stark eld, då vitrolsyran samlas under namn af spiritus och olja i recipienten. Uti calcination förlorar vitriolen först sin gröna färg, så snart crystallisationsvattnet til en del utdunstat, blifver sedan gul och ändteligen röd, eller til Colcotar förbytt vid lindrig glödgning; men uti ännu starkare smälthetta förändras färgen til brun och ändteligen til svart, då den drages som rent järn af magneten. 100 delar ren och grön järnvitriol har gifvit 55 delar vatten, 20 delar dels svagare och dels starkare syra samt 25 delar af en fin, röd och väl utbränd Colcotar.
             Genom utlakning med varmt vatten har man af denna Colcatar erhållit et färglöst salt, som bestådt af vitriolsyra förenad med et mera dephlogisticeradt järn, och som varit mycket benägit at utur luften draga fuktighet til sig af den grund, at det til större delen består af en concentrerad vitriolsyra med ganska litet järn, hvars närvaro likväl kan röjas med galläple tinctur. Se Gilla vitrioli.
             Väl utlakad Colcatar, som ej mera håller någon Gilla, eller syra, och som än vidare calcineras til en mörkröd färg, tjenar til polerpulver at gifva så väl stål som spegelglas den högsta glans. Med Sperma Ceti præparerad är den ock ganska tjenlig til goda striglars beredning för rakknifvar. Den nyttjas äfven af målare både med olje- och vattufärg; hälst den igenom starkare eller svagare calcination kan beredas af flera förändringar, eller nüancer uti rödt. Med koksalt calcinerad är den lämpelig til emailler både af röd och svart färg; hvarom vidare kan ses Järnets Historia, s. 24, 685, 777 o.f.
             Där skedvatten brännes med tilsats af vitriol uti stora verk, kan denne Colcotar erhållas til en betydande mängd och för lindrigt pris, sedan dess salt, som då är Tartarus vitriolatus, är utlakadt, och tjenar i synnerhet til rödfärg på träverke med litet vitriol inblandad, hälst den äger en högre röd färg än den allmänna rödfärgen, som af bränd och vittrad kies beredes. Colcotars nytta uti medicin hör ej til detta rum och är nu mera aflagd.
             Colcator naturale är det samma som Chalcitis, eller röd Atramentsten.

Colicus lapis har fått sitt namn af den sjukdom, emot hvilken han utvärtes brukas och säges vara en grön Lapis Nephriticus; men den som finnes hos Apothekare och materialister är intet annat än en grön och stundom svartfläckig serpentin.

Colm, Se Kolm.

Colorits kallas hos guldarbetare, efter de gamlas recept, et af saltpetter, vitriol, alun, salmiak och spanskgröna bestående pulver, som tjenar egenteligen at därmed förhöja guldets färg, då däraf göres en smörja med vatten, eller ättika, som strykes öfver guldarbetet och intorkas öfver elden, til dess materien gulnar, då guldet släckes i urin, eller dricka.
             Den bästa Colorits göres af lika delar saltpetter, alun och koksalt, sammanrifne til et fint pulver, hvilket nyttjas på förenämde sätt för guldarbete, men ej på förgyllningar. Härmed bortfrätes på ytan antingen den bleka färgen, som någon smitta af qvicksilfver, eller inblandadt silfver kunnat förorsaka, eller den rodnad, som af kopparhalt upkommer, så at guldet kan framlysa med sin rätta höggula färg. Colorits nyttjas ock på probersten at därmed röja, om et guldstrek är fint, eller icke. Dock kan skedvatten härvid göra en snabbare verkan. - Om Colorits på förgyllningar, se Förgyllning.

Colosoniemalm (Calsonienerz) kallas en gulbrun blende, som jämte zink håller något silfver. Den är halfgenomskinlig, liknande colosonium. Finnes uti Ungern, vid Kungsberg och äfven uti Sverige vid Björkskogsnäs uti Grythytte Socken, där likväl silfverhalten tyckes komma af en inblandad, fast föga synlig Fahlerz.

Commendering kallas vid Dannemora grufvor, när ordinarie grufvearbetare beodras til något extra arbete, utom husbondens district.

Communications-Ort kallas den ort, som är drifven emellan tvenne förut åtskilde rum i en grufva för väderväxling, vandring, upfordring, eller annan beqvämlighet. Den får eljest namn af Durchslag, när den är af mindre längd.

Compagnie-arbete heter vid Dannemora den brytning, eller de dagsverken, som göras för bolagets gemensamma räkning.

Compass är i synnerhet för sjöfarande och landtmätare et bekant instrument, hvars nytta äfven sträcker sig til bergverken, som under ordet Bergcompassredan til en del är anmärkt, at därefter determinera malmgångars strykande och at därmed förrätta alla markscheideri-mätningar under jord, där den magnetiska kraften af ingen järnhalt förvillas, men här i riket är den i synnerhet af betydande nytta för järnmalmers upsökande. Compasser göras af tvenne slag. Uti den allmännaste hvilar dess nål, eller den med magnet strukne fina strålstången, uti des medelpunct på en en fin spets, så at den uti en horizontail plan kan af den magnetiska kraften dragas utan motstånd uti middagslineen, eller til norden. Denne kallas Declinations-Compass, emedan däraf kan intagas, om och huru mycket magnetiska kraften afviker, eller declinerar, ifrån den rätta middagslineen. Det andra slaget af magnetnålar hvälfva på en horizontail axel up och ned samt gifva därmed tilkänna huru mycket den magnetiska kraftens direction stupar emot horizonten på olika orter. Denne nål uti sin lämpeliga ställning får då namn af Inclinations- ellerLutnings-Compass. Af dessa brukas väl egenteligen allenast den förra, eller Declinations-Compassen, af malmletare; men som Compass- eller magnetnålen uti sådan ställning icke äger frihet at draga sig ned emot den under jord eller berg fördolda järnmalmen, har til detta ändamål en annan art af magnetnål blifvit uptänkt, som ligger på sina axlar uti en hylsa, hvilken har sin rörelse på en fin spets och kan således tjena både för Declinations- och Inclinations-Compass, hvarvid nålen äger frihet at icke allenast visa väderstrecken, utan ock at böja sig emot jorden, och är således mera sensible, när någon dragande kraft af järnmalm förefaller.
             Häng-Compass är en vid Tyska marckscheideriet brukelig Compass, på hvilken väderstreken stå omflyttade tvärtemot sitt rätta läge. Den hänges på et snöre, hvaraf den har sitt namn, och som snöret alltid står efter Norr- och Söderlineen på Compassens botten och sträckes uti den direction, hvars väderstreck man vil veta, så utvisar alltid Compassens norra ända graderne uti samma väderstrek, då väderstrekens namn äro utsatte uti en omvänd ordning; eller då Ö. står, där eljest W. plägar stå, och så vidare.

Concentration kallas den operation, hvarmedelst en kropp bringas i mindre volume, eller dess partiklar komma hvarannan närmare, hvilket sker, då ett främmande ämne, som uti samma kropp varit inblandadt, antingen aldeles, eller til någon del frånskiljes. Denne operation,som vid bergverksrörelser nyttjas med så stor förmon at ifrån medföljande gröfre oart, eller onyttig inblandning, befria et ädlare ämne och såmedelst bana en lättare väg til dess fullkomliga rening, sker antingen genom eld eller genom köld, eller något annat medel.
             Uti Bergshandteringen kan kölden til någon del nyttjas vid hafssaltets kokning utur salt vatten, då et sådant vatten uti någon dam, eller Bassin, lemnas at frysa, hvarefter isen däruppå några gångor borttages, då det qvarblifvande salta vattnet finnes concentreradt, innehållande det mästa saltet, som ej går in uti isen, innom en mindre volume, och kan således med mindre kostnad genom kokning til slut utbringas, men continuerar kölden för länge, kan ock det saltaste vatten frysa i botten. Med alun och vitriolluter lyckas ej denne concentration, emedan desse salter gå med in uti isen.
             Genom eld kunna svafvelhaltige malmer concentreras, då de smältas rå, hvarvid det smälta af bergarten frånskiljes til slagg och metallen går med det uti malmen befintelige svaflet til en rikare art af malm, såsom vidSulusmältningen, då en svafvelrik och fattig kopparmalm bringas uti första smältningen til Skärsten; eller då en blyglans, eller fattig guldkies, eller silfvermalm, med tilsats af kies bringas på lika sätt uti mindre volume til så kallad Råsten.
             Genom Vaskning och Sållsättning sker malmens första concentration, då bergarten med vatten bortsköljes. - Salt-vitriol- och alunluter concentreras genom luftens tilhjelp til större halt förmedelst Graderverk; at förtiga den concentration af salters och metallers uplösningar, medelst utdunstning i varma, hvarigenom deras crystallisation sedan i köld åstadkommes, jämte flera medel, som för åtskilliga ämnen uti chemien til samma ändamål användas.

Conchiti kallas stenvandlade musslor. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 493 o .f. De äro antingen enskalige, såsom Patelliter, eller tvåskalige, såsom Ostraciter, Chamiter, Pectiniter &c; eller mångskalige, såsom Echiniter, Balaniter och Pholader; hvilka alla finnas under egna namn uptagne.

Concyhlia Fossilia kallas de stenvandlade, eller stundom oförändrade snäck- och musselskal, som upgräfvas utur jorden. De finnas ibland alla petrificater til största mängd och upfylla ofta hela berg. Alla som blifvit petrficerade äro merendels förbytte til kalk och stundom til kisel; men eljest förefalla de af åtskilligt lynne. En del hafva blifvit fylde med stenämne och deras skal antingen aldeles förstördt, då en sten upkommit af lika skapnad med snäckans hålighet; eller ock behålla de skalet qvar. Begge desse slag få namn af Stenfyllningar, eller Nuclei Conchyliorum. En del äro genomträngde och upfylde af et sulphuriskt, eller metalliskt ämne. En del finnas aldeles oförändrade. En del hafva uti skiffer, eller kalkstenar, blott lemnadt aftryck af sin figur, hvarföre desse stenar heta Conchyliotypolithi: någre äro sönderbrutne, löse och likasom calcinerade; och ofta träffas conchylier til oräkneligit antal med kalkämne til en massa sammanväxte, där snäck- och musselskal tillika med deras aftryck ligga hvar om annan blandade. Stenvandlade Conchylier gifvas för öfrigit til så otrolig mängd och af så mångfaldiga slag at de ännu ej alla blifvit fundne lefvande. - Deras olika arter finnas upräknade hos flera Auctorer, såsom uti Herr Prof. och Ridd. WALLERII Syst. Mineral. T.II s. 466, samt VOGELS Practisches Min. Syst. s. 212 o.f.

Confetto di Tivoli kallas uti Italien et stengyckel, hvilket vid Tivoli formeras af en bäck, som medförer starkt kalkvatten och kommer utur en sjö, Lago de' Bagni kallad. Den har sin kalk af det ifrån Appenniniska bergen nedströmmande vatten, som deponerar detta ämne, hvar det framfar, såsom et sinter, på åtskilliga kroppar, örter, qvistar och frön, som med kalkskorpan incrusterade likna såcker-confect m.m. Se FERBERS Briefe aus Welschlands. 220.

Conjungeras sägas tvenne eller flere skölar, eller gångar, då de stöta tilsammans och förena sig i en gång, eller sköl. Detta heter hos tyska bergsmän: der Gang lehnet sich mit dem andern, der Gang örtert sich mit dem andern.

Connections-puncter kallas vid marckscheideriet de puncter, eller ställen som på en förut gjord mätning äro intagne och sedan äfven intagas på den följande mätningen, at de må riktigt kunna hopläggas och sammanfogas, när puncterne läggas på hvarandra. Linor, eller uthängde snören, brukas til connectionspuncter, då djupare rum aftagas, men merendels nafvarsål vid horizontaile mätningar. Ju flere sådane puncter, ju säkrare.

Contresait,  eller Conterset, är et ord, som i allmänhet bör betyda en metallblandning, hvilket liknar silfver eller guld; men tages ofta för zink. Se WALL. Chem. Phys. 2 D., 3:dje och 4:de afdeln. s. 219.

Copal är en art af bergharts, som i anseende til tyngd, hårdhet och utvärtes egenskaper, nog nära liknar Bernsten och finnes på samma sätt djupt uti sanden vid hafsstranden, i synnerhet uti Provincen Benin på kusten af Guinea; i anseende hvartil den också blifvit räknad til mineralriket, hälst den äfven är electrisk, likasom Bernsten, löses med lin- och terpentinolja til fernissa och kan äfven genom svarfning på lika sätt arbetas, fast den likväl är nog skörare, men uti distillation gifver den först litet phlegma och en olja af obehagelig lukt, hvaraf vid rectification intet flygtigt salt erhålles. Med terpentinolja kan den ock til en fernissa beredas. Se BEAUMERS Natur-Gesch. des MineralR.  s. 32. Ehuru Copalen är en resina, kallas den af materialister Gummi Copal, hvilket är orätt. Den förefaller ofta uti stora stycken, antingen gul, eller brunaktig, som är den sämsta, eller ock helt klar och hvit, hvilken värderas mäst. Copal nyttjas til fernissor med oljor, men med spiritus vini vil dess uplösning intet lyckas. Däremot löses den ganska lätt med Æther vitrioli til en skön, klar och färglös fernissa.

Coquilier, se Nautiliter.
             Coquilier kallas ock gutne formor af tackjärn, hvaruti canonkulor och mycket annat af järn och andra metaller kan gjutas.

Corallagat kallas en slags Agat, som har ojämn och knagglig yta. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 284.

Coraller, Lithophyta, stenväxter, kallas egenteligen månggrenige hafsväxter, som fullkomligen likna träd eller buskaar med många afbrutne qvistar utan löf, bestående af et rent, fint och tätt kalkämne, gemenligen af en blek cinnoberfärg, hvilken stundom går til hvitt och kan också utdragas genom kokning uti hvitt vax. De äro nog sköre, men kunna dock arbetas med fil och svarfjärn. Finnas allmännast uti medelhafvet omkring Sicilien, Sardinien, Majorca och vid gränsorne af Catalonien, samt växa, eller äro fästade likasom med rötter vid klipporne på et visst djup nära under hafsytan, hvarifrån de blifva fiskade, eller updragne med et slags nät af linor och hamptågor, som nedsänkas ifrån små fartyg under seglandet och trassla sig så fast uti de greniga corallbruskarne, at de på sådant sätt dragas lösa ifrån corallklipporne; och har detta utgjordt en egen nog vidsträckt näring för corallfiskare, i synnerhet då coraller, äfven uti Europa, mera allmänt brukades til prydnader och tilliga ansågos som en högst nödvändig Drogue på Apothequen för både ut- och invärtes bruk uti medicin; men sedan coraller til sådane behof kommit utur bruk, hafva de ock blifvit mera sällsynte, eller mindre efterfrågade, hvarföre de vackra och röda nu mera allenast tjena til prydnader uti naturalie-samlingar och cabinetter, men af de sämre brännes kalk.
             Många lärde hafva länge varit bekymrade af utforska och afgöra til hvilket af de tre naturens riken desse besynnerliga kroppar skola räknas. Botanici hafva funnit dem til utvärtes skapnaden så mycket liknande växter, at de äfven trodt sig uti deras spetsar kunna med microscop se någon liknelse til blommor. Lithographi hafva velat draga dem til stenriket, såsom bestående af det rikets ämne; men sedan stora naturaliekännare och i synnerhet Hr. BERNHARD JUSSIEU uti Paris af flera rön funnit at hela corallslägtet intet är annat än bo, eller receptacler, för mångfaldiga små hafskräk under namn af Polypi, Medusæ och Hydræ, hvilka sjelfva formeradt dessa boningar, likasom snäckor i sitt skal, höra coraller ej mera til mineralriket än snäckor, musslor, äggskal, kräft- och andre djurstenar; hvarom man blifvit så mycket mera förvissad, som både Herr DONATI uti dess Italienska Historia om medelhafvet, och äfven Herr GUETTARD sedt och beskrifvit de Polyper, hvaraf coraller tilkomma, och utrönt huru därvid tilgår. Se Svenska Mercurius för September månad år 1759, s. 314 och Inr. Tidn. 1772 N:o1.
             En särskilt art af coraller äro de så kallade Madreporæ och Milleporæ, utaf hvilka en del likna petrificerade gumse- och bockhorn, bekante under namn af Fungites, eller bockkorn. Desse tyckas något närmare höra til mineralriket, såsom petrificater, och finnas til en otrolig mängd uti Baltiska hafvet, eller Östersjön, äfven uti Norrsjön, men i synnerhet uti det förra hafvet vid Capells hamn på östra sidan af Gottlands norra udde, där hela åsar långt up åt landet bestå af sådan ifrån hafvet upvräkt corall-klapur, hvaraf där i landet en god och hvit kalk brännes. Se VON LINNÉS Ölands och Gottlands Resa s. 191.
             Desse Madreporer och Milleporer finnas i synnerhet noga beskriftne och afritade uti en 1745 under Hr. Archiater och Ridd. VON LINNÉ utgifven Academisk Afhandling: De Corallis Balthicis. Madreporiter, eller Stjerncoraller, kallas eljest i synnerhet de, som hafva någon stjernig figur med utgående strålar ifrån en viss medelpunct, ofta i form af coniska bägare, eller svampar, eller någon annan skapnad, hvarigenom de fått namn af Hippuriter, Fungiter m.m.
             Milleporiter, eller Punctcoraller, äro de, som visa sig uti grenig eller columnarisk form, eller dels parallelt, dels oredigt, eller uti nätlik skapnad om hvarannan strödde qvistar med fina pori, eller runda, men ej stjernlika hål genomsatte; dels såsom en kärna, dels på sidorne af grenarne; dels finnas de ock som skorpstenar på andra bergarter fästade och med sådana fina, parallela hål genomstuckne, likasom af hår, eller tagelstrån.
             Coralliter, eller Corallstenar, uti egentelig bemärkelse, heta de Corallträd, som hafva tät sammansättning och jämn yta, eller sådane som allenast är strimige, utan hål, eller stjernor.
             Corallpengar, Porpita numularis, kallas et slags små runda Corallsvampar, som på en eller begge sidor äro uphöjde och visa på ytan flera concentrique cirklar.
             Jemte de redan beskrifne trenne slag af coraller, kunna ock, då Herr VOGELS fördelning följes, Fungiter, Tubiporiter, Reteporiter och Kerathophyterräknas som hufvudarter; hvilka, med flera förändringar, finnas under egna namn uptagne. Se vidare om coraller Kongl. Vet. Acad. Handl. 1752 s. 59: hvarest desse corallers tilkomst af Polyper tydeligen beskrifves.

Coralliticum marmor är en slags opaque hvit marmor. Se WALL. Syst. Min.T.I. s. 129.

Coralljaspis,  eller Corallsten, kalla Tyska mineraloger en Jaspis, hvars yta är knagglig, eller full med runda knylar. Se VOGELS Min. Syst. s. 127.

Cordel kallas vid Sala silfvergrufva en tåt af grufvelinan. Se Lina.

Corinthisk metall, Æs Corinthiacum, eller Æra Ephyreja, var en hos de gamla högt värderad metall-composition, som skall bestå af koppar, guld och silfver sammansmälte. Se CRELLS Chem. Annalen, 1784, 9:de stycket, s. 256.

Cornaline,  Corneolus, Se Carneol.

Corneus lapis betecknar dels hälleflinta, eller Tyskarnes Hornstein, dels annat hornberg. Se detta ord samt WALL. Syst. Min. T.I. s. 355, och CRONSTEDTS Mineralogie §. 63.

Cornu Ammonis, eller Ammoniter, äro petrificerade snäckor, uti spiralform lindade omkring sin medelpunct, liknande gummihorn til färg och skapnad. Deras namn har uppkommit af den anledning, at Jupiter Ammon af de gamla Ægyptier dyrkades under en vädurs gestalt; hvarföre de ock af PLINIUS kallasSacrissima Ætihopiæ gemma. De finnas af mångfaldigt olika storlek ifrån ¼ tums til 1 och 2 fots diameter, hvilka gå til 10 skålpunds vigt och därutöfver, och träffas dels uti kalk, dels uti stenleror, ofta uti stenhärdade järnleror, såsom i England, och stundom med kies öfverdragne. Af deras structur tyckes följa at de höra til nautiliter. Se BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 280 och VOGELS Pract. Min. Syst. s. 220.

Couleur, eller koboltglas, Se Schmalz.

Couley kallas uti Roslagen af vallonska masmästare och smeder så väl utslags- eller järnhålet vid masugnar, som ock Slagghålet, eller slaggögat vid räckarehärden uti hammarsmedjan.

Crocus. Med detta namnet förstås någre metallers kalker, men i synnerhet är Crocus martis, eller järnsaffran, mäst brukeligit, hälst denne kalk, antingen han tilkommit på våta vägen genom råst, genom frätning af syror, genom uplösning och fällning, eller på torra vägen genom metallers förbränning, eller calcination uti eld, altid liknar saffransfärgen uti mer eller mindre gult eller rödt.
             Huru denne Crocus martis kan beredas af många förändringar uti gult, såsom ifrån citron- til högsta saffransgula färg, ifrån blekaste cramoisie til cinnoberrödtoch ifrån umbrabrunt ända til sotsvart samt därifrån til högstatouschsvärta, eller til mörkaste blått, allenast genom olika uplösnings- och fällningsmedel samt medelst åtskilliga calcinationssätt och uti olika grader af hetta, m.m. samt huru desse färgor kunna användas för målare, färgare, emailleurer, krukmakare och porcellains Fabriquer, finnes med många rön utfördt uti Järnets  Historia och sjunde afdelningen, som handlar om Färgor af järn. Uti samma afhandling s. 23 o.f. beskrifves ock huru Crocus martis både beredes och brukas til ståls polerande m.m. Hvad om Colcotar vitrioli blifvit sagt, hörer äfven til nyttan af Crocus martis.
             Crocus veneris betyder i allmänhet den röda glödspån af koppar, som erhålles under denna metallens smidning och afsläckning uti vatten; men är et mindre brukeligt namn, utan kallas denne kalk vanligen antingen kopparaska, eller Cinder, och är mäst bekant hos emaille- och fajance målare, antingen til mörkröd lackfärg, eller til grön glasur.
             Crocus metallorum är en til hälften calcinerad antimonii kalk, som upkommer, då Antimonium crudum detoneras med saltpetter och residuum väl tvättas. Se MACQUERS Dict. de Chymie artic. Safran.

Cronbårr, Se Kronbårr.

Cronglas,  Se Kronglas.

Cronguld, Se Kronguld.

Crucifer lapis är det samma som Baselsk Tauffstein. Se detta ord.

Crystallagat är en slags Agat, eller Calcedon, bestående af olika hvarf och har knagglig yta. Kallas äfven Corallagat. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 284.

Crystaller kallas i allmänhet de mineraliske kroppar, som til skapnad mer eller mindre fullkomligt likna ordenteliga geometriska figurer, men uti äldre och mera inskränkt mening förstås med crystall intet annat än en genomskinlig prismatisk qvarts, som eljest vanligen heter Bergcrystall, hälst ordet crystall leder sitt ursprung ifrån denna stenarts klarhet. Dess beskrifning igenfås under ordet Bergcrystall.
             Crystalliniske figurer upkomma, då kropparne ifrån flytande tilstånd småningom återställas i torr form, antingen de varit uplöste i vatten, eller något annat uplösningsmedel, och vid dess bortdunstning anskjuta i sådan skapnad, eller de varit flytande uti smälthetta och sedan stelnar. Den förra händelsen är den vanligaste och i synnerhet kunna salter, såsom mera lättlöste, bringas at antaga regulier form, eller crystalliseras, när deras solution i varma antingen aldeles eller til någon del utdunstas. Sådane crystalliserade salter behålla dock qvar en viss portion vatten, kalladt crystallisationsvatten, och när det utdrifves, förgår både form och genomskinlighet.
             Uti Stenriket förefalla ganska många crystalliserade arter af olika figurer, som äro blott förändringar af en viss hufvudfigur, och således deras rätta antal långt mindre än det i början synes. De kunna allmänast fördelas uti prismatiske, pyramidaliske och sådane form äro sammansatte af begge; hvarföre det första, som kan iakttagas vid hvar och en crystall, bör vara om han består af prisma, eller ej, och om en pyramidalisk form tillika ingår i dess structur.
             De förnemsta och allmännaste förändringar af crystallfigurer äro Spat- Skörl- Granat- Hyacinth-  och den pyramidaliske Svintandsfiguren; hvilka alla Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN uti en särskilt författad afhandling de Formis Crystallorum bevist hafva sin upkomst af spaltfiguren allena. Kalkspatens figur är en snedvinklig cub, eller parallelipiped, hvars alla sidor äro rhomber af sådan art, at deras trubbiga vinkel är 101 ½ grad och den spetsiga 78 ½ grad. Genom två diagonaliter motsatte hörn af denna spat föreställes en axel dragen, på begge sidor förlängd, omkring hvilken så väl op- som nedföre planer läggas, som med spatens rhomber äro parallele, likformige och lika store och, i följe af spatens, eller parallelipipedens ställning, altid få det läge, at tre utaf dem sluta tilhopa i en spets. När med dessa planers utstapling öfver hvarannan fortfares, upkommer ändteligen Skörlfiguren, eller et sexsidigt prisma, som på bägge ändar slutar sig i en spets af tre rhomber. Om planernes upstapling uphörer, när prismans sidor blifva lika med rhombernas sidor, så får man häraf en tolfsidig figur, eller dodecaëder, hvars alla sidor äro rhomber, och detta är Granatens figur.
             Denne figur har tvenne hörn, där fyra planer sammanstöta uti en spets, eller solid vinkel, och kan uti sådan ställning anses som et fyrsidigt prisma, termineradt af två fyrsidiga spetsar; hvarifrån Hyacinthfirguren lätteligen härledes, om detta prisma förlänges genom planers upstapling på begge dess spetsar, eller omkring deras utdragne axel, til dess man får et fyrsidigt prisma, termineradt af två fyrsidiga spetsar, eller pyramider.
             Om åter de planer, hvilka så väl op- som nedföre upstaplas på spatfiguren, beständigt aftaga i storlek, måste därigenom tvenne sexsidige pyramider formeras, den ena op- och den andre nedvänd, som stå tilhopa på gemensam basis. Sådan är den rätta Svintands-  eller kalkcrytallers figur.
             Desse figurer gifvas likväl sällan aldeles fullkomlige, utan ganska ofta med afskurne spetsar, hörn, eller kanter; hvarigenom mångfaldige olikheter och förändringar i anseende til skapnad och sidors antal förorsakas.
             At crystallers tilväxt sker på lika sätt som här blifvit anfördt, bestyrkes därutaf at verkelige spatkärnor til svintands crystaller blifvit fundne och at desse crystaller vid varsam sönderslagning falla i tärningar, om de slås på någondera af de tre kanter, som med sjelfva planernes accumulation äro parallele, men ej eljest. Närmare förklaring öfver crystallernes sammansättning och generation, jämte nödig uplysning af ritningar och bevis at stenarter kunna antaga sådan form utan inblandning af salt m.m. igenfås uti redan nämnde afhandling i andra delen af Hr. BERGMANS Opuscula Chemica.              Af naturens verkningar gifvas dock händelser, som ifrån dessa och flere antagne reglor afvika, och crystaller kunna uti mineralriket förefalla af så förändrad structur, at den figur, som i allmänhet blifvit vissa kroppar tilägnad, svårligen, eller aldeles intet igenkännes. Sådane äro de klara qvartscrystaller, som beskrifvas utiLithophylacium Bornianum, bestående af små enstakade cuber med cubiska håligheter, öfverströdde med fina crystallspetsar. Där nämnes tillika en annan sort parallelipipediska qvartscrystaller, på en sida ihålige och särskilt strödde uppå en drus ifrån Schemniz. Stundom visar bergcrystallen allenast hexaëdriska spetsar på en kalkskorpa, utan tecken til prisma. En annan gång äro spetsarne ej olike afstympade coner med 2 breda och 4 smala sidor, såsom de Schweiziske: någre hafva vid Schemniz blifvit fundne i form af sexsidig pyramid, men med fyrkantiga snedrutiga spetsar, liknande udden af en värjklinga, o.s.v.
             Kalk- och spatcrystaller gifvas ock af många förändringar, som tyckas gå ifrån spatfiguren, såsom, til exempel, trehörnige pyramider ifrån Schemniz och flere ställen. Stundom är deras basis sexsidig: någre trehörnige hafva spetsar åt både ändar: någre äro fyrsidige, klare, prismatiske, utan spets, ifrån Idria och Steyermark: andre fås uti femsidiga pyramider ifrån Clausthal på Harz. Allmännas äro de snedvinklige, cubiske, eller spatformige, dels hvita och klara, dels gula. Crystaller af sådan figur, som innehållit vatten och ännu icke varit til fullo hårdnade, har Herr VON BORN äfven funnit vid Schemniz. Se dess Bref til Herr FERBER s. 152. Coniske spatcrystaller finnas både vid Schemniz och här i riket, som äro penselformige, eller räflade, ifrån spetsen til basis: någre äro cylindriske, utspirande utur runda kalkkulor, som taggar på en igelkott, mångfaldiga flera förändringar at förbigå.
             Gipscrystaller finnas til större delen af samma figurer, som kalk- eller spatcrystallerne. Huru flere sten- och malmarter samt metaller gifvas under crystallinisk form, ses under deras särskilta arter och namn.

Crystalläplen, eller Kalkbållar, äro klotrunde stenar, som finnas i kalkbergen och hvilka Hr. Bergmästaren GYLLENHAHL genom en omständelig afhandling, som uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1772 s. 239 o.f. finnes införd, bevist intet vara annat än verkeliga petrificater af flera slags skaldjur, eller Echiniter. De träffas uti åtskilliga flolägriga kalkberg och äfven ömnigt uti Nerike, Skaraborgs Län och på Öland. Deras skapnad och storlek är antingen lika med äplen, då de kallas Echinus Pomun, eller likna de pomeranser och få då namn af Echinus Aurantium. Då desse äro fylde allenast med en tät flokalk, heta de i synnerhet kalkbållar, men crystalläplen, om deras fyllning består af pyramidaliska kalkspats-crystaller af olika sidor, men merendels sexsidige. Uti Osmundsberget är deras kalkartiga fyllning med mycket bergolja imprægnerad.
             De runda Agatkulor, som brytas vid Uzenbach uti Zweybrücken och af Herr FERBER beskrifvas liknande Echiniter, äro troligen icke heller annat än flinthårda petrificater af dessa skaldjur. Det samma torde ock gälla om de så kallade Melones montis Carmel, som äfven äro ihålige och inuti beklädde med klara bergcrystaller, men utanpå med en mindre hård, dock flintartad och merendels brun skorpa öfverdragne.

Crytallsten,  Se Qvarts.

Cuncham är en Chinesisk metall-composition. Se Vongalam.

Cupolo-ugnar är en art af slamugnar, som brukas i synnerhet uti England och Derbyshire för blymalmers smältning med stenkol. Desse ugnar likna de vanliga här uti riket bekante reverbererugnar,  hvaruti tackjärn äfven med stenkolsflamma smältes och gjutes.Ugnen är uti äggformig skapnad, hvälft af eldfast tegel och med hvälfd eldstad vid den ena ändan, försedd med et rist, eller halster af järnstänger, hvarpå stenkolen inkastas och hvarunder är et djupt askrum til dragets befordrande samt vid andra ändan af det långa ugnshvalfvet en hög skorsten til luftdragets så mycket starkare förökande. På bottnen under detta ugnshvalf är en utgröpning, eller härd, formerad, hvarpå den utsofrade eller vaskade rena blyglansen insättes, tillika med en viss mängd bokad kalksten, och smältes af den ifrån den uptände stenkolen öfverstrykande flamman, som med det låga hvalfvet tvingas at under utfarten genom skorsten stryka in på den inlagde malmen. Det utsmälte blyet utstickes uti en öpning på sidan af ugnen, där malmen blifvit insatt, (men som under smältningen hålles tiltäpt) och rinner uti en stor tackjärns kummer, hvarifrån det öses med slefvar uti mindre järnformor. På sidan af ugnen är öpningar, hvarigenom kan ses, huru smältningen förhåller sig. Det som i slaggform öfverblifver är en art hepar, eller af kalk och svafvel tilkommen blysten, som sedan omsmältes med träkol uti en särskilt liten ugn med förhärd och hvarvid blåsbäljor brukas.
             Kopparmalmen ifrån Ectonhill smältes ock, dock efter behörig vändrostning, vid Derby uti dylike Cupolougnar. Se härom tredje bandet af Herr VON JUSTIS Chymische Schriften samt FERBERS Oryktographie von Derbyshire s. 79.
             Säkraste kunskapen om dessa ugnar kann ock inhämtas af CRAMERS Metallurgie, tredje Del första Band, s. 121 o.f.
             En art af Cupolougnar äro ock den hvälfde eller med hatt försedde drifugnar, hvaruti verkbly afdrifves med vedflamma och med bläster tillika för blyrökens afförande.
             Desse ugnar nyttjas ock med någon förändring uti byggnaden till kopparens garning, hälst för segrad koppar, eller då den är mera bly- än järnhaltig, hvilken senare, såsom mera strängsmält, måste garas på öpen härd. Jämnför ordet Garugn.

Curion kallas af arbetarne vid messingsbruken en liten järnslef, hvarmed den smälta och flytande messingen uti gjutdigelen skummas ren ifrån öfverliggande gallmejblomma och slagg, innan den gjutes til Taffel emellan gjutstenarne.

Cylinder kallas vid canongjuterier en 3 qvarters lång guten järnhylsa, som sättes på nedra ändan af kärnstången. Den är af lika vidd, som kulloppet uti canon fordrar, och tjenar at därigenom förekomma gallror uti krutkammaren samt bidrager tillika til et tätare och fastare järn, hvilket altid vinnes, då det qvicka järnet gjutes emot svalt järn, eller uti järnforma.

Cyprisk vitriol, se Vitriol.

Cyptrisk malm är en gul kopparmalm.

Cæment, Cæmentering, Se Cement, Cementering.