Bagges blåsmaskin. Teknikhistorisk undersökning av en produktionsutrustning

Björn Björck

Blåsmaskiner har inte uppmärksammats i någon större utsträckning i teknisk litteratur som berör äldre järnproduktion. Detta kan förklaras av att blåsmaskiner tidigare ansågs tillhöra maskinläran och inte bergsbrukets område, som rostugnar, masugnar och färskningshärdar tillhör. Som maskin betraktad är Bagges blåsmaskin en stor enkelverkande luftpump med vanligen tre cylindrar, väderlåda och ett stativ inunder.

Kunskapen om Bagges blåsmaskin har varit begränsad i 1900-talets allmänna litteratur om bergshantering och järnbruk. På olika sätt har den presenterats i bild, allt från helt korrekta avbildningar till fantasifulla trecylindriga konstruktioner som aldrig har existerat. Benämningen Bagges blåsmaskin har sitt ursprung från 1840-talet och kan härledas till att Jonas Bagge 1841 ansökte och fick patent på en trecylindrig enkelverkande blåsmaskin. Samma år fick han också patent på en dubbelverkande blåsmaskin. Den sistnämnda blåsmaskinen patenterades året efter i Finland och blev där landets första utfärdade patenterade konstruktion. Den trecylindriga blåsmaskinen har benämnts Bagges blåsmaskin i mer än 170 år och kan med all rätta fortsätta att bära denna benämning.

I litteraturen har det däremot skett en sammanblandning av två personer med namnet Bagge, Jonas Bagge och Jonas Samuel Bagge. Sammanblandningen förklaras av att bägge personerna verkade inom järnhanteringen och hos Jernkontoret. De undervisade bägge inom mekanik och bergshantering och fick professors titel samt presenterade i text och bild olika blåsmaskiner. Denna rapport benar upp och förklarar sammanblandningen mellan de två Bagge som skett genom årtionden.