Bergwerkslexicon: B

 A     B     C     D      E      F     G     H      I       J    

 K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T  

 U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö 

                 

Babbagaurisk Jord skall hafva varit en grön Lerjord, hvaraf i forntiden åtskillige Vaser m.m. blifvit formerade, och hvaraf profstycken ännu skola finnas uti Florentiniska Cabinettet.

 

Backar kallas begge sidstycken på en Stångjärnshammare. Se ordet Stångjärnshammare.

Badner Würssel äro små tärningar af Sten, gjorde med konst, som skola til myckenhet finnas i Jorden; men kunna ej annorlunda än tilfälligtvis där träffas. Se KRAFTS Geographie 2 D. § 32. samt VOGELS Pract. Min. Syst. s. 251.

Bakhård kallas i Stora Kopparberget den delen af Härden vid Smältugnarne, som räcker under sjelfva Huggstaden, eller Formmurens; hvilket gör at denne Mur endast hvilar på den vid Härden sidor inslagne Redningen.

Bakmur uti en Masugn kallas den Mur, som hälft af gammal bränd Pipsten updrages utomkring Pip- eller Kärnmuren til 5 a 6 qvarters tjocklek, såsom fyllning emellan Pipan och Ringmuren, som är af Gråsten. Se Masugnsbyggnad.

Bakstandare, Se Standare.

Bakstycke kallas vid Stångjärnsmide den delen af Smältan, som i Tyskhärden ligger vid Bakväggen, eller Askväggen, hvilket Stycke räknas för mindre väl verkadt.

Bakvägg kallas den sidan af en Smältugn, som är midt emot Bröstet och updragen på det i Pelarna infatte Båljärnet. Nedanför detta Båljärn ligger Forman, hvarigenom Blästern ingår, uti den så kallade Formmuren, eller Huggstaden, hvilken vid hvarje smältning å nyo inmuras. Se Suluugn. Uti Masugnsställen kallas den Gafvelväggen, som är midt emot Utslagshålet, Ryggsten; men uti Hammarsmedshärdar heter den Järnhällen Bakvägg, eller häldre Askvägg, som står midt emot Härdspången, eller Slaggögat. Se Masugnsställe och Hammarsmedshärd.

Balais,  Se Ballaz.

Balaniter äro et slags stenvandlade mångskalige Muslor, som vanligen kallas Echini Marini, eller på Tyska See-Eichel. Finnas på några Orter i Tyskland. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 230 och WALL. Syst. Min. T.II. s. 506.

Balas, Balassus, Balassius,  Se Ballaz.

Balja, eller Bälja, (Bergkübel) kallas de Järnbeslagne Tunnor, hvaruppå föres alt hvad som i Grufvor ned- eller upfordras. De äro merendels runde. Vid Dannemora finnas häraf tvenne slag, nemligen Malm- och Vattubaljor, hvilka åter, i anseende til sin storlek, äro af tvenne sorter, Enkle och Dubble. Diametern i bottnen af en dubbel Malmbalja är 3 ½ qvarter, Högden 4 ½ qvarter och Diametern uputi 4 ½ qvarter. En sådan Balja bör innehålla 32 Lispund Betsmansvigt Malm, då den til en tvärhands högd lemnas tom ofvantil. Uti en enkel Malmbalja bör bottnens Diameter vara 3 qvarter, Högden 3 qvarter och Diametern uputi 1 aln. Den innehåller 20 Lispund Malm, då den til 2 tvärfingers högd lemnas tom ofvantil. En dubbel Vattubaljas Diameter i bottnen är 1 aln 1 tum, dess Diameter uputi 1 aln 8 tum och dess Högd äfven 1 aln 8 tum. Den innehåller 120 kannor vatten. En enkel Vattubaljas Diameter i botten är 3 qvarter, dess öfra Diameter 1 ¼ aln och högden 1 ¼ aln. Häruti rymmas 80 kannor vatten. Vid Sala brukas åtskillige sorter Baljor, eller Tunnor, som visas uti Tab. 1; hvarest Fig. 4 föreställer en Gråbergsbalja, eller Tunna, som tjenar til Gråbergets, äfvensom Malmens upfordrande i Dagen uti stora Schachtet: aär TunnstafrarbTunnbräden; c, Hjolar; d, öron; e, Laggen; f, Tunnbottnen; g, Tunnkorset; h, Långjärnet. Uti Fig. 5 ses en Vattutunna, som brukas til vattens och spillnings upfordrande; a, öron och Långjärnet; b, Lagghjolenc,  Bukhjolen; d, Bråddhjolen. - Fig. 6 är en Ränstunna, hvaruti den Arbetare nedhittas, som skall ränsa i Schachtet, eller på väggarne i Sänkningar. Denne Tunna räcker honom öfver medjan, så at han däruti kan stå stadigt. - Fig. 7 ärVattukappen, uti hvilken friskt drickesvatten nedföres i Grufvan. - Fig. 8 ärHandspelsbalja, som brukas vid Handspel i mindre Sänkningar. Häruppå märkas: a, Stafrar; b, Hjolar; c, öron; d, Fatan: Midtöver bottnetn är en tvärslå, kallad Bottenträd: e, Kroken; f, Knuten; g, Grepen; h, öga. - Fig. 9 är Krantunna, som brukas på Hästvindarne neder i Grufvan.
      När desse Tunnor, eller Baljor, nyttjas i Donlägige Schachter, äro de på en sida, både ofvan och nedantil, försedde med Valsar, at de desto fortare måtte löpa ned på Slanor och ej störta omkull.

Baljetyg kallas den orenare Saltpettern efter luttringen, som måste Raffineras. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 223.

Ballaz-Rubin kallas i allmänhet de Rubiner, som hafva blekröd, eller rosenröd färg. De finnas crystalliserade uti prismatisk Form med flera olika och räfflade sidor. En Ballaz-Rubin af en Karats vigt värderas ej högre, än til 5 eller 6 Riksdaler Specie, hvaremot en äckta högröd Orientalisk Rubin gäller ifrån 30 til 40 Riksdaler Specie, då den är af en Karats vigt. Någre Ballaz-Rubiner komma ifrån Ost-Indien, men de fläste ifrån Brasilien, och få eljest namn af Rubies Palès. En sådan ifrån Brasilien, som är Amethistfärgad och blifvit undersökt, har kommit allenast uti femte hårdhets graden ifrån Diamanten, som är N:o 1. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1768, s. 71.
      Herr Öfver-BergsRådet FERBER uti sin Afhandling om Ungerska Bergverken s. 271 berättar, at Ballaz-Rubiner finnas ömnigt uti en Flod därstädes, kallad Michalowa Floden, som kommer ifrån Carpatiska Bergen.
      Om en Brasilisk Topas uti aska inlagd i Digel småningom upglödgas, skall den förlora sin orangegula färg och antaga den blekröda Ballaz-Rubinens färg. Se Hr. DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 39.

BanHammarban, Städban, kallas den öfra delen af et Hammarsmedsstäd, hvarpå Smidningen sker.
      Ban, Pän, eller Ägg, kallas ock den nedra stållagde delen af Hammaren, som slår emot Städet. Är mäst känd under namn af Ägg, eller Hammarägg. Ban kallas vid Valsverk den tjocka delen af Järn- eller Stålvalsen, hvarpå Valsningen sker. Ban, eller Vindban, är vid Hästvindar den cirkelrunda vägen, på hvilken Hästarne gå.

Band kallas det Bergfäste, som på fyra sidor är kringbrutit och stöder väggarne i en Grufva. Se Bergfäste.
      Band kallas ock stora Körtlar, eller Sträckningar, af ofyndig Bergart, som finnas i Malmgångar, i synnerhet i Järngruvor, då de få namn af Gråbergsband.
      Band heta ock Strek af annan Bergart, som följa, eller stryka in i Skölar och Gångar.
      Band betyder vid Kungsbergs Silfvergrufva smala, allenast en a 3 tum breda Strek, gemenligen af svart Hornsten och Glimmer, som följa Malmfallen parallelt i Norr och Söder efter Bergskifringen, uti eller bredevid de samma.
      Med Band, eller Järnband, förstås ock här i Sverige strykande Gångar, bestående af en svart Järnbinda, Skimmer och grof Trapp, til några qvarters mägtighet, uti fasta Gråbergshällar; men vid Taberget kallas de rikare Malmgångarne för Järnband. Se detta ord.

Band-Zwitter, Se Tennmalm.

Bandjaspis,  Se Bandsten.

Bandjärn kallas Stångjärn i form af Band, som nyttjas at därmed banda Olje- och Vinfat, eller dylika Käril. Det tilverkas af Stångjärn på tvenne sätt, antingen at de smidas under Kniphammare, som smidt Bandjärn kallas; eller ock uti Skär- och Valsverk, då Järnstången, til vissa längder afhuggen, först valsas och skäres ti lsmala Tenar uti Skärverket, hvarefter hvarje Ten åter upglödgas och drages sedan under Valsarne til den längd och bredd, som betingas, samt kommer då under namn af Valsadt Bandjärn, hvilket blifver jämnare, tunnare och slätare än det smidda, och hvaraf ifrn England på Spanien och Portugal ensamt årligen skall afsättas öfver 10,000 Skeppund, 1 tum bredt och 3/16 tum tjockt, samt 7, 8 a 9 fot långt.

BandstenBandstein, eller Bänder-Jaspis, kallas Jaspis, när uti honom finnas åtskillige hvarf, eller breda ränder, af flerehanda Färgor. Sådan har man fådt ifrån Dannemora samt vid Altemberg och Gieshübel i Tyskland. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 126.

Bardellone kallas uti Italien tunna Hvarf, eller Lager, af Lera, med hvilka Mergel finnes blandad. Betyder ock stundom tunna hvarf af en lös och pulveracktig Kalksten, som växla om med Lager af en annan tät och fast. Se hr. FERBERS Briefe aus Welschland, s. 97 och 98.

Bardiglio, eller Bigio di Carrara, kallas en slags grå Marmor ifrån Carrara i Italien. Se Hr. FERBERS Briefe aus Velschland, s. 359.
      Bardilio di Valle di Jeri är en vacker grå Piemontesisk Marmor och Bardilio di Paesana är en blek, eller hvit Marmor, som och brytes i Piemont. Se Hr. FERBERS Briefe aus Welschland, s. 379.

Bareer, eller Barosser, kallas vid Myntet stora stycken af fint Wäst-Indiskt, eller annat Silfver.

Barka kallas en skifrig Talkart, som finnes vid de Anbrott, där Ryssglaset vinnes och utgör taket för sådane Brott.

Barss, Se Beta.

Barss-huset, Barsstunna, Barssugnen, Se Betstuga och Blecksmide.

Barytes,  Se Tungjord.

Basalt räknas ibland lerartade Stenar, som jemte Lerjord håller til hälften Kiseljord, jemte litet Calx aërata och 10 a 12 proCent Järn, samt kallas på Tyska Pseilerstein: Är en art af Skörl, eller crystalliserad Trapp, mörk och Järnhaltig: Faller Prismatisk uti 5, 6 och flersidige stora Pelare, stundom 2 a 3 alnar tjocka samt 16 a 20 alnar lnga, til en obeskrifvelig mängd, i synnerhet uti Irland och på Island. Den tros vara tilkommen af en intorkad Lera, men icke af utslocknade Vulcaner, som någre ment.
      Hvad som af Herr CRONSTEDT blifvit fördt under namn af Basaltes., uptages af Herr BERGMAN såsom Skörl.
      Uti Irland är den så kallade Jättevägen, eller Giant Causeway, bekant för ofanteligt stora Basalt-Pelare; och af Hr. DESMARETS äro någre beskrefne, som 1765 funnits vid St. Sandoux i Auvergne samt blifvit ansedde at vara alstrade af en Vulcan, men märkvärdigast tyckas de Basalter vara, som funnits så väl på Island, som ock i synnerhet på Ön Staffa, där den så kallade Fingals Grotta til några 100:de alnars längd, högd och bredd, består af de präcktigaste Basalt-Pelare, som mycket noga med ritningar finnas beskrifne af Hr. VON TROLL uti dess 1772 tryckte Bref om Island, s. 271.
      Uti det af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN uppå et af dessa Bref gifne svar kan om Basalter och deras tilkomst samt beståndsdelar en utförlig Kundskap inhämtas. Se bemälte Bref s. 360.
      Det som gifvit Hr. Professorn anledning at tro, det sådane Basalt-Pelare snarare tilkommit genom en långsam torkning af en ofantelig mängd Lera, än genom smältning, är i synnerhet denna grofva Basaltens fullkomliga likhet uti alla Chemiska prof med Trapp, som gångvis ömnigt finnes uti fasta Berg och flerestädes, där aldrig någon Vulcans verkan kunnat äga rum. Håller dock troligt, at på Island, Ön Staffa och flera Orter, äfven Vulcaner kunnat vara med i spelet. At Basalter kunna, efter Naturens Lagar, tilskapas under uttorkning, eller tilhärdning af en ännu blöt, eller vek materia, ungefär på det sätt, som man uti smått finner at den allmänt bekanta Stärkelsen under torkningen formerar en oändelig hop små mångkantiga Pelare, har äfven Herr GRUBER omständeligen visat uti dess Abhandlung von der Figurer der Basalte, som finnes införd uti VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens första Qvartal, sid. 1 och följ. Den tankan at Basalter äro lemningar af förfärlige Vulcaner, saknar ej heller alla skäl, sedan genom Observatoiner blifvit bekant: at Basalt-Pelare varit dels grundade uti Lava, dels ock därmed, eller med Tufföfvertäckte, samt at uti sjelfva Basalten äfven funnits stycken af Islands Agat. Huru desse förunderlige Crystallisationer finnas icke allenast vid Island, Skottland och Irland, utan ock på många ställen uti Italien, Frankrike och Tyskland, ses af BERGMANS Verlds-Beskr. 2:dra Bandet, s. 211 och följ.
      Om Basalterne på Jättevallen, eller Vägen uti Irland, se Acta Nat. Curios.Vol. X, uti Appendix.
      På Island brukas de smalare Basalter til Dörrpostar; Uti Tyskland till Portstolpar; äfven til Städ för Pappers planerande hos Bokbindare. En del äro så fina och svarta, at de kunna nyttjas til Proberstenar. Vid Stolpenstein är hela Slottet byggt på et Basaltberg.
      Uti Italien förefaller Basalten tät uti stora Block, hvarav allehanda Statüer, med mera, arbetas, och som denne arten ej faller uti Crystallinisk Form, tyckes den närmare böra räknas under Trapp. Herr FERBER uti dess Briefe aus Welschland. s. 270 och följ. Upräknar 9 särskilta arter af Orientalisk Basalt, som han funnit uti Rom, liknande i det närmaste den hårda Lava, som ömnigt brytes vid Monte Albano och där den Selce kallas. Allesammans äro svarte, svartgrå, eller svartgröne, och skiljas förnämligast efter deras olika hvita Fjäll, Fläckar, Ådror, eller Flammor, af Skörlspat, Granatformige Crystaller, Qvarts, Fältspat, Skimmer, Granit, SkörlCrystaller, med mera.
      Ehuru Basalter til en stor del upkommmit på smätlningsvägen genom Vulcaner, förmenar dock Hr. FERBER at många Basaltberg och Gångar äfven blifvit danade på våta vägen, eller af en stenhärdad Lera.
      Uti det så kallade Geyfingsberg, nära intil Altenbergiske Tenngrufvorne, har Hr. FERBER anmärkt, at detta Bergets öfversta branta Topp (Kuppe), består af en tät Basalt och at där nedanföre ligger Berget betäckt med ofanteliga Rösen och Basalter, som stundom innehålla för Synglas märkeliga Skörl- och Granatkorn. På sidorne, där Basalten ligger för fria Luften, märkes att han förvittrar til en askgrå Jord. Vid Anneberg uti Sachsen är också et ganska högt Basaltberg, Pöhlberg kalladt, bestående af stora, starka 4 och 6-sidiga samt perpendiculaira Basalt-Pelare, hvaruti de äro skiljaktige ifrån Stolpiske Basalterne, som stå uti sned ställning och äro både svartare och hårdare än desse, hvilka äro mera grå och löse. På ena sidan af Berget visa de sig starkast och kallas i Orten Butterfåsser, eller Smörtunnor. Foten af Berget visar sig bestå af Gneis, som på den ena sidan är betäckt af Sand och Lera, hvaruti tecken finnas til Lava och därunder vidtager åter Gneis, som utgör Foten och underlaget af hela detta Berg, hvilket efter säkra märken är lemning af en utslocknad Vulcan. Se FERBERS Mineral-Geschichte verschiedener Länder, s. 207 och 129.

Basanites,  Basanos, Basanus, betyder hos gamla Auctorer det samma som Skörl, eler en svart Probersten.

Baselsk Tauffstein, Lapis Crucifer, äro tvenne korsvis stälde och således et Kors liknande rödbruna SkörlCrystaller. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 75.

Baula-Sten på Island är det samma som Basalt. Se detta ord.

Baurach kallas et Salt hos de Gamla, hvarmed de efter all liknelse ej annat ment än et Alkali Minerale. Se CRONSTEDTS Mineral. §. 136.

Beauté är en röd ganska fin järnhaltig Jord, som kommer ifrån England och brukas vid Spegel-Fabriquer til Glasens polering. I Sachsen bereder man en dylik Jord, som kallas Beautè och af sjelfva utseendet visar at den är af Martialiskt lynne. Se POTTS Lith. 2 D. sid. 17. Den Engelske röda Jordne, eller Beautè, är egenteligen icke annat, än en til röd färg calcinerad gul Järnochra. Til Spegelglasens Polering vid Fabriquen uti Paris brukas icke annat än Colcothar Vitrioli, såsom renast.

Beckblende,  Pechblende, kallas i vanlig mening det Blende, som är af svart färg. Härunder föres ock af Herr CRONSTEDT en metallfärgad skyggande Zinkmalm, äfven som han gifver all mineraliserad Zink namn af Blende. Se Dess Mineralogie §. 175 och 229. Om Beckblendes egenskaper och sammansättning, se Blende.

Beckjord, Se Bekjord.

Becktorf är en tät, svart och i luften hårdnad Torf, som nyttjas i Eldstäder och går närmast intil Stenkol. Ser svart ut som beck, hvaraf den har sit namn, men hyser intet Bergbeck, hvarföre den icke med Bergbeckstorf bör confunderas. Se CRONSTEDTS Min. s. 149.

Befara Grufvor säges, då de af Bergsbetjeningen beses.

Behåldning plägar vid Koppargarningen kallas en Stump, eller Stycke, som blir öfrigt af den på frånsidan liggande Råkopparlappen; och hvilken Behåldning vid nästa Garning på den andra, eller Kratssidan, nyttjas til underlag.

Bekjord är en Jordart, som finnes i Skåne, i synnerhet omkring Malmö, af svart färg, med glänsande puncter i brottet, likasom af Järn, och är rätteligen ej annat än en svart Lera. Det berömmes mycket för sin frucktbarhet. Se VON LINNÉS Skånska Resa s. 194.

Belemnit,  Belemnites, Lapis Lyncis, eller Lyncurius, Losten, (Judennadeln, Luchsteine, Alpschossteine, Pseilsteine) m.m. är en Stenvandling, som förefaller uti Stenar af Cylindrisk  eler Conisk och spetsig Figur, vanligen vid pass et finger tjocke, men variera eljest uti storlek ifrån en stadig nåls ända til en arms tjocklek och längd, och hafva antingen slät, strålig, eller fårad yta. Deras färg är både brun, gulacktig, svart, hvit och röd. Belemniter äro ock antingen solide och täte, eller fulle med håligheter, och äro invärtes strimige, med utgående strålar til ytan. De hafva alla i den vidare ändan et hål, som är antingen tomt, eller upfyldt med et jordacktigt ämne, och sjelfva Kärnan kan vara både tät och hålig, bestående uti et tomt rör, eller Pipa, som går ända til spetsen. Stundom äro de öfverdragne med Svafvelkies; stundom glatte och polerarde på ytan; stundom bestå de af idel lameller, lagde öfver hvarandra; stundom äro de klare och halfgenomskinlige som en gul Bernsten; stundom finnes Jord, Krita och Sand, eller ock en pyramidalisk Sten, uti dem innesluten. Någre hafva den egenskap at draga til sig agnar, fjäder och dylika lätta saker, likasom Bernsten. Se BRÜCKMANS Thef. Subt. s. 79.      
      Belemniter pläga uti Kalk- och Skiffer men sällan uti Kiselstenar vara inneslutne. Förefalla äfven uti Lera och uti Jorden på åkrar och fält, såsom, til exempel, på åtskilliga ställen uti Brunschwig, hvarom kan läsas hos BRÜCKMAN på anförde ställe.
      När Belemniter rifvas, gifva de ofta en vedervärdig luckt. Belemnit har fådt åtskilliga nman, såsom: Dactylus Idæus, efter han blifvit funnen på Berget Ida:Fingerstein, Coracias, Lapis Corvinus, och i synnerhet kallas den svartaKorpsten, Rabenstein, Rappenstein, Storchstein; eljest Tappsten, Zapfenstein, för dess likhet skull med Tunntappar; Sagitta, Jaculum, Telum, eller Pilsten, när han är spetsig; Lapis fulminans, Tonitrui Cuneus, Thorvigg, Donnerkiel, eller ock Teuffelskegel, Elfsten, Alpschosstein, Alpsten m.m. hvilka senare namn alla blifvit vidskeppelse honom tillagde. Numera, eller 1762, är Belemnit-snäckan, hvaraf denne Sten är et Petrificat, funnen på Sargazzo under seglingen ifrån Surinam til Holland; och böra Belemniter således icke räknas til Olive- eller Judenstenar, som äro rätta Sjöäplepiggar. Se BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 282. Belemniter, sommed mellanväggar äro fördelte invändigt i flera Kamrar, höra rätteligen til Tubuliter.

Beletta är en Kalkjord, som Floden Brenta uti Italien deponerar, och uptages til gödsel på åkrar.

Belgica Terra kallar BROVALLIUS en skifrig slaggartad Pimpsten, som flyter på vatten.

Beli Oculus, eller Bellachio, Se Kattöga.

Belägga med arbete en Grufva, Ort, eller Sänkning, (Belegen) är det samma som at där anställa arbete.

Benaska är en af ben genom bränning tilredd aska, som brukas til Capeller och Testar vid Silfverprof och Fineringar i stort. Dess bränning och beredning finnes uti de flesta Proberböcker. I synnerhet kan härom intagas den fullständigaste underrättelse och beskrifning uti CRAMERS Ars Docimastica, 1. Del. s. 118 och följ.
      Utom Benaskans myckna nytta vid Silfverfineringen, kan ock därmed göras det starkaste Kalkcement, eller Murbruk, då den blandas med lika delar, eller något mera Kalk, jemte rent Flintmjöl, eller Sand, samt göres til bruk med Kalkvatten, efter Herr HIGGINS method, beskrifven uti Göteborgska Samlingarne af Rön och Uptäckter för 1781. 2. B. s. 199. Om Acidum Phosphori uti Benaska, se Phosphorisk Syra.

Benbrottsten, Se Osteocolla.

Benet kallas den längre armen på Hylstret til en Stångjärnshammare. Se Hylster.

Bereda kallas vid Gevärs Factorier at fila Gevärspiporne jämna och räta utanpå. Detta kan ock förrättas vid de så kallade Beredningsverk, som gå med vatten och kunna ses vid Örebro och Söderhamns Factorier.

Beredare-Verkstad kallas vid Messings-Bruken det arbetsrum, hvarest de under Vattuhamrar af Messing, eller Lattun, djupade Kettlar, Castruller, Krukor, Bäcken, m.m. vidare för hand beredas, göras färdige, finisseras och förtennas, m.m.

Berg äro allmänt kände såsom ojämnheter och uphöjningar på Jordytan. De kunna bestå antingen af fasta Hällearter, somej upmjukna af regn och väta; eller af Jord och Grus, eller af begge tillika, nemligen af Hälleberg betäckte med Jord. Med Berg förstås dock här egenteligen de första, eller Hälleberg, som förnemligast af Bergsmän tagas i betracktande, tillika med de Jordtäckte, som ofta dölja underliggande Bergens skatter. 
      Bergens tilkomst och daning hörer ej til detta rum. Därom kunna mångfaldige mer och mindre sannolike gissningar läsas uti Herr Prof. Och Ridd. BERGMANS Verlds-Beskrifning samt Hr. Prof. Och Ridd. WALLERII Afhandling om Jordens danande, hvarest de förnämsta Auktorer, som skrifvit om detta mörka ämne, finnas upräknade.
      Förmodeligen var väl Bergämnet af den Allvisa Skaparen uti begynnelsen beredt såsom et Jordklotets Squelette uti et mjukt tilstånd och uti smärre ojämnheter, eller med frucktbärande Jord betäckte Högder, om man kan dömma något af Analogien ifrån den mindre til den större Verlden. Detta ämne lärer väl tilhårdnadt med tiden, til dess Djupsens Källor utbrusto och den allmänna Floden ändeligen bräckte den fasta Skorpan, hvarigenom, äfven som til äfventyrs genom många senare öfvergångne mindre Förstöringar af Jordbäfningar, underjordiska Eldar, updämde Vattens genomskärningar m.m. ofantelige Stenhopar upvräktes, gömde Klippor blottades och lägre Orter öfverslammades med mångfaldiga ämnen, som vidare ses under ordet Flötser.
      Sällan finnas höga Berg ensamne på släta fält upskjutande såsom höga Torn, utan äro gemenligen flere tilsammans, som ifrån en bred grund upstiga efterhand til större eller mindre högd, ofta med stora tiltagande Afsättningar. De lägre få då namn af Förberg (Vorgebürge); de något högre kunna kallas Mellanberg, eller efter Tyska Bergsmäns ordalag, Mittelgebürge, och de högsta få då heta Höga Berg, eller Hobe Gebürge
      Hvart och et enstakadt Berg, för sig betracktadt, indelas uti Foten (der Fuss), medlersta Delen (das Gebäng) och Spetsen, Toppen, eller Kuppeln, (der Gipsel, eller Kuppe). När Bergen upstiga med tvära Branter, få de större namn af Stötar (Prallende Gebürge) och de mindre af Klackar (Steile Gebürge). Sanste Gebürge äro långslutte Berg. De högsta Berg, på hvilkas Spetsar, eller öfra Planer, ingen Ört, Mossa, eller intet Träd kan växa, och som til en stor del äro med ständigvarande snö och is betäckte, få namn hos oss af Fjell och på andra orter Alper. Där de äro bara, finnes en art ofrucktbar Svartmylla, som sticker af emot den hvita snön. På de lägre kunna vara både Sjöar och Mossar. Någre likna Förstöringar, eller Rudera: andre bestå af fast Klyft och kunna längre ned vara Jordtäckte. Saxisraga Alpina är den första Ört, som visar sig och därnäst Betula nana, eller FredagsBjörken, som först ej hinner längre än til 2 Blad.
      De lägste af våra Jemtländska Fjell kallas där i orten Ruar, hvarpå följer Vålar, så Hågnar och sist Stötar med tvära Branter. Tånge kallas en på någon sida ifrån Fjellet utskjutande Fjellhögd: Skaft betyder en ifrån et större Fjell utstrykande och långslutt Fjellhögd: Skär är en trång Däld, hvarifrån en Bäck, eller Å, börjar rinna: Grubba heter en vidare Dal, där Vattnet kan uttorka om sommaren: Hammar kallas en Klippa, eller Fjellstöt, som är nog tvärbrant. När flere Berg och Fjell följas åt uti någon viss sträckning, som på långt håll liknar Hafvets vågor, utgöra de större en Fjellrygg och de mindre en Bergsträckning, eller Landtrygg. Sådane Sträckningar af flera Berg kallas uti Tyskland egenteligen Gebürge, til skilnad ifrån enstakade Berg.
      Ifrån den förenämde Fjellryggen utgå åtskillige Grenar, eller Bergsträckningar, som i början täfla med Fjellbergens högder, men aftaga i högd och bredd, ju längre de gå därifrån, liknande Refben ifrån en Ryggrad, och äro då med Skog beväxte samt lemna emellan sig djupa Dalar, hvaruti det ifrån Fjellen nedkommande Vatten samlas och utgör dels lugnvatten, dels strida Strömmar och brusande Forssar, til dess de ändteligen råka Hafvet.
      Den stora Fjellryggen hos oss, som följer Riksgränsen emellan Sverige och Norige, bekant under namn af Sevebergen, Kölen och Nordiska Alperne, stryker merendels Nord N.W. och Sud S.O. men därifrån utgå grenar af Fjell, som skilja Jemtland ifrån Herjedalen och det senare ifrån en del af Dalarne.
      Fjellsträckan är på Norska sidan brantast, emedan den där med sina Strömmar, innom 2 a 4 mil, störtar sig uti Nordsjön, eller Wästerhafvet; men emot Svenska sidan åt Öster sänker den sig mera långslutt, innom 40 a 50 mil, med sina Vattudrag, uti Östersjön.
      Landtryggen af mindre Fjell, Bergsryggar och Åsar, tager sin början ifrån Norr uti Fjellet stora Glucken och stryker Söder ut, invid Öster- och Wäster-Dalarne, genom stora Kopparbergs och Örebro Län, emellan Sjöarne Wenern och Wettern, til Jönköpings Län och så vidare, med många å ömse sidor utfallande Bäckar, Åar och Strömmar, hvarom kan ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771 s. 5 o.f.
      Högden af våra Svenska Fjellberg är väl ifrån Hafsbrynet icke md någon noggranhet afvägd. Kjela-Högden uti Riksgränsen räknas ibland de högsta, där Solen vid Midsommarstiden om en klar midnatt kan synas lysande. Åreskutan, innom stora Fjellryggen belägen, är väl ibland de mindre Fjellen, men efter mätning med Barometern har den dock befunnits höja sig med sin spets vid pass 1000 famnar, eller 6000 fot, öfver Kall- och Åresjöarnes Vattubryne, hvarifrån Vattudragets fall til Storsjön är obekant; men, efter Herr Bergmästaren EDELFELDTS uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1784 införde Afvägning, finnes Storsjön vara belägen 640 fot öfver Hafvet, utom hvad som för lugnvattnets docering, med mera, kan tilläggas, och at de mindre Åreskute Fjellets högd således kan räknas til mer än 6,640 fot öfver Östersjön. Svuckustöt uti Dalarne skall resa sig öfver 7000 fot högre än Hafvet. Uti Luleå Lappmark finnas de ändå vida resligare och med en ständigvarande snö, i synnerhet på Nordöstra sidorne, betäckte. Ibland de Europæiska Bergen räknas de Schweitziska ansenligast. En topp uti St. Gothards negd föregifves vara 18,050 fot och Monte Rosa norr om Turin ungefär 15,250 fot högt. Uti Asien anses Ararat såsom det högsta och skall til dess halfva högd vara täckt med ständig snö. Pico på Teneriffa har efter mätningar omkring 15,800 fots högd. Af alla bekanta är dock det Amerikanska Berget Chimboraço det högsta i hela Verlden, nemligen 21,136 fot, eller 3136 fot mera än ½ mil. En sådan för våra ögon förfärlig uphöjning vil dock emot Jordens storlek intet betyda mera, än et Gran fästadt på en Glob af 2 fots tvärlinea, ty 21,136 fot utgöra ej mera än omtrent 1/1000:del af Jordens halfva tvärlinea och äfven så stor del är et Gran af en Fot. Se BERGMANS Verlds-Beskr. I.B, s. 196.
      Orsaken til Climatets större förändring uti köld på Fjelltopparne, än som svarar emot 63 graders Polhögd, så at den gamla snön ej hinner afsmälta, förrän ny påökning tilkommer, torde kunna förklaras i anledning af nyare Rön om Ljus och Varma; ty då man lägger den sats til grund, at Solens Ljus intet värmer, förrän det decomponeras af de Kroppar, på hvilka de faller, och genom mistning af et öfverflödigt Phlogiston förbytes til Varma, följer otvungit, at där Ljuset intet råkar några ämnen, som kunna utöfva sådan verkan, eller borttaga denna portion af Phlogiston, där kan ej heller någon varma upkomma. Ned vid Jorden är Luften altid full med främmande particlar af hvarjehanda ämnen, som förmå at göra denna decomposition, eller attrahera Ljusets öfverskott af Phlogiston, och därföre saknas ej heller där en viss grad af varma; men vid sådan högd, där Luften är nästan aldeles ren, och Ljuset ej träffar några sådane simmande particlar, går det oförändradt fram, utan at förbytas til varma, hvarigenom ständig köld där bibehålles.
      Utom de Berg, som upkommit genom Jordskorpans förstöring antingen genom den allmänna Vattufloden, eller senare tiders öfvergångne Vattudämningars utbrott, så väl som urminnes Jordbäfningar, gifvas även mångfaldige exempel på tilkomne Berg af den underjordiske utbrytande Elden, eller af Vulcaner, som antingen ännu brinna vissa tider, eller varit ifrån urminnes tider slocknade. Uti Europa är väl minsta antalet af sådane Berg. Hekla på Island är ryktbart, som på 73 år ej visade hvarken rök eller låga, men utbrast 1766 under häftig Jordbäfning och förstörde, genom öfversvämning med Sten och Aska, 9 gårdar på södra sidan. Hela ön visar föga annat än förödelse och består til större delen af Lava och minnesmärken af flera eldsprutande Berg, på 50 a 60 mils bredd. Berget Hekla räknas at vara något mer än 4000 fot öfver Hafsbrynet och är fördelt uti tre toppar, af hvilka den medlersta är högst; består til minsta delen af Lava, det öfriga är Aska, blandad med hårda utur öpningen upkastade Stenar, jemte Pimsten.
      Grönlands Eldsprutande Berg äro mindre kände. - Uti Tyskland alt ifrån Bonn til Ridesheim rinner Rhenströmmen emellan två rader Berg, som uti topparne hafva trattlika öpningar med lemningar efter Eldsprutning. Vid Andernach uti Biskopsdömet Cöln finnas hela Berg af den mörkgrå Pimstenslika Lava, som brytes uti stora Block, formeras till Qvarnstenar och försändes til utrikes Orter och äfven hit til Sverige, under namn af Rhenländska Qvarnstenar. Bergen uti Auvergne hafva fordom varit Eldsprutande, som nogsamt bevises af den myckna Pimsten och af de stora Slaggmassor, hvarmed de äro täckte.
      Den vidsträckta Bergskedjan af Apenninerne och en del af Alperne emellan Tyskland och Italien visa tecken uti en myckenhet Lava, at de varit Vulcaner.
      Vesuvius, et enstakadt Berg vid Neapel, och Ætna på Sicilien äro de mäst bekante Eldsprutande Berg, som både ifrån urminnes och uti senare tider brunnit samt upkastadt Aska och Lavaströmmar. Det förra är delt i tu och dess södra topp, som egenteligen kallas Vesuvius och är högst, upstiger 3834 fot öfver Hafvet, men den norra sidan, som är lägre, kallas Monte di Somma och på ena ändan Ottajano. Lodrätta högden af Berget Ætna är vid pass ½ mil och omkretsen af dess största gap äfven ½ mil. Se BERGMANS Verlds-Beskr. 2 B, s. 202. Större delen af Italien visar eljest mångfaldiga märken af dessa underjordiska Eldars Producter.
      Efter all liknelse lära ock de förunderlige Basalt-Bergen säkraft kunna räkna sin tilkomst af eldens verkan, hvaribland äro kände den så kallade Jättevägen och månge dylike på Skottska Öarne, i synnerhet Staffa vid Island: vid Lauban uti Schlesien: vid Liegnitz uti Böhmen: i nedre Languedoc: uti Hessen: på Sicilien och mångfaldiga flera Orter.
      Uti andra Verldsdelar äro de Vulcaniske Bergen ännu ömnigare. Det förfärlige Berget Ararat visar sig med sina brända vägar och djupa afgrund vara et Vulcanfoster, så väl som Bergen på Kamschatka och många öar däremellan och Japan. På Bergen af det nyare uptäckta Landet Otahiti finnes Lava och Ön Ascension består af detta ämne.
      Bergens yttre skapnad finnes af oräkneliga förändringar, härrörande dels af deras första tilkomst, dels af andra på olika sätt sedan undergångne Förstöringar, och til en stor del af de olika ämnens beskaffenhet, som utgöra deras sammansättning. De fleste upstiga småningom ifrån en bred fot: andre hafva tvära Störtningar på någon sida. De enstakade och tornlike äro merendels Vulcaniske Producter.
      Emellan Fjellbergen förefalla ofta besynnerlige genomskärningar, Gator och Dalar, liknande grunden af utskurne Floder, hvars sidor ofta finnas svarande emot hvarandra. Uti våra Nordiska Alper kallas sådane Gator igenom Fjellen emellan Sverige och Norige för Portar, eller Skal, hvaribland Skördals-Portenär ibland de största och mäst bekant. Därnäst är Portfjellet, en några famnars djup Graf, lodrätt nedskuren midtigenom et stort Berg, med 20 a 30 fots höga väggar. Jämnför ordet Skal.
      Om et Berg är fördelt med flera trånga Dalar och urgröpningar (Schluchten), kallas det Styckadt (Sticklich), och där et styckadt Berg upstiger med höga Stötar, eller Klackar, kallas de Prallende Gebürge.
      Afsättningsberg (Abgesezte Gebürge) få de heta, som bestå af flera öfver hvarandra liggande Bergarter, då den öfre arten får namn af Kåpa (Ausgesezt).
      Lossna, eller Stenskilnad, (Steinscheidung) kallas den Plan, hvaruti tvåhanda Bergarter uti sammansatt Berg kunna åtskiljas.
      Om Hällearterne hafva et oordenteligit och omväxlande läge, kallas det etRubbadt Berg (zerklüstetes, verseztes, verschobenes, eller zerrüttetes Gebirg).
      Om Damjorden öfver Berget är lös, fucktig och morasig, utan någon fast grund, eller Häll, kunna sådane Högder få namn af Slamberg (Schwimmende, Schüttige och Rollige Gebürge), såsom de Mansfeldiske Skifferbrotten, hvarom nämnes under ordet Flötser.
      De arter, hvaraf Bergen bestå och egenteligen Hällearter kallas, såsom Granit, Fältspat, Hornskiffer, Hälleflinta, Kalksten, Sandsten, Gneis m.fl. väcka i synnerhet Bergsmäns upmärksamhet; men äro ej mindre förändringar underkastade, än Bergens yttra utseende. Ibland arterne uti våra inhemska Berg tyckes i synnerhet den märkvärdige Skördals-Porten förtjena at nämnas. Den består af en Tälgstensblandad Hälleart och går uti stora vågor, hvaraf de nedgående göra djupa Dalar emellan de upgående, som formera långa Bergåsar, växelvis om hvarannan. Uti en af dessa Dalar går vägen til Norige, som egenteligen Skördals-Porten kallas. Detta vågige Bergschichts daning blifver altid svårast at förklara så väl här, som där Malmer och Bergarter förefalla uti sådana ormslingriga Gångar. Längre norr uti Jemtländska Fjellbygden förvandlar sig Hällearten alt mer och mer til Granit af grof sammansättning och röd färg. Än mera i norr träffas Fjell, som bestå af hårdt ihopgyttrad, eller likasom hopbakad Klapur af Qvartsigt ämne, hvaribland Portfjellet urskiljer sig och gifver anledning, at föreställa sig både dess danande och förstöring. Til hopgyttrade Berg hörer det Norra Måssevåla Fjell uti Riksgränsen emot Österdalarne. Det består dels af så stora med Sand och Grus sammangyttrade Klapurstenar, som öfvergå mannastyrkan at lyfta, dels ock af en hård, fingrynig och nästan flintartad röd Sandsten. Et annat,Svuckufjell kalladt, emellan Serna och Idre Socknar, består af en flintartad hårdt sammangyttrad Sandsten med föga Fältspats korn. De beskrifvas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743 s. 81 och 179.
      Bergen uti Jemtland tyckas för öfrigit, i anseende til arterne, föga hafva någon gemenskap med Fjellen. Vid Handöl på foten af Snasa Högar träffas den vresige Tälgstensarten, som är känd under namn af Grytsten. Se samma ord. På en annan sida af Handöls By består Hällearten af Norka, eller Murksten, något lösare än den, hvaraf Qvarnstenar uti Norige huggas.
      Längre ned ifrån Fjellbygden visa sig Hällearterne bestå af dels grofvare och dels grannare grå Sandstensarter med Skimmer, som skifra sig och tjena på somlige ställen til Brynstenar, samt tyckas hafva tilkommit genom Slamning. Malmläger hafva ej blifvit fundne uti dessa Sandskifferberg, ej heller Petrificater. De fleste arter, äfven Qvartsen, falla i orten skifrige, som visar sig uti de här belägne Gustafsbergs Koppargrufvor.
      Svart skifrig Kalksten finnes ock häromkring, som gifver hvit Kalk, men är ej slägt med Orsten. Längst norr i Offerdals Socken består den mörka Hällearten af leracktigt grundämne, med Drummer af fet hvit Qvarts, uti hvilkens Drake- eller Drufehål de allmänt kände klare Jemtländske BergCrystaller finnas, liggande lösa inpackade uti en gul Lera.
      Vid Offerdals Kyrka öpnar sig et vidsträckt Fält af helt andra Bergarter och Flodslemningar, bestående af Kalkflötser, med otaliga arter af Skaldjur, Coraller och Petrificater af växter m.m. Äfven Alunskiffer af en egen art samt Sandsten uti skifriga Lager, som där i orten Loftersten kallas och skall vara biständig både emot eld och vatten.
      Uti de Fjellberg, som bestå af en Qvartsrådande, grofskifrig och sandgrytig samt Skimmerblandad Ställstensart, hvilken något när liknar de Tyska malmförande Gneisbergen, finnas malmanledningar, såsom uti Gränsfjellet Glucken Blyglans med Svafvelkies: vid foten af Snasa Högar Kopparmalm uti grynig Qvarts och Hornblende: uti Åreskute Fjell och vid dess fot Kopparmalm, hvarpå Gustafsbergs Grufvor arbetas: uti Olderfjell Blyglans uti Qvartsig Gångart med blå Flusspat, många flera anledningar at förtiga. Rika arter måste det dock vara, om de skola förtjena at arbetas, där skogen är ingen, eller trögväxt: där faseliga snöfall hindra arbetet och hiskeliga vägar göra Transporten svår.
      Hällearternes egen beskaffenhet tyckes, hvar efter sitt slag, hafva bidragit til Bergens och Fjellens yttre skapnad och utseende vid deras första tilkomst. Således finnes til exempel:
      a) At Hälleflinta (Hornstein), Porphyr, Qvartsblandad Sandsten, Breccia Qvartsosa och dylike hårda Hällestensarter gifva höga, sticklige och branta, men kortsträckte Fjell och Bergshögder, såsom Hyckjeberget, Klitten och de öfrige Bergen uti Elfsdahls Socken: Hälleflintbergen omkring Almvik i Calmare Län: Svuckustöt och alla angränsande Berg uti Fjellryggen åt Rörås sidan.
      b) Hornskimrige, vågige, likaledes grofskifrige Qvartsgrynige och Skimmerrådande arter gifva väl höga, men långsluttande Berg, såsom vid Rörås Koppargrufvor, vid Ädelfors Guldverk; vid Garpenbergs Koppargrufvor och flerestädes.
      c) Grofva Tälgstensarter gifva flackländiga Berg med korta tvära Branter och smala Dälder, såsom uti den vidlöftiga Fjelltracten på Riksgränsen vid den här förut nämde Skördals-Porten.
      d) Stenhärdad Lerskiffer med inblandad Qvarts och Skimmer af mångfaldiga förändringar uti färg, hårdhet och beståndsdelarnes olika mängd, utgör de flesta lågländte och långsamt upstigande Berg, i synnerhet uti Öfversachsiska Bergs-Tracterna, eller Erz-Gebürge, omkring Freyberg och vid flera Bergverk uti Saazerkreis och inåt Böhmiska sidan, där denne Bergart öfveralt är känd under namn af Gneis, eller Geneus. Se detta ord. Af samma art äro ock de fleste malmförande Bergen uti Ungern och Siebenburgen samt de Mörsfeldiske Malmbergen uti Chur-Pfalz och flerestädes, där den af Herr VON BORN och FERBER blifvit kallad Saxum metalliserum (Se detta ord), varande likväl denne senare något mera lerartad och således starkare vittring underkastad samt utan skifriga Anbrott.
      e) Andre arter af Lerskiffer, som falla uti Floar och liggande hvarf, visa sig icke heller uti höga Berg, eller Branter, så framt de icke genom djupa sättningar och förstöringar framkomma. Märkvärdigt är, at den, efter Herr FERBERS och ARDUINIS observationer, utgör underlaget för de höga Kalkbergen uti Italienska Alperne och räknas där til de så kallade Montes Primarii, hvarunder, efter sannolika observationer, likväl den uråldrige Graniten vidtager. Se ordet Allmänna Bergarter.
      De på borst stående Hornbergs och grofva Qvartsrådande Skifferarter falla ofta in uti höga och branta Bergsklintar.
      f) Den Flolägrige lösa Sandsten, eller Slipstensarter, samt Flokalker med deras Petrificater, Alunskiffer och Stenkols-Floar hålla sig merendels uti de lågländta Flötsbergen.
      g) Den täta singnistrige och spatkornige Kalksten, som icke visar några spår til Petrificater, upstiger ofta til betydande högd, då den tillika medförer främmande ämnen af Serpentinarter och andra af Järnhalt färgade lerartade Stenar samt Skimmer och  Hornblende m.m. såsom uti Marmorbrottet här i Riket på Kohlmården, vid våra äldsta Silfvergrufvor, som ock uti Alperne, Apenninerne och Crainska Bergen vid Idria. Gemenligen stöter den dock intil något högre Granitberg, som också stundom därigenom upskjuter. At sådane Kalkberg undergådt mägtiga förstöringar, synes af de stora Utkast och Gesschieber, som på många orter här i Riket finnas, så väl som Sandstenar af åtskilliga förändringar, til stor myckenhet, utan tecken til fast Klyft på flera mil.
      h) Våra Svenske Gråstensarter, eller Graniter, formera merendels kortkulriga Berg, men upskjuta och stundom til betydande högd: äro ofta enstakade, men sällan med naturliga höga tvärbranter. Formera icke heller vanligen Alper, eller Fjell, så framt de icke förändra fin blandning med Hornbergsarter och Sandgry. Desse utgöra Bergen i de flesta Provincier här i Riket och visa oändligt många förstöringar. Den grå Graniten finnes icke ofta malmförande, om ej uti de Tyska och Södra Orter, där arterne äro något mildare och innehålla stundom Tennmalmer. Denen Stenarts förhållande i Svenska Berg gifver väl ingen allmän regel för andra länder. De högsta Bergen af Schweiziska Alperne, til exempel, bestå af Granit, de medlersta af Skiffer, de nedrigare af Kalksten och lägre kullar af sammangyttrad Kisel- och Sandsten samt uti dalarne Lerarter och Sand. Alla omständigheter visa at Kalkbergen hvila på Skiffern, som ligger uppå och intil foten af Granitbergen.
      i) Den röda Fältspatsrådan går väl sällan til Fjellhögden, men visar sig ofta uti höga branta Klackar och Stötar samt utgör vidlöftiga Bergsträckningar och långa rygar, såsom uti Tjust Härad och Calmare Län uti Småland, Bohus Län emot Norska sidan, o.s.v.
      k) Den sköra, lösa och mörkröda Fältspaten, som kommer under namn afSjelffrätsten, eller Rapakivi, af mera rödbrun färg än Graniten och med mera hal, eller fet Skimmer inblandad, håller sig mäst uti låga Bergkullar. Denne tyckes hafva undergådt den aldrastörsta förstöring här i Norden och torde varit första ämnet til den oändeliga myckenhet röd Fältspatssand, som öfveralt utgör våra Sandåsar, Hedar och Sjöbottnar m.m. Åtminstone ser man denna arten ännu vid många Sjöstränder af vattnets åtgärd undergå sådan söndermalning och förvandling til Sand.
      Hvad redan nämdt är om de Schweiziska Alperne, är äfven i akttagit vid de Carpatiska Bergen och hela den Bergsträckan, som gör en skilnad emellan Moldau och Siebenburgen, nemligen at kärnan och understa Laget för dessa Bergen, tillika med deras högsta Toppar, består af Granit, på lika sätt som det också uti alla höga Ungerska Berg finnes, och har ännu aldrig på dessa kunnat märkas, at den egenteligen af Bergsmän så kallade Graniten, eller Gråsten, haft något underlag af annan Bergart.
      Uti Bannat och på flere ställen uti Ungern finnes Graniten upskjuta genom vidsträckta lager af Skiffer och Kalk. Stundom är Granitberget betäckt med lerartad Skiffer ensamt; stundom kunna ock Kalkbergen omedelbart vara därpå upfatte, men merendels ligga Skifferarter närmast til Graniten och däröfver Kalkbergen. Et aldeles lika förhållande visa de Böhmiske och Sachsiske Bergen, som bestå af Lerskiffer och Gneis, hvilande på Granit, och ofta äro betäckte med Kalk. Se Hr. FERBERS Min. Gesch. Von Böhmen s. 30.
      Om de höga Bergen uti Schweiz och i synnerhet om det högsta så kallade St. Gothard, samt huru de märkvärdigaste Bergsträckning genom Österrikiska Länderna, tillika med de största Floder, såsom Donau, Rhen, Drau, Inn och flere, därifrån hafva sin uprinnelse; jämnväl huru de lägre bestå af Kalk, de därnäst af Skiffer och de högsta af Granit, som Herr FERBER förut anmärkt, ses af Herr PLOYERS Beskrifning med bifogad Charta, som finnes införd uti Herr VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens första Qvartal, sid. 45 och följ.
      Af alla jämnförde Observationer vid Alpiska, Ungerska, Siebenburgiska samt de öfriga ansenligaste Europæiska Berg följer, at de bestå af trenne arter, och at den första, eller Graniten, som ligger underst och djupast, kan anses för at vara den äldste och först tilkomne Bergart. Därnäst bör, såsom det andra i ordninigen och närmast efter Graniten följande Stenlager, räknasLerartade Stenslag och Skifferarter, som äro intimt förbundne med Glimmer, eller med Hornskiffer, eller den med Qvarts, Glimmer och Stenlera sammansatte Gneisen. Hit bör ock föras den ibland med Qvarts, stundom med Skörl, Kalkspatskorn, eller Stenmergel blandade stenhärdade leran, Saxum metalliserum kallad, hvilken vid Königsberg funnits omedelbart liggande öfver Graniten samt uti Ungerska Bergen i synnerhet visat sig malmförande, och hvaruti de beständigaste både i Guld- Silfver- och Kopparmalmsgångar stryka. 
      Kalksten blifver således den tredje i ordningen, som ligger öfverst och senast är tilkommen, då någre tilfällige Stenarter undantagas. Häraf kommer att Klyfter, som brytas emellan Skiffer och Kalk, bör hafva Skiffern uti Liggande och Kalken uti Hängande, hvarvid likväl åtskillige undantag efter omständigheterne kunna gifvas. Se Herr VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 203 o.f.
      Vid Johanngeorgenstadt i Saxen gifvas flere tydelige bevis, huru Skifferberget betäcker Graniten, hvariblanda i synnerhet kann nämnas, at då Skiffern på åtskilliga ställen blifvit med Schachter genombruten, har Graniten vidtagit; til exempel uti Grufvan Wildenman har Skiffern på 62 famnar blifvit genombruten intil Granitberget, hvaruti då til 56 famnars djur blifvit afsänkt i tanka at det vore en art Sandsten, som man förmodadt kunna genomgå, hvilket likväl intet hände, och Gången förlorade äfven därvid sin ädelhet. Se FERBERS Min. Gesch. Versch. Länd. s. 252 och 253.
      De fleste Ryggar och Sträckningar af urgamla Bergarter och Fjell hålla gemenligen sin Strykning uti Norr och Söder; men de mindre ungefär i Öster och Wäster, ehuru ej utan många afvikningar. En sådan de förre Bergens belägenhet har kunnat tilkomma genom Vattnets sqvalpning efter vissa rådande väder, antingen uti första Skapelsen, eller uti den allmänna Floden, och de senare sidogrenarne tyckas hafva upkommit genom Vattnens senare utskärningar efter Syndafloden. Sådane sannolike gissningar lemnas likväl til de lärdas utredning.
      Bergens innandöme, i anseende til deras förändringar af omskiftande hvarf och särskilta arter, vore väl för Begsmän den mäst betydande kunskap, men förfarenheten däruti sträcker sig til föga Djup och beskaffenheten är för öfrigit uti största mörker invecklad samt oändeliga många förändringar underkastad. Jord- eller Bergskorpan har ej kunnat undersökas til större djup än ungefär 1/10,000:del af Jordens halfva tvärlinea. Ibland de djupaste af nu gångbare Grufvor räknas Andræasgang vid Joachimsthal uti Böhmen, som är arbetad til 350 famnars lodrätt djup, och efter Hr. VON OPPELNS utsago uti dessMarckscheiderkunst skall den djupaste Grufva i Verlden ej vara öfver 630 famnar, som dock ännu vil gifva alt för liten uplysning för dem, som åstunda veta Bergens beskaffenhet ända til Jordens medelpunct. De fleste hinna med sitt djup föga under Hafsytan, några få undantagne, som vid Hafskanten äro belägne, såsom Utö och Sohlsta Grufvor här i Riket, med flera.
      Något om Bergens innandöme, så långt det med Grufvearbeten kunnat undersökas, kan ses under orden Gångberg, Gångar, Allmänna Bergarter, Gångart, Flötser, Vulcaner och de härförut nämde Bergarter under deras särskilta namn.
      Om Bergens arter, daning och förhållande, se vidare BERGMANS Verlds-Beskrifning; WALLERIUS om Jordens daning; TILAS om Stenrikets Historia, 1742, och dess Rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1757 s. 227 samt 1763 s. 268 o.f.; Herrar VON BORNS, FERBERS, GERHARDS, DELII och fleres arbeten. Om våra Svenska Bergstracter uti alla Rikets Provincier ses af Herr Bar. och Landsh. TILAS Sveriges Mineral-Historia, 1765.
      Hällebergens nytta för vårt lilla Jordklot och dess Inbyggare bör väl i korthet nämnas, ehuru det är et stort ämne för en vidlöftig Afhandling.
      Den första nyttan af Bergen tjena till Jordklotets fasthet och sammanhang, likasom benen uti en lefvande kropp, lärer för en hvar vara märkeligast. Den andra betydande nyttan är at samla ämnen af Regn, Snö och Dimma til rinnande Vatten uti Bäckar, Åar, Strömmar och Floder, och at ifrån deras Fjellsträckningar och Landtryggar efterhand utdela dem åt ömse sidor til Människors oändeligt många behof och til rörelsens underhållande både uti Luft och Vatten, som eljest skulle af stillastående förderfvas.
      Ändteligen äro Bergen Fosterbygden för Metaller och Mineralier, som Bergsman ej heller borde vinna med mindre möda och omtanka, än Jordbrukaren behöfver til växtrikets skördande på ytan. Föga mindre nytta tilskyndar oss sjelfva Bergens ämne, eller Stenarten, til mångfaldiga behof, til Försvarsverk och til Byggnader, som tråtsa Secler, til många slags Husgeråd, til de hårda Metallernas lämpande för våra Verktyg, til majestätiska Prydnader och mycket mera, hvarom kan rådfrågas VITRUVIUS och beses både Italienska och Svenska bergfasta Byggnader både i Luft, Eld och Vatten, hvarvid sjelfva Bergens förstöring kommer oss til mycken hjelp. Uti et mindre sammandrag kan härom ses Her ANGERSTENS Anmärkningar vid Italienska Byggnadssättet och Herr ESPLINGS fyra Academiska Afhandlingar de usu Mineralium in Architectura, både på Latin och Svenska.
      Berg kallas ock vid Grufvor af Arbetare de Stenarter, som uti smärre stycken brytas tillika med Malmen, men ej innehålla något däraf och således utföras på Varpen, såsom onyttige, hvilket af dem kallas Löpa bort Berget.

Bergart kallas hvar och en slags Sten, som utgör et Berg, eller uti en Grufva förefaller, samt nämnes i synnerhet vid Gångar och Malmförande Berg, til skilnad ifrån sjelfva Malmen, som däruti sitter, eller däraf omgifves. Vid Grufvors beskrifning i akttagas således Bergarterne under särskilta namn, nemligen:
      a) Allmänna Bergarten är den, hvaraf et Malmförande Berg i allmnhet består. Se ordet Allmänna Bergarter och om sjelfva Stenslagen ordet Hälleart.
      b) Gångart är den Bergart, som utgör det mästa af Malmgången. Se Gångart.
      c) Gångsten är den arten, hvarmed Malmen egenteligen är inblandad. SeGångsten.
      I anseende til olika verkan på Malmgångar och deras Förädling, eller försämring, indelas äfven Bergarterne uti Milde, som, där de inträffa, medföra rikare eller bättre Malm; och Vilde, som förtaga, eller uttrycka Malmen. Se orden Mild, Förädling och Förtryckning. Denne skilnad är likväl intet allmän, utan hvarje Malmfält har häruti sitt särskilta förhållande, så at den Bergart, som på et ställe är Mild, eller förädlande, har på et annat stridig verkan och är förtryckande.

Bergbalsam är det samma som Naphta. Se detta ord.

Bergbeck (Judenpech, Erdpech), Bitumen Judaicum, Asphaltum, är en svart, hård, glänsande Bergfettma, som finnes dels simmande på vattnet uti Sjöar; dels ock uti Jorden och i Grufvor, så väl för sig sjelf til någon mängd; som ock fastklibbad vid Stenar och Jordarter.
      Bergbeck kan i eld upmjukas och gifver an angenäm luckt, äfven som Bergolja: är inflammabelt mer och mindre, efter hårdare och lösare Structur: flyter på vatten: uplöses i oljor, men ej i vatten, samt har mer eller mindre sprödhet, eller mjukhet.
      Bergbeck är antingen Europæiskt, eller Asiatiskt. Det förra får i synnerhet heta Bitumen, eller Pix Montana, och det senare Asphalt, eller Bitumen Judaicum. Det är likväl ingen annan skilnad dem emellan, än at det Asiatiska merendels är hårdare, mera svartglänsande och mindre eldfängt än det Europæiska.
      Det sistnämnde förfaller ömnigt i Frankrike, Siebenburgen samt vid Neuschatel uti Schweiz, hvarest hela backar äro därmed upfylde; och en Ort därstädes, som kallas Val de Travers, är öfveralt full däraf. Detta Schweiziska Bergbeck hålles ock för renast och bäst. Här uti Sverige finnes Bergbeck i Dannemora Grufvor, i Finnberget uti Grythytte Socken, uti Mossgrufvan i Norberg, uti Grängesberget och flerestädes.
      Uti Asien äro döda Hafvet och flere stora Sjöar i China nästan aldeles därmed betäckte; hvilket vid mycket varm väderlek gifver sådan stank, at ingen däromkring kan uppehålla sig. Asphalt har ock fådt sitt namn af Sjön Asphalites, som nu kallas döda Hafvet. Det Asiatiska är, som redan blifvit nämdt, hårdare, svart och stundom purpurfärgadt. Det säljes nog dyrt och plägar därför förfalskas med Beck, hvilket likväl lätt röjes genom luckten. Se HÜBNERS Kunst und Handl. Lex. s. 1037. Rent Bergbeck qvarlemnar vid förbränning intet något terrestriskt, menorent innehåller mycket däraf. Sådant är det, som fås vid några Svenska Grufvor, såsom Mossgrufvan och Grängesberget.
      Uti Ægypten brukas Bergbeck til Balsamering och äro sådane Balsamerade Kroppar, eller Mumier, nog omtalte af Auctorer och Resebeskrifningar.
      Då Bergbeck finnes uti runda Kulor och Droppar, sådant som det på förenämde och flere ställen, hälst i Järnmalmsgångar och öpna Drushål, förefaller, där Qvarts- eller Spat-Crystaller äro anskutne, får det namn af Pissasphalt, eller Svart Bernsten, ehuru det är mera hårdt ochskört än vanlig Bernsten; men så snart det fås uti större, mera hårda, rena och fasta stycken, kallas det egenteligen Gagath, på Fransyska Jays, eller Jayet, hvilken har ganska svart färg, är electrisk likasom Bernsten och tager en skön Politur. Nyttjas till Knappar, Halsband, Örhängen och hvarjehanda Ornamenter i sorg.
      Ifrån så kallad Svart Agat skiljes den lätt genom dess ringa hårdhet, förbränlighet och flytande på vatten, m.m.
      Uti Chur-Pfalz, vid Mörsefeldiska Qvicksilfvergrufvorne, förekommer äfven ofta Bergbeck uti en svart Lera samt uti Spatdruser, och hålles där för god anvisning til lönande Anbrott. Se FERBERS Bergmännische Nachrichtens. 58.

Bergblomma, eller Bergmoder, kallas Flusspaten, emedan den hålles för at vara et godt märke til rika Malmer.

Bergblått, Kopparblått, (Bergblau), Cæruleum Montanum, är en Kopparkalk af högblå färg, gemenligen förenad med Kalkjord. Gäser med alla Syror och blifver efter Calcination svart samt gifver ren Koppar, antingen efter uplösning uti Saltpettersyra och fällning med rent järn, eller uti Reductionsprof. Härutinnan skiljes den i synnerhet ifrån Naturlig Berlinerblå samt ifrån Ultramarin, eller Lapis Lazuli, som hafva deras blå färg af Järn. Se POTTS Lithogeognosie 2. Del. s. 17, 18, och CRONSTEDTS Mineralogie §§. 196, 208. Bergblått förekommer naturligt, antingen ut löst och pulverulent, eller i förstenadt lynne. I förra händelsen får det egenteligen heta Kopparblått, eller blå Kopparkalk, och i senare fallet Lapis Armenus.
      Bergblått är intet annat än Kopparkalk, mineraliserad med Luftsyra i något ömnigare mån än Koppargrönt, och begge härleda sin effervescerande egenskap ifrån Luftsyran.Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 430 och ordet Berggrönt.
      Naturligt Berg- eller Kopparblått gifves också uti halfgenomskinliga, dels Polyëdriska, dels Tetraëdriska Crystaller. Se VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 38 och dess Lithophylacium s. 103.
      Bergblått är eljest antingen naturligt, eller artificielt, och nyttjas til Målare-färg, som intet allenast beredes af naturligt Bergblått, utan ock med konst eftergöres.
      En art af naturligt Bergblått erhålles ifrån Koppargrufvorne vid Neusohl uti Ungern, hvarest Grufvattnet, som innehåller uplost Koppar, ledes igenom brädrännor til Cementverken och deponerar Kopparkalken, som ej hinner fälla sig på järnet, efterhand på bräderne uti bemälte rännor, och brytes därifrån hvart annat eller hvart tredje år uti skifrig form, hvaraf det får namn afSchifferblau, eller Skifferblått, hvaruti stundom någre fläckar och hvarf af Berggrönt, eller så kalladt Skiffergrönt, finnas inblandade. Detta Bergblå tyckes egenteligen tilkomma af den fina rena Kopparstammen, som blifvit fäld under Kopparvattnets passerande öfver det uti Cementrännorne inlagde Järnskräpet och där fäst sig vid Träverket samt af Luftsyran åter blifvit corroderad, dels til Kopparblått och dels til Koppargrönt, efter tilfälliga inblandningar af Kalkvatten, eller andra främmande ämnen. Träffas äfven til mindre mängd vid åtskilliga Koppargrufvor.
      Det ypperligaste Bergblått är väl Ultramarin, såsom aldeles beständig; men med Bergblått förstås här egenteligen den, som tilkommit af Koppar, och ej äger få fullkomligt bestånd emot Sol och Luft uti Oljefärg. Det naturliga Bergblå är nog sällsynt. At denne färg kan tilredas af Armenisk Sten, som någre påstå, tviflas mycket.
      Messing uplöst uti Aqua Regis, tilred af Skedvatten och Salmiak, och blandad med en Alunsolutoin uti vatten samt fält med Alkali minerale, ger et vackert Bergblått för Vattenfärg. Uti England skall den tilverkas af Kopparhaltigt vatten, som fälles med Kalkvatten. Det vackraste Bergblå skall också erhållas af tunna Silfverbleck, som först anqvickas, eller öfverstrykas med Qvicksilfver, och sedan hängas uti glasburk öfver Ättika samt ställas uti stark Digestionsvarma någon tid. Blecken, som måste vara af 6 eller 8lödigt Silfver, angripas då af den sura ångan och Kopparen uplöses på ytan med blå färg, som efterhand bör afskrapas. Men uti Ättikan bör ock något Salmiak vara uplöst.
      Alt sådant Berg- eller Kopparblått svartnar uti någon stark hetta, men Ultramarin, som har sin färg af järn, äger uti hetta bestånd; hvilket också gifver et säkert skiljemärke på dessa Färgor. 
      Bergblått erhålles äfven af Koppar, om tunna skifvor däraf hängas uti et Glas- eller Krukkäril, på hvilkets botten lägges en god del Svafvel, hvarmed Kärlen ställas uti så stark Digestionsvarma, at Svaflet knapt smälter, men gifver allenast en stark ånga och luckt, hvaraf Kopparblecken efterhand angripas med en hinna af mycket mörkblå färg, hvilken som oftast kan afskrapas. Tilkommer således af Koppar, likasom Blyhvitt genom Blyetes corroderande medelst sura ångor; men denne tilredning af Bergblått går ganska långsamt och lönar ej mödan.
      Om til den blå Kopparuplösningen med Salmiakvatten, Eau Celeste kallad, slås en Solution af Sedativsalt, eller Boraxsyra, i vatten, faller Kopparen med vacker blå färg, som är beständig uti Luft. Alla andra Kopparens Fällningar med Syror utur denna Alkaliska uplösning hafva väl i början visat sig blå, men sedan antagit blågrön färg efter edulcorering och torkning.
      Om sådant naturligt Bergblått, som har sin färg af järn, se Berlinerblått, Ultramarin och Lazursten.

Bergbårr, Se Bergsprängning och Bårr-Post. De gifvas af flera förändringar, såsom: Mejselbårr, Jordbårr, Kronbårr och Spetsbårr, som hvar och en under sitt namn finnas uptagne, men genom ritning uti Tab. II. Fig. 12, 13, 14, 15 och 16 vidare förklaras och hvarvid här allenast kan anmärkas, at Fig. 12, 14, 15 och 16 nu mera äro mindre brukelige, hvaremot den, som föreställes uti Fig. 13, eller Mejselbårren, har befunnits fördelaktigast.

BergChrystall, Se Bergcrystall.

BergCinnober kallas den Cinnober, som finnes uti Berg af Naturen beredd på alla ställen, där Qvicksilfvergrufvor äro. Se Cinnober.

BergCompassär en Magnetnål med därtil hörandne indelning intet allenast af väderstrek, utan ock af särskilta 24:de delar, hvarefter Gångars direction få i anseende til Strykning, som Stupning, eller Donläge, utstakas.
      För at känna i synnerhet Tyska Bergsmäns beskrifningar på Malmgångar, är nödigt at korteligen förklara sättet til Gångarnes namngifvande efter deras Strykning, eller Sträckning uti längden, så väl som efter deras Fallande på Djupet.
      Tab. I. Fig. 10 utvisar Plan af en Tysk Sätt- eller Hand-Compass, hvarest den yttre ringen är delad, efter Cirkelens vanliga gradtal, uti 90 delar på hvarje fjerdedel och den inre är fördelt uti 24:delar, eller 12 timmar på hvarje sida om Middagslineen, förmodeligen i det afseende, at därigenom få enkla namn på Gångarnes Strykning i Fält. Således har blifvit antagit, at då en Gång stryker emellan 12:te och 3:dje timman, eller Stunden, kallas den ein Stehender ellerMitternachts Gang; de som stryka ifrån 3 til 6, kallas Morgen-Gånge; de som gå emellan 6 och 9 få namn af Spat- eller Abend-Gånge; och Flache ellerMittags-Gånge äro de, som hålla deras Strykande emellan 9 och 12; och som hvar timma åter indelas uti fjerdedelar, eller 8:de delar, så kan, til exempel, en Stående, eller MidnattsGång vara strykande ½, ¼, eller ¾ på  12, eller på 1, på 2, eller på 3, då man tillika af Gradbogen kan veta, uti hvilket väderstrek och uti hvilken grad Strykandet är. Se vidare härom, och emot hvad väderstrek desse särskilte namn på Gångarnes Strykning svara, under ordet Gångar. Den af Hr. Baron och Landsh. TILAS upfundne Svenska BergCompassen behåller samma indelning, och har allenanst de Tyska namnen öfversatte på gammal Göthiska, eller Isländska;kallande
                           Stehender-   -   Ottemal
                           Morgen-        -   Dagmal
                           Spat-     -      -   Midur
                           Flacher Gang-  Lagnat-Gång
      Men som denne BergCompass ej kommit at antagas uti allmänt bruk, så nyttjas hos oss endast en vanlig Compass, hvarefter Gångarnes Strykning uti väderstreck och gradtal utsättes.
      Huru åter Malmgångarne falla på djupet (sich verslåchen, oder seine Tonnlege werssen), eller emot hvilket väderstreck de gå uti Donläge, determineras efter Gradbogen på en Qvadrant, eller fjerdedels Cirkel, hvarefter de äfven vid Tyska Bergverken utmärkas med särskilta namn. Se Hr. LEHMANSk Einleitung zu den Bergwerks Wissenschaft s. 20. Således kallas
      a) En mäst lodrätt stående Gång, emellan 75 och 90 grader, Seigergang.
      b) Emellan 45 och 75 heter den Donlägig.
      c) Emelan 15 och 45 Flach Fallender.
      d) Under 15 grader kallas den Schwebender Gang. Se Tab. I. Fig. 11.
      På Bergcompassens Dosa är ock en rörlig richtlineal inrättad, hvarefter graderne på papperet kunna utsättas.
      Den Tyska HängCompassen är ungefär på lika sätt inrättad, allenast med upstående hakar, hvarigenom den kan på et utsträckt snöre, eller på en mätstång uphängas, och är med Dioptrer försedd til syftningen på vissa distancer. Nyttjas endast vid Tyska Marckscheideriet och är här i Riket obrukelig.

BergCrystall.  Med BergCrystaller böra allenast försås klare och genomskinlige QvartsCrystaller, uti sexsidig Prismatisk figur, som äro hvita, eller ock färgade: Hårda som vanlig ren Qvarts, at de gifva eld emot Stål, rista glas och kunna af fil intet skadas: Uplösas intet af någon Syra och utan tilsats tåla strängaste hetta, som i Vindtugn, eller för bläster kan åstadkommas, utan at flyta. För en ännu starkare hetta, som med Eldsluft och Blåsrör kunnat gifvas, hafva tunna skifvor af BergCrystall på yttersta spetsarne knapt visat tecken til smeltning; men så väl med Alkali Minerale, som Vegetabile, smälter BergCrystallen, äfven som alla Flintarter, lätt uti vanlig hvitvarm heta, och uplöses däraf til glas, som deliquescerar i fucktig luft, eller blifver til en vätska, så framt 3 eller 4 gångor mera Alkali tages, än Crystallpulvret väger, hvilken vätska kallas Liquor Silicum.
      At BergCrystallen, äfven som andre stenhärdade Crystaller, anskutit af någon vätska, som, med Stenämne mättad, utsipradt utur Bergen uti tomma Bergshål, eller så kallade Drus- eller Drakehål, är väl troligast; men at anskjutningen skedt under vatten på lika sätt som Saltpetter, eller andre Salter pläga anskjuta, därtil är mindre liknelse. Aldraminst kan det förmodas at BergCrystallen anskutit af någon inneboende Salt, som hvarken uti denna, eller några andra Crystaller kan bevisas. Om så vore, skulle, til exempel, Svavelkiesen, som innehåller så mycken Vitriolsyra, aldrig visa sig uti annan Crystallfigur, än den, som Vitriolen tilkommer; men han finnes likväl stundom med Koksalts form i Cubiska Crystaller; stundom uti Pyramidaliska, Parallelipipediska och Rhomboidaliska, som Kalkspaten; stundom uti Dodecaëdriska som Granaten, och så vidare, ehuru intet annat Salt är däruti, än Vitriolsyra med Järn. Så väl Stenarter som Metaller finner man anskjuta til skapliga Crystaller uti smälthetta, utan ringaste tilsats af Salter. Hvarifrån skulle då Salter til deras Crystallisationer hämtas? Och om BergCrystallens mer och mindre rediga sexsidiga och uti spets anskjutande Prismer skulle härstamma af et Saltpetterämne, som det så mycket liknar, hvarifrån skulle man väl uti dess Matrix, Hvitflintan, eller uti fasta Graniten kunna bevisligen härleda det supponerade Saltpettret, eller Salpettersyra förenad med Alkali Vegetabile, til dessa Crystallers anskjutning uti sexsidig Form? Mångfaldiga dylika motsägande skäl at förtiga. At utan någon beskrifning göra skilnad på de klara BergCrystallerne, såsom de Jemtländske och Böhmiske, emot de mörka och hvita samt ogenomskinliga, kunde de förra egenteligen kallasBergCrystaller, men de senare QvartsCrystaller.
      Sedan Mineralogien fådt den uplysning at den eljest olöslige Kiseljorden, som är BergCrystallers förnämsta grundämne, kan lösas af blotta vattnet genom en ovanligt stark hetta, som af underjordisk eld åstadkommes, hvilket bevises vid det heta vattensprånget Gejser på Island (se Kisel), och så vida det genom Hr. SCHEELES Rön och Flusspat kunde tagas för afgjordt, at denne Stenarten innehåller en syra, som endast med vattens tilkomst kan producera en ren Kiseljord; så blifver BergCrystallers generation desto mera begripelig, då däraf finnes at Naturen kan åstadkomma en mera verkande hetta, än Konsten, och äger en vätska som kan lösa detta hårda ämne. I anledning hvaraf Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN äfven försäkrar at det för honom lyckats, at medelst tilhjelp af Flusspatssyra, innom 2 års tid, af Qvartspulver erhålla små Crystaller, hvilka ägt samma beskaffenhet, som de Naturlige i alla försök både på våta och torra vägen, ända til och med i Focus för Bränglas, hvilket senare prof. Hr. MACQUER gjordt med samma Crystaller, som blifvit honom tilsände. Se VON TROILS Bref om Island s. 334 samt Opusc. Chem. Vol. II. s. 33. Men ehuru genom nyare försök blifvit bevist, at Herr SCHEELES Theorie om Kiseljordens sammansättning och beståndsdelar ej är grundad (Se Kisel ochFlusspatssyra), gifvas ändå skäl, som öfvertyga om BergCrystallers tilkomst på våta vägen, och i synnerhet at skärfvor af Stenarter samt vattudroppar däruti finnas inneslutne, hvarom här nedanföre vidare nämnes.
      De fleste BergCrystaller träffas väl uti Druser, med nedra ändarna fastväxte likasom uti en rot, eller Matrix, af Qvarts, eller Flinta; men stundom gifvas sådane, som hafva ganska ordentelig sexsidig skapnad med tresidiga spetsar åt bägge ändar, utan tecken til sammanhang med någon Matrix. Desse kallasCrystalli e duobus, eller DubbelCrystaller, och finnas lösa uti en lerartad Mylla, liggande i Drushål, både här i Riket uti Jemtland, men i synnerhet uti England vid Boston uti Derbyshire, hvarest de klara kallas Bastard Diamonds och äro ganska vackra.

      Uti Italien vid Siena har Herr FERBER funnit dylika DubbelCrystaller, Iride Nere kallade, af helt svart färg, med spetsar på begge ändar, liggande lösa uti Jorden, och af hvilka en del äro hvita och kallas Iris Nigra Aldrdovandi, ellerLapis Dichonus Mercati in Metallotheca. Dunkelgröna QvartsCrystaller funnos äfven uti en art af Sådslag i Hr. BALDASARIS Natural-Cabinett: Likaledes en blå QvartsCrystalldrus, mörk af blå Kopparochra, eller Lazurfärgad.  Mäst sällsynt i denna Samling har varit en QvartsCrystall med innesluten Luftblåsa och däruti en märkelig vattudroppa ifrån Sanesiska Bergen. Ifrån samma ort upvistes en bladig BergCrystall, sammansatt af flera blad, det ena utom det andra. Sådane skola flere gångor brytas vid Schemnitz, är ej sällsynt at träffa BergCrystaller med Vattudroppar och Luftblåsor uti. Se Hr. VON BORNSLithophylac. s. 26 och FERBERS Abhandl. Über die Gebirge und Bergwerke in Ungarn s. 53.

      Ännu mera märkvärdig är den afrundade QvartsCrystall, som Herr FERBER sedt i Pisa i Guld infattad. Den hade en liten hålighet uti sig, til mer än hälften full med vatten, hvaruti en liten verkelig insect simmadt, som med säkerhet kunnat skönjas. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 351.
      Utom dess gifvas ej sällan BergCrystaller, som hafva skärfvor af andra Stenarter och Malmer uti sig inneslutne, hvilka, äfven som de redan nämde, äro tydelige bevis af deras tilkomst på våta vägen. Uti Herr VON BORNSLithophylacium s. 23 upräknas BergCrystaller med innesluten Cubisk Spat ochKalkspat, bladig Glimmer, Kies, Blende, Blyglans, Rothgülden och Glaserz, hvarjemte äfven nämnes en sexsidig BergCrystall, som innom sig innestänger en annan sexsidig mindre Crystall, tjenande honom likasom til foder. Fältspat, Skörl, Amiant, m.fl. kunna ock träffas i lika fängsel. Se DE ROMÈ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T.II. s. 106 o.f.
      Exempel utaf BergCrystaller med så förändrad Figur, at den rätta ej mera igenkännes, nämnas under ordet Crystall.
      Stundom förefalla BergCrystaller af ovanlig storlek. Herr BERTRAND uti dess Dictionnaire des Fossiles omtalar en BergCrystall af 12 Centners vigt, med 7 fots vidd i omkrets och 2 ½ fots längd, funnen vid Wisback uti Walliserland, nära intil gränsen af Milanese; och nämner tillika andra af 2, 3, 4, 5 til 8 Centners vigt, ifrån Oberland uti Schweitz och Canton Bern. Uti Milano finnes en dylik BergCrytall, af fullkomlig klarhet, hvars längd är 2 fot och vidd nederst omkring foten 4 fot och 9 tum. Se Hr. DE ROMÈ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T.I. s. 82; T.II. s. 62. 
      Färgade BergCrystaller hafva merendels fina egna namn, såsom Amethist, Rök-Topas, m.fl. och dess färg är gärna svag. Blå får den hos några namn afVattensaphir. Blågrön är Beryllfluss. Se samma ord. Gräsgrön heter Prime d'Emeraude. Se detta namn. Böhmisk Topas är en gul och pellucid BergCrystall, stundom allenast färgad på ytan, stundom ända igenom. Små BergCrystaller af fullkomligt svart färg hafva ock blifvit upviste. Se nämdeCristallogr. T.II. s. 118, 122.
      Klaraste BergCrystaller ifrån Jemtland, som af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN blifvit undersökte, innehöllo 6/100:delar Lera, 1/100:del Kalk och det öfriga Kisel. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, s. 112.
      Herr ACHARDS uptäckt att med konst göra klara Crystaller, då Luftsyra, imprægnerad i vatten, nyttjas som uplösningsmedel, som vidare omtalas under ordet Ädla Stenar, kan väl ej anses besannad, så länge de af Kongl. Parisiska Academien, efter hans föreskrift, å nyo omgjorde försök ej velat lyckas; men at häruti är någon möjelighet, tyckas Hr. MORVEAUS senare Rön intyg, som vidare kunna läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 272 o.f. och hvarigenom anledning gifves at förmoda, det BergCrystaller kunna med tilhjelp af sådant Menstruum genereras, hälst spår därtil redan kunnat skönjas.

Bergdun kallas det Berglin, eller den Amiant, som består af mjuka trådar, men hvilka ej ligga jämnsidige, utan oordentelige och flocktals. Se Asbest och Bergfjun.

Bergfettma (Erdharz) kallas det feta, Phlogistiqua och förbränlige ämne, som finnes i Jorden, antingen flytande som Olja, eller stelnadt til solid Form, och efter dessa olika tilstånd beskrifves under särskilta namn af Bergolja, Bergbeck och Bergtjära, hvilka hvar för sig bör upsökas.
      Då Bergfettmor underkastas Distillation, finnas de alla bestå af olja och et flygtigt surt salt. De hafva en egen stark luckt, lösas intet i Spiritus Vini och hysa stundom något inblandadt terrestriskt, som vid Distillation qvarlemnas. Af åtskilliga skäl synes troligast, at de härleda sitt första ursprung ifrån växtriket. Se Hr. MACQUERS Dict. de Chymie artic. Bitumes.
      Stundom finnes Jord, som håller ömningt Bergfettma, eller Bergtjära, så at den brinner i eld och får då namn af Bergbecks- eller Bituminös Jord. Den har mörkbrun, eller svart färg, samt träffas liggande uti hvarf, hvarutur den til en del kan med spade uptagas, af åtskillig hårdhet och consistence. Den fås antingen mullig, skifrig, eller tät och jämn och har sitt lägerställe, dels i sjelfva jordytan, där Bergolja framtränger, såsom i Persien, hvarest den upskäres och nyttjas til bränsle, dels under Jorden, där ingen Bergolja gifves.
      Bituminösa Jordarter hafva blifvit fundne uti Parma i Italien och på Sicilien; uti Frankrike vid Dauphinè, nära til Grenoble; uti Schweiz, uti Öfver-Sachsen vid Coswick och Altenberg, hvarest träffades en gång straxt under Jorden et mägtigt lager af en lätt Bituminös Jord, som var tjenlig til torf. När Bergbecksjorden til utvärdes lynne liknar Kol, får den stundom namn afBergkol (Erdkohl), Carbones Fossiles, eller Subterranei. Se VOGELSPractisches Min. Syst. s. 71, 72 och 333.

Bergfint kallas det Finerade Blicksilfret, som håller i fint Silfver minst 15 lod 15 gran och högst 15 lod 17 gran på en lödig mark.

Bergfjun, eller Galtfnas, Asbestus plumosus, Alumen plumosum, kallar Hr. WALLERIUS i dess Syst. Min. T. I. s. 397 en Astbestart, som består af hvita parallela sköra trådar, samt upräknar däraf tvenne variationer, den ena af grå, den andra af grönaktig färg.

Bergfluss är det samma som Flusspat. Se Flusspat.

Bergfäste kallas i allmänt begrepp den del af Berget, som, vid brytning i Grufvor, qvarlemnas til stöd för det öfverliggande och at förekomma dess nedrasande, eller fall, hvarigenom alt Arbete skulle vara förloradt, samt bidrager således i hufvudsakelig mån til Grufvors säkerhet och bestånd.
      Bergfästen kunna indelas uti trenne slag, nemligen: Pelare, Band och egenteligen så kallade Bergfästen.
      Under namn af Pelare förstås det Berg, som uti Gångar af betydlig mägtighet och uti Körtelverk qvarlemnas, på alla sidor kringbrutit, och understöder Taket i Grufvor på lika sätt, som Kyrkohvalf af murade Pelare uppehållas.
      Sådane Pelare äro i synnerhet nödige, där Berget är af lös art samt fullt med sprickor och Lossnor, då det fastaste, som kan träffas, utses til Pelare. Desse kan ej heller umbäras, där Berget är mera hårdt och fast samt fritt från Lossnor, om Orter drifvas af mycket stor bredd ifrån 7 til 8 och 10 famnar; emedan uti Hällebergsarten nästan altid finnas någre Aflossningar och rämnor, som förorsaka at stycken af Berg efterhand nedfalla utur så breda Tak, hvilka därigenom alt mera forsvagas. Orter kunna eljest i fast Berg drifvas til 4, 5 och 6 famnars bredd, utan at Pelare behöfvas, allenast Taket formeras som et hvalf, eller göres kupigt. Uti Flötser däremot, hvarest Taken blifva platte, samt uti sådane Grufvor, där Skölar och Klyfter göra Taken osäkre, eller Gångarne hafva vida Salbanad af lös och släppande art, kunna ej så breda Orter drifvas, utan at nödige Pelare lemnas til styrka för Berget.
      Pelares tjocklek, eller bredd, beror af flera omständigheter, som bidraga til större eller mindre påkänning. Således bör härvid i akttagas:
      1:o Pelarnes Högd, ty i samma mån, som en Pelare är mera hög, behöfver den större tjocklek, så framt den ej af öfverliggande tyngd skall vridas - eller brytas afm hvilket ganska lätt kan hända, där Skölar, Gångar och Klyfter, föra lossande och mindre fasta Bergarter, i synnerhet om de tillika äro Donlägige; emedan det öfre Berget ej allenast med sin tyngd trycker lodrätt nedföre, utan ock genom den sjunkning, eller halkning, som uti sådane Lossnor altid sker, så ofta Berget med tilräckelig styrka ej uppehålles, förorsakar en sidotryckning, eller spänning, hvilken Pelaren äfven måste uthärda. Af denna grund och då en Pelare, som är 2:ne famnar hög, uti löst och bräckligt Berg kan vara säker och pålitelig, då den har 1 famn i Diameter, allenast Orternas bredd å ömse sidor ej är större än 2 famnar och deras Tak blifvit brutne uti rätt hvälfning; bör en sådan Pelare, när han är dubbelt mera, eller 4 famnar hög, och öfrige omständigheter äro lika, hafva 2 famnar i Diameter o.s.v.
      2:o. Vid Pelares utstakande bör äfven hafvas afseende uppå det Bergetslösare eller fastare art, som med sådane Stöd skall förses, hälst uti fasta Berg ej fodras hvarken många eller tjocka Pelare, men där lösare Bergarter förefalla ingen försigtighet är öfverflödig vid starka Bergfästens lemnande. Uti mycket lösa arter kunna ej en gång Pelare och Bergfästen göra märkelig nytta, utan måste då Förtimringar göras, eller ock Murar updragas at stödja Berget, som eljest ej äger fasthet och styrka, utan af sin egen och omgifvande tyngd, antingen genom sammantryckning, eller halkning i Lossnor, tvingas at nedfalla och rasa. - Om a och b uti Tab. II. Fig. 1. äro tvenne Orter och c c en kringbruten Pelare uti fast, eller stadigt Berg, så trycka, eller spänna, begge Hvalfven och f, eller Orternas Tak, emot hvarandra vid d och uppehålla sig genom en sådan motspänning sjelfva på lika sätt, som murade Korshvalf inrättas. Härutaf kunde väl slutas at Pelarens c c nedre del icke behhöfves; men som det aldrig är möjeligt, at vid Grufvors brytning i akttaga samma noggranhet, som vid tegelmurars upförande, så kan ej en nödig säkerhet vinnas, utan at dylike Pelare lemnas, ehuru de intet behöfva större styrka, än som fordras at understödja puncten d, där Orternas begge Hvalf trycka emot hvarannan. Däremot måste Pelarne uti sådane Grufvor, hvarest Berget är löst och klyftigt, äga den tjocklek, eller styrka, at de kunna bära öfverliggande tyngd, hälst härvid ej kan väntas någon lättnad genom Hvalfvens egen motvigt, eller spänning emot hvarannan; hvarföre ju lösare Berget är, ju tjockare Pelare behöfvas.
      3:o. Härvid måste ock särskilt efterses, huruvida Orternas Tak och öfverliggande Stenslag äger fasthet och sammanhang, eller ej; ty ofta händer, at fastän omgifvande Berg på sidorne är ganska säkert och fast, finnes likväl Taket så beskaffadt, att starka Pelare fordras, om Stalp skall undvikas. Således om A, A, Tab. II. Fig. 2. är en Flöts, eller Sväfvande Gång, samt b boch c c dess Salband, hvilka bestå af lösa, eller mindre fasta Stenarter, som ej förmå bära påliggande tyngd, utan det öfre lätt kan nedtryckas; så bör Pelareng vara tjockare i samma mån som Salbanden äga större mägtighet, då tillika hafves afseende på bredden af Orterne e e och f f; ty ju mera desse Salband och andra Lerflötser, eller dylike, som däröfver kunna ligga, äro tjocke, eller mägtige, dess större sjunkning, eller halkning, sker uti sjelfva Berget och desto större tryckning måste Pelarne, vid en sådan sjunkning, uthärda. Det skadar åtminstone intet at i Gångar af sådan beskaffenhet förse Grufvan med starka och säkra Pelare, hälst de kunna bortbrytas, då Gången i hela sin öfriga fyndighet är borttagen. Samma försigtighet är nödig uti Donlägige Gångar, som bestå af lösa Bergarter, och det så mycket mera, som deras Pelare äro underkastade den härförut nämde sidotryckning, eller vridning, hvilken förorsakas af Bergets halkning uti sneda Lossnor. Vid en rätt och ordentelig Grufvebrytning brukas likväl intet Pelare i Donlägige Gångar, utan göras då antingen Band, eller Förbyggnader. Uti sådane Flötser och Donlägige Gångar, som ej hafva lösa och osäkra Salband, och ej heller af sådane Bergarter omgifvas, skulle Grufvans befästande med mycket tjocka Pelare vara en öfverflödig försigtighet: ty om än dess Tak är platt, i stället för at hafva hvalfformig skapnad, som utgör dess rätta styrka, äger likväl det öfverliggande fasta Berget samma förmåga at uppehålla sig sjelf, som et Hvalf; emedan om en Hvalfbåge däruti föreställes updragen, kan ej något mera Berg sägas vara utan stöd, än det, som är under samma Hvalfbåge; hvilket genom fast sammanhang med det öfriga Berget qvarhålles, så framt Orten ej är mycket bred, då Pelare altid blifva nödvändige.
      Någre hafva gifvit förslag at i Grufvor nyttja artificiela Pelare, antingen för at understödja och ifrån fall bevara osäkra och i äldre tider utbrutne Arbetsrum, eller för at spara Malmpelare, som då fingo borttagas och de förre i deras ställe upföras. Således har uti Stora Kopparbergs Grufva en Pelare af gråsten blifvit upbygd och med Järnankare försedd; och afledne Assessoren LYBECKER har til Kongl. BergsCollegium upgifvit Modell på en Pelare, som borde göras af sammanfogade Träplankor samt skulle i Sala Grufva kunna nyttjas, i stället för de där af sjelfva Berget formerade Pelare, som då borde borttagas; men desse förslag tjena til föga nytta, emedan en sådan med konst gjord Pelare, antingen den är murad af Sten, eller timrad och upbygd af träd, altid sjunker, hvilken sjunkning, om än den skulle blifva ganska ringa och allenast til några lineers högd, likväl är ganska vådelig, emedan Berget då sätter sig, eller sjunker, så långt det är utan stöd och därvid tillika rämnar, hvarigenom det kan rasa och i sitt fall förstöra så väl Pelaren, som närmaste Orter och rum däromkring.
      Band kallas et på fyra sidor kringbrutit Berg, som ligger horizontailt, i stället för at Pelare stå rätt opp. Desse Band tjena til styrka och stöd för väggarne i en Grufva, så at de ej rasa och falla tilhopa. Således som A B uti Plan Tab. II. Fig. 3 är en Ort, under hvilken en annan Ort i samma direction är drifven, och C samt D äro Sänkningar, som gå til den nedra Orten, så kallas E et Band.
      I anseende til den tjocklek och styrka, som sådane Band böra äga, kan äfven hit lämpas, hvad redan om Pelare blifvit anfördt. Således kommer härvid at i akttagas:
      1:o Den Ortens eller Sänkningens bredd, som Band skall förses. I vanligt Berg göres Bandets högd och längd lika med sjelfva Arbetsrummets vidd, eller bredd, så at om en Ort, eller en Sänkning, är 2 famnar bred, bör äfven Bandets tjocklek, eller högd och längd, blifva 2 famnar. Härvid befaras ej heller någon osäkerhet om än Sänkningar, eller öpningar, til dubbelt större eller 4 famnars bredd, finnas på ömse sidor af Bandet, innan väggarne förstärkas genom stöd af et annat Band. Men därmot då:
      2:o Berget antingen är ganska tätt och fast, eller mycket löst, måste Bandens tjocklek och styrka därefter lämpas; hvarföre de uti sådant Berg, som genom egen fasthet uppehålles, utan hjelp af starka stöd, kunna vara svagare och til längre afstånd ifrån hvarannan; men uti lösare Bergart tvärtom.
      3:o. Då Band skola anläggas med tilräckelig styrka och bestånd, måste äfven hafvas afseende uppå Gångarnes Stupning. Det som härförut, under 1:sta momentet, blifvit anfördt, bör egenteligen förstås om stående Gångar; men då Gångarne falla i Donläge ifrån 50, til 60 och 65 grader och däremellan, måste Banden tagas til den högd, eller tjocklek, at Directionslineen af hängande väggens tyngd, eller tryckning, faller innom sjelfva Bandet, ty eljest kan et sådant Band, som äfven i Donlägige Gångar får horizontailt läge, af det påliggande Bergets sneda tryckning däremot lätt söndervridas, eller afbrytas. Om Gångens Stupning ifrn Lodlineen är mindre än 45 grader, som vises uti Poriflen Fig. 4, så faller lineen a b, som är Direction af hängande väggens c dtryckning och altid perpendiculair emot samma vägg, innom Bandet, så snart det har lika bredd med sjelfva Gången, eller Grufvan, hvilket uti fast och säkert Berg kan göra tilfyllest. Men om Gången stupar i starkare Donläge än 45 grader, eller såsom den förställes uti Fig. 5, så faller lineen a b, eller Direction af hängande väggens tryckning, utom Bandet, så framt dess tjocklek, eller sida a c, är tagen lika stor med Gångens bredd a b, eller då a c d e är sjelfva Bandet, hvilket i sådan händelse och af den grund, som nyss förut blifvit nämnd, i anseende til sin osäkra ställning, ej äger nog förmåga at bära påliggande tyngd. Häraf följer at Bandets tjocklek, eller längden af dess Donlägiga sida a g, bör vid et dylikt tilfälle och då Berget består af fast Stenslag, vara lika stor med Grufvans, eller Gångens, horizontaila bredd a e, så at Profilen af Bandet blifver a g f e, om direction af den tryckning, som däremot utöfvas, skall falla innom Bandet, eller detta äga säkert bestånd. Uti sådane Grufvor skulle likväl det vara bäst at göra Banden vinkelrätta emot hängande och liggande väggar, eller gifva dem den ställning som  a c h b uti Fig. 5, ty uti Bandet a g f e kunna ej dess begge stycken a b e och c g ibidraga til någon styrka, utan äro aldeles onyttige. Ännu mera försvagas detta Band, om trycket i h f bortbrytes, då större delen af dess styrka medtages och et så vidsträckt Band ej förmår uppehålla väggen l m med större kraft, än som svarar emot det smala Bandet a k f b; emedan hela stycket k g f är utan stöd och det andra stycket a b e trycker med sin tyngd på Bandet, utan at sjelf bära, eller understödja något, så framt ej Berget är af ganska tätt och fast Stenslag, då desse stycken så stark sammanhänga med det öfriga Berget, at de därigenom uppehållas. Det är således aldeles nödvändigt, at ej borttaga stycket i h f, om Bandet ej får annan än horizontail ställning, ehuru, som här förut blifvit nämdt, de Band, som anläggas vinkelrätt emot väggarne, äga den mästa styrka at understödja Berget; och hvarvid ej heller något qvarlemnas, som med nytta kunnat borttagas.
      4:o. Där Band kunnat behöfvas, ankommer äfven på väggarnes beskaffenhet, huruvida de äro lämpelige, eller ej. Uti Gångar, som äro anvuxne, eller hafva så fasta Salband, at de ej släppa, eller lossa ifrån Berget, utan därmed äro förbundne, där kunna Band med förmon nyttjas; men tvärtom förhåller sig uti de Gångar, som hafva talkartade, lösa och släppande Salband. Om, til exempel, Salbanden c d och e f uti Fig. 4 äro af sådan beskaffenhet, så är lätt at finna, det Bandet g måste halka ned och således icke kan tjena til styrka för Berget. I nödfall kan väl et sådant Band i någon mån förstärkas, eller understödjas med Förstämplingar af träd, i det trädstämplarne med den ena ändan a fästas uti Bilock, som äro inhuggne i Berget, och därvid få den ställning, at de med andra ändan b understödja Bandet (Se Tab. II. Fig. 6.); Eller ock kunna starka Järnbultar inslås under Bandet; men desse slags stöd äro föga pålitelige, ej allenast af den grund at det fordras en öfvermåttan stor kraft för at uppehålla så ansenlig tyngd, utan i synnerhet därföre, at fastän Bandet står, eller hålles qvar på sitt rum, äger det likväl intet uti lösa och halkande Salband få grundadt fäste, som behöfves för at emotstå väggarnes tryckning; men vid minsta rubbning blifva de osäkre samt benägne at falla. Uti dylike händelser är således den bästa utväg at utbryta hela Gången och däruti ej lemna några Band, utan, så ofta Berget måste understödjas, i stället göra Förkiftningar af starka Liggvasar, som ligga säkert och stadigt uti inhuggna Bilockshål i fasta Berget och uppå hvilka fylles med löst Berg, eller Sten. Men om Grufvan tyckes lofva beständighet, eller et länge fortfarande arbete för framtiden, då de bästa försigtighetsmått til hennes framgena bestånd böra tagas, kan hon säkrast förvaras med stenhvalf och murning på begge sidor, som hvilar uppå en fast och i Berget insatt, eller fästad Hvalsfot. Häruppå fylles sedan med Berg. Eljest kunna sådane Gångar hel och hållne utbrytas och med odugeligt Berg igenfyllas, allenast de ställen, som äro nödige til vandring och Gråbegs utfordrande, genom förtimring eller murning hållas öpne. Af lika orsak kan Fürstenarbete ofta vara tjenligt, där lösa och osäkra Bergarter omgifva Gångarne, i det man ifrån en på djupet drifven Ort går Pall- eller Strossenvis med Arbetet upföre och ej qvarlemnar något Band, utan fyller Gruvan med Berg under sig.
      Bergfäste i inskränkt mening kallas alt det Berg, som ej kan komma under namn af Band, eller Pelare; men i lika mån bidrager til en Grufvas säkerhet och bevarande ifrån fall. Således om A B uti Plan Tab. II. Fig. 7 är en Ort, som blifvit vidlöftigt bruten, så är hörnet C et Bergfäste, emedan det på lika sätt som en Pelare understöder taket; men kan ej kallas Pelare, emedan det ej på alla sidor är kringbrutit. Vid sådane Bergfästens anläggande måste samma försigtighet i akttagas, som för Pelare härförut blifvit nämdt. Det Berget, som ligger under en Pelare och kallas Pelarfot, är äfven et Bergfäste; ty om det skulle rubbas, hade Pelaren ingen grund at hvila uppå och blefve således onyttig. Det samma händer, om ngot arbete anlägges nära öfver en Pelare, ty därigenom försvagas dess hvälfda sammanfogning och förbindelse med öfverliggande Berg, eller Tak, och i samma mån förlorar den af sin styrka.
      Om A B uti Fig. 8 är en Ort, under hvilken en annan Ort är arbetad och tillika en Sänkning C nedslagen, så är D et Bergfäste; ty om det borttages, skulle väggarne på et alt för långt afstånd lemnas utan stöd och således blifva osäkre. Sjelfva väggarne uti vidsträckta Grufvor och Arbetsrum, äfven som sidorne af därinnom varande Band, äro ock Bergfästen, som vises uti Profil Tab. II Fig. 9; ty om Orten a skulle drifvas nära intil väggen b c, så mister öfre delen af väggen dess fot, hvaruppå den hvilar. På lika sätt mister Bandet e sin styrka, eller spänningskraft emot väggen b c, om Orten d indrifves. Därföre böra Arbetsrum ej anläggas hvarannan så nära, at icke däremellan lemnas en fast och stadig vägg, åtminstone til halfva den tjocklek, som för Pelare blifvit förskrifven; ty det som här tages mindre i tjocklek, ersättes genom väggens längd. En sådan vägg, som föreställes genom f uti Fig. 9, är äfven et Bergfäste, som ej får borttagas, ehuru man här och där med Tvärorter kan gå det igenom til Orten g, då någon lönande Malm skall efterföljas, eller upsökas. Orternas hvälfde tak äro äfven Bergfästen, ty om vid a och b, uti Profilen Fig. 10, andre Orter, eller Arbetsrum, indrifvas, försvagas därigenom så väl sjelfva Hvalfvet, som dess fot, i synnerhet om Berget på flere ställen därnästintil är kringbrutit; men om Berget i närmaste granskap är fast Klyft och fritt ifrån Arbeten, eller öpnade Rum, kan det tålas, hälst då Orten C ej är stor och vid och de andre Orterne äfven äro trånga, eller små, ty i sådan händelse äger Berget likafullt tilräckeligit stöd. Utaf de Orter, som gå tvärsöfver andra Orters tak, kan föga någon osäkerhet befaras, så framt de ej äro flere, som ligga hvarannan nära; ty taket, eller dess hvalf, äger ändå all nödig styrka genom stöd af Ortens begge sidor.
      Upstående Bergklintar, som tjena til stöd emot klyftiga, sköliga och osäkra väggar i Grufvor, få äfven namn af Bergfästen. Således om a b och e f uti Profilen Tab. II. Fig. 11 föreställa väggarne i en Grufva; där Malmgångens Salband a b c och e f g bestå af lösa och sköliga arter, som lätt kunna rasa, nyttjas stundom, til Grufvans bevarande ifrån Stalp, den utväg at qvarlemna de begge stycken d och h af Berget; utom hvilka väggarne ej skulle kunna uppehållas. Til sådane Bergfästen utväljast hälst odugeligt Berg, eller sämre Malm, men om de bestå af god Malm och med arbetet kommer at fortfaras på djupet, då desse stöd måste borttagas, bör Grufvan först ofvanföre förstämplas, eller förbyggas.
      Om Bergfästen och Grufvors förbyggnad med konts, genom förtimringar och murningar, kan för öfrigit omständeligen läsas uti Her HofRådet DELIIAnleitung zu der Bergbaukunst, tryckt 1773, uti andra afdelningen, hvaruti all slags Grufvebyggnad med tydeliga ritningar uplyses och förklaras. Jämnför ordet Grufvebyggnad.

Berggrönt,  Koppargrönt, (Kupfergrün) kallas en art naturig Kopparkalk af grön färg, som finnes ibland Kopparmalmer i större eller mindre stycken, och stundom i form af en grön mull. 
      Berggrönt fräser med Syror samt blifver i eld lösare och förlorar sin färg, som förbytes til grå, eller svartbrun. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del s. 18.
      Förstenadt Berggrönt får namn af Malachit. Se detta namn.
      Berggrönt, Malachit och Atlaserz äro, efter Herr FONTANAS uptäckt, en mineralisation af Kopparkalk med Luftsyra, bestående af 2/3 Kopparkalk, ¼ Luftsyra och vid pass 1/16 vatten. Kopparblått håller samma ämnen,men i något förändrad proportion; och utgör Luftsyran där ifrån ½ til 1/3:del, men vattnet intet mer än 1/72:del, eller högst 1/57:del.
      Både Koppargrönt och Kopparblått lösas hel och hållne i Syror, då Kopparen därutur kan fällas med Järn, eller med Alkali aëratum. Men om någon Kalkjord är tillika närvarande, som tilfälligtvis kan hända, bör den fällas med Lakali aëratum, sedan Metallen först blifvit præcipiterad med Blodlut. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, s. 429.
      En annan, men ganska sällsynt mineralisation af Koppar med Saltsyra, har man också funnit uti små derba stycken, med grön färg, ifrån Sachsen. Se bemälte Opuscula s. 431.
      Koppargrönt finnes ock insprängt uti Skiffer. Se Kopparmalm. Det nyttjas, äfven som Bergblått, til målarefärg, antingen naturligt, eller ock med konst gjordt. Den lästtaste tilverkning af artificielt Berggrönt har Hr. SCHEELE  beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1778, s. 397, och tilgår sålunda: at 2 Skålpund blå Vitriol uplösas med 6 kannor vatten uti en Kopparkettil öfver elden. Uti en annan kettil uplösas 2 Skålpund hvit torr Pottaska och 22 lod hvit Arsenik uti 2 kannor vatten, öfver elden, hvarefter denne Luten silas genom linne. Af denna arsenikaliska Luten hälles litet efterhand uti den varma Vitriolsolution, under ständig omrörning med en träspade. Sedan altsammans är tilblandadt, ställes den orörd, til dess Färgen satt sig, som sköljes några gångor med hett vatten och torkas på en utspänd linneduk samt på gråpapper i varma.
      En ännu vackrare och mera biståndig mineralgrön målarefärg göres, utan Koppar, af Kobolt och Zinkkalk tilsammans, som blifvit fälde utur deras Solution i Skedvatten och sedan calcinerade. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1780 och 1781.
      Berggrönt, eller mineralgrön färg, kan af Koppar tilredas med konst på åtskilligt vis, såsom:
      1:o Om man låter Kopparbleck efterhand uti digestionsvarma corroderas af en Salmiaksolution uti vatten, erhålles därmed det bekanta Brunswiger grönt. Se Brunswiger grönt.
      2:o. Om blå Kopparvitriol löses uti vatten och en ren lut af raffinerad Pottaska slås småningom därtil, under omrörning, til dess ingen gäsning mera upkommer, faller Kopparen med en klar blågrön färg, som utlakad, eller tvättad med hett vatten några gångor samt sedan torkad på et stycke krita, är färdig til nyttjande.
      3:o. Om til förenämde Kopparvitriols uplösning blandas hälften, eller mindre Alunsolution, och Pottaskelut på förenämde sätt tilslås, erhålles en mera ljusgrön färg til större ömnighet och med mindre kostnad; men ju mera Alun tilsättes, ju mera blir färgen ljus af den hvita Alunjorden, som tillika faller.
      4:o. Om Zinkvitriol, eller Galizenstein, uplöst i vatten, i stället för Alun, eller tillika med den samma sättes till Kopparvitriolens uplösning, blifver färgen genom bemälte Fällningsmedel lika ljusgrön och brukelig.
      5:o. Om en mera gräsgrön färg åstundas, kan ganska litet uplöst Järn uti Citronsyra blandas til uplösningen N:o 3 eller 4, då någon gulhet upkommer af Järnochran, som tillika fälles.
      6:o. Om Koppar uplöses uti Skedvatten til full mättning samt fälles med den alkaliska Luten, blifver däraf en mera bjärtgrön, men dyrare Färg.
      Desse och flere dylike gröna Färgor tyckas så vida vara bättre, än Herr SCHEELES method, som de ej innehålla den förgiftiga Arseniken och äga ändå den förmån, framför Spanskgröna, at ej gulna i luften.

      7:o. Berggrönt uti skifrig och lös form fås ömning vid Neusohl uti Ungern, där Cementkoppar tilverkas, genom det starka Kopparvitrioliska vattnets fällning på gammalt Järn. En del af Kopparslammen blifver då bortfrätt, eller corroderad til grön färg, som lägger sig uti tunna Lager på bottnen och vid bräddarne på de trärännor och Sumpar, hvarigenom detta Grufvevattnet framrinner. Denne färg får egenteligen namn af Skiffergrönt
      8:o. Æs Veneris som är gjord medelst Cementation af Koppar och Svafvel, gifver äfven, genom sin rifning med Terpentinolja och tilsats af Blyhvitt, en gräsgrön färg.
      9:o. Om Kopparbleck läggas uti ättika och uplösas däruti til full mättning, erhålles en grön Tinctur. Under samma tid bör då beredas en annan Tinctur af ruttnad Urin, som blandas med oslcäkt Kalk och arbetas väl tilsammans. Sedan Kalken satt sig, afhälles det klara och därtil läggas Kopparbleck, hvaraf en del då innan kort tid uplöses med blå färg. Til denna blå solution slås så mycket af den förstnämde gröna Kopparuplösningen, til dess ingen ting mera fälles; hvarefter blandningen silas genom et utspändt linne. Denne gröna Färg, torkad och vid nyttjandet rifven med Blyhvitt samt med oljefärg anstruken, är mera beständig emot Sol och Luft än Spanskgröna och minst kostsam. Se WEBERS Fabriquen und Künste s. 27 och ordet Spanskgröna.
      10. Koppar uplöst med Salmiak-vatten til en högblå Tinctur, Eau Celestekallad, fälles också med Arseniksyra, som blifvit med vatten solverad, til en gräsgrön Färg af lika beskaffenhet med den Hr. SCHEELE beskrifvit och här förut nämnes.

Berggult, Citrinum montanum, Terra citrina, Kyllerfärga, Berggelb, gelbe Erde, är en gul Jord, hvars grundämne merendels är Lera med någon Järnjord, eller Ochra, blandad, hvaraf dess gula färg härrörer. Den bör skiljas ifrån Ochra, emedan Berggult håller mindre Järn och finnes neder uti Jorden, eller Bergen, hvaremot Ochran består merendels hel och hållen af Järnjord och gifves endast på de ställen, dit den utur förvittrade Kieser, eller Järnmalmer, blifvit förd af flytande vatten.
      Till Kyllerfärg kan Berggult i nödfall brukas, fast icke med samma nytta som Ochra, hvars färg är mera stark och concentrerad. Om detta Berggult är af hvitgul färg, kan det med lindrig rostning göras gulare.
      Med Berggult bör i öfrigit förstås allenast sådan gul Färg, som har sin härkomst af Järn. Huru sådane Färgor finnas naturlige samt äfven kunna med konst af denna Metall produceras, se Järnets Historia s. 700, 703 och följ.
      Den skönaste citrongula Färg erhålles, om Sockersyra slås til en klar Solution af Järnvitriol, så länge något gult faller. Denne gula Färg, utlakad med hett vatten och torkad, kan sedan nyttjas både uti vatten- och oljefärg. SeJärnets Historia s. 845.
      De öfrige gula mineralfärgor, såsom Königsgelb, Masticot, Schüttgelb ochNeapelgult, förklaras under deras särskilta namn. Jämnför äfven ordet Ochra.

Berghammare (Bergeisen) kallas en på ena ändan spetsig Hammare, som stundom nyttjas vid Grufvearbete. Dess spets (som Tyskarne kalla Ort) sättes då emot Berget och däruppå slås med en större Hammare, eller Handfåustel. De äro antingen hel och hållne af Stål, eller ock af Järn, men stållagde uti spetsen. Väga icke fyllest en mark, utan vid pass 24 a 25 lod. Denne Berghammare tillika Knostret, eller den större Hammaren, heter hos TyskarneSchlågel unde Eisen. Här kallas den ock Handhammare. Om dess bruk seGrufvebrytning. Dess skapnad förklaras med ritning under Grufveredskap.

Berghauptman är här i Riket det samma som Bergmästare, eller Styresman och Dommare, vid de större och mäst betydande Bergverk, såsom Falun, Salberget och Ädelfors.

Bergkalk nämnes til skilnad ifrån Flokalk därföre, at den finnes i uråldriga Berg, merendels Spatgrynig, eller gnistrig, utan tecken til Petrificater, eller andra spår af tilkomst genom öfvergången Flod. Se Kalksten.

Bergkil (Legeisen) är en grof Järnkil, som indrifves uti Lossnor til Bergskutors nedbrytande. Se Grufveredskap.

Bergkork kallas en Asbestart, som består af orediga samt om hvarannan vridne och flätade skifvor och trådar. Den är, likasom korkträd, pipig, lätt och mjuk, så at en nagel däruti gör intryck, och til färgen antingen hvit eller gulbrun, i den mån som däruti finnes någon järnsmitta eller ej, hvarutaf dess smältbarhet äfven beror.
      Både Bergkork och Bergläder, när de äro frie ifrån inblandning af annan Stenart, flyta på vatten. Dock kan Bergkork supa vatten uti sig och sjunker då på samma sätt som en svamp. Hr. D'ARCET har tvenne gångor gjordt fåfängt försök at smälta Bergkork; men Hr. GERHARD har bringadt honom at smälta til brunacktigt glas. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineral-Reichs, 2 Del, s. 387 och D'ARCETS 2:nd Memoire sur l'action d'un feu egal, violent s. 67.

Bergkött (Bergfleisch) är en Asbestart, som är sammansatt af tjocka och jämnsidiga skifvor samt tätare och fastare än Bergkork.
      Bergkött sjunker i vatten. Brackt til fint pulver har det kunnat smältas men ej i större bitar. Se D'ARCETS 2:nd Mem. Sur l'action d'un Feu egal, violent, s. 68.

Bergler kallas alla de Lerarter, som finnas neduti Bergen, til skilnad ifrån dem, hvilka i Jordbrynet anträffas. Eljest kallas ock en Pinnmo, eller sandblandad Lera, Bergler, eller Bergvesa.

Berglin (Bergflachs), Linum Montanum, Indicum, Creticum, m.m. kallas den Asbest- eller Amiantart, som består af fina, böjeliga och tillika jämnsidiga trådar.
      När trådarne äro i större stycken parallele, kallas denne art egenteligenBerglin, men när de äro mera oordentelige och få et tappigt utseende, utmärkes den med namn af Bergull efter den hos några Mineraloger antagne skilnad. I anseende til färgen varierar Berglin förnemligast emellan hvitt och grönt, och förefaller här i Riket vid Dannemora af begge dessa förändringar. Hvitt och mjukt Berglin fås eljest vid Salberget och, i blandning med grofvare järnhaltiga trådar, vid Svartvik i Dalarne. Berglin af mörkare färg med spräda och stela trådar utgör stundom en Gångart vid Pehrsberget och flera Järngrufvor. Grönacktigt med fina, muka men något spröda trådar, har funnits vid Bastnäs vid Riddarhyttan. Se närmare om dessa arter Hr. ROBSAHMS Acad. Afhandl. under Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN de Terra Asbestina, tryckt 1782.
      Ifrån Nya Kopparberget, där desse arter äfven träffas, skall i synnerhet hafva kommit en ganska mjuk, långtrådig Amiant, tjenlig aat spinnas til trådar.
      Berglin förefaller eljest på många orter, såsom uti Italien, Siberien och til stor myckenhet på Grönland; men den Siberiske Amianten är hufvudarten ibland de trådiga. Trådar af Berglin hafva ock blifvit upviste ifrån Corsica af 6 tums längd och därutöfver. Se BOMARES Dictionn. Rais. D'Hist. Nat. s. 103.
      Berglin är i elden desto mera svårsmält, ju mindre det håller Järn; men kan likväl i stark hetta bringas til smältning. Hr. BERGMAN har funnit detta genom försök på åtskilliga arter, så väl Svenske, som utländske ifrån Tarantaise i Savoyen och ifrån Staden Coriasi Spanska Landskapet Asturien, hvilka begge senare hvarit hvite til färgen, bestående af ganska mjuka och böjeliga trådar. Tvenne Rön af Herr D'ARCET intyga det samma, men den som haft hvitaste färg, eller minsta Järnhalt, har flutit trögare. Se ofvannämde Afhandl. De Terra Asbestina s. 4, 9, samt Herr D'ARCETS 2:nd Mem. sur l'action d'un Feu egal, violent s. 70.
      Berglin tros ifrån äldsta tider vara bekant och nyttjadt til beredning af etoförbränneligt Linne och Papper. I synnerhet skall det hos fordna verlden blifvit brukadt til kläder, och säges vara det som de gamla förstodo med ordetByssus; men detta finnes snart vara ogrundadt, när man känner Amiantens natur, hvars trådar dels äro så hvassa och stickande, at en klädnad eller Linne, därutaf förfärdigad, skulle för känslan vara odrägelig;  dels ock, i anseende til sin större eller mindre styfhet och skörhet, skulle göra en sådan drägt ganska obeqväm; utan har denne dickt härrört af misstag på ordet Byssus, som lärer hafva betydt et fint Linne. Möjeligheten at spinna och väfva Berglin medgifves ändå så mycket häldre, som man ännu i vår tid ser Pungar, Gördlar, Band och dylikt mera, däraf förfärdigas. Däremot berättar Historien med mera vishet, at de gamle Greker och Romare brukat sådan väf at därmed bekläda sina Hjeltars och Konungars Lik, som skulle förbrännas, på det deras aska, innom denna eldfasta Svepning innesluten, måtte behållas ren och oblandad. Dock försvaras intet här med trygghet, at en väf af Asbest, utan förstöring, kunnat genomgå sådan eld.
      Hos Tartarerne och Bönderne på Pyrenaeiska Bergen utöfvas ännu den konst at spinna och väfva Berglin til åtskilligt behof. Beredningssättet består korteligen däruti at Berglinet blötes i skarp lut, söndergnuggas sedan emellan händerne, tvättas, torkas och spinnes tillika med annat Lingarn samt fucktas med olja, så väl at göra det mera smidigt, som at bevara fingrarne. Tyget renas sedan i lagom stark eld, då både oljan och Lingarnet förtäres; men Asbestväfven, som är grof och gles, blir ensam qvar. Härutaf förfärdigas åtskillige småsaker, hvilka, när de efter något bruk blifva orene, kunna åter i elden brännas rene. Det berättas äfven at uti China göras Spetsar ochManchetter af sådan Stenväf; men någre prof, som man fådt däraf, hafva varit af vegetabiliskt lin och i eld förbränlige. Se förbemälte Afhandl. De Terra Asbest.s. 16.
      Lampor omtalas med vekar af Asbest, som fordom blifvit nyttjade och hvilka äga den egenskap at beständigt brinna. Möjeligheten af eviga Lampor underhjelpes än mera genom supposition at de blifvit satte på et ställe, där Bergolja beständigt framrunnit. Men ny ersättning af olja kunna väl desse Lampor brinna utan uppehör, men sägas icke lysa väl. Utom dess måste de stundom skötas, eller putsas, ty dels skulle kolet af oljan, som fäster sig på vekens spets, eljest om någon tid släcka elden, dels tilhopa och dymedelst hindra oljans åtkomst.
      Papper har ock blifvit tilverkadt af Berglin; och hafva tre exemplar af Herr BRÜCKMANS Tractat de Asbesto blifvit tryckte på sådant Papper. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 170. Det är eljest alt för skört och absorberande, för at kunna med förmon nyttjas.

Bergläder, Aluta Montana, Corium Montanumär en af jämnsidiga skifvor sammansatt Asbestart, seg och nästan af samma skapnad som Läder. Den är antingen järnfri och af hvit färg, sådan som blifvit träffad vid Sala, eller ock håller den märkeligt Järn, som gör dess färg brun och bidrager til dess smältmarhet. Dylikt har förefallit vid Dannemora. I anseende til förändringar i sammansättning gifves Bergläder:
      a) Af tjocka och fasta skifvor och kallas då Bergkött.
      b) Af mindre tjocka skifvor, eller i egentelig mening Bergläder.
      c) Af tunnare skifvor, då det får heta Bergskinn.
      d) Af mycket tunna skifvor, då det får namn af Bergpapper.
      Bergläder är lätt och flyter på vatten, då det är rent. Uti eld har Herr GERHARD funnnit at brunt Bergläder ifrån Dannemora smälte til gråacktig Slagg med järnkorn uti och som var crystalliserad i prismatisk form. - VidAllemont i Dauphinè fås Bergläder genomsatt med gedieget Silfver uppå crystalliserad grön Skörl. Crystaller af Kalkspat hafva ock funnits i Bergläder inneslutne. Se GERHARDS Versuch einer Gesch. des MineralR. 2 D. s. 20, 387 och 388.

Bergmalmer (Gangsteine) kallas uti mera inskränkt ordaförstånd de Järnmalmer, som brytas uti Gångar, Stockverk, Flötser, eller uti Berg och fast Klyft, til skilnad ifrån dem, som hämtas endast utur Jorden, eler utur Sjöar, Myror, Träsk och Bäckar, hvilka uti Tyskland Rasen- eller Morenteine kallas. Se vidare Järnmalm.

Bergmjöl, Farina FossilisHimmelsmjöl, betyder rätteligen en fin, hvit Gipsjord, som framflyter med något rinnande vatten på åkrar och ängar. Den har blifvit brukad af fattigt Folk at blanda med mjöl til brödbakning, hvarutaf många sjukdomar upkommit. - Det räknas af tre slag: 1:o Gröfre, egenteligen kalladt Bergmjöl. 2:o Finare, som kallas Himmelsmjöl. 3:o Med vatten blandadt, då det heter Lac Lunæ Bethlehemiticum.

Bergmjölk,  Se Guhr.

Bergmästare kallas den Ämbetsman, som är tilförordnad, innom et visst district, at hafva upseende uppå Bergverkens drift och at vid särskilt Domstol afdömma de Bruken och Bergverken rörande så väl civile, som criminele mål; hvarom kan ses samlingen af äldre och nyare Kongl. Bergs-Ordningar.

Bergnafvare (Bergbohrer), Se Bergsprängning.

Bergocher kallas den Ochra, hvilken finnes i Bergen, til skilnad ifrån den, som träffas i dagen vid Surbrunnar och flerestädes. Se Ochra.

Bergolja, Petroleum (Steinol) är en flytande Bergfettma, som finnes uti Jorden, eller Bergen, och framrinner därutur, då öpning göres, eller ock visar sig simmande på vattnet i brunnar och källor. Den har de egenskaper, som tilkomma en verkelig olja, flyter på vatten och är ganska eldfängd, så at den på ½ alns afstånd ifrån ljuslåga fattar eld och brinner med en behagelig Bernstensluckt. Den indelas af Mineraloger, efter sina särskilta färgor, uti tre slag och kallas Naphta, då han är hvit och mäst ren, hvilken under sitt eget namn beskrifves; Bergolja i egentelig bemärkelse, då han är gul eller brun; ochBergtjära, då den är svart samt mera seg och grof. Bergolja håller mycket syrligt uti sin sammansättning. Se ordet Bergfettma. Den gifves nästan aldrig upricktig på Apothequen, utan antingen upblandad med Terpentin och Bernstens- eller andra Oljor, eller ock med konst eftergjord, som förmenas kunna ske, om Bomolja distilleras med Sjösalt. 
      Denne Olja finnes til ganska betydlig mängd vid Caspiska Hafvets kuster och på Halfön Okesra, hvarest den flyter i brunnar uti Jorden och förefaller både hvitgul och svartacktig. Men i synnerhet är på Okesra, döda Hafvet och uti Indien, ömnig tilgång på den grofva och beckartade. Den svarta, som fås på förstnämde Halfö och efterhand stelnar til Bergbeck, kallas af Turkarne Kara Nasti, eller svart Bergolja. Ifrån en By i Languedoc, vid namn Gabian, fås också Bergolja af alla tre de förnemsta variationer; hvaribland den röd- och svartacktige får namn af Oleum de Gabian, som har en oangenäm luckt och bitter smak. Den hvita och hvitgula är altid den renaste och mäst flytande. På detta ställe, eller vid Gabian, hafva på et år 80 Centner sådan olja kunnat samlas, men tilgången är nu förminskad.
      Den bästa Bergoljan kommer ifrån Italien. Uti Hertigdömmet Modena finnes den af gul färg och uti Parma af brun färg, flytande på vattnet i källor och brunnar. Vid Berget Ciaro, några mil ifrån Piacenza, fås den klar och hvit. Den framkommer så väl utur Jorden, hvilken ofta vidt omkring är däraf upfyld, som ock utur Klippor, antingen allena, aldeles ren, eller tillika med vatten. Herr PSILANDERHJELM har sedt vid Berget Ciaro, som til större delen består af Skiffer, at där båras uti Stenen för at skaffa oljan utlopp tillika med vattnet. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 324.
      Uti Frankrike finnas Oljebrunnar på åtskilliga ställen, såsom uti Gascogne, Auvergne, men i synnerhet vid Gabian. Dylika äro ock uti Elsas och däromkring belägne Tyska Orter. I Elsas simmar den på vattnet i tre ganska djupa Källor och behöfver allenast afskummas. Kallas där i Orten Goldöl. Stundom kokas den två gångor och 7 timmar hvar gång, då den får samn afGraisse Claire. Se Allm. Tidn.1770, N:o 43. På denna Ort skall vidLambertsloche ensamt 4 Centner om dagen erhållas. - Ofta utsvettas Bergoljan droppevis utur Jorden och Stenarne. - Vid åtskilliga varma Bad, såsom vid Ligniz i Schlesien och flera, simmar något Bergolja uppå Badvattnet. - Omkring Berget Ætna gifvas ock flere källor, där Bergolja simmar uppå vattnet och samlas. Se FIBIGS Mineralogie s. 259.
      Här i Sverige, vid Osmundsberget i Dalarne och Rättviks Socken, har också Bergolja blifvit funnen uti Kalkbollar af åtskillig storlek, som ligga uti riktig ordning uti en Skiffergång af lös, brun Skiffer. Sjelfva Oljan är något tjock, mörk och brun til färgen, verkeligen flytande och har sitt rätta läge i Kalkbollarne, oansedt den tilfälligtvis träffas i Skiffern och den omkring liggande Kalken. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1740, s. 195, 200, 201.
      Om Oljebrunnarne uti Modena se vidare BUSSERS Statskunskap s. 433 samt FERBERS Briefe aus Welschland s. 340, 346.

Bergpapper kallas et slags Bergläder i tunna skifvor. Se ordet Bergläder.

Bergrödt kalla någre Rödkrita, andre Rauschgelb; men egenteligen förstås därmed en röd järnhaltig Lera, som finnes i Grufvor och går för sig sjelf i elden til glas. Se POTTS Lith. 2 D. s. 28.

Bergs-Tingsrätt kallas den under-Domstol, hvarvid de antingen civile eller criminele mål, som angå Bergverken och Bruken afdömmas.
      Ifrån äldre tider har skilnad blifvit gjord emellan Bergs- Grufve- ochHammar-Ting, så at Rättegångsmål som angådt Grufvor och Hyttor, innom Bergslagen, blifvit med vanlig Nämd uptagne vid Bergs- och Grufve-Ting; men stridigheter, som angådt Hammarverken, hafva af Bergmästaren med annan Nämd blifvit afdömde vid de så kallade Hammar-Ting, ehuru Hamrarne legat ibland Hyttorne; men som mycken oreda och tids utdrägt uti Rättegången härigenom förorsakades, så har igenom Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning under den 16 Julii 1756 blifvit stadgadt, det alla stridigheter, rörande Grufvor, Hyttor, Stångjärns- och Manufacturhamrar samt ädlare Verk, skola afgöras vid et och samma Ting, som Bergs-Ting kallas bör. Men vid de längre bort utom Bergslagen belägne Bruk och Bergverk få de för detta så kallade Hammar-Ting hållas, dock under namn af Bergs-Ting. Särskilte inrättningar vid Bergs-Domstolarne uti Falun och Sala, hvilka Bergs- och Grufve-Rätter kallas, blifva härigenom intet ändrade. Om Bergs-Jurisdiction och hvada til denna Domstol hörer, se vidare Hr. A. N. TUNBORGS 1779 utgifne Academiska Afhandling omBergs-Domstolar och Hr. C. RISELLS Dissertation de Indole Jurisdictionis Metallurgicæ, Upsala 1784.

Bergsafter kallas alla Salt- och Svafvelarter, som finnas i Bergen, såsomBergsalt, Vitriol, Alun, Svafvel, Bergbeck, m.fl.

Bergsagat, omogen Agat, Petrosilex semipellucidus, kallas en halfgenomskinlig Hälleflinta, som äger vackra färgor och antager Politur.

Bergsalmiak kallas den Salmiak, som finnes nativ i Vulcaner. Se Salmiak.

Bergsalt (Steinsalz) kallas det Koksalt, som brytes uti Grufvor, under Jord, eller uti Berg. Det Bergsalt, som är rent, hvitt och genomskinligt som Crystall, kallas egenteligen Crystallsalt, eller Sal Gemmæ. Däraf förfärdigas åtskillige små Husgerådssaker, såsom Saltkar, Schackbräden m.m.
      Uti Spanien och Landskapet Catalonien vid Cordona äro åtskillige Saltberg. Stensaltet ligger flötsvis, hårdt och starkt crystalliseradt, och hugges ut med kilar. Straxt bredevid skall et annat Saltberg arbetas, hvarest Saltet sitter i fast klyft. Det Salt, som här fås, har merendels röd och blå, eller ock någon annan färg, som likväl altid förgår genom upkokning i vatten. Desse Saltberg blänka emot Solen med en glans, som voro de beströdde med ädla Stenar. Se BergsR. ODELSTJERNAS Relation 1691, i mscr.
      Bergsalt finnes i Bern och Ungern hvitt och grådt, och i Würtenberg och Tyrolen både af hvit, grå och röd färg. Utom dess gifvas uti Siebenburgen, Schweiz, salzburg och Calabrien uti Neapel, betydelige förråd däraf; så at när härtil lägges hvad så väl i Polen som på flera andra orter finnes, synes tilgången af detta Salt outöfelig.
      Ægypten är så rikt härpå, at landets grund består mäst af Saltberg, utom det at Svartmyllan innehåller mycket Koksalt. Se vidare härom Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1751 s. 259.
      Hvad ansenlige nederlag af Bergsalt gifvas i jorden kan ensamt slutas af den ömnighet, som Polska Riket äger däraf, i synnerhet uti de bekante Saltgrufvorne Wieliczka och Bochnia. Uti dessa Grufvor, äfvensom på alla andra ställen, ligger saltet Flötsvis. Under Sand- och Ler-Floar möter vid Wieliczka först et hvarf af Saltnjurar, i större och mindre klumpar, inpackade uti Lera, eller uti en blandning af Salt med Sand och Jordarter samt Alabaster. Härunder vidtager rena Saltfloen, som af andra Ler- och Sandskiffersbäddar ofta genomsättes, rubbas och kastas. Uti Bochnia träffas saltet straxt i Flötser, men ej uti njurar. Saltstocken uti Wieliczka är blottad 750 famnar i längden, i Öster och Wäster, och uti dess mägtighet, eller bredd i Norr och Söder, til 400 famnar. Det djup man redan hunnit afsänka stiger til 140 famnar, utan at Saltet ännu uphördt.
      Det Salt, som vid Polska Saltverken fås blandadt med Stenar och Jord, är mäst bekant under namn af Saltstenar. Då sjelfva Lerjorden därstädes håller Salt uti sig, får den namn af Spack. Det rena Crystallsaltet faller antingen uti cubisk form, dåd et får namn af Schibiger, eller ock stundom uti Rhomboidaliska Saltpetterlika Crystaller och kalas då Jarka-SaltSaltblomma(Salzblüthe) heter vid samma Saltverk den Saltvittring, som gifver anledning til Saltgrufvornas påfinning. Det orena Saltet raffineras genom kokning til Matsalt, hvilket skiljer sig något ifrån annat Koksalt uti mera hårdhet, äfven som däruti at dess Jord kan fällas med Lutsalt. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 284.
      Uti Wieliczka Saltgrufva i Polen gifvas många förändringar af Jord- och Stenarter, som likväl alla äro af Kalk- Ler- eller Gipsartad natur, af hvilka kunna nämnas följande, såsom:
      a) Mergel, som där tillika med alla öfriga Jordarter kommer under namn afHalda, finnes af åtskilliga färgor, såsom grå, tegelfärgad, rödbrun: af samma färg med svart Mergel inblandad: ljusröd med blekgrön, svart och hvitrandig Mergel, samt mörkbrun; alla merendels saltblandade.
      b) Mergelskiffer, af dylika färgor, antingen ren eller sandblandad, innehållande til större delen Saltkorn.
      c) Svart Marmor, med hvita Kalkspatsådror.
      d) Hvit och tät Kalksten.
      e) Hvit och grå Sandsten med Gluten af Kalk. Finnes äfven dels grönacktig, dels svartgrå, alla med inblandad Kalk, som sammanbundit Sandkornen.
      f) Alabaster, finskimrig och genomskinlig, dels af mjölkhvit, dels gulaktig färg; antingen enfärgäad, eller med blå eller hvita, ogenomskinliga Spatfläckar instänkt. Gifves ock halfgenomskinlig med klara blå genomskinliga fläckar.
      g) Grofvare och grannare Gipsarter, rena, eller med Lera af grå, röd eller brun färg. Alla desse arter af 40 föröndringar utgöra Salbanden för Saltstocken.
      Sjelfva Saltet finnes också af ganska många variationer, i anseende til färg, renhet och skapnad, dels oformligt, dels Crystalliniskt och dels Stalactitiskt. Se härom VON BORNS Physikalische Arbeiten, första årgångens 4:de Qvartal, s. 1, 20.
      Rika Saltgrufvor finnas äfven uti Siebenburgen och vid Torda uti detta Förstendöme är en hel Bergstract full däraf. Saltet ligger där uti Lager af 1 til 2 fots mägtighet,s om växla om med tunna Lerfloar, och til så betydande djup, at det vid första påseende synes vara en Saltbädd af 30 til 40 famnars tjocklek. Se Herr Hofr. VON BORNS Briefe an dem Herrn FERBER s. 138.

BergsAmt, Se BergsCollegium.

Bergsbruk kallas väl i allmänhet all handtering med Malmbrytning och Smältning; men förnemligast förstås dock härmed Järnets och dess Malmers tilgodogörande och hvad därtil hörer uti Järnbergslagerne af de egenteligen så kallade brukande Bergsmän, som tillika äga Bergsmanshemman och äro Jordbrukare, men räknas icke til Stånds-Personer. Se ordet Bergsman.

Bergschichter kallas Strata, eller Lager, i Bergen. Se Flötser.

BergsCollegium är et af Kongl. Maj:ts och Rikets Collegier, åt hvilket vården och Styrelsen är anförtrodd öfver Bruks- och Bergverkshandteringen samt Bergslagshushållningen i Riket. Kongl. BergsCollegium är jämnväl en Öfver-Domstol, som afgör dithörande Ansökningar, så ock Tviste- samt Brottmål, antingen desse genom Vad eller Besvär inkomma ifrån Bergstings- och Grufve-Rätterne; och därjämte tilkommer det Kongl. BergsCollegium at pröfva Executorns Utslag i sådane mål, som nu äro nämde. 
      År 1630 d. 26 Februari utfärdade Konung GUSTAF ADOLPH fullmagt för et BergsAmt, hvilket år 1637 blef auctoriseradt såsom General BergsAmt och omsider den 6 Julii 1649 förbytt i et Kongl. BergsCollegium.

BergsFiscal är den Ämbetsman, hvilken, innom et visst District, tilsyn anförtrodd är, at hvar och en fullgör sina skyldigheter och Författningar efterlefvas, eller åligger det honom i annan händelse derå lagligen tala.

BergsFogde är en Bergsbetjänt, som i Järnbergslagerne upbär och redogör för Kronans inkomst af Bergverken samt utom dess är närvarande vid Bergstingen, förer executioner i de därvid förefallande mål och efterser Bergshushållningen under Bergmästarens inseende; men vid stora Kopparberget äro BergsFogdarne endast syslosatte med Grufvedriften och hafva därföre i senare tider fått namn af Geschvorner.
      I äldre tider kallades de högste Bergsbetjenter i Riket BergsFogdar, eller BergsÖfverstar.

BergsFrälse är en Jord, til sin egenskap af Krononatur, som njuter frihet för Hemmans och Jordeboks Räntan, jemte flera förmoner, som Frälset i allmänhet åtfölja, emot skyldighet at uppehålla det Bergverk, hvarunder ägendomen lyder.
      Konung MAGNUS ERIKSON är den första, som 1347 omtalar BergsFrälset, men desse Privilegier äro en förnyelse af dem Bergslagen förut af dess Företrädare undfått; och synes ganska troligt att desse äldre Privilegier varit af MAGNUS BIRGERSON utgifne, hvilken, efter Helge Ands-Holms Beslut, tagit Kopparberget i besittning, såsom Kronans ägendom, och då updragit Frälserätt åt Bergsmännen, under vilkor at, i stället för Rustetjensten, uppehålla Konungens Grufva och Kopparbruk.
      Af denna grund och då Grufvans samt Kopparbrukets underhållande var satt såsom svarande emot Adeliga Frälsets vapnetjenst, var en fölgd at BergsFrälset skulle ifrån Rustningen frikallas, som ock til en del skedde genom 1347 års Privilegier, til dess uti Konung  GUSTAF ADOLPHS Bref af den 27 Nov. 1612 denne frihet, utan inskränkning, blef Bergsfrälset förunnad.
      Härutaf kan man väl göra sig begrepp om BergsFrälsets natur och grunden til både dess friheter och utskylder, men de fleste BergsFrälsen lräa dock vara i senare tider tilkomne. Början til dras förökande skedde under Konung GUSTAF I, som dels i Dahllaget ägde många Vasa arfvegods, dels andra lägenheter, som genom Sakfall efter uproriska Bergsmän, eller vid Kyrkostatens indragning honom tilfollo och af Högstbemälte Konung til andra Bergsmän återskänktes; men efterföljande Regenter, särdeles Drottning CHRISTINA, utvidgade BergsFrälset ännu mer, dels igenom Donationer, men förnemligast genom försäljande intet allenast af Gustavianska och Kronogods, utan ock af kringliggande Frälseägendomar; och var rörelsen vid Kopparberget den tiden sådan, at utrymme och friheter torde varit oumgängelige för handteringen.
      Tägtekarlsjorden är Bergsfrälse, til sitt ursprung, af något skiljaktig art och härleder sig ifrån den rättighet Koppar-Bergsmännen och dess arbetare 1347 erhöllo at fritt för Skatt få äga och besittja den Jord, som kunde upodlas.
      Terminsjorden däremot skiljer sig icke ifrån det öfriga BergsFrälset i något annat, än at den blifvit af Kronan för resterande Afrad tagen i betalning, donerad åt Falu stad til nya Kyrkans byggnad 1649 och sedan af Bergsman återlöst. Den bestod mäst af Tägtekarlsjord och behåller sin förra natur.
      Stora Kopparbergs Frälse ägendomar hafva genom köp och på hvarjehanda sätt til stor del blifvit skilde ifrån Grufvedelarne. Efter 1652 års Kongl. Resolution skulle sådane BergsFrälsen roteras och skattläggas, men Kongl. Resolution af den 20 Augusti 1684 stadgar att de skulle beläggas med vissa skyldigheter til Grufvan, bestående i Gråbergsbrytning och Jordens upförande utur djupaste rummen, som Kongl. BergsCollegium i följe däraf utsatte till 3 Hästdagsverke om året för Spannlandet, men på Bergslagens begäran blef detta den 17 April 1729 modereradt til 1 Stafrum veds Hyggster utan betalning på Daglöstägten. Inalles bestå nu stora Kopparbergs Bergsfrälsen, efter 1686 års Jordebok, i Kopparbergs Fögderi, af 11223 Spannland, 17 2/5 Snesland. Utförligare underrättelser härom kunna inhmtas af Herr C.J. LUNDSTRÖMS Acad. Afhandl. Om Stora Kopparbergs BergsFrälse, tryckt 1775. BergsFrälse skogarne på 1 mil omkring Grufvan få icke til kolning nyttjas; utan besparas innom samma Fredsmil til Stafrumsved.
      Sala BergsFrälse består egenteligen af den så kallade gamla Grufvejorden, som härleder sig ifrån Rotekarlarnes små Possessioner och hvilken genom Kongl. Brefvet af den 17 Dec. 1695 samt 1741 års Transport blifvit bibehållen emot skyldighet at utgöra något visst til Grufvan, som är utstakadt i körningar. Denne Grufvejord innehåller uti åker, äng och hagar, något öfver 1025 tunlands vidd.
      Utom dess har Sala Bergslag vid Stadens Fundation 1624 samt sedan 1641 och 1660 fått åtskilliga Donationer af Hemman, som, under namn af Krono-Stadsjord, blefvo i följe af Kongl. Brefvet af den 17 December 1695 fördelade efter Grufvan i 160 delar, som altid skulle åtfölja sina Grufvelotter och icke få därifrån skiljas. Desse Tomter skulle bestå af 4 tunland åker, 4 tunland äng och 4 tunland hage, och får ingen äga mer än 2 a 2 ¼ Tomt, ej heller flera Grufvedelar än Tomter.
      Utom dessa 160 Grufvetomter afhystes 50 nybyggestomter, som icke äga Grufvedelar. 
      Denne Stadsjord består inalles af inemot 2495 tunland, utom Skog och utmark, hvarpå i senare tider odlingar blifvit gjorde.
      Som Kongl. Brefvet 1695 eftergifvit af dessa Donationer för Bergslagens behof all Ränta, så liknar denne Jord et slags BergsFrälse, ehuru af särskilt natur, men då den i Författningarne icke kallas BergsFrälse, utan Krono-Stads- och Donations-Jord, och dessutom til den med Bergslagen förknippade Stadens understöd egenteligast användes, så kan den icke ibland rätta BergsFrälset blifva räknad.
      Nya Kopparberget, eller hela Ljusnarsbergs Socken, donerades til Bergsfrälse genom Regeringens Resolution af den 17 Maji 1641, confirmerad af Drottning CHRISTINA den 20 Martii 1647; och på lika sätt tiläggnades Hellefors Silfververk BergsFrälsefrihet genom Kongl. Maj:ts Privilegium af den 26 Februarii 1686.
      Garpenberg har några små BergsFrälse lägenheter, och som 1687 års Kongl. Special Privilegier förunnat ädlare Verken i Finland, Norrland och Wästerbotten, BergsFrälserätt på de odlingar, som å Hemmansägor eller utmark ske, så äro ock där åtskillige lägeheter af sådan natur tilkomne.
      Järnbergslagens BergsFrälsen blefvo 1688 indragne, men ädlare Verken bibehållas därvid förmedelst Resolution af den 26 Majii samma år och Kongl. Brefvet af den 17 Dec. 1695.
      Då Bergs ej mindre änd et öfriga Frälset i 13 eller 14 århundradet tilkom, kunde egenteligen den emot Rustningen eller Grufvedriften lemnade frihet icke sträcka sig längre, än til de utskylder, som då af Hemmanen utgingo och bestodo egenteligen i Ledungslama, men då Kongl. Resolutionerne af den 30 October 1650 och den 15 Martii 1659 frikalla BergsFrälset för alla utlagor samt knecktehåll; 1673 års Special Privilegier jämnväl befria ifrån alla utskylder, Mantalspenningarne endast undantagne, är så mycket säkrare at desse ägendomar äro frie för Mantalsräntan, Kronotionde och Rotering, som Kongl. Resolutionerne af den 22 augusti 1648, den 12 November 1679, den 10 November 1680 och den 17 Junii 1718, därmed instämma.
      För Utskrifningar är Bergslagerne i allmänhet och följakteligen äfven BergsFrälsen fritagne genom General BergsPrivilegierne.
      Mantalspenningar, Prästetionde, Kyrkobyggnad och vägalagning, böra af BergsFrälsen utgöras, men de Norrländske äro genom 5:te § i 1673 års Privilegier från Skjutsning befriade.
      Ifrån annat Frälse skiljer sig detta genom Rustetjensten samt dessutom därmed, at BergsFrälset förblifver til sin natur alltid Krono, så at af Malmer, upfundne på dess ägor, bör enligit Kongl. Brefvet af den 5 November 1663 full Tionde göras.
      För öfrigit blir det, utom de ålagde vanliga Hyggen, Dagsverken och körslor, en BergsFrälset åliggande plikt, at vid förekommande olyckor understödja Grufvedriften på det sätt, som vid hvarje sådan händelse Kongl. BergsCollegium finner möjeligt och skäligt at utstaka.

BergsFörlag kallas den betalning, eller det Förskott, som gifves förut uti Penningar eller varor på tilverkningen af Metaller, Mineralier, eller Fossilier, och som til alla behof för sådane effecters producrande endast böra användas. Detta Förskott njuter Förlagsrätt, om Afhandlingen därom är skrifteligen uprättad samt vid behörig BergsDomstol angifven och intecknad. Se Kongl. FörlagsOrdningen 1748, § 6, 7. Den som gifver Förlaget kallas Förläggare, och den som det undfår Förlag-tagare; varande den senares skyldighet, at til den förra lefverera den Vara,, hvarpå Förlaget är tagit, och i så måtto är Förlag vida skildt ifrån lån, eller försträckning på pant, hvarvid Gäldenären äger fri förvaltning öfver sina med lånte penningar tilverkade Varor, utan någon vidare förbindelse, än at betala sin skuld med rena penningar. BergsFörlaget äro ock af åtskilliga slag, i anseende så väl til Personerne, som dem utgifva, som ock til Varorne, hvarpå des utgifvas. 
      Huru Förlags Afhandling lagligen bör uprättas och intecknas samt om Förläggares och Förlagtagares skyldigheter samt rättigheter m.m. ses af åtskilliga härom utgångne Kongl. Förordningar och i synnerhet af 1748 års Kongl. FörslagsOrdning: jämnväl af Hr. SVEDBERGS under Hr. Professor CHRSTIERNIN år 1766 försvarade Academiska Afhandling om BergsFörlag.
      Om Förlagsskulder, Utmätningar, Afsättningsmål, m.m. rörande Förlager och Bergsmanshemman m.m. ses af senare Författningar för åren 1752, 55, 56, 57, 58, 59, 69 och 1772.

Bergskifring (Lage des Gesteins), eller, som den äfven kallas, Bergsättning, Stenskifring,  eller Bergväxt, kallas de efter utseende likasom fina fogor, hvilka synas uti et Berg eller Sten, eller då jämnsidige, räte eller vågige strimor visa sig i större delen af Hällearter, som merendels bestå af Skimmer, Qvartsränder, Hornblende, eller dylike arter, samt stryka uti något visst väderstrek, nästan som parallela, eller vågige Fibrer uti et träd, och likasom utmärka Bergets, eller Hälleartens Strykande i längden. De skönjas tydeligast uti hvit Fältspatsråda, eller Gråsten; äfven uti Qvartsrådor, eller Hornbergsarter.
      Vid Malmgångars beskrifning anmärkes fördenskull, om de äro strykande längsefter Bergsättningen, eller Skifringen, såsom det uti våra Svenska Grufvor allmännast är, eller tvärtöfver Bergssättningen, som vid Kungsberg uti Norige, där ädla Geschicker falla. Se Gångar.

Bergskinn,  Se Bergläder.

Bergslag kallas den Ort, hvarest hufvudnäringen förnemligast består af Bergshandtering och hvars menighet, eller Jordägare, Konungen updragit at bryta Grufvor och idka Hyttebruk, hvartil Skogar och Strömmar blifvit anslagne, emot åtnjutande af de förmåner och i akttagande af de skyldigheter, som utfärdade Författningar och efter Orternas beskaffenhet lämpade Privilegier innehålla.
      Vid Stora och Nya Kopparbergen kallas väl sjelfva Bolaget, eller Societeten, för Bergslaget; men med Koppar- Silfver- och JärnBergslagerne hafva altid Författningarne afseende uppå sjelfva Orten, hvars näring Privilegierne hufvudsakligast åsyfta.
      Naturen tyckes hafva afdelt vissa för Åkerbruket oländiga och bergiga, men för Skogväxten tjenliga Orter til sådan hufvudnäring i detta Järnbära Land, där Dvärgar först idkade Vapnesmide för Slätlandsboerne, så at första Bergverksrörelsen därifrån torde få räknas. Rätta Bergverks Historien kan dock intet sägas taga sin början förrän efter 1282, då efter Helge And-Holms Beslutet Konungen tilägnades alla Bergverk, Skogar och Strömmar, at sjelf därom bestyra och kunde genom utfärdade Privilegier, som 1340, 1347 och 1354 förnyades, lägga grunden til Bergslagerne och förse dem med särskilta efter näringarnes beskaffenhet afpassade Lagar.
      Efter dessa Privilegier utgjorde nästan all Skatt uti Osmundssmide och uti Afrad af Kopparverken, ända til Konung GUSTAF den Förstas tid, då Tackjärnsblåsningar började allmännare införas, och finnes at Stångjärnet redan uti 1555 års Taxa fått sitt rum. 
      Stångjärnssmidet vant dock förnemligast sin tilväxt 1581 uti Wermeland och än mera ifrån 1604 under Konung GUSTAF ADOLPH, då Osmundsjärnet och sedan Tackjärnet af Drottning CHRISTINA 1637 blef til utförsel förbudit.
      Man märkte dock snart, at Bergshandteringen icke tål all den frihet, som andre näringar äska, utan fordrade til dess bestånd en Systematisk Reglering, så at Skogarne närmast Grufvorne besparas för dem och för Hyttebruken: at Bergsmännen egenteligen böra håla sig vid Grufvebrytning och Tackjärnsblåsning samt at Hamrarne borde få sitt rum på fjermare Orter.
      Denne Principe vidgots den 23 December 1636 och därpå beror ännu idag Bergslagernes och Bergshandteringens trefnad och bestånd.
      Denne nyttige Författning får tilskrifvas General BergsAmtets inrättning 1630 och Kongl. BegsCollegii tilförordnande 1649, hvarefter Fogdelänen indrogos och Bergmästare i det stället förordnades, at, under Kongl. BergsCollegii lydnad, med domsrätt uti sina vissa Districter, eller Bergmästaredömen, besörja om Bergslagernes bestånd.
      Nu mera äro 12 sådane Jurisdictioner uti Riket, nemligen 1:o Stora Kopparberget med Kopparbergs- och Aspeboda Socknar. 2:o Sala Bergslag. 3:o. Öster- och Wäster-Bergslagen, med därtil hörande Norberg och Skinskatteberg. 4:o. Upland med Roslagen, Gestrike- och Helsingeland. 5:o. Nora, Linde, Lerbecks, Leke-Bergslagen samt en del af Carlskoga. 6:o. Nya Kopparberget med Hjulsjö, Grythyttan och Hellefors Silfververk. 7:o. Wermeland och Dahl med en del af Carlskoga. 8:o. Östergöthland, Södermanland, Jönköpings och Calmare Län. 9:o. Skåne, Halland och Blekinge samt Cronobergs Län med Guldverket vid Ädelfors. 10:o. Wästerbotten. 11:o. Finland och Österbotten. 12:o. Wäster-Norrland, bestående af Härjedalen, Jemtland, Medelpad och Ångermanland.
      Ifrån Kongl. BergsCollegii inrättning tilväxte sedan ganska fort Bergslagernes styrka genom mångfaldiga nya Grufve- Hytte och Bruksbyggnaer, Gjuterier, Gårmakerier, Messingsbruk samt Järn- och Stålmanufacturer, m.m. hvartil mycket bidrog, näst stora Konungars nit och Landsfaderliga försorg, äfven utländske Religions-förföljelser både uti Tyskland, Frankrike och Engeland, hvarigenom bästa tilfälle yppades att inskaffa många utländska Arbetare uti förenämde ämnen, som tillika med rika Utlänningar då blefvo tingade at uti et så lyckeligit Land börja de flesta af de vackra Bruk, byggnader och inrättningar, som hedra och gagna våra Bergslager.
      Uti äldsta tiderne var man i behof af til Bergslagsrörelsen lemna illgärningsmän Fristad därstädes, men nu mera böra alla Arbetare bestå af välfrägdadt Folk.
      Ibland Bergslagernes förmåner räknades i äldre tider mycket på deras Frihet på Torgplatser utan Tull; men 1614 och 1617 blef denne förmån inskränkt, undantagandes för Falun och Sala, som äro frie för lilla Tullen och Accisen.
      För öfrigit bestodo Bertgslagerns allmännaste förmåner uti BergsFrälse friheter, som vid ädlare Verken blifvit bibehållne, men indrogos 1688 för Järnbergslagerne. Enligit General BergsPrivilegierne voro de frie för Utskrifningar, så vida ej nöden fordrade. Wermelands Brukshemman och Falun samt Westerås Län, BergsFrälset undantagande, har dock sedan måst undergå Rotering.
      Utom den lindring i Mantalspenningar, som Bergsmännen och DahlAllmogen tilhörer, njuta ock desse Bergslager efter äldre Stadgar half minskning i alla ovissa Räntor, såsom uti Landtogsgärden m.m.
      Om Skogarnes nyttjande ensamt til Hyttebruket: om Bergsmans ägendomarnes bibehållande innom Ståndet: om Förlags-rättigheter: om Smidens utflyttningar m .m. ses af åtskilliga Kongl. Förordningar under åren 1649, 1664, 1723, 1731, 1748 och 1772, utom många flera.
      Egentelige Bergslagerne finnas uptagne uti 1659 års Bergs-Jordebok och Kongl. Resolution af år 1649, som vid 1655 och 1682 årens Reductioner blef til grund tagen och upräknas där som följer, nemligen:
      1:o Sala Bergslag och dess Län, bestående af 12 Scoknar. Denne Silfvergrufvans ålder är osäker. Uti STEN STURE den äldres tid arbetades Herr Stens Grufva; men gamle ödegrufvor innehades af Bergsmän, som gofvo til Kronan hvart 7:de lod Silfver. Efter 1574 års fall återtog Kronan driften, som updrogs til inbyggarne af den 1624 privilegierade Sala Bergsstad, hvarest ingen får sätta sig ned, som icke tillika äger Grufvedel.
      Efter några omskiftande öden lemnades åter Silfververket 1682 til Sala Stad och Grufvan indeltes 1695 uti 160 Lotter samt Stadens Jord i lika många Tomter, hvardera af 12 Tunnland, 1/3:del åker, 1/3:del äng och 1/3:del Hästhage, som alla blifva oskiljaktige ifrån Grufvedelarne.
      Kronan eftergaf sin Ränta af donerade Stadsjorden, af hvilken dessutom 50 nybygde Tomter utan Grufvedel afhystes och feck Bergslagen behålla emot vissa skyldigheter til Grufvan den så kallade Grufve- eller BergsFrälsejorden, bestående af 1094 Tunnland, 24 Kappland.
      Bergslagen underhåller Konstbyggnader och betalar hvart 10:de lod Silfver til Kongl. Maj:t och Kronan.
      Silfvertillverkningen har desse åren hållit sig omkring 2000 marker; men at tilverkningen i äldre tider varit snart 10 gångor större, därtil förmenas hafva bidragit at Wäster Silfbergs och, torde hända, äfven Öster Silfbergs Verkbly blifvit vid Sala afdrifvit.
      2:o. Falun, Stora Kopparberget och därunder Säter, Näsgårds Län,Österdalarnes Fögderi samt Wästerdalarne, bestående af 6 Socknar.
      Detta gamla Bergverks äldsta Privilegier äro af Konung MAGNUS ERIKSON 1347 förnyade och sedan af efterföljande Konungar dels confirmerade, dels ock förbättrade.
      Det drefs i äldsta tider af en Societet, Frälset eller Mästermän kallade, genom 2 Bergmästare och 14 Rådmän, under Fogdens tilsyn och var efter Suluhyttorne indelt uti vissa par Bälgor, som gifvit de därefter tilkomne Grufvans Par-Rotar namn, hvilka blefvo ålagde at til Konungen utgöra Afrad.
      Alt ifrån 1289 hörde väl detta Berget til Kronan; men var sedan deladt och under Förläning, dels til BO JONSSONS Arfvingar, dels til Westerås Biskopen och dels under förpantning til Hollstenska Herrarne, ända til Konung GUSTAF den Första, som återtog bortarrenderad Afradsränta och indrog genom sakfall (?), hvad som orätt kommit under det uproriska Clereciet samt erhöll därigenom betydeliga brytningar uti Grufvan, jemte Fastigheter och Jordägor. 
      Han indelte Berget, utom sina egna brytningar, uti 20 Par, som gofvo 68 Skeppund Afrad, men afstod sedan til Bergslagen sina egna Brott och Hyttor,  hvarest Bergverket uti Drottning CHRISTINAS tid fördeltes uti 75 Par, 300 halffjerdingar och 1200 fjerdepartsdelar, at brukas emot Afrad, som i början var 1200, men förvandlades sedan til 900 Skeppund.
      Efter denna indelning samt de 1649 utfärdade Grufve-Articlar styres nu Bergslagen af en Bergshauptman med 24 Älsta, som dock i vissa mål, särdeles af en egen art, hra allmänna Bergslagen.
      Staden inrättades 1624. Bergsmännens lättare tilgång på Förlag skulle sedan befordras genom et Koppar-Compagnie, som hade at besörja om afsättningen, me efter åtskilliga omväxlingar, stridigheter och föreningar, blef det uphäfvit och en fri Handel vunnen, hvarefter utskylden til Kronan blef faststäld til hvart 4:de Skeppund jemte lindring uti stora Sjötullen. Fjerde skeppunds afgiften är nu mera modererad til hvart 8:de emot vissa vilkor, hvaribland det räknas at Bergslaget sjelf underhåller Konststaten.
      Til Bergslaget hrer och nu mera Avesta Gårmakeri.
      Kopparbergs, Säter och Näsgårds Läner samt Öster- och Wästerdalarne med de här belägne gamla Bergverk, såsom den i fordna tiden kallade Hennemora, sedermera Hedemora Koppargrufva, eller nu mera Garpenberget, Öster- och Wäster Silfberget, Bitsberget med Bruken uti By, Folkkärna och Husby Socknar, utgöra nu egenteligen Öster-Bergslagen.
      3:o. Wester-Bergslagen, bestående af gamla Norberg med lilla Våhla ochFernbo Socknar, Norrberke, Grangärde och Söderberke.
      Norberg har af ålder varit ansedt som Bergslag och erhöll sina Privilegier, daterade på där belägne Klostret 1354: har betydande Järngrufvor och mägtiga Gångar af bästa art, hvaribland Klackbergs Fältet varit det äldsta och förer en art Stahlstein, hvarpå Stålbruk uti 14:de Seculo varit inrättadt. Til Norberg hörer Wästanfors, såsom Annex.
      Öfre delen af Norrberke och Grangärdet har först blifvit bebodt af Finnar, som uti Konung CARL XI:tes tid fått tilstånd at ditflytta och med Svedjande upodla ödeskogar ända up emot Wästerdals älfven, hvarföre denne tracten ännu  har namn af Finmark.
      4:o. Skinskattebergs Bergslag, jemte Åkerbo Härad samt Heda ochGunnilbo Fjerding.
      I denna Bergslag ligger Skilå, eller Riddarhytte Kopparverk samt de vackra Järnbruken Ferna, Baggå, Uttersberg, Bockhammar, Bernshammar, Jönsarbo och Karmansbo. De köpa alla sitt Tackjärn ifrån öfra Bergslagen.
      5:o. Nya Kopparberget med Finmarken och därunder lydande gamla Torp.
      Koppargrufvorne kommo här under arbete 1624, hvarefter Bergslagen privilegierades 1641 med BergsFrälserätt på Ljusnarsbergs Scoken. Den är indelad uti 26 Par, med 104 Fjerdeparter, och styres af en Bergmästare, under hvars Domstol äfven lyda Grythytte, Hjulsjö och Hellefors Bergsmanna Rörelser.
      6:o. Nora och Lindes Bergslager, eller Ramshytte, Linde och NoraSocknar. Klacka, Presthytte, Stridsbergs och Dalkarsbergs Järngrufvor, utom många flera, äro här kände för rika och välartade.
      Rökärrs Grufvor i Järnboås Socken, Håkansbo Koppargrufva samt Vedevåg och Qvarnbacka Manufacturverk äro här märkvärdige.
      7:o. LekeBergslagen uti Nerike, bestående af åtskilliga Socknar, har små och strödda Järngrufvor, hvaribland Hesslekulla i Vinteråsa Socken har den bästa, men ringa malm.
      Garphytte Plåt- och Alunverk är för öfrigit här ibland de märkvärdigaste Bergshandteringar.
      8:o. Dylta, eller Axbergs Svafvelbruk, med Hofsta och Kils Socknar.
      Det har haft Privilegium exclusivum på Svafvel- Vitriol- och Rödfärgs tilverkning, som dock den 14 November 1766 uphäfdes. 
      9:o. Philipstads och Carlskoga Bergslager hafva vidsträckt Järnbruksrörelse, grundande sig i synnerhet på Persbergs och Normarks Järngrufvor, som 1360 skola blifvit uptagne.
      Denne Ortens tildanande lärer väl förnemligast få tilskrifvas Konung CARL IX:de, både som Hertig och Konung, under hvilkens Regering många Verk grundades.
      Carlskoga Bergslag hade en nästan lika upkomst: Dock utfärdades Bergslags Privilegier ej förr än 1650. En del af denna Bergslag lyder under Wermelands och den andra under Nora Bergmästaredöme.
      10:o. Wästra delen af Dahlsland är ibland Bergslagerne uptagen i afseende på Torrskogs, Hessleskogs, Fröskogs och Åminneskogs Koppargrufvor, jemte några Järnverk.
      Dahlbergs Bolags Silfvergrufvor äro i senare åren uptagne.
      11:o. Tabergs Bergslag i Småland och Jönköpings Län.
      Denne Bergslags Bruksrörelse är grundad på den outödeliga, men ringhaltiga Tabergs Järnmalm: Erhöll Bergslags Privilegier 1649 och lyder under Östergöthlands Bergmästaredöme.
      12:o. Tjust och Tuna Län, Finspång, Vnga, Hellestads och GodegårdsBergslag.
      Någre Koppargrufvor uti Camlare Län, såsom Solsta, Gladhammar och flere ödelagde Grufvor, torde gifvit anledning til denna ortens characteriserande under Bergslag; i synnerhet om därtil blifvit räknadt Athvidaberg, som år 1413 å nyo erhöll Bergslags Privilegier, hvilka 1778, genom Nådig Resolution för detta Verk med 9 underlagde Socknar, blefvo uplifvade. Denne Bergslag, som i anseende til dess betydande Koppartilverkning, af vid pass 1000 Skeppund Koppar årligen, gör rätt för detta namn, är dock roterad och njuter inga särdeles friheter.
      Genom Disposition och efter Nådigt tilstånd är denne ägendom under Fidei-Commiss natur til et Baronie, under namn af Adelsvärd, förvandlad.
      Finspång är anlagt af GILIUS GILINSSON DE GEER och har et betydligt Canongjuteri, utom Stångjärnssmide.
      Til Finspånga Län hörer äfven Godgård, hvars gamla Bergslags Privilegier dock nu mera försvunnit.
      13:o. Lerbecks Bergslag i Sundbo Härad, bestående af Askersund, Hammar och Snaslunda Socknar.
      Detta utgör Hammersbergs Bergslag, som erhöll Privilegium 1544; hvaraf kan finnas, at Stålsmide varit Bergsmännens hufvudsak i denna orten.
      Glanshammars Silfververk hörde ock hit, som 1530 var med 7 marker Silfvertionde belagt.
      Garpa, Wästerby, Nyhytte och Åme Järngrufvor gifva en knapp Malmfournering för denna Bergslag.
      14:o. Tuna Bergslag i Södermanland ägde Privilegier 1420; som genom Grufvornes ödesmål förlorades och hvarefter Näfveqvarns Styckebruk af DE BESCHIska Huset 1641 upbygdes; men instältes, då Koppargrufvorne 1756 blefvo åter uptagne.
      Vid dessas aftagande torde nu Canongjuteriet komma at uptagas.
      15:o. Dannemora Grufva med Roslagen och Örbyhus Län.
      Dannemora donerades 1481, såsom Silfvergruva, til Upsala Ärkebiskopsstol, hvartil lemningar ännu finnas; men 1532 feck JOACHIM PIPER, Borgare i Stralsund, Kongl. Privilegier at arbeta Järnberget, som lade grunden til den yppersta Järngrufva och största Järnverk uti Riket. Sedan feck LOUIS DE GEER 1627 arrendera och 1642 til Frälse inlösa Kronobruken Leufsta, Österby och Gimo samt förse dem med Masmästare och Smeder ifrån Flandern,som då anlade det bekanta Vallonsmidet, hvarigenom det rycktbara Öregrundsjärnets tilverkning upkommit.
      Hela denne Bergslag är nu uti privata Herrskaps händer.
      16:o. Gestrikelands Bergslag, bestående af Torsåker, Ofvansjö ochFernbo Socknar.
       Denne Bergslag har väl åtskilliga egna Grufvor; men behöfver ännu hjelp utaf Norbergs och Bitsbergets bättre arter.
      Utom Bruken hafva Torsåkers och Ofvansjö Bergsmän betydeliga Smiden, så at föga Tackjärn kommer därifrån på Våg. 
      17:o. Under Piteå Silfverbruk i Lappmarken och denna Ortens Järnbruk iÖfver-Torneå Socken, Norrbotten samt flera Verk i Öster- och Västerbotten, räknas: Nasafjells Silfvergruvor, som upptäcktes 1635 och privilegierades 1637, tillika med Svappavärra Koppargrufvor 1655, och hvaruti 1742 spår til Guld blifvit funnit: Gustafs- och Carlsbergs Kopparverk i Jemtland 1749 samt Orijerfvi Kopparverk i Finland, som sedermera tilkommit, hvilka, äfvensom de omkring Bottniska Viken i medlet af förra Seculo och senare anlagde Järnverken, väl härigenom äro ibland Bergslagerne uptagne; men som allmänna Bergslags Författningar icke äro för dessa aldeles lämpelige, så hafva den 9 augusti 1673 Special Privilegier för dem blifvit utfärdade, som hufvudsakeligast bestå uti längre frihetsår och rättighet til förvandling af Allmogens räntor, jemte någon BergsFrälsefrihet, som för ädlare Verken blifvit bibehållen.
      18:o. Alla de Gods och Rättigheter, som äro priviligerade, såsomNorrköpings, Vellinge, Skultuna och Nacka Messingsbruk samt Jäders Factorie.
      De räknas väl icke vanligen til Bergslager, men bibehålla sina Privilegier, så vida de äro gångbare och stå under Kongl. BergsCollegii tillsyn, så väl som Alunverken uti Riket, hvaribland de Skogar, som blifvit Andrarum tilslagne, äfven enligit Kongl. Brefvet af den 14 Maji 1707 äro stälde under Högbemälte Kongl. Collegii vård på 2 mils omkrets, så at utsyning til Verket, efter 1724 års Bref, sker af Bergsbetjeningen.

Bergslagsjärn kallas det grofva Stångjärn, utaf hvilket i allmänhet 8 a 9 Stänger utgöra et Skeppund; men det som tilverkas af Dannemora Malm får heta Öregrunds Järn.

Bergsman kallades i äldsta Privilegier alla de, som ägde af Grufvebrytning och Smältning sin hufvudnäring, och begreps därunder icke allenast Mästermannen, eller den, som ägde Grufve- och Hyttedel, utan jämnväl, Ämbets- och Ärfvedismannen, såsom Smältara, Smidera, Rostara, Kohlara, med flera, men i senare tider räknar man icke däribland sådane Arbetare, utan mena Författningarne med Bergsman ingen annan än sjelfva Possessionaten, eller den, som i Odalfälten bryter Grufvor och idkar Hyttebruk samt gör däraf sin hufvudnäring.
      Denne handtering i allmänhet har icke af ålder varit inskränkt til något visst Stånd, utan öpen för alla, som därtil ägde hug, skicklighet och förmögenhet. På lika sätt förhåller sig äfven ännu idag vid ädlare Verken, hvarest en hvar är tillåtit at äga både Jord- Grufve- och Hyttedelar.
      I Sala räknas fördenskull alla de Bergsmän, som äga Stadstomt med åtföljande Grufvedel.

      Vid Stora Kopparberget kunna Fjerdepartsägarne, med skäl anses för de rätta och egenteligaste Bergsmännen, hvilka ock för sina andelar deltaga vid sammankomsterne i Besluten, men af dessa fjerdepartsägare äro månge, som icke bo i orten och ej göra af denna handtering sin hufvudsak; och som alla desse Fjerdeparter antingen ägas, eller ock arrenderas af dem, som idka Hyttebruk, så kallas desse senare Brukande Bergsmän med så mycket mera skäl, som de äfven både för egna och arrenderade Grufvedelar blifva Repræsentanter vid sammankomsterne. Hytteägare, som sjelfve ej bruka, utan bortarrendera Hyttorne samt BergsFrälse Jordägare kunna således icke annorledes för Bergsmän anses, än i mån efter deras Grufvedelar och Bergsbruk.
      I Järnbergslagerne hafva ifrån äldre tider tilbaka Bergsmanshemman til Tackjärns Blåsningarne, såsom Bergsmännens egentelige sak, varit anslagne, och därjämte faststäldt, at ingen Ståndsperson, Bruksägare, eller Borgare feck för Bergsman anses, utan alla de Hemman, som olofligen gådt ur Ståndet, skulle efter Mätismanna ordom få af Bergsmännen inlösas; och i grund af dessa Författningar kan nu i Järnbegslagerne ingen annan under ståndet få räknas än Allmogen.
      Såsom Bergsmän får man fördenskull anse dem af Allmogen, som äga hug och förmögenhet at uppehålla det med Hemmans besittningen förknippade Bergsbruket samt at däraf utgöra Kronans Tionde och andra Rättigheter.
      Någre Bruksbetjente och andre, hvilka aldrig varit i Kronans tjenst, icke heller deltagit i Borgerlig handtering, har dock Kongl. BergsCollegium, enär de varit födde af Bergsmanna Föräldrar samt öfvergifvit all annan handtering, ibland Allmogen räknadt och i grund däraf genom speciela Resolutioner tillåtit at för Bergsmän anes, hvarpå handteringen mera vunnit än förloradt.
      Huru en vårdslös Bergsman, som icke fullgör sina skyldigheter,  hvarken emot Kronan eller Förläggaren, kan ock bör afsättas, därom kan ses 1695, 1696, 1748, 1756 och 1772 årens Författnnigar, jämte flera därom utkomne Stadgar.
      De Ståndspersoner, som, enligit 1723, 1731, 1748 och 1755 årens Författningar, fått tilstånd at för skuld taga i besittning et eller annat Bergsmanshemman, emot fullgörande af Bergsmanna skyldigheter i afseende på Blåsningens underhållande, kunna således icke för rätta Järnbergsmän anses, och ännu mindre de, som enligit 1772 års Kongl. Förordning kommit i besittning af någon sådan ägendom med förbehåll af en beständig lösningsrätt under ståndet.

Bergsmansjärn, Se Medeljärn och Stångjärn, 1:o, g.

BergsOrdningar är en samling af Kongl. Förordningar och Rescripter samt andra Statuer rörande Bergverken och deras Hushållning.

Bergsprängning. Härmed förstås egenteligen den nu mera allmänt antagne konsten, at medelst tilhjelp af krut sönderskjuta, eller spränga Berg och Sten.
      Til detta ändamålets vinnande fordras:
      a) At snällast och med misnta möda kunna bårra de hål, hvaruti krutladdningen skall inläggas.
      b) At ställa bårrhålet uti den direction, som afsigten fordrar. 
      c) At förstå laddningssättet och krutets proportionerande efter Bergets art och det motstånd, som skall öfvervinnas, och ändteligen
      d) At förrätta antändningen med minsta kostnad och fara.
      En Bergbårr består af det stållagde Axet, eller Skäret a, Låggen b uti 8:kant, och Nacken c, äfven stållagd. Se Tab. II. Fig. 13.
      Til bärrningen hörer at kunna gifva Bergbårren den fördelagtigaste skapnad och at därtil utvälja det hårdaste och mäst biståndiga Stål samt at bruka de smalaste Bårrar, som ej med alt för grofva hål onödigtvis öka arbetet.
      I anseende til Bårraxets skapnad hafva Bergbårrar ifrån äldre tider förekommit och blifvit nyttjade under särskilta namn, såsom:
      1:o. Spitsbårrar, (Se Tab. II. Fig. 16), hvarpå det stållagde Axet har fyra Skär, som sammanlöpa uti en spets, eller formera en pyramid, som har en qvadrat til botten. Desse äro nu merendels aflagde, såsom mindre verkande.
      2:o. Kronbårrar, som hafva 5 Skär, nemligen fyra sammanlöpande uti et mindre, men bredt Skär, som utgör spetsen. Se Fig. 15.
      3:o. Svalstjert- Svalskär- eller Svansbårrar (Kolbenbåhrer), hvars breda Skär uti spetsen är något urholkadt, kunna ej brukas med förmån, om icke uti mycket löst Kalkberg, emedan de tvenne upstående spetsarne snart förnötas; men nyttjas vid Jordbårrar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 228 och Fig. 14.
      4:o. Mejselbårrar kallas de, som endast hafva et bredt Skär uti en rät linea, hvars längd är något mera än diagonalen emellan Skärets hörn, eller så, at icke hörnen, utan Skärets hela bredd verkar. De likna således sådane breda och något trubbiga Mejsel- eller Huggstampar, som Smeder bruka. Se Tab. II. Fig. 13, hvarest a är Stålskäret, b den 8kantige Låggen af Järn, som äfven på öfra ändan, eller på nacken c, där slaget sker, bör vara belagd med Stål, rundad och härdad, ty eljest kunna splittror af Järnet, eller den så kalladeSkorfven uti nafvarnacken, skadda handen på den, som förer Nafvaren; men däremot böra ock då alla Bårrsläggor vara af Järn, ohärdade.
      Denne Mejselbårr har i anseende til construction funnits vara den fördelagtigaste och tjenar uti alla slags Bergarter. Se Herr BergsR.och Ridd. SANDELS Rön om Bergsprängning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 283 och följ.
      At nyttja Bergbårrar, eller Nafrar af Stål allena, skulle väl tyckas vara förmånligt i anseende därtil, at besväret med Stålläggning då undvikes, men det händer at sådane bårrar afspringa på läggen och kunna då skada Bårarens hand. När Bårraxet blir mycket utnött, eller Stålet därpå förlorar något af sin hårdhet, formeras däraf nacken på Nafvaren, om nytt Stål lägges på den ändan, som förut varit nyttjad til nacke.
      Jemte en tjenlig form på Nafvarskäret, som förmält är, beror också en förmånlig bårrning på Stålets art och styrka samt uppå Skärets härdning. Efter många i detta afseende gjorde försök med de flesta af våra Svenska Stålarter, har intet funnits bättre och mera härdigt i längden, än Råstål, eller det ogarfvade rena, eller ifrån alla Järntågor fria så kallade Kärnstålet, som väljes af medlersta delen uti Stålsmältan. Garfvadt Smältstål har merendels befunnits något för vekt. Godt Bränstål, i synnerhet af Dannemora Järn, har väl i början visat sig hårdast; men är antingen för skört eller yrt, eller förlorar det efter flera värmningar och hvässningar något af sin hårdhet. Däremot har förnämde Kärnstål, i synnerhet ifrån Schisshyttan i Norrberkes Socken och ifrån Graninge uti Ångermanland, uti många omhvässningar ständigt och til slut bibehållit lika hårdhet efter härdningen och kunnat längst stå emot emellan hvarje hvässning.
      Bårrförnötningen är dock oviss och beror af Ståltets godhet, af härdningen och af Bergets hårdhet. Uti löst Kalkberg har, til exempel, en aln kunnat bårras uti timmen med en hvässning, men uti hårdaste så kallade Gråbergs- ochMalmbräcka vid Järngrufvor hafva 27 Nafrar blifvit skämde på en alns bårrning.
      Uti Frisendorfs Ort i Sala Grufva hafva 17 til 15 Nafrar blifvit förnötte på 2 alnar.
      Vid Bergnafrars Stålläggning kan föga mer anmärkas, än hvad en öfvad Smed bör veta, såsom: at Järnläggen bör vara af 8kantigt Bultjärn: at Stålet bör vara räckt till ¾ a 7/8 tums bredd och ½ tums tjocklek: at Stålstången afhugges uti 4kantiga rutor, som antingen med, eller utan hullungar, läggas på Nafvarläggen och med den samma uphettas til full Svetsning samt vällas då för ändan med en ny Svets ganska starkt, at det ej lossnar under bårrningen, som förorsakar en stor olägenhet.
      Vid härdningen i akttages: at Stålet ej uphettas mer än det efter sin art behöfver til full hårdhet och at därigenom slå sig hvitt och rent, emedan för stark upglödgning gifver en vek och skör härdning: ändteligen at härdningen göres uti det kallaste vatten, som kan åstadkommas och som om vintern bör vara snöblandadt, och annat mera, som formen och Smedens handlag vid hvässningen tillhörer.
      Då Bårrhålen skola drifvas högst 2 alnar djupa, fordras fyra sorter Bårrar af olika tjocklek, då den grofvaste, eller Förhuggaren, hvarmed bårrning börjas, blir af 6 ½ decimal lineas groflek och den grannaste Långbårren 5 ¾ linea i diameter. 18 sådane Bårrar räknas på en Bårrpost. Om deras längd och proportionerliga storlek samt Släggornes tyngd ses vidare under ordenBårrpost, Bårrslägga. Bergnafrarne, eller Bårrarne, fördelas, eller nämnas äfven efter antalet af Personer, som förrätta bårrningen. Således kallas det:
      1:o. Tre mans Bårr, då en styrer Bårren och tvenne slägga därpå, som dock är minst fördelaktigt och nu mera aflagt.
      2:o. Två mans Bårr, då enhåller och vrider Bårren under det den andra släggar, som mäst brukas.
      3:o. En mans Bårr, då Båraren med ena handen håller och vrider Bårren samt sjelf slår därpå med andra handen. Brukas med största fördel uti trånga Orter och vid Bilocks drifning, äfven på Gråstens sprängning, vid hvilken senare en öfvad Bergsprängare ensam har kunnat bårra ända til 6 alnar på en dag, med 3 a 4 qvarters djupa Skott, i lösa Jordstenar.
      Innan bårrningen börjas bör med släggan försökas, om Stenen, eller Berget, är tätt och fast; ty uti spruckit och sköligt Berg gör krutet föga eller ingen verkan. Huru fort bårrningen kan drifvas, kan ej utsättas til något visst mått, emedan det beror af Stenartens hårdhet, Bårrens skapnad, Stålets och härdningens godhet samt Arbetares bättre eller sämre handlag, jemte lagom hårda slag, som öfningen skall lära. I synnerhet ankommer på den som håller Bårren, at dess Skär emellan hvarje slag ej vrides mer än at det borttager den lilla pall, som blifvit formerad under förra slaget, och så vidare. Starkare eller mindre vridning samt alt för hårda slag förlänga arbetet.
      Uti löst Kalkberg har man med 2 man bårrat en aln uti timmen. Uti hårdare arter och uti Granit slås en aln på 1 ½ timma och uti hårdaste Kalksten har därtil upgådt 3 a 4 timmar. Mera därom ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769, s. 283 och följ.
      Bårrhålens fördelaktigaste ställning, eller Skottens utstakande, fordrar endast en förfaren Bergsprängare och kan ingen Theorie därtil tagas af de många Mathematiska uträkningar och ovissa försök, som äro gjorde vid Minors sprängning. Så mycket kan vid krutladdningen anmärkas at den kortaste af alla lineer, som kunna dragas ifrån krutkammaren til Stenens yta, kallasminsta Motståndslineen. Således om A, Tab. II. Fig. 17, är en Bergpall,Stross, eller en Sten, som skall sprängas, hvaruti B C utvisar nafvarhålet, så är B D minsta motståndslineen och största effecten sker altid åt den sidan, där denne lineen är, fastän ytan är oordentelig. 
      Krutladdningen proportioneras då efter Cuberne af minsta motståndslineen, til exempel: om til et Skott af 6 tums, eller 1 qvarters minsta motståndslinea, fordras 2 lod krut och krutets Qvantum skall sökas för et annat Skott, hvars minsta motståndslinea är 9 tum, förhålla sig laddningarne som Cuberne af 6 och 9, eller af 2 och 3, det är som 8 til 27, eller 2 til 6 ¾. Vanligen proportioneras dock krutladdningen efter bårrhålets längd, eller djuphet; och togs i förra tider til mycket hårdt berg 2/3 krut emot djupleken, och uti lösare hälften emot djupleken; men sedermera har man försökt med 1/5:del och sedan 1/6:del af bårrningens djup, hvilken sista proportion äfven gjordt fullkomlig god effect, när bårrningen varit därefter stäld. Dock har laddningens proportionerande vid Bergsprängning icke kommit til någon säkerhet.
      Af förfarenheten har man funnit, at uti Grufvor och för Ort kunna tre lod krut räknas på hvarje qvarter bårrning.
      På Strossarbete är färsäk gjordt, huru högt omkostnaden kunde räknas på en Cubik fams uttagande, genom Krutsprängning allena, uti Sala Grufva och Frisendorfs Ort, då det utröntes at härtil fordrades: 
50 alnars bårrning, a 1 Dal. 12 2/3 öre k:mt alnen,                                            69:25 1/3 
15 marker 20 lod krut, som gör på qvarteret 2 ½ lod, a 20 Dal. för lispundet       15:20
Järnafnötning på Bårrar och Släggor 1 lisp. 5 marker, a 4 Dal. för lispundet         5:-
2 marker Stål til nafvarehvässning, eller Stålläggning                                            2:-
½ läst kol därtil                                                                                                       4:16
Smedslön a 2 öre för hvarje alns bårrning                                                            3:4
                                                                                                  Dal. K:mt    100:1 1/3 öre

      Krutets åtgång i allmänhet blifver dock ganska oviss, emedan det beror af dess mer eller mindre styrka och godhet: af Bergets beskaffenhet, seghet och läge samt af sprängningens afsigt. Omkostnaden regleras efter gångbara priser.
      Vid Gråbergs sprängning uti lösa Jordstenar, bårrade med smala nafrar för en mans bårr, plägar vanligen räknas 1 mark Bergkrut på 4 alnars bårrning. Godt men mycket grofkornigt krut plägar göra starkare verkan uti Bergsprängning än det finkornige. 
      Under hålets bårrning måste altid vatten hållas däruti, och at det intet må stänka båraren uti ansigtet, läggas en trasa, eller en liten halmkrans, Pyssia kallad, omkring nafvaren. Bårrarne ömsas ifrån den gröfsta til de grannare, så fort det erfordras, at intet Bårren må fastna uti hålet, men om det skulle hända, vrides den lös med en krok eller så kallad Prososs, eller Gevaldiger (Se detta ord), ehuru, det ofta svårligen låter sig göra, om Bårren kroknar.
      Om Stålet går utaf och blifver sittande uti botten af hålet, pläger det kunna uptagas med litet blöt lera på ändan af en träpinen; men brister nafvaren utaf uti hålet, måste til dess uptagande brukas en conisk hylsa af mjukt Järn, som drifves på den uti hålet sittande stumpen, så at han därmed kan updragas. Sedan hålet är färdigt til åstundadt djup, måste det blöta bårrgåret först utdragas med en liten Kara, eller Krats, och med en smal käpp af rådt träd, på hvilkens ända, genom stötning emot Berget formeras en liten til detta ändamålet tjenlig borst. Därefter torkas hålet ganska väl ifrån all vätska med torra trasor, som lindas omkring Kratsen.
      Skulle någon vattuläka upkomma uti bårrhålet, måste halftorrt ler däruti instampas och åter med Lårbårren utbårras. 
      Laddningen, eller Fördämningen, sker sålunda: at sedan hålet är väl torrt, infylles krutet til 1/6:del, eller högst ¼:del af hålets djup. Rymnålen, eller fängnålen, som bör vara af Messing, eller Koppar, samt smord med talg, eller ister, insättes vid en sida. En mjuk lerkula nerpackas til krutet och därpå fylles efterhand torrt ler med sönderbokad tegelsten, som emellan hvart hvarf tilpackas med laddstaken och släggan väl hårdt, under det Rymnålen ofta omvrides, at den ej må fastna. Sedan hålet är fullt och väl fördämt med litet rålera aldraöfverst, utdrages Rymnålen varsamt och efter gamla viset fylles då hålet med fängkrut. Antändningen sker med Svafveltråd, som med ena ändan instickes uti fängkrutet och ligger på en spån samt tändes med en brinnande Svafveltråd på andra ändan. Säkrast och med mycket besparing af krut göres dock antändningen med en smal torr sticka, som är besmord med krutdeg och sedan torkad, hvilken nedstickes til bottnen uti fänghålet och uit hvars öfra ända är fästad en lagom lång Svafveltråd, som kan antändas: eller ock göres et rör af en pappersrimsa, som på ena sidan bestrykes med krutsmörja, uti vatten upblött, och viras omkring en smal rund sticka i form af et rör, med kurtsmorningen invendigt och med en Svafveltrådsstump i den öfra tjockare ändan. Desse fängrör kallas vid Dannemora Sprutor, nedsättas uti fänghålet och antändas likasom redan om krutsmorde stickor sagt är.
      På somliga Orter, äfven vid Tyska Bergverken, brukas at hafva krutet afdelt til hvarje Skott uti pappers-patroner.
      Uti vattusjuka bårrhål måste brukas beckade krut-patroner och vattutäta fängrör. Sättet at spränga Berg under vatten hrer egenteligen til Byggmästare Konsten och finnes beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1760, s. 125 och följ.
      Huru Bergsprängning förrättas så väl uti Grufvor, som på Jordstenar, genom Eldsättning, eller bränning, är allmänt bekant och gör bästa verkan på qvartsiga Stenarter, men mindre på sega Hornbergsarter; gifver ock starkaste Aflossningar, sedan Berget börjar blifva upvärmdt. På lösa Gråstenar strykas först ränder med tjära, där Sten skall sprängas, och sedan eldas däruppå med kol eller ved; hvarefter Stenen merendels spricker, för et stort Bergknoster, efter Tjäruranden.
      Lösa stenar sprängas också med kilning sålunda, at en 2 eller 3 tums ränna, eller så kallad Schram, inhugges, hvarefter starka Järnkilar insättas uti denna Schram med tunna Järnbleck å ömse sidor och kilarne neddrifvas efterhand med jämna och strka Släggeslag, til dess Stenen ändteligen måste spricka efter Schramen. Går ganska väl uti vissa Granitarter, som äro rätklufne och ej vresige.

Bergsrätt kallas vid Sala en blandad Rätt af Grufverätts och Rådstufvurätts Ledamöter, hvarest Bergmästaren är Ordförande i de mål, som angå Bergslagen, och Borgmästaren i Stadsens ärender.  Den får namn af enskilt, då allenast begge Ordförande med sex af Grufverättens och sex af Magistratens Rådmän sitta. Därvid afgöres endast om belöning för gjorde tjenster, Räkenskaper öfverses, jemte åtskilligt annat af mindre betydenhet, och sökande antagas til Borgare m.m.
      Därnäst heter det Bergsrätt, när Bergslagens 20 Fullmägtige, som hvarje år ombytas, kallas at med Ordförande och nämde Ledamöter öfverlägga om smärre utgifter för Bergslagen, vissa ärenders bestyrande utom Orten för Bergslagens skull m.m.
      Bergsrätt upkommer ock då, när Stadens 24 Äldste i mål, som angå Staden, på lika sätt sammankallas. Desse 24 Äldste äro 12 Bergsmän, 6 Handlande och 6 Handtverkare. De ombytas ej, utan äro beständige.
      Et slags Bergsrätt är äfven det, när de 24 Äldste och 20 Fullmägtige äro inför ofvanbemälte Ordförande och Rådmän tilstädes, merendels ej oftare än vid årliga Taxeringar och erläggande af Stadens utskylder. I förra händelsen förer Landshöfdingen, eller Dess Ombud, Præsidium.
      Allmän Bergsrätt är allmänna Bergslagens sammankomst, efter 14 dagar förut skedd kundgörelse. Härvid väljes nästan all Bergsbetjening på Bergslagens Stat, jemte Magistraten och all Stadens Betjening, och afgöras Bevillningar, Benådningar, Afskrifningar m.m. samt öfverenskommes om Bergslagens och Stadens Publike Byggnader, om nyas anläggning och de gamlas reparation m.m.

Bergsstäder kallas de Städer, hvilka för Bergslagernes skull äro anlagde, såsom Sala och Falun, som äga vissa Privilegier, såsom Tullfrihet, m.fl.; äfven sådane som förlägga Järnbergsmännen.

Bergsvigt heter den vigt, hvarmed alt Järn väges, så väl vid Bruken, som i Bergslagerne; men med den förändring i anseende til Tackjärnet, at 26 pund Bergsvigt utgöra en skeppund så kallad Tackjärnsvigt, hvars pund och marker räknas efter Bergsvigt.
      Då, i följe af Kongl. Maj:ts Bref til Kongl. Kammar- och Bergs-Collegierne af den 10 augusti 1736, tvenne marker Stapelstadsvigt, såsom slitningsmån, läggas til hvarje skeppund Bergsvigt, blifver et skeppund Bergsvigt lika med 17 lispund 13 3/5 marker Victualievigt, eller et skeppund 2 markpund och 2 marker Stapelstadsvigt. Bergsvigten fördelas i 20 lispund och hvarje lispund i 20 marker; och kommer efter redan anförde justeringssätt en mark Bergsvigt at hålla 7821 79/125 ass. Denne vigts förhållande måste då vara til Victualievigten som 221 til 250; men om slitningsmarkerne uteslutas, blifver et skeppund Bergsvigt lika med 17 lispund 12 marker victualievigt, eller et skeppund 2 markpund Stapelstadsvigt.
      Et skeppund Ustadsvigt, som til följe af 1736 års Kongl. Bref blifvit förökt med en mark Stapelstadsvigt i slitningsmån, är lika med 16 lispund 16 1/5 marker Victualievigt samt fördelas uti 20 markpund och hvarje markpund i 20 marker, hvaraf en mark i denna händelse innehåller 7450 2/125 ass. Efter samma justering förhåller sig Upstadsvigten til Victualievigten som 421 til 500, och til Stapelstadsvigten som 421 til 400. Men då ingen slitningsmån beräknas, blifver Upstadsvigten lika med 16 lispund 16 marker Victualievigt och håller allenast 7432 8/125 ass på marken. Upstadsvigten nyttjas uti Gefle och uti alla Upstäder, några vissa endast undantagne, som efter särskilt Förordnande bruka Bergsvigt. 
      Et skeppund Stapelstadsvigt, eller, som den eljest blifvit kallad, Stockholms eller Metallvigt, är lika med 16 lispund Victualievigt, som delas uti 20 markpund och hvarje markpund uti 20 marker. Med denna vigt väges så väl all Garkoppar, som alt det Järn i Stapelstäderne, hvilket til exportation ur Riket afgår; Gefle Stad allenast undantagen, där Upstadsvigt brukas. En mark Stapelstadsvigt, eller, som är det samma, 1/20:del af 16 lispund Victualievigt, håller efter uträkning 7078 2/5 ass.
      Tackjärnsvigten, sådan som den nu i allmänhet brukas, håller 10168 46/625 ass. Et skeppund af denna vigt består, som redan är nämdt, af 26 lispund Bergsvigt.
      Råkopparvigten, som är påbuden at i synnerhet brukas i Falun, bör väl, enligit 1739 års Kongl. Förordning, vara aldeles lika med Bergsvigten; men som Kopparens afbränning i Garningen är ganska föränderlig, hafva Kongl. Kammar- och BergsCollegierne funnit för godt at för så kallad Extra Afbränning öka denna vigt mer eller mindre alt som det betarfvas; i anledning hvaraf den nu mera är så inrättad at den är 2 lispund och 8 marker drygare än Metallvigten; hvilket öfverskott bör svara emot hvad som åtgår i afbränning vid Avesta Garning.
      Då vigternes förhållande uträknas ensamt efter Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning om Mått, Mål och Vigt af den 29 Maji 1739, utan at med någon slitningsmån förökas, kan jämnförelsen dem emellan utsättas i enklare tal; och befinnes, såsom Herr BERGENSTJERNAS i Koppar stuckne Tabell utvisar,Bergsvigten i denna händelse vara:
      Til Victualievigten, som 22 til 25.
      Til Stapelstadsvigten, som 11 til 10.
      Til Tackjärnsvigten, som 10 til 13.
      Til Upstadsvigten, som 22 til 21.
      Detta ämne finnes ock utfördt och vigternas förhållande uti Tabeller förklaradt så väl uti en af Herr E. M. WENNBERG 1782 utgifven Acad. Afhandling som Svenska Vigterne, som ock uti fem särskilta af Herr SAMUEL HJERPE utgifna Tabeller, hvilka gå ifrån et skålpund ända til 5000 skeppund. 
      Enligit högstberörde 1739 års Kongl. Förordning, förhålla sig följande fyra vigter uti hela tal som följer, nemligen:
      20 Victualie gör 25 Stapelstadsvigt.
      21 Victualie gör 25 Upstadsvigt.
      22 Victualie gör 25 Bergsvigt.
      20 Bergsvigt gör 21 Upstads och 22 Stapelstadsvigt.
      21 Upstads gör 20 Bergs- och 22 Stapelstadsvigt.
      22 Stapelstads gör 21 Upstads och 20 Bergsvigt.

      Således innehåller et skeppund Victualievigt 400 skålpund af samma vigt: et skeppund Bergsvigt 352: et skeppund Upstadsvigt 336 och et skeppund Stapelstadsvigt 320 skålpund af Victualievigten.
      Et skeppund Tackjärn är 25 lispund Bergsvigt.
      Alla Lödjor til Victualievigten bör vara runde; men til alla Metallvigter sexkantige och märkas som följer, nemligen:
      Bergsvigt med en Sexkant.
      Upstadsvigt med en Fyrhörning.
      Stapelstadsvigt med en Åttkant.
      Victualievigten med en Cirkel och 
      Tackjärnsvikten med en Triangel.

Bergsättning,  Se Bergskifring.

Bergtjära, (Bergtheer), Maltha, Oleum eller Axungia terræ, Kedria Terrestris, kallas en seg och half-flytande Bergolja af svart färg, eller af lika consistence som tjära. Finnes vid Caspiska Hafvet, vid Gabian i Languedoc, i Tyskland, här i Sverige vid Dannemora, Mossgrufvan och flerestädes, där Bergolja träffas. Jämnför orden: Bergbeck, Bergolja.

Bergtorf,  eller Bergbeckstorf, beskrifves under ordet Bergfettma.

Bergull kallas det fina mjukaste Berglin. Se Berglin.

Bergverk. Härmed förstås egenteligen alla de Arbeten, Rörelser och Inrättningar, som anläggas för at upbringa och tilgodogöra de rå ämnen, hvilka Naturens Mästare för människors behofver låtit alstras, eller inneslutas uti Jord och Berg, under de allmänt bekanta namnen af Malmer, Metaller och Mineraler, och som med konsttens tilhjelp måste hämtas utur underjordiska gömmor och sedan renas, eller skiljas ifrån främmande ämnen, hvaruti de merendels finnas invecklade. - Således kallas också alla de orter Bergverk, hvarest sådane Rörelser idkas. Om härtil räknas de länder, hvarest ädla Stenar och flere nyttige Bergarter finnas och uparbetas, så lärer få ställen på den fasta delen af Jordklotet gifvas, där icke Bergverk redan äro gångbare, eller kunna inrättas. Vårt Rike är för Bergverk uti de ädla Metallerne minst bekant.
      Ädelfors Guldgrufva uti Ahlseda Socken och Småland är den enda arbetsvärdiga af det slaget, som år 1751 gifvit några och tjugu marker fint Guld, men hinner nu mera ej högre, än emellan 10 och 15 marker.
      Ibland gångbara Silfver-Bergverk kunna här allenast nämnas Sala ochLösås, som tilsammans frambringa något öfver 2400 marker fint Silfver årligen.
      De tils vidare instälte Silfververken, såsom Öster- och Wäster Silfbergen samt Segerfors, utom flera smärre anledningar, kunna däribland icke nämnas.
      Utaf Koppar-Bergverken är Falun, eller Stora Kopparberget, det betydligaste, som lefvererar årligen emellan 6 och 7000 skeppund Garkoppar metallvigt, utom Vitriol, Rödfärg och Svafvel.
      Nya Kopparberget åstadkommer vid pass        120 skeppund.
      Garpenberg                          280  -
      Mårtanberg inemot                    150 -
      Riddarhyttan något öfver                    350 -
      Tunaberg i Södermanland har, innan dess 
      malmtilgång       genom förtryckning nyligen börjat 
      aftaga, i senare år gifvit                    250 -
      Athvidaberg i Östergöthland            1000 -
      Orijerfvi i Finland tillika med några smärre Verk,
      såsom Håkansboda och Gladhammar m.fl.
      hafva nu nyligen åstadkommit omkring              180 -

      Detta alt med Falu Koppar sammanlagt utgör en årlig Koppartilverkning i Riket af vid pass 9300 skeppund, hvaraf årligen större eller mindre del förädlas genom smidning til Kopparbleck, med mera. År 1782, då största mängd af sådan förädlad Koppar tilverkades, utgjorde den emellan 3 och 4000 skeppund, af Falu Koppar ensamt. Vida betydligare är vår Bergverksrörelse uti Järnhandteringen, af hvilken oumgängeliga Metall årligen öfver 300,000 skeppund uti Stångjärn smides, hvaraf större delen går til utrikes orter, tillika med 15 a 16000 skeppund förädlade uti hvarjehanda Svartsmide, utom 5 a 6000 skeppund uti Canoner och Gjutgods.
      Af Bergverksrörelse med de öfriga hela och halfva Metaller kan detta Rike icke upvisa något betydande. Koboltverket vid Los uti Helsingeland är af malmbrist instäldt. På andra ställen börjar dock denne Halfmetall åter yppas.
      Af Mineralier är Dylta uti Nerike bekant, som tilverkar årligen något öfver 200 skeppund Svafvel, utom Vitriol och Rödfärg. Af Alun tilverkas vid Andrarum, Lofvert, Garphyttan och några smärre Verk omkring 3500 skeppund årligen. Om Svenska Bergverkens afkastning kan vidare ses uti Företalet.
      Såsom närmare kändt kan allenast nämnas det i svenska granskapet belägne rika Silfver-Bergverket Kungsberg uti Norige. Hvarest årligen minst 10 och stundom 30,000 marker Silfver blifvit tilverkade, hvarvid ända til 3000 man Bergsbetjening och arbetare kunnat syslosättas, utom det at väl 8000 man med kol och materialiers anskaffande där hafva sin näring. Ifrån detta landets Järnverk skola årligen omkring 8 a 10,000 skeppund exporteras.
      Det nya när intil Kungsberg inrättade Kobolt- och Blåfärgverket är äfven märkvärdigt.
      Vid Norska Kopparverken Rörås, Meldal och Lockens, stiger årliga tilverkningen af Garkoppar ungefär til 3000 skeppund.
      Under orden Guld, Silfver, Koppar, med flera, kan för öfrigit vidare ses, huru stor mängd af dessa Metaller vid åtskilliga de betydeligaste Bergverk tilverkas.
      Uti Tyska Riket och Ungern finnas förmodeligen de fleste Bergverk uti hela verlden, som frambringa alla bekanta både ädla, hela och halfva Metaller, så väl för in- som utländska behof. De mäst bekante Tyska Bergverk äro de i Hannoverske, Sachsiske och Meissnske, såsom:
      1:o. Freyberg, i synnerhet kändt för Silfver, Koppar och Bly.
      2:o. Annaberg äger förråd af samma Metaller som uti Freyberg och dessutom Blåfärgverk af Kobolt.
      3:o. Schneeberg har i fordna tider kunnat upvisa en mägtig rikedom af Silfver, och äger ännu Silfver, Koppar, Bly, Kobolt och Vismutmalmer.
      4:o. Johanngeorgenstadt äger samma slags malmer och dessutom Svafvel- och Vitrioltilverkning.
      5:o. Marienberg har Silfvergrufvor, ganska rika i fordom tid, och dessutom Tenn- och Järnverk, jemte Topaser, Amethister, Carneoler, Smaragd- och Jaspisarter omkring Altenberg, Eibenstock, m.m.
      För öfrigit träffas Bergverk nästan uti alla Tyska Stater och Kretsar, såsom uti Österrikiska Länderne, Steyermark, Kärndten, Crain, Tyrolen m.m.: uti Öfver-Rhenska Kretsen, Elsaz, Zweybrücken, Hessen m.m.: uti Thuringen vid Sallfeld, uti det Ilmenauiska, Mansfeldiska, Smalkaldiska landet, med flera orter, uti Schlesien, uti Schweiz, m.m. Uti Zweybrücken finnas vackra Agatbrott, Koppar- och Silfververk m.m. som Hr. FERBER uti dess Dagbok i synnerhet beskrifvit.
      Den öfre Sachsiska Kretsen är dock ibland alla förnemligast känd för en stark Bergverksrörelse.
      Uti Ungern skola redan år 750 Bergverk varit uptagne och äro därstädes Bergsstäderne Kremniz, Schemniz, Alt- och Neusohl, Herrngrund, m.fl. af ålder bekante för rika Grufvor af Guld, Silfver och Koppar, utom flere arbeten vid Oraviza, Saska, Dognaska, m.fl. hvarot kan läsas Hr. HofR. VON BORNSBriefe an dem Herrn FERBER. Böhmiska Riket äger många och betydliga Bergverk, som gifva Silfver, Tenn, Koppar, Kobolt och Bly, utom Alun och Vitriol. Siebenburgen är kändt för rikedom af Guld. Se Guld.
      Frankrike äger få Bergverk, hvaribland St. Marie aus Mines är mäst bekant. England är så mycket rikare i synnerhet på Tenn, Bly, Koppar och Stenkol, jemte mångfaldiga i hushållningen nyttige Sten- och Jordarter.
      Italien är ej heller utan Metalle, särdeles uti Piemontesiska Bergen; men kan dock förnemligast pråla med sköna Marmorarter uti byggnader, och med Vulcaniska Producter.
      Spanien äger väl sjelft både Koppar, Qvicksilfver, Järn och Svafvel, med mera, men tager dock sin största rikedom ifrn de Wäst-Indiska Grufvorne i Peru och Mexico, hvarom de stora därifrån årligen kommande Silfverflottor vittna. För år 1786 skall utmyntningen af Guld och Silfver uti Mexico stigit til 17,247,104 ½ Piaster, hvaraf Guldet ensamt utgjordt 388,490. Se Post-Tidningen för år 1787, N:o 63.
      Uti Ryssland finnas äfven åtskillige Bergverk, hvarest årligen tilverkas en betydlig mängd i synnerhet af Silfver, Koppar och Järn. Järn-exporten utgjorde redan för 40 år sedan öfver 20,000 skeppund; men af en 1783 utgifven Exportations-Tabell finnes at för det året har ifrån St. Petersburg til andra Europæiska Riken och Orter blifvit utskeppade 1,874,525 Pud, som a 8 2/5dels Pud på et svensk skeppund, gör 223,157 ¾ svenska skeppund. Af senare inkomne underrättelser inhämtas, at för år 1786 blifvit ifrån St. Petersburg exporterade 2,018,925 Pud och ifrån Archangel 144,783 Pud, som tilsammans gör 2,163,708 Pud, eler 257,584 3/7 svenska skeppund, hvaraf den Ryska Järnbergslagen ansenliga tilväxt kan ses, hälst då därtil lägges, at inemot lika mycket Järn dels consumeras uti landet, dels utföres til de vilda Nationer uti Asien, så at hela årliga Järntilverkningen uti Ryssland räknas nu för tiden til 4,500,000 Pud, eller 535,714 3/7 skeppund. Årliga Koppartilverkningen uti dtta Riket anses nu, at til det minsta vara 150,000 Pud, elelr 17,857 1/7 skeppund Bergsvigt, som mäst upbrukas i landet til mynt m.m. och det öfriga sändes på Asien. Guld finnes ock i detta Riket, förnemligast uti Guldgrufvorne vid Cathrinenburg och flerestädes, dock sparsamt, hvarom ses BRÜNNICHS Mineralogie s. 194, Tyska uplagan. Rika Silfvermalmer äro därstädes icke heller sällsynte. Se Silfver.
      Norra America är begåfvadt med rika Järn- och Kopparmalmer, men äger likväl icke ännu florerande Bergverk.
      På Öarne Malacca, Sumatra, m.m. smältes Tenn af Seifenverks malmer. Härifrån komma äfven rika vaskade gyldiske Silfvermalmer, jemte gedieget Guld.
      Ost-Indiske Bergverken äro merendels okände; men at aldramäst Zink, Bly, Järn och Koppar där måtte finnas, kan slutas däraf, at de ifrån Europæiska länder ej hämta andra Metaller än Silfver och äga sjelfve de öfriga.
      Uti den vidlöfriga Verldsdelen Africa och Barbariet ägo Bergverken föga kände, undantagande på kusten af Guinea, som är bekant af rikt förråd på Guld. Tilverkningen af Järn och Koppar måste dock gifvas uti Africa, emedan desse Metaller där finnas och föga hämtas ifrån Europa.
      Rörande de uti alla Verldsdelar bekanta Bergverk kan i synnerhet läsas BRÜCKMANNI Magnalia Dei in Locis Subterraneis samt BÜSCHINGSErdbeschreibung, utom hvad uti smärre utkomne arbeten finnes särskilt anfördt.
      Bergverkens och Grufvors uptäckt  finnes af Historien mästadels hafva skedt genom tilfälliga händelser, så at sällan konst och utvärtes kännemärken samt aldrig Slagrutan däruti haft någon del; utom hvad som genom Such-Stollar och Försökningsorter på Bergsmanna anledningar kunnat uptäckas samt hvad Compassen med dess magnetiska kraft på Järnmalmer yppadt. För öfrigit kunna de säkraste kännemärken til Malmers och Mineraliers upsökande hämtas af Bergsmanna kunskapen och en vidsträckt förfarenhet om Gångbergaf ädlare arter: af hvarjehanda Malmer åtföljande Berg- och Jordarter: afUtvittringar, eller Brånad, där Berghällar af Naturen,eller af händelser finnas blottade, eller ock förnemligast af Dagmalmer och Utkast, eller Geschieber. Se ordet Malmletare.
      Bergskunskapen torde väl således tyckas böra räknas til et handtverk, men är dock verkeligen en vetenskap, som fordrar grundeliga insigter uti Physique, Chemie, Metallurgie, Mineralogie och Mathemathique; hvarförutan hvarken säkra uptäckter kunna göras, eller Bergverksrörelsen sedan med nyttta drifvas. Många bevis af förfarenheten därpå kunna gifvas både här i Riket och uti andra länder. Uti Freyberg är til den ändan för ungdomens undervisande i denna angelägna vetenskap 1772 en Bergs-Academie inrättad. Uti Ungern hållas ordentelige Föreläsningar öfver Bergsvetenskapen, och vid Kungsberg underhållas lärlingar både vid Grufvebrytningen och Hytteverken til en både theoretisk och practisk kunskaps inhämtande. Här i Riket saknas ej heller upmuntringar för unga Bergsmän.
      Bergverksrörelsen har för upfinnare i synnerhet blifvit upmuntrad genom många tillagde förmåner, Privilegier och rättigheter, som Kongl. Bergs-Ordningarne alt ifrån Konung MAGNI Regering 1347 til närvarande tid nogsamt utvisa, och i synnerhet af Kongl. Förordningarne under den 27 Augusti 1723 och den 20 October 1741 intagas kan. Kongl. BergsCollegium har ej sparadt hedersmärken och belöningar för dem, som uptäcka nyttiga Malmer och Mineralier; Malmletare underhållas, Stipendier utdelas och den Respective Bruks-Societeten utbetalar årligen betydande Summor så väl til Grufvors uphjelpande, Bergshandteringens understödjande, som ock til Bergsvetenskapens utvidgande.

Bergvesa, Se Gäsjord.

Bergväxt, Se Bergskifring.

Bergånga, Se Schwaden.

Bergägg kallas de runda och i synnerhet aflånge kiesbållar, som mycket förefalla uti Andrarums Alunskiffer. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 129.
      De kallas äfven af några Kjörtelstenar, eller Svartbållar, emedan de ofta äro öfverklädde med en svart Skifferhinna.

Berill,  Se Beryll.

Berillinus, Se Beryllfluss.

Berlinerblått är en bekant blå färg, som vanligen göres genom konst, på sätt som här nedanföre nämnes, men utom dess träffas på åtskilliga orter en naturlig blå Jord, hvilken blifvit kallad och ansedd at vara naturlig Belinerblå, ehuru den är af annan beskaffenhet.
      Uti engelska Transactionerne för år 1768 beskrifves en sådan blå Jord, som blifvit tagen uti en mossa i Skottland af Herr SYLVESTER DOUGLAS. Jordhvarfvet, där den blef funnen, var 1 fot tjockt och genomdragit med strimor af Bräntorf. Jorden berättas först vara hvit och sedan blåna alt som den hinner torka. Dess blå färg upgifves, i anledning af gjorde rön, såsom bestående af Järn och något adstringerande vegetabiliskt samt smittad med Svafvel. Utom denna blå Järnjord och utom de blå Järnochror, som Herr Prof. och Ridd. WALLERIUS upräknar i andra Tomen af dess Syst. Mineral. s. 261, finnas äfven här i Riket några sorter af sådan blå Jord, eller naturligt Berlinerblått, som gemenligen sitter fläcktals ui Bräntorf och stundom uti Leror samt skulle tyckas hafva blifvit danad, där något flygtigt Alkali genom förruttnelse upkommit, då därvid tillika något järnhaltigt vitrioliskt vatten och et bränbart ämne varit at tilgå, som alla uti Naturens verkstad kunna vara förhanden; men ehuru denne gissning i första påseende synes möjelig, måste likväl en annan förklaring sökas, sedan Herr Assessor KLAPROTH i Berlin nyligen uptäckt, at så kalladt naturligt Belinerblått ej annat är än Järn förenadt med Phosphorisk Syra. Den blå Jorden, som varit nyttjad tl försöken, har blifvit tagen i Preussiska Lithauen på et ställe, där Bräntorf upgräfves. Se CRELLSChemische Annalen, 1784, 5:tes Stück. s. 396 o.f. hvarest bemälte Herr Assessor äfven anför Herr GERHARDS mening om den Järnkalkens tilkomst, som i detta ämne ingår, och hvilken förmodas efterhand hafva blifvit samlad af förruttnade växter. Härutaf drages vidare den sannolika fölgd, at detta Ferrum Phosphoratum är just samma ämne, som uti alla örter och deras blad åstadkommer den gröna färgen.
      Den naturlige blå färgen, som är af detta slag, kan således med intet skäl få namn af Belinerblått, såsom både til beståndsdelar och egenskaper därifrån aldeles skiljaktig. Den vackraste blå Jord jag sedt är ifrån Baykal-hafvet i Siberien, ganska ren, uti stora stycken, liknande en blå stärkelse och färgar händerne vid minsta åtkomst: drages intet rå af Magneten, ej heller calcinerad, men smält til kula för Blåsröret drages sedan helt och hållen. Uti Skedvatten och Saltsyra löses den häftigt och med gul färg samt liknar således på intet vis vanlig Berlinerblå, som ej angripes af syror.
      Huru Berlinerblått tilredes, finnes af de flesta Chemici beskrifvit; men säkraste och fördelaktigaste methoden kan inhämtas af Hr. SCHEFFERSChemiska Föreläsningar s. 158 o.f. Härtil fordras 2:ne slags luter, eller uplösningar, nemligen:
      1:o. Blodlut, som består af torkad oxblod, sammansmält med Alkali fixum, hvartil hälst väljes Soda, såsom i sig sjelf innehållande någon blå Jord.
      2:o. En lut, eller uplösning af en del Järnvitriol med blandning af 3, 4 a 5 gångor så mycket Alun uti varmt vatten. När denne Vitrolluten, hälst varm, slås til varma Blodluten, upkommer en gäsning, som med stark omrörning, eller hällning ifrån det ena kärlet til det andra, måste underhjelpas, til dess en grön färg upkommer, då ej mera Vitrollut tilslås, utan färgen lemnas at sjunka, hvarefter han afhälles, utlakas med varmt vatten och slås på silduk at torkas, då han blifver blå. Til fägens höjande plägar litet Saltsyra med vatten utspädd tilslås. Berlinerblått består således icke af annat än Järnkalk,som med den alkaliska Blodluten blifvit fäld utur Vitriolen och därvid förenadt sig med det animaliska Phlogiston jemte en därhos följande subtil animalisk syra, som uti det alkaliska varit inblandad och bidrager til den blå färgen, som Järnkalken vid fällningen erhåller. Om Berlinerblå calcineras på öpen skärfvel, bortbrinner Phlogiston och den röda Järnjorden blir qvar, som, efter stark glödgning, drages af Magneten. Tilsatsen af Alun uträttar härvid ingen ting mera, än at färgen därmed kan fästas och til mera blekhet utspädas samt til större ömnighet erhållas. Om Alkali smältes med brändt horn, hälst af hästhofvar, erhålles äfven en sådan alkalisk lut, som fäller Järnet blått, men af sämre couleur. På lika sätt erhålles blått, om fot (Fuligo splendens) nyttjas i stället för torr blod; men färgen blifver oren och kallas egenteligen Erlinger-blått. Se detta ord. 
      Herr SCHEELE har med många rön sökt utleta hvaruti Blodlutens tingerande ämne egenteligen består, emedan det befinnes ganska flygtigt, så at det aldeles förgår, om Blodluten någon tid kommer at sstå uti en flaska, utan at vara väl korkad och harstad, hvilket i synnerhet härrörer af luftsyrans tilkomst. Märkvärdigt är, at om Blodluten slås uti flaska, som förut är med luftsyra fyld och däruti fästes vid korken en uti Järnvitriols solution doppad och sedan med Alkali solution uti vatten bestruken pappersrimsa, hvilken et par timmar lemnas uti flaskan öfver Blodluten, utan at röra den samma, och sedan uttages samt bestrykes med litet Saltsyra, upkommer straxt vacker Berlinerblå af den på papperet af Alkali præcipiterade gula Järnochran. Således erhålles detta tingerande ämne uti verkelig luftform och är en Syra, som ej ensamt består af Phlogiston, hvilket vidare med många uplysande rön förklararas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1782 s. 164-175 och uti samma Handl. 1783 s. 33, 43. Om denna syra, se Blodlut.
      Berlinerblå uplöses ej af syror, men om denne färgen kokas med tilräckelig stark lut af fast Alkali, utdrages därmed det tingerande ämnet helt och hållit och denne luten erhåller då samma genskap som Blodlut, eller så kalladtAlkali Phlogistricatum, at fälla Järnet med blå färg utur hvada syra det ock må vara samt är det tjenligaste ämne at därmed utröna hvarjehanda Jord-Sten-Malm-arters och Vattens halt af Järn på præcipitatoins eller den så kallade våta vägen.
      Om Berlinerblå färgens tilredning ses också uti Järnets Historia, s. 719 och följ. samt om Järnmalmernes proberande på våta vägen, genom fällning med Alkali Phlogisticatum, s. 796, eller ock uti Hr. Prof. BERGMANS Afhandl. om Järnmalmers proberande på våta vägen, utgifven i Upsala 1777.
      Utom den förenämde Blotluten hafva äfven åtskilige liquida af animaliska och vegetabiliska ämnen, som med tilsats af Alkali fixum blifvit distillerade genom Retort, befunnits hafva lika egenskap och fälla Järnkalken utur dess Vitriol med blå färg. På denna vägen hafva i synnerhet blifvit försökte distillerade vatten af blod, urin, spott, lim, horn, ben, coccionella, malört m.m. äfven andre på detta sättet beredde örtvatten, såsom lk. Cochlearia m.fl. Förmodeligen äro desse sådane växter, som hålla et flygtigt alkaliskt salt, hvilket Hr. SCHEELE också funnit vara en nödig Ingrediens uti färgämnet. SeBlodlut.

      Hr. ACHARD uti sin Analyse de quelques pierres precieuses s. 9 förmenar at den blå färgen, hvarmed Järnet fälles af phlogisticerad alkalisk lut, är intet ensamt denna Metallen förbehållen och skall intet kunna gifva något säkert kännemärke på Järnets närvaro: Dock är detta föregifvande intet med något rön bestyrkt. Hr. SCHEELE har ock försökt, at om litet Järnvitriol löses uti ny distillerad hjorthorns-spiritus och Saltsyra tilkommer, fälles Berlinerblå. Om et skedblad kolpulver med 3 skedblad Alkali tartari starkt glödgas uti Digel och en bit Salmiak nedstoppas däruti och hålles uti elden til dess Salmiakrök mera synes, får man däraf en lut, som med Järnvitriol först blir gul, men då tilräckelig syra tilkommer, gifver den mycket Berlinerblå, som är en märkvärdig punct för denna Fabrique.
      Vid Berlinerblå tilverkningen blifver altid ibland de besvärligaste göromål at torka bloden, som til den därmed phlogisticerade luten erfordras, hälst vid en Fabrique, där arbetet skall drifvas med någon vinst. Uti den händelsen faller det lindrigast at i stället för blod nyttja andra men lättfångne animaliska delar, såsom hälst klöfvar och horn, m.m. efter alla slags Kreatur. Desse materialier brännas uti en öfver kokeld glödgande järngryta, til dess de altigenom blifva kolade, hvarefter de pulveriseras och slås igenom et fint såll. Uti en annan stark järngryta, som uti en Reverbererugn måste vara inmurad, smältes, til exempel, 20 skålpund raffinerad Pottaska med stark hetta. Uti den glödgande och smälta Pottaskan inröres efterhand hälften så mycket, eller 10 skålpund af berörde kolpulver. När den första flamman uphördt och allenast en blå låga synes sväfva öfver denna massan, bör den med Järnslef uttagas och slås uti et rymligt träkäril med tilräckeligit vatten, så at alt hvad som däraf kan lösas blifver utlakadt, hvarefter denne luten silas, til dess den blifver klar och intet sotigt däribland finnes, varande nu af samma egenskap som den förenämde Blotluten. En lut måste då vara tillagad af 40 skålpund Alun, en annan lut af 6 skålpund renaste Järnvitriol uti sjudande vatten uplöste.
      Alunluten slås då genom en silduk uti förenämde Blodlut, under omrörning, som måste ske uti et väl rymligt käril, at gäsningen, som uti denna blandning upkommer, ej må stiga öfver bräddarne. På lika sätt tilslås ock Vitriolluten straxt efter, äfven under omarbetning. Den ljusblå färgen, som nu yppas, låter man säta sig til botten och det öfverstående salta och klara vattnet afhälles, hvarefter all sälta ifrån färgen med mera varmt vatten utlakas och färgen slås på en utspänd tät linneduk, at all vätska väl får afrinna och kan sedan än mera emellan bräder utprässas, hvarefter den sönderdelas och torkas först i luften och sedan på en varm ugn. Om til den förut blöta färgmöljan litet Vitriol- eller Saltsyra inblandas, blifver den mera hög och mörk; men måste då åter utlakas. Det bör ock observeras at det förenämde quantum af Alun och Vitriol ej är alltid at lita på, utan bör först genom försök utrönas.
      Mera  härom ses af Herr WEBERS Bekante und unbekante Künste, uti tryckt Afhandling 1781, s. 32 och följ.
      Af det strarkaste salta vattnet, som först ifrån färgen afrinner, kan det bekanta Arcanum duplicatum beredas, om samma vatten inkokas och den däraf erhållne bruna saltmassan sedan calcineras til röd färg samt uti hett vatten uplöses och silas. Det klara, som genomgår, kan då evaporeras och ställas at crystallisera til nämde salt; men hvad som stadnar i filtrum är en tjenlig Rödfärg. 
      Den koliga fotmassan, som vid första lutens utlakning öfverblifver, är ganska tjenlig för smeder til Sätthärdning.
      Her Prof. och Ridd. BERGMAN har, i anledning af dess gjorde försök, antagit det Berlinerblått håler 1/6:del Järn och däruppå grundadt sin uträkning för Järnprof på våta vägen, men detta begrundadt sin uträkning för Järnprof på våta vägen, men detta bestrides af Herr WESTRUMB, som utaf andra anförde rön vil sluta at rent Berlinerblått innehåller jämt hälften metalliskt Järn. At genom Järnets fällning til Berlinerblått, medelst Blodlut, uptäcka huru mycket däraf i et annat ämne ingår, anses af honom så mycket mera osäkert, som han alltid funnit Järn ingå i sjelfva Blodluten och det til olika mängd ifrån 3 til 35 delar på 100:de. Se CRELLS Chemische Annalen 1786, 3 st. s. 195 och dessBeytrage zu den Chemischen Annal. 1 stycket 1786, s. 50.

Bernsten,  Raf. Glys, (Agtstein), Succinum, Electrum, Ambra flava, ellercitrina är en hårdnad Bergfettma, förenad med et egit surt salt, som är flygtigt och sublimeras uti fina fjun vid Bernstens distillation samt för öfrigt kändt under namn af Sal Succini. Se Bernstenssalt.
      Til consistencen är Bernsten hård, men skör och bräcklig. Den smälter i eld och brinner med angenäm rök och luckt. 
      Bernsten är dels klar, dels ogenomskinlig och til färgen antingen hvit eller pellucide, blekgul, guldgul, mörkgul, stundom mörkröd, grå och svartaktig.
      Bernsten har af ålder varit känd för sin egneskap at, så snart han blifvit gniden, draga til sig sågspån, fjäder, med flera lätta kroppar, innan man hunnit i akttaga samma Phoenomèn hos flera ämnen. Ordet Electricité torde således kunna härledas af Bernstens grekiska namn Electrum.
      Bernsten finnes förnemligast uti Östersjön och vid dess strander, men brytes äfven utur Jorden. Uti Europa är Preussen rikast på Bernsten, som där i synnerhet upfiskas vid hafsstränderne, men upgräfves tillika utur Jorden, då den stundom träffas uti riktiga Gångar, hvilka antingen äro leraktige, eller bestående af träd, som blifvit nedbäddade uti Jorden och til en del synas ruttnade.
      Bernstensfisket anses i Preussen af den betydlighet at et särskilt Collegium därföre är inrättadt. Ömnigaste fångsten häraf är vid den delen af hafsstranden, som ligger emellan Fästningen Pillau och Curiska landet, hvarest Bernsten dageligen utur sjön upkastas och samlas af särskilt därtil förordnade personer och strandridare. Den mästa Bernsten uphämtas dock af fiskare vid den öfriga kusten, under tilsyn af annan Betjening.
      Utur Jorden uptages Bernsten i Östra Preussen, men i synnerhet vid stranden af Samland, uti Wästra Preussen, vid Nenka m.m. samt uti Pommern och Churmark. På de ställen, där Bernsten upgräfves i Östra Preussen, ligger vanligen öfverst et lager af rödgul, järnhaltig sand och därunder en grof, svartaktig med multnadt träd inblandad sand. I denna sandbädd träffas et underjordiskt och med Vitriol öfverdragit träd och därvid tillika Bernsten. Vid hela Preussiska hafsstranden finnas äfven sträckor af dylikt under Jorden begrafvit träd, som äro flere mil långe och medföra Bernsten. Vid Grosswieg ej långt ifrån Pretsch i Sachsen finnes Bernsten äfven ibland Drummer af träd, som ligga uti et lerartadt och med sand blandadt Jordhvarf. På lika sätt förhåller sig uti Mark Brandenburg vid Osterholz, där Bernsten finnes ibland brunaktigt och murknadt träd uti en Lergrufva, uppå et ställe, hvarest Bok- och Ekträd fordom växt. Södra länderne sakna ej heller tilgång af Bernsten. Herr CASALL, en Spansk Medicus, har beskrifvit Bernstensgrufvor i Asturien, hvarest Bernsten förefaller til ömnighet och af flera färgor. Härstädes äro i synnerhet tvenne sådane Grufvor gångbare, den ena vid Belloniko i dalen Lascuerrias, den andra vid byen Arenas. Uti den förra, som arbetas uti en brunaktig och med Lerskiffer blandad Jord, finnes mycket Stenkol och uti Stenkol förvandladt träd, som uti Andalusien ganska ofta träffas. Jordarten uti den andra Grufvan är svart och ej sammanhängande och däribland finnas åtskillige med Gagat genomträngde ämnen, jemte Svafvelkies. Uti Modena, där Bergolja samlas, är ej sällsynt at träffa Bernsten, då den altid ligger uti en bergbecksartad Jordart. Någon gång skall Bernsten blifvit funnen i hårda klippor, ehuru dess läge är merendels uti hvarf af Jord- och Sandarter, såsom redan är nämdt, antingen i särskilta stycken, eller i små körtelverk. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 329 och FIBIGS Handbuch der Mineralogie, utgifven i Mainz och Frankfurt 1787, s. 263 o.f. Utförligare beskrifning om Bernsten, dess Grufvor och huru den i Preussen upfiskas, kan inhämtas af Herr HARTMANS tvenne Afhandlingar om Bernsten. - Här uti Sverige har man fått Bernsten vid Skånska stranden och, utom flera ställen, äfven vid Björkö i Mälaren. Ibland större stycken Bernsten, som kunnat träffas, är det, som år 1769 inlemnades til Köpenhamns Konstkammare, hvilket var upphittadt vid Jutländska vallen samt vägde 9 skålpund 10 lod. Se Allmänna Tidn. 1770, N:l 91.
      At Bernsten i början icke varit solid, utan mjuk och flytande, kan slutas icke allenast af de skäl Herr HARTMAN anför, at Bernsten stundom utflyter som en klar olja utur de blottade Bernstensådrorne och at Konstnärer en och annan gång, ehuru ganska sällan, skolat finna något mjukt, eller oljaktigt i Bernsten, då han sönderbrytes; utan ock däraf, at ofta åtskillige Insecter, mossa, gräs, barr, blad af örter, och äfven små bitar, eller korn, af Jord- och Stenarter, såsom svartmylla, sand, lera och glimmer, m.m. ligga uti Bernsten inneslutne. Det berättas ock at vattendroppar blifvit fundne uti honom; men utan at Bernsten förut varit flytande, hade ej någre främmande saker kunnat komma in uti honom. Man bör likväl noga taga sig til vara för konstens bedrägeri, ty det plägar på det sättet eftergöras, at Bernsten klyfves i tu och en Insect, til exempel, inlägges uti det ena stycket, uti särskilt formerad grop, begge halfvorne ombindas och genom kokning i olja fästas åter tilhopa.
      Då Bernsten genom distillation decomponeras, finnes den bestå af ¾ olja, 1/8 surt salt och 1/8 vatten, eller Phlegma. Se vidare Bernstenssalt.
      Uti handel sorteras Bernsten på åtskilligt sätt efter dess storlek och beskaffenhet. Den minsta och sämtsa sorten kallas Sandstein; den som är något större, Schlug; den som därnäst är större, Firniss; den som närmast är större än denna, eller den minsta, som kan nyttjas til svarfvade arbeten, heterKnöbel; den ännu större, Tonnenstein; och sist den som är störst, bäst och vackrast til åtskilliga arbeten, får namn af Sortementstein. Sådane stycken böra väga 8 lod och däröfver. Med namn af Seestein skall äfven all den Bernsten menas, som upfiskas med nät, eller tages ur Jorden; men medSandstein den, som af sjön upkastas och samlas på stranden. Se FIBIGSMineralogie, s. 268.
      Man gör äfven skilnad i färgen och sorterar den hvita oklara ifrån den gula genomskinliga. Den dunkla och ogenomskinliga gula Bernsten skall genom konst kunna göras klar och hvit, smältas och på åtskilligt vis färgas, ehuru det är en mindre allmän konst. Det har ock lyckats at af en sådan præparerad Bernsten förfärdiga bränspeglar, glasögon, optiska förökningsglas, örhängen, m.m. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 329 och 330.

Bernstenssalt, Sal Succiniär et flygtigt surt salt, som genom distillation och uti solid form fås utur Bernsten.
      Om Bernsten hålles smält uti en digel, eller kruka, och en conisk strut af rent papper, med öpen spets, hålles stjelpt däröfver, sublimeras saltet, i form af ullika Flores, uti pappersstruten och kan med en fjäder därifrån afsopas och samlas. Detta Salt, eller rättare denne Syra, är tillika förenadt med en liten del olja. När det mästa af saltet är skildt ifrån Bernsten, kan den sedan lättare uplösas uti prässade oljor, hälst linolja, til Fernissa, som eljest intet, eller svårligen låter sig göra.
      Bernstenssaltet erhålles likaledes genom vanlig distillation, då Bernsten blandas med lika mychet hvit sand, elelr sönderstött glas, som hindrar Bernstens upstigande uti Retorten. Operation måste ske försiktigt med långsamt upstigande varma, at saltet först må sublimeras i Retorthalsen, medan Phlegman öfvergår, och oljan intet komma förr än sist, så at hvardera ämnet kan fås särskilt, eller ock distillation straxt uphöra, när man intet vil hafva oljan, utan Saltet allena.

Beryll, eller Aquamarin, är en genomskinlig ädel Sten, hvars färg är i allmänhet en blandning af grönt och blått. Ordet Beryll brukades i synnerhet hos de äldre at därmed beteckna en blågrön äkta Sten, hvilken i stället nu kallas Aquamarin, emedan dess färg liknar hafsvattnet och ofta består af blått och sjögrönt tilhopa. Denne färgblandning visar sig tydeligast uti occidentalisk Aquamarin, som är ganska klar och vacker och antager skön politur, men får ändå intet så liflig glans, som den orientaliske, hvilken är mera hråd. Denne sistnämde har väl, liksom den förre, en blandad färg af grönt och blått; men färgen förändras hos begge på så åtskilligt vis, at Aquamarin stundom är celadongrön och stundom antingen ljus- eller mörkblå.
      Uti hårdhet komma de närmast öfverens med Smaragder, men tyckas ändå hafva något företräde, i synnerhet orientaliske, hvilka, när de äro rätt sköne, skattas lika med Saphiren. De komma ifrån Ön Ceylon och stranden af floden Euphrat vid foten af Berget Taurus.
      Wästerländske Aquamariner finnas uti Sachsen, Böhmen, med flere orter, och väreras efter deras glans och renhet. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1768, s. 63 och 73, samt Hr. DUTENS Abhandl. Von Edelsteinen, tryckt i tysk öfversättning i Nürnberg 1779, s. 62 och 64. Aquamarin kallas ock Augites. Se KIRWANS Mineralogie, s. 137.
      Den Sachsiske Beryllen är af mera berggrön färg, som stundom går til äppelgrönt. Förekommer uti sexsidiga Crystaller, strödde uti Bergarten, med räflade sidor: uti hårdhet går den nära til Topasen. - Någre förstå med Aquamarin en mera ljus- eller blekgrön Topas, som merendels visar sig uti åttasidiga Crystaller; kan smältas ensam för Blåsröret; är äfven af något större specifique tyngd, m.m. och räknas uti sådan mening at vara af en annan art, än den Beryllen, hvilken finnes vid Sachsiska Bergverken, vid Johanngeorgenstadt och uti Ryssland.
      Då uti Beryllens sjögröna färg något gult är inblandadt, får den äfven namn af Crysoberyll. Tages ock då af några för Crysolith.
      Beryllus cereus, eller oleaginosus, betyder hos äldre Auctorer en ädel Sten af gul färg, äfven som med Beryllus Hyacinthizontas skall förstås en slags Beryll af hyacinthfärg och med Beryllus Æroides en sådan, som har kopparfärg.

Beryllfluss, Pseudo-Beryllus, kallas så väl en BergCrystall af blågrön, eller sjögrön färg, som ock en Glasfluss af dylik färg, gjord af Crystallglas och litet Koppar. Flusspater af lika färg med Beryller hafva ock blifvit upviste.
      Herr D'ARCET, uti sin andra Memoire sur l'action d'un feu egal, violent, s. 48 och 49, omtalar en så kallad Pseudosmaragdus Berillinus, eller Beryllfluss, genomskinlig, bladig och af blågrön färg, som chemisk undersökning befunnits vara Gipsspat.

Beskickning (Beschickung) är vid Myntverk det samma som Alliage, ellerLojering. Se ordet Lojering. När Koppar skall sättas til fint Silfver, kallas det Beskickning med rödt; men då Silfver af sämre Korn, eller underhaltigt, skall förbättras, eller bringas til högre halt genom finare Silfvers tilblandning uti smältningen, kallas det Beskickning med hvitt.
      Uti Proberkonsten förstås med Beskickning de tilstatser af Flusser, som fordras til Malmers och Metallers smältning och proberande på halt och finhet. 
      Vid stora Smältverken kallas äfven det Beskickning (Vormaas), som, utom Kolen, vid Metallernas utbringande måste sättas till Malmerne på Smältugnen. Sådane Beskickningar göras då uti flere afseenden, såsom:
      a) At befordra de Malmerne åtföljande trögsmälta Bergarters qvickare smältnng, hvarvid är nödigt at känna, hvilka som äro svårsmälte och med hvilka arter de uti elden kunan bringas til qvickare flytning, emedan merendels händer at tvenne sorter, som särskilt äro de mäst hårdsmälte, gifva den mäst flytande Slagg, då den blandas tilhopa.
      b) At tvärtom hindra det alt för heta och skärande arter ej måtte angripa, skada och tära på Forman, eller murarene uti ugnen, och ej heller uplösa och förslagga den Metall, som skall utbringas; eller ock tjena desse tilsatser at til slaggform förtära den sämre Metallblandningen, som skall förstöras.
      c) At utspäda och förtunna Slaggerne, så at de små smälte Metallkorn däruti lätteligen kunna sjunka och samlas därunder til en massa samt af den öfverstående glasiga Slaggen förvaras ifrån eldens och blästerns omedelbara åtkomst.
      d) At samla spridde Malm- och Metallparticlar innom en mindre volume, eller bringa en fattig och spridd Malm til en mera samlad och rik genom den mästa Bergartens frånskiljande, såsom vid Sulubruk på Kopparmalmer och vid Råstensbruk på Guld- Silfver- och Blymalmer brukeligt är.
      e) At efter affinitets eller attractionslagarne bringa vissa Metaller til afskiljande och fällning ifrån andra Metaller eller Mineralier, hvarmed de kunna vara förenade, eller mineraliserade.
      f) At efter samma lagar samla de spridde ädlare Metallparticlar med en sämre Metall, hvarifrån den ädlare sedan lättare kan afskiljas.
      g) At sådene Malmsorter må blandas, som uti en viss proportion icke allenast väl förlikas och hjelpa hvarandra i smältningen, utan ock efter småprofven gifva en viss halt på det utbrackte Godset, det må vara Skärsten, eller Verkbly.
      Alla desse omständigheter fordra för en Hyttmästare, som skall förstå och ordinera Beskickningarne, en vidsträckt kunskap och förfarenhet uti Mineralogie och Metallurgie samt uti den practiska delen af Smältningskonsten, så at han icke allenast känner hvilka arter äro tjenligast uti förenämde och flera dylika afseenden, utan ock uti hvad proportion de böra beskickas och antingen blandas, eller på särskilta ställen uti ugnen upsättas, til exempel:
      1:o. Där Guldmalmer, eller gyldiske Kieser förefalla, hvaruti Guldet blifvit ansedt såsom verkeligen med Järn och Svafvel mineraliseradt och således ej borde genom amalgamering med Qvicksilfver kunna utbringas, har ingen annan utväg varit känd, eller nyttjad, så länge man härom ägde säker öfvertygelse, än at först bringa Guldkiesen, eller dess genom Bok- och Vaskning ifrån Bergart befriade slig, genom Råsmältning och Beskickning med Kalk och lättflytande Slagger til Skärsten, hvaruti Guldhalten concentreras. Denne Skärsten vändrostas på 5 a 6 eldar, hvarefter den sedan åter måste gå genom Hyttugnen med Beskickning af flussig Slagg och få mycket rå Guldslig, at den andre Skärsten, som härefter erhålles, må blifva dubbelt rikare, minst til 2 lod Guld på centnern, då han åter måste omsmältas på Frisk- eller Förblyningshärden samt beskickas därvid med Glete, Härd och körnadt Bly, eller häldre ren Blyglans, hvarefter, och då alt är uti flytande smältning, så mycket rent Tackjärn tilsättes, som förmår mätta det uti Skärsten varande Svaflet. Blyet, som då blifvit härifrån befriadt och af kolen reduceradt, tager Guldet uti sig samt sjunker därmed til botnen och utstickes uti den tilredde Stybbessumpen, uphämtas och afdrifves på Kalktest, då Guldet ändteligen erhålles rent.
      Den Skärsten, som härvid erhålles, innehafver ännu litet af Guldhalten och måste således vändrostas samt gå genom Upsättningsbruket, hvarefter den åter tjenar til Beskickning vid det guldhaltiga Blyets præcipitation på Friskhärden. Denne præcipitation är en art af Segring utur Skärstenen. Vid denna korteligen nämde Smält-Process til Guldets utbringande vid Ädelfors, som nu mera är något ändrad, har tillika en guldhaltig Koppar erhållits, som fått namn af Guldkoppar, hvarom ses Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1761, s. 77. Se vidare Guldtilverkning.
      2:o. Vid Silfrets utbringande utur Blyglanser består Beskickningen förnemligast däruti, at af åtskilliga Godssorter, såsom flere arter af Sliger, Slammer och Kieser, Stuffmalmer, Skärsten, Hyttrök och Ugnsgods, utröna Bly- och Silfverhalten samt därefter då uträkna och förordna blandningen, af det Verkbly, som däraf uti stora Smältningen utbringas, må hålla emellan 24 och 32 lod Silfver på centnern, såsom et af förfarenheten befunnit fördelacktigt medium för både Smältnings- och Drifnings omkostnaden. Utom Beskickningens reglerande efter Malmsorternes halter, bör äfven hafvas afseende uppå, huru de förlikas tilsammans uti smältningen. Den blyrika Sligen går altid qvickt och på lika sätt Skärsten, eller Råsten, hvilka därföre äro nödige för den trögare Stuffmalmen o.s.v.
      Af de beskickade arterne göres altid en Breda på hytteholfvet, efter vigt, det ena hvarfvet öfver det andra och där ofvan uppå det tilförordnade Härdverketjemte Gletet, alt finbokadt, samt aldraöfverst et stratum af lättflytande tilsättningsslagg til inemot hälften af Godset,  hvilken tilsats likväl ökas eller minskas efter omständigheterne.
      Vid Skär- eller Råstenssmälningen på de fasttigaste och föga blyhaltige Silfvermalmer, eller deras Sliger, Slammer och Aster, tilgår på lika sätt som för de gyldiska Kieserne redan i korthet är nämdt, nemligen at Beskickning därtil göres med Svafvelrik och järnstark, men ej kopparhaltig Kies, merendels til lika myckenhet som af Malmen, eller så at den Skärsten, som däraf utbringas, ej må vara öfver 5lodig (?), hvilket alt uräknas efter halten uti lilla profvet. De af Naturen mycket kiesige, men fattige Silfvermalmer kunna gå på Skärstensbruk utan tilsats af Kies. Utom Kiesen tilsättes ofvanpå Bredan den tilförordnade qvicka Slaggen, som fås vid Blysmältningen under pstående Slaggschicht. Smältningen på Skärsten sker vid Sala uti de vanlige Silfver- eller Blyugnarne.
      Vid Råstens- eller Rohsmältningen vid Kungsberg i Norige beskickas den fattige guldhaltige Sligen så, at emot 20 centner Slig tagas ur 3 a 4 tunnor sönderkrossad Svafvelkies, hvilken lägs underst uti Bredan, däruppå Sligen och öfverst Blyslagg efter behof. Huru Beskickningarne på flera olika sätt göras vid Tyska Bergverken, ses vidlöftigt uti SCHLÜTERS Hüttenwerk. Men då nu mera blifvit utrönt, at Guld och Silfver kunna utbringas af hvad Malm det vara må, som innehåller dessa Metaller, endast genom den af Herr VON BORN förbättrade Amalgamations-Processen, lärer vidare kunskap om deras tilgodogörande genom Beskickningar på Smältningsvägen blifva mindre nödvändig. Se Amalgamation.
      3:o. Vid Kopparmalmssmältningar förefalla flere slags Beckickningar, efter Malmernes olika arter och efter tilgång af tjenliga Flusser, m.m. hvarom ses under orden Sulubruk, Rostbruk, Segring.
      4:o. Blysmältning af Glanser, hvilka beskickas allenast med tjenliga Slagger och stundom med Kalk, ses under ordet Blytilverkning.
      5:o. Tennmalmerne fordra ej eller någon annan Beskickning, än at de tjenligaste arter sättas tilsammans ensamt på kolen med rena och glasiga Slagger, sedan de förut genom vaskning blifvit skilde ifrån Järn och röfvande främmande arter.
      6:o. Vid Järnmalmers smälning på Masugnen fordras stundom ingen Beskickning af andra arter, eller Flusser, där tilgång gifves på en sådan Malm, som af Naturen är intimt blandad med tjenliga lättflytande Bergarter, såsom finKalk, grönt och löst Skörlberg samt fin svart Skimmer, hvilka alla
      a) Sjelfgående och lättsmälte kallas; men de som föra mea eldhärdiga Bergarter, såsom Qvarts, Hälleflinta och Fältspat, samt däremot ingen Kalk, behöfva at därmed blifva beskickade, högst til 1/8 emot Malmen.
      b) Torrstens-Malmernes Gångart är merendels Qvarts och Hälleflinta, hvarföre de behöva Beskickningar af sådene arter, som med de förenämde befordra en glasig Slagg. Af denna egenskap är Kalk, eller Limsten, hälst den Stahlsteinsartade, som svartnar i eld och luft, och äfven lerartade Stenslag, såsom Hornskimmer, Speckstensarter m.m. eller sådane Malmer, som få namn af Qvistensar.
      Ibland alla är Flusspat, Specksten, Kalk och litet Qvarts tilsammans den renaste, qvickaste och mäst glasige Fluss, men denne blandning uti Naturen är sällsynt.
      c) Qvicksten behöfver Torrstens Beskickning, jämte Kalk, och 
      d) Färskande rika Malmer fordra blandning af fattigare både Qvicksten och Torrsten.
      e) Rödbräckte och skärande Malmer fordra starkt qvartsblandade Torrstenar, jämte Kalk af den hvitaste art.
      f) Kallbräckte, i synnerhet Jord- och Sjömalmer, behöfva tilsatser af mycket Kalk, Quartz och stärkande Malm, ehuru oarten ändå föga kan hjelpas med Beskickningar.
      De tilsatser, som brukas för de öfriga halfva Metallers och Mineraliers utbringande, komma ej under namn af Beskickningar.

Beskickningsprof kallas vid Kongl. Myntet det första prof, som Myntmästaren tager af det med Koppar beskickade och uti Myntdigelen nedsmälte Silfret, at finna huru dess halt uti Skrot och Korn svarar emot uträkningen, hvarefter det andra profvet, som Digelprof kallas, tages af Proberaren, sedan massan blifvit omrörd och en liten Profslef däraf körnad uti et bäcken med vatten. Detta prof blifver åter controlleradt af Mynt-Guardien och under försegling förvaradt af Mynt-Inspectoren.

Beskränka säges vid Myntverket, då uti Myntdigelen nedsmälta Godset betäckes med små kol at förhindra den beskickade Kopparens afbränning.

Beslag, Lorificering, kallas et öfverdrag på Glasretorter, som skola tåla stark hetta vid Distillationer. Uti chemiska böcker finnas åtskillige föreskrifter til en sådan Lorificering, hvaribland den funnits beständigast,som beskrifves under ordet Eldsluft.
      Utan Beslag kunna ock Retorter och flere käril göras härdige emot stark hetta samt emot hastigt ombyte af hetta och köld, om de inpackas uti bränd Gips och cementeras, eller ställas uti en småningom tiltagande stark glödgningshetta, til dess glaset förlorat sin mästa genomskinlighet, eller blifvit förvandladt til så kalladt Glasporcellain. Se Glas.
      Behag kallas ock en angeflogen tunn hinna af kies, som stundom bekläder Malmer och Bergarter. Et sådant Beslag kan ock stundom bestå af andra förvittrade Malmer, eller af metalliska Kalker, hvilka som et mjöl bekläda någon sten- eller malmart. Således finnes ofta Beslag af röda, gula eller rostfärgade Järnkalker: af grön eller grön Kopparkalk, eller erg: af hvit Blykalk: af grön Nickelkalk: af rent Kalk- eller Gipsmjöl, o.s.v. Om et sådant Beslag äger crystalliniskt utseende, kallas det egenteligen Blüthe, eller Blyte. Se Blyte.

Beslå säges vid Bergverken, när det grofva byggningsverket uphugges i fyrkant; men när det allenast afhugges på tvenne sidor, såsom syllar och spiror, kallas det tälja opp.

Besteg kallas en lös och mör Bergart, bestående af Specksten, eller Lerämne, som träffas invid eller uti Gångar. När dylike Lerskölar finnas inuti en Malmgång, få de namn af Auschram, emedan Malmen emot sådane lösa Skölar med verschrámen, eller med hammare och kil, lätteligen står at vinna.

Besvär kallas de Stenvallar, som afskära Stenkolsflötserne uti Grufvor.

Beta (Beize) är en blandning af gröpadt malt, eller råg, som med varmt vatten sättes uti gäsning och hålles uti upeldadt rum, til dess den surnar, då den nyttjas vid förtent Blecksmide til Bleckens rengörning ifrån glödspån, at Förtenningen kan fästa på det blanka Järnet. Den kallas ock vid Tyska Bleckhamrar Barss och den tunnan, hvaruti nya Betan tilredes, Barsstunna. Häraf nyttjas tvenne slag, nemligen gammal, medelmåttig och ny Beta, hvaraf gementligen tvenne Haisseltunnor af hvart slag måste uti Betstugan vara i förråd, så stora at minst en Haissel, som är 68 par Bleck, kan rymmas uti hvar tunna. Se Blecksmide och Järnets Historia s. 564 och följande.
      Til Messingsbleck eller Lattuns betning brukas nu mera uti NürnbergTräättika, hvilken gör bättre tjenst än Vinsten och Salt.

Beting, Förting, (Gedinarbeit) kallas et af Bergsbetjeningen slutit accord med argetarne om något visst arbete för et utsatt pris, hvarigenom arbetarne upmuntras til större flit, då de få bättre utkomst. Detta nyttjas så väl vid Grufvearbete, som vid Bokning, Vaskning och Smältning.
      At på riktig grund inrätta och förodna Beting är vid Bergverken et ibland de förnemsta hushållningsmål och hvarigenom et Verk, som förut drifves med förlust, ofta kan uphjelpas. Åtminstone bör utstakas, huru mycket arbetaren skall uträtta för dagelig lön, hvilket ock är et slags Beting; ty arbetet går då med mera skyndsamhet, kostnaden lindras ch man undviker at hålla mycken betjening til upsigt.
      Uti större Grufvor betingas brytningen på stross, eller för Ort, gemenligen efter cubikfamnen. Uti Järngrufvor sker Beting merendels til något visst för hvarje skeppund eller tunna Malm, som brytes o.s.v.
      Vid Ädelfors Guldverk räknas på Beting en famn för Ort 3 alnar i längden, 10 qvarter i högden och i bredden lika med Gångens bredd, som gemenligen är 7 a 8 qvarter. En sådan famns brytning har vanligen blifvit betald med 7 Riksdaler specie, då arbetarne sjelfve bestå ljus och krut, men all redskap, nafrar, ståljärn, bårarelön, hvässning och upfordring af Malm och Berg, bestås af Verket. På Strossarbete betalas lite mindre och på Sänkning något mera. Se Herr SWABS Acad. Afhandling: om Grufvebrytning i Sverige, Upsala 1780.

Betingsmärke (Betingstusse) kallas et uti Berget inhuggit nafvarhål, eller märke, hvarifrån en betingad cubikfamns brytning skall taga sin början.

Betstuga, Betugn, eller Barssugn, kallas det rummet vid Bleck-Fabriquerne, hvarest Betan uti sina Bet- Barss eller Haisseltunnor hålles varm, at så mycket starkare erka på Järnet. Inrättas gemenligen uti muradt rum med hvalf at förekomma eldsvåda af den starka varmen, som däruti bör hållas. Se Beta ochBlecksmide.

Bett-Tång, Se Skålltång.

Bezoar Fossile kallas et slags Bildstenar, som likna Bezoarstenar. Se WALL. Syst. Min. Tom. II, s. 607.

Bezoarstenar kallas de skalige Stenar, som finnas i åtskilliga djur, af resinuesa, gummeusa och andra vegetabiliska safter sammangrodde; men i synnerhet förstås härmed de Stenar af dylik beskaffenhet, som finnas uti getter och bockar.
      Bezoarstenar hafva efter särskilta förändringar blifvit fördelte uti flera slag, såsom uti: orientalisk Bezoarsten, hvilken finnes uti Indien uti et slags getter, kallade Gazeller, och har grön färg: occidentalisk Bezoarsten, grå eller svartaktig, som alstras uti stengetter, och gemen Bezoarsten, hvilken träffas uti vanliga getter och bockar. Bezoar finnes ock hos åtskilliga andra djur. Se WALL. Syst. Min. Tom. II, s. 634 och följ.
      De rätta Bezoarstenar böra bestå af en fin stenartig sammangyttring, eller crystallisation, gemenligen gråbrune, skalformige, mer eller mindre blandade med de safter, som omgifva dem. En sådan Bezoar Equinus har Hr. Prof. THUNBERG erhållit uti Jedo på Japan, som varit af en ovanlig storlek och vägt 2 skålpund 6 unce medicinalvigt. Desse stenar finnas endast uti magen hos hästarne på Japan och uti hufvudstaden Jedo. Vanligen innehålla Bezoarstenar en nucleus midtuti; men uti en Bezoar Equinus, som blifvit i tu sågad, har likväl ingen sådan kärna blifvit funnen. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1778, s. 27.
      På Apotheken pläga hvita eller ljusgula Bezoarstenar finnas, som tilkommit uti kalkhaltigt vatten och hafva det ena skalet utom det andra samt midduti en liten Kisel- eller Flintsten, hvaromkring Kalken efterhand börjat sätta sig och under rullning uti vattusprånget formeradt en sådan art af rund, eller ägglik Bezoar, bestående af flera skal. Den kan uti medicin ej verka mer än annan Kalk. Desse höra verkeligen til Bezoar Fossile. Det så kallade Tyre, som stundom träffas uti våra svenska kreaturs magar och ej är annat än runda bollar, hopvalkade af hår och annan materia, hörer icke til Bezoarstenan.
      Utom de redan upräknade djur skall ock hos igelkottar en art Bezoar finnas, som kallas Hystricites, eller Lapis Malaccensis.

Bi-Drum kallas en mindre Drum, Sköl, eller Gång, som stryker parallelt eller bredvid någon större Hufvudgång, eller Sköl.

Bianca Alexandrina kallas den af Tenn gjorde Skifferhvitt.

Bij (Bühnen) äro Afsättningar i Schachter, som antingen göras at allenast däruppå säkrare fästa stegarne vid vandringen i Schachtet och för Grufvefolkets beqvämlighet at däruppå hvila sig, eller ock äro de tillika bygde för Vattukonster, til stödjande af Sättningar för Pumpverk, med deras tilbehör.
      Desse Bij äro af tvenne slag, nemligen:
      1:o. Häng-Bij, som äro fästade vid hängande spiror uppå en stark slå genom deras öfre ändar, eller nackar. De nyttjas på mindre djup.
      2:o. Ligg-Bij, som äro fästade uti sjelfva Berget och brukas på större djup. Se Tab. III och IV.
      Tab. III. Fig. 1. uti Perspectiv och Fig. 2 uti Face utvisa et Häng-Bij för Pumpverk, med därtil hörande delar, särskilt under lika bokstäfver antecknade.
      A, Nackar.
      B, Nackringar.
      C. Tvärhylster, eller Slå, på hvilken et Bij hänger.
      D, Slåhålet.
      E, Grundstabbar.
      F. Hängspira.
      G. Hängspire-Lås.
      H. Storstång med sitt lås.
      I. Småstång. Dess rörelse kallas Rest.
      c, Sug- eller  Su-järn, med stt öga på Småstången.
      d, Halsen.
      e, Skalmarne.
      f, Spindelen,
      g, Sland,
      h, Halsen
 på Spindelen; kallas ock Spelet.
      i, Blick 
och Sax.
      (j, saknas?)
       k, Kålf.
      l, Spindelhål.
      m, Vattenhålen.
      n, Pumplappar
, hvilka, där många äro sammanhäftade, kallas dubbel skifva, men eljest enkel skifva.

      
K, Spygapet¸vid stora Kopparberget kalladt Slunka, då det göres af läder.
      L, Öfversättaren.
      
M, Sättningsringar.
      N, Passningen.
      O, Kålfröret, eller Pipan, af Järn, Koppar eller Metall.
      a, Nåfvet.
      b, Axlarne.
      
Medlersta delen af Kålfröret vid O kallas Bälgen; äfven kommer medlersta delen af Öfversättaren, som tecknas med Z, under samma namn.
      P, Stäkil och Stäkilringar.
      p,  Sprundhålet.
      q, Sprundet.

      Q, Kil.
      r, Kilspetsning.
      s, Vindfånget.
      
R, Sluket.
      S, Ho.
      t, Stammar.
      tt, Horingar.
      v, Sidobräddar.

T, Stopp-Bij, på hvilka Sprunden lagaas och Stäkiln kilas och drifves tätt.
U, Första-Bij, eller en Sättning. Se Sats.
V, Träkolf utan Spindel.
x, Kålfgrenar 
och Stånghäfta.
xx, Läder 
med naglar och järnskenor tilhäftadt.

X, Kil och Socka.
Y, Ligge-socka, vid Tyska Bergverk kallad Sumpskeil, eller Schlungröhre.
y, För-Slag.
z, Sockspetsning.

A, A, Bijsträfvor.
B, B, Stegar, eller Fahrter.
Sättningarne, eller hela Pumpverket emellan hvarje Bij, eller afsättning, häftas och fastsättes med hållhakar och krammel, at därigenom vinna mera styrka. Tab. IV. Fig. 1. utvisar et Ligg-Bij til Vattuupfordring.

A, Bij, eller Ligg-Bij, äro starka Vasar, som med sina ändar ligga uti Berget inhuggne uti så kallade Bijlock.
      B visar et sådant i fasta Berget inhuggit Bijlock. Häruti införes den ena ändan af Vasen och för den andra blifver 
      C et dubbelt Bijlock.
      a, Infallet, hvarigenom ändan föres och drifves att falla uti sit Bijlock b.
      Alla desse Ligg-Bij äro bottnade, så at man däruppå fritt kan gå och förrätta hvad til Konstens skötande fordras, och finnas uti Knektschachtet i Sala 16 sådane Bij under hvarannan belägne.
      D, Ståndbij.
      E, andra Ståndbij, vid hvilken Sättningarna häftas.
      F,  Stopp-Bij.
      G, G, en Sättning.
      d, Ho.
      e, Kil
, som med sin nedra ända, kallad Sluket, står uti hoen.
      f, Ståkiln.
      g, Kolfröret
, i  hvilket kålfven, som drirfver vattnet, har sin rörelse.
      h, Sättare, eller Öfversättare.
      k, Spygapet, som lefvererar vattnet i hoen til nästa öfre Sättning.
      m, Småstången. Den är så lång at den hinner til Stäkiln, när Konsten är sänkt och står mäst stupande.
      n, är Stången i högsta Rest.

H, Storstång. Emedan i Knektschachtet i Sala äro tvenne Sättningsrader, så höra ock til hvardera 2:ne Storstänger, bestående af Stånglås, Låsringar ochSkrufvar emellan hvar Stånglängd. De hänga fritt och ledigt, så at när den ena Storstången reser sig, så sänker sig däremot den andra, så at de belancera hvarandra, under de updraga hälften af vatnet hvardera.

Bijlock (Bühnloch) kallas de i Berget huggne hål (Se Bij, Tab. III. B, C), hvaruti Vasar, eller Stämplar vid Grufve- och Konstbyggnader inläggas så, at de ligga fast och stadigt. De uthuggne spåren i Anfahlerne vid förtimringar, i hvilka Dragstämplarne läggas, komma ock under detta namn. Desse kallas ockTräbijlock.

Bijna, Hvilbijna, (Fröschel, Bühne) är det samma, som under Bij förklaras med namn af Ligg-Bij, eller sådane på Stämplar uti Berget fästade små planer, eller Lafvar, hvarpå Fahrterne, eller stegarne, stå, och hvarpå man vid Grufbefaringar kan stadna för at hvila.

Bildstenar, Se Figurater.

Billon är en sådan blandning, som består af hälften Guld och hälften Silfver.

Bimsten,  Se Pimsten.

Binda heter en sammansatt Bergart af Hornblende och Qvartsämne, merendels så väl blandade at de föga kunna skiljas med ögonen och åstadkomma en emot hammaren nog seg och biståndig Sten. Den får namn afGråbergsbinda, när den ej består af mer än dessa begge delar och stundom af något inblandad Skimmer, hvaraf Sten har et svartaktigt utseende. Slagen emot Stål luktar den som gement Gråberg. Uti elden glödgad blir den rödbrun: smälter snart nog til en svart, skummig, tjock och seg slagg: håller 5 a 6 procent Järn, i anseende til det medföljande Hornblende. När fina Järnmalms particlar finnas inblandade, kallas den Järnbinda. Den finnes ock mera sammansatt, såsom, utom redan nämde arter, af Skörlberg, Skimmer, Trapp och Talk, och varierar efter större och mindre halt af dessa delar, hvarefter den sedan får åtskilliga namn, såsom: 1:o. Grönsten, hvilken i Småland, jemte Sjömalmerne, brukas til Fluss i Magugnarne och består af et sandigt Qvartsgry, Hornblende, Skimmer och litet Skörlberg. 2:o. Grönbinda består af Skörlberg och Skimmer. 3:o. Svartbinda af Hornblende och Skimmer. Den visar sig emot dagen skyggande, nästan som Skyggmalm. Rödbinda kallas eljest, men orätt, Hälleflinta vid åtskilliga Järngrufvor. Likaledes är Blåbinda en svartblå Hälleflinta.

Binge är vid Vitriol-Alun och andra Saltsjuderier det fat, eller käril, hvaruti lutningen sker, eller hvaruti den kokade luten aftappas. Den kallas ockVäxtbinge, emedan den fullkokade luten däruti blifver stående, til dess de däruti varande Salter, Alun, eller Vitriol-växt, eller anskutit til Crystaller.

Biscuit kallas vid Porcellains och Fajence Fabriquer de Lerkäril, som första gången, utan någon Glasur, blifvit brände och hvarpå sedan Glasuren kommer att öfvergjutas tillika med den målning, som därpå skall göras och hvilken uti andra elden skall inbrännas. Af äkta Porcellains-Pasta formeras Büster, Medailloner, Bilder och hvarjehanda fina arbeten, som sedan brännas til snöhvit Biscuit. Den är utan Ferniss vackrare än den skönaste Alabaster och så mycket bättre, som den tillika är flinthård. Är ock känd under namn af  Terre Cuit.

Bismuth, Se Vismut.

Bistycket kallas det främsta lösa trästycket, som på en Träbälg lägges på Bälghufvudet, lika som et lock, öfver pipan, eller Tättan, och fästes sedan medHufvudringarne, som omgifva Bälghufvudet. Se Bälgor.

Bitterjord, Se Magnesia alba.

Bittersalt, Sal amarum, göres af Magnesia alba med Vitriolsyra. Finnes naturligt i Surbrunnar och Bad. Se vidare ordet Engelskt Salt och BERGMANSVerlds-Beskr. I Band. s. 346. Om nativt Bittersalt se äfven under ordet Skiffer.

Bittervatten kallas det vatten, som innehåller Bittersalt och fås naturligt i synnerhet ifrån Sedliz och Seidschüz i Böhmen. Det hyser tillika uti sig några andra combinationer af Kalk och Magnesia; men förnemligast har vattnet ifrånSeidschüz, det enda Bittervatten, som hit til Sverige införes, blifvit undersökt och funnits hålla på en kanna:

Bittersalt                                                     859 ½ gran
Gips                                                              24 ½ -
Magnesia förenad med Saltsyra                   21 ¾ -
Magnesia mättad med Luftsyra                    12 ½ -
Kalk i förening med Luftsyra                           4 ½ -
                                                                    922 ¾ gran

Detta, så väl som beskrifning om Bittervattens egenskaper och beredande genom konst, igenfås uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1775 s. 11, 25; uti BERGMANS Afhandl. om Hälsovattens tilredning, tryckt 1776, samt utiOpusc. Chem. Vol. I. s. 186-194.

Bitumen, Se Bergfettma.

Bitumen Judaicum, Se Bergbeck.

Björklera kallas den gemena hvita Leran, som fins i Dalarne, i Södermanland och flerstädes i skogsbygder. Består merendels af fin mo och äger ingen seghet som vanligt ler. Är också den ofruktbaraste Jordmån för växter.

Blachmal, Plachmal, eller Plachma, kallas vid Guldets torra Skedning den slaggartade massa, som ligger öfver Guldet och består af Silfver, Antimonium, Koppar, Bly eller andra saker, alt som Skedningsgodset och tilsatserne varit.
      Plachma kallas ock Slaggmassan vid alla torra Metallskedningar och Slipsmältningar m.m. hvilken, jemte de genom förbränning afskilde oädla Metaller, ännu kan innehålla något af de ädlare och bör således än vidare tilgodogöras; hvarom ses Hr. BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum.
      Blachman kallas uti Ungern tunna lameller, eller angefloger antingen af Kies, eller Veisgülden, uppå Silfvermalmer. Se Kies.

Black kallas en art af gunga, hvarmed tvenne små läderpustar sättas uti rörelse af hyttedrängen vid Silfverdrifning på Test (?), där intet beqvämt tilfälle gifves, at inrätta rörelsen med vattuhjul och hfvef.

Blad kallas den delen af en hjulnål, eler konsthvef, som sättes in i hjulstocken.

Blada kallas vid Plåtsmide det första smidningssättet, som göres på det urvälde Plåtämnet, då smeden uti tvenne hettor, under Plåthammaren, utbreder först den ena och så den andra hälften, hvarefter detta bladade ämnet är färdigt at midtpå vikas tilsammans til en Stört och at sedan öfveralt bredas til Plåtstört. Vid finare Blecksmide brukas at blada 3 a 4 gångor i veckan, vid hvilken ömsning uti arbete den förra Gleich- eller Urvällshammaren lyftes ifrån Standsulorne och en annan Bredhammare, som egenteligen Bleckhammare kallas, insättes uti dess ställe, hvarmed Blecken då bladas och äfven bredas, eller smidas färdige. Se Blecksmide.

Bladblyerts, Se Molybdaena.

Bladguld, eller Bokguld, (Blåttergold) kallas det Guldet, som af Guldslagare blifvit genom valsning och hamring utpenadt til de aldratunnaste blad, af 2 ¾ a 3 verktums fyrkant, hvaraf gemenligen 24 stycken förvaras uti en bok, som består af 14 pappersblad, så at tvenne Guldblad äro emellan hvardera. Sådant Guld gifves antingen Hel- eller Halfslagit. Det förra är så tunnt at det emot dagen hållit visar sig halfgenomskinligt med blågrön färg, aldeles som det aldrafinaste Silkesflor. Uti vigten utgöra 42 3/10 qvadrattum af sådant Bladguld ej mera än et gran Apothekare vigt, efter Hr. DE REAUMURS rön, men efter BOYLES försök skola 50 7/10 qvadrat-tum utgöra allenast et gran. Denne oförlikneliga tunnhete gör at den tyngsta Metalen flyger som lättaste dun uti luften för minsta andedrägt. Brukas af målare til äkta förgyllning på hvarjehanda sätt. - Om et helslagit Guldblad hålles för ögat emot solsken, visar det en högblå färg, som et skönt blått glas, så framt Guldet, hvaraf det är slagit, varit på det högsta fint, men med minsta lojering, såsom uti Ducatguld, synes ej denne färgen.
      Halfslagit Guld är något tjockare, så at det emot dagen ej visar något florlikt utseende, och brukas förnemligast af Gulddragare til det Silfrets förgyllning, som sedan skall dragas til den fina Galontråden, eller til Laner; äfven af Svärdfejare til Messings och Ståls förgyllning, hvarföre det ock kallasSvärdfejare-Guld.
      Til äkta helslagit Bokguld fordras at Guldet skall vara på det hgsta fineradt och gutit genom Antimonium samt smält uti Digel med liten tilsats af Mercurius sublimatus, sedan det med Borax och Saltpetter blifvit brackt uti qvick flytning, hvarmedelst det ändteligen erhåller den aldrastörsta smidighet. Efter gjutning til en Planche smides det på polerade städ och med dylika hamrar, samt valsas emellan spegelglatta Stålvalsar til tunnhet af fint postpapper, klippes sedan uti små rutor af en tums fyrkant, som först läggas emellan tunnt Pergament och flere tilsammans uthamras til hälften större vidd, hvarefter alla bladen åter läggas emellan särskilt därtil med mycken omsorg och besynnerlig konst præparerade hinnor af oxtarmar och hamras åter, uti buntar sammanlagde, med trenne särskilta, tunga, polerade, runda och litet kullriga stålhamrar emot ganska släta städ af svart Marmor, Trapp, eller Basaltpelare. Härvid göres flere ombyten med hinnor och hamrar, efter denne konstens särskilta regler och handgrepp, hvarom kan omständeligen läsas Professor HALLES Neue Kunst-Historie, 5:te Afhandlingen, s. 161, 176, samtGuldets Historia af  LEWIS uti tysk öfversättninig, första delen, s. 75 och följ. utom hvad som därom finnes uti många Tyska, Franska och Engelska konstböcker, hvarest större delen likväl är opåliteligit och ofullkomligt uti et så granlaga handtverk. Til äkta Bokguld räknas:
      2:o. Et slags grönt Guld, som man förmodadt vara en composition, men är rätteligen icke annat än fint Guld, hvilket under slagningsprocessen blifvit tingeradt med distillerad Spanskgröna, uplöst i Spiritus vini. Brukas ganska litet af målare och bokbindare.
      3:o. Tvistguld (Zwischgold) är äfven en art Bladguld, som på ena sidan är rent Guld och på andra sidan fint Silfver. Det göres på det sättet, at et tjockt Bleck af 16lödigt Silfver belägges med et tunnt fint Guldbleck, begge tilsammans uphettas til glödgningsgraden och prässas emellan valsar, så at de fastna tilsammans och plättas sedan genom hamring och emellan hinnor på sätt, som äkta Bokguldet beredes, hvilket så mycket lättare låter sig göra, som både finaste Guld och Silfver äga en lika seghet. Guldet är dock häruti ej mer än ¼:del emot Silfret. Således kan det af målare brukas, såsom äkta Bokguld, med besparing uti kostnaden, men med mindre styrka emot tidens åtgärd. Tvistguldet är ock af en blekare färg än det rena Bladguldet, och kan således tjena til en variation uti förgyllningar af flera färgor.
      4:o. Oäkta Blad- eller Bokguld kallas det, som til lika tunnhet och til något när lika anseende plättas af en fin Koppar, hvilken först tingeras til guldlik färg med röken af Zink, eller Gallmeja, och äger sedan den mjukhet och smidighet, at den på lika sätt som äkta Guld kan drifvas til finaste blad, men röjer sin falskhet snart uti luften med grönaktiga fula fläckar, och om litet Skedvatten slås därpå, löses den straxt med grön färg, eller om et blad däraf hålles uti ljuslågen, bortbrinner Zinken med blå flamma, men rena kopparhinnan blifver qvar. Däremot röres ej det äkta Guldet af Skedvatten och brinner ej heller, men väl smälter för ljuslågen. Af samma, tingerade Koppar och lika egenskap äro äfven de oäkta Galoner, hvilka, så länge de äro nye, nog nära uti färgen likna de äkta. Det äkta Bokguldet förvaras uti böcker af glattadt papper, som förut blifvit öfverstukit med en fin röd Bolus, at Guldbladen ej må häfta därvid.

Bladig Malm, eller Sten, (Blåttrich Gestein) är den, som vid sönderslagningen skifrar sig i tunna lameller.

Bladkoppar, Se Kopparbleck.

Bladsilfver kallas de öfvermåttan tunna Silfverblad, som försäljas uti små rutor, 4 tum i fyrkant, uti pappersböcker, til 12 i hvar bok, inlagde. Nyttjas til försilfringar på Fernissgrunder af målare, bokbindare och hvarjehanda konstnärer. Tilverkas af finaste 16lödiga Silfver på lika sätt som Bladguld. Af fint Tenn med litet Zink försatt göres oäkta Bladsilfver; men skilje lätt uti färgen ifrån det äkta och sotar handen, då därpå gnides, samt gifver någon lukt af Tenn. Uti Skedvatten visar sig ock skilnaden lätt, i det at äkta Silfverblad däraf fullkomligen uplösas, men Tennbladen sönderfrätas allenast til hvitt pulver.
      Oäkta Blad- eller Boksilfver, som äfven Metallsilfver, i TysklandMetallsilber, eller Silberschaum, kallas, göres ock på det sättet at en mycket smidig Messing, som vanligen brukas til Flittermessing, försilfras med äkta Bladsilfver, medan ämnet ännu är tjockt, och valsas samt hamras emellan skinn först til läkta Flittersilfver, hvarefter en del däraf användes at genom ytterligare Guldslagare arbetsmetod, eller smidning, vinna den tunnhet at det, likasom äkta Bladsilfver, kan läggas uti böcker. Detta är då en bättre sort af oäkta Blad- eller Metallsilfver.

Blanc d'Espagne är en hvit Vismutkalk, som utur solution i Skedvatten blifvit fäld med rent vatten. 
      Blanc d'Espagne betyder ock i Frankrike slammad Krita, som under detta namn försäljes. Se MAQUERS Dict. de Chymie.

Blandaska kallas vid Sala den aska, som nyttjas til Testens inslående för Verkblyets afdrifning och som består uti en blandning af gammal och förut nyttjad torr tilhopa med ny utlutad våt aska.

Blandningsjärn kallas det Tackjärn, som vid Stångjärnssmide finnes nödigt at uti Hammarhärden sätta til någon annan art af Tackjärn, hvilken fordrar at genom blandning förbättras. Således är, til följe af Kongl. Maj:ts Bref til Dess och Rikets Bergs-Collegium under den 7 Junii 1739, lofgifvit för Bruksägare i Calmare och Kronobergs Län, som nyttja Sjömalmer, at köpa Blandningsjärn ifrån de Bergslager, där Bergmalmer brukas, o.s.v.

Blandsten heter all den Järnmalm, som ej kan brukas allena uti Masugnen, utan allenast til en liten del emot någon annan Malm, antingen at hindra skärande af någon för qvick, eller at befordra smältningen af någon för trög Malm; men uti Norbergs Bergslag förstås med Blandsten ej annat än qvick Malm, så vida hufvudmalmen är Torrsten.

Blanklattun, Se Lattun.

Blankt Verk betyder vid Stora Kopparbergs Rostbruk det samma som rådt, eller Trottstensverk. Se Trottstenoch Rostbruk.

Blattel kallas uti Kärndten Järnspritor, eller skifvor, som dragas af Järnet, då det runnit utur Masugnen. Se Järnets Historia, s. 895.

Blauofen kallas uti Sachsen en art Smältugnar för vissa arter Järnmalmer. Desse ugnar likna i det närmaste uti byggnaden våra vanliga Masugnar, med cirkelrunda Pipor; men brukas nog mindre och äro sällan öfver 7 alnar höga. Nära vid Suhl allena skola öfver 20 sådane ugnar finnas. Malmerne äro mäst Blodstens och Rost- eller Jordartade, innehållande en del märkelig Brunsten, som gör at Tackjärnet häraf blifver qvickt uti Stålhärdar, färskande och i brottet hvitt. Upsättningarne göras små och ofta erhållas 8 a 9 utslag om dygnet, hvarvid fås 2 a 2 ½ centner sådant Tackjärn på hvarje utslag. Arbetet skötes af två personer, som skiftesvis hvila. En sådan ugn hålles vanligen icke i gång mer än 2 a 3 veckor, eller mindre, då vid slutet af Blåsningen påsättes så mycket Malm, at den af kolen icke fulleligen kan smätas, utan färskar tilhopa för Forman med Slagg och alt til en stor but om 6 a 10 centners vigt, som innehåller segt färskadt Järn och får namn af Goss. Den upbrytes och uthakas på det sättet at främsta delen af stället uprifves, och föres då varm til den bredevid varande Stångjärnshammaren, smides och sönderhugges til mindre så kallade Stück, hvarefter ugnen åter straxt lagas, fylles och ny Blåsning börjas.
      Sådane Blauofen har Herr Assessor VON STOCKENSTRÖM desse senare åren här i Riket inrättadt på åtskilliga ställen til Hammarsmedsslaggens tilgodogörande. Se ordet Slaggsmältning.

Bleck är et ord, som betyder:
      1:o. Den vid Järn- och Kopparsmidet i tunna skifvor uthamrade Metallen. Se Blecksmide och Kopparbleck.
      2:o. Vid Bokverken kallas det af Messing eller Ståltråd gjorde rissel, eller såll, som står i Bokkistan och hindrar at ej det Godset, hvilket är för groft, utrinner med vattnet, Bleck, Trådbleck, eller Sprundbleck.
      3:o. Vid Hammarsmedjor heter et bredt Järnbeslag på HammarskaftetHammarbleck. Se samma ord.
      4:o. Bleck vid Pumpverk är en rund Järnbricka, som sitter under Pumpkålfven och fästes med en sax, eller dubbel splint. Se Bij.

Bleckhammare, Se Blecksmide.

BlecksmideBleckkallas de tunnaste Järnplåtar, hvilka sedermera förtennas och äro vanligen ej öfver 13 tum långe och 10 tum breda, til skilnad ifrån de svarta oförtente Järnplåtar, som vanligen komma under namn af ordinarieTakplåtar och äro en aln långa och 3 qvarter breda, eller af olika storlek, efter särskilta Beting. Se Plåtar.
      Blecken tilverkas antingen under Vattenhammare, lika som Plåtar, eller ock för Valsverk, som i synnerhet uti England brukas. Sådane tilverkningar hafva äfven här i Riket varit gångbare, både för Hammare och Valsverk, såsom vid Fagervik uti Nyland, vid Skinskatteberg uti Wästmanland och vid Johannisfors uti Upland, hvarest både Smide och Valsning blifvit nyttjade; men i anseende til Tennets dyrhet hafva desse Fabriquer tils vidare blifvit instälde, eller til Plåthammare förbytte, hälst förtent Bleck ifrån Tyska Bleckhammare kan säljas til underpris.
      Vid smidde Blecks tilverkning, eller Blecksmide, kunna följande omständigheter korteligen anmärkas, såsom:
      1:o Om Smidningen.
      Byggnaden af Hammarverket, hvarest Blecken utsmidas, är aldeles lika, både til Hammarställning och Härdens utvärtes utseende, som vid en Stångjärnshammare, allenast at smedjan göres något större, ungefär 24 alnar lång och 18 alnar bred för en Hammare och en Härd. För öfrigit hörer til denna smedja:
      a) Tvenne stora Järngrytor, hvaruti et siladt lervatten alltid står til hands.
      b) En Klippbänk, hvaruti trenne starka Armsaxar äro fästade til Bleckens klippning, så väl under smidning, då de taga rämnor uti kanterne, som ock sedan de äro färdigsmidde. Desse saxar äro aldeles lika dem, som plåtslagare vanligen bruka.
      c) Tvenne något olika Vattenhamrarn, nemligen först en så kalladGleichhammare, hvarmed Bleckämnen förut vällas. Denne hammare är gjord i form af en liten Stångjärnshammare, 1 aln hög eller lång, 9 tum uti nacken och med 12 tums lång samt 2 til 2 ½ tums bred egg, eller Pen, vägande allenast 12 a 15 lispund. Se Tab. V. Fig. 3. Den andra kallas Bleckhammaren och är en aln 3 tum lång, något smalare omkring ögat än den förenämde, men uti penen något längre och bredare, til goda 3 tum, samt rundad och däröfver likasom klotformig. Se Tabel. V. Fig. 4. Denne brukas allenast til Bleckens beredning sålunda, at då Bleckämnen först blifvit urvälde, lyftes urvälls- eller Gleichhammaren med sitt Skaft och Hylst utur Hammarställningen, och Bleckhammaren med dess lika tilbehör insättes i dess ställe.
      d) Tackjärns Städ är hårdt Järn, som äro uti form af en afskuren pyramid, öfverst eller på bane 12 tum långe och 10 tum brede, uti botten 14 tum i fyrkant samt 11 tum höge, af hvilka städ flere böra vara uti förråd. Se Tab. V.
      e) Til städen höra vanligen Städskålar, eller hällar, 7 tum tjocka och 19 tum breda i fyrkant. Utmed Hammarhjulstocken är äfven en stor vattuho til redskapens afsvalande. Vidare är vid en sådan smedja nödigt at en hvilkammare, eller et så kalladt Labbie, samt en Järnbod äro inrättade så nära intil Hammarväggen som möjligit är.
      f) Vid Härdens inredning i akttages äfven at Forman af Koppar är väl i det mästa lika med den, som nyttjas vid Stångjärnssmide; men mynningen göres här uti aflång fyrkant, 2 tum bred och en tum hög och står en god tvärhand in uti Härden, stupande ungefär til 10 a 12 grader.
      Träbälgorne härtil med deras tättor äro lika som vid Stångjärnssmide.
      g) Uti  Härden anmärkes vidare tilställningen för Bleckens upglödning, som ses af Tab. V. Fig. 1.A. är hela härdmuren.
      a, a, Bälgtättorne.
      b, Forman.
      c c och d d äro tvenne små Tackjärnsgösar, som bära den så kalladeHetteväggen öfver Forman.
      e f, Bakmuren.
      g, Et fyrkantigt järn, en aln långt.
      h, h, Tvenne så gallade Störstspett, eller värmjärn.
      i, Den så kallade Förstossen. Vidare
      h)  Til smedjan fordras ock åtskillig lös redskap, såsom Värmtänger, Håll- och Kniptänger, Smälttång, Bladtång, Urvällstång och Klipptång (Se Tab. V Fig. 2), utom särskilte Handhamrar, Släggor och Klubbor.
      i) Til smedjan höra 5 arbetare, nemligen:
      En Mästare, eller Härdsmed.
      En Sems-Gleicher.
      En Federbaus-Gleicher.
      En Urvällare och
      En Lärogosse.

Sjelfva Blecksmidet tilgår korteligen sålunda: 
      Ämnesjärnet tilverkas af bästa sort nödsatt Tackjärn på tyskt vis, hvarvid Färskjärnets kokning noga iakttages. Af smältaren nyttjas intet annat än mellanstycken, som utsträckas til 1 ¼ tums fyrkant, eller något platt. Lefvereras til mästaren efter ventners vigt, och innehåller en centner 100 skålpund. Nürnbergervigt, som gör 1200 skålpund Victualievigt, hvaraf mästaren skall lefverera en Skock Bleck, eller 120 stycken, som väga 64, 67, a 68 skålpund. Det första är då Härdsmedens syssla at afhugga Ämnesjärnet til lagom stora stycken, ungefär af 3 qvarters längd, alt efter som Järnet kan vara mer eller mindre tjockt. Sex sådane stycken läggas då til upglödgning uti Härden, hvarefter urvällaren, under Gleich- och Urvällshammaren, breder ut hvarje stycke til 3 ½ tum på ena ändan. Desse stycken emottagas sedan afSems- och Federhaus-Gleicharne, som utbreda den andra ändan, hvarvid lärogossen alltid måste hafva 4 tänger i elden, så at det går jämnt och fort; ty Gleichhammaren får intet stadna, utan så snart den ena Gleicharen går bort, måste den andra taga vid, så fort hvarje ämne är til behörig längd utbredt, och hvilket då, medan det ännu är varmt, vikes öfver et särskilt städ til et så kalladtPar. Därefter lägges 8 par tilhopa i hvarje tång och eldas fyra tänger i sänder samt utbredas under samma Hammare af Gleicharen jämnt öfveralt til 5 tums bredd. Detta arbete kallas efter Tyska viset Gleicha til Störts.

      När detta är gjordt, får hvarje par namn af Störts, hvilka, sedan de afsvalnat, af lärogossen doppas uti det i ena grytan varande, silade lervattnet at öfveralt blifva me den lerhinna öfverdragne, til bevarande ifrån sammanvällning och för starkt afbränning. Den andra här förut omnämde grytan nyttjas allenast til lerets upblötande, hvarifrån det silas genom en fin af tågor flätad kort uti denna senare lervattens grytan.
      Därefter följer Bredningen, då Störten nu åter skall upglödgas, hvartil Härden sålunda tillagas, nemligen:
      A) Sedan den förra elden är utsläckt, lägges et Järnstycke af en arms tjocklek tvärtöfver Härden och öfver Formändan. Därpå läggas tvenne Störtspettaf 1 ½ alns längd, 8 tum ifrån hvarandra, sluttande ifrån Forman ut åt Härden. Sedan insättes Härdstossen, som tjenar at driva vädret up åt. Härpå läggas de både innan och utan lerade Störtser uti buntar, 25 stycken uti hvarje bunt och tvenne buntar uti hvar stock, som utmärkes därmed, at en Störts drages utöfver de andra; ungefär 3 tum, hvilka utdragne Störtser också merendels förbrännas.
      Fyra stockar, eller tänger, läggas på varmjärnen tillika under hvar eldning och klämmas väl hårdt tilsammans med järnspett, som slås fast uti Hammarhärden. Detta arbete kallas Lägga i Säck och förrättas af Sems-Gleicharen, Urvällaren och Lärodrängen. Sedan öfverstjelpes och kringlägges med stora kol hela denne Bleckbinge och stycken af Tackjärnshällar resas på sidorne emot kolen, upeldade kol läggas uppå, som betäckas med svarta, och bälgorne släppas sakta til gångs, til dess altsammans är väl upglödgadt, hvarpå mästaren och härdsmeden börja arbetet och utbreda under Bleckhammaren hvar sina tvenne tänger.
      Sedan de sålunda fullbredde Blecken afsvalnadt, föras de til klippbänken, där de då med handsaxarne afklippas til 14 tums längd och 11 tums bredd, nemligen:
      Af Mästaren 1 tång, eller 50 Störts:
      Af Härdsmeden 1 ½ tång.
      Af Urvällaren 1 ½ tång.
      De som för kanträmnor ej hinna til denna storlek klippas något mindre, men bredas sedan til förenämde storlek.
      Efter denna Bladning, som sker 3 eller 4 gångor i veckan, faller en myckenhet Skro, eller Afklipp, som af Gleicharne åter sammansmältes til nytt Ämnesjärn.
      När det går lyckeligt, kunna 36 Skock Bleck på det högsta i veckan smidas, men vanligen medhinnes icke mer än 28, eller högst 30 Skock. Däribland äro ock gemenligen en Skock något bristfällige, som säljas svarte, eller oförtente, under namn af Flecken.
      2:o. Om Förtenningen.
      De så vida färdigsmidde Blecken lefvereras sedan til Förtennar-mästaren efter Skocktalet, a 120 på Skocken, hvilken låter gesällerne klippa dem i sin verkstad til den storlek, som de färdige böra hafva, nemligen 13 tum långa och 10 tum breda. Den andra operation, som de hos Förtennaren komma at undergå, är at först blifva blanka och rena ifrån Slagg och Glödspån samt at sedan med Tenn öfverdragas. Härtil är vanligen en stor byggning inrättad med flera verkstäder, hvaraf följande inredning kan nyttjas. Tab. V. Fig. 5 utvisar Plan af en sådan byggnad.
      A är en förstuga, som går midt igenom huset.
      B, är en stor kakelugn, af ordinarie murtegel, som eldas uti förstugan, men går in uti stora hvardagsrummet.
      E är den sida, hvarest samma ugn tjenar både til varma för mästaren och dess folk, som ock til Bleckens torkning m.m.
      F, Bethuset, där Blecken betas.
      G, Barssugnen, där Betan hålles varm.
      H, Förtennare-verkstaden.
      I, Förtennare-ugnen.
      K, Kantugnen.
      L, Torkugnen.
      M, Klippverkstad med tvenne saxar.
      N, Köksspis.
      O, Förtennare-mästarens verkstad.
      Hela denne byggnad bör til det minsta vara 36 alnar lång och 24 alnar bred.
      Betstugan, eller Barsshuset, är vanligen allenast 12 alnar långt och 10 alnar bredt invändigt. Den däruti varande Barssugnen G är som en källare ofvan jord hvälfd med tegel på starka gråstens murar p, p, p, ägande allenast en dörr, som måste vara mycket tät til varmans innestängande.
      Till denna verkstad hörer:
      1:o. En hop trätunnor af 1 alns högd och lika diameter.
      2:o. Häsletunnor, et qvarter högre och vidare, väl starkt bandade och täte.
      3:o. Tvenne stora vattukar.
      4:o. En liten järnspade, hvarmed blädrror och slagor afskrapas.
      5:o. Skurtrasor, jemte stäfvor och sand, som för Bleckens skurning äro nödige.
      Förtennar-verkstaden H bör vara af sten, 15 alnar lång och 13 alnar bred.
      Här förekommer först Förtennar-ugnen, hvars byggnad kan någorlunda intagas af Tab. V. Fig. 6 uti Profil.
      A, Förtennare-pannan, uti dess ugn inmurad, är af Tackjärn, en tum tjock uti aflång fyrkant, 20 tum lång och 14 tum bred samt 15 tum djup, med 2 tums tjocka bräddar, hvarpå hon kan hänga och ej behöfva at stå på Båljärn, såsom dock brukas.
      B visar denna panna i perspectiv, uti Fig. 7.
      C, C, 4 stycken Tackjärnshällar, som stöta tätt intil pannans bräddar och luta til henne på alla 4 sidor.
      D, Skapnaden af en sådan häll uti Plan. Se Fig. 8.
      E, Eldstaden, hvaruti eldas med ved til Tennets smeltning uti pannan.
      F, Rökgången.
      G, Hvalfvet öfver det rum, där eldningen göres.
      H, Rökkåpan med skorsten öfver pannan.
      I, Det hvälfda rummet, hvarifrån veden införes under pannan.
      Til Förtennare-verkstaden hörer vidare:
      1:o. Et bord af en tackjärnshäll, tätt invid ugnen och til lika högd med muren, 2 alnar 14 tum långt och en aln bredt, med en liten brädd omkring.
      2:o. På bordet står et halster, Zinnschragen kalladt, med 9 tums höga bräddar, på 4 fötter.
      3:o. Et mindre sådant halster, som står på pannmuren och utmed pannbrädden.
      4:o. Större och mindre tänger at nyttjas under förtenningen til Bleckens neddoppande uti det smälta Tennet.
      5:o. En Järnslef.
      6:o. En Skumslef med små hål i bottnen.
      7:o. En Skurbänk.
      8:o. En kista til materialiers förvarande och för öfrigit åtskillige småsaker, såsom trasor, blånor, sågspån, kli och vingar til Bleckens afputsning. Til materialierne hörer förnemligast Engelskt Tenn, gammal Koppar, såsom tilsats, och Talg til Tennets bevarande ifrån förbränning.
      Uti samma verkstad står också en Kantugn, uti en mur, 5 ½ qvarter hög och 7 qvarter i fyrkant, hvaruti är en liten inmuran Tackjärnspanna, 14 tum lång, 16 tum bred och 8 tum djup, under hvilken eldas med kol.
      Ännu hörer härtil en mindre ugn, betäckt med en järnhäll, på hvilkens ena sida är en upstående brädd, eller hake, hvarunder äfven eldas med litet kol. Denne kallas Torkugnen och tjenar at därpå hålla Blecken varma, då de medklubbning skola göras jämna. 
      Rummen för dessa ugnar kan ungefärligen intagas af Tab. V. Fig. 5.
      H, Förtennare-verkstaden.
      I, Förtennare-Pannan med dess murade eldningsrum i.
      K, Kantugnen.
      L, Torkugnen.
      Flere verktyg fordras ock härtil, såsom: 2 stycken släggor: vågbalance med vigter: åtskillige små stabbar at sitta och klubba uppå: järnspade och brännmärken m.m. som hörer til inpackningen.
      Sedan alt tilbehör för betning och förtenning är i ordning, blifver mästarens omsorg at tillaga den sura Betan, som Barssen kallas, hvarmed de svarta Blecken skola göras blanke. Detta sker sålunda at Barsstunnan fylles til 2/3:delar om aftonen med varmt vatten, därpå slås hon full med gröpad råd, eller groft mjöl, hvartil slås 5 a 6 kannor af 8 dagars gammal syrad tilsättning. Ny syra göres på samma sätt, som surdeg tilsättes. Barssugnen hålles då varm med koleld uti en gryta midt på golfvet. När denne syran til morgonen är färdig, läggas däruti 136 stycken bleck, eller 68 störts, som förut varit uti en tunna af äldre syra och alltid böra följas åt uti hvarje Barsstunna, som äro 8 stycken, 5 qvarter höge och 1 aln i diameter. 
      Om aftonen därpå vändas de om, at de kanter, som f örut vändes til botten, nu mera komma at stå upåt.
      Tredje morgonen, som desse 68 Störts stådt uti Barsstunnan, sättas de på Häslarne, det är at två Bleckhvarf stå på kant öfver varandra, så at i stället för 136 stycken, som är et hvarf, de nu komma uti den litet större Häsletunnanat blifva 272, det ena hvarfvet öfver det andra, hvaraf följer at man alltid måste hafva två Barsstunnor emot en Häsletunna. Häruti stå de tvenne dygn, men på andra dygnet måste de sålunda ömsas at det nedersta hvarfvet sättes öfverst. Detta är gesällens göromål, som i akttager at Blecken med fingrarne väl skiljas åt, så at Betan kommer emellan dem alla. Denne syran duger ej längre än 18 a 20 dygn, då den gifver en ganska elak stank. När Blecken sålunda blifvit betade fyra dygn, nemligen 2 dygn i Barsstunnan och 2 dygn i Häsletunnan, tagas de opp och läggas uti en så kallad Ristunna, som är en vanlig tunna fyld med kalt vatten, hvarutur de åter vid ledigt tilfälle uptagas samt af gesällen med lärogossen skuras på Schifferbänken med en trasa och grof sand, til dess de blifva blanka som Silfver. Små flagor bortskrapas och de Bleck, som ej med skurning blifva blanka, måste åter läggas uti Barssen, 2 eller 3 vändningar efter behof.
      Efter skurning och sköljning kastas de uti rent vatten, til dess man finner lägligt at gripa an med Förtenningen, hvartil fordras minst et förråd af 1800 a 2000 rena Bleck.
      3:o. Den tredje operation blifver då sjelfva Förtenningen, hvilken tilgår sålunda, at under Tennpannan eldas med torr al- och björkved, til dess det uti pannan förut stelnade Tennet börjar at smälta, då talg kastas däruppå at det ej må brännas, eller taga någon askhinna. När Tennet väl smält, tillägges emot hvar centner Tenn 2 skålpund tunnslagen gammal Koppar, som däruti insmältes och blandas. Sedan tager förtennar-mästaren några i sänder af de uti rena vattnet ständigt liggande Blecken, som, så våta de äro, varsamt föras på kant ned uti det smälta och med en tums tjock talg betäckta Tennet. Därvid upkommer en stark sprutning, som snart skulle skada ögon och ansigte, om intet de försigtigt bortvändas. De sålunda indränkte Blecken ligga någre minuter uti Tennet, hvarunder de bladas, eller skiljas åt med et litet järnspett, at Tennet kommer väl emellan alla blad. 
      Därefter uptagas de med tång och kastas på golfvet bredevid ugnen. Detta arbete kallas Bränna af och måste göras af mästaren, såsom fordrande mästa handlag och kunskap och såsom läggande grunden til en god Förtenning.
      Sedan de alla sålunda äro afbrände, läggas de åter hoptals på flatan ned uti Tennpannan, så många som få rum, några få minuter, och bläddras i kanten med en liten tång, hvarefter hvarje Bleck uptages särskilt, så fort möjeligit är, och ställes på Zinnschragen, som närmast står. Detta arbete kallas Hålla utoch förrättas af gesällen, när mästaren har trenne medarbetare.
      Vidare komma de åter at på kant ställas uti Förtennare-pannan af den andra gesällen, hvilken åter med största skyndsamhet uptager och ställer dem på den andra Zinnschragen, som står på järnbordet vid Förtennarugnen. Därifrån tagas de med en tång af lärgossen och läggas ihop på en bänk, at något afsvalna, hvarefter de af tvenne sämre arbetare, eller qvinfolk, med spågspån och blånor afskuras, på den härvid stående skur- eller Schifferbänken, ifrån all vidhängande fettma af talgen.
      Härifrån komma Blecken til den förenämde Kantugnenoch doppas där, hvart och et särskilt, ned uti det smälta Tennet, som står uti Kantpannan, allenast med den kanten, som stådt nedåt på Zinnschragen och som alltid är full med Tenndroppar, hvilka då upsmälta och straxt afstrykas med en tapp hvit måssa, som gesällen håller uti handen. Detta kallas kanta och bör ej göra bredare rand, än en tum uppå Blecket.
      Ifrån Kantugnen komma de nu mera så vida färdige Blecken at bäras dels på Torkugnen, som hålles varm med litet kol, dels ock uti förtennarens hvardagsstuga, at ställas uti hålet, eller skänken, af den förenämde stora kakelugnen, hvarest de vidare på deras Schifferbänk af qvinfolk fejas blanka med rågmjölskli och grofva blånor.
      Sluteligen hållas de nu mera blanka Blecken än vidare varma och läggas af gesällen bunttals öfver en kullrig Stockbänk samt med en slät slägga klubbas därpå släta, at alla buglor blifva utplanade. Vidare blifva de sorterade efter deras tjocklek. De medelmåttige läggas för sig och kallas Sinklair, de tunnareFouder och de sämsta, som hafva något små blåsor, fläckar eller fel uti Förtenningen, komma särskilt under namn af Utskott.
      Under Förtenningen händer at talgen tager eld och måste då fläckas med litet vattens påstänkning, och när talgen för mycket pöser up, eller gäser, måtte den uti en särskilt gryta afskummas samt efter afsvalningen åter nyttjas och ny talg emedlertid tilläggas. 
      När Förtenningen är slutad, upöses talgen til en del och den hvitmåssen, som blifvit nyttjad vid Kantugnen och innehåller en hop Tennkorn, lägges uti pannan, påtändes med en brinnande sticka at upbrännas, hvarunder Tennet flitigt omröres, at alla Tennsmulor få samlas däruti och den brände måssen skiljas därifrån. Detta brända och svarta grumset afdrages då med den håliga skumslefven, och som ej undvikas kan, at ändå många Tennkorn jemte förbrändt Tenn finnes däruti, så måste det tilgodogöras, eller Tennet därutur reduceras medelst smältning genom kol uti en liten ugn öfver en lersmetad gryta.
      De nu mera aldeles färdige Blecken inpassas uti låga, runda och laggade fat, 450 stycken uti hvardera, hvilka fat sedan märkas med inbrände numror i ordning efter antalet, jemte Brukets och mästarens namn, och räknas efter Skocktalet sålunda, nemligen:
      Af Kreuts i skapnad af et X      120 på Stocken
      -   Utskotts-Bleck -            120 -
      -   Sinklair              -            120 -
      -   Extra Bleck      -            120 -
      -   Fouder             -            120 -
      -   Bodenbleck, som äro större -        60 -

      Til detta Verk bestås af Bruksägaren:
      1:o. Kol, hvaraf åtgå 18 tunnor i veckan, när Verket hålles i full gång.
      2:o. Ved, så mycke tsom behöfves.
      3:o. Bleckfat.
      4:o. Tenn, på hvarje fat 30 skålpund.
      Alt det öfriga under hvad namn det vara må, såsom kli, talg, rågmjöl, gesällers och arbetsfolks Aflöning m.m. bstår mästaren och njuter efter Sachsiska metoden uti arbetslön per Skocken:
      För Sinklair                  1 ½ Riksd:r Sachsisk.
             Fouder                  1 ½       -
             Kreuts                  1 ½       -
             Bodenbleck            3:      -
             Stora Extra Bleck            3:      -
             Utskottsbleck            1 ½       -

      För svarta Bleck, som funnits til Förtenning otjenlige och allenast klippas samt inpackas, njuter han ej mera än 4 Groschen per Skock.
      Gesällernes aflöning ankommer på öfverenskommelse med mästaren för hvar och en särskilt operation.
      Hela denne Blecktilverknings method, såsom den varit gångbar vid Fagervik uti Nyland, har Herr Bergmästaren LINDER uti dess Relation til Kongl. BergsCollegium omständeligen beskrifvit.
      Herr DE REAUMURS Rön i detta ämne finnas i det öfver honom författade Äreminne, som recenseras uti Svenska Mercurius för 1760, i November, s. 301.
      Vidare om Järnbleck se den utgifne Afhandlingen om Järn- och Stålförädlingen samt Järnets Historia s. 564, 850 och 1070.
      Om Blecksmidet vid Johannisfors se Hr. JARS Voyages Metallurgiques i Tysk öfversättning, med GERHARDS anmärkningar. Om utländska Bleckfabriquer se HERWIGS Nachricht über die Blecharbeit in Hennebergischen: HOFFMANS Abhandlung über die Eisenhütten und Bleck-Fabriquen: SCHREBERS Samlungen, 12:e delen: KRUMITS vom Bleck: Encyclop. Oeconom. T.V.: HALLE vom Blech: JUSTI vom Blechhåmmernsamt dess beskrifning von Verzinnung des Blechs, uti dess Chymische Schriften, I Tom: RUDOLPH von Blechhåmmern zu Burg: SPRENGEL von Verzinnung des Eisenblechs, eller uti dess Handtverke und Künste. Om Blecksmide vid Zerrenhamrarne uti Steyermark: se FERBERS Abhandl. Von die Gebund Bergw. in Ungarn, s. 315 och följ.

Bleckstämpel kallas vid Bokverk den Stampen, eller Stämpelen, som är närmast Sprundblecket, hvarigenom Godset utsköljes. 
      Denne Stämpel bör altid vara den nyaste, eller tyngsta, och då den är något förnött, flyttas den til Mellanstämpel och utbytes emot en ny. Se ordenBokstämpel och Bokverk.

Bleckvatten kallas vid Bokverk det vattnet uti kistorne, med hvilket Vaskgodset genom blecket, eller messingsgallret, utföres.

Bleke, Creta Tophacea, Agaricus Mineralis, är en ren lös Kalkstensmull, som förefaller på åtskilliga ställen, där Kalksten finnes nära omkring. Den är merendels hvit, men gifves dock af andra färgor, såsom röd och gul, alt efter Kalkstenens beskaffenhet, hvaraf den kommit.
      Bleke finns vid Kalkbergen omkring Stenkyrka på Gottland, och där som jordmonen emellan Kalkbergen är något lägre har man uti små uttorkade kärr träffadt detta Bleke af hvit färg. Det förefaller där merendels af brun färg, men stundom hvitt, såsom vid Odensflisa, och nyttjas af bönderne, i stället för Kalk, til murler, fast med mindre förmon. Se VON LINNÉS Öländska och Gottländska Resa, s. 179, 160, 203, m.m.
      Bleke finnes ock i Bergsklyfter, i synnerhet i Schweiz och Siebenburgen, och får i sådant fall heta Guhr, Månemjölk, Morochtus, Galactites. Se dessa namn.

Blekt, eller Blekslag, kallas den ljusgula Kopparkiesen i Falun. Se Kies, 3:o.

Blende, Pseudogalena, Galena inanis, är en slags Zinkmalm, bestående af Zink mineraliserad med Svafvel och Järn. Dess färg är antingen brun, brunröd, röd, mörkgul, höggul, eller svart, då det får namn af Pechblende. Til utvärtes skapnad förefaller Blende vanligast antingen groffjälligt, småfjälligt, fingnistrigt, eller af solid och tät consistense. Stundom finnes det ock crystalliseradt, antingen uti alunlik octaëdrisk form, eller uti pyramider med tre och flera sidor, eller uti fyrsidiga och snedt afskurne prismer, eller ock uti små mångkantiga crystaller. Blende, så väl crystalliseradt, som utan viss figur, kan ock gifvas i mer eller mindre mån genomskinligt. Bruna och svarta Blenden uti tresidig pyramidalisk form äro ofta träffade på Harz och i Ungern. Halfklare och gulaktige Blenden ifrån Ungern och Siebenburgen visa sig merendels uti octaëdriska crystaller. Dylike genomskinlige och ganska redige crystaller af topasgul färg, sittande, ibland Bergcrystaller, uppå en qvartsig guldförande gångart ifrån Siberien, finnas uti Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES samling. Röd- och gulaktige crystaller af Blende gifvas understundom så klara, at de likna Topasens, Chrysolithens, Hyacinthens och Granatens färgor. - Dodecaëdriske och fyrsidige sprismatiske crystaller af Blende, ifrån Pacherstolln vid Schemniz i Ungern, beskrifvas uti Herr VON BORNS Lithophylacium, första delen. Se vidare om dessa förändringar uti Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. III. s. 65 och följ. Blende förefaller likväl mycket oftare uti mångkantiga crystaller. Vid Gosslar och Rammelsberg fås en annan art Blende, som är fingnistrigt, blyblandadt, af mörkbrun färg, och kallasBraunbleyerz. - Då Blende har rödbrun färg, får det namn af Rödslag och är under detta namn i synnerhet kändt vid Sala Silfvergrufva, där denne art til ömnighet blifvit bruten. - Då Blende har metallisk blågrå färg, utmärkes det med särskilt namn af Zinkmalm uti Herr CRONSTEDTS Mineralogie §. 229. Inneslutit uti Kies, som likväl var helt tät, är Blende träffadt vid Frankenberg, som Herr HENCKEL berättar uti dess Pyritologie s. 43. - Et svartbrunt, elle colophoniefärgadt Blende, hvilket jemte de ädlare Silfvermalmer brytes i ömnighet vid Schemniz i Ungern uti knottrig, eller druflik form, kallas därGlauch. Det gives ock därstädes af grön färg samt stundom med Blyglans öfverstänkt. Se FERBERS Abhandl. Über die Gebirge und Bergw. in Ungarn, s. 47.
      Spiegelblende är en gul och grönaktig Malm, af bladig sammansättning, som brytes uti Silfvergrufvorne vid Ratieborzis, eller Bergstädtel, i Taborkreis och Böhmen, uti stora stycken, stundom af crystalliniskt utseende på ytan, men består vid sönderslagning af spegelglänsande, genomskinliga blad. Den är ganska rik på Silfver. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, sid. 146. - Den torde vara en art Zinkhaltigt Blende, som ock finnes uti samma Grufvor af brun och röd färg med drufig och klotformig yta, hvilken äfven håller Silfver.

      Svart Blende, som får namn af Beck eller Pechblende, gifves antingen småfjälligt, eller klotformigt, hvilken senare förändring heter Kugelerz. Det skall finnas vid Ungerska och Sachsiska Bergverken, där ädlare Malmer brytas, och fås äfven vid Dannemora. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 175.
      På Harz vid Scharffenberg finnes en röd Blende, som uti mörkret rifven med något hårdt gifver et phosphoriskt sken. Det samma är sedan i akttagi uti försök med Blenden ifrån Ratieborzis i Böhmen, ifrån Siberien och flerstädes. Denne egenskap skall ock, efter Hr. DE ROMÉ DE L'SLES försäkran, vara uptäckt uti artificiel Zinkkalk, eller sådan som upkommer vid zinkhaltiga Malmers smältning. - Här i Riket uti Rättviks Socken och Dalarne gifves ock en ljus, gulaktig, kalkartad Blende, eller rättare Zinkmalm, som på lika sätt vid rifvning phosphorescerar uti mörkret och luktar starkt af Bergolja.
      Utom vid redan upräknade ställen finnas ömniga tilgångar af Blende vid större delen af våra gamla Svenska Silfver- och Koppargrufvor, men i synnerhet uti Wäster-Bergslagen, såsom uti Säters Socken vid Bovallen, eller Schenshyttan, där en besynnerlig art blyfärgad, fingnistrig Blende, eller egentelig Zinkmalm, blifvit bruten, som, efter behörig præparation genom rostning, vittring och vidare calcination, gifvit uti distillation 39 procent Zink. Vid Storfallsberget i samma Socken, har förefallit en brun Blende, som på lika sätt præparerad gifvit 28 procent Zink.
      Vid Wästra Silfberget, eller Schisshyttan, i Norrberkes Socken, finnas uti de gamla så kallade Stollgruforne mägtiga Gångar af en brun och ren Blende, som efter beredning gifvit 34 a 36 procent Zink uti smärre distillationer; men uti stora ugnen har däraf erhålits 25 a 26 procent. Genom ofvannämde beredning til Gallmeja har af dessa förenämde arter erhållits vid Messingsbruken, efter anstälde prof, 10 a 12 skålpunds tilväxt uti Messing per Press, hvaremot den Ungerska och Polska Gallmejan gifvit 13 ½ skålpunds tilökning per Press. SeGallmeja.
      Uti England, äfven som vid Freyberg uti Sachsen, finnes brun Blende, stundom crystalliserad uti polyëdriska korn, sittande på Blyglanser och Kieser, och ehuru England äger öfverflöd af vanlig Gallmeja, har dock därstädes vid Messingsverket Warmly, ej långt ifrån Bristol, en brun Blende blifvit genom calcination i en stor ugn præparerad til Gallmeja, hvarjemte äfven Svafvel uti rökgånget tillika blifvit samladt, som Hr. Öfver-BergsRådet FERBER berättar uti dess Oryktographie, s. 85.
      Uti Herr BERGMANS Afhandling de Mineris Zinci, införd uti andra Volumen af Opuscula Chemica, finnas trenne variationer af Svenska Blenden, nemligen ifrån Dannemora, Salberget och Bovallen, noga beskrefne och undersökte, och kan därutur anmärkas: 
      At Dannemora Beckblende, en centner, består af 29 delar Svafvel, 1 del Arsenikregulus, 6 delar vatten, 6 delar Bly, 9 delar Järn, 45 delar Zink och 4 delar kisel. Detta Blende eldar intet emot Stål, drages intet af Magneten, ger vid rifning rödbrunt pulver, sprakar vid glödgning, röker samt luktar Svafvel och löses i Sal microcosmicus först med hvit och sedan med svart färg.
      Sala Blende, eller Rödslag, håller vid pass 17 procent Svafvel, 5 procent vatten, 44 Zink, 5 Järn, 5 Lera och 24 procent Qvarts. Det eldar för Stål, i eld hvarken sprakar, eller röker, och ger några få Flores Zinci. I Sal microcosmicus löses intet helt och hållit för Qvartsens skull.
      100 delar Blende ifrån Bovallen innehålla 52 delar Zink, 8 delar Järn, 4 delar Koppar, 26 delar Svafvel, 4 delar vatten och 6 delar järnblandad kisel. Detta Blende gifver vid rifvning mörkgrått pulver, sprakar intet i eld, men sätter Flores äfven som den första. Sal microcosmicus löser det med liten fräsning, då Kopparen röjes af en blåaktig färg.
      Bly, Arsenik och koppar äro i dessa Blenden allenast tilfälligtvis inblandade. Se vidare Opusc. Chem. Vol. II. s. 320, 329 och 336. 
      Uti smältningar är Blende oartadt och så snart det sitter i Silfvermalmer röfvar det i förslaggningen mycket Bly bort med sig och gör det öfriga hårdt och sprödt.

Blendnas kallas vid några Kopparverk den sörja, eller Nas, som vid Sulubruk sätter sig i form af stora klumpar uti sjelfva ugnspipan, liknande i färg och hårdhet en svart, skimrande, vanlig Beckblende och förefaller, där blenderika Kopparmalmer brukas, såsom vid Athvidaberg uti Östergöthland. Innehåller Zink, Svafvel och Järn.

Bleu de Prusse, Se Berlinerblått.

Bleu John, Se Flusspat.

Bleu Tourquin kallas i Frankrike en art blå Marmor, som kommer ifrån Italien och har fin blå färg af Naturen genom en tinctur af Järn. Af denna Metall finnas ock många flere jord- och stenarter med blå färg tingerade. Se Järnets Historias. 709 och följ.

Blicka säges Silfret vid slutet af en Drifning på Test, eller Capell, då den sista öfverlefvan af Blyen afgår, likasom en afdragen hinna, och Silfrret blifver rent. Detta sker genom en dubbel blickning, nemligen först så kalladt Blyblick, som visar sig vid första ögonblicket, då Blyet skiljer sig ifrån Silfret, med sköna regnbågesfärgor; och då denna färgskiftning uphörer, sker det andra, ellerSilfverblicket, straxt därpå, då kornet får en speglande klarhet, som et poleradt glas.

Blicksilfver kallas de Silfverkakor, som erhållas vid Silfverdrifning i stort på Drifhärd och äro af vid pass 15 lods finhet. De fås af åtskillig storlek, i mån efter Verkblyets rikhet och den mängd, som däraf på en gång afdrifves. Blicksilfverstycken kunna således väga ifrån 60, 70 til 100 och stundom 2 til 300 lödig marker. - Blicksilfver fineras sedan til Bergfint, eller sådant, at det erhåller 15 lods och 15, 16 eller 17 grans halt. Se Finering.

Blickug malm, Se Bläckug.

Blindmynt kallas Kopparplättar til mynt, utan prägel, som tilverkas vid Avesta efter utrikes beställningar och är en lofgifven exportvara, til följe af Kongl. Maj:ts Bref til Dess och Rikets BergsCollegium under den 3 November 1748.

Block, eller Broms, kallas en stor Kil, som uti ställningen för Stångjärnshamrar sitter emellan Strandsulorne och äfven emellan Ramstocken och Nyckelen. SeHammarställning.
      De stora oformlige Marmorstycken, som brytas utur Marmorgrufvorne, heta äfven Block.
      Block, eller Bläck, kallas ock de stöd, som resas emot stybbet på kolmilor, at det ej må nedrasa. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 208.
      Block kallas äfven vid Bombgjutning et gutit eller smidt Järnstift, som håller kärnan uti lermoret, at den står midtuti kåpan. 
      Block betyder också, som redan är nämdt, et stort stycke af Sten, eller Metall. Däraf äro i synnerhet bekante Marmor- Granit- Porphyrblock m.m. såsom grofva ämnen til Colonner, Piedestaller, Obelisker och dylikt.

Blockrostning kallas den Rostning, som sker på öpen mark utan ugnar, såsom uti Järnbergslagen vid bergmanshyttor mäst brukas, då malmen på underlagd ved upstaplas innom lösligen sammanhuggne väggar af rå granstockar, eller Rostblock, som under malmbränningen afsvalas med vatten, at de ej aldeles upbrinna. Se Järnmalms Rostning.

Blocktenn kallas de stora parallelipipediska Tennklumpar, om 1 a 2 skeppspund vigt, som komma ifrån England. På Fransyska få de namn afSaumons och på Tyska Salm.

Blodlut är en blandning af torkad blod med Alkali fixum, förenad genom smältning uti eld och uplöst uti vatten. Härmed uptäckes Järnets närvaro genom blå fällning, då det är uplöst uti syror. Denne Blodlut, eller Alkali Phlogisticatum, kan ock erhållas, om Berlinerblått kokas uti en klar och stark Alkalisk lut, til dess all blå färg förgår. Se ordet Berlinerblått och Järnets Historia, s. 633, 712.
      I anledning af de rön, som uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1782 och 1783 blifvit införde, slutar Herr SCHEELE at det tingerande ämnet uti Blodlut och Berlinerblått är en verkelig syra och at Blodlut intet annat är än et trefaldigt salt, bestående af denna syra, dels mättad med Järn och dels med Alkali. Sjelfva syran, som äger den egenskap at tingera Berlinerblått, upgifves såsom bestående af Luftsyra, Alkali volatile och Phlogiston, samt säges vara flygtig i öpet kärl och visa en stark attraction til Metaller. Ännu torde likväl vara mindre afgjordt hvad denne syra verkeligen är, hälst Herr WESTRUMB genom nyligen gjorde försök vil bevisa, at det ej är någon annan än Phosphorisk syra, som finnes uti Blodlut. Se CRELLS Chemische Annalen 1786, 3 stycket, s. 197. At Blodlut håller Järn nämnes vid ordet Berlinerblått. Om Blodlutens fullkomliga rening och egenskaper vid alla Metalles præcipitation, se CRELLS Neueste Entdeckungen in der Chemie, 8 delen, s. 3-6 samt 10 delen s. 108 o.f.; eller ock dess Auswahl aller eigenthüml. Abhandl. Der neuesten Entdeck. in der Chemie, Leipzig 1786, 2 Band, s. 398 samt 3:dje Bandet s. 237. Häruti anföras åtskillige märkvärdige rön vid Metallernes fällning.

Blodsten (Glaskopf, Blutstein), Hæmatites, är en af Naturen stenhärdad Järnkalk och således ganska rik Järnmalm, af röd, rödbrun, lefverbrun, gul eller svart färg. Uti hårdheten är den mycket föränderlig, dels så vek at den kan skäras med knif, dels ock så hård, at den står emot skarpaste fil. Den vackrare arten är gemenligen lerblandad; eller en stenhärdad, röd eller gul Järnlera, som uti Grufvor stundom utgör hela Gångar. Denne lösare sortens specifica tyngd har befunnits til vatten som 3,679 til 1,000 och dess Järnhalt omkring 40 a 45 procent. Den hårda arten faller gemenligen klot- eller drufformig, med pucklig yta: uti brottet, eller vid fönsterslagning, går den til coniska eller kilformiga stycken, bestående af flera til en medelpunct sammanstötande planer eller fibrer, på tjocka ändan kullrige och merendels glatta samt glänsande. Denne får egenteligen namn af Glaskopf. Se detta ord. Går uti Järnhalten stundom til 70 a 80 procent samt förhåller sig uti tyngden til vatten som 4,813 a 4,900 til 1,000. Dess grundämne, eller Järnkalken, tyckes stundom hafva tilkommit af förvittrad Svafvelkies, sedan svaflet md dess syra med tiden förflugit, eller utdunstat, förmodeligen under någon upkokmmen hetta, eller gäsning. Af försök har blifvit utrönt at Svafvel med Järnfilsspån, efter den därmed upkomne och öfvergångne hettan, ändteligen innom några år förvandlats til en art Blodsten. Kiesnjurar hafva ock blifvit träffade, af hvilka en del varit förvandlade til Blodsten, ehuru den öfrige delen ännu varit en verkelig Svafvelkies.
      Blodsten brytes til myckenhet på många orter uti Tyskland, såsom vid Oberharz, vid Eibenstock uti Meissen, vid Lamerhof uti Böhmen, af gul färg: uti Schmalkalden svart, af mångfaldiga skapnader, skalformig, drufformig, eller ock liknande grenar af små träd, med öpna rör uti kärnan. Denne får ock namn af Rohrerz. Se Rörmalm. Ala desse brukas på Masugnar, eller ock på Blauosens, til Järnsmältning samt til blandning med Stålmalmer, ellerStahlstein. Se Brescianerstål.
      Ibland stora anbrott af Blodsten kan räknas det, som finnes vid Scheibenberg i Sachsen uti en sväfvande Malmgång af 1 til 1 ½ famns mägtighet. En svart hård Glaskopf brytes där körtelvis, antingen uti en umberfärgad lera, eller uti Järnochra, och stundom uti Qvarts, med svarta Järnmalmsådror genomdragen. Ej långt ifrån Altenberg är äfven en röd Glaskopf träffad, som var helt mjuk som en Bolus och af strålig textur. Se FERBERS Min. Gesch. Versch. Länd. s. 131 och 214. Men i synnerhet gifves Blodsten til en snart sagt outödelig mängd uti Frankrike och Comté de Foix vid Pyreneerne, särdeles uti Bergen vid Rancie, nära til byen Sem. Denne Järnmalm skall redan år 1293 varit gångbar och underhåller ännu tilräckligen omkring 50 Rännverks-smedjor, hvars årliga tilverkning skall bestiga sig ungefär til 150,000 centner (Quintaux) Stångjärn uti Comté de Foix och vid omkringliggande Hamrar. Herr Baron DE LA PEEYROUSE, uti dess 1786 tryckte Afhandling, kallad Traité sur les mines de fer et les forges du Comtéde Foix, upräknar s 48 och följ. 34 varieteter af Blodstensarter, olika uti färg, form och utseende; utom 10 förändringar af Järnkalker och Ochror med särskilta färgor, 9 variationer af andra Järnmalmer samt 12 varieteter af Järnspater och Stahlsteinsarter, eller Järn mineraliseradt med luftsyra, som alla finnas vid förenämde Grufvor och hvarom vidare ses förenämde mycket utförliga Afhandling.
      Den täta, hårda och compacta Blodsten gifver ömnigaste och bästa Järn, men är hårdsmält och fordrar tilsats af någon art Stahlstein, som räknas för Qvicksten, til fluss. - Skifrig Blodsten ger skifrigt, otätt Järn, som ej kan hjelpas med vällning. Stundom erhålles Blodsten helt mjuk som en blöt lera, i synnerhet ibland Brunstensarter. Den blodröda, hårda sorten, eller Glaskopf, som är ömnig i Tyskland, finnes intet uti Grufvorne vid Rancie. En brun lefverfärgad Järnmalm gifver et odugligt Järn, som är skört både varmt och kalt. - Om en särskilt slags Blodsten se Blodstensmalm. Af Blodsten finnes i synnerhet här i Riket en mägtig Gång vid Wästra Silfberget uti en af de längesedan ödelagde så kallade Stollgrufvorne, på 4 a 5 famnars djup. Denne är dels rödbrun, dels gul och sällan anskuten uti drufve- eller drufvelik form, som den utländska, hvilken senare också är mycket hårdare. Den förstnämde ifrån Stollgrufvorne har blifvit försökt på Masugnen med tilsats af en fattig, hvit Stahlstein, som ömnigt finnes uti det så kallade Svartberget vid Schifshyttan, och har af denna blandning erhållits et ypperligt Tackjärn för Smältstål, hvilket däraf blifvit ovanligt godt och kunnat tilverkas med minsta afbränning; men som Blodstensgrufvan är för vattusjuk och Stahlstein för fattig, har den vidare ej kommit at nyttjas.
      Utom den nytta, som den mycket hårda och svarta Tyska Blodsten kan åstadkokmma, då den af förgyllare brukas såsom polerstål til Guld- och Silfverblads fästande på Järn, Stål och Messing, kan äfven däraf beredas det bästa polerpulver för härdadt Stål, allenast Blodsten rifves ganska fin och siktas genom kammarduk samt blandas med bränvin til en smörja, som strykes på polersticka, eller skifva, hvarmed Stålarbetet med öfvadt handlag gnides, sedan det förut är finsmergladt. Härigenom erhålles den mörka spegelglänsande så kallade engelska Polituren.
      På lika sätt rifven och fin slammad gifver den en god målarefärg, eller couleur, kallad Sang de boeuf, Dess medicinska nytta är aldeles obevist och nu mera urmodig.
      Om Blodsten, dess præparation och nyttjande til polering, m.m. seJärnets Historia s. 16, 18, 25, 28, 32, 56.
      Den tunga, täta och hårda Blodsten, hvilken, som redan är nämdt, stundom innehåller 80 procent Järn, äfven som den järnfärgade Blodstensmalmen, drages ej någondera af Magneten, förr än efter stark upglödgning, eller rostning, hälst med tilsatt kolstybbe, så framt icke någon Kies därmed är inblandad, som är ganska sällsynt. Häraf kommer at Malmgångar af Blodsten sällan kunna uptäckas med Magnetnålen, och at någre trodt det intet Järn finnes däruti annorlunda än som produceradt under smältningen. Men som Blodsten ej är annat än en stenhärdad Järnockra, så är ej underligt,a t den ej kan visa sin metalliska egenskap emot Magneten, förrän den fått taga til sig en viss del Phlogiston.

Blodstensmalmer kallas sådane blodstensartade Järnmalmer, eller förstenade Järnkalker, som äro svarte, eller järnfärgade, men gifva rödt pulver då de rifvas och dragas ej af Magneten, så framt i dem ej finnes Svafvelkies. Se Blodsten och CRONSTEDTS Mineralogie §. 203.
      De mäst bekante Blodstensmalmer af järngrå färg räknas i allmänhet tillTorrstensarter, som gifva mjukt och gemenligen segt Järn. Finnas här i Riket på många orter, såsom i synnerhet uti Nora, Lindes samt Wäster Bergslagerne, jämnväl uti Norberg i Mossgrufvan, Allmenningen och uti Grufvorne på det så kallade Kockstrecket, i Pansargrufvan, Kilgrufvan, med flera; uti Grangärdes Socken Fromundberget, Ormberget, Persberget, m.m.; uti Norrberkes Socken i Hedgrufvan och Kalfberget.Vid Säter är BitsbergetsTorrsten allmänt känd. Uti Mora och Orsa Socknar fås den utur Dive- ochKlackmora Bergen. Uti Wermelands Bergslag är förnemligast Långbanshyttegrufva i Gåsborns Socken bekant för den yppersta Blodstensmalm, eller Torrsten. Uti Småland finnes den vid Taberget.
      Ibland de mäst kände blodstensartade Malmer äro de, som föras vidt och bredt omkring til Rikets Järnverk ifrån Utö Grufvor uti Roslags Skärgård; mindre bekante at förtiga.
      Om Blodstensmalmer kan äfven ses Järnets Historia, s. 126, 139, 1016.

Blommor kallas de blåsor, lika dem som äro på sjudande vatten, hvilka vid slutet af en Drifning eller Finering synas på Silfret, näst före och vid blickningen. Se ordet Blicka.

Blotta är det samma som at anträffa, eller finna en Gång, genom den öfverliggande Damjordens undanrödjande. Tyskarne säga: Gang ausrichten, entblösen, eller augenscheinlich machen.

Blotthärd (Glauchheerd) kallas vid Vaskning en sådan Planhärd, hvaruppå inga vaskdukar nyttjas. De äro gemenligen ej öfver 5 alnar långe, hvaremot Planhärdar med dukar pläga vara 6, 7 til 8 a 9 alnar långe. Denne art af Vaskhärdar är til byggnaden aldeles lika med Planhärdar, undantagande at de äro något mindre stupande, gemenligen icke öfver 10 grader ifrån horizontallineen. Dessutom brukas härvid ingen Fälla, utan i det stället en låda och därvid et så kalladt Hejdelbräde. Vid nedra ändan af en sådan Härd finnas ock tvenne på kant upstående trälifter, som tränga den aflöpande Härdfloden tilsammans på mitteln. Blotthärd har för detta endast blifvit nyttjad til Segslammers vaskande, men nu mera brukas den äfven för Mjöl- och Hejdelsvaskning, i synnerhet vid Freybergska och Ungerska Bergverken, sedan Planer, eller Dukar, därstädes blifvit mäst aflagde, såsom mera kostsamme och hinderlige uti arbetet. Se Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, §. 646.
      Vid Sala är äfven försökt at vid Vaskningen nyttja blotta eller Glauchhärdar, men som det befunnnits at mera gods af den finaste Glansen därmed gådt förloradt, hafva de ej blifvit antagne.

Bluestone,  Se Flusspat.

Bly är en fullkomlig, eller hel Metall, af blåhvit färg i strikt brott och den mjkaste af alla Metaller.
      Af äldre Chemister har det blifvit kalladt Saturnus, Aabam samt Plumbum nigrum, til skilnad ifrån Tennet, som fick namn af Plumbum candidum, ehuru äfven någre med Plumum nigrum mena Antimonium.
      Uti tyngden förhåller sig det renaste Bly til Qvicksilfver, som 11,386 til 14,019 och til vatten som samma tal til 1,000. En cubik tum Bly väger 22 3/10 lod.
      Bly smälter vid 300 graders hetta, eller något senare än Tenn och Vismut, men om begge desse Metaller tilsättas, smälter blandningen fortare än både Vismut och Tenn, eller vid 130 graders hetta. Rent Bly smälter uti linolja under kokning.
      Uti svag glödgningshetta får Bly en kalkhinna på ytan och calcineras lätt under ständig rörning til gröngrått pulver. Genom långsamt ökad hetta förändrar det härvid småningom sin färg til gult och rödt pulver, samt går vid smälthetta til gult glas, eller til slagg, som vidare ses under orden Massicot, Mönja ochGlete. Det ökar sin tyngds i calcination til 10 procent.
      Dess metalliska blåhvita färg mörknar i luften, och en hvit hinna betäcker ytan efter flera års förlopp, men det står dock längre emot förstörning uti luft, än både Järn och Koppar. 
      Bly löses uti alla svaga syror med sötaktig smak. Af Vitriolsyran frätes allenast sjelfva Metallen, men dess Kalk uplöses. Uti Saltpettersyra löses det aldralättast och kan däruti anskjuta til klara crystaller. Se Blysocker. Om Vitriolsyra slås til denna solution, faller Blykalken til oändeligen fina hvita crystaller, som äro en Blyvitriol och gifva den bästa Blyhvitt. Uti Saltsyra löses föga, men dess kalk, eller Mönja, mycket och anskjuter däruti til små crystaller, som öfver eld smälta til en hornlik massa, hvilken Plumbum corneum, eller Hornbly, kallas. Se Hornbly.
      Uti ättika löses väl Bly uti metallisk form, då Blybleck läggas uti Alembiquen, under ättikans distillation, men hälst i form af kalk, Glete eller Mönja. Solution kallas då Acetum Lithargirii, eller Lac virginale metallicum. Utaf denna uplösning tilredes antingen Blyhvitt, eller Blysocker. Se dessa namn.
      Uti eldfast Alkali uplöses Blykalken så fort han med samma Alkali fälles utur dess uplöning uti ättika.
      Bly liksom Metall, men aldrahälst dess kalker, såsom Silfverglett, Blyhvitt, Mönja m.m. lösas medelst kokning af alla prässade oljor och utgöra basis til flera slags plåster och Fernissor.
      Om Acetum Lithargirii slås til uplöst venedisk tvål uti vatten, faller Blykalken tillika md oljan utur tvålen och har då egenskap af en sårläkande salfva, som med litet tilblandadt vax uti smältvarma gör et godt plåstesr med minsta möda.
      Alla Blykalker, äfven som sjelfva Blyet, gå uti stark smälthetta til et ganska qvickt och skärande gult glas, som uti samma hetta löser, eller förglasar, hälst Ler- och Kiselarter, men ej Kalk. Blyglaset blir dock intet klart, om det ej smältes uti Lerdiglar, eller skärflar, och får däraf tära eller lösa någon del af leran uti kärlet. Af denna skärande egenskap härrörer at Skärflar uti Proberugnen och Diglar uti smälthetta af Blyglaset snart genombårras. Huru deta kan förekommas, se ordet Diglar. Med tilsats af Qvarts blifver Blyglaset aldraklarast.
      Blyglas, eller Blykalk, reduceras merendels ganska lätt till Bly uti smältning med tilsats af något bränbart ämne; och som Bly behöfver ganska litet Phlogiston til sitt metalliska lynne, så kunna vissa Blykalker, til exempel Glete, reduceras allenast med tilsats af Järn, eller uti en Järndigel, då Phlogiston ensamt däraf är tillräckeligit för reduction. Dock sker ej detta altid och utan undantag, hvaruppå följande exempel kan förtjena at anföras:
      Herr Assessor GAHN har försökt at digerera Blyhvitt uti en solution af Benaska, eller brändt hjorthorn, gjord med skedvatten. Denne solution, som innehåller Acidum Phosphori af benaskan, smakar förut syrlig, men mister härigenom sin syrliga smak och meddelar Blykalken den egenskap at icke mera kunna reduceras af något phlogistiskt ämne, hvilket bevisligen härrörer däraf at Acidum Phosphori förenat sig med Blykalken och släpper icke Blyet förr än något Järn tilsättes, som har en starkare attraction til denna syran, än Blyet. Således gifvas händelser, då Phlogiston ensamt icke förmår reducera Blykalken. För samma orsak bör ock Järn vara med, då man utur benaske-capeller, som blifvit fulle med Blyglas, vil reducera Bly, hvilket eljest med svart Fluss och kolstybbe icke fullkomligen låter sig göra.
      På samma grund kan Blyet utur malmer, som äro mineraliserade med Svafvel, Arsenik, Saltsyra, eller ock med phosphorisk syra, reduceras endast med tilsatt Järn, hvartil alla syror hafva en starkare affinité och släppa således det uplöste Blyet uti sin metalliska form, under det Järnet angripes.
      Blyet är mjukast af alla Metaller, men segheten vid slitning är mindre än hos någon af de andra, så at en tråd af 1/10:dels tums diameter brister vid 29 ¼:dels skålpunds tyngd.
      Om tvenne Blystycken, til exempel tvenne halfva kulor, tryckas med en liten vridning til hvarandra, häfta de så hårdt tilhopa, at flere lispunds tyngd fordras til deras åtskiljande, hvartil orsaken torde vara svår nog at förklara.
      Blyet hafver ingen klang; dock märkes något tecken därtiil, om det stöpes i form af klocka, men all klang förgår genom hamring.
      Uti smälthetta förenar Blyet sig med alla Metaller, utom Järn, Kobolt, Nickel och Magnesium, som därmed icke gå tilsammans utan särdeles handgrepp.
      Uti blandning med de ädla Metallerne, nemligen Guld, Platina och Silfver, skiljer sig Blyet i eld åter lätt därifrån i form af et tunnt glas och drager sig inuti smältkärlet, om det är af en absorberande Jordart, såsom ben- eller träaska, eller af Kalkspat.
      De oädla Metallerne, såsom Koppar, Tenn, Vismut, Zink, Regulus Antimonii och Arsenik, gå uti stark hetta därmed til glas, men uti svagare skilja de sig därifrån, antingen såsom mera hårdsmälte, som Koppar, eller mera flygtige, såsom Zink, Arsenik, eller mera förbränlige, såsom Tenn, o.s.v. Emedlertid tjenar Blyet at uti sträng hetta taga alla dessa med sig uti slaggform, om de äro med Guld och Silfver inblandade, och dess starka attraction til dessa senare ädla Metaller gör at Blyet upsöker dem uti smältning, där de med de andra Metallerne, eller med Bergarter äro inblandade.
      I anseende til förenämde och flera egenskaper är Blyet, ehuru oansenligt, likväl af en ganska vidsträckt nytta uti allmänna lefvernet, såsom förArchitecture och Skeppsbyggeri til Järnkrammels fästande uti stenar, tilTaktäckning och förvaring emot vattuläkor, m.m.: uti Oeconomien til hvarjehanda varors förvarande både utur djur- och växtriket: uti Begshandtering och Proberkonst at lösa hårdsmälta Bergarter och at skilja de ädla ifrån de oädla Metallerne: uti Chemia Lithurgica är Blyet oumgängeligit för glasering på Fajancer, krukkäril och taktagel: uti Chemia Halurgica til kokpannor för Vitriol och Alun m.m.: uti Glasmakeri-konsten nyttjas det uti Crystallglaset, äfven til Emailler, Flusset och Porcellainsarbete: uti Chemia Chromatica bidraget det til de angelägnaste färgors beredning för hvarjehanda målningar, Fernissor och Laqueringar; at förbigå Blyets dess skadeliga och dess nyttiga verkan uti Krigskonsten och uti Medicinen.
      Uti blandning med Tenn gör det väl denna Metallen sämre, men lindrar ock försälgningspriset, hvarföre inblandning däraf, i olika mängd efer mer och mindre granlaga arbeten, äfven blifvit tillåten. Se ordet Tenn.
      Kypares konst at med Blyglete förtaga syran på skämda viner är och bör däremot vara på det högsta förbuden, såsom förorsakande en obotelig Epilepsie.
      Af Blyrök upkommer också hos Blyarbetare och Silfverdrifvare en svår trånsjuka och den så kallade Hütsenkatse, som är en merendels obotelig Peripnevmonie och af Herr BergsR. HENCKELk finnes beskrifven uti en särskilt tractat.
      Blysolution uti mineraliska eller vegetabiliska syror, eller Blysocker uti vatten uplöst, som ensamt är färglös, blifver mörk, gulbrun och ändteligen svart, då ene uplösning af alkalesceradt Svafvel, eller Svafvellefver, tilkommer. Denne egenskap gifver anledning at uptäcka den minsta smitta af Bly, som kan vara uplöst uti vin, eller andra sura salter. Se orden Liquor vini probatoriuseller Operment.
      Bly förenar sig under smältning lätteligen med Svafvel til en skör massa, som kallas Plumbul ustum och liknar til någon del Blyglans, utur hvilken Svaflet svårligen kan skiljas genom calcination, eller rostning, men genom smältning med tilsatt Borax och en däruti instäld järnten befrias Blyet lätteligen ifrån Svaflet, som i dess ställe angriper Järnet.
      Blykalk med Svafvel sammansmält gifver en svartgrå massa, som är ganska tjenlig til allehanda bilders och präglade eller gutne arbetens aftryck och modellering. Til den ändan sammansmältes Mönja med lika delar Svafvelblomma uti en järnslef öfver elden, til dess blandningen blifver såsom deg, då den antändes med et brinnande papper och omröres några minuter, täckes sedan med et låck och sättes uti elden at blifva väl flytande, då den kan gjutas på medailler, eller dylika arbeten, som förut med olja smörjas, hvaraf ganska accurate aftryck erhållas, hvilka ej äro så bräcklige, som med Svafvel allena.
      Smält Bly med påströdd och väl inrörd Arsenik får samma egenskap, som med inblandad Operment, nemligen at därigenom medelst gjutning uti vatten fördelas til smärre och större hagel. Dock brukas hälst Auripigment, eller Operment, til detta ändamål.
      Uti starkare smälthetta och uti Digel med litet tilsatt Kiselmjöl och Arsenik går Blykalken til et klart glas, som uti Proberkonsten nyttjas til hårda Bergarters och svårsmälta Malmers lösande. Vid rika och så kallade färskande Järnmalmers proberande, måste stundom litet Blyglas tilsättas, at därmed kunna utbringa Järnet til et rent korn, som eljest af sådane Malmer svårligen erhålles med vanlig tilsats af Flusser. Det af Blyglaset reducerade Blykornet sitter väl då vid den utbrackte Järnregulus fastlödt, men kan ltt därifrån skiljas, utan at någon ting däraf blifver uti Järnet inblandadt.
      Tennblandat Bly, med tilsatt Arsenik uti calcinations-hetta, förvandlas snart til en gul aska, hvarifrån Arseniken svårligen skiljes. 
      Blyet erhålles nästan aldrig fritt ifrån någon liten del af Silfver, som noga måste utrönas och observeras vid  Silfvers, eller dess Malmers ansjudande och afdrifvande med Bly. Se Blyschmer.
      Bly ingår vanligen i synnerhet uti det engelska klara crystallglaset, som måste först proberas, innan sådant glas nyttjas, såsom tilsats, vid malmers försökande uti Digelprof.
      Om Bly finnes gedieget, eller ej, är oafgjordt. Åtskillige stycken af Bly hafva väl blifvit upviste som gediegne, men vid närmare efterseende har man snart funnit dem artificiele, eller ock sådane at man intet med full säkerhet kan afgöra frågan. Bly finnes eljest antingen i ocker- eller kalkartad form, fastän mindre ofta, eller ock mineraliseradt, stundom med syror, men vanligast med Svafvel. Dess Malmer beskrifvas under orden: Blymalm, Blyglans, Blyschweifoch Blyspat.
      Om sättet at pröfva Blymalmers halt, se ordet Blyprof.
      Om åtskilliga producter af Bly, som nyttjas uti konster och handtverk, seBlyhvitt, Massicot, Mönja, Glete, Blysocker, m.fl.
      Herr MONNET har funnit Bly af Naturen mineraliseradt med Vitriolsyra uti vittrad Blyglans. Detta är likväl ganska sällsynt. Se BERGMANS Sciagr. Regni Min. s. 116. Huru Bly utbringas ur dess Malmer, se Blytilverkning.

Blyaska, eller Blypulver, kallas det grå pulver, som fås i början då Blyet hålles i hettan, och kan alt Blyet förvandlas i sådan aska, om den efterhand borttages, eller om det smälta Blyet flitigt omröres.
      Krukmakare bruka at därmed glasera deras lerkäril och bereda den af smält Bly, som under en jämn mörkröd glödhetta ständigt omröres, til dess altsammans är til en aska förvandladt.
      Blyaska bör skiljas ifrn brändt Bly, eller Plumbum ustum, som göres af tunna Blyplåtar, stratificerade med Svafvel i en kruka, hvilket utbrännes, då Blyet förbytes til et brunt pulver. 
      Blyet kan ock bringas til fina korn, om man under dess smältning blandar kolstybbe däruti och sedan vaskar det ifrån.
      Om Blyaska brännes starkare får hon en gul färg, men tvingas hon ännu med starkare hetta, blir hon helt röd, eller Mönja. Se orden Massicot ochMönja.

Blyblick kallas vid Verkblyets afdrifning på capell uti Proberugnen det ögnablick, då alt Blyet är afdrifvit, eller då sista droppan öfvergifver Silfverkornet, som då spelar med regnbågens sköna färgor, hvarpå följer Silfverblicken, eller ytans klarhet. Se ordet Blicka.
      Blyblick visar sig ock, då Koppar drifves på Går med tilsatt Bly, allenast som en hvit hinna, i det sista öfverlefvan af Blyet afgår. Se ordet Garprof.

Blyerts. Under det bekanta namnet af Blyerts hafva hittils blifvit räknade alla de Mineralier, som bestå af smärre eller grofvare fjäll och hafva den egenskap at sota händer och papper med en mörk blyfärg samt til utseende antingen likna Blyglans, eller hafva ännu mörkare färg. På Tyska har Blyerts blifvit kalladWasserbley, Reisbley, på Latin Molybdena, Plumbago, Molybdoides, Mica pictoria, Plumbum scriptorium m.m. och på Engelska Blacklead, eller med mindre skäl Kellow och Wad. Sedan likväl i senare år blifvit bevist, at Blyerts så väl i anseende til textur, som i synnerhet beståndsdelar, finnes af två särskilta slag, har skilnad blifvit gjord emellan Plumbiago och Molybdena, på det at begge arterne med egna namn måtte betecknas.
      Den senare, eller Molybdena, är egenteligen den grofbladige, blyfärgade, som blifvit funnen uti Bispbergs klack, i Bastnäs vid Riddarhyttan och uti Sachsen vid Altenberg, samt af Herr CRONSTEDT kallas Molybdena membranacea nitens, hvilken art, efter Hr. SCHEELES rön, innehåller en egenSyra, som kan sublimeras, men är löslig i vatten och uti Molybdena är förenad, eller mineraliserad, med Svafvel. Molybdena kan intet nyttjas til Blyertsdiglar och föga til Blyertspennor. Se vidare ordet Molybdena och Herr SCEELES försök uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1778 s. 247.
      Plumbago däremot betyder så väl den allmänna mera finfjälliga svartaEngelska Blyertsen, som ock den grofvare arten, hvilken nyttjas tl de så kallade Ypserdiglar samt den krukmakare bruka til fogors öfverstrykning på kakelugnar m.m. och äger andra beståndsdelar, nemligen ensamt Phlogistonoch Luftsyra, hvilket Herr SCHEELE bevist uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1779 s. 238 och följ.
      Den liknar den Blyerts, som erhålles af Tackjärn, antingen som et residuum vid Järnets uplösning uti syror och salt vatten, eller ock genom en långsam Järnets calcination uti sluten eld, som uti Järnets Historia s. 198 och 234 finnes anfördt.
      Molybdena torde således med mindre rätt komma under namn af Blyerts, än Plumbago, som allmänt förefaller i handel och vandel och fås i synnerhet i Cumberland uti England i särskilta Grufvor, som blott öpnas vissa år. Denne Blyerts har ock blifvit träffad på åtskilliga ställen här i Riket, såsom vid Gran i Upland, i Finland och flerestädes.
      Blyerts är ganska flygtig i öpen eld, och har förhållandet af begge dess arter på denna vägen blifvit noga undersökt och beskrifvit af Herr Assessor QVIST uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1754, som funnit at den ljusa grofbladige Blyertsen, eller Molybdena, ifrån Bispbergs klack och Bastnäs, insatt på skärfvel under Mussel ger svart rök med stickande svafvelluk, sublimerar sig i gula flores, som efter kallning blifva hvita, och calcineras til gul kalk, som likväl snart på lika sätt volatiliseras, så at denna Blyerts i elden mister 95 procent.
      Af calcinerad Blyerts har ock genom Digelprof erhållits korn, hvilka så väl med menstrua, som uti elden visat tecken til Järn, Tenn och Koppar. En svart finfjällig Blyerts ifrån England, som på lika sätt blifvit försökt, tålde starkare hetta, innan den gaf svafvellukt, men calcinerades sedan til en rödbrun, fin och lätt kalk, då 80 procent voro i elden förlorade. Smält med vanlig Fluss til Järnprof gaf den et korn om 70 procent, som drogs af Magneten. Se vidare på anförde ställe uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754, s. 189 o.f.
      Den ringa lemning, som återstår efter calcination, är intet annat än en Järnochra, eller stundom någon annan terrestrisk, eller metallisk inblandning, som kan finnas uti Blyerts, det ock Herr QVISTS rön intyga.
      Den Engelske Blyertsen, eller Plumbago, som nyttjas där til Blyertspennor, har Herr LEWIS beskrifvit, uti dess Afhandling om svarta färgen, såsom flygtig uti öpen eld, eller på skärfvel uti Proberugnen, så at icke mer än 1/40:del af Blyertsens vigt blifvit öfrig i form af en aska, hvilken dragits af Magneten; varande således af lika beskaffenhet med träkolspulver, som också består af luftsyra med bränbart ämne förenad, jemte en liten del Jord och Järn, och som likaledes uti slutit käril, eller uti lermänga inneslutit, förhåller sig eldfast, men uti öpen eld förstöres och til större delen förflyger.
      På Ön Ceylon finnes en Blyerts, eller Plumbago, som där Kalu minirankallas, merendels tilsammans med Glimmer och ofta djupt uti en röd Jord, eller Lera. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1784 s. 70.
      De gamla hafva gifvit Blyerts namn af Plumbum marinum, ellerWasserbley, emedan de hyste den falska mening at den togs utur hafvet.
      Blyerts nyttjas at stryka på allehanda skrufvar och de ställen, där träd kommer att gnida emot träd. Sönderstött Blyerts, siktad och strödd på oglaseradt taktegel, som är öfverstrukit med kimrök och tjära, bevarar teglet lika så väl som en glasur. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1740 s. 360 och 361.
      Et märkvärdigt exempel huru Tackjärn blifvit förvandladt til en art af Blyerts, eller Plumbago, uti salt sjövatten, finnes anfördt af Herr G. MEYER uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1743, hvarest omständeligen beskrifves, huru någre Metall-Canoner blifvit genom dykning uptagne på 25 famnars djup vid Hangö udde uti Östersjön, hvilka vid söndnersågandet befunnits laddade med järnkulor, som, efter en tid af ungefär 150 eller 170 år, under vatten erhållit alla egenskaper af Plumbago, med någon järnrost samt hårda järngryn inblandade. Det smidde Kransjärnet var aldeles til en järnrost förbytt.
      Detta och flere dylike rön hafva gifvit Herr Prof. BERGMAN anledning at genom uplösning uti Vitriolsyra försöka några och tjugu särskilta sorter Järn och Stål, så väl gutit som smidt, hvarvid han funnit at allesammans lemnadt någon liten del ouplöst af detta Blyertsämne, hvilket såldes icke kunnat anses annorlunda än såsom en ibland de heterogena delar, som åtföljer de flesta, om intet alla Järnarter, och förorsakar denne Metallens ombytlighet uti egenskaper. I synnerhet har Plumbago funnits vara ömnigast uti nödsatt Tackjärn och uti rödbräckt smidt Järn, ifrån 3, 4, 5 til 6 procent. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 84.
      Om Blyertsens nytta och dess producerande af Tackjärn kann äfven ses uti Järnets Historia.

Blyertsdiglar,  Se Ypserdiglar.

Blyfriskning,  Se Friskning.

BlyglansGlans (Bleyglanz), Galena, Plumbago metallica, kallas egenteligen den Malm, hvilken består af Bly mineraliseradt med Svafvel och håller merendels tillika något Silfver. Den har blå blyfärg, och som större delen däraf faller i tärnig figur, får den äfven heta Tärningemalm; men finnes ock af annan skapnad. 
      I inskränkt bemärkelse kommer endast det slaget, som har cubisk figur, under namn af Glans, men i mera vidsträckt mening kan ock Blyschveif därunder räknas, ehuru den ej altid är silfverhaltig.
      Mängden af Svafvel uti Blyglans är föränderlig ifrån 15 til 25 procent och dess Blyhalt går ifårn 60 til 85 procent. - Den kornige tros vara rikast på Silfver. Se KIRWANS Mineralogie, s. 338. 
      Blyglansen varierar och finnes:
      1:o. Groftärnig, som egenteligen kallas Tärningemalm.
      2:o. Småtärnig. Dess variationer finnas vid Sala och de flesta Svenska Silfvergrufvor. Den kallas också Skyggmalm, då tärningarna äro så stälde, at de i vist läge skyla hvarandras glänsande plana, hvarföre de då se mörka ut, men i annan ställning för ögat visa alla glänsande sidor på en gång, som i samma ställning kunnat ses, och äro då blänkande.
      3:o. Grofgnistrig (Grobspeisig).
      4:o. Grangnistrig (Kleinspeisig). Begge dessa arters tärningar äro mindre tydelige. Af den sistnämde finnas ock Skygg- eller Skymtmalmer.
      5:o. Ståltåt. Sala Stålmalm. Finnes ock vid Hällerfors och på Harz.
      6:o. Småfjällig. Sala Blyschweif.
      7:o. Anskuten, eller drusig. Finnes vid Gislöf i Skåne af åttasidig figur. Någre Blyglanser äro crystalliserade antingen uti sexsidiga prismer med sexsidiga spetsar, eller uti fyrsidiga prismer med dylika spetsar, eller ock uti mångsidiga crystaller, som upkomma af tärning-figuren. Se FIGIBS Mineralogies. 318.
      8:o. Skölmalm, eller Glansmalm, är väl icke någon särdeles variation, men som den är så fint inblandad i stenen, at Glansen allenast med microscop kann ses och stenen af Glansen endast är färgad med en blå, eller grå färg, så är dess känning nödvändig. Den träffas
      a) Strålig, hvilken figur den har af Asbest, eller SkörlKallas Sprutmalm, Granrismalm m.m.
      b) Tät, i Kalksten, Specksten, Hälleflinta och andra täta Bergarter.
      c) Fjällig, i Skimmer, och så vidare.
      Ibland Silfverrika Blyglanser torde i synnerhet förtjena nämnas en art, som jemte flera brytes vid Schemniz i Ungern, under namn af Silberglanz, och innehåller 2 til 300 lod gyldiskt Silfver på centnern. Se FERBERS Abhandl. Über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 22.
      Bleyspiegel kallas vid Lorenzgegentrumm och Freyberg släta och jämna lossnor, eller aflossningar, hvaruti Blyglans brytes. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd. s. 102. Uti Annabergs Silfvergrufva i Österrike förefaller en Kalksten, hvaruti Blyglans sitter i grofva fläckar inströdd, af hvilken anledning stenen fått namn af Tigererz. Dylik är ock träffad vid Freyberg i Sachsen. Se Herr STÜTZMineral-Geschichte von Oesterreich unter der Ens,s. 34 och FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 99.
      Sala Blyglans håller i allmänhet 9 a 10 lod på centnern; men stundom, fast nog sällan, finnes den blandad med angefloger af Roth- och Veisgülden och kan då hinna till 70, 80 a 90 lods halt. Herr CRONSTEDT har funnit dessa största och minsta halter uti olika ändar af en och samma Stuff.
      På andra orter, såsom vid Sveparegrufvan uti Nya Kopparbergs Socken, hålla Glanserne allenast ½ och ¼ lod på centnern och förtjena sålunda intet at smältas annorlunda än på Bly. Sådane föga silfverhaltige Blyglanser finnas vid många Tyska Bergverk och i synnerhet uti Mähren och Österrike vid Willach; men aldramäst uti England, där Glanserne äro så rena uti stora tärningar, at de af Krukmakare utan vidare smältning kunna nyttjas som rent Bly til glasurer. - Vid Tschopau uti Sachsen är på lika sätt brukeligit at bereda Blyglansen til Krukmakare-glasur genom Bokning, Vaskning samt blandning och sammanmalning med Qvarts på en så kallad Gleteqvarn,  hvilket Herr FERBER beskrifver uti dess Mineral-Geschichte verschiedener Länder, s. 181 och 182.
      Vid Præcipitations- och Segringssmältningar, såso mden vid Guldkiesens tilgodogörande nyttjas, gör Beskickning af ren Blyglans mera nytta til Guldets indränkande, än Friskbly, då Verkblyet sedan med Järn fälles på Friskhärden. At Mönja hälst skall kunna brännas af Blyglans, som Herr JUSTI föregifvit, har befunnits falskt.

Blyglas kallas det Bly, som blifvit förslaggadt, eller smält til glas med tilsats af Kisel. Det är af gul färg och brukas vid Probering som en Fluss för stränga Silfvermalms- och Guldmalmsarter.
      At göra Blyglaset så mycket mera verkande vid stränga Malmers ansjudning, eller förslaggning, beredes det med tilsats af en del Arsenik emot 2 delar rent Blyglas, som rifvas väl tilsammans och förenas genom smältning; hvarvid den förgiftiga röken måste undvikas. Om sådant förglasadt Bly, som upkommer vid Guld- och Silfverdrifningar, se Glete.

Blygneis  (Bleygneus) är vid Harziska Bergverken en blyhaltig skifrig Stenart, som efter Bok- och Vaskning nyttjas uti Blysmältning.

Blygrop kallas vid Ädelfors Guldverk en uti bottnen af Sticksumpen urrundad håla, hvaruti Verkblyet samlar sig, tillika med Skärsten, vid utskickningen ifrån Segerhärden, och igenfås uti samma grop helt rent, då Skärsten, efter stelnandet, aflyftes. Se Guldtilverkning.

Blygult är det samma som Massicot. Se detta ord. Det kallas ock af någraBleygelb, men därmed förstås egenteligen Cerussa nativa, eller naturligBlyochra. Se Blymalm.

Blyhinna kallas den tunna hinnan, som med en matt färg öfvertäcker Silfverkornet vid Drifningen, uti det ögnablicket, då det sista af Blyet skiljes därifrån, eller då blickningen skall ske, hvarvid denne hinnan likasom brister och lemnar Silfret, som blänker fram med färgor. Se ordet Blicka.

Blyhvitt (Bleyweiss), Cerussa, är ej annat än et af stark ättika corroderadt bly,  hvilket såmedelst blifvit förvandladt til en hvit kalk.
      Blyhvitt nyttjas både til målarefärg och utvärtes läkemedel samt tilverkas därföre i stort uti England, Holland och Venedig, hvilket tilgår i korthet sålunda: Blyet uthamras i tunna lameller, som lindas i spiraler, hvar ringar likväl på en tums afstånd äro skilde ifrån hvarannan. Man har tilreds krukor af lagom storlek, hvilka med en falls ofvanomkring, eller annan konst, äro så inrättade, at blyrullarne kunna läggas uti dem, utan at röra vid ättikan, som först slås uti. Så snart detta är gjordt, täckas krukorne med låck och ställas uti en gödselbädd, eller uti sand, där de hållas uti lindrig varma. Utaf ättikans ångor, som då utdunstar, corroderas Blyet til en hvit kalk och fjällar sig efter någon tids förlopp uti skifvor, hvilka aftagas och få namn af Skifferhvitt. När detta sedan pulveriseras och beredes til färg samt merendels upblandas med krita, kallas det egenteligen Blyhvitt (Blanc de Plomb).
      Skifferhvitt hålles i allmänhet för renare än Blyhvitt, men af ingen annan orsak, än at det senare är blandadt med krita, hvilket med Skifferhvitt, i anseende til dess skifriga form, ej låter sig göra.
      Blyrullarne, som blifva öfrige, rullas sedan om, at å nyo undergå samma operation.
      Det är likväl bäst, om de käril, hvaruti Blyhvitt tilverkas, äro cylindriska glasburkar, uti hvilka et kors af trä fästes, et stycke ifrån bottnen, på hvilket kors blyrullen kommer att hvila öfver den infylde ättikan. I stället för ättika kan ock bränvinsdrank brukas och, där tilfälle ej gifves at nedsätta kärlen uti obrunnen hästgödsel, kunna små hvälfde kamrar nyttjas, som upeldas med en därunder gående ugn, uti hvilka kamrar många sådane burkar kunna på tjenlige hyllor insättas.
      Den mästa ifrån Holland uti små coniska toppar kommande Blyhvitt är med krita förfalskad, hvilken kan röjas om denne Blyhvitt smältes uti digel med tilslagen linolja och talg samt omröres med en järnten, til dess Blyet blifver därutur reduceradt, då kritan finnes ofvanpå liggande. För Blåsrör kan detta prof äfven med lätthet göras, ty Blyet reduceras til regulus, men kritan ligger qvar likadan. Af kritan skadas Blyhvitt mycket och blifver därutaf odugelig för Apothekare til plåstergörning m.m. samt skämmer färgen för målare, i det den ej täcker det som målas. Den Venetianska Blyhvitten räknas för den renaste, men är tillika dyrast.
      Denne hvita färg, som tilredes af det genom vegetabilisk syra corroderade Bly, har dock i allmänhet det felet, at den uti målningen attraherar Phlogiston utur Fernissan och utur luften, särdeles uti varma rum, och får därigenom en smutsig blyaktig hvithet. Til denna olägenhetens förekommande och för mera granlaga arbeten kan en vida bättre Blyhvitt göras på det sättet at rent Bly uplöses med försiktighet uti Skedvatten til full mättning. Uti denna klara och ifrån bottenlemningen afhälde Blysolution ingjutes småningom stark och väl klar Vitriolsyra, så länge man finner at någon hvit fällning vil sätta sig. Det klara afhälles och den hvita fällningen, som icke är annat än en fin Blyvitriol, edulcoreras med varmt vatten, til dess ingen syra mera däruti kännes, då den slås på et rent linne, at vattnet må frånsilas. Med hvit nöt- eller vallmogeolja, eller dess Fernissa, gifver den beständigaste hvita färg, aldeles så god som den snöhvita kalken, hvilken kan beredas af Tenn genom calcination. Se ordetPotté. Fällningsvattnet, som afhälles ifrån förnämde hvita Blykalk, kan sedan efter någon evaporation uti Blypanna åter göra tjenst til Blysolution, om det förstärkes med litet mera Skedvatten.
      Krembserhvitt kallas Blyhvitt, då den är rifven med uplöst gummi och sedan torkad til små plättar.
      Uti Skiffer- och Blyhvitt finnes, efter Herr Prof. och Ridd. BERGMANS försäkran, nästan ingen smitta af ättikesyran; men däremot hålla de ömnigt luftsyra och fräsa därföre starkt med syror.
      Häraf kommer at Glete och Blyhvitt, ehuru bege Blykalker förhålla sig olika i uplösningar, ty Glete håller ingen luftsyra. Se ordet Glete.

Blyjord, Se Blymalm.

Blykorn kallas Silfverhalten af det körnade Bly, hvilket nyttjas vid förslaggningsprof på Silfvermalmer, eller det korn, som fås vid Blyschverens afdrifning och hvars vigt afdrages ifrån det erhållne profkornet, om Silfvermalmens rätta halt skal blifva bekant.

Blymalm (Bleyerz) kallas all den Malm, eller Stenart, som innehåller Bly. Denne Metall förefaller i Naturen merendels mineralisierad, antingen med Svafvel eller Syror, men finnes ock stundom i form af Kalk, eller Ochra, uti någon Jordart inblandad. Om mineraliseradt Bly se Blyglans, Blyschveif ochBlyspat.
      Blyjord, eller blyhaltig Jord, är funnen allenast på få ställen. Hvit, gul och grönaktig erhölls år 1740 vid Johanngeorgenstadt af olika Blyhalt, ifrån 6 til 8 procent. En gulbrun, lös järnhaltig Blyochra med insprängd blå och grön Kopparochra, träffades för flera år tilbaka vid Annaberg och höll 50 procent Bly. Se FERBERS Min. Geschiehte versch. Länd. s. 280 samt VON BORNSPhysical. Arbeit, 1:sta Qvart. s. 93. Gul Blyochra, som fräser med syror, ifrån Derbyshire i England, och en annan ifrån Skottland af grön färg, som intet fräser, jemte en mörkbrun ifrån Temesvar, omtalas uti Hr. VON BORNSLithophylacium, första delen s. 90. Cramoisiefärgad skall vara funnen i nedre Österrike. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 79. I Nya Kopparbergs Socken vid Christiersberget är Blyochra, eller ock Blyspat funnen i förening med kalkjord, så väl i löst och pulverulent, som i förstenad form; den förra af hvit, den senare af gulaktig färg. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 37 och 38.
      Blymalmer brytas både uti Gång- och Flötsberg, men ömnigast i de förra. Flötsvis finner man Blyglans dels insprängd uti Skiffer, dels uti hvarf af Gallmeja, dels ock, ehuru ganska sällan, uti Stenkol. Hvit Blymalm och hvit Blyjord äro på  lika sätt träffade uti Flötser. Se VOGELS Pract. Min. Syst.s. 457.
      Det har äfven händt at man funnit Blyglans intet allenast sittande uppå underjordiskt träd, utan ock invittrad uti dess sprickor; och har den äfven träng sig in i små håligheter på förstenade Musslor. Se HENCKELS Pyritologie, s. 336 och 337.
      En pomeransgul genomskinlig Blymalm, af kornig textur, är nyligen uptäckt i Bannat uti Siebenburgen, men til ringa mängd. Se CRELLS Chem.Annal. 1785, 5:te stycket, s. 480. - Svart Blymalm är egenteligen icke annat än en half förvittrad Blyglans. Den fås af åtskillig form, såsom lös och mullartadifrån Windischleuthen vid Schemniz i Ungern; bladig ifrån samma ställe och ifrån Tschopau i Sachsen; crystalliserad, antingen uti sexsidiga prismer, äfven vid Tschopau, eller uti mångkantig skapnad ifrån Windischleuthen vid Schemniz. Den skall ock finnas vid Schmiedberg uti Schlesien och vid Bleystadt uti Böhmen. Se FIBIGS Mineralogie, s. 316 och BAUMERS Natur-Geschichte des Mineral-Reichs, I D., s. 427.

Blyprof. Blyets vanligaste Malmer, eller Blyglanser, proberas lättast och med minsta möjliga möda på Bly genom nederslag med Järn, sålunda: väl upgäst Borax, en del, emot 2 delar fint pulveriserad Blyglans, lägges uti en Hessisk digel, och den upvägde Glansen därpå, så at den ej kommer åt bräddarne. En omstjelpt digel, med et genombåradt hål uti botten, luteras därpå. Genom hålet på täckdigelens botten instickes en järnsten, eller grof spik, til bottnen af profdigelen, som nu inställes på dess fot uti Äsian och, sedan den småningom upglödgadt, blåses hastigt på 6 a 10 minuter, til dess alt är väl smält, då järnten utdrages och finnes til större delen förtärd. Den orörde öfre ändan kan då åter instickas, och om den efter et par minuter intet vidar finnes angripen, kan profdigelen uttagas och på järnplatten ställas til afsvalning. Vid Digelens sönderslagning finner man då rena Blykornet på bottnen, betäckt med en skorpa af Skärsten, som tilkommit af det genom Malmens Svafvel uplöste Järn, och däröfver en glashinna af Borax, som bevarat Blyet ifrån förslaggning.
      Om Blyprof kan vidare läsas SCHEFFERS Föreläsning, s. 333 o.f. samt CRAMERS Ars Docimastica, eller ock andra delen af dess Metallurgie.

Blyrök kallas den rök, som vid Drifningar af Blyet upstiger. Den är ganska fin och lägger sig som et gult dam uti öpningen, där lågan af Drifugnen utgår, och är ganska skadelig för hälsan, om den med andedrägten insupes.
      Vid blyiske Silfvermalmers smältningar föres Blyet en liten del af Silfverhalten bort med sig, som likväl på hela årliga tilverkningen förorsakar en betydande förluft, så framt den ej kan samlas och åter tilgodogöras.

Blysanderz heter den Sandsten, hvaruti gröfre, eller finare Blyglans finnes inblandad. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 312.

Blyschveif kallas egenteligen den Blymalm, som består endast af Bly mineraliseradt med Svafvel, men visar ej glansig eller tärnig form, utan finnes antingen derb med ljus blyfärg, eller strålig och vresig, trådformig: håller vanligen intet eller ganska litet Silfver: är ensamt mera lättsmält än vanlig Blyglans samt går vid linrig calcinationshetta til gul Slagg. Har här i Riket i synnerhet funnits vid Hällefors Silfvergrufvor. Se CRONSTEDTS Mineralogie, s. 167. - Vid Sala kallas en småfjällig Blymalm äfven Blyschweif, som där stundom är litet silfverhaltig. Men namnet Bleyschweif mena Tyska Mineraloger äfven en slags derb Blymalm, som har lika färg med metalliskt Bly och antingen är tät, utan glans i brottet, eller ock strimig samt litet skimrande. Den äger ovanlig tyngd, smälter förr än Blyglans och säges innehålla Järn och Zink, men ej Silfver. Finnes på åtskilliga ställen, såsom vid Schemniz i Ungern, vid Bleyberg i Kärnthen, vid Gosslar, Clausthal, på Harz och flerestädes. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 456 och FIBIGS Mineralogie, s. 320.

Blyschver kallas uti Proberkonsten den Silfverhalt, som finnes uti det vid finprof på Silfver tilsatte Bly och hvilken ifrån det erhållne profkornets vigt måste afdragas, innan detta kan gifva rätt utslag. - Med Blyschver har äfven förr varit menadt det Bly, som tilsättes så väl vid förslaggnings- som finprof på Silfver.

Blyskiffer kallas stundom en skifrig Blyspat. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 166.

Blyslagg kallas den Slagg, som fås vid Förblynings- eller Blysmältningar. Den är grå- och svartaktig, bestående af förslaggadt Bly och håller något Silfver. Den nyttjas, såsom lättflytande, til Beskickning för hårdsmälta arter.

Blysmältning kallas vid Silfververken den smältning uppå silfverhaltiga Blyglanser, hvarigenom Silfret indränkes, eller bringas in uti Verkbly utur de därtil beredde Godsforter af bokad Malm, Vaskningsslig och rostad Skärsten, hvilken genom Skärstens- eller Råsmältning utaf svagare Godsforter, eller Slammer ifrån Bokverken, blifvit vunnen. Huru härmed tilgår på åtskilliga ställen, se ordet Silfvertilverkning.
      Huru Bly smältes utur dess Malmer, utan afseende på Silfret, se ordetBlytilverkning.

Blysocker, Sacharum Saturni, kallas et Salt, som består af Bly förenadt med ättika. Det är opakt, hvitt, tungt, af söt och tillika adstringerande smak. 
      Om Blysolution uti Skedvatten evaporeras och ställes at crystallisera, blifver däraf det renaste Blysocker uti klara granatformiga crystaller. Utom utvärtes medicinskt bruk nyttjas det til fina Fernissor i stället för Glete, med nötolja kokadt. Sacharum Saturni (eller Sulphur Saturni, som det fordom kallades) nyttjas ock uti composition, eller Pasta, för finaste Glasflusser til ädla Stenars eftergörande, såsom mycket bättre än andre Blykalker.
      Huru Bly kan uplösas uti ättika och Blysocker däraf erhållas med lindrig möda, har KUNCKEL beskrifvit uti anmärkningarne til NERIS Glasmacher-Kunst, s. 121.
      Beskrifning om tvenne Blysocker-Fabriquer vid Rotterdam och London finnes uti Hr. FERBERS Mineral-Beschichte versch. Länd. s. 357 och följ. - Huru Blysocker tilverkas vid en stor Fabrique uti Holland och huru det kan göras med mera besparing uti kostnaden, om i stället för Blyhvitt nyttjas Silfverglett samt en god bränvinsdrank istället för ättika, se WEBERSFabriquen und Künste, s. 17.

Blyspat, Minera Plumbi Spathacea, kallas en tung, spatformig förstenad Blymalm, merendels af hvitgrå, gul eller grönaktig färg, som består af Bly mineraliseradt med någon Syra. Blyspater falla understundom skifrige, då någre gifva dem namn af Blyskiffer.
      Blyspater finnas allmännast vid Blygrufvorne uti England af åtskilliga arter, såsom uti Montmouthshire, hvarest, jemte Blyglanser, förefallit sexsidige Blyspatscrystaller, inneslutne lika som en kärna uti Tungspat, ofta hålige, fylde med brun tärningartad Spat och utanpå bestänkte med Koppargrönt. Uti Derbyshire vid High Peak är också Blyspat funnen, dels gulaktig, trådig, dels hvit, tät samt gråaktig, och en annan art mäst svart och hård, som likväl är sällsynt.
      Vid Blygrufvorne uti Flintshire i Norra Wales förekommer, jemte gul och grön Gallmeja samt Blyglanser, äfven en grön Blyspat, med inblandad brun Tungstsen, som också innehåller något Bly. En helt tät och hvit spatformig Blyspat brytes vid Blygrufvorne uti Cumberland och flerestädes, samt vid Magnesiæ-grufvorne uti Sommersetshire, stundom uti 6sidiga crystaller med liksidig spets, dels ock strålig uti den svarta Magnesian inblandad. Här i Riket är den mera ovanlig. Vid Högfors Blygrufva och Christiersberget har funnits en ljusbrun rik Blyspat, liknande en gnistrig Kalksten, uti tunna strata.
      Hvit Blyspat är intet annat än en mineralisation af Bly, merendels med Luftsyra och stundom med Phosphorisk syra. Den sprakar häftigt uti eld och reduceras, med fräsning, på kol för Blåsrör nästan helt och hållen til Bly, hvaraf den innehåller öfver 80 procent. Den gröna Blyspaten har aldraförst Herr Assessor GAHN funnit vara med Phosphorisk syra mineraliserad, hvilket således intet kan reduceras med Phlogiston och Flusser ensamt, utan måste Järn tilsättas, som starkare attraherar denna syra. Blyspatens gröna färg har funnits härröra af en liten Järnsmitta. Se BERGMANS Opuscula Chemica Vol. II, s. 426. Sedermera har en annan grön Blyspat, som förefaller vid Tschopau i Sachcen, få i anseende til egenskaper som sammansättning, blifvit undersökt, och hvarutaf här förtjenar anmärkas: at denne Blyspat är funnen äga ansenlig tyngd och däruti förhålla sig emot vatten som 6,270 til 1,000: at den i blandning med Alkali minerale och utsatt för smälthetta uppå kol släpper sin Blyhalt, i det Blyet genom tilhjelp af kolens Phlogiston reduceras til reguliniska korn, men Blyspatens Phosphoriska syra, som varit dess mineraliserande ämne, förenar sig med det tilsatte Alkali, och at i tvenne unce af samma Blyspat följande beståndsdelar blifvit uptäckte:
      a) 11 qvintin 32 gran Bly i metallisk form.
      b) 3 qvintin Phosporisk Syra.
      c) 1 ¼ gran Järn, som våller Blyspatens grågröna färg.
      d) 14 gran Järnochra, som likväl intet ingår i Blyspatens sammansättning, utan allenast tilfälligtvis bekläder dess crystaller.
      e) 10 gran hvit Jord, som på kol går til glas, hvarvid likväl Herr KLAPROTHanser ovisst om den härrörer af Blyspaten allena, eller om någon del däraf kommer ifrån det Alkali minerale, som vid försöken varit nyttjadt. Se vidare härom CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1785, 2 stycket, s. 13 och följ.
      Den sällsynte rubinröde Blyspaten, af hög cramoisiefärg, uti små parallelipipediska crystaller, liknande en klar och halfgenomskinlig Cinnober, finnes förnemligast i Ryssland, uti Beresowska Guldgrufvorne vid Cathrinenburg, på en hvit Qvarts samt uti talkartad hvit lera vid Totschilnajagora uti Ural. För Blåsrör, vid påkommande hetta, sprakar, svartnar och smälter den lätt til en svart flagg, utan at något Bly reduceras på kolet. Med tilsatt borax gifver den et glas, som får mörkgrön färg, härrörande af en liten Järnhalt. Då Järn sättes därtil, reduceras blykorn därutaf. Den säges hålla Svafvel och Arsenik samt vid pass 34 procent Bly. Se KIRWANS Mineralogie s. 341 samt BRÜNNICHS Mineralogie s. 235, nämner ock en röd, crystalliserad, genomskinlig Blyspat, som han tillika med alla de öfrige arter vil hafva mineraliserad med Saltsyra.
      Uti Bitsbergs klack säges ock en hvit Blyspat vara funnen, mineraliserad med Luftsyra, som får röd färg efter upglödgning och gifver rent Bly för Blåsröret. Jemte den gröna Blyspaten, brytes dock vid Tschopau en annan af svartgrå färg. Blyspaten faller därstädes uti långa mångkantiga prismer, liknande den Skörl, som i Sachsen får namn af Stangenspat, samt är gemenligen öfversintrad med Eisenbräune, eller brun Järnochra. Svart Blyspat skall ock förefalla här uti små tärningar.
      Vid Schemniz och Windisch Leithen Malmgång fås äfven Blyspater af hvit, svart, grön och saphirblå färg, af åtskilliga crystallinisk figur, som hålla 2 til 3 lod Silfver på centnern. Den blå och gröna äro dock intet annat än hvita Blyspater, som af Koppargrönt och Kopparblått blifvit genomträngde. Se FERBERS Mineral-Gesch. versch. Länd. s. 181 och dess Abhandl. Über die Gebirge und  Bergw. in Ungarn s. 58 och 59. Utförligaste underrättelse om Blyspater i Kärndten igenfinnes i Herr WOULFENS år 1785 i Wien härom utgiftne afhandling.

Blysten, eller Bly-Skärsten, kallas den Skärsten, som fås vid Silfvermalms Förblynings smältningar, eller de så kallade Blysmältningar, då denne Skärsten kommer efterst vid utstickningarne och lägger sig ofvanpå Verkblyet, hvarutaf den sedermera lyftes, så snart den svalnadt. Se Silfvertilverkning.
      Blysten får vid Tyska Bergverken namn af Frischlech och Bleystein.

Blysäck kallas den orenlighet, eller främmande inblandning af Bly och Koppar, som finnes i Silfverblicken, då den icke rent afgådt på capellen, eller testen. Blysäck lägger sig ock som en mörk hinna öfver Silfverkornet på capellen, om afdrifningen emot slutet går för svalt, eller stelnar i förtid.

Blytackor (Muldenbley) äro de långa, halfrunda Blystycken, som komma förnemligast til oss ifrån England.

Blyte (Blüthe) kallas det beslag, eller den beklädning, som uti tunna flagor, eller skorpor, anlägger sig uti crystallinisk form på andra sten- och malmarter, gemenligen uti sina sprickor, rämnor och aflossningar, förmodeligen af däruti inkommande metalliska vatten, eller ångor. Däribland är i synnerhetKoboltblyte med dess rosenröda färg bekant. Se detta ord. Likaledes förekomma crystalliniske skorpor af Koppar med blå eller grön färg, som då få namn af Kopparblyte, Eisenblyte utmärker den hvita Järnmalmen uti sådane crystalliniska skorpor.
      Med Blyte bör ej förblandas de blågula, gröna och violetta färgor, hvilka ofta visa sig på Kieser och gula Kopparmalmer samt gifva et rikt utseende; men tilkomma allenast på ytan af varmens, luftens och fuktighets verkan och kallas egenteligen anlöpning (Anschmachung).
      Då Blyte visar sig uti någon tjock och tydelig skorpa, får det heta derb Blyte.

Blytilverkning. Blyet smältes, eller tilverkas, såsom köpmansvara, antingen directe af sådane Blymalmer, som jemte Blyet innehålla så litet Silfver, at dess tilgodogörande, med förstöring af en god del Bly, intet lönar arbetet; eller ock tilfälligtvis af sådane silfverhaltige Blymalmer, hvarutur Silfret först afskiljes och Blyet sedan reduceras, eller utbringas af de återstående slaggarter, såsom afGlete och Härd, hvilket senare Blyarbete egenteligen Anfriskning, ellerFriskarbete, kallas.
      Blytilverkning directe af Malmer drifves förnemligast uti England och något uti Skottland samt på åtskilliga orter uti Tyskland , såsom vid Bleyberg uti Kärndten, vid Neder-Harziska Bergverken, vid Schemniz uti Ungern och flerestädes. De Malmer, som egenteligen til Blysmältning nyttjas, bestå i synnerhet af rika Blyglanser, som hålla 30 til 40 procent Bly, men ej öfver ¼, ½, eller högst ¾ lod Silfver på centnern. De öfriga rika hvita och gröna Blyspater, Blyschweifer och dylike, äro mera sällsynte.
      Blyet är väl ibland de mäst lättsmälta Metaller och behöfver väl minsta del af Phlogiston til dess reduction ifrån et jord- eller glasartadt ämne til metallisk form, men som det uti Glanser är mineraliseradt med en god del Svafvel, hvilket med eldens tilhjelp allena svårligen kan bringas därifrån, och Blyet tillika lätteligen går til glas, som gärna angriper och förenar sig med hvarjehanda, hälst qvartsiga och lerartade Bergarter; så fordrar Blytilverkningen ej mindre omtanka än de öfrige Metallerne, om man vil undgå at förlora något betydande uti Malmens halt. Processen härvid blifver dock alltid en enklaste och fordrar minsta åtgång af skog, eller bränbara ämnen, men förändras på olika orter efter olika omständigheter af Malmer och deras Bergarter samt efter tilgången af hvad därtil fordras, m.m. Til exempel:
      1:o. Uti England vid Wirksworth uti Derbyshire tilverkas Blyet uti första smältningen af Glanser, som allenast blifvit genom Sofring, eller genom Vaskning med vatten skilde ifrån sina Bergarter och som sedan, utan föregången rostning, blandas med fin bokad Kalksten och smältas med stenkolsflamma uti så kallade Cupolugnar. Se samma ord.
      2:o. Vid Mendiphill har för detta den medelst Handbokning och Sållsättning renade Blyglansen blifvit smält med träkol och små sönderhuggen ved uti låga, eller 2 alnars höga ugnar, allenast af 3 qvarters vidd, ovårdigt murade med ler och sten under bar Himmel på et litet Rustverke af trä, som kunnat vridas likasom en väderqvarn, til förekommande af den skadeliga rökens olägenhet för arbetaren. Blästern härtil drifves med et par små läderbälgor, genom trampning, och Blyglansen upsättes efter vanligheten med kol och ved, hvarefter det utsmälte Blyet utrinner genom et öpet öga uti en liten grop, eller Förhärd, hvarifrån det öses med järnslef uti Sand- eller Tackjärnsmått til små tackor. Se BergsR. ODELSTJERNAS Relation i mscr.
      3:o. Uti Skottland smältes Blyglanserne ungefär på lika sätt uti en alns höga ugnar, 20 tum långa och 15 tum breda, som formeras af sammansatte Tackjärnshällar och äfven hafva en botten af Tackjärn, med en därpå formerad ränna, eller et spår, hvaruti Blyet utrinner, så fort det smälter och samlas uti en Tackjärnsform. Blymalmerne äro här af trenne slag, nemligen så kalladLumplead, som är den rikaste Glans och nästen gedieget Bly: Swellinglead är något sämre Stuff och Smethom den sämsta, hvilken blandas med litet kalk vid upsättningen. Til smältningen brukas här torf med Stenkol, eller Coaks, och skall på detta sättet på 8 timmar af 20 centner Malm 10 a 12 centner Bly kunna utbringas.
      4:o. Uti Kärndten vid Bleyberg och Willach har Blyet af ålder blifvit utsmält på et ganska simpelt sätt, i det deras rika Blyglanser blifvit lagde på et bål af torr ved uti en hvälfd ugn, då Blyet utrunnit genom den hetta, som den antände veden gifvit. Nu mera är denne uråldrige Processen sålunda ändrad genom en ordenteligare smältning uti Flamugn, at den Malm, som är aldeles derb (Ganserz), äfven som den, hvilken sitter inblandad i någon Bergart och utgör en medelsort (Mittelerz), söndermalas til ärters storlek på qvarnar, hvilka äro med tvenne stenar på samma sätt inrättade som sädesqvarnar, men med den skilnad, i anseende til den senare, eller Mittelerz, at den först undergår Sållsättning genom trenne såll, utaf hvilka det första kallas Kernsieb, det andraSchalmsieb och det tredje Ueberhbebsieb. Det ringhaltigaste Gods, som då öfverblifver och kallas Kleben, äfven som den svagaste, eller uti Bergarten mäst spridde malmen (Pochgänge), malas på samma qvarnar til fin Slam, sållsättas igenom Schlamsieb och vaskas sedan på en smal vaskhärd, langen Haptkallad. Den til ärters storlek söndermalne malm af Ganz- och Mittelerz, som nu får heta Kern, eller Schmelzschliech, äfven som den vaskade Slammen ifrån Vaskverket (Ausmachstadt), föras nu til hyttan at smältas uti Flamugnen. Beskickningen til en smältning, Vormaas, eller Einfahrt, kallad, består af 3 centner Slig, hvilka, så snart ugnen eller förra smältningen afsvalnadt, inkastas genom ugnsgiman, at under en half timmas tid värmas och något rostas, hvarefter Sligen med en rörtång jämt utbredes och ugnen upeldas. Om 1 ½ timma börjar Malmen at smälta och Blyet flyta, hvilket i 8 timmar med samma hetta fortfar. Efter denna tids förlopp, dåd et mästa flutit utur ugnen, ökas hettan än mera, hvarjemte kol och bränder inkastas i ugnen, at så väl bringa alt Bly til smältning, som at reducera hvad som blifvit calcineradt. Smältaren rörer i Godset utan uppehör att hålla öpen väg för det utrinnande Blyet och at vända Sligen. Sedan alt Blyet utflutit, som merendels sker efter 11 timmar, och samladt sig uti en stor oformlig järnpanna, uptages det, inkastas åter i ugnen, omsmältes och gjutes i en mera formlig panna, kallad Rennpsanne, hvarefter det erhåller skapnad och namn af Block. Utaf 3 centner Slig, eller Beskickning til en smältning, fås 2 centner och 2 til 3 skålpund Bly, efter medeltal räknadt. År 1781 tilverkades på detta sätt vid Bleyberg 18000 centner Bly. Se Hr. HofR. VON BORNS Physicalische Arbeiten der einträchtigen Freunde, tryckte i Wien 1783, 1:sta qvartalet, s. 39, 48 och följ.
      Där mera svafvelrika och kiesige Blyglanser vid Tyska Berverken förefalla, sker Blysmältningen, efter Malmens rostning, på vanligt sätt uti något större ugnnar, hvarvid med nytta brukas tilslag af rika Järnmalmer eller af den bästa Smedssinder och Hammarsmedsslagg, såsom det säkraste medel til Svaflets absorberande, hvarjemte qvicksmälte Flusser måste sökas och Forman hållas med stark Nas, hvarigenom allenast små hål upstokas til vädrets spridande uti ugnen.
      Tilfälligtvis smältes, eller utbringas, Blyet mäst vid alla Silfververk, där denne Metallen nyttjas til Silfrets rening och samlande utur Malmerne, hvarvid Blyet förbrännes ti let glasigt, eller slaggartadt ämne, i synnerhet bekant under namn af Glete, Härd och Afstråk (se dessa ord), hvarifrån det åter reduceras allenast medelst en enkel smältning genom kol. Denne Blytilverkning kallas egenteligen Friskning, eller Friskarbete (Frischen, eller Glöttfrischen) och det härigenom utbrackte Blyet får då namn af Friskbly, som nu åter är en köpmansvara, af lika godhet med det bästa, som af Malmer directe erhålles. Sådant Bly har ock vid Sala Silfververk, vid Wäster Silfberget och vid Högforsför detta blifvit försåldt, då anbrott gifvits af blyrika Glanser. Dylika förefalla ock vid Löfåsen, hvarföre Friskbly därstädes årligen erhålles. Det mästa Friskbly tilverkas på Harz, hvilket blifvit beskylt at vara något kopparhaltigt. Gletet smältes här merendels på låga därtil bygde ugnar, antingen utan, eller med liten tilsats af blyiske Slagger. Härdblyet åter upbrukas mäst på Silfversmältningen, emedan Blyet däraf genom Friskning blifver af sämre art. Bergverken omkring Clausthal i Öfver-Harz skola på sådant sätt årligen gifva vid pass 18000 centner och de Sachsiske emellan 3 och 4 centner Bly. Vid Rammelsberg på Neder-Harz utbringas årligen öfver 5000 centner Bly genom smältnng directe på låga ugnar, sedan Malmen, som är blandad med Svafvelkies, förut blifvit rostad, hvarvid Svaflet genom särskilt inrättning tillika samlas. Se vidare härom SCHLÜTERS Hüttenwerk, s. 362 och följ.; CANCRINIBeschreibung der vorzügl. Bergw. s. 137, 211 och 316 samt ordet Friskning.

Blyvitriol, naturlig, Se Bly.

Blå Stärkelse är det samma som vid Koboltverken kallas Eschel, eller det sämre och ljusare Koboltglaset. Se Schmalz.

Blåberg är en svartblå, hård och ståltät Järnmalm, som håller vid pass 20 procent Järn och har detta namnet i synnerhet vid Magnetgrufvan i Gagnäfs Socken, men finnes äfven annorstädes.

Blåbest kallas Trappen uti Norige. Se CRONSTEDTS Mineralogie.

Blåbinda, Se Binda.

Blåbrändt Verk kallas Skärsten uti Stora Kopparberget, då han på 5:te eller 6:te elden uti Vändrostningen blifvit så vida bränd at han uti kärnan har en mörkblå färg. Anses då såsom någorlunda fullbränd och afskiljes tillika med det fullbrända verket, som rätteligen bör vara grått eller hvitt, men är verket allenast brunt, eller violett uti brottet, är det ej fullbrändt, utan kallas då Trottstensbrunnit och måste ännu på en eller annan eld vändas.

Blåfärg, Se Schmalz.

Blåhen är en svartblå skifrig Brynstensart ifrån Orsa i Dalarne. Se Brynsten.

Blåkrona (Blaukrone) kallas den Pottaska, som kommer ifrån Danzig. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759, s. 3.

BlålerSjöer, Murler, Argilla plastica, Argilla vulgaris, Lutum cœruleum, kallas den gemena blå Lera af gröfre eller finare slag, som finnes på ganska många ställen, i synnerhet vid Sjöstränder. Se Lera.
      En del Blålera behåller sin färg, när den torkas, och en del får grå färg, så snart den blifvit torr. Ju finare leran är, ju fastare tegel gifver den.
      Den Blålera, som efter torkning behåller sin blå färg, kan ock brukas til blågrå färg på trähus, med vitriol, harts och rågmjölsvälling blandad och anstruken.
      Den Blålera, som sprakar i eld, duger ej til tegel, eller krukmakare arbeten.

Blåmo kallas uti Falun en grå, mycket mo- och grusblandad, hård och tämmeligen eldfast Lera, som, blandad med rödmo, där brukas til Suluugnars murning.

Blåsa (Verblasen) är vid Masugnar det samma, som at hålla smältningen uti full gång. Se ordet Blåsning.

Blåsbälg, Se Bälgor.

Blåshjul kallas vid Masugnar de Vattuhjul, hvarmedelst Bälgorne, som underhålla Blåsningens drift, få sin rörelse.
      Vid Masugnar kan det räknas til förmån at nyttja stora och höga Blåshjul, af 10 eller 11 alnars diameter, så at kammarne taga ofvanpå Bälglocken och sålunda uttrycka vädret, hvarigenom blästern blifver jämnare än med trådor, som egenteligen äro tjenlige för Hammarsmedshärdar och brukas äfven vid Kopparugnar, hvilka fordra en hög belägenhet. Hjulens byggnad och skofling efter olika belägenheter hörer til Bergsmechaniqven.

Blåshjulskammar äro de på Blåshjulstocken sittande afrundade armar, hvarmed Bälgorne, eller Bälgtrådorne nedtryckas. Om deras fästande på Hjulstocken se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1757. s. 19 och ordet Lyftarmar. Huru Blåshjulskammar böra afrundas at blästern må blifva jämn, se ELVII Tractat om vattudrifter s. 153.

Blåshjulspump kallas den reservoire, hvaruti det vatten samlas, som skall drifva et Blåshjul. Uti Roslagen och flerestädes ledes vattnet genom betäckt trumma in uti Blåshjulssumpen, där underfall, eller halft bröstfall måste nyttjas, och där en vanlig ränna uti byggnaden kan blifva hinderlig.

Blåshjulsstock är den hjulstocken, på hvilken et Blåshjul sitter, och som med dess kammar bringar Bälgorne uti rörelse, under Hjulets omlopp.

Blåsning kallas vanligen den Smältning, hvarigenom Järnet, fastän i osmidigt lynne under namn af Tackjärn, utbringas utur dess Malmer uti de höga ugnar, som under namn af Masugnar äro allmänt brukelige. Med Blåsning kan ock menas den tid en sådan smältning påstår.
      Sedan Jrnmalmen genom Bokning och Rostning på sätt, som under ordenBokning och Järnmalms Rostning förklaras, blifvit beredd till smältning, tilkommer antingen Masmästaren, eller särskilt Ställmästare, där sådan bestås, at veta rätt ställa, eller at efter Malmernes art rätt lämpa och inrätta Masugnsstället.
      Masugnens beskaffenhet och byggnad beskrifves under orden: Masugn, Masugnsbyggnad, Masugnspipa, Masugnsställe.
      Att sköta Masugnen och besörja om alt hvad som til Tackjärns tilverkningen vid en Blåsning hörer, kallas at vakta, och den Masmästare, som härutinnan är öfvad, får namn af Vaktare, ehuru han för öfrigit icke äger tilräckelig kunskap, hvarken at byga en Masugn, eller inrätta Stället. Hvilka Personer för öfrigit vid en Masugn syslosättas, ses under ordet Masmästare.
      Vid en Blåsnings början och fortgång äro ganska många omständigheter at taga i akt, som af öfning bättre kunna läras än beskrifvas, hvaribland några enda likväl här torde få anmärkas.
      Efter förrättad Ställning, hvarom något anföres under ordet Masugnsställe,  blifver Masmästarens första omsorg at betäcka Ställbotten med ren grof sand til 3 a 5 tum högt och at därpå läggas korsvis et par hvarf med stickor af sönderspäntade kolbränder, som sedan kunna tjena til kolens jämna itändande uti ugnen.
      Kol- eller Upsättnings-korgarne mätas och böra hvardera innehålla 4 tunnor på sit högsta. Därmed fylles då ugnspipan jämnt til kranshällarne och anmärkes, huru många läster, eller tunnor kol uti fyllningen upgådt, som Masmästaren sedan har nödigt att komma ihog under vaktningen. Mindre ugnar pläga draga 12 och de större 14 läster kol uti fyllningen.
      Kolfyllningen antändes, eller varmen sättes uti ugnen, som Masmästaren tala, på det sättet, at en god del väl upglödgade kol läggas innanför Dammen til de underlagde kolbränder, som däraf snart itändas och sprida hettan jämnt öfver hela Stället uti de svarta kolen, då man efter någon stund finner lågan med et litet dån upkomma, genom kolfyllningen, uti öfra mynningen af Pipan. Den ännu öpne Forman måste då väl med sand och ler tiltäppas, äfven som öpningen under Timpelen med sand och stybbe, at intet luftdrag därifrån kan intränga. Om då afsigten är at göra en lång några och 40 veckors Blåsning, eller mer, är säkrast at med öfverlagde hällar och med surt stybbe tiltäppa Pipan på 8 eller 14 dagar, til dess en eller två upsättningar under sådan täppning nedsjunkit och murarne under den tiden fått taga någon varma, som är en ganska angelägen omständighet och hvarförutan ingen förmånlig smältning kan väntas.
      När ugnen efter värmningen öpnas, kan straxt et par skoflar Malm eller något mindre, jemte Limsten, midt uti ugnen upsättas på de kolupsättningar, som nu påbäras til ugnens fyllning. Til hvarje upsättning åtgå merendels 4 korgar, eller 12 tunnor kol, som påbäras, så snart kolen i ugnen sjunkit til et visst djup, eller upsättaremål, som vanligen räcker til 9 eller 10 qvarter ned uti Pipan. Se Upsättningsmål.Forman öpnas nu at luftdrag må inkomma, äfven vid Timpelen, efter omständigheterne. Härvid börja kolen fortare sjunka, och Masmästarens omsorg blifver at försigtigt öka Malmen med ¼ skofvel, eller mindre, på hvarje kolupsättning, til dess ungefär 10 Sättningar med Malm nedgådt, om ugnsfyllningen bestådt af 12. Då pådragas de förut riktade Masugns-bälgor, innan något af Malmen hunnit til Forman, och kan man då hafva hunnit till 4 ½ skofvel på Sättningen. Angelägit är at Bälgorne släppas i gång förr, än Malmen kommit ned för Forman, på det intet något må osmält nedfalla i Stället, men de få intet heller för tidigt pådragas. 
      Blåsningen måste likväl de första dygnen gå ganska långsamt, så at bälgorne ej göra mera än ungefär 3 slag hvardera i minuten, som småningom ökas; så at de uti ful bläster, först om 8 eller 9 dygn, göra hvardera 5 slag uti minuten, eller 10 tilsammans.
      Malmen måste nu dageligen ökas til ungefär 1 skofvel om dygnet, hvarvid likväl ingen föreskrift och förfarenhet, malmernas beskaffenhet, ugnens förhållande, hettans tiltagande uti murarne och den föresatte Blåsningens längd, som fordrar en så mycket långsammare början, ju längre den skall påstå. Vanligen plägar dock ugnen efter 18 eller 21 dygn, vid lång Blåsning, kunna draga den högsta malmsättning, eller vara fullökad med 16, 18 a 20 skoflar på Sättningen, hvarje skofvel räknad til 2 ½ a 2 ¾ lispund Bergsvigt. Stället bör då och väl förr vara rent, och sandskorpan på ställbottnen af sig sjelf bortsmält. Huru Limsten bör under hela Blåsningen nyttjas, se ordet Limsten.
      Under alt detta är vaktarens ständiga omsorg, at låta draga upsättningarne närmare åt murarne, alt efter som hettan uti dem tiltager: at hålla Forman ren och rikta blästern efter behof: at sköta Timpelen: at bryta i Stället och utsläppa Slaggen, eller haka i rättan tid: at göra utslag, när det fordras, med mera, som alt hörer til Masmästare-konsten i sin vidd.
      Med Blästerns riktning förstås Formans skötsel och vädrets styrande uti Stället, hvarvid märkes:
      a) At då Stället är väl inrättadt och välartade Malmer brukas samt då ingen olägenhet visar sig, styres vädret ända fram emot Blåsväggen: Formmynningen hålles vid 3 tums bredd samt 2 a 2 ½ tums högd, och Formplåten allenast vid 2 a 3 graders stupning inåt Stället.
      b) Brukas större eller vidare Forma med rak Formplåt, drifva väl flere upsättningar om dygnet, men därmed förtäres mera kol och Järnet kan blifva oartadt, om Malmen icke är af dess bättre art.
      c) Om Slagg och Järn ej vilja hålla sig väl qvicke vid Dammen, bör blästern, genom Formans smetning med ler, styras ditåt; eller
      d) Tvärtom til Ryggsten, om smältningen där visar sig trög.
      e) Om Järnet artar sig til rödbräcka, bör blästern stupas mera ned uti Stället genom Formplåtens upkilning baktil, en eller annan grad.
      f) Om Slaggen för mycket glåttrar, eller pöser up för Forman och ej väl kan bringas at afrinna öfver Dammen, bör blästern höjas med Formplåten.
      För öfrigit bör i allmänhet i akttagas, at Forman ständigt hålles klar och ren ifrån Slagg, som med Formstokaren ofta bör bortstötas.
      I allmänhet plägar Blåsningen då gå som bäst på något hårdsmälte Malmer, när föga flera upsättningar drifva om dygnet, än Masugnspipan innehåller läster kol uti fyllningen, eller allenast en a 2 däröfver, då utslag gemenligen kan göras i full gång på hvar sjette upsättning. Det kan då kallas god gång på medelmåttig rik malm, när et skeppund Tackjärn vinnes efter hvarje upsättning, men här i Riket gifvas dock så rika och lättgående Malmer, at af hvarje upsättning erhålles 1 ¼ skeppund Järn, eller vid pass 20 skeppund om dygnet uti full gång.
      Ju längre en Blåsning kan hållas uti jämn gång, ju fördelaktigare blifver tilverkningen och ju mindre kännes förlusten på kol, som värmnings-dygnen fordra. Vid Norska Masugnarne går Blåsningen 2 a 3 år utan uppehåll. Likaledes uti England, där mycket eldhärdige Sandstensarter finnas til Pipmur och Ställe.
      Af åtskilliga utvärtes tecken kan med tämmelig säkerhet dömmas om smältningens förhållande uti ugnen, hvaraf några få här kunna märkas, såsom:
      Då Blåsningen går uti Kräfjelag, eller då ugnen ännu kan draga mera Malm, visa sig
      a) På det utslagne Järnet, äfven på Slaggen, som följer med spetten utur ugnen, så kallad Kies, eller svarta glänsande fjäll.
      b) Järnet är uti brottet mycket mörktgrått, groffjälligt.
      c) Slaggen är hvit, eller grå och pipig.
      d)  Kranshällarne uputi Pipan blifva på inra kanten likasom pudrade med et hvitt mjöl, som också visar sig på bröstgösarne öfver Timpelen.
      e) Lågan uputi Kransen är något blågrön och stiger högt. 
      f) Uti Forman visa sig mera hvita än svarta droppar nedrägna.
      2:o. Då ugnen är fullsatt, eller lagom malmad emot kolen, synes:
      a) Inga, eller föga tecken til det nämde svarta glimret.
      b) Järnet är uti brottet ljusgrått, eller hvitt, med grå fläckar blandadt.
      c) Slaggen är mera glasartad och qvickt rinnande, grön eller ljusblå.
      d) På Kranshällarne, eller bröstgösarne, visar sig intet hvitt dam.
      e) Lågan uputi Pipan är mera hvit eller ljusröd.
      f) Uti Forman visa sig ungefär lika många svarta som hvita, eller ljusa droppar nedkomma.
      3:o. Då ugnen är väl starkt malmad, eller då mera Malm är på ugnen, än kolen väl förmå at smälta, märkes:
      a) At Slaggen börjar blifva svartaktig och trögflytande.
      b) Järnet kastar vid utrinnandet höga, röda och fräsande gnistor.
      c) Är uti brottet, då et tjockt stycke afslås, hvitt eller hvitgult, med glänsande planer.
      d) Forman kan svårligen hållas ren och däruti visar sig flere svarta, än ljusadroppar nedfalla.
      e) På Kranshällarne fäster sig en svartbrun rök.
      f) Lågan börjar blifva gul och gifver då och då en mörk rök, som Masmästare kalla för Gåsa; mångfaldiga flere kännemärken på bättre eller sämre Blåsning at förtiga, som ock äro mycket föränderlige efter Malmernes olika egenskaper, sämre och bättre rostning, mer eller mindre tjenlig Blandsten, starkare eller svagare kol, m.m. hvilket alt bättre kan förfaras, än beskrifvas och hörer til Masmästares samt i synnerhet til Öfver-Masmästares kunskap, äfven som at finna utvägar til Blåsningens hjelp, då fara är med tilstötande olyckeliga händelser m.m.
      Se vidare i detta ämne orden: Tackjärn, Upsättning, Lackter, Limsten, Glåttra, Gåsa, Kies, Leerblåsning m.fl. och om den här brukelige redskap se ordet Spett.
      Vid det förut omnämde och på de flesta ställen brukelige sätt at antända kolfyllningen, eller sätta varmen i ugnen ner uti Stället, bör anmärkas at det väl kan lyckas, då Stället är muradt af sådan stenart som, utan at spricka, kan tåla en häftigt påkommande hetta; men som mångastädet nyttjas en hård Qvartsblandad Sandsten, som vid hastig upvärmning tager rämnor och flagnar af på ytan uti tunna skärfvor, så är vid sådan händelse rådeligast at antända kolfyllningen ofvanifrån med upglödgade kol på sista kolupsättningen och på det sättet småningom leda hettan ned uti Stället, som då på förbemälte sätt väl täppes vid Forma och Timpel, men öpnas dock stundom för at neddraga hettan efterhand. 
      Där Malmer gifvas af flera olika arter, bör i akttagas:
      a) At de mäst hårdsmälte sättas midtpå ugnen, så väl som de rikaste och färskande Malmer.
      b) Öfver Forman hållas de mäst välartade; men om på Forman vil sätta sig någon Järnmula, nyttjas däröfver et eller annat tråg skärande Malm, efter behof.
      c) Närmast intil murarne rundtomkring uppsättas lättsmälte Malmer och äfven qvartsartade, til murens bevarande, då hettan i Pipmuren tiltager, och bidrager nästan så mycket som kolen til smältningen.
      d) Öfver Timpelen hållas äfven de mäst lättsmälte; men är Malmen af enahanda art, göres upsättningen lika öfver hela ugnen och mäst åt murarne i full gång, emedan den ändå efterhand sjunker til kärnlineen. Alt sådant bör dock lämpas efter Pipmurens beskaffenhet och blästerns styrka, som ej utan förfarenhet kan läras.
      Om Tackjärnets egenskaper vid Gjuterier och på hvad sätt det erhålles skickeligit därtil, i hvad som ankommer på Malmsättningens och Blåsningens rätta styrande, se Järnets Historia sid. 1017, 1026.
      Hela den tid en Blåsning pågår kallas i Tyskland eine Umlass, ellerCampagne.

Blåsrör kallas et af Messing eller annan Metall gjordt och på ena ändan krökt rör, som uti vidd alt mera och mera aftager, så at det emot ändan blifver öfvermåttan smalt, genom hvilken sina öpning lågan af et ljus eller en lampa kan anblåsas och tvingas uti en spetsig stråle, som, då den träffar en på et kol lagd skärfva af någon Malm- eller Stenart, bringar den til smältning. Om en sådan art är väl strängsmält, måste likväl någon Fluss af Borax, Sal susibile microcosmicum, eller dylikt brukas. Härigenom kunna lätt erhållas ungefärlige prof på Sten- eller Malmarter, hvilka ock göra tilfyllest, för at döma hvad däruti finnes, utan at bestämma huru mycket.
      Sättet at nyttja Blåsröret, så at en jämn Bläster med munnen kan på en viss punct underhållas med den skarpaste blåaktiga lågen, fordrar en liten öfning, som i synnerhet alla Guldarbetare känna. En liten pust kan ock härtil inrättas. At underhjelpa smältningen nyttjas tilsats af Flusser, som tillika med deras förhållande uti smältning samt med olika färgor på därvid upkommande glaser och slagger gifva goda kännemärken på förekommande ämnen. Sådane Flusser äro förnemligast Borax, Sal microcosmicus och Alkali minerale, ellerSodasalt.
      Smältningen med de två förstnämde Flusser, eller då kroppen på dess eldhärdighet ensamt försökes, låter sig bäst göra på et välbrändt björk- eller tallkol, men då Alkali minerale skall brukas, bör til underlag, i stället för kol, nyttjas en liten sked af fint Silfver, eller Guld, emedan Alkali, så snart det börjar flyta, eljest insupes af kolet.
      Til sådane Blåsrörs försök bör ämnet ej vara mer än til et halft, eller högst et helt pepparkorns storlek. Huru hvarjehanda Alkallier, Syror, Neutral- och Medelsalter för sig sjelfva förhålla sig emot Blåsrörslågen, är nödigt och lätt at först utröna. Likaledes bör först försökas, huru andre mineralrikes producter förhålla sig, och anmärka, om de spraka, ändra färg, svälla, förflyga, lukta, färga lågen, kola, smälta eller ej. Sedan anmärkes hvad förenämde Flusser därpå förmå at göra, til exempel: Kalk och dess arter löses ej af Alkali minerale, men väl uti Borax och Sal microcosmicus med fräsning; Kiseljordlöses intet, eller svårligen med begge sistnämde Salter, men häftigt af Alkali minerale. Tungjord och Magnesia alba lösas hälst af Borax med liten fräsning. Alla desse enkla Jordarter, äfven som alla Kislar, ädla Stenar och Speckstensarter, äro per se för Blåsröret osmältelige.
      Flusspater igenkännas säkrast af deras lätta smältning med litet tilsatt Gips. - Metallisk inblandning och metalliska kalker röjas af de färgor, som Boraxglaset i smältning antager. Til exempel: rent Guld och Silfver gifver ingen färg; Koppar ger höggrönt; Järn svartbrunt, eller ljusgrönt; Bly opakt, gulgröntglas. Tennkalk löses icke. Vismut förhåller sig lika med Bly. Zink förflyger med hvita flores, utan lukt. Regulus Antimonii ger skönt höggult glas, men röker mäst bort. Kobolt-regulus utmärker sig lättast af alla med skön högblå beständig färg. Regulus Arsenici bortflyger med obehagelig hvitlöks lukt. Brunsten och dess Metall röjer sig med gredlinfärg, men har eljest för Blåsrör et egit förhållande. Se ordet Brunsten.
      Om Blåsrörets så väl rätta skapnad, som nytta och tillämpning, finnes utförlig underrättelse uti Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS beskrifning öfver et chemiskt Fick-Laboratorium, tryckt 1773, samt Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS Afhandl. om Blåsröret, tryckt i Svensk öfversättning 1783; hvilka bägge högst nyttiga Afhandlingar hvarje Mineralog och kunnig Bergsman bör hafva uti minnet. - Blåsningen med detta rör kan ock låta sig göra, antingen med en lämpelig pust, eller med en Æolipila, eller ock aldrabäst med en sådan tilställning af vattutryckning, som beskrifves uti GOETTLINGS Beschreibung verschiedener Blasmaschinen, tryckt 1784. Huru Eldsluft appliceras til Blåsrörets försök, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784. s. 193, och CRELLSNeueste Entdeckungen, 8:de Del. s. 79; då koleld brukas. - Härom ses äfven under ordet Eldsluft.

Blåsstål, på Engelska Blister-Steel, kallas det rå Bränstålet, eller Järnstången, sådan som den kommer utur Stålugnen, förvandlad til Stål och full med större och smärre på ytan uplupne blåsor. Är nu ganska skört, at en tjock stång, vid lindrigt slag, lätt afspringer med et grofkornigt skimrande brott. Efter rödvarm upglödgning och utsmidning förlorar det skörheten, blifver tätt och uti brottet ganska finkornigt samt til godheten bättre eller sämre, i den mån som ämnesjärnet varit af god art och Stålbränningen väl förrättad. Det finnes vara väl igenbrändt, då ingen blåaktig kärna midtuti brottet visar sig, som efter utsmidningen gifver en liten Järntåga. Ytan måste ock vara ren, utan tecken til glödspån och utan röda fläckar, som alt utmärker at Stålet, efter utsmidning, får en järnig hinna utanpå, eller så kalladt Järnskinn, som räknas för fel och hindrar Stålet at slå sig rent vid Härdningen.

Blåsten kallas uti Roslagen en skifrig, svartblå, sandgrytig Hälleart, som brytes uti tjocka skifvor, eller hällar, och består mäst af finfjällig svart Skimmer, med snadigt qvartsgryte inblandad. Brukas uti öfversta delen på en Masugnspipa, eller vid Upsättnings- eller Hålmålets inmurande, såsom mindre benägen at sönderfalla, än den vanliga Roslags Sandsten, hvilken senare väl tål starkaste smälthetta, men ej det ombyt (?) af köld och hetta, som uti upsättningsmålet förefaller. Vid Hyttön uti Roslagen har ock blifvit försökt at mura hela Masugnspipan af sådan Blåsten, som uthärdadt några års Blåsningar.
      Denne Blåsten kallas uti Lerbecks Bergslag och uti Småland Kråkgryte. Uti stark hetta smälter den til en svart skummig Slagg. Till upsättningsmål, på 2 a 2 ½ alns djup ifrån Kranshällarne, har nu mera med nytta och bestånd blifvit försökt at bruka godt och väl brändt Murtegel, som ställes på kant med ändarne emot  hettan, där Slaggtegel ej kan erhållas.

Blåsvägg heter både vid Vallon- och Tysksmide den Tackjärnshällen, eller väggen i Hammarsmedshärden, som är midt emot Forman, hvilken uti Steyermark kallas die Jecht.
      Blåsvägg betyder ock vid Masugnar den sidsten af någon eldfast art, som ställes midt emot Forman uti Masugnsstället, ungefär 2 alnar, eller 9 qvarter lång och 3 qvarter eller ½ aln tjock. Sand- och Telgstensarter brukas härtil mäst, och äfven Kalksten på några orter. Jämnför ordet Masugnsställe.

Blått,  eller blått Berg, kallas uti stora Kopparbergs grufva den Blende eller Blyglans, som sitter uti Kopparmalmen.

Bläck, Se Block.

Bläckrostning, Se Blockrostning.

Bläckstempel, Se Bleckstempel.

Bläckug Malm kallas vid Stora Kopparbergs Grufva den lefverbruna Kiesen, som ofta sitter uti Malmen.

Bläckvatten,  Se Bleckvatten.

Bläster kallas vid Smältverk den drift, hvarmed luften på åtskilligt sätt prässas in uti en Ugn eller Härd och därmedelst dels gifver ouphörligen en ny föda af god Luft, dels ock genom rörelsen bortstöter falaskan, som eljest skulle qväfva eldens verkan. Härmed åstadkommes tillika en rörelse uti det flytande godset, som bidrager til den smälta Metallens sjunkning.
      At försöka Blästerns styrka vid åtskilliga Smältverk, har Herr Assessor J.G. GAHN inventeradt et instrument, bestående af et krokigt glasrör, til en del fyllt med Qvicksilfver och så inrättadt, at det kan beqvämligen insättas uti det hålet på Bälglocket, som Döfvika kallas, dåd et därigenom utgående vädret trycket på Qvicksilfret och förorsakar dess stigande, efterutsatte grader, i den mån som vädret uti blåsbälgen under dess gång och vid en viss hastighet är starkare eller svagare. Vid anstälde försök har dock funnits, det Blästern uti alla träbälgor är vacklande och at ingen säker grad, hvarken med denna eller andra Blästermätare kunnat utrönas på Blästerns rätta styrka; men om luften först indrifves och comprimeras uti en väderkista, som vid bälgor af Tackjärn brukeligit är, kan dess styrka uti samma kista med mera säkerhet mätas. Blästerns styrka beror ock af luftens egenskap. Om, til exempel, luften är väl kall, eller af kölden condencerad, inkommer uti hvart bälgetag mera luft, än om den är varm, eller förut af hettan rarifierad. Därpå grundar sig den hos smältare allmänt bekante erfarenhet, at Smältugnar om vintern drifva fortare och draga mera Malm, än om sommaren och at Vinterblåsningar vid Masugnar äro mera lönande än Sommarblåsning. Genom försök uti stort är utrönt at Järnmalmer uti en hög ugn, genom starkt drag, i stället för blåsbälgor, väl låtit binga sig til smältning, men Järnet har därvid icke kunnat skiljas ifrån Slaggen, utan blifvit tillika med Bergarten förslaggadt.
      Blästerns ställning och styrfel uti Ugnar och Härdar är en ibland smältares förnemsta kunskaper, som fordrar mycken erfarenhet, särdeles at noga förstå, när den fordras hastig och våldsam, eller mindre häftig och långsam m.m. Se härom i synnerhet ordet Forma, äfven som Blåsning och flera til Smältverk hörande articlar. Huru Bläster åstadkommes endast med vattufall, utan bäljor, se Vattubläster.

Blästerverk,  Se Myrjärnsverk.

Blästror kallas de små Järnfärskor, som erhållas vid Dalkarlarnes Blästerugnar. Se Myrjärnsverk.

Bläär kallas vid Andrarums Alungrufvor stora Järnkilar, hvarmed Alunskiffern klyfves och upbrytes.

Blötmalm kallas vid Falun och andra Kopparverk den med mycken Svafvelkies blandade, eller mycket svafvelhaltige Kopparmalmen, som är fri ifrån Qvarts, hvilken Kopparsmältarne kalla flinta, äfven ifrån någon myckenhet af andra Bergarter. Kallas af Tyska Bergsmän Weicherz.

Bock kallas de vanlige af träd gjorde stöd med fyra fötter och et öfverliggande träd, hvarmed rännor och armar vid Stånggångar, med mera, uppehållas til den högd som behagas.
      Bock heter äfven et i jorden stående trädstycket med et trädkors ofvanpå, på hvilket fållet, eller rifslet, drages fram och tilbaka, då den gröfre Malmen skiljes ifrån den finare.
      Med Bock menas ock et verktyg af järn, med tvenne krokiga klor, som, i stället för Luta, nyttjas til godsets omrörande i ugnen vid en del calcineringar.
      Bock kallas ock vid Bränstålsugnar öpningen, eller hvalfvet, under ugnen, hvarest askan nedfaller och hvarifrån luftdraget kommer up uti ugnen.
      Bockvid Messings Smält- eller Bränugnar är det tomma askrummet under ugnsbotten.
      Bock betyder ock en så liten Malm- eller Skärstenshop, som ej är tilräckelig för en hel rostmurs fyllnad.

Bocksten är den samma som ock Orsten kallas, i anseende til dess fräna lukt. Denne Bocksten finnes ock uti Altenbergiska Bergamts Revieret. Är dock mäst allmän vid Alunskifferbrott.

Bodenblatt är det samma som Bottenblad.

Bodenbleck är den tjockaste sorten af förtente Järnbleck, hvaraf allenast 60 räknas på en Skock och äro de således dubbelt tyngre än andre sortere af Kreuts-bleck. Se ordet Blecksmide.

Boja vid Hästvindar, se Vind.

Bojsalt,  Se ordet Hafssalt.

Boka, Se Bokning. Boka kallas ock at under Hammare smida Kopparsmältorne til ämnen för bleck, eller bottnar. Se Kopparsmide. Vid Tyska Kopparhamrarne kallas detta också abpochen.

Bokare kallas så väl vid Masugnar den Tackjärnshammare, hvarmed Malmen sönderbokas, som ock den personen, hvilken en sådan Bokning förrättar.

Bokareställning kallas vid Masugnar den byggnad, hvaruti Malmbokaren sitter och är inrättad på lika sätt som en Stångjärnshammarställning, fastän i mindre proportion. Se Bokning.

Bokfält är det samma som Bokkista. Se Bokverk.

Bokguld kallas det Bladguld, som förvaras i böcker. Se Bladguld.

Bokhjul kunna de vattuhjul kallas, varmed Bokverk drifvas. Vid Ädelfors Guldverk kastas Bokhjulet up vaskvattnet medelst de härtil vid hjulringen fästade skopor, emedan hjulet här går med lågt underfallsvatten.

Bokhåll, Se Bokskål.

Bokkista kallas den aflånga fyrkantiga kista vid et Bokverk, hvaruti Bokningen sker och hvaruti vasket inskyfflas. Se Bokverk.

Bokmalm är den bergblandade Malmen, som skall bokas och kallas Vask vid Sala.

Bokmjöl, Se Mjöl.

Bokning kallas vid Bergverken den operation, eller det arbete, hvarmedelst Malmer ensamt eller Malm- och Begarter tilsammans, eller ock Slagger med inblandade Metallkorn krossas och sönderslås til små stycken, eller bringas til gröfre och finare pulver. Detta arbete fördelas uti HandbokningTorrbokningoch Vattubokning.
      1:o. Handbokning förrättas af ungdom och sämre arbetare med små handhamrar emot tackjärnshällar eller hårda stenar, då antingen rena Malmen sönderslås til valnötters storlek, sedan den förut blifvit bränd, eller rostad, at straxt sättas på Smältugnen, såsom vid Järnmalmers Bokning tilgår, eller då Kopparmalmer krossas til äggs storlek at utan föregående rostning sättas rå på Suluugnen; eller ock då den renaste Malmen härigenom skiljes ifrån den mästa Bergarten, hvilket först sker uti Grufvan och sedan för ädlare Geschicker egenteligen förrättas på en så kallad Skedbänk, under upsigt af en därtil förordnad Bok- eller Skedstigare, som bör förstå at uti förekommande Stuffer och Stenar, som kunna innehålla Malmer af flera Metaller, til exempel Koppar, Bly, Järn, Kobolt, Zink m.m., under handbokningen icke allaenast så mycket möjeligit är, skilja särskilta sorter ifrån hvarannan och ifrån Bergarterne, hvilket i synnerhet vid rika arter af Kupferglaser, Glaserzer, Rothgülden, Veisgüldenm.m. fordrar största upmärksamhet, utan ock at de strängsmälte och så kallade röfvande arter särskilt afläggas,s amt at de uti Bergarten så insprängde Malmarter, som med handbokning ej kunna vidare utsofras, äfven må samlas på sina egna rum under namn af Vask, de rikare och bättre förvaras til Sållsättning och de fatigare til vattubokning och vaskning. Vid en sådan urskilning fordras god Malmkänning och Proberkammarens flitiga tilgång.
      Där rena Blyglanser ensamt brytas, nyttjas handbokning endast til renaStuffmalmens afskiljande ifrån Bergarten och ifrån Vaskmalmen, som går til vattubokningen, hvaremot Stuffen, til nötters storlek sönderslagen, kommer til Rostugnarne at där undergå en bränning, innan den föres til Smälthyttan.
      2:o. Med Torrbokning förstås egenteligen Malmens pulveriserande med Stampverk, eller sådan machin, som drifves för vattuhjul, men utan at något vatten kommer på sjelfva Malmen. Detta Bokningssätt brukas
      A) För Järnmalmer, sedan de förut undergådt behörig bränning, eller Rostning. Härtil nyttjas sällan annat Bokverk, än en enda tackjärnsstamp, i form af en lång hammare, hvilken också drifves på samma sätt som en Stångjärnshammare med Lyftarmar, och är uti en dylik ställning inrättad med Slagträd, eller Ram och Ramstolpar, Lagbro och Standsulor m.m. fastän af något klenare verke sammansatt. Dess skapnad kan ses af Tab. VI Fig. 1, hvarest a föreställer sjelfva ögat, hvaruti hammarskaftet insättes. Vid Slaget bär Hammaren 1 qvarter i fyrkant och vid nacken c 7 a 7 ½ tum i fyrkant. Denne stämpel, eller Bokare slår emot en ganska tjock tackjärnshäll, eller Boksula, som står uti en stark timrad och järnbeslagen kista, hvars främsta vägg är öpen, där Malmen under Bokarestampen inkastas, och så fort den hinner at til et grusigt mjöl, eller pulver, blifva sönderslagen, skottas den af Bokarekarlen på en lutande fin Harpa (Radel), gjord af smala Järntenar, då all Malmen, som intet går igenom Harpen, åter skottas under Bokarestampen; men den fina mjölbokade, eller harpade Malmen, föres uti Balja opp på Masugnen, gemenligen med en Vind, eller et Block och lina, som på en rulle omföres af Bokare-hjulstocken och kan ställas, så snart Malmbaljan kommer på ugnen. Denne mjölbokning lyckas väl på Dannemora och några få andra Malmarter, men som det vid de flesta Järnmalmer är nödigt, at Malmen ej bör vara finare än til valnötters storlek och därunder, så bör Bokarestädet af Tackjärn stå midtuti et galler af fyrkantiga Järnstänger, så tätt at ej grofvare stenar än högst til små valnötter storlek kunna falla därigenom. På det sättet vinnes at Malmen föga blifver mjölbokad, utan faller igenom gallret, så fort han hunnit blifva så liten sönderslagen och samlad uti det därunder varande tomma rummet, hvarifrån han efterhand framdrages och föres på ugnen.
      Alt för fin eller mjölbokad Järnmalm har den olägenheten at för mycket qväfva hettan och rusa tilsammans uti ugnen, särdeles om han är mycket lättsmält och ej af naturen inblandad med kalkartad Fluss, o.s.v. Alt för grof som hönsägg har åter det felet at ej smälta, utan händer då at sådane stenar gå hela igenom ugnen, i synnerhet om Bergarten är af hårdsmält Qvarts eller Hälleflinta. - Huru Järnslagger bokas, se Stampverk.
      B) Torrbokning brukas ock på ädlare arter, där tunna angefloger finnas uti lerartade stenar, äfven som uti Skiffer, Qvarts, Hälleflinta, Kneis, eller Gneis m.m. af gedieget Silfver, Roth- eller Veisgülden, Glaserzer, silfverrika Blyglanser och flere dylike, som uti vattenbokning blifva så fine, at de bortföras med vattnet, men blifva nu efter torrbokning allenast slagne igenom et rissel, eller Radel, til ärters eller hvetekorns storlek. Sådan torrbokning förrättas vid Sala uti et litet Bokverk för vattuhjul med sex stämplar, at därmed sönderkrossa den rena Stuffmalmen, eller Blyglansen. På lika sätt bokas äfvenGlete och Härd.
      C) Vidare brukas torrbokning för sådane Malmer, som sedan skola skiljas genom Sållsättning uti vatten och böra således förut till bönors storlek och därunder vara krossade. Sådane arter äro i synnerhet insprängde Blyglanser, gula och Fahlkupfermalmer, Lazurer m.m. som med Blenden och Missickel eller andra röfvande arter äro instänkte.
      D) Grufvesylta (Grubenklein) måste ock först tvättas i vatten och renas ifrån all lera och smuts och, sedan på Skedbänken det dugeliga, som innehåller några Malmgnistror, är utsofradt, bedras til torra Bokverket och til Sållsättning, dels ock til vattubokning och vaskning efter den sofrade Malmens olika art och beskaffenhet.
      E) Torrbokning brukas också vid flera verk, såsom vid Glasbruk, Koboltverk och vid Stålbrännerier, där Leror, Brännjord och Kolstybbe nyttjas til ugnsmurning och för Järnets förvandlande til Stål.
      3:o. Vattubokning, eller våt Bokning, sker äfvenledes med Stampar, som drifvas med vattenhjul, men därhos måste ock vatten rinna jämt in på sjelfva godset under bokningen och vid utrinnandet åter medtaga det, som blifvit så fint at det med vattnet kan upgrumlas och sedan sätta sig uti närmare eller fjärmare belägne sumpar, efter dess olika finhet och större eller mindre halt af Metall; hvarom vidare ses under ordet Bokverk. På detta sättet och genom vidare vaskning kunna de med minsta gnistror af ädlare Malmer insprängde Bergarter tilgodogöras och ifrån Stenarten skiljas. 
      I anseende til det bokade Verket är det af tvenne slag, antingen grus- ochmjölbokadt, eller segbokadt (rösches, eller gräuplicht och zehes Pochen). Mjölbokning brukas på grofva arter, som skola skiljas på Blotthärd, eller utiSlamgrafven; men segbokning, då godset bokas det finaste som möjeligit är. Den nyttjas för de uti fast Hälleart instänkte rikare Malmer, som sedan påPlanhärd med duk skola vaskas.
      Hufvudsaken vid våta Bokverken är at kunna så mycket möjeligit är boka altsammans af lika finhet och at Malmen, såsom lösast, ändå intet må blifva mycket finare än Bergarten, eller icke så fin, at den oaktadt sin större specifiqua tyngd ändå bortflyter med den sega slammen, som gemenligen händer, och som vid många Bergverk förorsakadt millioner Riksdalers förlust. Til förenämde ändamåls vinnande och förlustens förekommande hafva månge Bokningssätt blifvit påtänkte, upfundne och försökte. I synnerhet äro bektanteBokning genom bleck, eller Galler, och genom Sprund. På det förra viset sättes för afloppshålet (das Austrageloch) antingen et bleck med fina hål, eller et fint fickt, väft af Messingstråd, så at intet grofvare Bokmjöl, än man behagar, kan med vattnet utkomma. Detta går ock väl om sommaren, men hindras mycket om vinteren af is och sörja. För den orsaken är det andra Bokningssättet påfunnit genom Sprund, hvarvid utloppshålet lemnas ständigt öpet, så at den finbokade Malmen kan tillika med det upgrumlade vattnet därigenom utsqvalpas, hvarid Malmens finhet vinnes i mer eller mindre grad, alt efter som Boksulan hålles därunder mer eller mindre djup ifrn 10, 11, til 17 a 18 tum, hvilket senare djup gifver den finaste och segaste Slam, som dock gärna undvikes. Då Boksula nyttjas af instampadt stengrus, Dennich kallad, kan den lätteligen höjas, om hårda bergblandade Malmer inbokas, utan vattens tillopp; men sänkes djupare, om Bokningen sker med vatten, utan hy tislagen Malm.
      Om mycket vatten tilsläppes, blifver Sligen, eller Bokmjölet, mera groft, men finare med mindre vatten. Om Malmen bokas alt för fin ti seg Slam, som vid Tyska Bergverken Mansche kallas, flyter det mästa bort vid vaskningen med vattnet til stor förlust uti godset. Huru sådan olägenhet, med mera, kan förekommas genom tillämpning af såll, har Herr EKWALL omständeligen visat uti en til Höglofl. Kongl. BergsCollegium inlemnad vidlöftig Beskrifning om Bok- och Vaskningens förbättrande, i mscr.
      För öfrigit kan närmare underrättelse om alla dessa Bokningssätt inhämtas af Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, s. 261 och följ. Om Ungerska inrättningar för Bokning och Vaskning ses uti BergsR. DELIIBergbaukunst, uti andra Capitlet af 3:dje Afdelningen. Jämnför ock ordetBokverk.
      Vattubokning, eller våt bokning, nyttjas icke allenast för Malmer, utan ock för åtskillige Slagger, såsom för vissa sorter Masugnsslagger, eller Lachter, til exempel Spettslagg, Hakslagg och Stoppslagg m.m.; äfven för hvarjehanda vid Kopparverken, under Garning och Segring, förefallande Kratser och Slagger, hvarigenom metalliske kornen skiljas ifrån den glasige slaggen så mycket lättare, som desse korn icke kunna krossas för fina under Stamparne och äga så betydande större specifiqve tyngd emot slaggen, at den senare lätteligen kan under Bokningen med vattnet bortföras, hälst den tillika för sin skörhet blifver så ganska fin.
      Vid Järnverken är denne Slaggsanden den ypperligaste til de Tackjärnsmot, som göras vid utslagen; äfven den bästa at med lera nyttjas til tegel uti Upsättningsmålet och til Pipans murning, jemte den sand, som erhålles af sönderstampad bränd Sandsten, hvilken förnemligast borde brukas uti Ställets inmurande. Om Järnslaggers Bokning se ordet Stampverk.
      Bokning genom Sprund kallas ock Bokning genom betäckt öga (durch das verdeckte auge) och är det samma, som brukas vid de Böhmiske, Ungerske och flesta Tyska Bergverk.

Bokringar kallas de ringar, hvarmed Järnstämplarne fästas i deras trädskaft vid Bokverken.

Bokränna kallas den rännan, hvarigenom vattnet rinner in i Bokkistan.

Bokskål är et Tackjärnsstycke, ½ aln i fyrkant, som midtuti har en grop, ½ aln i diameter och ½ qvarter djup, samt nyttjas vid handbokning och är eljest det samma som kallas Bokhåll.

Bokstampar (Pocheisen) heta egenteligen de Järnstampar, som inslås uti ändan af trädstämplarne, eller Stämpelskaften. Se Bokstämplar.

Bokstycken (Hartstücke) kallas vid Kopparhamrar de uti Diglarne utgutne halfrunda kopparstycken, i form af en hattkulle, större eller mindre, alt efter som de äro ärnade til bleck, eller bottnar, af olika storlek. Se Kopparsmide. Uti England gjutes Kopparen i fyrkantiga hällar af et par fingers tjocklek, at så mycket beqvämare straxt kunna gå under Valsverket til bleck.

Bokstämplar (Schüsser, eller Schiesser). Därmed förstås vid BokverkJärnstamparne tillika med deras Stämpelstänger, eller Skaft, Sjelfva Bokstamparne, hvarmed Vasket krossas och pulveriseras, äro merendels 3 qvarter långa, 1 a 1 ½ qvarter i fyrkant, med en tånga, hvarmedelst de fästas i Stämpelskaften.
      Om Tackjärnsstampar brukas, böra de stöpas af mycket hårdt och litet rödbräckt Järn, eller af omsmält Järn, hvartil kan nyttjas gamla utnötte Bokstampar, hvilka kunna nedsmältas uti en Stångjärnshärd, då det nedsmälta Järnet utstickes genom Slaggögat uti därunder gjord Sandsforma. Om de göras utan tånge, allenast 4 tum i fyrkant och 3 qvarter långa, kunna de med halfva längden inhuggas uti trästämplarne och omvändas, när de på nedre ändan äro utnötte.
      Vid Bokverken äro vanligen trenne Stämplar uti hvarje kista, som kallas enSats, eller et Fält. Den första Stämpelen vid främsta kistgafvelen, där Malmen inkastas, kallas Malmstämpelen (Unterscheerer), den andra Mellanstämpelen (Pocher) och den 3:dje vid gallret, eller blecket, där vattnet utförer den finbokade Malmen, kallas Bleckstämpelen (Austräger).
      Bokstampar af smidt Järn väga gemenligen då de äro ny 3 a 4 lispund och kunna uthärda hela året, innan de behöfva at utbytas; men af Tackjärn göras de något tyngre, nemligen til 6 lispund, hvaremot sådane ofta uthärda hälften så länge, då de nyttjas til Malmers Bokning. För Slagger, Kratser och lösare ämnen göras de mycket lättare. De trädstycken af björk, hvaruti Järnstämplarne fästas, kallas egenteligen Stämpelstänger, eller Stämpelskaft. Bleckstämpelen bör alltid vara tyngst, så at då Järnet därpå är något nött, flyttas den till stampen til mellanstämpel och en ny sättes i stället, så at ändteligen Malmstämpelen får den sämsta stampen.

Boksula kallas et aflångt fyrkantigt Tackjärnsstycke, som ligger intu bokkistan och hvaruppå bokningen sker.
      Någre bruka i dess ställe en sten, som passar sig efter bokkistans storlek, hvilken Tyskarne kalla Pochwand; dock betyder äfven Pochwand det samma som Vask hos oss. Andre inlägga flera stenar, hvilka de boka til en Sula. SeDennich. Boksulor af Tackjärn äro vanligen 6 qvarter långa, 8 a 9 tum breda och 6 tum tjocka. Boksula får på Tyska äfven namn af Schawatt.

Bokverk (Pochwerk) kallas de machiner, hvarmed Malmer, Slagger och Stenarter med järnskodde trästampar, eller Bokstämplar, bokas eller stötas til gröfre eller finare pulver, antingen torrt eller med tilflytande vatten. Jämnför ordet Bokning.
      Uti smärre delar och omständigheter kunna Bokverk vara mycket skiljaktige, men komma ändå däruti öfverens, at de drifvas med vattuhjul och en lång hjulstock, som gemenligen uti trenne rader är försedd med kuggar, eller så kallade Frisklar, af trä, eller Järn, som uplyfta de lodrätt stående Bokstämplarne, hvilka äro björkstockar af 4 a 5 alnars längd och 6 tums fyrkant med deras uti nedra ändan insatte Järnstänger, til 3 qvarters högd, i det bemälte Frisklar, vid hjulets omlopp, taga under de uti Stämplarne sittande små armar, Dymlingarkallade, och släppa dem at falla af sin egen tyngd på det underlagde godset, som då krossas med de uti ändan af trästamparne insatte Stämpeljärnen. Se Bokstämplar.
      Vanligen inrättas Bokverken, såsom vid Sala, med trenne kistor, eller Bokfält, emellan fyra upstående starka Bokverksstolpar, eller Standare.Bokkistorne äro formerade af starka plankor, fästade med bultar vid Standarne och beklädde på inre sidan med tjocka Järnplåtar. Bottnen formeras af en mycket grof grundstock, hvaruti Standarne äro intappade och hvarpå uti hvarje kista inlägges en efter kistans storlek inpassad Suluklabb, och däröfver en Tackjärnshäll, af 6 a 8 tums tjocklek, som Boksula kallas. Uti hvraje kista arbeta minst trenne Stämplar. Den första kallas då Malmstämpelen, under hvilken godset, eller Malmen, först inkastas; den andra Mellanstämpelen och den trejde Bleckstämpelen, som är närmast blecket, sprundet, eller utloppshålet, emot hvilket Boksulan ligger något lutande.
      Uti dessa kistor, eller Bokfält, infaller vattnet genom små rännor på framsidan vid Malmstämpelen och rinner åter genom utloppshålet och det föresatte blecket ut, under namn af Bleckvatten, genom små rännor uti de i jorden nedgrafne sumpar, sedan det blifvit upgrumladt af det bokade godset, som medföljer. Det som sätter sig och sjunker uti de första sumpar, Mjölkistorkallade, får då namn af Mjöl och består af den tyngsta och grofvaste Malmsanden, jemte några främmande arter, såsom Järn, Kies och tunga Bergarter. Det grumliga, som öfver bräddarne härifrån afrinner och sätter sig uti närmaste Kistslamkistor, är något fattigare och får namn af Kistslam; men det lättare grumlet, som ännu uti vattnet innehålles, afflyter genom rännor och deponeras uti därnäst följande Slamsumpar under namn af Slam, som är näst det finaste och innehåller mästa Bergarten, jemte litet gods. Därifrån aflöper det aldrafinaste uti strömmen under namn af Aster, eller Aschter, såsom icke vidare vaskningsvärdigt, ehuru därmed ofta medföljer en nog betydande del af Malm, som för sin finhet ej hunnit sjunka uti sumparne.
      När de förenämde kistor och sumpar blifvit fulle med bokadt gods, uptages det, föres til Vaskverket och lägges hvar sort för sig särskilt at där tilgodogöras. Vid Sala sker denne upslagnng af Mjölet 8 a 9 gångor och afKistslammet 4 a 5 gångor om dygnet, men Slamsumpslammet, eller Segslammet, uptages allenast en gång på 14 dagar och de yttersta sumparne hafva för detta ej blifvit skottade mer än en a 2 gångor om året.
      Vid Sala Silfververk har uti hvarje Bokfält för 3 stämplar vanligen kunnat sönderbokas 5 a 6 lass Vask om dygnet, eller något mer, då lösare Bergarter förefalla.
      Vanliga byggnaden och sammansättningen af et sådant Bokverk, som brukas til vattubokning, med därvid förefallande konstord, kan förklaras med ritningen Tab. VI.
      Fig.2 visar plan af et sådant Bokverk, med 3:ne kistor, eller Bokfält.
      a Vattuhjulet til Bröstfall, af 7 alnars diameter.
      b Hjulstocken med dess Lyftarmar, Kuggar eller Frisklar (på Tyska Heber).
      c Dynklotsar (Zapfenklötser) af hårdt trä, så inlagde uti deras Dynstockar (Angewehren) at de däruti kunna kilas längre intil, eller ifrån Stamparne, efter behof.
      d Frisklar, Lyftarmar, eller Kuggar, som uplyfta Bokstämplarne. För höga vattuhjul brukas gemenligen trenne Frisklar för hvarje Bokstämpel, eller så, at Stämpelen lyftes och faller 3 gångor under hvarje hjulets omlopp. Huru de skola insättas uti hjulstocken, så at den ena Stämpelen lyftes uti en viss ordning efter den andra, förklaras med ritningen Fig. 3, hvarest hjulstockens omkrets, eller peripherie, är med lineer delad uti 27 delar, så at en kugge kommer på hvar linea. Desse Frisklar göras ock på somlige ställen af smidt, bredt och starkt Järn, behörigen krökt och med spik fästadt på hjulstocken , som däraf mindre försvagas. Sådane brukas nu vid Sala.
      e, e, &c. Grundsyllar, som göra styrka för hela Bokverket.
      f, f, Fästbandsstockar, hvilka knäppas öfver syllarne och befordra verkets styrka.
      g, g, &c. 4 stycken Bokverksstolpar (Pochsäulen) af största träd som finnas, helt lodrätt upstälde och intappade uti den underliggande Bokverkssyllen, eller Sulan, samt starkt fästade väl 2 alnar djupt i jorden.
      h, h, h, Trenne stycken Bokkistor, eller Bokfält, med trenne Stampar, eller Stämplar, uti hvarje kista. Et sådant Bokverk kallas då trestämpligt (dreyhübig), til skilnad ifrån tvåstämpligt (zveyhübig); eller fyrstämpligt, där fyra brukas uti hvarje kista, hvilket vid några Bokverk i Sala blifvit vedertagit.
      i, i, &c. Utfallshål (Austragelöcher), eller Sprund,  huggne genom Bokverksstolparne, hvarigenom det finbokade och med vatten upgrumlade godset utsqvalpas.
      k, k, Kistväggar (Pochwänden), af starka plank, fordrade på inre sidan med Järnbleck och uti Bokverksstolparne litet infälde.      l, l, Fyrkantige pålar, som neddrifvas utmed kistväggarne och til deras styrka, som äfven befordras därigenom at de tomma rummen emellan pålarne fyllas med hård instampad torf. 
      Tab. VI. Fig. 4 visar profilen tvärtöfver Bokverket, hvarest förestående bokstäfver, som redan äro förklarade, äfven här nyttjas.
      m, Bokverkssyllen, hälft af ek, hvaruti Stolparne g, g, &c. äro intappade.
      n, En Bokstämpelstång af björk med dess Bokstamp vid x af smidt Järn, fästad med två eller flera Järnringar.
      Bokstämpelstängerne löpa vid uplyftning och nedfallande emellan deras så kallade lådor, eller Låar, bestående af långa uti stolparne infälde slår vid t, t,(eller på Tyska Ladenhöltser), hvilka fästas med nycklar vid hvarje bokstolpe. Emellan Stämpelstängerne äro små trädstycken, Småräklor kallade, som gå igenom Låarne och kunna drifvas fram, eller åter, med Långräklor, som äro kilar vid hvarje Bokstolpe.
      o, En kista (Rollen), som liknar en qvarnskruf och brukas vid en del Bokverk sålunda, at det sönderslagne Vasket, som skall bokas, slås uti berörda Rollkista och då Malmen, eller Vasket, är så nära utbokadt under Malmstämpelen, at den kommer nära til Boksulan, stöter armen  r uti samma stämpel på Rollstången, eller Kneckten, hvilken sitter löst igenom järnöglan vidq, hvarmedelst Rollkistan tillika får en stöt, som gör at något Malm åter måste rasa ut genom Rollstruten in uti Bokkistan och under Bokstämpelen, som då åter kommer högre up och således intet rörer stången förrän godset är utbokadt. På detta sättet matar verket sig sjelf, hvilket eljest skulle ske af Bokstigaren, som ock här i Riket brukas.
      p, Rollstången, eller Kneckten.
      q, Öglan, hvarigenom Rollstången sitter.
      r, Matarearmen.
      s, Dymlingar, eller armar, hvarmed Bokstämplarne uplyftas af Frisklarne d, d.
      Sådane Dymlingar (Däumlinge) sitta en uti hvar Bokstämpel och kunna kilas högre och lägre alt efter som Bokstämplarnes rest åstundas.
      t, t, t, Låar med deras småräklor, som hålla Stämplarne til en jämn och lagom distance ifrån hvarandra.
      u, u, Öfra banden, som sammanhålla Bokverksstolparne. 
      w, En smal vindstock med korsarmar, hvarmedelst Bokstämplarne uplyftas, när så omtränges.
      x, Boksulan (Pochsohle) af tackjärn. Den bör hälst ligga på stengrus, som förut på undra Bokaresyllen blifvit inpackadt; eller ock ligger på grundsyllen af träklabb, Suluklabb kallad, och därpå Tackjärnssulan, som är 6 qvarter lång och 1 qvarter tjock och kilas fast emot Bokverksstolpen. Vid några Bokverk brukas ingen Tackjärnssula, utan Bokningen sker endast på instampad sten och malm, som då Dennich, eller Tennich, kallas, ellre på träsula.
      y, Rummet under Boksulan, där stengruset instampas. Detta är ej mer än 1 ½ qvarter djupt, då Suluklabb brukas.
      z, z, Utmärker rummet för rännorne, som föra vaskvattnet ifrån utfallshålen uti en större ränna och därifrån til Mjöl- och Slamkistorne.
      Slapror kallas små trädstycken, som insättas vid t, t,  emellan småräklorne och stamparne, när de senare blifva för mycket nötte uti deras Låar.
      En ännu närmare underrättelse om Bokverketes sammansättnng, såsom det ifrån äldre tider varit gångbart vid Sala Silfververk, kan inhämtas af en Façade-ritning, längs efter Bokverket, uti Tab. VI Fig. 5 samt af Profilen Fig. 6.
      A, A, Bokverksstolparne, som uti planritningen äro utmärkte med g, g.
      a, a, a, Långsyllar uti tvenne hvarf, med däremellan lagde små klabbar.
      b, b, uti Fig. 6. utivsar mellanrummen, som tilstampas med fyllning.
      c, c, Grundsyllen, som har sitt läge på öfversta hvarfvet af tvärklabbarne uti denna Lagbro.
      d, d, uti Fig. 6. äro tvenne Långsyllar på begge sidor om grundsyllen c och til styrka för densamma.
      f,  En af de trenne Bokkistorne, som här visas tilsluten med dess plankväggar emellan resningsstolparne A, A. Bokkistan är 5 qvarter djup, 6 ½ qvarter lång och 2 2/3 qvarter bred invändigt. 
      g, Suluklabben uti den öpne kistan n, som ligger under Boksulan.
      B, hvilken är af Tackjärn.
      h, En Syllända kilad emot Suluklabben.
      i, Et litet ledigt rum, hvaruti Tackjärnsboksulan kilas emot Sylländan hsålunda, at sulan vid i kommer att ligga litete lägre, emedan hon genom starkare slag vid h sedan sänker sig vågrätt.
      k, k, Afloppshålen genom Bokstolparne.
      l, Sprundblecket, 2 ½ qvarter i fyrkant, flätadt af fyrbands messingstråd, uti en järnram. Står här inskufvadt emellan de på kistbräddarne inslagne trälister.
      m, Den understa brädlisten, som tilsluter kistan och hvarpå de öfvre sidbräderne inpassas med falsning uti Bokstolparne och fästas med genomgående bultar och splintrar.
      n, Beklädningen inuti kistan af tjocka järnbleck, eller Saltpanneplåtar.
      o, Starka kilar, som nedslås emellan Boksyllen c och hjelpsyllarne d, d,uti Fig. 6.
      q, q, q, Visar Bokstämplarne, eller sjelfva stamparne, af smidt, eller gutit järn, fästade med tånge uti Stämpelstängerne, eller skaften. Den stämpelen, som är tecknad med N:o 1, kallas Bleckstämpel, hvilken är tyngst; N:o 2Mellanstämpel, något lättare, och N:o 3 Malmstämpel, som är lättast och mäst förnött. Härunder inkastas Vasket vid Bokningen.
      r, r, r, Dymlingar, eller små armar, uti stämpelskaften insatte, hvarmed Bokstämplarne af Frisklarne uti hjulstocken uplyftas, och hvarmed Stämplarnes rest, eller fallets högd, äfven kan lämpas efter behof.
      s, s, Små Nycklar med splintar, som gå igenom och sammanhålla Låarnec, c, eller de långa slåarne på begge sidor om Stämplarne.
      t, t, &c. Småräklor, eller lösa trädstycken emellan Stämplarne, som hålla dem uti sina rum.
      u, u, Långräklorne, eller kilar, hvarmed Låarne tillika med deras småräklor drifvas så at Stämplarne få deras rätta hängande, eller styrning.
      x y, Hjulstocken med 27 kuggar, eller Frisklar, nemligen 3 för hvarje stämpel. Vattenhjulet härtil är af 12 alnars diameter för bröstfall.
      Huru Bokverk kunna förbättras, så at 44 Bokstämplar kunna drifvas med et 12 alnars högt öfverfallshjul, har J.C. LEHMAN föreslagit uti dess genom trycket 1716 utgifne Neue erfundene Pochwerk, med bifogad ritning så väl därpå, som ock på de vid Freyberg ännu gångbare Bokverk.
      Vid Ädelfors Guldverk bestå Bokverken endast af tvenne fält, eller Bokkistor, med 5 stämplar uti hvardera, och bokas Guldkiesen här endast på eksula.
      Vid åtskilliga Bergverk gifvas ock Bokverk, som hafva allenast et Fält och kunna kallas enkla Bokverk. Sådane Bokverk nyttjas vid Altenbergiska Tennverket under namn af Künste, eller Gezeug; och alla de Künste, som stå tilhopa under et tak, kallas et Bokverk (Pochwerk). Eljest brukas dylike vid järnkors vaskande utur masugnsslagger och äro vid Järnverken i synnerhet kände under namn af Stampverk. Se detta ord.
      Med hvad betydande förmån och drift Bergshandteringen idkas på utländske orter och förnemligast uti Tyskland, Ungern och Böhmen, kan ensamt slutas af det ansenliga antal Bokverk, som där vid de flesta Bergverk äro gångbare. På nyss förut nämde ställe vid Altenberg äro 13 Bokverk, i den mening tagne som redan är anförd. Dessa 13 tilsammanstagne bestå af 97 så kallade Künste, eller utaf 291 Bokstämplar. Hvarje Bokverk innehåller 6 eller 7Künste, eller 18 til 21 Stämplar. Vid Abrud-Banya uti Siebenburgen äro på et enda ställe mer än 300 Bokverk inrättade för Guldmalms bokning, hvilka, när de alla äro uti gång, åstadkomma et så förfärligt buller, at det höres på en half mils väg. De äro likväl på enklare vis bygde, utan tak, med en enda mjölränna och stamparne äro ej af järn, utan af en grå huggen hälleflinta. Uti Ungern äro vid Schemniz allena 63 Bokverk med 682 Stämplar; och vid Kremniz 15 Bokverk med 264 Stämplar och inemot 80 Slamhärdar. Se härom Herr FERBERS Mineral-Gesch. verschied. Länd. s. 152, dess afhandling über die Geh. Und Bergw. in Ungarn, s. 40 och 128 samt VON BORNS Bref til Herr FERBER, s. 116.
      Vidare om Bokverk och de förändringar, som därvid förefalla, ses af DELIIBergbaukunst, §. 651 och följande.

Bolag kallas et Interessentskap, som för vissa lotter förena sig at arbeta et Bergverk. Är det samma som i Tyskland Gewerkschaft kallas, bestående af vissa personer, hvilka med gemensamma tilskott (Zubüsse) drifva eine Zeche, eller Grufva, som där vanligen delas uti 128 lotter, eller Kuxen; svarande ungefärligen emot sådane Grufvelotter, som uti Falun få namn af Fjerdeparter.

Bolito kallas uti NERIS Glasmacherkunst en Fritta, eller composition til crystallglas, bestående af Tarsus, eller en art kiselsten, och raffineradRochetta, eller Sodasalt, tilsammans calcinerade, som sedan nyttjas til fina färgade glasflusser.

Bolus kallas en art fin Lera, hvar kännemärken äro: 1:o At den kännes fet och hal samt är fri ifrån inblandning af grus och sand. 2:o At dess yta genom gnidning blifver något glänsande. 3:o At den, hållen i munnen, fäster sig vid tungan, och 4:o at den kännes seg, då den tuggas. Med dessa egenskaper har den i äldre tider blifvit ansedd såsom et ypperligt botemedel för sjukdomar och fått namn af Bolus, så längde den är rå och ej præparerad; men Terra sigillata, då den är formerad i små runda kakor, som på ena sidan äro släte och på den andra stämplade med det Rikets eller den ortens vapen, hvarifrån de komma. Detta skedde på det man måtte vara säker at oförfalskad erhålla en Jordart, som för hälsan troddes vara af så förträffelig egenskap, at det land, som häraf ägde förråd, skattade sig lyckeligt. Den eftersöktes och samlades sorgfälligt, hvarigenom flere slags Terræ sigillatæ upkommo, såsom Armenisk, Persisk, Turkisk, Lemnisk, Sachsisk, Böhmisk, m.fl.
      Bolus kan vara antingen fri ifrån Järn, då den är hvit, eller håller den Järn och har då antingen röd, grönaktig, gul, eller mörk färg. Den Bolus, som ifrån urminnes tider blifvit tagen ifrån ön Lemnos, har varit ansedd för den bästa. Se vidare Lemnisk jord. Den fås där så väl af hvit, som röd och gul färg. En röd köttfärgad Bolus, som kommer ifrån Armenien, har blifvit utmärkt med särskilt namn af Bolus Armenus.
      Hvit stämplad Bolus erhålles ej allenast ifrån ön Lemnos, utan ock ifrån flera orter, såsom Armenien och Strigau i Ungern. Se Lithophyl. Born. 1 Del, s. 38. Om en hvit Bolus ifrån Maltha, se ordet Melitæ Terra. För öfrigit förefaller röd, gul och flere slags Bolus på många ställen i Tyskland, Ungern, Italien och flerestädes, äfven i Svenska Grufvor, såsom i Sala, på Herr Stens botten, där en fin röd Bolus satt insprängd i liffärgad Spat och hvit Qvarts. Uti Ulricas Grufva på samma ort är grönaktig Bolus träffad. Vid Högfors i Nya Kopparberget, vid Stenstorp i Wästergöthland och vid Stollberget i Stora Kopparbergs Län är Bolus äfven funnen, utaf hvilka den sistnämde har blågrå färg och håller 40 procent Järn. Se CRONSTEDTS Min. §. 79. Uti Tyskland har den blifvit kallad Fett-thon.
      Hvit Bolus och en hvit Terra sigillata, som blifvit försökte, kändes emellan fingrarne mycket fin, klibbade sig i munnen som lera, blef hård i elden, men smälte icke och rördes ej heller af Skedvatten.
      Bolus communis af röd färg är ej klibbig, men hal emot fingrarne och smälter i munnen med adstringerande smak. I elden blir den hård och svart och står länge emot, innan den smälter.  En annan Terra sigillata rubra har funnits vara af kalkartadt lynne, fräser med Skedvatten, mörknar när den brännes och drages då af Magneten, samt smälter i stark eld til svart glas. SeJärnets Historia, s. 680.

Bolzen kallas vid Tyska Bergverken stora träklabbar, som sättas under förtimringarne uti Gruffchachter.

Bom kallas uti upfordringsverk, eller Vindar vid Grufvorne, en stång med en trissa i ändan, hvarmed den upgående och öfra linan hålles ned på vindkorgen, at den ej stiger för högt och lindar sig för högt up; men vid den andra linan, som lindar sig inunder, sitter en annan stång med en trissa, hvarmed linan vid nedgången hålles opp, at hon ej lindar sig för långt ned på korgen. Den kallas Styrstång. På några orter får det namn af Raja. Se samma ord.

Bomsax är den stora saxen, hvarmed Messings-tafflar vid Messings-Bruken och Kopparplåtar vid Avesta klippas sålunda, at den ena skalmen är fästad vid en stark upstående stock och den andra drifves vid klippningen af 2 eller 4 man med en lång vectis, eller bom.

Bonifacii Penningar, Nummuli Sancti Bonifacii, äro et slags Asterier och betyder det samma som Trochiter, eller stenvandling af hafskräket Stella marina. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 453, och ordet Trochit.
      De likna aldeles de små bröstkakor, eller stjernkakor, hvilka köpas på Apothequen och äro försedde med likadan stjerna. Finnas i myckenhet vid Franckenhausen, Sachsenburg och andra orter.

Bononisk Spat,  Se Bononisk Sten.

Bononisk Sten, Phosphorus Bononiensis, är en tung hvit Spat, som brytes vid Staten Boulogne, eller Bononia, i Italien, och är i synnerhet känd för sin phosphorescerande egenskap, som honom på det sättet meddelas, at han, uti eld på behörigt sätt calcinerad, lägges några minuter i solsken; hvarefter denne Spat lyser i mörkret som et glödgande kol, til dess skenet om en stund förgår.
      Bononiska Stenen förefaller til sit lynne hvit och halfklar, stundom opak, uti ovala bållar, liknande Spatfyllningen uti petrificerade musslor. I anseende til dess ansenliga tyngd, som är 4,500 emot vatten, hörer den otvifvelaktigt til Tungspatslägret, ehuru någre Mineraloger räknadt den til Gipsarter. Några sorter, som af Herr D'ARCET blifvit försökte, hafva uti smältning gifvit et qvickt och skärande glas. Se dess 1:ere Memoire sur l'action d'un feu egal, violent, s. 59 och 61.
      Denne Stenart träffas i jorden liggande i lösa stycken ibland en lös Mergel, eller lera, i synnerhet uti Monte Paderno, 3 Italienska mil ifrån Bologna samt på fälten Roncharia och Pradalbino. De runda äro inuti strålige ifrån medelpuncten och halfgenomskinlige. Charlataner formera med gummi Tragacanth häraf små stjernor och namn, som lysa i mörkret. Se FERBERS Briefe aus Welschlands. 75. Herr MARGGRAF har om denna sten gifvit bästa afhandling uti Berlinska Memoirerne för 1750 och 1754 och bevist at den Spat, som skall äga phosphorescerande egenskap, bör vara fri ifrån järnsmitta. Calcinationssättet, som skall göra stenen skickelig at attrahera ljuset och sedan lysa i mörker, består, efter hans föreskrift, korteligen däruti, at denne sten pulveriseras uti en mortel af glas eller porphyr, efter föregången glödgning, och formeras med tilhjelp af gummit uti små tunna kakor, hvilka inläggas i en Vindtugn emellan kol och brännas, til dess kolen blifvit förtärde och ugnen kallnat af sig sjelf. Stenen tål snarare för stark, än för svag bränning; ty om den ytterligare calcineras ½ timma under Mussel, lyser den så mycket starkare.

Borax är efter behörig raffinering och crystallisation intet annat än et Neutralsalt, bestående af Alkali minerale och en egen Syra, Sedativsalt kallad; men hyser så stort öfverskott af Alkali, at til dess mättning behöfves lika mycket Sedativsalt, som Boraxen sjelf väger.
      Borax finnes i jorden af naturen beredd uti Ost-Indien i China och Konungariket Tibeth, men oren af inblandad jord och fettma, hvarföre den dels i sjelfva Ost-Indien renas genom omsjudning, dels öfverföres rå, under namn afTinkal, hit til Europa at raffineras. Dess härkomst har först i senare år blifvit bekant, sedan Herr GRILL ifrån Ost-Indien förskrifvit nativ Borax, Poun-xakallad, hvilken af Hr. BergsR. VON ENGESTRÖM blifvit undersökt och gifves i synnerhet af trenne förändringar, under namn af Pin-My- och Houi-Poun, som alla bestå af mer och mindre rena, fast otydligt anskutne Boraxcrystaller. At raffinera denna Borax brukas uti China ej vidare konst, än uplösning uti vatten, inkokning, filtrering och crystallisering. Den Jord, under hvilken Poun-xa finnes, är en hvitgrå Mergel, inblandad med fin Borax och et Phlogistikt ämne, men förkastas ändå af Chinesarne såsom odugelig. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1772 s. 321 o.f.
      Herr BergsR. VON ENGESTRÖM har ock på nyss anförde rum beskrifvit tvenne slags Tinkal, den förra af lika egenskaper med Poun-xa, men mera oren af en grå jord, med sand, småsten, gräsrötter och dylikt mera inblandad; den senare bestående af större och mindre platta crystaller, som likna de förra begge slagen, men ligga invecklade uti en rödgul fettma, liknande brun såpa och har en starkare fet lukt, än de förra. Se ordet Tinkal.
      Borax har förr blifvit raffinerad både uti Holland och Venedig, men detta sker nu mera ensamt på det förra stället, sedan denne Fabrique i Venedig blifvit nedlagd. De säkraste underrättelser, som härom gifvas, stämma däruti öfverens, at all den konst Holländarne härvid bruka endast består uti saltets uplösning i vatten, silnng och crystallisation, utan någon tilsats.
      Herr Öfver-BergsRådet FERBER, som uti sin Mineral-Gescshichte verschiedener Länder, s. 332 o.f., närmare beskrifver huru härmed tilgår, berättar sig hafva sedt en hvit jord, liknande til utseende hvit lera, hvilken Herr DEMACHY så väl sjelf berättadt, som ock uti sin Distillirkunst, s. 133 och 198 försäkradt hålla Boras, men intet tilfälle til dess närmare undersökande har då kunnat gifvas. Denne jord skall hafva kommit ifrån Halberstadt.
      Den raffinerade Boraxens förhållande uti smälthetta utrönes lättast för Blåsröret med ljuslåga på kol, i det den först börjar gäsa och häfva sig i åtskilliga utskott och grenar och tvingas, likasom den undergingo en slags torture, men sätter sig, så snart crystallisationsvatnet blifvit utdrifvit och går vid starkare hetta til en klar ofärgad glaspärla, som behåller sin klarhet efter afkylningen. Om Boras förut väl calcineras, eller ock smältes til glas, undvikes den besvärliga gäsningen, men denne egenskap återkommer, sedan Boraxglaset åter dragit til sig fuktighet utur luften, som sker snart nog.
      Herr BergsR. BRANDT har uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1756 ingifvit beskrifning och undersökning om Boras och nämner där såsom et skiljemärke emellan ren och upblandad Borax, at när den är förfalskad, eller utspädd med annat alkaliskt salt, såsom Sodasalt, så hepatiscerar han med svafvel, eller Vitriolsyra och et tillagt Phlogiston, men eljest intet. Det samma skönjes lättast för Blåsrör på kol, ty om Boraxen är ren och oförfalskad, går han uti smältnngen til klar pärla, men är han upblandad med mera alkali, utbreder han sig til en del på kolet och insupes däruti. 
      Borax är uti vatten tämmeligen svårlöst och fordrar vid medelvarma 18 gångor så mycket som dess egen vigt til sin uplösning. Den kan med Vitriolsyra, så väl med våta som torra vägen, genom distillation decomponeras, då dess syra frånskiljes. Se ordet Sedativsalt.
      Boraxens nytta uti Flusser för Malm- och Metallsmältning och uti Metallers förening genom lödning samt uti Emailleglaser m.m. är mångfaldig och hos konstnärer allmänt bekant. Dess förhållande vid Blåsrörs försöker kan inhämtas af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS afhandling om Blåsröret. Jämnför ordet Blåsrör.

Boraxsyra, Se Sedativsalt.

Bord (Nasstuhl) heter det rum, som vid Sulubruk lemnas emellan Forman och Spårret, at Nasen därpå må kunna sätta sig.

Bordsedel vid mynt är myntproberarens profattest på halten uti skrot och korn af en viss myntpost, hvilken attest lemnas in duplo, då den ena förvaras i proflådan och den andra lemnas öpen, som egenteligen Bordsedel kallas.

Bordskiffer kallas en finare Tak- eller Taffelskiffer. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 337. Är det samma som Takskiffern, emedan den, utom någon liten och ofta ingen skilnad i partiklarnes finhet, eljest är af lika egenskaper.

Borech kallas den Borax, som af naturen finnes blandad med Alkali minerale. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 85.

Borr, Se Bårr.

Borras,  Se Borax.

Borst.  Gå på borstsäges vid Garpenberg, då Grufvearbetet ställes lägsefter och ända fram på Malmgången; men gå på Fliss kallas, när arbetet ställes först något på sida om Malmgången, hvarigenom Malmen sedan vinnes i större stycken. På del flesta öfriga ställen betyder dock gå på Flissat gå tvärt på Gången. Se ordet GrufvebrytningStå på borst säges en bergart, som skifrar sig perpendiculairt.

Botrytes kallas en art Tutia, eller sublimerad Zink, som fått form af drufvor och plägar finnas högre up i smältugnen, men Placites är den, som fås lägre ned. Se Tutia. Eljest kallas ock stenarter af drufveform Botrytes.

Botten heter djupaste stället, eller Solan, i en Ort, Sänkning, eller Schacht, och äfvenså nedersta delen af en Härd. Bottnar kallas ock vid kopparsmide de bleck, som sedan nyttjas til bottnar i käril. Se Bottenbleck och Kopparbleck.

Bottenblad kallas den skifva af ler, som i Prberugnen är under Musselen.

Bottenbleck kallas runda och tunna Järnplåtar, af 12, 15 a 18 tums diameter, som smidas vid Plåthamrar och hvarutaf sedan förfärdigas stekpannor och andre smidde bleckkäril.
      Vid Kopparhamrarne smidas äfven sådane runda bottnar af åtskillig storlek, ifrån ½ til 2 alnars diameter, eller därutöfver, och det uti Stapel eller uti ordning ifrån den största til den minsta, så at, då den minsta botten väger 2 marker, kan den största gå til 70 marker.

Bottenbly, Se Verkbly.

Bottenhåll, eller Trumtak, är en fast sten, som i smältugnar lägges på botten öfver trumman, eller det så kallade afloppsdiket. Den bör vara jämn och slät af ansenlig tjocklek och hafva lika bredd och längd, som ugnen innantil, då den tjenar til dess grund. Dock kan man i dess ställe med lika, om ej större, fördel betjena sig af murade hvalf öfver trumman. På detta sätt äro Stora Kopparbergs ugnar äfven inrättade. 
      Vid smältugnar är ock brukeligt at först täcka trummorne med större stenar, eller Decksteine, därplå slås grus, eller grof sandskorpa, och sedan lägges bottenhällen, eller, som den vid Tyska smältverk kallas, Sohlstein, därofvanöfver.
      Vid Masugnar täckas trummorne med en tackjärnshäll, som får namn afGrundtacka, til skilnad ifrån den i synnerhet så kallade Botten- eller Ställhällen (Bodenstein), som är sjelfva ställesbotten. Denne bottenhäll brukas afSandsten, Kalk, eller annan skifrig eldfast Tälgstensart, 9, 10 a 12 qvarter lång, 5 a 6 qvarter bred samt 6 a 9 tum tjock. Se orden Masungsställe ochGrundtacka.
      Bottenhåll, Härdbotten, (Bodenblatt), kallas ock uti hammarsmedshärden den tackjärnshällen, som utgör bottnen uti härden, gemenligen 5 qvarter i fyrkant samt 5 a 6 tum tjock vid Tysksmide, men vid Vallonhamrar är den 5 qvarter lång och en aln bred.
      Uti Stålhärdar nyttjas ock på åtskilliga orter härdbotten af sandsten, men mäst af tackjärn.
      Huru Tälgstenmed mycken förmån kan nyttjas til Bottenhåll uti ugnar vid Blysmältningar ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1760, 1:sta qvart.

Bottenkarl kallas vid Sala den grufvedräng, som står tilreds at passa på bergtunnorne och fylla dem med berg.

Bottennas,  Se Nas.

Bottensats kallas vid Sållsättning det som hålles i botten på sållet at hndra det finares utgång.

Bottenstycke,  Se Hårdbasare.

Bottensulu,  Se ordet Sulu.

Bottna betyder vid Sala Silfversmältning at inslå redningen uti smälthärden.

Boysalt är et brutit ord af Bay, eller vik; hvarmed menas det koksalt, som fås genom hafsvattnets utdunstning utur instängde vikar, eller dammar. SeHafssalt.

Brakor (Schrecken) kallas de rämnor, som upkomma på kanterne af Stångjärn, eller på bleck under smidningen, och måste på de senare bortklippas, så fort de upkomma.
      Stångjärn säges vara brakigt, då det under smidningen tager rämnor tvärtöfver i kanterne af stången, hvilka brakor af klensmeder icke kunna genom vällning hjelpas, eller förenas. De härröra väl mäst af rödbräckt, men stundom af rådt, illa verkadt, eller brändt Järn, då detta fel ej kan räknas vara mycket betydande, mera än i en eller annan stång.

Brakt är det vatten, som skär sig med såpa eller tvål, och ej låddras, hvilket räknas för tjenligaste vatten til Stålhärdning. Sådant får på Tyska namn afHardtwasser.

Branderz kallas den Malm, som jemte metallisk jord, eller kalk, tillika håller inblandad bergfettma. Den får härigenom lika utseende som Stenkol och til sin bränbara beståndsdel kolar den dels up och dels förflyger i calcinationshetta.
      Denne Malmart är i synnerhet funnen här i Riket och beskrifven af Herr CRONSTEDT, som häraf upräknar tvenne slag, en Koppar- och enJärnbranderz. Den förra, ifrån Bispbergs klack och Slädkärrs Grufva på Dahl, behåller elden efter itändning och förtäres til aska, hvarutur rent kopparkorn kan reduceras. Den senare, eller Järnbranderz, är antingen mera eldfast, då den i calcinationshetta allenast förlorar något i vigten, eller ock flygtig i eld, då den under Mussel til större delen förflyger och lemnar blott litet Järnkalk. - Denne Malmart är til ömnighet träffad uti en Järngrufva i Grythytte Socken, Finngrufvan kallad. Den, som här fås, förlorar 44 procent af sin tyngd uti rostning och brinner med någon svafvellåga och lukt samt drages sedan af Magneten och ger 26 procent Järn uti digelprof. Järnbranderz liknar mycket Stenkol, eller Bergbeck, i synnerhet en art ifrån Spakgrufvan i Wäster Silfberget, som til utseende är aldeles lik Bergbeck, utan särdeles hårdhet och tyngd, samt ger uti digelprof 12 procent Järn. Om denna och öfrige förändringar se vidare CRONSTEDTS Mineralogie §. 161 samt Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1751, s. 230 och 232, hvarest denne bergbeckslika malmart får namn afkolspeglande Järnmalm.
      Ifrån Kungsberg i Norige har man ock erhållit en tät kolspeglandeSilfverbranderz, som, utan tecken til någon rikare inblandning, gaf 18 lod Silfver på centnern. Likaledes äro uti en grå stenlera ifrån Knollegrufvan på Dahlsland strödde fläckar träffade af en stenkolslik Silfverbranderz, som uti profvet geck trögt at förslagga och osade svafvel samt gaf, efter verkblyets afdrifning, 22 lod Silfver på centnern, jemte grön blyglas på capellen, som beviste at den tillika var kopparhaltig.
      Vid Schemniz i Ungern förstås med Branderz en Järnochra af brun, eller svart färg, som är rik på Silfver. Se FERBERS Abhandl. Über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 57. - Bruna och svarta Järnochror få eljest vid Tyska Bergverken namn af Eisenbräune och Eisenschwärze.

Brandjärn kallas de järnstenar, hvaruppå större Silfverblickar läggas, då de skola glödgas för at kunna sönderslås, innan de sättas på Finertesten.

Brandprof,  eller Finprof, är det prof, som göres på det bergfina, eller finerade Silfret, at efterse dess halt.

Brandsilfver kallas Silfret, sedan det undergådt Finering i stort och bör då hålla minst 15 lod 15 grän fint.

Brandskiffer,  Se Stenkolsblomma.

Brandsten,  Se Formtak.

Brandörke, eller Brandyrke, kallas den Myrmalm, som inuti liknar brändt stål.

Brattenburgs penningar, Nummuli Brattenburgenses, äro stenvandlade små ostronskal, eller Ostraciter, af hvitstyfrars storlek, eller något större. De hafva sitt namn däraf, at de blifvit fundne i Skåne på Ivön i Villands härad vid det gamla Brattensborg.

Braunerz, eller gediegen Braunerz, har uti Saazerkreis i Böhmen blifvit kallad en ganska mörk Rothgülden. Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen, s. 104.
      Braunerz, eller rätteligen Bräune, betyder eljest en brun Järnochra, som förefaller vid ädla Malmgångar och hvaruti ofta träffas flere gediegne metaller, såsom Silfver, Qvicksilfver, Koppar. Se vidare ordet Gilbe.
      Uti sådan lefverbrun Järnochra, eller Bräune, kan stundom händelsevis vara inblandad någon vittrad Silfvermalm af Rothgülden eller Glaserz, då den får namn af minera argenti hepatica, Silberbraunerz, eller Lebererz. Se WALL.Syst. Min. T.II. s. 338. En annan gång kan med Bräune vara inblandad något rödbrunt Kopparglas, merendels hårdnadt, eller förstenadt, då den får namn afKupferlebererz. Se CRONSTEDTS Min. s. 173. Då kallas den ochBraunkupfererz, (Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 468), men bör intet confunderas med den brunaktiga Svafvelkiesen, som Lefverslag kallas. Se ordet Lefverslag.

Breccia är et Italienskt ord och betyder en slags hälleart, hvilken är sammansatt, eller ihopgyttrad, af störe eller brutne bitar och körtlar af bergarter och kan til exempel bestå af kalkstensstycken med kalk ihopfäste, af Jaspiskörtlar med Jaspisämne sammanlimmade o.s.v. Genom särskilt tilnamn utmärkes vanligen det ämne, hvarutaf en Breccia består, eller som utgör dess körtlar, och efter denna grund komma dess förnemsta förändringar at upräknas och beskrifvas.

Breccia arenacea får den Breccia heta, som utgöres af sammangyttrade sandstenskörtlar. Den finnes i jordstenar i Dalarne, uti Zweybrücken, Frankrike, Schlesien och flerestädes. Se FIBIGS Mineralogie s. 230.

Breccia calcarea, eller den Breccia, som består af Kalksten, med gluten af samma ämne, hörer rätteligen til Marmorarter, och finns därunder uptagen. SeMarmor.
      Om en annan slags kalkartad Breccia, hvaruti Lava och Qvartskorn sitta insprängde, se Cicerchina.

Breccia indeterminata kallas den Breccia, som består af åtskilliga hvar för sig sammansatte hällearters körtlar. Se CRONSTEDTS Min. §. 275.

Breccia jaspidea,  Diaspro Brecciato, består af Jaspiskörtlar med Jaspisämne ihopfästade. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 272. Den hörer ock til den art Breccia, som får namn af Puddingsten. Se samma ord.
      En vacker Breccia, som utgöres af kantige och med jaspisämne sammanbundne kiselstenar, af flera olika färgor, är i Frankrike känd under namn af Caillou de Rennes. Se Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit., Tom. II. s. 578.

Breccia porphyrea kallas den Breccia, som består af Porphyrkörtlar med Porphyr- eller groft Jaspisämne sammanhäftade. Sådan finnes i Dalarne. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 275.

Breccia qvartzosa består af Qvartskörtlar med något obekant gluten sammanhäftade. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 274.

Breccia saxosa är et namn, hvilket i allmänhet tillägges alla sådane arter af Breccia, som bestå af flera hällearters körtlar. Se CRONSTEDTS Mineralogie§. 275.
      Denne Breccia finnes mäst uti lösa kullerstenar här i Riket, sammangyttrad af rundaktiga Kisel- och Hälleflintstenar samt Jaspisarter, merendels af brun och rödbrun färg med et rödt gluten sammanhäftade, som tyckes gifva tilkänna, at järn däruti varit det förnämsta bindande ämne. Uti åtskilliga tyska orter utgör denna Breccia hela berg, såsom uti Furstendömet Schweidniz består det hufvudsakeligaste stenlagret öfver Stenkolsflötserna af sådan Breccia. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs1. Del. s. 123. - Omkring Boisza uti Siebenburgen finnas äfven hela berg sammansatte af rundaktiga hällearter, med en stenhärdad lera tilhopagyttrade, som utgöra en art Breccia. Vid Lorettogrufvan, i samma landsort, drifves en stoll uti en grå och gul sandsten, hvarpå följer en Breccia arenacea, som därBackstein kallas och består af rundaktiga sandstenar, med en gemen lera sammanlimmade. Se VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 110 och 123.
      Breccia sammansatt med et qvartsigt gluten, eller kitt, af åtskilliga hällearter, såsom Hornskiffer, Hälleflinta, Kalksten, Järnbinda, Granit och Gneisarter, utgör hela 10 famnars höga klippor på Schweiziska bergen omkring Bern. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 3:dje stycket s. 220.
      Breccia saxosa kallas af Herr Bergmästaren EDELFELT en grof Granitart, eller gyttring af Fältspat och hälleflinta, hvaraf bergen finnas bestå uti Medelpad och Ångermanland, i synnerhet omkring sjön Ljungan. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 92.
      Utom det at Brecciaarter kunna utgöra hela berg, hvarutaf exempel redan äro nämde, träffas de ock ofta emellan andra lager, eller hvarf, uti flodlägrige berg och äro väl då ej sjelfve malmförande, men kkunna tjena til tak för malmflötser, som Herr HAIDINGER anmärker uti Herr HofR. VON BORNSPhysicalische Arbeiten, 2:dra årgångens 2:dra qvartal, s. 98.

Breccia silicea består af kislar med Jaspisämne, eller annat af dylik art ihopfästade. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 237.
      Af denna hårda rätteligen så kallade Breccia finnas uti Italien i synnerhet följande förändringar, som äro orientaliske, nemligen:
      1:o. Pietra Fruticulosa, sammansatt af runda, gula och röda kislar, med svarta dendriter af Järn på de gula kislarne.
      2:o. Breccia verde d'Egitto. Består af sammangyttrade dunklare och ljusare, dels runda, dels oformliga gröna stycken, som dock icke antaga någon hög politur. Har fordom tjent til pelare i stora byggnader, men finnes nu mera icke i så stora stycken. Se Hr. FERBERS Briefe aus Welschland, s. 259.
      Til Breccia silicea kann ock räknas Jaspis Calcedonica PLINII. Häraf finnas uti hälleflintbergen omkring Almvik uti Calmare Län vackra stycken, bestående af en fin rödlett hälleflinta, eller grof Jaspis, med hvita Calcedonfläckar och ådror. 
      Den Breccia, som är sammansatt af runda eller ovala stycken, får i synnerhet namn af Puddingsten. Se samma ord.

Breda är en vid Blecksmide brukelig förrättning, hvilken på det sättet tilgår, at, sedan ämnesjärnet til takplåtar blifvit urvällt, eller uträckt på längden samtbladadt, liknadt och sammanvikit til en Stört, emottages det af mästaren och utdrages under samma eller en annan Bredhammare allenast på bredden, efter gifvit mått, til färdige Störtbleck, hvilket egenteligen breda kallas; hvarefter det omklippes til enkla bleck, eller plåtar, och planeras til inpackning. SeBlecksmide.
      Breda kallas ock vid Silfververken den blandning af flera arter Silfvermalmereller Slig med tilsatser, eller beskickningar, af Blyslagger, Kies, Härd och dylikt, som hvarftals jämnt utbredas på hyttealfven, stratum supra stratum, til den mängd af hvarje sort, som af hyttmästaren förordnadt blifvit, så at smältaren vid upfatningen med malmlutan på tråget får beskickningen i sin rätta proportion. Utaf den rätta stora, eller så kallade Storbredan, drages ned en mindre så kallad Småbreda, som varar allenast någre upsättningar i sänder. Den större bredan räcker et dygn, eller två. Huru den vid Sala smältningar tillagas, se Silfvertilverkning.
      Vid Masugnar är ock försökt at på lika sätt tillaga Bredor af flera Järnmalmssorter med dess tilförordnade Kalk, eller Limsten, med god nytta. - Vid några Kopparverk kallas en sådan Malmblandning Ströja.

Bremmerort kallas vid Tyska Bergverken en afsättning uti en ort eller et Schacht, som tilkommit däraf at arbetarne, som afsänkt Schachten til någon gammal Grufva, ej träffadt rätta lodlineen, eller puncten emot dem, som ifrån Grufvan arbetadt upföre uti Fürsten, hvarigenom upfordringen uti et sådant Schacht ej kan gå med en linea, eller sänkrätt.

Bremmerschacht, Se Schacht.

Brencas kallas en sort fint Ost-Indiskt Tenn af samma art som Qvebecs, eller Malacca Tenn, renare än det Engelska, och det bästa til spegelfolium, til Coccionells färgen höjande och til Purpura mineralis. Dess Gravitas Specifica har befunnits vara til vatten som 7,310, då det Engelska varit som 7,391 til 1,000.

Brescianerstål är egenteligen det renaste och hårdaste Smältstål, ellerRåstål, som ock Kärnstål kallas, hvilket ej undergår någon garfning eller omsmältning, utan utsmides straxt til smala fyrkantiga stänger, som härdas och afslås til 1 ½ alns längd samt inpackas uti små laggfat och försäljas til en stor del på staden Milano, eller Meyland, hvarföre det också är bekant under namn af Milaneserstål. Har förnemligast fådt sit namn ifrån staden Brescia uti Venetianska Gebietet, hvarest det ifrån äldsta tider blifvit tilverkadt, men eftergöres nu uti Öfver-Steyermark vid Turach och förnemligast uti Kärndten och Krain samt på flera orter af den bekanta Stahlstein, Phlintz, eller hvita Järnmalmen, med Blodsten försatt. Se Hr. Prof. HERMANS Beschrebung von Brescianerstahl. Det sämre Brescianerstålet, som kan råka at vara otätt, eller järntågigt, kallas Mok. Se vidare Råstål.

Brianzonerkrita är rätteligen en Speckstensart, som i synnerhet är hvit, skifrig, halfklar och så lös at därmed kan skrifvas eller ritas på kläde, likasom med vanlig krita, och är den samma som kallas Creta Sarctoria, eller Smectis.

Brillant kallas vid Diamantslipning den figur, som upkommer, när hufvudfigurens, eller octaëderns, tvenne spetsar afskäras til olika afstånd ifrån basen och sidorne rundtomkring slipas i facetter, så at endast begge qvadratplana på ändarne lemnas qvar, utaf hvilka det större vid infattningen kommer att sitta öfverst och det mindre, som är ganska litet och nästan som en prick, neder vid botten.
      Brillanterade heta rättast andre stenar af sämre art, såsom Bergcrystaller, när de äro slipade i Brillantfigur. Dylike af stål kallas Stålbrillanter.

Brillosen är et Tyskt namn på et slags smältugnar för Silfvermalmer, som merendels hafva ingen Stickhärd, utan allenast tvenne uti Förhärden utskurne rum, eller Stybbeshärdar, då godset, eller verkblyet, efterhand under smältningen växelvis uti endera utrinner utur tvenne ögon, eller öpningar under ugnsbröstet, och då den för smältaren nödige Trittstein är lagd midt frammanför Förhärden.
      Desse Brillosen, eller ungarische Osen kallade, emedan de i Ungern först blifvit upfunden, anses medföra den förmån at när den ena Härden blifvit full och dess motsvarande ugnsöga med fuktadt stybbe tilstoppadt, kan man hafva tid nog til upränsning och nytt stybbes inslående, medan verkblyet samlas, eller utflyter, i den andra Härden; i stället för at då man har blott en Härd och den under smältningen måste omlagas, händer at det nya inslagna stybbete intet hinner fullt torka förrän den heta Metallen åter börja utrinna, som, när den råkar fuktighet, kan flyga eller kastas omkring med en häftig knall och förorsaka olyckor.
      Stundom plägar ock Stickhärd bifogas til Förhärden, då Metallens utrinnande sker mycket fort. Den dubbla Förhärden liknar eljest et par glasögon, eller Brillen, hvaraf namnet tyckes vara tagit. Se vidare CRAMERSMetallurgie, 3:dje Del. s. 16 och 17. 
      Brillosen hafva ock varit brukade med tvenne Förhärdar, jemte hvarannan, svarande hvar emot sitt eget ugnsöga. Se SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 63.

Brinna til sulu, Se Sulu.

BroLagbro, kallas den underbyggnad vid Hammarverk, hvaruti Standsulorne hafva deras fäste. Se Hammarställning.

Brocatello är et mindre allmänt namn, som rätteligen betyder en fläckig Marmor, eller sådan, som har flera vackra färgor, då gärna med et tillagt ord utmärkes, hvad slags färgblandning menas. Således är Brocatello di Siena en gul Marmor med svarta ådror, eller har den purpurfärgad botten och blifver då genom bränning i eld aldeles röd. Denne marmor brytes vid Montarenti, 8 mil ifrån Siena, och brukas öfveralt i Italien. Se Hr. FERBERS Briefe aus Welschland, s. 302. Brocatello di Spagna skall betyda en Marmor, som är gul, hvit eller röd. Se CRONSTEDTS Mineralogie s. 34.

Brocatellporphyr är en art Porphyr, som har gula fläckar på röd botten och är til utseende nästan aldeles gul. Den är hårdare än Jaspis och berättas Pompeji och Cleopatræ stoder i Alexandria härutaf vara gjorde. Stundom får den ock heta Brocatello rosso. Se DUTENS von Edelsteinen s. 85 och WALL. Syst. Min. T.I. s. 415.

Broms är vid Hammarställning en stark träklots, som sitter emellan Standsulorne ofvanför nyckelen emot Slagträdet. Se Hammarställning.
      Broms kallas också et stycke träd, som häftas vid ändan af tryckaren och hvaremot hammarskaftet slår, men brukas på få ställen.
      Broms vid  Spel, eller upfordringsverk, se BrömsBrömsa och Brömshjul.

Bronce,  Se Bronze.

Bronco Metall  är det samma som Prins Roberts metall. Se detta ord och WALL. Chem. Phys. 2 Delens tredje afdelning s. 325.

Brontias är en petrification af Sjöäplen, eller Echiniter. Se ordet Echiniter och WALL. Syst. Min. T.II. s. 507.
      Brontias kallas ock Hagelsten, emedan man föregifvit at den med hagel nedkommit utur luften. Har af dylik orsak också fått namn af Ombria. Se HÜRNERS Lex.

BronzeBronze-metall, eller Bronce, är merendels en blandning af Koppar, Zink, litet Tenn och stundom Bly til olika proportioner, efter hvar och en konstnärs olika recepter. Brukas förnemligast til stora Statüer och ornament samt antager genom anlöpning uti varma, jemte kokning och öfverstrykning af en slags hälla, en brunaktig färg.
      Bronze kallas ock stundom Prins Roberts metall och skall bestå af 6 delar Koppar och 1 del Zink. Härmed kan ock menas den blandning, som brukas för klockor och Metall-Canoner, hvilken dock är en annan composition. SeKlockmetall. - Om Bronze-metall göres af 4/5 Koppar och 1/5 Tenn, som gemenligen brukas til klockor och Statüer, erhåller blandningen 1/10:del större specifique tyngd, än begge desse Metaller skulle äga, innan de äro sammansmälte.
      Bronze kallas också den gulaktiga kopparfärgen, som med Fernissa sättes på hvarjehanda bilder och Statüer af Gips, at därmed få en likhet af äkta Bronze-metall. Den tyckes vara en art af Aurum musivum. Efter föreskrifter skall den bestå af Koppar, som blifvit fäld med järn utur solution i Skedvatten. Af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS därå anstälte rön, införde uti Opuscula Chemica, Vol. III, s. 162, finnes at denne Bronze icke innehåller Tenn och Svafvel, som vanlig Aurum musivum, ej heller koppar ensamt, utan gifver en blyartad regulus med tecken til koppar och förmodas vara någon variation af Aurum musivum med Bly tilverkad.

Bronzering på koppararbeten är en castaniebrun färg, som erhålles genom anlöpning, då koppararbetet hålles öfver hettan, til dess alla anlöpningsfärgor, gult, grönt, och blått, äro öfvergångne och en sådan brun färg sluteligen visar sig, som då genom polering bibehålles, men förgår, om något surt tilkommer. På poleradt Järn erhålles också en art Bronzering, då det öfverstrykes med en blandning af bomolja med Butyrum antimonii. Se Järnets Hhistoria, s. 61, 62, 63, 165, och ordet Brunera.
      Til kopparens Bronzering skall uti China brukas en composition af spanskgröna, 3 1/2del, rödkrita 3 1/2del, cinnober en del, som fint sammanrifne göras til en smörja med lefver af en anka och något vatten, at det blifver som en tjock välling. Härmed öfverstrykes koppararbetet 10 eller 12 gångor, torkas uti solen och aftvättas åter med vatten hvar gång. Kopparen bör dock förut vara väl slipad med kol och ättika samt fint polerad, då Bronzefärgen skall blifva vacker. Se Göteborgs Journal, eller Samling af rön och uptäckter, 2 Del, s. 382.
      Om Bronzering på Järn med linolja m.m. ses uti samma Journal, s. 104, och uti Järnets Historia §. 18.

Brooso metall är det samma som Klockegods. Se detta ord och WALLER.Chemia Physica, 2 Del, s. 384.

BrostenTimpeltak, kallas vid ställets inmurning uti masugnen en stadig, eldfast stenhäll, af 6 til 7 qvarters längd, som lägges in på begge sidstenarne öfver Timpelen och hvarpå Timpelmuren uti utslagsbröstet sedan upföres. SeMasugnsställe.

Brott, eller Stångbrott, kallas vid vattukonsters byggnad til Grufvor den inrättning, hvarmedelst en Stånggång föres til någon sida, eller uti en annan direction, än den fått ifrån konsthvefven, som vid åtskilliga tilfällen förekommer.
      Sådane stångbrott äro antingen horizontaile, då stånggången ofvan jord måste med sin verkan dragas til någon annan Grufva, eller verticale, då den skall gå ned på djupet uti Grufvan, antingen lodrätt, eller uti Donläge.
      Den förra händelsen, eller en stånggångs horizontaila afbrott, förklaras med perspectiv-ritningen Tab. VII, hvaruti de förnemsta stycken äro med deras brukeliga konstord under mindre alphabetet särskilt detaillerade.
Fig. 1. visar den enkla stånggångens afbrott.
A, - Vändvalls-resningen.
B, - Kappa.
C, - Sträfvor, eller stöd.
D, - Sulu.
E, - Vändvallen.
F, - Vändvallsarmar.
      f, Tapp.
      g, Öron.
      h, Ringar.
      k, Hängnagel.
G, - Vändvallsnål och pannor.
I, - Hjelparm.
K, - Sugjärn.
      l, Öra på Sugjärnet.
      u, Dubbelöra.
      m, Halsen.
N, N, Skenor.
När någon konstarm jemte linanan skall tilsättas, sker det med en Sug- eller Suhake, som visas så väl på stånggången, som särskilt under bokstafven O.
      p, Grind- eller bottenjärnet.
      q, Blecket.
      r, Nabbisen.
      s, Sluta, eller Sprindt.

Fig. 2. visar et Brott med dubbel stånggång.
A. - Resning.
B, - Kappa.
C, - Nastuga.
D, - Mellan-sulu.
E, - Sträfvor.
F, - Öfra Vändvallen.
G, - Vändvallsarm.
H, - Ortringar öfver nålarne.
I, - Midtpå-ringar.
L, - Nedra vändvallen.
M, - Oro-öron.
N, - Hjelpjärn med dubbla käftar.

Tab. VII. Fig. 3, o.f. visar et verticalt konstgångsbrott, nederr uti et Schacht.
Fig. 3. Hela Stångbrottet sammansatt.
A, Storstångs Sujärn. Uti detaillerad figur til samma ritning utmärker:
      a, Nacken.
      b, Bössa.
      c, Grenen, eller Skenor.
      d, Nagelhål.
B, - Bänklag.
C, - Stollag.
D, D, Resningen.
E, - Skrufresningen.
F, - Orobänken.
G, - Dynlag, eller katt.
H, - Öron.
I, - Oroarmar.
K, - Tapphål och därtil hörande tapp på detaillerad ritning.
L, - Åsen, eller oro-axel uti hel stång, med därtil hörande öfver- och underpannor.
M, - Ororingar. Af dem kallas de ytterste ortringar.
N, - Oro-öron.
      e, Halsen. Se detaillen til Fig. 3.
      f, Öra och örhålet, eller ögat.
O, - Hjelpjärn.
      g, g, Långjärnet.
      h, Käftar.
      i, Nagel.
      k, Nagelhufvud.
      l, Sax, eller sprindt och sprindthål.
P, - Oro-armringar.
Q, - Storstången i Schachtet.
R, - Suhake.
      m, m, Botten. Se Detaillen.
      n, n, Sträfvor.
      o, Nabisen.
      p, Saxhål med sax.
S, - Småstångs Sujärn.
      q, Öga.
      r, Halsen.
      s, Skalmar.
T, - Småstången.
      När stångraden uti Schachtet måste brytas utur lineen, sker det medorovinklar, som visas uti Fig. 4; eller med hel oro, som ses af Fig. 5.

Bruk kallas i allmänhet alla de ställen, hvarest med tilhjelp af tjenliga inrättningar och byggnaderr, åtskillige metaller och mineralier och stundom någre andre ämnen, antingen ifrån sin första råhet, eller et ännu oberedt lynne, bringas til den renhet och det rätta skick, som fordras til deras lämpande för särskilta behof. Uti et mera inskränkt begrepp förstås dock med Brukinrättningar til stångjärnssmide. Åtskilligt, som bör vid deras byggnad i akttagas, nämnes under ordet Bruksbyggnad och grunden til deras rätta värderande undenr Bruksvärdering. Om de härvid nödige verkstäder, ugnar och machiner, se Hammarsmedja, Hammarställning, Stångjärnshammare, Hammmarsmedshärd, Bränstålsugnar, Kniphammarställning, Valsverk m.fl., äfvensom hvarje tilverkningssätt under dess särskilta namn. - Om Bruksidkares, Städers och Borgerskaps ömse förmåner och skyldigheter, i afseende uppå bruksrörelsens drift och föryttrandet af dess effecter, kan i synnerhet uplysning hämtas af Herr Notarien FLINTBERGS härom författade och under trycket varande arbete, enligit dess år 1787 utgifne Prospectus och profark.
      Alla inrättningar för finare Förädling komma under namn af Fabriquer.

Bruka säges vid Stora Kopparberget så väl den bergsman, som äger kopparbruk, som ock smältaren, utaf hvilken arbetet förrättas. Se ordetBergsman.
      Brukning betyder ock Tackjärnssmältningen vid masugnar. Se Hyttebruk.
      Bruka Stål är det samma som Garfva.

Bruksbyggnad. Då med Bruk icke förstås annat än de inrättningar, som fordras til stångjärns producerande, så hörer egenteligen därtil intet mera, än Masugn och Hammare, men innan sådan byggnad kan anläggas, måste nödige ämnen och medel af lönande malmfång, skog och vattufall vara at tilgå och det alt uti sådan belägenhet at desse naturlige förmåners nyttjande ej strider emot allmänna Författningar, eller emot andra medborgares bättre rätt. I anseende därtil fordras för bruksbyggnad aldraförst den styrande Magtens tilstånd och, innan det kan gifvas, måste först undersökning begäras och förordnas af Kongl. BergsCollegium at hållas af närmaste ämbetsman, eller Bergmästare i orten, som då förnemligast har at i akttaga följande omständigheter, såsom:
      1:o. At en viss termin på tjenlig årstid blifver til undersökningen utsatt och uti närmaste socknar däromkring någre veckor förut af predikstolarne publicerad, til grannars och Bruksägares kunskap, som därvid kunna hafva något at påminna.
      2:o. At en noga underrättelse tages om det utsedde byggningsstället, i anseende til dess belägenhet.
      3:o. Om byggnings-Herren äger grund och damfäste, eller därom öfverenskommit med rätta jordägaren.
      4:o. Om någon genom vattnets up- eller afdämning kan blifva förfördelad.
      5:o. Huru god och pålitelig järnmalm kan erhållas, i fall masugn sökes; eller hvarifrån tackjärn kan lofligen köpas, om hammarbyggnad ensamt åstundas.
      6:o. Hvad tilgång som gifves på skog til et sådant verks drifvande för framtiden.
      7:o. Om odisponerad allmänning finnes, som därunder kan läggas emot Recognition: til huru stor kolning den kan skattas och huru mycket uti Recognition til Kongl. Maj:t och Kronan därföre kan komma at betalas, samt om därpå finnes någon mast- eller ekskog, som bör fredlysas.
      8:o. Huru stor tilverkning, som med skogens bestånd i längden kan åstadkommas och om intet förfång kan ske för något nära därintil belägit ädlare verk uti kolpris eller forlöner, m.m.
      9:o. Hvad lägenhet, som kan gifvas öfver land och sjöledes til järnets afsändande, m.m.
      För öfrigit tilkommer Bergmästaren at vid sådane undersökningar i akttaga hvad Kongl. Förordningar i denna vägen innehålla, i synnerhet af den 19 April 1740 om Stångjärnsmidet samt Förklaringen däröfver af den 12 April 1748, likaledes ytterligare Kongl. Förordning om Stångjärnssmidet under den 3 Julii 1753, äfven som Kongl. Maj:ts Bref til Dess och Rikets BergsCollegium, under den 10 Maji 1748. Genom Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning under den 22 October 1784 är dock vid 1000 Riksdalers vite förbudit at vidare söka något tilstånd til nya hammarverks byggnader. Således kan väl sådan bruksbyggnad nu mera icke förekomma om icke genom hamrars och smidesutflyttningar ifrån et til et annat ställe, hvarvid Kongl. Förordningen af den 12 April 1748 och af den 11 December 1766, 6 §. böra i akttagas.
      För en anläggare til bruksbyggnad är, utom alla förenämde omständigheter, angelägit at noga iakttaga: huru vida vattudraget och tilgången däraf kan vara tilräckeligit: huru hufvuddammen och hålldammar må med beständighet för framtiden grundläggas och byggas samt huru masugn och hammarverk må med bestånd och förmån inrättas, m.m. som egenteligen hör til Bergsmechaniquen och hvarom äfven kan ses orden Masugnsbyggnad, Hammarsmedja och Hammarställning.

Bruksvärdering, eller sättet at finna et Bruks rätta värde, består hufvudsakeligen i tvenne omständigheter, nemligen först at lära känna dess årliga afkastning och därnäst at anse denna afkastning som interesse til en summa, eller et Capital, som föreställer Brukets hela värde; då förut är stadgadt til huru många procent af sitt Capital samma interesse bör beräknas.
      Brukets årliga afkomst blifver då bekant, när hela förlaget, eller tilverkningskostnaden, förökad med sjelfva förlags-interesset, drages ifrån järnets försälgningspris, som til något visst medeltal bör antagas. Förlagssumman, det är all den kostnad, som för bruksrörelsen fordras, upkommer genom multiplication af tilverkningens eller smidets storlek med omkostnaden på hvarje skeppund; som genom jämnförelse af flera års bruksböcker på det nogaste bör vara uträknad. Förlags-interesset torde ofta kunna tagas til 9 procent i anseende därtil at ägaren minst halfannat år måste stå i förskott för hvad som til smidet erfordras. Se G. RINMANS Acad. Afhandl. om Järnets tilverkningsvärde, s. 40. Följande exempel torde gifva närmare uplysning huru uträkningen sker.
      Då tilverkningen antages til 2000 skeppund och omkostnaden på stångjärnet beräknas såsom i bemälte Afhandling s. 41 exempelvis utsättes, eller til 3 Riksdaler 34 Schilling 8 runst. Skeppundet, blifver hela förlaget 7444 Riksdaler 21 Schilling 4 runst. Och interesset därpå 670 Riksdaler, i fall det efter nyss förut nämde anledning tages til 9 procent. Således när desse summor sammanläggas, utgör hela tilverkningskostnaden en summa af 8114 Riksdaler 21 Schilling 4 runst. Järnets försälgningspris kan antagas til 6 Riksdaler, som på 2000 skeppund gör 12000 Riksdaler, hvarifrån drages de 8114 Riksdaler 21 Schilling 4 runst. då återstoden, som är Brukets behållna afkomst, blifver 3885 Riksdaler 26 Schilling 8 runst., hvilken afkastning, eller behållning, ansess som interesse a 12 procent, gifver en summa af 32379 Riksdaler 29 Schilling 4 runst. som är Brukets värde.
      Om någon annan afgift, såsom til exempel i Upstäderne, skulle gifvas, bör den förut ifrån behållningen afdragas.
      Vid Bruksvärderingar för Bancolån beräknas procenten annorlunda, enligit åtskillige härom utgngne Kongl. Förordningar, utaf hvilka Kungl. Maj:ts senaste Nådige Förordning af den 4 Februarii 1757 utsätter interesset vid värderingen til 9 procent. Det bör ock noga observeras om Bruket har egna skogar, hemman och dylikt, hvaraf sedan slutas, huruvida det har bestånd i längden och i hvad mån desse och flere omständigheter, som i Kongl. Svea HofRätts Bref af den 6 augusti 1752 finnas upräknade, öka eller lindra tilverkningskostnaden.

Brunera betyder at vid försilfring, eller förgyllning polera de pålagde guld- eller silfverbladen. Då en förgyld metall skall poleras, så at den får sin rätta glans, har hos konstnärer af ålder varit brukeligt at gnida den med Blodsten, som vätes i ättika; men träd, som med guld- eller silfverblad blifvit försilfradt eller förgyldt, poleras med hund- eller vargtänder.
      Brunering på järn göres sålunda at råpoleradt järn anlöpes uti hettan, til dess det börjar taga en mörkblå färg, då det, under bibehållen hetta, gnides med en slipad hård Blodsten, til dess det får en mörkblå, eller brunaktig färg, som någorlunda bevarar det ifrån rost. Se vidare härom, äfvensom huru järnet på et annat sätt bruneras med saltsyra, eller Butyrum antimonii, uti Järnets Historia s. 17 och 61. Detta senare kallas egenteligen Brunbetning.
      På koppar kallas det Bronzering och sker på annat sätt. Se Bronzering.

Brunn heter rätteligen uti Stora Kopparberget sänkningar, som anläggas uti ras, men Sänkningar kallas de, som nedslås uti fast klyft.

Brunnsalt, Se Källsalt.

Brunocker kallas en brun järnochra. Se Ochra.

Brunroth,  Engelsk Brunroth, Cimolia purpurescens, är en ljusröd, järnhaltig och lerartad jord, som kommer ifrån England och brukas dels af målare, dels ock af handskmakare til gemena klippingskins färgande. Den är något finare och ljusare, än den så kallade Engelska rödmullen, men för öfrigit af samma ämne. Uti elden upglödgad blifver mörkare och sträfvare, eller mera hård, men uti stark hetta går til svart slagg.
      Om den bekanta Ljusochran, som är en ljusgul järnochra uti en fin lera, brännes lindrigt i koleld, får den samma färg och kan brukas til samma behof som Brunroth. England öfverflödar af sådane röda och gula jordarter af ljusare och mörkare färgor, dels ler- och dels kalkartade; och behöfver således intet förskrifva Brunroth ifrån Persien, som POMET menar.
      Såsom järnhaltig kan Brunroth, likasom ljus- och brunocher, äfven nyttjas til svart glasur på taktegel. Jämnför ordet Rödmylla.

Brunschwigergrönt är en art berg- eller mineralgrönt, som efter berättelse skall göras af tunna kopparbleck, som läggas uti en uplösning af salmiak med rent vatten uti en flaska, som hålles täpt med papperspropp och ställes uti varmen samt omskakas tidtals, at den til grön färg uplöste kopparen får skilja sig ifrån blecken och sätta sig til botten. När intet mera angripes, afhälles denna luten och ny tilslås at efterhand corrodera den ännu oförtärda kopparen. Den fälde gröna färgen utlakas med vatten och torkas. Se WEBERS Fabriquen und Künste, 1781, s. 29.
      Efter gjorde försök lyckas också denne beskrifning rätt väl. Färgen blifver rätt vacker samt mera ljusblå än grön, då den rifves med terpentins-olja och anstrykes med lackferniss; men med brun linolje-fernissa får den mera oren grön färg. Om denna färgens godhet, kännemärken och förmåner, kan läsasGebrüder GRAWENHORSTS Nachrichten, der Grawenhorschischen Fabrique betreffend, s. 36.

Brunsten, Magnesia nigra, är efter de allmännaste kännemärken en svart och tung malmart, som merendels sotar händerna och kan lätteligen rifvas til et svart pulver. Dess specifica tyngd har befunnits til vatten som 4,181 til 1,000. Träffas ock stundom något hårdare, svart och slaggtät, dels utan någon viss form, dels ock drufformig uti halfrunda klot och droppar, liknande svart Blodsten, antingen helt tät eller ock uti brottet trådig. Den lösa mullartade, drager vattnet til sig och förökas därmed uti tyngden, nästan som en krita. Af sådan beskaffenhet är den mästa Brunsten, som aldaförst här i Riket blifvit uptäckt uti Leksans Socken och Dalarne, år 1756, uti det så kallade Skidberget, och finnes til dess förändringar och förhållande uti smältning med andra kroppar och med uplösande medel beskrifven, tillika med flera på andra orter träffade arter, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1765, s. 242 och följande.
      Brunsten har af äldre Mineraloger blifvit stundom ansedd som en egen jordart, och stundom räknad ibland järnmalmer och i anseende därtil fått namn af Syderea, men är i senare år til sin rätta beskaffenhet närmare undersökt och befunnen vara en särskilt malmart eller kalk, som förer en egen metall, kän under namn af Magnesium.
      Uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1774 har Herr SCHÉELE gifvit tilräckeligaste kunskap om Brunsten och dess förhållande med andra kroppar, och uti samma års Handlingar s. 194 har Herr Prof. och Ridd. BERGMAN bevist Brunstens metalliska lynne af dess tyngd, dess förmåga at färga glas och fällning med blodlut; hvilka egenskaper endast tilkomma metaller. Vid lika tid gjorde Hr. Assessor GAHN samma uptäckt genom reductions-försök uti ganska häftig eld, då utaf Brunsten erhölls en hvit metall, som är på det högsta svårsmält och svårligen kan skiljas ifrån järn. Om koppar cementeras uti lika mycket, eller något mera Brunsten jemte kolstybbe och ändteligen smältes med stark hetta, förenar sig denne metallen med kopparen, som däraf får några procents tilväxt uti tyngden och blifver til en hvit metall, utan at förlora något betydande uti smidigheten och utan at något tecken til järn däruti kan rönas. Dock anlöper denne hvita färgen och blir rödaktig uti luften. Huru för öfrigit med reduction tilgår och om sjelfva metallens egenskaper, se ordetMagnesium.
      Brunsten har fordom kommit ifrån Piemont, men är sedermera funnen på många ställen i Tyskland, England, Frankrike och Norige, så väl som flerestädes här i Riket, och förefaller i naturen antingen lös och mör, eller i förstenadt lynne, merendels af svart, brun, eller röd färg. I begge händelser är den en ren metallisk kalk, då därifrån allenast undantages en hvit, men ganska sällsynt Brunstensart, som skall vara mineraliserad med luftsyra. Se BERGMANS Sciagr. Regni Min. s. 146. Denne hvita Brunsten har man uti runda pärlor funnit uti en drus ifrån Kungsbergs grufva i Norige, äfven i form af en skorpa, eller likasom et foteral, som beklädt pyramidaliska kalkcrystaller, eller så kallade svintänder, ifrån Dannemora grufva. Den svafvelgula slaggen, som faller vid masugnarne af en del Dannemora malmer, tyckas ock hafva sitt ursprung af någon inblandad Brunsten, hvilken uti smältning gifver en dylik gul slagg och torde bidraga til Dannemora järnets benägenhet at givfva godt stål och et fast järn.
      En mera ovanlig art af Brunsten uti spatig form och af colophonie färg ifrån Klapperuds grufva på Dahlsland är ock beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1774, s. 201 o.f.
      Brunsten är järnets följeslagare uti dess flästa malmer och har någon smitta däraf blifvit funnen så väl uti alla försökte sjö- och myrmalmer, som uti åtskilliga bergmalmer, hvarom ytterligare kan läsas Herr HJELMS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1778 s. 82 och följ. Men i synnerhet är den inblandad uti hvit järnmalm, eller Stahlstein. Jämnför ordet Hvit Järnmalm. Den verkan, som Brunsten genom sin närvaro i dessa malmer åstadkommer, eller dess egenskap at uti inblandning med järnmalmer på smältningsvägen, antingen medelst Rännverkssmide påhär, eller ock uti masugnen meddela järnet den förmåga at lätteligen förvandlas til et godt naturligt smältstål, tyckes i synnerhet förtjena uppmärksamhet. Bevis därtil kunna hämtas af åtskilliga utiJärnets Historia därom anförde rön, förnemligast af det som nämnes om ståltilverkning §. 259 samt uti § 155, s. 581, rörande det brunstenshaltiga tackjärnet ifrån Klapperuds grufva på Dahlsland, som uti hammarsmedshärden med minsta möda gifvit smältstål, men svårligen kunnat förbytas til segt järn. Af samma malm har ock genom Luppsmältning på en liten ugn et ypperligt stål erhållits, då andre malmer uti samma ugn gifvit mjukt järn. Se Järnets Historias. 376. Denne Brunstens verkan på järnet bestyrkes än ytterligare genom den af Herr Baron DE LA PEYROUSE år 1786 utgifne: Traité sur les mines de fer & les forges du Comté de Foix, hvarest med många rön vid det i den orten brukeliga Rännverkssmidet bevises at Brunstens-metallens förening med järnet uträttar mycket vid ståltilverkningen, hvarom kan ses berörde grundeliga afhandling, ifrån sid. 185 til 220. I synnerhet nämnes s. 207 Herr VERGNIES DE BOUISCHERES rön at Blodsten md mycket inblandad Brunsten (Manganese) har gifvit ömnigt stål, då af samma Blodsten ensamt föga något stål kunnat erhållas. Där tjenligit ståljärn, eller tackjärn för råståls smältning tilverkas, blifver således en betydande omständighet at välja mycket brunstenshaltiga järnmalmer, eller at på masugnen tilsätta åtminstone 1/10:del Brunsten emot någon annan, hälst blodstensartad järnmalm. Brunsten tjenar ock uti smältningen, såsom en god fluss, at gifva både qvickt flytande järn och slagg. Vid bränståls smältnng gör den en god verkan så väl til fluss som at bibehålla hårdheten uti stålet.
      Uti förenämde afhandling, s. 53 och följ. , nämnes af Herr Braon PEYROUSE en nativ regulinisk magnesia, eller Magnesium, som finnes beskrifven uti en af dess Memoirer, införd uti första Tomen af Vetenskaps Handlingarne i Toulouse. För öfrigit upräknas här 11 varieteter af Brunsten ikalkform, af solid magnesia 12 och af crystalliserad, prismatisk, klotformig, dendritisk m.m.10 varieteter.
      Brunsten uplöses med smälthetta uti sal microcosmicus med violett färg , som likväl vid full mättning blir rubinröd. Om smältningen längre fortfar, försvinner all färg; men om glaspärlan, efter kallning, för den yttre blåsrörslågan å nyo upmjukas, återkommer färgen, som likväl vid fortsatt smältnng i starkare  hetta åter utplånas. Genom sådan omväxling af större eller svagare hetta kan glaset ömsom blifva färglöst, eller få röd färg. Grunden til deta phœnomén är at magnesii kalk, eller Brunsten, med mindre portion phlogiston gifver färgadsolution, men med större mängd däraf löses i smältning utan färg. Sal microcosmicus håller därjemte et öfverskott af syra, som attraherar phlogiston ur kolet, hvilket Brunsten sedan tager år sig, då ock med samma all färg förgår. Således om första smältningen vidare fortfares, sedan glaset fådt sin röda färg, får Brunsten rådrum at taga til sig det phlogiston, som med tilhjelp af phosphoriska syran drages ur kolet, och glaset blir färglöst. Men om den kallnade glaspärlan sedan upmjukas allenast för den yttre lågan, som dephlogisticerar Brunsten, men intet förmår utdrifva något phlogiston ur kolet, måste solution få sin färg igen, som i starkare hetta, af lika orsak som förut, åter försvinner. 
      Denne Brunstens egenskap har gjordt honom nyttig i glasmakeriet, där han brukas som tilsats at förtaga den färg, som järnet eljest skulle gifva glaset. Ty när järnkalken mistser sin öfriga portion af phlogiston, förlorar den all förmåga at färga glaset; äfven som Brunsten tvärtom med tilsats af mera phlogiston löses utan färg. Således blir glaset aldeles färglöst, när lagom Brunsten tillägges; men som minsta öfverskott däraf skulle meddela färg, tages häldre något för litet, ty den tunnaste grönska af järn är omärkelig. Se vidare härom BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, s. 206, 210.
      Utom hvad redan är anfördt om denna besynnerliga malmartens förhållande, rörande dess starka attraction til det bränbara, dess färg uti glasflusser och verkan vid järnets förvandling til stål, m.m. bör äfven anmärkas den nyare uptäckte egenskapen, at genom distillation uti en stark stenretort gifva en ren och vid smältningsförsök mycket verkande eldsluft, som eljest förnemligast af saltpetter med stark hetta kunnat utdrifvas. Se Eldsluft. Herr PRIESTLEY har först kommit på detta rön och Herr HERMSTEDT har sedermera af 4 unce pulveriserad Brunsten utdrifvit 382 cubik tum ren eldsluft och det med mindre än vanlig hetta, så at en liten stenretort härvid kunnat tjena väl til hundrade sådane operationer. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 4:de stycket s. 316. Vidare hafva också Herrar GOETTLING och BUCHOLZ bestyrkt sanningen af samma uptäckt. Mängden af denna luft är dock skiljaktig efter olika arter Brunsten. Den allmännaste och jordaktige har gifvit vida mindre än den crystalliniske och strålige. Af et skålpund Brunsten har högst 900 cubic-tum eldsluft kunnat utdrifvas; men af lika mycket saltpetter har erhållits 12800 cubic-tum, så at, ehuru denne luften är af det ena ämnet så väl som af det andra merendels lika verkande i smältningsförsök, så är dock uti myckenheten en betydande skilnad. Se Hr. EHRMANS företal til Hr. LAVOISIERS Afhandl. om eldsluftens verkan til eldens förstärkande, tryckt i Tysk öfversättning 1787. Det är mycken anledning at tro det eldsluften uti Brunsten, medelst hettans förökande, torde bidraga til den egenskap Brunsten äger, at i blandning med eldhärdiga stenarter befordra deras smältning.
      I anseende til det gagn Brunsten gör vid crystallglasets renande och befriande ifrån annan färg, kallas den i Tyskland Glas-seise.
      Brunstens öfriga nytta til röda gredlin-amethist och granatfärgade glasflusser, eller Emailler på äkta porcellain, Fajancer och gemena krukkäril samt til svarta emaille-glaser och taktegels glasering m.m. är hos alla arbetare i dessa ämnen nog bekant och något därom anfördt uti Järnets Historia §. 183 samt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1765, s. 242, 244.
      Herr C.F. WESTFELD uti dess Mineralogische Abhandlungen, tryckte 1767, har ock sökt utreda Brunstens beståndsdelar, ehuru mindre grundligt.
      Lapis petracorius, eller Pierre de Perigeux, ifrån Piemont, är en svartgrå, tät och ej mycket tung Brunstensart, som efter gjorde försök gifver en ganska vacker gredlinfärgad glasfluss och emaille samt föga tecken til järnhalt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1765,  s. 253. I Tyskland får den namn afPerigordstein. Den Engelska eldfängda jordarter Wad räknas äfven til brunstensarter. Se Wad.

Brunt vid Garpenberg är det samma som Rödslag vid Sala, eller Blende.

Brusk kallas vid stångjärnshamrar et stycke träd af björk, ungefär 15 tum långt, 4 a 5 tum tjockt och 9 tum bredt, som fästes emot öfre sidan af lyftarmarne at förvara dem så väl som hammarskaftet ifrån våldsam nötning. Denne brusk kallas hos Vallonsmeder Patén, eller Lapp.

Bruskringar äro järnringar, hvarmed brusken på hammarhjulstocks lyftarmarne fastsättes.

Brutto betyder uti mynt hela penningens vigt, men Netto dess fina och oblandade metalls vigt.

BrynstenHvättjesten, Cos, (Wetstein). Som denne stenens förnämsta kännemärke består däruti at nöta järn och stål, eller andra metaller och stenarter, som däremot gnidas, så följer däraf at den kan bestå af ganska många förändringar uti bergart, hårdhet, finhet, färg, lynne och sammansättning.
      Förnemligast böra väl brynstenar räknas ibland sammansatte hällearter til sandsten, som med dess korn går graderingsvis uti finhet ifrån det grofvaste slipstensgry til det aldrafinaste kiselmjöl, hvilket med konst kan åstadkommas och hvars enkla partiklar med bästa microscop knapt kunna uptäckas. Både den gröfre och finare sandens sammanhäftande ämne, eller gluten, bstår uti en lera, som med dess olika egenskaper af mer eller mindre eldfast art samt af mer och mindre renhet ökar brynstenarnes varieteter. Därtil kommer, at om leran skall stenhärdas emot luftens åtgärd, kan det intet väl låta sig göra uti naturens verkstad utan någon inblandning af järnets limaktiga väsende; hvaraf kommer at en stor del och i synnerhet färgade brynstensarter, såsom svarta, grå, bruna, röda, gröna, blå och gula, äro alla mer och mindre haltige, stenhärdade järnleror, af hvilka några Engelske bruna hålla ända til 30 procent järn och kunna brukas med förmån som järnmalm. Uti dessa järnbrika brynstenar tyckes järnkalken i synnerhet vara det ämnet, som gör nötningen på stål, hälst den aldrafinaste egg på sådane stenar kan brynas.
      Af dessa för konster och handtverk så angelägna stenar tyckes hvart och et Rike nästan äga fina egna arter. I synnerhet öfverflödar England af mångfaldiga föränderliga arter, af grofvare sand- och finare brynstenar, som också detta Rikes omtänkte arbetare förstå at göra begärliga och lämpeliga för hvarjehanda behof, genom sågning och slipning, efter stenslagets art och det ändamål, hvartil brynstenar kunna komma at användas; antingen at nyttjas med vatten, hvartil de grofvare och lösare sorter äro tjenligast, eller med olja,  hvartil de finaste och  hårdaste äro lämpeligast.
      Sverige äger väl intet många, men goda arter, hvaribland Orsa så kallade blåhenar, som tillika hafva någon inblandning af fin skimmer, äro mäst bekante. Därnäst har jag haft tilfälle at uptäcka tvenne ställen här i Riket, nemligen vid Björskogsnäs uti Grythytte Socken och vid Glanshammars gamla silfvergrufvor uti Nerike, hvarest finnes ansenlig tilgång af en ganska fin och starkt nötande brynsten, gulgrön och olivefärgad, halfgenomskinlig i tunna kanter, liknande aldeles både i färg och godhet den Levantiska brynsten och är tjenlig så väl för rakknivar, som för hvarjehanda finare eggjärns, såsom grafsticklars och svarfjärns, hvättjande med olja. Herr PERRET uti dess Pogonotomie, tryckt i Yverden 1770, upräknar i synnerhet för fina kvifvar 5 sorter, såsom:
      1:o. En mörkgrå brynsten, som fås uti Lothringen och flerestädes, men aldrabäst uti Lothringen och flerestädes, men aldrabäst uti Lüttich vid stenkolsgrufvorne. Tjenar för alla slags skärande verktyg, då den är lagom hård och fri ifrån hårda korn och fläckar.
      2:o. Levantisk brynsten, som finnes af två slag, antingen ljusgul, olivefärgad, halfklar, bestående af mjuka och lena korn, eller mörkgul med hårda och skarpa korn. Af senare slaget finnes flere goda än af de förra, och uti begge träffas ofta ådror, eller ränder, af lösare och hårdare art än den öfriga stenen, men de stenar anses alltid bättre, där ådrorne följa längsefter stenen, än där de gå tvärtöfver.
      3:o. Grönaktig, svart eller brunaktig, kommer mäst ifrån Lothringen eller ifrån England.
      4:o. Rakknifshenar äro de aldrafinaste och komma förnemligast ifrån grufvorne vid Lüttich samt äro dels hvita, dels gulaktige, stundom medförande på baksidan en svart skiffer. Den som intet har några hårda ådror, eller fläckar, som kännes litet sträf emot nagelen och kan litet rifvas med en knappnålsudd, hålles för god. Dock är bättre för hård än för mjuk.
      5:o. Gröna hälleflintarter, som stundom finnas vid älfstränder, äro de aldrafinaste och komma ifrån Spanien; äfven finnas gatorne uti Rochelle til en del belagde med sådane stenar. Ju högre grön färg de äga, ju bättre pläga de vara at gifva rakknifvar den finaste egg, som är högst nödig för lancetter m.m.
      Några sorter af våra Svenska fina och svarta trapparter gifva äfven god egg.

Bryta är at i grufvor, eller skärpningar, lösvinna berget, som sker antingen med sprängning, tilmakning, eller med hammare och kil. Se Grufvebrytning.

Bryta opp säges vid Tyska stångjärnssmidet, då smeden med spettet uti härden, dels under och dels efter slutad räckning, bryter opp så väl ifrån botten, som vid blås- och askväggarne, små nedsmälte rå färskor, att de må komma närmare blästern och blifva förente med det öfriga Färskjärnet til en massa, eller but.

Brytare kallas vid Dannemora de grufvearbetare, som med stötspikar, brottstänger och kilar, eller, som de där säga, med spett och knoster, ränsa efter tilmakningarne och lösbryta det af elden lossade berget och malmen.

Brytare-stång, Se Brytstång.

Brytsmide är et smidningssätt, som på få ställen här uti Riket blifvit antagit egenteligen i den afsigt, at skaffa et extra mjukt och smidigt järn och tilgår korteligen sålunda, at då smältan skall göras och smeden finner at någon del däraf redan nedsmält och lagt sig på härdbottnen til en sula, föres färskjärnet litet å sido och den lagde sulan af 1 a 1 ½ lispunds vigt upbrytes och lägges på golfvet å sido. Färskjärnet makas åter öfver forman, och så snart en ny sula åter däraf nedsmält, uptages den och lägges på lika sätt å sido. Sålunda förfares til dess alt färskjärnet blifvit fördelt til 8 a 9 sådane små färskor, eller sulor, hvilka sedan åter nedsmältas på rena kol uti härden til en enda smälta, efter vanligheten. Vid denna smältningsmethoden vinnes väl på kallskört och oartadt järn någon mera seghet, men uti tätheten erhålles härigenom ingen förbättring. Mer än vanlig förlust på tackjärn och kol har man ock härvid at vänta. Se Järnets Historia s. 402.

Brytstång,  Hotstång, eller, som den ock kallas, Brottstång, är en rund eller fyrkantig järnstång af vid pass 2 tums tjocklek och 2 eller 3 alnars längd, på den ena ändan hvässad, hvarest den ser ut som en i två delar klufven kil at därmed lösbryta större bergstycken, lossnor och skutor. Se ordetGrufveredskap.
      Brytstång vid kallrostning och sulubruk, se ordet Hytteredskap, 3:o, c).

Brå-bäljor säges, när träbäljor öfverstrykas med kokad tjära eller beck.

Brået kallas ytan af en kolmila.

Brånad, Se Malmos.

Brått,  se Brott.

Bräcka kallas vid Dannemora all den bergart, som är mycket hård emot nafvaren. Den är af två slag: 1:o Gråbergsbräcka, som i synnerhet är en med litet granatberg inblandad hälleflinta. 2:o Malmbräcka, hvilken består af en svag ljusgrå järnmalm, inblandad med mycket granatberg, hälleflinta och asbestsådor. Är aldrahårdast at bräcka nafvaren och klingar som et hårdsatt tackjärn, då man slår på en tunn skärfva däraf.

Bräckstång är en järnstång, hvarmed kopparstyckerne afbrytas i Garhärden at befordra nedsmältningen, sedan de redan äro halfsmälte. Se Garning.

Bränbart ämne, Se Phlogiston.

Bränhus betyder 1:o detsamma som Finerhus, eller den hyttan, där silfret fineras. 2:o Det calcinerhus, hvarest sliger, eller bokade malmer, i hvälfde ugnar rostas. 3:o Bränhytta, eller Bränhus, är vid messingsbruken den hytta, hvarest messingen tilverkas och smältes. Se Finering, Calcinerugn ochMessing.

Bränhärd,  Se Bränugn.

Bränjord kallas vid stålugnar sönderstampadt och siktadt mjöl af gamla utbrände Inrikten uti ugnarne, hvilken bränjord åter nyttjas til inblandning med rå eldfast lera, då ny sten skall slås til inredningen, eller Inriktet, som består afCasteller, Sättstenar, Fodersten, Hvalfsten, Skärstenar, med mera. SeBränstålsugnar.
      Bränjord är således ej annat, än en mycket hårdt bränd eldfast lera, pulversierad och sållad.

Bränmästare kallas vid messingsbruk den mästaren, som förestår bränugnen, eller messingssmältningen.
      Bränmästare är vid koppar- och silfververk den, som i synnerhet åligger at skötamalmernas rostning. Kallas ock Rostvändare och vid masugnarRostbrännare.

Bränna af,  Se Blecksmide.

Brännare kallas vid Dannemora grufvor små cylindrar af papper, liknande svärmare, hårdt inpackade med en blandning af saltpetter 8, svafvel 3, harts 2, krut 2 och fint kolstybbe 1 lod. Nyttjas til bergskottens antändande ifrån gruflafven uti botten af en grufva, eller en sänkning, sålunda, at brännaren med tvenne små öglor af ståltråd löper på et smalt snöre, som med nedra ändan är fästad uti skottets förladdning invid fänghålet, hvarest brännaren, som förut är på lafven antänd, gifver eld på fängkrutet.

Bränort, Se Ort.

Bränsten kallas svaflet af gemene man.

Bränstål kallas det stål, som genom cementering är förfärdigadt, eller af stångjärn genom bränning i stålugnar tilverkas.
      Vid bränstål kan til dess känning följande anmärkas, såsom:
      1:o. Sedan stångjärnet til 60, 80 a 100 skeppund på en gång, uti bränstålsugnen med kolstybbe inpackadt, legat 12 a 15 dygn uti en ganska stark hvitvarm glödgningshetta, befinnes det, efter Stålbrännarens kännemärken, vara fullbrändt, eller til stål förvandladt och är då hvarje stång öfverströdd med större och mindre uplupne blåsor, hvaraf det blåstål kallas. Se orden Blåsstål och Stålbränning.
      2:o. Blåsstålet åter upglödgadt ock utsträckt under kniphammare samt med samma hetta kastadt i vatten, eller härdadt, bör uti brottet visa et ganska fint gry af ljusgrå färg, utan tecken til gnistrande partiklar, eller til någon seg järntåga midtuti. Ju mera rent och hvitt det slår sig på ytan under härdningen, dess renare och hårdare dömmes det at vara samt fritt ifrån järnhinna, ellerSkinn.
      3:o. Om Blåsstålet uti flera stycken tilhopalägges, sammanvälles och utsträckes, blifver däraf så kalladt garfvadt, eller brukadt stål, som är mindre skört.
      4:o. Om Bränstålet många gångor upglödgas, förlorar det mycket af sin hårdhet och kan genom flera omvikningar och starka vällningar ändteligen förvandlas aldeles til järn.
      5:o. Bränstål af godt ämnesjärn är i synnerhet tjenligast til finare eggsmide, til filar och til sådane arbeten, som ej fordra stark vällhetta vid tilverkningen; ej heller behöfva många gångor at å nyo upglödgas och som icke komma at uthärda någon stark påkänning.
      6:o. Uti slutne diglar kan med tjenlig fluss och uti ganska stark hetta smältas och gjutas i formor samt sedan åter utsmidas, hvaraf det så kalladeGjutstålet erhålles. Se detta ord.
      7:o. Bränstålet skiljer sig uti egenskaper ifrån Smält- eller sudit Stålförnemligast därutinnan: a) at det är af mera fint och jämt gry. b) at det gemenligen är hårdare, men tillika mer yrt och svårt at smida för mindre öfvade arbetare. c) at det är mera skört efter härdningen. d) at det förlorar sin hårdhet uti eld, m.m. Har för öfrigit den förmån at kunna tilverkas til största mängd med minsta antal af smeder och arbetare, fordrar minsta åtgång af kol och omkostnad samt lider minsta afbränning och kan i anseende därtil säljas til ¼ bättre pris än garfvadt smältstål, varande således oumbärligt vid Fabriquer. Det har ock största elasticité för fina urfjedrar samt äger bästa klang i de så kallade trianglar, som höra til Sachsiska Bergsmusiquen.
      Engelska bränstålet, som tilverkas med stenkolshetta, har förväfvadt sig namn af det bästa, endast af den grund, at därtil nyttjas våra bästa sorter af Dannemora, eller Öregrunds järn, hvaraf äfven hos oss med flameld, eller vedlåga, kan erhållas et lika godt stål, som flere försök intyga.
      Om bränstål och dess tilverkning m.m. kan äfven ses Herr DE REAUMURS ypperliga arbete, under titel: L'art de convertir le fer en acier
      Ifrån England försändes stålet mäst uti knippor, men här i Riket inpackas och afsändes det utrikes uti bunkar, eller uti lådor, mäst på Ryssland, Spanien och Portugal.
      Vår inrikes tilverkning och afsändning häraf har dessa senare tider årligen varit omkring 5000 skeppund.
      Vidare om Bränstål se afhandlingen om Järn- och Stålförädlingen, 14:de Capitlet, samt Järnets Historia, ifrån och med §. 269 til och med §. 274. - Om dess tilverkningssätt jämnför ordet Stålbränning.

Bränstålsugnar äro sådane ugnar, hvaruti stångjärnet brännes til stål. I anseende til byggnaden (hvilken bör inrättas efter den art af bränsle, som kommer att nyttjas), kunna de i synnerhet vara af trenne olika former, såsom:
      1:o. Engelska Stålugnar, hvaruti bränningen sker med stenkol.
      2:o. Så kallade Tyska ugnar, där stålet brännes med träkol, och
      3:o. Svenska ugnar, hvaruti efter nyaste påfinning flameld af ved nyttjas. At kunna gifva någon uplysnng om stålugnars inrättning och byggnad, måste den ritning åberopas, somutvisar en stålugns invärtes byggnad för träkols eldning. Huru de nyare stålugnar för eldning med ved skola vara inrättade, därom har utförlig beskrifning med tilhörande ritningar til Kongl. BergsCollegium blifvit inlemnad, och skall äfven på detta rum i korthet nämnas. Af lika byggnad och construction äro äfven de Engelske ugnar, hvaruti bränningen med stenkol förrättas.
      Hufvudsaken vid stålbränningen består däruti at med något eldhärdigt bränbart ämne kunna inpacka järnstängerne uti eldfasta och så täta rum, eller kistor, at ingen luft eller flamma af elden tilkommer, och gifva en graderad cementationshetta så stark, at järnet kommer uti närmaste graden af smältning. Således är lika mycket vad slags bränsle brukas, allenast tilräckgelig hetta därmed kan åstadkommas. Se Stålbränning.
      Tab. VIII. Fig. 1. visar plan af en så kallad Tysk bränstålsugn med tvenne kistor, hvaruti eldningen sker med träkol, tagen efter lineen x y på profilen Fig. 2.
      a, a, &c. Yttra muren af gråsten.
      b, b, &c. Innanmur af eldfast tegel.
      c, c, &c. Fodermur af ordinarie tegel.
      d, d, &c. Tvenne Kistor, eller Casteller, af eldfast tegel, hvaruti järnet kommer at inläggas med kolstybbe.
      e, e, &c. Gafvelstenar uti kistorne.
      f, f, &c. Kistväggarne, af castellstenar murade.
      g, g, g, &c.  18 stycken Sättstenar emellan kistväggarne.
      h, h, h, &c. 15 stycken Pipor, eller Dragrör, som formeras emellan sättstenarne och tjena til dragets befordrande och eldens uplifvande ifrån de härunder varande askrummet, Bocken kalladt.

Fig.2. Profil, eller genomskärning, efter lineen α β på  plan Fig. 1, som ock visar hela Inriktet af eldfast mursten uti Stålugnen.
      a, a, Gråstensmuren.
      b, b, Tegelmuren.
      c, c, &c. Fodermuren af eldfast tegel.
      d, d, Stålkistorne, eller Castellerne, med deras väggar af Castlater, ellerCastellstenar, murade.
      e, e, Bottenstenar uti kistorne.
      f, f, Kistbänkar af tegel, uti elliptisk hvalfform, med 4 underlagde starka båljärn af stångjärn. Härtil kunna ock starka tjocka tackjärnshällar nyttjas i stället för hvalf.
      g, g, Skärstenar, eller tvenne emot hvarandra spände starka tegelstenar af eldfast ler, nemligen två på hvardera sidan om öfra öpningen, eller Skäret, uti ugnen, hvarigenom kolen infyllas och ugnen skötes.
      h, h, Pipor och Sättstenar på ömse sidor af Castellerne.
      i, i, i, Lösa tackjärnshällar, hvarmed skäret, eller öfre öpningen, kan efter behof minskas eller täppas.
      k, Bocken, eller askrummet, hvarifrån draget i ugnen inkommer.
      l, Ingången til Bocken.

      At korteligen förklara byggnaden och inriktet af de här förut nämde Svenska stålugnar, som komma at eldas med ved, kan den Profilritning på en sådan ugn med 3:ne kistor tjena, som finnes uti Tab. VIII. Fig. 3.
      a, a, Yttre gråstensmurarne.
      b, b, Ordinarie tegelmur.
      c, c, Fodermur af eldfast tegelsten.
      d, d, Eldfast hvalf öfver hela ugnen.
      e, e, Kistbänkarne.
      f, f, f, Trenne Casteller, eller stålkistor, med deras Castlater, eller Castellstenar.
      g, g, &c. Dragpipor med deras Sättstenar, genom vilka pipor vedflamman går omkring kistorne.
      h, h, Små eldfasta hvalfbågar, hvarpå mellankistan hvilar öfver eldstaden.
      i,  Eldstaden, hvaruti veden inkastas ifrån begge ändar af ugnen, och som med luckor kan tilslutas.
      k, Halster, eller rift af järnstänger, hvarpå eldningsveden kommer at liga.
      l, Askrummet, eller dragtrumman.
      m, m, Små trummor för fuktigheten under kistbänkarne.
      n, Dörr, eller öpning, på hvardera gafvelen under hvalfvet, som igenmuras under bränningen.
      o, o, Små öpningar, hvarigenom järnstängerne införas vid ugnens laddning. På motsvarande gaflar äro äfven sådane öpningar nedan om kistbräddarne, hvarigenom proftänger inläggas, som under bränningen kunna utdragas.
      p, p, Pipor, fyra på hvar långsida, hvarigenom lågen utgår.
      q, Rökkåpan med dess skorsten.
      r, r, r, Dörrar på fyra sidor af Rökkåpan til fria luftens inkomst och hvalfvets afsvalande.
      Om dessa stålugnars förmån, m.m. se anledningarne til järn- och stålförädlingen, s. 319 och följ.

Bräntorf (Torf, Modt) är egenteligen en af förruttnade växter bestående jordaktig mänga, som samlar sig gemenligen på lågländta, sumpiga och våta ställen, där vattnet kan blifva stillastående och befordra rötan, såsom uti måssar och kärr. Innehåller ifrån växtriket så mycken fettma, at den torkad mer och mindre är benägen at brinna med låga som träd och äfven at gifva kol.
      Torf i allmänhet, sådan form den tages uti så kallade torfmåssar och dykärr, finnes af mångfaldig olikhet i arter, härrörande af de förruttnade träds och örters egenskap, hvaraf den tilkommit, af mer eller mindre främmande jords inblandning, o.s.v. men utaf de nästan oräkneliga förändringar, som härigenom kunna upkomma, kan vara nog at allenast märka trenne, såsom:
      1:o. Måsstorf, som består af mer eller mindre ruttnad rödmossa med de få växter af pors, hjortron- och tranbärris m.m. hvilka därpå trifvas. Denne slgs torf innehåller vattnet som  en svamp, men länge torkad brinner ändteligen aldeles up, som en halm- eller grästapp, och har ingen varaktighet samt är således den aldrasämsta bräntorf.
      2:o. Rottorf är den, som består af sammansnärde rötter, dels half dels helruttnade, härkomne ifrån hvarjehanda rötter af getpors och flere vattuväxter, med qvistar, näfver och bark inblandad.
      Väl torkad faller den något skifrig mäst af brun färg, visande tydeliga spår til halfruttnade växter. Är tämmeligen nyttig bräntorf, emedan den väl uptänd gifver god låga, men föga varaktiga kol. Är således mera lämpelig uti köksspisar vid kokning och för nöd skull uti järnkakelugnar til rummens upvärmande m.m. men otjenlig til eldning för smide och smältugnar.
      3:o. Dytorf, som består af fullkomligen förruttnade träd och växter med föga tecken til några lemningar af stjelkar, qvistar, löf, blad, bark eller näfver. Är af mörkbrun och stundom svart färg. Finnes uti Holland och West-Friesland, uti Plattland, under grästorfven. Likaså hos oss uti Skåne samt uti bergslagsorterne i djupa kärr, innom berg och backar instängde, merendels under de förenämde torfsorter. Uti sitt våta tilstånd kännes den len, fet, mjuk och hal som en tvål; men efter torkning blifver den tät och hård som et flarn och låter på lika sätt skära sig, med glänsande yta, af en hvass knif. Uti Holland uptages den som en blöt mölja, eller dya, med därtil af järntråd bundne mudderhåfvar, på Holländska Bagernett kallade, utbredes på  jordytan och trampas med fötterne, hvarpå brädlappar äro bundne, tilsammans, och skäres med hvassa skyfflar uti fyrkantiga rutor i form af små tegel, hvilka efter någon stadga uti luften upläggas uti små staplar, eller pyramider, med luftdrag emellan, at vidare torkas i solen, men täckas med bastmattor vid infallande regn. Se CUMÆLINS Beschreiwing van Amstelland.
      Här i riket finnes den gemenligen mera stadgad at straxt kunna skäras uti stådan form, hälst om sådane bräntorfsmåssar först kunna utdikas; men som de gemenligen äro omgifne med skog och berg, så går torkningen senare, i synnerhet på våra korta somrar, hvarföre kostsamma torklador därtil fordras.
      Jemte förenämde utvärtes kännemärken på bästa bräntorf, kan ock märkas, at den uti någon hop sammanlagd lätteligen tändes med torrt ris och sedan brinner af sig sjelf med klar låga, så länge någon flygtig olja är qvar, eller til dess den blifver kolad, då den lika som träkol blifver betäckt med en hvit, eller rödlätt aska och ej slocknar därunder, förrän altsammans är til en sådan aska förtärdt.
      En sådan god bräntorf, ifrån Boxholm uti Östergöthland, undersökt, fans efter torkning af följande egenskaper, nemligen:
      1:o. Dess specifiqua tyngd emot vatten var som 0,726 til 1,000. Således är den mäst lika tung som halftorrt granträd.
      2:o. Uti öpen eld utbränd gaf en hvit aska, hvilken utgjorde allenast 2 2/3 procent af torfven.
      3:o. En centner, eller 100 delar torf, inlagd uti järnretort och distillerad uti en recipient af glas, gaf följande producter, nemligen:
      a) En tjock såpaktig, eller smörlik empyrevmatisk olja, som med veka kunde brukas til lampa och brann med klar låga samt innehöll et flygtigt alkaliskt salt. 
Den utgjorde                              10 1/3 procent.
      b) Med träsyra blandadt phlegma, eller surt vatten      29 -
      c) Tämmeligen fasta och hårda kol            38 2/3 -
      d) Bortgått uti elastiqua ångor, som ej kunna 
innestängas                              22 -
                  Tillsammans            100 delar.

Kolen hade härvid krympt til hälften mindre cubiqve innehåll än torfven förut ägde, och voro nu mycket lättare, nemligen emot vatten som 0,570 til 1,000, eller i det närmaste lika med tallkol. Itändes och glödgade likasom träkol, men gnistrade starkt vid blåsningen och förtärdes något fortare för blästern. Utan bläster förtärdes äfven efter itändningen och lemnade en hvit aska til 4 ½ procent af kolet. En centner af denna aska befans efter gjorde försök innehålla:
      Kalkjord med litet magnesia            51 ½ mark.
      Kiseljord                         43 ¾ 
      Järn                          1
Til 100 delar saltpetters fullkomliga alkalescerande fordrades 28 delar af dessa kol. Således voro de i anseende til deras fasta brännbara ämne mäst lika med björkkol och bättre än grankol, hvaraf 33 delar fordras til 100 delar saltpetters alkalescerande, eller mättande.
      Flere sorter torf hafva sålunda blifvit försökte och gifvit merendels samma producter, men til olika mängd. En del hafva gifvit ända til 12 procent röd aska, som innehållit omkring 5 procent järn. Dessa torfsorter hafva tilkommit ur ruttnad barrskog, men de som gifvit mindre och hvit aska hafva funnits härkomma af löfskog, som de inblandade små näfverlappar utvisa. Af den röda askan har ock litet salt kunnat utlakas, som varit en tartarus vitriolatus.
      Holländske torfven af bästa sorten, väl torr, på förenämde sätt examinerad, har gifvit:
      1:o. En tjock antändelig olja med empyrevmatisk 
lukt til                                6 ¼ procent
      2:o. Sal volatile oleosum, in forma liquida      76 2/3 
      3:o. Phlegma, utan smak                  36 11/28
      4:o. Kol                        40 15/24
      Askan af dessa kol har äfven varit hvit och vid utlakningen gifvit litet Sal commune, jemte tecken til et fast alkali, som Herr DEGNER, uti dess afhandling de Tursis, antecknadt. Af andra försök har befunnits at som Holländska torfven likaledes innehller et flygtigt Alkali och därjämte koksalt, så har af det sot, som denne gifvit, en verkelig salmiak kunnat produceras. Uti våra Svenska torfarter, hvilka finnas långt ifrån hafvet, har däremot intet koksalt kunnat röjas, men väl Alkali volatile, jemte en stark järnhalt, som tyckes vara märkvärdigt, då därvid äfven betraktas, at sjömalmer som man funnit tilkomma af de bäckar, som nedrinna ifrån torfmåssar, äfven innehålla, jemte järnochra, et dyligt flygtigt alkali. Se Järnets Historia s. 249.
      Den förnemsta orsaken, som gör at torfven både obränd och kolad är sämre än ved och träkol, består däruti at torfvens bränbara ämne är vida flygtigare och at den gifver väl 4, 5, til 12 gångor mera aska och jord, än ved och träkol, hvilket vid alla tilfällen förorsakar mycken olägenhet. Bästa bräntorfven är således den, som brinner långsammast samt gifver minsta och hvitaste askan. Genom kolning kan bräntorfven mycket förbättras til nyttjande vid smide och smältugnar.
      Sådan kolning kan väl anställas på samma sätt som Resmilor, då med den torkade torfven formras en dylik conus truncatus, som med ris och stybbe ganska väl täppes, och hvaruti antändningen sker på lika sätt; men den olägenheten at, sedan torfven ändteligen utkoladt, kan den uti kolen inneslutne elden svårligen släckas, gör at man nödgats tänka på et annat kolningssätt uti stora täta cylindrar af järnbleck, som med järnlock kunna täppas. Detta kolningssätt har af Herr Major DAHLMAN blifvit på funnit och med nytta verkstäldt. Sålunda kolad kan den ganska väl nyttjas til hvarjehanda smide för spik och bultjärn m.m. där stark svets- eller vällning ej fordras.
      Om några torfarter uti Nerike och Vermeland se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1750 s. 226 och 230. Deras aska har i synnerhet blifvit försökt, såsom tjenlig til metallers rengörning, då den är blandad med en fin och hvit molera. Den kan ock då nyttjas såsom gjutsand.
      Den bästa bräntorfven erhålles gemenligen uti sådane torfmåssar, som hafva en lera til grund, på 2 a 3 alnars djup, dock utan at sjelfva torfven är med någon lerjord inblandad.
      Hvad nytta som bräntorfven tilskyndar det skoglösa Holland och många flera lika benägne orter, är allmänt bekant, i det den nyttjas icke allenast vid alla behof uti kök, brygd och bakning m.m. utan ock vid starkare eldverk, såsom saltsjuderier, glasugnar, metallsmältningar, för tegel och pipbruk m.m.
      Här i Rike hafva ock ganska många försök til bräntorfvens nyttjande blifvit anstälde, så väl til alunsjuderier och til sädestorkning, efter Herr GRIPENSTEDTS method, hvarom en särskilt beskrifning år 1765 är utkommen, som ock til stångjärnssmide och på masugnar samt uti glöd- och stålugnar m.m. hvilke försök utslagit med mer och mindre förmån, efter torfarternes bättre eller sämre art, dock alltid til större kostnad än med ved eller träkol, i anseende til bräntorfvens besvärliga uptagning, torkning, ansning och större åtgång m.m.
      Uti räckhammaren (Streckhammer) brukas vid rännberkssmidet i Steyermark och St. Gallen til den första vällhettan (Weissheizen) endast koladbräntorf; men til senare glödhettan (Rotheizen), vid räckningen, nyttjas obränd, eller okolad torf, utan tilläggning af träkol. Se FERBERS Abhandl. Über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 315.
      Huru bräntorf med mycken förmån kan nyttjas vid stendammars byggnad och vid canalers inrättning, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1764, s. 262.
      Torfvens nyttjande i allmänhet uti ladugårdar til gödselns förökande är äfven bekant och nog betydande; men at bruka torfaska til lutgörning, såpsjuderi, eller klädtvätt, kan så mycket mindre lyckas, som den intet innehåller något fast alkalist salt. Märkvärdigt tyckes vara, at det fasta alkaliska saltet, som träd och växter innehålla, förvandlar sig genom förruttnelsen til et flygtigt alkali af lika egenskap med det, som fås af sjö- och myrmalmer samt alunskiffer och vissa sorter stenkol.
      Vidare om torf-arter, såsom hörande til mineralriket, se CRONSTEDTSMineral. s. 2546. samt Herr Prof. och Ridd. WALLERII Syst. Min. T.I. s. 19 och följ., hvarest alla bekanta förändringar af bräntorfs arter finnas uptagne under deras särskilta namn, såsom Darris, eller Dytorf, Motorf, Myrtorf, Papperstorf, Becktorf m.m. med därtil fogade anmärkningar och upräknade Auctorer, där detta ämne finnes afhandladt.
      Om åtskilliga Svenska torfarters nyttjande til smide ses af flera til Kongl. BergsCollegium inkomne Relationer och undersökningar.
      Anmärkningar om bräntorf, dess handtering, sortamenter och nyttjande, kan äfven ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1781 s. 255 och 279.
      Då bräntorf innehåller någon stenkolsfettma, får den namn af Stentorf (Steintorf). Denne är i början hård, men sönderfaller i luften med tiden.

Bränugn betyder 1:o Finerugnen, eller ugnen i Finerhuset, hvarest filtret fineras, hvilket vid Svenska bergverken merendels sker under mussel eller på järnplåt utan bläster, men i Tyskland är Brenn- eller Finerugnen på många ställen bygd som en smedjeäsja med et hål uti, hvaruti testen med filtret sättes och sedan fineras medelst bläster. En sådan bränugn får ock namn afBränhärd. 2:o Calciner- och hvälfde Rostugnar. 3:o Ugnarne vid messingsverk, uti hvilka kopparen cementeras med gallmejan. Se Messing. Förklaring öfver hvälfde Rostugnar, eller Calcinerugnar, med ritning igenfås under ordetCalcinerugn.

Bräune,  Se Braunerz och Gilbe.

Bröms kallas uti upfordringsverk vid grufvor den inrättning, hvarmedelst et spelhjuls alt för starka fart hindras, eller hvarmed spelkorgen, i brist af motvatten, kan ställas efter behof. Den får och namn af Broms och på TyskaBrems, med hvilket ord stundom äfven menas sjelfva spelhjulet.
      Den består af en stock, eller Brömssko, urholkad efter et cirkelsegment, som passar efter bromsskifvan på spelhjulstocken af et upfordringsverk med vändhjul (Kehrrad) och som med en stark häfttång kan tryckas til bromsskifvan, då vattenhjulet skall stadna. Se Spelkorg.

Brömsa betyder at med Bromsen ställa vattuhjulets fart, sedan vattnet är afslagit.

Brömshjul (Bremsrad) kallas et hjul, som sitter på spelhjulstocken, på hvilket hjul brömsen häftar med dess öfver och under varande bommar, då vattuhjulet eller spelet bör stadna. Se Spelkorg.

BröstUgnsbröst, (die Brust) kallas vid alla smältugnar den främsta sidan, hvarunder metallen afflyter och där slaggen utrinner, som vid koppar- bly- och silfverugnar är midtemot bäljorne, men vid masugnar är det på sidan om bäljorne och kallas då Utslagsbröstet, men Bäljbröstet, där bäljorne äro. Se härom vidare under orden Masugnsbyggnad och Masugnsbröst.
      Vid alla låga smältugnar för koppar- och silfvermalmer nedtages bröstet efter smältningens slut och upmuras åter vid nästa redning, eller ställning. Men på större ugnar, såsom högugnar och masugnar, utgör blott det lösa bröstet, som nedrifves, nedra delen af framsidan, ej längre up än til båljärnet, på hvilket fasta bröstet, eller den fasta muren, hvilar. Se vidare Sulubruk, Suluugn, Silfvertilverkning m.m.
      Vid konstverk kallas den resningen öfver grufvan, på hvilken pumparne hänga, Bröst. På en liggmila är bröst den tvära sidan.

Brösta ut, eller Brösta up, kallas vid bergsprängning, då sjelfva början göres af et nafvarhål, som sker med förbåren; hvarföre då man med bårrningen kommit så vida at nafvaren ej mera halkar, säges at man bröstat up. Tyskarna kalla det Zubrüsten.

Bröstare är den bredaste bårren, hvarmed bårrhålet börjas.

Bröstfall kallas det vattufall på vattuhjul, då vattnet stöter in på hjulets skoflar i samma horizont, som hjulstockens centrum, eller något därunder.

Bröststen kallas vid kopparbruk den nedersta stenen af bröstet på ugnen, som uti rostbruket insättes, at därmed gifva framhärden en lagom storlek.

Bröststycken kallas de stycken, som på en stångjärnshammare sitta påsidorne om ögat. De heta ock Backar. Se ordet Stångjärnshammare.

Bröstvind kallas en lodrätt stående rund stock, med 4 armar i kors genomsatt, rörlig på dess tappar vid öfra och nedra ändarne, och brukas i synnerhet at därmed uti grufvor ned- eller uphissa bjelkar, stämplar och dylikt mera för grufbyggnaders behof, hvilket verke häftas vid en lina, som är fästad på vindstocken och lindar sig med andra ändan däromkring, så fort denne stock af 3 eller 4 karlar omvrides, med vindarmarne stälde emot bröstet.

Bucardites kallas en petrification af en tvåskalig rund mussla, Bucardium. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 504 och 523.

Bucciniter kallas stenvandlingar af mångvridne snäckor med många spiraler, midtpå tjocke och bukige och spetsige åt begge ändar, med en lång öpning. Stenar finnas ock med aftryck af samma slags snäckor. Se WALL. Syst. Min.T.II. s. 488 och 516.

Bucker är en bred hammare, eller tackjärnshäll med et vidhäftadt trädskaft, som brukas i England vid blygrufvorne at därmed sönderkrossa blyglansen, innan den kommer til smältverken.

Buffoniter är en stenvandling af grodor. Se Paddstenar. Betyder ock stundom et slags Echiniter. Se WALL. Syst. Min. T.II. s. 507 och 557.

Buk säges en gång göra, eller slå buk på sig, då den mycket utvidgas, eller tiltager i mägtighet, hvilket kan härröra antingen af sjelfva bergets beskaffenhet, eller af tilsättande drummer, gångar, eller klyfter. Detta kallas af några orätt stockverk, eller malmstock. Tyska Bergsmän säga: der Gang wirst eienen Bauch. Jämnför ordet Knä.
      Buk kallas ock den vidaste delen af en masugnspipa.

Bulställe, eller Bulsten, se Norka.

Bultjärn kallas et smalt stångjärn, som smides under kniphamrar förnemligast för hvarjehanda sorter bultar vid skeppsbyggeri. Det göres
      1:o. Åttkantigt, i synnerhet af 7 sorter, så det finaste blifver 5/8 tum i diameter emellan de parallela sidorne uti åttkanten. Ifrån denna finaste brukas at öka tjockleken til 1/8 tum på hvarje sort, så at den grofvaste, eller N:o 7, blir 1 3/8 tum i diameter samt längden 7 a 8 fot.
      2:o. Rundt bultjärn slås hälst uti sänke, som är gjordt både uti städet och hammaren. Smides mäst ifrån ½ til ¾ tum i diameter.
      3:o. Sexkantigt brukas minst, men kan göras på det sättet, at stången smides först uti en rhomb, eller sned fyrkant, hvarefter smeden låer hammaren kanta, eller slå ned de spetsiga eller högsta hörnen, så at däraf en sexkant må upkomma.

Bunkstål kallas bränstålet, då det smides ½ tum i fyrkant, härdas och afslås uti små stumpar samt inpackas uti laggade runda bunkar, invändigt 14 tum i diameter och 5 ½ tum djupa, innehållande hvar bunke en centner, eller 6 lispund victualievigt, sådant stål. På hvar bunke inbrännes brukets stämpel. - Jämnför ordet Fatstål.

Bunt kallas vid järnblecksmide 25 Stört, eller Störts,  hvaraf tvenne buntar utgöra en flock, och inläggas uti varmhärden 4 flockar på en gång at upglödgas til bredning, hvilket kallas lägga i säck. Se Blecksmide.

Burk kallas vid masugnarne uti Nora och Lindes bergslager et laggadt rundt träkäril, försedt med järnband och handtag, hvarmed den handbokade malmen på masugngskransen upbäres och innehåller detta mått af rik malm 15 lispund, men mindre af fattigare arter. Härigenom erhålles en någorlunda viss räkning på malmens vigt och mängd på hvarje upsättning.

Bustör är det samma som Brottstång. Betyder ock en vanlig järnstör.

ButSlaggbut, är en sammanlupen klimp af slagg och gods til flera lispunds vigt, som stundom förefaller vid smältningar, i synnerhet när illa går. Är det samma som Klot.
      But kallas ock vid butsmide den afsvalnade färskjärnsklimpen uti hammarsmedshärden.

Butsmide är rätteligen intet vidare olika med vanliga Tysksmidet, än däruti at smeden, under påstående räckning och under det tackjärnet nedsmälter, intet arbetar med spettet uti härden och ej heller bekymrat sig om at med stark rörning befordra färskjärnet til kokning, utan, sedan räckningen är slutad, bryter han up små skingrade järnfärskor, at altsammans må för forman fastna tilhopa uti en but, som då afsvalas och efter vanligheten upbrytes samt vändes på rena kol til smältans görande, hvarvid i synnerhet ankommer på smedens flit och aktsamhet, som därigenom med detta Butsmide kan få godt stångjärn, om han rätt förstår sin konst och materien är god.
      Butsmide kallas af några Lathundssmide, emedan smeden efter uträckningen ej gör sig möda at med spettet och skyffelen arbete det nedsmälte färskjärnet til kokning. Detta smidningssätt nyttjas dock vid bergmanshamrar både i Wermeland, Grythytte och Tabergs bergslag, hvarest et ganska godt stångjärn därigenom erhålles, då tackjärnet är af den art, som lätteligen färskar, eller vänder sig til smidighet. Stångjärnet, som på detta sättet tilverkas, tyckes dock blifva något mera hårdt och stålartadt, än då koksmide brukas, som bör bidraga til mera seghet och jämngod art. SeJärnets Historia, s. 398 och ordet Sulusmide.

Bygga säges vid Sala silfversmältning, då utur väggarne i ugnen uthugges vad som är förbrändt och de åter lagas med ställsten och ler, så at de blifva aldeles jämne och tilredde til ny smältning.
      Bygga en härd betyder af gammalt at tillaga en suluugn til ny smältning. Nu mera säges allenast Reda.
      Bygga opp säges eljest vid några råkopparugnar, så smältaren vid slutet af hvarje skift inslår nytt slaggstybbe uti halsen af slaggsumpen.

Byggningshål kallas det fyrkantiga hålet, som göres uti nacken på en stångjärnshammare samt på kniphammare och på stora smidde städ, hvaruti byggningsstången införes, då hammare eller städ skola byggas, eller lagas uti banen, at med samma stång uti byggningsvinden kunna föras utur och uti härden.

Byggningshåll är en stor och tjock tackjärnshäll, som på gofvet uti stångjärnssmedjanlägges öfver underlagde klabbar, at tjena til städ, hvarpå hammaren lägges, då han antingen göres å nyo, eller skall byggas och lagas.

Byggningsjärn kallas det järn, som bestås til redskap och andra förnödenheter vid bergverk, i synnerhet hammarsmedjor, hvarest det står uti Bruksägarens frihet at därom accordera med mästersmeden efter omständigheterne och hammarverketes beskaffenhet. Således bestås byggningsjärn- kol- och lön vid hammarverken mycket olika, til exempel vid en del stångjärnshamrar bestås allenast 6 stigar kol på hvarje 100:de skeppund smide, vid andra 13 lispund tackjärn och 5 stigar byggningskol; annorstädes 20 stigar byggningskol för en hammare med 2 härdar om året o.s.v. OmByggningslöner vid svartsmide se Anledningarne til järn- och stålförädlingens förbättrande.

Byggningsked består af starka järnlänkar med en klafve och lekan uti den ena samt en stark krok uti den andra ändan, hörande til byggningsvinden.

Byggningssten är en stor häll, hvarmed man intager och förebygger hela bålstenssidan på en kopparsmältugn eller härd.

Byggningsstybbe kallas den ler- och stybbesblandning, hvarmed en härd lagas.

Byggningsstång är en stor järnstång, som sättes genom et hål i hammarnacken, då stångjärnshamrar smidas, byggas eller lagas.

Byggningsvind kallas uti hammarsmedjor en nära intil ena härden stående perpendiculaire stock, som på dess uti nedra och öfra ändarne varande järndubbar lätt kan omvridas och hvaruti insättes en horizontail träarm, försedd med en lös ring, hvaruti hänger en krok me dlekan och därpå den så kalladeByggningskeden. Häruti uphänges byggningsstången, då städ, hamrar, eller andra grofva arbeten, skola föras til och ifrån härden, hvilket sker af en enda man med lätthet, då hela tyngden hänger på vindarmen, som kan föras til det rum, som utstakadt är, eller til Byggningshällen, hvilken ligger på hammargolfvet och hvarpå sådant grofsmide förrättas.

Bylteshopar äro hopar, eller varp af odugelig sten vid Gottländska stenbrotten.

Byta fram är vid Stora Kopparberget det samma som at framföra åtskilliga materialier, eller dylikt, såsom byta fram ved, då veden framköres til grufvan, m.m.

Båljärn kallas starka järn, som bära eller uppehålla de murar, hvilka eljest icke hafva någon fast fot ifrån grunden, såsom murar öfver brösten uti smältugnar. Om båljärn uti masugnar, se Masugnsbyggnad.

Bålsten är den sten, som kläder hela baksidan af en kopparsmältugnshärd.

Bålverke betyder vid masugnar det samma som Mulltimmereller timringen omkring masugnspipor.

Bålås kallas vid hammarsmedshärden de båljärn, gutne eller smidde, hvaruppå tvenne sidor af härdkåpan äro uppmurade, hvilande på det under främsta hörnet varande starka järnstöd.

Bårare kallas de grufvearbetare, som förrätta bårrningen och sprängningen i grufvan.

BårrBår, kallas bergnafrarne vid bergsprängning. Se orden Bergsprängningoch Bårrpost.

Bårrgår, eller Gur, Bårrlort, kallas det vid bårrningen lösgående bergmjölet, som i anseende til vattnet, hvilket slås i hålet, liknar et gur. Af färgen på detta bårrgår kan man se beskaffenheten af berget, hvaruti bårras. När djupa profhål bårras til 3, 4 a 5 alnar uti berget, kan af bårrgårets beskaffenhet dömmas hvad berg- eller malmarter på den distancen kunna väntas. Bårrgår får i Nora bergslag namn af Kax. Består dels af det söndermalna berget, dels af de stålparticlar som nötas af nafvaren, eller bergbårren, hvarföre det då Bårrkaxkallas.

Bårrhammare (Handfäustel) kallas vid bergsprängning egenteligen den hammare, som brukas til en mans bårr, men vid två mans bårrning heter den rätteligen Bårrslägga. Se detta ord. Bårrhamrar för en mans bårr kallas vid Ädelfors Feislar, af tyska ordet Fäustel.

Bårrkax,  Se Bårrgår.

Bårrkrats, se Krats, 7:o.

Bårrlag kallas vid Dannemora tre arbetare, som tilsammans äro ansvarige för en Bårrpost, eller et visst antal bergbårrar, och förrätta bergbårrningen uti grufvan, hvarest det af bergsprängaren förordnas sålunda, at en håller nafvaren och tvenne man slå därpå, men om bårrlaget allenast består af tvenne arbetare, är omkostnaden mindre. Jämnför orden Bergsprängning, Bårrpost.

Bårrmachin, Se Bårrvind.

Bårrmjöl är det samma som Bårrgur.

Bårrpost kallas et vist antal gröfre och finare bergbårrar, som nyttjas til bårrhålens slående. Där bergsprängeriet är ordenteligen inrättadt för tvenne man, består en Bårrpost af följande bergbårrar och verktyg, nemligen:
      18 stycken Bergbårrar, eller bergnafrar, af hvilka 6 stycken kallasFörhuggare, 5 qvarter långa, 6 ½ linea i diameter på läggen,
      6 stycken dito för 1 alns djupa skott, 6 qvarter långa, 6 1/8 linea i diameter,
      3 stycken dito 6 qvarters bårrar, 2 alnar långa, 5 ¾ linea i diameter.
      3 stycken Långbårrar, 11 qvarter långa, 5 ½ linea i diameter.
      1 stycke Bårrslägga om 18 markers vigt til förhuggaren.
      1 stycke bårrslägga om 14 marker för långbårren.
      1 stycke Laddstock, eller sättare, 5 qvarter lång.
      1 stycke Fäng- eller Laddnål, hvars nedra del är af koppar.
      1 stycke Profoss, eller et qvarters långt järn, med en ögla i ena ändan, hvarigenom bårren stickes och fästes samt hålles och vrides för att förvara handen på båraren.
      1 stycke Rymbårr. Se Lerbårr.
      Härtil hörer vidare: 1 stycke horn til vattnets hällning i bårrhålet: 1 styckeKrats: 1 stycke Bårrkrans af halm, Pyssiakallad: 1 stycke Bårrmjölskrats: 1 stycke Krutpåse af läder, eller Plant, samt ister til fängnålens smörjning.

Bårrslägga är en liten slägga, eller hammare, hvarmed slås på bårren vid bergbårrnnig. Sådane släggor göras af åtskillig storlek efter olika bårrar, som fordra en tyngre slägga, när de hafva bredare skär, och tvärtom. Vid två mans bårrning måste släggan til Förhuggaren väga 18 marker, til Långbårren 14 marker; och vid enmans bårr ifrån 8 til 9 marker. De böra alla vara af godt järn, men ej stålsatte, utan bör allenast nacken på bårren, eller nafvaren, vara stålsatt och härdad.

Bårrspån kallas vid tackjärns canoners bårrning det af bårren söndermalne dels gröfre och dels finare järnet, som under kulloppets bårrning utfaller och sedan på hammarsmedshärden, ehuru med förluft, godtgöres; men kan äfven omsmältas på masugnen. Bårrspånär ock ganska tjenlig at med kalk och sand blandad nyttjas som et cement til vissa murningar. Uti öpen luft gyttrar den ensamt tilhopa til hårda hällar.

Bårrstål är sådant stångstål, ungefär ¾ tum bredt och ½ tum tjockt, hvarmed bergbårrar stålsättas. Starkaste och tjenligaste stålet härtil har befunnits vara det renaste ogarfvade smältstålet, eller så kalladt Kärnstål, hälst ifrån Schifshyttan, eller Wäster-Silfberget, hvilket är af samma art somBrescianerstål.

BårrvindBårrverk, är en machin vid Stycke- eller Canongjuterierne, hvaruti kulloppet på canoner utbårras til sin behöriga caliber.
      Sådane bårrverk göras i synnerhet på tvenne olika sätt, antingen så at canon hänger perpendiculairt uti machin och skrider med sin tyngd ned på den omlöpande bårren, eller löper han omkring och bårren införes efterhand, eller ock ligger canon horizontailt och omlöper emot bårren, som då småningom intryckes. På det förra sättet är til Kongl. BergsCollegium en utförlig beskrifning med ritningar inlemnad och på det senare har framledne Herr Öfver-Directeuren och Riddaren MEYER til Kongl. Vet. Academien år 1782 ingifvit en tydelig ritning med beskrifning. Kulloppet utbårras, antingen det först är efter en mindre caliber under gjutningen formeradt öfver et lerbeslagit järnstift, eller ock om canon är massiv guten, då bårrningen sker uti rena järnet, utan guten öpning, som nu för tiden mäst brukas, i anseende därtil at kulloppet då blifver fritt ifrån gallror, som eljest af stiftet gemenligen förorsakas. Byggnaden af förenämde bårrmachin med helgutne, eller massive canoners bårrning, kan af profilritningen Tab. IV. Fig. 2 korteligen inhämtas.
      a, b, c, d, e, Sjelfva stommen, eller bårrhuset, uti tvenne afdelningar, eller våningar, hvaraf den undre c c d d är timrad, men bör hälst vara murad af gråsten och den öfre a b c d af resverke.
      c, e, e, d, Lagbrostock af 2:ne starka sammanfogade och ringade 15 tums bjelkar, som hvilar på yttre väggarne och på 6 stycken under trossbotten lagde bjelkar.
      e, f, Tvenne Standare, eller så kallade Orger, af fogade 12 tums bjelkar, som vid e, e, riktas och uti järnlådor fastkilas uti fullkomligen lodrätt ställning samt fästas vid f, f, med kilar och skrufbultar.
      g, h, i , k, Canonsläden af 2:ne fogade ekbjelkar, sammanskrufvade vid g, g, och vid riktbordet k, k. Den har fin rörelse up och ned uti en spånt, som går på de uti standarne fästade järnstänger.
      h, h, Öfra Fallet, som kan flyttas efter canonernas olika längd och består af tvenne stycken, hvaraf det främsta kan öpnas på et starkt gångjärn, då canon insättes och sedan tilskrufvas at hålla canons krutkammare accurat uti den perpendiculaira kärnlineen.
      k, k, Riktbordet med metallpannor, hvaruti bårren får sitt omlopp och sin riktning efter kärnlineen.
      l, m, En uti bårrmachin insatt canon.
      m, n, Bårrstången med dess skär uti  m och med dess fyrkant uti n, hvarest den uti spindelhufvudet med en påsatt nyckel får sitt omlopp tillika med spindelen, sedan dess spets är insatt uti spindelens centrum.
      n, o, Spindelen, eller långjärnet af tackjärn, som med nedra ändan har sitt omlopp uti en stålpanna, på dess lättbro uti o, och går ofvantil igenom lagbrostocken emellan tvenne på en järnhäll fastkilade metallkotor accurat uti medellineen.
      p, Ändan af vattuhjulstocken.
      q, q, Et stort kronhjul, som hälst kan göras af tackjärn.
      r, r, En halfträlla, eller mindre kronhjul, med runda kuggar, fästad på spindelens fyrkant och omdrifves med kronhjulet q q.
      s, t, u, v Canonvinden, hvarmed en 12pundig canon kan af 2:ne personer lätteligen updragas med handspakar uti vindstocken s, som med sin lilla trälla omförer kronhjulet vid u, på hvilkens stock äfven är en trälla, som griper uti stjernhjulet w och som järnlinan x l är med ena ändan fästad omkring canons kammarzirat vid l och går öfver vindskifvan x samt är med andra ändan fästad uti hjulstocken w w, så måste hon vid denna stockens omgång lindas däromkring och på det sättet updraga canon tillika med dess släda, med så mycket större styrka, som kugghjulen äro stora emot trällorne och emot hjulstocken, på hvilken linan uplindas.

      Bårrningen tilgår korteligen sålunda at canon uti dess släda, efter en noga riktning uti machins lodlinea, uphissas så högt at bårren kan ställas därunder, som ritningen utvisar, midtuti det i trumphen utkörnade centrum. Vid bårrens omlopp nedsläppes efterhand den massivt gutne canon, så fort kulloppet hinner upskäras med denna första så kallade Förbårren, som ej bör vara mer än 2 tum i diameter; och som bårrspån på detta sätt af sig sjelf utfaller, så går denna perpendiculaire bårrning dubbelt fortare än den horizontaile, när alt är väl tilstäldt. Sedan förbårren öpnad kulloppet til behörig längd, göres det större med en, eller två efter hvarannan passande Rymbårrar och ändteligen aldeles slätt samt til sin rätta caliber medelst den sluteligen nyttjade Slätbårren. För stora 12, 18 och 24 pundiga canoner kan dock kulloppet säkrast bårras, om inrättning uti vertical ställning göres så at canonen omföres af machin och sänker sig perpendiculairt på en accurat riktad och stillastående bårrstång. Detta bårrningssätt har och nu mera på åtskilliga ställen här i riket blifvit antagit, hälst det är mindre kostsamt och går fortare än den horizontaila machin, men kanändå göra lika säker bårrning. Vid begge dessa senare inrättningar brukas dock merendels en vanlig perpendiculaire machin, hvaruti canon måste färdigbårras. Detta senare sättet til massivt gutne canoners bårrande uti vertical machin vid Ehrendal finnes med ritning beskrifvit uti Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för Julii månad år 1786.
      Bårrverkbrukas ock vid GevärsFactorier til de smidde pipornes slätbårrning genom vattuverk, sålunda inrättadt at stålbårren är fästad uti axelen på en liten trälla med 6 a 7 hvalar, som omlöper emot et stort stjernhjul med 54 a 60 kuggar, fästadt på vattuhjulstocken. Pipan, som skall bårras, sitter på en rörlig klots, Flote kallad, som uti bårrbänken ligger i horizontail ställning och kan af bårraren föras uti dess spåntlister fram och tilbaka efter behag.

Bäckemalm kallas den sjömalm, som hälst uti Småland uptages uti sådane bäckar, som komma ifrån stora måssar, eller myror, och hålles för renare och rikare än den vanliga sjömalmen.

Bäljbröst är det stället af masugnsmuren, där bäljorne ingå. Se Masugnsbröstoch Masugnsbyggnad.

Bäljbygla, eller trådbygla, (Rinke) är en järnklafve, som sitter på en bäljtråda, hvaruti bäljkroken (Schurtshacke) är häftad med ena ändan och med den andra uti gaffelringar, som sitta på Stråkträdet, eller Gaffelen. Se Bäljor, Fig. 3, q.

Bäljbänk (Balggerüste) är den underbyggnad, hvarpå en bälj hvilar. Se Bäljor, Fig. 3, m, n.

Bäljestad,  Se Korgstad.

Bäljhufvud kallas den främsta delen af blåsbäljen. Se Bäljor.

Bäljkåpa, eller Bäljlock, kallas öfra halfva delen af en blåsbälj. Se Bäljor, Fig. 2, k.

Bäljor, Blåsbäljor, (Blasbälge) äro vid eldverken en art af luftpumpar, som, under deras upgående, genom en ventil eller klappert indraga frisk luft och vid nedgåendet utprässa densamma genom trångare öpningar, eller coniska rör, hvilka egenteligen Tättor kallas, tjenande at därmed öka och upväcka de antände kolens hetta til häftigare och starkare verkan uti hvarjehanda smältugnar och härdar, antingen för malmens smältning och de metalliske delarnes afskiljande ifrån deras bergarter; eller til metallernes renande och raffinering, såsom vid garmakerier och uti hammarsmedshärdar; eller ock nyttjas de at befordra en snällare metallernes upglödgning, såsom vid åtskilliga inrättningar för koppar- och järnsmide, m.m. De hafva ock, särdeles i forntiden, varit använde til väderväxlingsmachiner uti grufvor, då en ren luft därmed blifvit inpumpad til den förgiftiga Schwadens utdrifvande. Vid silfverdrifningar tjena bäljor egenteligen ej så mycket at öka hettan, som icke fast mera at ifrån det drifvande verkblyet afföra den upstigande blyröken, hvilken eljest skulle uppehålla arbetets fortgång. Se Drifning och Drifugn.
      Blåsbäljor göras af åtskillig skapnad, antingen såsom liggande och emot spetsen något afskurne pyramider, hvilka äro de allmännaste; eller uti cubisk kistform; eller som upstående ihålige tunnor, eller cylindrer, och detta alt af åtskilliga ämnen, såsom ensamt af träd, eller af träd och läder tillika, eller ock af gutit järn, liknande en vanlig pump af mycket stor diameter. De äro ock för öfrigit af olika invärtes sammansättning, såsom antingen enkla, hvilka endast blåsa vid nedtryckningen, då tvenne måste ligga utmed hvarandra, så at den ena blåser medan den andra insuger vädret, och så skiftesvis, om en jämn bläster skall erhållas; eller ock göras de dubbla, som blåsa både vid up- och nedgående, hvarom här nedanföre vidare nämnes.
      Som blåsbäljor af trä äro för stora smältverken ibland de angelägnaste verktyg och som åtskillige konstord därvid förefalla, så torde de förtjena at med tilhjelp af närgående ritning närmare förklaras.
      Tab. IX föreställer en enkel trädbälj efter den byggnad, som vanligen brukas, så väl vid masugnar, som för hammarsmedshärdar.
      Den består förnemligast af tvenne hufvuddelar, nemligen af den undra, somkistan kallas och som under blåsningen ligger fast på dess bänk, eller underlag, och af kåpan, eller locket, som hålles i rörelse och uttrycker genom tättan det igenom vindfånget inkomne vädret.
      Fig. 1. Plan af bäljskiftan.
      a, b, c, d, Sjelfva kistan med dess botten.
      a, b, Bakgavelen.
      c, d, Bäljhufvudet.
      e, Rummet för bäljpipan, eller tättan, som däruti kommer at inpassas och fästas med kilning samt medelst et löst därpå inpassadt trädstycke, eller sprund, som Bistycket kallas.
      f, f, Låset (das Schloss) med dess bult och sinkor, som utgör en ledgång, eller et gångjärn, hvarpå bäljkåpan får sin ledning.
      g, g, Inskärning för kåpans främsta lilla gafvel, eller det så kalladeRundbrädet.
      h, Vindfånget, hvarigenom bäljen insuper luften under kåpans updragande.
      i, i , i , &c. utvisar bäljlisterne (die Leisten) af mjuk len furu, ganska accurat hyflade i fyrkant. Ligga lösa på kistans långsidor och tjena at sedan släpa emot bäljkåpans sidor och at under gången innehålla luften.
      k, k, k, Breda järnhakar (Kröpfe), som täcka öfver listernas skarfvar och göra at listerne ej under släpningen kunna uplyftas utur sina rum. Uti stora masugnsbäljor brukas 15 lister och hakar därefter. Järnhakarnes skapnad kan närmare intagas af Fig. 4.
      l, l, l, & c. utmärker tunna Stålfjedrar, som med en hake äro fästade uti kist brädden och med andra ändan skjuta ut listen emot bäljkåpans sidobräder. Utom dessa brukas äfven Lösfjedrar, som ligga emellan hakarne och listerne til förenämde ändamål. De inslagne fjedrarnes skapnad kan inhämtas af Fig. 5.

      Fig. 2. Genomskärning efter medellineen α β med påsatt kåpa, eller lock, uti full rest.
      a, b, Bäljkistan invändigt.
      a, Bakgafvelen uti kistan.
      b, Visar finkorne til låset.
      c, d, Tättan (die Deute) insatt uti bäljhufvudet.
      f, f, Bäljstolen, eller Bäljskåret, (Balgschramme) hvarmed Bäljkistan fästes vid bänken med tvenne krampor, eller finkor.
      g, Bistycket, som täcker och fäster tättan vid bäljhufvudet, hvilket sedan med 2 eller 3 järnringar omgifves.
      h, Vindfånget med dess lucka (Windfang) och klappert.
      i, i , i, Listerne med deras inslagne Listfjedrar och hakar, eller Kryckor.
      k, Kåpan invändigt (Deckel).
      l, l, Bakgafvelen uti kåpan.
      m, Lösbrädet, som sluteligen påsättes til låsets eller ledgångens betäckning.
      n, Den främsta gafvelen uti kåpan, som Rundbräde kallas, hvilken sammanhåller kåpans sidostycken och med sin rundning går emot främsta listen och håller vädertätt.
      o, Döfvikan, eller et rundt hål på bäljlåcket med dess tapp, hvarmedelst blästerns häftighet kan modereras, då den öpnas.
      p, q, Stråkträdet, hvarmedelst bäljtrådan uplyftes och nedtryckes, fästadt genom en stark finka uti bäljlocket vid s och genom bäljgriman q, n.
      q, n, Bäljgriman. Et bredt järn, som gifver styrka åt bakgafvelen och med en hake vid n fattar under densamma.

      Fig. 3. visar yttra utseendet af en bälj, då han är uti full rest.
      a, b, Yttra sidan af kistan.
      b, Bäljhufvudet med dess ringar.
      c, d, Tättan.
      e, f, f, Bäljskäret.
      g, h, Yttra sidan af bäljkåpan med dess tvenne nackar.
      h, Låsblecket med dess bult för ledgången.
      i, Döfsvikan.
      k, l, Stråksträdet, äfven Stråkspån kalladt, på masugnsbäljor.
      m, n, Bäljbänken.
      o, p, Bäljträdan (Trittschemel), som vid p har sin ledgång uti en vändvals och vid o är beslagen med trådblecket, hvilket är gjordt af et bredt järn, hvarpå kammen kommer at stryka vid trådans nedtryckning.
      q, Trådbyglan är et dubbelt järn, som omfattar trådan på begge sidor, så at hjulkammen kangå däremellan.
      r, Trådlänken (Schurzkette), som med ena ändan hakar uti byglan och med den andra uti stråksträdets halsring vid l.
      s, s, Bäljgriman.
      t, t, Bäljhaken.
      u, w, Vågen (Balgruthe), som updrager bäljen med vigten uti w
      x, Vågbänken, hvarpå vågen har sin rörelse, med dess standarre (Docke).
      y, Hjulstocken.
      z, z, Kammarne, som vid hjulets omlopp nedtrycka trådan tillika med bäljlocket och sålunda åstadkomma blästern.

      Träbäljor göras efter omständigheterne af åtskillig storlek. För masugnar brukas de 7 ½ a 8 alnar långa, ifrån främsta ändan af bäljhufvudet til bakgafvelen på kåpan, som där blir 2 alnar bred och 1 ¾ aln hög, med 5 ½ qvarters rest och 7 ½ qvarters lång tätta utom hufvudet.
      För hammarhärdar äro de gemenligen 5 ½ aln långa 7 ½ qvarter breda öfver bakgafvelen och 21 tum öfver låset, med 5 qvarters rest och 7 qvarters långa tättor, 1 ½ tum i mynningen.
      Bäljställningen med dess tilbehör varierar också efter omständigheterne. Vid tysksmide brukas allenast tvenne kamrar, men vid vallonsmide trenne för hvar bälj.
      Huru träbäljor kunna göras mera simpla, allenast som en fyrkantig kista, har Herr Assessor VON STOCKENSTRÖM visat vid de nu i gång varande slaggsmältningsugnar, flera möjeliga förändringar i construction at förtiga.
      De aldrabeständigaste blåsbäljor för ugnar och härdar tyckas de vara, som nyttjas uti England af tackjärn och som Herr LEWIS först här i landet infördt och på några ställen redan äro gångbare både vid masugnar och hammarhärdar. Sådane bäljor bestå af ihålige gutne cylindrer, af 4 a 5 qvarers diameter samt 7 a 8 qvarters högd, hvaruti är inpassad en lös guten botten, fordrad uti kanten med läder och tagelstoppning och midtuti denna lösa botten sitter en järnstång med en led, som är vid den andra ändan applicerad til en stark hvef, hvilken har sitt omlopp af vattuhjulet. Sålunda formerar den en art piston, eller pumpstång, som uti den utbårrade släta järncylindern vid hvefvens omlopp går up och ned; hämtande luften vid upgången igenom den uti fasta bottnen varande ventilen och vid nedgången uttrycker vädret genom den andra ventilen på sidan, när intil bottnen, in uti en lufttät kista, hvarifrån den åter utgår genom et rör, som ligger uti forman och inuti ugnen. Härigenom erhålles en så mycket jämnare bläster, som den kommer af en genom tvenne sådane luftpumpar, eller cylindrar, uti väderkistan comprimerad luft.
      Dubbla Bäljor eller Pustar, som gifva ständig bläster, både vid lockets up- och nedgående, kunna också göras af trä med mångfaldigt mera bestånd än af läder, som eljest vid alla klensmedjor allmänt brukas. Desse dubbla träbäljor bestå af trenne bottnar och tvenne rum, nemligen en kåpa, eller et lock, därnäst en fast mellanbotten och uti kistan därunder en på dess gångjärn rörlig botten. På öfra kanten af kistan går locket på lika sätt som vid de här förut beskrifne enkla bäljor omrördt är. Således, då andra bottnen fälles ned, insuper han luften igenom sin ventil och trycker honom vid updragningen genom mellanbottnens ventil in uti öfra rummet, hvarigenom kåpan, eller locket, uplyftes och under makeligit nedfallande med pålagd vigt trycker den inhämtade luften ut genom tättan på samma tid som kistans lösbotten återhämtar och införer nytt förråd af luft, hvarmedelst en ständig bläster med en enda pust åstadkommes, och som lufttätheten här göres på lika sätt, med liftor och fjedrar, som vid de enkla bäljorne redan är nämdt, så kunna de ej annat än vara långt mera varaktige och åstadkomma tillika en skarpare bläster än läderpustar samt äro uti styrkan aldeles tilräckelige för bränstålshamrar, knipspik- och klensmide, med mera.
      Då malmer skola nedsmältas, genom träkol; hvaraf metallen skall hämta bränbart ämne til erhållande af dess metalliska egenskaper, finnas blåsbäljor vara oumgängeliga verktyg, icke allenast, som sagt är, til smältningens befordran genom en förökad hetta, utan ock at til medelst den starka rörelse, som det med häftighet inprässade vädret åstadkommer, bidraga til de metalliska kornens samling och afskiljande ifrån den lättare och flytande slaggen. Huru därmed tilgår kan lättare betraktas, i synnerhet uti forman vid en masugn, än beskrifvas. Någre försök uti stort hafva blifvit gjorde at smälta järnet utur dess malmer, utan bäljor, genom höga dragugnar. Smältning har ock därmed erhållits, men utan at järnet kunnat skiljas ifrån bergarten. Uti England smältes väl både koppar och bly utur deras malmer med flamman af stenkol i deras drag- eller cupolo-ugnar; men järnet fordrar ock där blåsbäljors nyttjande, så väl til dess reduction af malm på masugn, som ock til dess raffinering, eller garning, uti hammarsmedshärden. 
      Uti Relationer til Kongl. BergsCollegium bör med ordet Bäljor förstås deenkla, som af träd brukas vid större smältverken; men de smärre dubbla, som nyttjas vid smedsäsjor, kallas egenteligen Pustar, antingen de äro af träd eller läder.

Bäljplank äro sådane furuplank, hvaraf blåsbäljor förfärdigas. Träverket härtiil bör vara af tvenne slag, nemligen: 1:o af mogen så kallad berg- malm ellergårtall, som växer på mager, stenig högländ mark med yfvig krona, och är kortflammig, allenast 9 a 10 alnar hög til första qvist. Til et par masugnsbäljor fordras häraf 30 stycken plankor, 3 tum tjocka, 12 a 15 tun breda samt 9 alnar långa, för bäljkistan och locket. 2:o af len furu, som växer med hög stam och spetsig krona, 8 stycken lika tjocka plank til lister och de andre sidbräderne. Alt sådant verke bör vara 2 a 3 år gammalt, och blifver bäst om det först nedsänkes under vatten en månad, eller två, och torkas sedan ömsom uti fri luft och uti badstuga med lindrig varma. Til hammarbäljor fordras något mindre och klenare verke.

Bäljresning, vågbänk, (Balggerüste) kallas den ställning, eller inrättning, som är omkring och under bäljorne. Den är af åtskillig beskaffenhet alt efter som bäljorne hafva deras rörelse, antingen med stånggångar, som uplyfta dem, där de åter nedtryckas af pålagde tyngder (hvilket är tjenligast då man icke behöfver mycket sträng bläster), eller ock medelst blåshjulsstockar, hvilkas kammar antingen sjelfve nedtrycka bäljorne, eller ock trycka på trådor eller trädplåtar, som äro fästade vid bäljorne, då desse uplyftas af vågar, som af långe bjelkar äro förfärdigade med tyngd på ena ändan (hvilket är lämpeligast, då man vil hafva sträng elle rså kallad sprängbläster). Jämnför ordet Bäljtrådoroch Bäljvågar. Härvid ligga bäljorne med nedra delen merendels orörlige på  underbyggnaden, eller Bäljbänken, och är allenast den öfre delen, eller bäljkåpan, rörlig. Se ordet Bäljor Fig. 3, x.

BäljstolBäljskär, (Baclgschramme) är den undre foten af kistan, hvarpå hela bäljen hvilar. Se Bäljor Fig. 2 e, f.

Bäljstång,  Se Stråke.

Bäljtrådor (Trittschemel) kallas långa armar af trä, som ligga en under hvardera blåsbäljen och äro med ena ändan under bäljhufvudet fästade med en art af led- eller gångjärn samt vid andra ändan, medelst klafve, eller bäljbygla och hängseljärn, häftade vid stråkspån på öfra kanten af bäljlocket, så at då hjulkammen vid omloppet tager på samma ända af trådan, neddrages locket eller kåpan, som därvid åstadkommer blåsnngen. Se Bäljor, Fig. 3, o, p.

Bäljvågar kallas de långa vågar, som på en axel äro rörlige öfver vågbänken och äro med ena ändan fästade medelst järnhängslen vid bäljlocket samt på den andra belastade med så mycken tyngd, som förmår hastigt updraga samma lcok, sedan det af hjulkammen är nedtryckt. Denne tyngd lämpas antingen directe på vågstocken, eller uti en ledigt hängande stenkista, som vid smältugnar mäst brukas; eller ock nyttjas en lång spänstig slana, hvilken, som en fjeder, efter nedtryckning uptrycker bäljlocket, som i synnerhet är nyttigt, där bäljorna komma at gå mycket fort, såsom vid vallonsmide. Se Bäljor Fig. 3,u, w.

Bältartråd är en sort ståltråd, som är något finare än vanlig fönstertråd, eller nästa numer därintill. Se ordet Järntråd.

Bänk är et stratum i stenbrott.

Bänklag kallas de långa smala bjelkar med deras underbyggnad, hvaremellan stånggången går vid vattukonster. Se Brott.

Bärnsten, Se Bernsten.

Böhmiske stenar kallas alla klare, färgade eller ofärgade bergcrystaller, utan afseende uppå om de kommit ifrån Böhmen, eller ej. Se WALL. Syst. Min. T.I, s. 217 och 220 samt VON LINNÉS Syst. Nat., 12:te uplagan, s. 66.

Bökare kallas de tunnbindare vid alunverken, som skola förstå at förfärdiga de stora alunfaten, tillika med de laggade tunnor, hvaruti alun inpackas til försändning eller afsalu. Dess verkstad kallas således Bökareverkstad.

Böljärn är det samma som Båljärn.

Böna,  Malmböna, kallas uti koppar- och silfverhyttor en lafve på hyttegolfvet, hvarpå den bokade malmen lägges och beskickas, eller blandas med dess tilsatser. Är af arbetare brutit ifrån tyska ordet Bühne, som betyder en lafve, eller bij, uti en grufva.

Bönsten,  på tyska Bohnenstein, Carpolithus fabarius, är en grån stenhärdad lera med inneslutne små bönlika körtlar af spat eller selenit, med gul eller brun yta, eller et skal af järnochra. Den finnes i Zweybrücken och vid Zwickau uti Sachsen, hvarest den och kallas Mandelsten. Räknas ibland fruktstenar.

Bössflinta, Pyromachus, kallas den gemena flintan, eller enn agatart af sämre färgor. Bössflinta så väl som hälleflinta kallas eljest hos Tyskarne Hornsteinoch hörer under kiselslägtet, som uti åtskilliga omstndigheter skiljer sig ifrån qvartsen, eller hvitflintan.

Bössor kallas vid stångjärns- och kniphamrar tvenne järnstycken, infattade i standsulor, eller skylror, tjenande för pannor, hvaremellan hylstren med sina armar och sin varta har dess lilla rörelse under smidningen. SeHammarställning och Kniphammareställning.