Bergwerkslexicon: P

Packfong, eller Tackfong, kallas en hvit, smidig, men hård metall-composition, hvaraf uti China hvarjehanda arbeten och husgeråd göras. Finnes af olika godhet, i anseende til smidighet samt mer eller mindre hvit färg. Den består förnemligast af Koppar, Nickel, Järn, litet Kobolt och Zink, hvilka metallers sammanblandning til olika proportioner gör at denne tackfong finnes til godhet, färg och smidighet, mycket föränderlig. Den grofvaste, som säljes uti gutne kakor, är pipig, otät, poreus och ganska järnstark samt hårdsmält, svetsar vid stark smälthetta med järngnistror och faller otät vid gjutning. Den finare är mera hvit, mindre hårdsmält och skall bestå af 5 delar järnhaltig nickel, eller kobolt, emot 13 delar koppar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1776 s. 35.
Försök med packfongs tilverkning, och om nickelens förening med koppar, och afskiljande därifrån samt rening ifrån järn m.m., se Järnets Historia s. 533, 593.
Den skall ock i China kallas Pe-tong. Dock torde därmed förstås den hårdare hvita metallen, hvaraf chinesiska klockor, eller Gung-Gang, göras, bestående af tenn och koppar. Eljest skall den i China finnas gediegen, under namn af Tse-Tong.

Paddsten, Buffonites, Chelonites (Krötenstein), utom flera namn, kallas en art halfrunda stenknappar, som merendels bestå antingen af kalk, eller af benämne, ofvanpå kulrige, stundom med ringlar, eller en svart prick midtpå, och på motsvarande sidan platta samt släta, och merendels uti oval form, af grå, eller brunaktig färg, ungefär af ärters och halfva castaniers storlek, aldeles ogenomskinlige. Äro ej olike stora kräftstenar, och förmodas vara oxeltänder af stora hafsfiskar, och äro således af flera förändringar uti skapnad, hvarefter de indelas med åtskillige tilnamn, som upräknas uti WALLER. Syst. Min. T. II. s. 557. Namnet kommer af latinska ordet Bufo, som betyder en padda, utur hvilkas hufvud man fordom trodt at desse stenar blifvit tagne. Finnas uti flolägrige kalkstenar petrificerade, eller fylde med kalkjord.

Pagament, eller Pay, kallas det kopparblandade silfver, som är mindre än 8lödigt. Se WALLERII Chemia Physica, 2 Del. s. 418.
Pagementgold, eller Mühlschlammbruch, kallas vid Kremniz i Ungern silfverhaltigt guld, som genom qvartering skall fineras. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 146.

Pall kallas i grufvor en liten bergskuta, eller större afsättning, liknande trappsteg, eller pallar. Däraf kallas Pallarbete det som brytes pallvis uti en grufva. Se Strossarbete.

Pallatius, Se Ballaz.

Palliner kallas de tunna kakor af eldfast lera, försedde med större eller mindre hål uti medelpuncten, hvilka tjena at därmed göra större eller mindre öpningar uti de gluggar, som äro midt för hvarje potta uti glasugnen.

Palljor kallas de små tunna rimsor af silfver- eller guldslaglod, som brukas vid lödningar.

Panjorer, Se Storställe.

Panna (Pfund) heter vid hästvindar, konster och andra rörlige verk, den dyna af sten, eller järn, uti hvars urhålkade rum hjulnålar och tappar omlöpa.
      Panna är vid silfversmältning det mått, hvaruti verk- eller friskbly utgjutes.
      Pannor kallas ock de järnplåtar, som vid gar- krats- och andra ugnar läggas uppe i skorstenen, för at uphämta det som, i form af rök och fina korn, ifrån den smälta metallen upstiger.
      Med pannor menas ock de järn- eller blykäril, hvaruti salter inkokas.

Pannhack, Se Rålut.

Pannhus, Se Salthyttor.

Pannugn, Se Alunpanna.

Pansarhjul, Se Vattuhjul.

Papperstorf, Turba foliata, är en bladig torf, som mäst består af halfruttnad näfver och bark, och brinner väl med låga, men duger ej til kolning. Se Torf.

Par, eller Parnummer, kallas vid Stora Kopparbergs grufva et visst antal af fjerdeparter, eller hela bolagets fördelning uti smärre stockar, eller partier, redan för 200 år sedan på det sättet inrättad, at det ena paret efter det andra skulle i ordning arbeta i grufvan, hvar sitt dygn, uti alla malmrum, hela grufvan igenom, så at det förutgående altid flyttade undan för det efterföljande; hvarigenom alla paren skulle komma at dela et lika öde, och undfå blandning af alla befintelige malmsorter, det ena så väl som det andra. Alla de, som äro tilsammans uti et par, hafva därföre fått namn af Parlagare. Antalet af sådane par, som i omgång efter hvarandra arbetade, var i äldre tider föränderligt; til dess i Drottning CHRISTINAS tid samtelige bergsmän ingingo i et bolag af 75 Numror, eller par, som indeltes uti trenne omgångar, hvardera bestående af 25 Numror. Uti hvarje par innehållas 16 fjerdeparter, eller grufvelotter, hvilka således vid Stora Kopparbergs grufva utgöra et antal af 1200:de. Vid malm-utdelningen tilägnas hvarje Lottning (Se detta ord) et par, och emedan på en dag ej finnas så många malmlottningar som parnumror, tilhörer Controlleuren för parnumrorne at dageligen efterse, hvilka parnumror erhållit minst i myckenhet och värde af malmer, och at tillägga sådane par de för den dagen upkomne malmer. Uti hvarje lottning falla 8 malmhopar de 16 fjerdeparterne til utbyte, hvarföre en bergsman minst måste äga tvenne grufvedelar, om han skall kunna få en hel hop af lottningen. Se GRAVES Acad. Afhandling: om Malmens Fördelning vid Stora Kopparberget, s. I och II.

Paragone är egenteligen icke annat än en svart jaspis, hvaraf små colonner, urner och bordsskifvor, tilverkas, och räknas uti Italien ibland antique stenarter. Se WALLER. Syst. Min. T. I. s. 299. Om Marmor Paragone se Marmor, 6:o.

Parallelgångar kallas de malmgångar, som uti et och samma malmförande berg hålla deras strykning uti enahanda väderstrek, men kunna vara skilde flere famnar ifrån hvarandra, och stundom under vissa svängningar komma hvarannan närmare, eller ock på somlige ställen förenas, hvilket stundom sker allenast med utgrenande drummer, eller Ausreiser.
Smärre parallelgångar, som kunna stryka nära til hufvudgången, men äro obeständige, få namn af Följeslagare, eller Flycktingar, på Tyska Gefehrden, eller Nebentrummer. Exempel på sådane gångar finnas här i riket vid Garpenbergs koppargrufvor, vid Wästra Silfberget, uti Norrgrufvan, samt vid Hällefors silfvergrufvor, där smala paralleler af blyglans stryka uti en mörk hälleflinta. Uti samma bergart stryka äfven vid Loretto grufvan i Siebenburgen tvenne parallelkyfter, til 14 famnars afstånd ifrån hvarandra. Den ena kallas Guld- och den andra Silfverklyften, emedan de föra olika arter. Vid Schmölniz förefalla trenne parallelgångar til 20 och, uti deras svängningar, stundom allenast til 12 famnars afstånd ifrån hvarandra, hvaremellan merendels ofyndige ausreiser visa sig uti en med skimmer inblandad lerskiffer. Se VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 110 och 169. Om parallelgångarne vid Schemniz se ordet Gångar.

Parasitica Petra kallas den stenart, som med tiden tyckes vara tilkommen uti de uråldrige bergens tomma klyfter och håligheter. Således kallas, til exempel,Qvarnsten, Petra Parasitica, emedan den af några förmodas hafva likasom igenläkt och växt uti bergens rämnor.

Pariserblått kallas en ganska mörk och högblå färg, som ej är annat än en art af berlinerblå; men tilredes utan tilsats af alun. Blodluten måste då först mättas med vitriolsyra, hvarefter den slås uti en klar solution af järnvitriol uti vatten, så länge något blått sätter sig til bottnen. Denne blå färgen utlakas väl med varmt vatten, frånsilas och torkas. Se Berlinerblått.

Parlagare, Se Par.

Pasa, eller Barsa, Se Beta.

Pasmock kallas vid bleckhamrar, eller förtent blecksmide, et partie af tunna plåtar, eller järnbleck, ungefär 2176 stycken, som på en gång läggas i betan at sedan förtennas. Til betans beredande för fyra pasmock åtgår 2 ½ tunna gröpad råg. Se Blecksmide.

Pastellfärgor. Härmed förstås förnemligast sådane mineralfärgor, som äro tjenlige at med et kritaktigt ämne formeras til små stift, lämpelige för den torra så kallade pastell-målningen, hvarmed i synnerhet portraiter aldralifligast kunna aftagas, och äfven andra ritningar tecknas, på därtil beredd duk, eller på tjenligit papper, eller pergament. Ibland alla äro mineral-rikets färgor, tilkomne af metalliska kalker, de aldrabeständigaste emot de förändringar, som luft och solsken kunna åstadkomma. Af järnet ensamt kunna alla hufvudfärgorne i pulverform erhållas, nemligen rödt, gult och blått, uti åtskillige nüancer, eller mörkare och ljusare förskuggning, hvaraf genom blandningar nästan alla öfrige färgor upkomma. Den svarta tousch-färgen kan äfven däraf til fullkomlighet beredas. Därtil nyttjas dock hälst röken, eller sotet af stenkol, eller alunskiffer, såsom den svartaste och mäst lättfångne. Den hvita färgen af järn är obeständig. Om de öfrige färgor af järn, jämnför orden: Ochra, Rödfärg, Umbra, Terre d'Italie, Terre verde, Berlinerblå och Ultramarin, samt därvid åberopade rum af Järnets Historia.
      Hvita, gula, gröna, blå och röda färgor förekomma äfven af de öfrige metallerne, hvarom ses orden Bly, Blyhvitt, Massicot, Mönja, Berggrönt, Begblått, Tenn, Koppar, Spanskgröna, Zink, Antimonium, Vismut, Qvicksilfver, Kobolt, Nickel, Realgar, Cinnober, Karmin, Operment, Königsgelb och Neapelgult: alla uti pulver tjenlige at försättas med det kalkartade ämne, eller den corpus af krita, gips, magnesia alba, hvitlera, eller alunjord, uti särskilta utrönta blandningar, som funnits tjenligast för pastell-stifters formerande efter konstens reglor. - Efter gjorde försök har en fin snöhvit Lithomarga, eller ock en blandning af magnesia alba och alunjord, befunnits ypperlig til corpus för pastell-färgor.
      De mäst lysande och delicata pastell-färgor måste dock, ehuru mindre beständiga i luften, förfärdigas af salter utur växt- eller djurriket, såsom af cochenille, fernambuck, krapp &c. til rödt: af sambucs bär til blått: af barbaris-bark, eller gummi gutta, til gult, o.s.v.; utom många flera växter och bär, hvaraf färgpulver, eller så kallade Lackfärgor, beredas, merendels på det sättet at färgen af dessa ämnen utdrages genom prässning, kokning, eller digestion, med uplösning af alun eller Engelskt salt i vatten, och sedan fälles med et alkaliskt satt, sal tartari, eller pottaska, hvarvid färgstoftet uti förra händelsen ingår uti den fallande alunjorden, eller förenar sig med den snöhvita magnesia alba, då Engelska saltet brukas, hvilka färgade jordarter sedermera, efter utlakning med varmt vatten och torkning, kunna efter behag sammanrifvas med den kritaktiga corpus, som redan här förut är nämd, eller som af pastell-målare nyttjas.
      Huru pastell-målning med dessa lösa och kritaktiga färgor kann fästas, se WEBERS Fabriquen und Künsten, s. 280. Med öfversatt spegelglas bevaras dock en sådan ritning säkrast, ehuru det händer at några färgor af glaset lida en liten förändring.

Pasugn, eller Barsshus, Se Betstuga.

Patelliter äro öpne enskalige musslor, i skapnad af skålar; som finnas ibland petrificater, men sjelfve ej äro stenvandlade, utan i naturligt lynne nästan oförändrade. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 223.

Paten kallas af vallonsmeder träbrusken, som lägges på lyftarmarne för stångjärnshamrar. Se Brusk.

Paternostergång, Se Radbandsgång.

Paternosterkonst (Heinz) kallas en sådan vattukonst, där vattnet utur grufvor updrages genom pipstockar med runda träkulor, som uti en kedja äro sammanhäftade med mellanlänkar och likna et Paternoster, eller Radband. Är nu mera intet brukelig.

Patron, Se Skjutpatron.

Pavonazzo, Se Marmor.

Pay kallas vid vallonsmide stybbe, sork och småkol, som spilles ifrån kolen.

Peblestone kallas af Engelsmännen små kisel- eller flintstenar, som i synnerhet finnas til öfverflöd vid Franska och Engelska kusterne uti Canalen, där kritbergen äro å ömse land. Hämtas mycket til barlast på fartygen och kallas af skeppare Singel.

Pechblende, Se Beckblende.

Pecherz kallas en becksvart, uti brottet glänsande kopparmalm, som egenteligen består af en stenhärdad järnhaltig kopparmulm, hvilken tillika är inblandad med någon bergfettma. Håller ensamt sällan öfver 7 eller 8 procent koppar, men är merendels instänkt med kopparblått, koppargrönt och med röd kupferglas samt gediegen koppar, och räknas således ibland rika kopparmalmer. Gemenligen finnas på denna malm prismatiske, sexsidige, eller och polyëdriske, blå, glänsande crystaller, vid begge ändar liksom afhuggne. Desse äro dock icke annat än blå skörl-crystaller, som icke innehålla det minsta koppar, utan endast järn. Sådan pecherz är i synnerhet träffad vid Saska, uti Temeswarer Bannat. Se VON BORNS Briefe s. 38. Tyckes vara detsamma som på andra orter får namn af Kopparbranderz.

Pechstein kallas en skör och lös kiselart, som på nästförslutne åren först blifvit bekant och undersökt. Den skall finnas af någre förändringar uti Ungern, såsom:
      a) Svartbrun, mörk, som finns vid Königsberg uti stenkolsflötsen.
      b) Pärlgrå, stödjande i svartbrunt; brytes dels uti mussellika, dels uti odeterminerade stycken: är nog vekare än flinta och kan rifvas med stål, samt gifver däremot knapt någon gnista.
      c) Felsö-Banier Pechstein skiljer sig ifrån den förra, til yttra anseende, allenast med dess merendels vingula färg och mera genomskinlighet. Har en vittrad skorpa och tillika den egenskap at något klarna uti vatten, nästan som Lapis Hydrophanus. Desse upräknade arter äga ingen betydande tyngd. - Gäsa ej med syror. - Smälta ej, utan tilsats, i stark hetta. - Spraka i början uti hettan. - Förlora efterhand deras färg och blifva sluteligen hvita, med bibehållande af deras utvärtes glans. De svarta och röda behålla färgen til en del och förlora deras bränbara, hvars närvaro förut kan rönas med hvit vitriololja, som däraf får en brun färg. Med en fjerdedel alkali går pechstein uti smälthetta til hvit skummig slagg, och med mer än dubbelt alkali ger en liquor silicum, som gelatinerar. Uti anstälde försök har den funnits bestå til större delen af kiseljord, med ungefär 8 procent alunjord och litet järn. Se VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgångens andra qvartal, s. 54.
      Vid närmare undersökning af Herr WIEGLER hafva beståndsdelarne uti et unce pechstein funnits vara: järnjord 24 gran; alunjord 74 gran, samt kiseljord 5 drachmer och 10 gran. Det öfriga har varit vatten och luft. Se Taschenbuch für Scheidekünstler, 1785, s. 57.
      d) Grön Pechstein ifrån Sachsen har ifrån de förestående visat sig skiljaktig allenast däruti, at den ensamt uti digel kunnat smältas til et hvitt, halfgenomskinligt glas.
      e) Til denna arten torde kunna räknas en för detta obekant becksvart stenart, som uti brott, hårdhet och glänsande yta, liknar et svart genomskinligt glas. Den har blifvit funnen af Hr. Lieutenant ARRHENIUS körtelvis uti en mörk rödbrun fältspat, vid Ytterby, ¼:dels mil ifrån Waxholm. Är ganska skör, men många små rämnor och lossnor genomdragen. Dess specifiqua tyngd är til vatten som 4,030 til 1,000. Gäser med utspirande grenar för blåsrörs-hettan och ger gult glas. Gelatinerar med saltpettersyra, samt liknar således en zeolith. Innehåller 8 til 10 procent järn, efter gjorde försök både på våta och torra vägen. Består af kisel och alunjord med litet magnesia alba.
      Af några räknas pechstein til en art lava, eller vulcanisk product, af grönaktig, svart, röd, eller brun färg, med en glaslik yta. Den smälter då lätt ensam och ger ingen eld emot stål; men den hårdare får rum ibland kiselarter. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 109.

Pectiniter äro et slags tvåskalige stenvandlade musslor, som hafva det ena skalet kupigt och det andra platt, men begge försedde med uphöjde räfflor. De gifvas antingen med eller utan utstående öron. Se BEAUMERS Mineralreich 1 Del s. 328.

Pen (Pähne, eller Pfinne) kallas den understa del af en hammare, hvarmed slaget sker. Om penen på stångjärnshamrar, se ordet Stångjärnshammare.

Penna Pavonis, Se Påfogelsten.

Penningmalm är en uti platta kakor sammangyttrad järnochra, eller järnmalm, som finnes i sjöar. Se Sjömalm.

Penningvigt vid alunverken, Se Lutvigt.

Penselsköl kallas vid Stora Kopparbergs grufva den malm, som i form af en tunn hinna sitter angeflogen på stenen.

Peridot, eller Perodoll, är en gulgrön klar crystall, uti sexsidig prismatisk form, med olika breda sidor, af hvilka trenne äro släta, men de andra tre litet räfflade. Spetsen är gemenligen sammansatt af en tresidig pyramid. Uti elden förlorar sin färg, blir hvit, opaque, och smälter til en skummig slagg. Den äger ringa hårdhet och räknas af Herr SAGE, uti dess Mineralogie, s. 130, til ädla stenar; men är nog lik at vara en klar skörl-crystall, eller Ceylonsk turmalin. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit., T. II. s. 344. Dess specifiqua tyngd til vatten skall vara som 33,548 til 10,000, och således i det närmaste lika med skörl. Denne art kommer dels ifrån Ceylon, dels ifrån Ön Cypern; men härifrån bör skiljas Orientalisk Perodoll, som är mera hård och tager skön politur, samt är en verkelig ädel sten, hvarföre den föres ibland gulgröna topaser, eller ock är det samma som orientalisk chrysolith. Den kommer ifrån Arabien och Persien; äfven ifrån Brasilien. Se DUTENS von Edelsteinen s. 50, 65, och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 61.

Persedeljärn kallas i synnerhet uti Nora och Lindes bergslager en viss jordeboks ränta, som är hemmanen pålagd; härstämmande ifrån den afgift på osmundssmide, som fordom i dessa bergslager varit gångbar; men betalas nu mera med tackjärn in natura, som, tillika med Kronans öfrige tiondejärn, kommer på Auction at försäljas, och betalas därföre inga bro- och vägare-penningar i Städerne. Se Kongl. Maj:ts Resolution på Allmänna Besvär af den 7 October 1735, utom flera Kongl. Förordningar.

Petra är väl det allmänna bekanta latinska namnet på sammansatta hällearter, eller Saxa, men stundom förstås härunder enkla arter. I synnerhet förefalla under Italienska ordet Pietra många förändringar af stenarter, såsom:
      a) Pietra d'Istria är en hvit kalksten ifrån Istria, som brukas vid kyrkobyggnaer och palatser uti Venedig. Består af ofantelige stora stalactiter, til en a 2 alnars diameter, som fås uti grottor i kalkbergen. Den är af vatten så lättlöst, at innom få år upkomma däraf nya stalactiter, som i synnerhet kan i akttagas under listen på facaden af den sköna Jesuiter kyrkan i Venedig.
      b) Pietre obsidiane, se Obsidianus Lapis.
      c) Piedra di Gallinaçco är en art Lava, eller Islands agat, som finnes icke allenast uti Italien, vid Vesuvius och på Island, utan ock uti Södra America och flerestädes, samt tyckes vara det samma som Pietre Obsidiane. Är merendels dunkelgrön, eller ock chrysolith- smaragd- eller hyacinth-färgad, helt opaque; antingen ren, eller ock med inneslutne mångfärgade kiselartade runda korn, eller hårda naturlige glasarter, som uti hårdhet komma nära äkta stenar.
      d) Pietra bigia, serena, morta, forte. Se Macigno.
      e) Pietra Nefritica, Se Nephriticus Lapis.
      f) Pietra Fongaja är en hvit stalactitisk kalkstens-tophus, som finnes uti kalkbergen omkring Neapel, och har den egenskapen at ätlige svampar årligen därifrån utväxa, om han förvaras uti källrar och ofta begjutes med vatten.
      g) Pietra elastica kallas en antique hvit marmor, hvaraf någre skifvor skola finnas uti Palazzo Borghese i Rom; varande af den besynnerliga egenskap, at då en skifva däraf, som är 4 span (Palm. Rom.) lång, 1 span bred och 2 tvärfinger tjock, ställes emot golfvet samt vikes fram och tilbaka, bugtar den sig åt ömse sidor, med et märkeligit knarkande, och slår sig åter rätt af sig sjelf, hvaraf den elastica kallas. Desse skifvor skola blifvit sågade af en corniche ifrån en gammal byggnad, och äro således en veritable antique marmor, som gäser med skedvatten och är så lös, at den kan rifvas med nagelen. Denne böjelighet tyckes härröra af någon ofullkomlig particlarnes förening, som torde hafva upkommit af någon slags lindrig bränning, eller af luften, på några 100:de år. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 110.
      Utom denna böjeliga, eller elastiqua kalksten, som räknas til marmorslägtet, gifves ock en på lika sätt elastique qvarts- eller kiselart, bestående mäst af crystlliniska korn, som kunde lösrifvas, blandade med glimmer- eller skimmerblad. Denne sten ger eld emot stål och rifver glas. Den har blifvit ansedd för en med hvit skimmer blandad sandsten, som förlorat mästa delen af sitt gluten, eller kitt. Herr FIBIG har sedt en liten skifva däraf, som varit 10 tum lång och 2 tum bred, samt 4 eller 5 lineer tjock. Se dessMineralogie, s. 143. Herr GERHARD nämner den såsom en med fina glänsande glimmerblad inblandad qvarts, hvilken kan böjas.
      h) Pietra Travertina, se Travertino.
      e) Pietra stellaria är en fin marmorart, upfyld med petrificater af små coraller, lithophyter, madreporter m.m. Sågas och slipas stundom til lock på Tobaks-dosor m.m.
      k) Pietra arenaria är en gulaktig sandsten, som nyttias til byggnader. Finnes vid Florenz, tillika med Pietra forte. Se Macigno.
      l) Piedra d'aventura, se Avanturine.
      m) Piedra del cobra, se Ormsten.
      n) Piedra embuscata är en dendritisk marmor. Se Marmor.
      o) Piedra del Ingo, eller Ynca, är en ganska hård arsenikalisk svafvelkies, i England så kallad Mundyk, eller Marcasit, som skall finnas ömnigt i södra America, vid Potosiska guld- och silfvergrufvorne. Den faller gemenligen antingen uti cubiska, eller uti octaëdriska crystaller, af blekgul färg; slipas stundom i platta skifvor, eller brillanteras med façetter, och infattas uti silfver eller tombak til knappar, som af Europeer nyttjas uti kläder, emedan den tager en skön politur och har et besynnerligt anseende. Finnes ock vid våra svenska koppargrufvor och flerestädes, ehuru sällan så hård som den Wäst-Indiske.

Petrificater, Se Stenvandlingar.

Petroleum, Se Bergolja.

Petrosilex, Se Hälleflinta.

Petunsé är en slags tungspat, som nyttjas uti blandning med kaolin til porcellaine uti China. Se Porcellaine.

Pfauenschveif kallas en mjölkhvit stenart, liknande kokad ägghvita, hvilken faller som små drummer, eller fläckar, uti en gul, eller brun ochra, och skulle kunna anses för en äkta opal, eller oculus mundi, men är ganska mör och lös, så at den lätteligen med knif kan delas uti flera stycken. Är märkvärdig därutinnan at, så snart vatten, eller fuktighet kommer därpå, får den en angenäm blåaktig skiftande färg, utan at blifva genomskinlig. Finnes uti järngrufvan vid Turach, uti Obersteyer, och anmärkes uti Herr Prof. HERMANNS Beschreibung von Brescianerstahl, s. 131; men är ej vidare til dess egenskaper beskrifven. Har ej heller med säkerhet kunnat föras til stenmergel. Förmodeligen är den en art zeolith, i anseende til dess lösa sammanhang. Eljest borde den höra til Lapis Mutabilis.
      Pfäuenschwänsige, eller Taubenhälsige, kallas eljest i annan mening de ärn- koppar- bly- och andre malmer, eller mineralier, som på ytan visa omskiftande färgor af blått, rödt, purpur och grönt, liknande dufvehalsar, och består allenast uti en anlöpning af luft, vätska eller hetta. Grangärdes sjustjernemalm och en del svafvelkieser prydas ofta med dylike färgor. Vid Schemniz gifves ock sådan mångfärgad, eller pfauenschweisig blyglans, och äfven en dylik kies. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 51 och 61.
      Sådan omskiftning af regnbågens färgor erhålla äfven de oädla metallerne, i synnerhet järn, koppar, och flere däraf tilredde blandningar, på blank polerad yta, allenast genom vissa grader af varma, som ej går til glödgning. Se Järn, Stål och Anlöpa. De lättsmälte metallerne, såsom förnemligast bly och vismut, visa denna färgskiftning på den tunna slagghinnan, som öfverdrager metallen under smältningen.
      Guld, silfver och platina äro aldeles frie ifrån anlöpning, då de äro rene, men lojerade med någon af de oädla metallerne, såsom då guld är lojeradt med järn, eller med koppar, eller silfver med koppar, röja de snart uti hettan sin främmande inblandning genom anlöpning.

Phengites är egenteligen en honingsgul halfgenomskinlig alabaster, som tyckes kunna slutas af PLINII beskrifning om denna stenart, hvaraf NERO skall hafva bygt lyckans tempel, hvars väggar varit genomskinlige. Andre förstå med detta namnet en hvit marmor; men däraf har ingen genomskinlighet kunnat väntas. - Nu mera förstås under detta namn af bergsmän, särdeles vid Freyberg, åtskillige kalkspats-druser, eller hvit och gulaktig järnspat, eller ock en gul flussspat. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 91.

Phlogiston kallas uti mineralriket, efter et inskränkt begrepp, det fina bränbara ämnet, som uti alla metaller utgör en hufvudsakelig beståndsdel, och kan ifrån de oädla och halfva metallerne til större delen utdrifvas, genom calcinations-hetta, samt åter tilsättas, under smältning med eldfängda och bränbara kroppar af växtriket.
      Phlogiston äger den högsta grad af finhet och flyktighet, så at det, utan at vara förenadt med andra kroppar, icke kan ensamt innestängas eller bevaras, emedan det genomgår de tätaste kroppar och attraheras af luften, så fort det blifver löst, antingen genom elden, eller andre uplösande ämnen på våta vägen. Det tyckes ock vara många gångor lättare än den allmänna luften, af hvilken lätthet, efter de lärdas mening, härrörer at metalliske kalker, som förlorat sitt mästa phlogiston, befinnas äga en betydligt större tyngd, än de förut, med denne lättande beståndsdelen, uti sitt metalliska lynne ägt.
      Metalliske kalker draga äfven begärligt deras förlorade phlogiston åter til sig, så fort det kan ske och tilfälle därtil yppas.
      Guld och silfver kunna ej förlora detta fina bränbara ämne genom eldens verkan, och allenast til någon del genom sådane uplösande medel, som äga en starkare attraction til samma ämne; men desse ädla metalliska kalker återtaga äfven sin förlust endast af eldsmaterien, som genomgår de slutne käril, hvaruti de smältas, och kunna således til metall reduceras utan tilsats.
      De oädla metalliska kalker draga äfven en liten del af phlogiston til sig utur luft och solsken, hvarvid de förändra sin färg; men kunna ej fullkomligen reduceras, utan tilhjelp af något grofvare bränbart ämne.
      Ehuru nödvändigt et reducerande phlogiston är, vid metalliska kalkers återställande til deras metalliska lynne, kan dock intet sägas at detta ämne ensamt är orsaken til vissa metallers mer eller mindre smidighet. I den händelsen skulle, til exempel, zink, som ofelbart innehåller det mästa bränbara, vara den aldrasmidigaste, men är dock knapt halfsmidig. De öfrige halfva metallerne hafva därpå icke heller någon brist, men äro dock i högsta måtton sköre. Godt tackjärn innehåller väl, efter analytiske rön, mindre bränbart än stångjärnet, men kan dock blifva smidigt endast genom långsam glödgnings-hetta, utan tilsats af phlogiston. Se Tackjärn och Järnets Historia, §. 89, 1:o och 2:o. Uti sådan glödnings-hethta kan ock tackjärn, med tilsats af andra och äfven bränbara ämnen, til exempel med sågspån, aduceras och blifva smidigt, åtminstone på ytan, och så vida det icke är af kallbräckt art, men kallbräckt järn har på denna vägen hvarken ensamt eller med sådan tilsats kunnat bringas til smidighet, utan därigenom endast blifvit mera skört och benägit at smälta, som också är phlogistons vanliga verkan på metallerne, och hvaraf man kan hafva anleding at sluta, det kallbräckt järn, såsom vida mera lättsmält än det sega, snarare måtte hafva öfverflöd än brist på phlogiston, samt at grunden til skörheten måtte ligga uti något annat därmed följande främmande ämne, eller uti någon felande beståndsdel. Jämnför orden Siderum och Kallbräckt, samt Järnets Historia §§ 121, 122.
      Det mera materiela bränbara, som ömnigast i mineralriket finnes förenadt med vitriolsyra, uti vissa stenarter och malmer, får egenteligen namn af Bergfettma, eller Phlogiston minerale, hvaraf alla arter uti vanliga mineralogier finnas upräknade.

Pholaditer äro petrificater af mångskalige musslor, Pholades kallade. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 500. Pholades äro sådane små musslor, eller hafskräk, som kunna fräta sig in i och lefva uti hårda kalkbergen, dock straxt vid eller under vattubrynen; men finnas nu förstenade högt upp uti en del berg vid Medelhafvet, hvars böljor ännu stå emot bergsfoten, och hvaraf et säkert skäl kan tagas, at detta haf fordom varit högre. Se BERGMANS Verlds-Beskr.2 B, s. 261.

Phosphor-glas, Se Phosphorisk syra.

Phosphorescerande kallas de stenar, eller mineralrikets producter, som, efter någon liten beredning, på kortare, eller längre tid gifva i mörkret ifrån sig et lysande sken, utan at vara brännande. Sådane äro i synnerhet de, som hafva en kalkjord til grundämne och äro med någon syra mättade, såsom:
      1:o. Lapis Bononiensis, hvilken, efter liten bränning, insuper ljuset af solsken och lyser därmed en stund uti mörkret. Af samma egenskap är ock Phosphorus Balduini, som med konst tilredes af krita, mättad antingen med saltpetter- eller vitriolsyra, och sedan calcinerad. Om den förra se Bononisk Sten.
      2:o. Flussspat, af hvad färg den vara må, som består af kalk och egen syra. Lyser så snart den blir litet varm. Se Flussspat.
      3:o. Någre gallmejarter, såsom vår Svenska Rettviks gallmeja, som tillika innehåller något bergolja, lyser likasom socker-candi, då den rifves i mörkret. En röd blende visar samma egenskap. I synnerhet är Scharfenberger blende för denna egenskap bekant. Den gifver et vackert rödt sken, då den rifves med en glas-pistill. Se VOGELS Practisches Mineralsystem, s. 185, samt Herr HOFFMANS därmed anstälde rön, som finnas införde uti Hamburger Magazin.
      4:o. En grön fältspat ifrån Stafs grufva i Södermanland lyser, då den krossas uti mörkret emot en järnhäll, någre ögnablick efter krossningen. Någre fältspater lysa äfven nästan som flussspat, då de upphettas utan glödning.
      5:o. Några klara rhomboidaliske kalkspater visa et hvitt sken, då de upvärmas på et glödgande järn. Lapis Armenus ger på lika sätt et skönt blått sken.
      6:o. Sachsisk topas phosphorescerar i synnerhet ganska starkt, efter upvärmning.
      7:o. Någre ädla stenar, såsom diamanten och saphiren, skola, efter något liggande i solsken, behålla ljuset uti mörkret en god stund, som BOYLE berättar. Mera härom se POTTS Lithogeognosie, 2 D. s. 33, 38.
      Ibland de stenar, som uphettade gifva et phosphoriskt sken i mörkret, då de pulveriserade, eller til fint grus sönderslagne, läggas på et järn- eller kopparbleck öfver glödgande kol, upräknar bemälte auctor åtskillige kalkstenar, som funnits äga denna egenskap at gifva et hvitt, blå- eller grönaktigt sken, så länge de underhållas uti en viss grad hetta, som går inemot glödgnings-graden; men efter glödgning förgår denne egenskapen aldeles; lika som vid flussspat anmärkt är. Detta händer mäst med halfklara spatartade kalkstenar, dock intet med alla. På stalactiter och belemniter, med flera, har denna egenskapen icke kunnat märkas. Åtskillige mjölkfärgade hvita kislar hafva äfven på detta sättet kunnat bringas at gifva et vackert hvitt sken. - Om ock pulver af sådane stenarter strös på rena upglödgade kol, visar sig snarast deras phosphoriska egenskap.
      Sådane försök tjena icke allenast som en curiosité, utan kunna ock gifva uplysning om stenarters invärtes egenskaper, och tyckas uptäcka at stenarter, som äga detta förhållande, hälst de kiselartade, förmodeligen äro smittade af någon flussspat, eller innehålla någon flussspatssyra, och kunna således, såsom mera lättsmälte, hälst väljas, då en qvick smältning erfordras, såsom för glasmakeri, glasurer, schmalz-tilverkning, och til fluss på smältugnar m.m.; men böra däremot sorgfällig undvikas, där man för eldfasta käril åstundar tilsats af en eldhärdig kiselsand.
      Ibland de stenarter, som blifva phosphorescerande, i det de draga ljuset til sig ifrån solskenet, efter behörig calcination, som vid Bononisk Sten är anmärkt, räknas i synnerhet åtskillige arter af tungspat, hvaraf Herr MARGRAF, under namn af Flussspat, antecknat sju försökte ändringar, mäst ifrån Freyberg, som förnemligast ägt detta förhållande. Däremot hafva 21 särskilte arter af kalksten, marmor, kalkspat, gips och färgade egenteliga flussspater icke kunnat bringas, at genom sådan præparation draga ljuset til sig. Se andra Delen af dess Chymische Schriften, sid. 113 och följ.
      Ibland de med konst gjorde phosphorescerande stenar, kan räknas den förut nämde Phosphorus Balduini, eller Cretæ, hvilken på det sättet beredes, at en ren krita uplöses til full mättning uti saltpettersyra; denne uplösning slås på en ny skärfvel och ställes uti en upeldad proberugns mussel, at småningom utdunsta til torrhet, och ända til en lindrig glödgning. Den således uttorkade och upgäste, hvita, eller på ytan litet gulaktige massan, är då den åstundade Phosphorus Balduini, hvilken, efter afsvalning, stäld uti solsken, och sedan inburen uti mörkt rum, gifver et hvitt phosphoriskt sken. Denne egenskapen förgår dock innom kort tid, så framt icke materien genom öfverlagt glas förvaras ifrån fuktighet.

Phosphorisk syra är en beståndsdel af den bekanta phosphorus urinæ, som lyser och itändes uti öpen luft, och som är sammansatt endast af denna syra och phlogiston. Phosphorisk syra kan erhållas i synnerhet på tvenne sätt, såsom:
      1:o. Af sjelfva phosphorus, om den uti små bitar lägges uti en glastratt, som med sin pip ställes uti en flaska, hvaruti litet vatten är inslagit. Tratten täckes med et papper, hvaruti någre hål göras. Efter en liten stund börjar phosphorus röka och lysa, hvilket synes, om anstalten göres i mörkret. Luften attraherar då phlogiston och syran blir fri, samt drager sig småningom ned til vattnet, så fort phosphorus hinner decomponeras, eller utbrinna; och på detta sätt får man då syran liquid uti vattnet, jemte något phlogiston, som dock uti öpet glas därifrån utdunstar.
      2:o. Denne syra kan äfven fås af Sal fusibile microcosmicus, hvaruti den ingår som beståndsdel, jemte alkali volatile och litet alkali minerale. När då detta flyktiga alkali genom stark hetta, antingen uti retort eller öpen digel, utdrifves, erhålles acidum phosphori uti torr form, såsom et hvitt glas, hvilket uti vatten kan uplösas. Den äger alla egenskaper, som characterisera syror, smakar sur och fräser med alkalier, som innehålla luftsyra. - Är dock olik andra syror därutinnan: - At den är nästan dubbelt tyngre än vitriolsyra. - At den uti smälthetta, sedan vattnet afrökt, är aldeles eldfast. - At den med bränbart ämne, såsom med sot, distillerad, gifver en skön phosphorus; äfven med zinkkalk. - Med de flesta jord- och stenarter går den til glasig form, uti smälthetta. - Huru denne syra vidare förhåller sig med metallerne och deras kalker, m.m., har Hr. MARGRAF, uti första delen af dess Chymische Schriftens. 80 o.f., ganska omständeligen beskrifvit. Phosphorisk syra finnes väl förnemligast uti mennisko-urin samt anda djurrikets delar, såsom benaska; men är icke mindre en ingrediens uti växtriket, hvarifrån den ock egenteligen genom menniskors föda torde härstamma. - Är ock uti mineralriket ofta närvarande, såsom uti grön och spatformig blymalm, hvilken därmed är mineraliserad, och, efter Hr. SAGES rön, skall den vara ganska ömnig uti detta riket. Förmodeligen finnes den äfven uti myrmalmer, som leda sin härkomst ifrån växtriket, och gifva et kallbräckt järn af det så kallade Siderum, som är et med Acidum Phosphori förenadt järn. Se Siderum och Kallbräcka.
      På hvad sätt phosphorisk syra med minsta möda beredes af brände och pulveriserade ben, finnes i synnerhet tydeligen beskrifvit uti den af Herr NICOLAS utgifne Memoire sur la præparation de phosphor. Herr WIEGLEB har äfven i korthet anfört så väl sättet, huru denne syra erhålles af benaska, som ock huru den renas ifrån selenitisk jord, samt huru den ändteligen, under distillation i glas-retort, vid stark hetta smälter til en art glas, som får namn af Phosphor-glas och liknar porcellain, men drager snart fuktighet til sig utur luften, och kan med varmt vatten lösas. I torr form är detta glas nog eldhärdigt och kan smältas uti digel. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, 1 Band, sid. 99-108.
      Herr WESTRUMB har ock med många rön sökt bevisa at den syra, som en med alkali och torkad blod beredd blodlut funnits innehålla, tillika med litet järn, icke är annat än en phosphorisk syra, hvilken på flera sätt kan röjas. Om, til exempel, berlinerblå calcineras och den brände kalken löses med saltsyra, som sedan, til den öfverflödiga syrans förjagande, nästan til torrhet utdunstas, och så mycket vatten tilslås, at det med saltsyra förenade järnet däraf uplöses, återstår et hvitt pulver, hvilket är den så kallade siderum, eller et med phosphorisk syra förenadt järn, som med borax, på stybbeshärd uti digel, kan smältas til en silfverhvit och mycket spröd regulus. Samma utslag vinnes ock på flera här anförde vägar af sjelfva blodluten. - Om den förenämde uti kalkform erhållne siderum kokas med alkali, så utdrages däraf den phosphoriska syran, samt då med denna lut, til exempel, en blysolution sedan fälles, och nederslaget efter torkning blandas med kolstybbe och distilleras, erhålles phosphorus, eller åtminstone säkra spår därtil. Mera härom uti CRELLS Chemische Annalen, 1786, 3:dje stycket, s. 195-202.

Phosphorus Balduini, Se Phosphorescerande Stenar.

Phrygius Lapis är den samma som uti Italien får namn af Pietra Fongaja. SePetra.

Phyllolithes, Se Kalksten.

Phytolithi kallas stenvandlingar af växter. Phytoglyphi äro sådane figurerade stenar, som til skapnad likna örter, eller några deras delar. Phytomorphi få de stenar heta, uti hvilka synas naturlige målningar, eller dendriter, som likna örter. Phytotypolithi däremot betyder aftryckningar af örter i stenar. Se vidare WALL. Syst. Min. T. II, s. 399, 603, 593 och 541.

Pickskiffer (Bick- eller Pickschiefer). Vid kopparverken, där segring är inrättad, eller där kopparens silfverhalt utdrages med bly, förstås under detta namn den segrings-slagg, eller glödspån, som uti tunna hinnor sätter sig på kopparen, eller på de så kallade kienstycken, under glödgningen uti darrugnen, hvilken glödspån uti slagor, eller skiffer, med små hackor skiljes ifrån kopparen, då han långsamt afsvalas; men där det brukas at kasta honom glödgande uti en vattenkummer, affaller det mästa af denna glödspån uti vattnet och smältes sedan, tillika med mera dylikt affall, på kratsugnen, til koppar.

Pierre d'Agde är en art slagg, eller vulcanisk lemning, af pipig och grof sammansättning, liknande Rhenländsk qvarnsten, svartgrå til färgen. Den kommer ifrån Agden uti Languedoc i Frankrike. Pulveriserad blifver den ljusgrå. Calcinerad drages hel och hållen af magneten. Smälter per se til en svart slagg. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772 s. 122.

Pierre d'Egypte, Se Melo Montis Carmel.

Pierre de Mocca, Se Mocca.

Pietra, af flera arter, Se Petra.

Pigment. Under detta namn förstås vid porcellains-fabriquer de åtskillige färgor af metalliske kalker, beredde med tilsats af Smalta, eller Smältglas, hvarmed de redan til biscuit brände porcellains-käril och arbeten målas, eller prydas, samt vidare inbrännas uti en särskilt därtil inrättad ugn, hvarvid i akttages at de färgor, som fordra och tåla starkaste hetta, såsom blå, bruna, gröna och violetta, först updragas och inbrännas, samt sedan, uti en lindrigare hetta, de som äro mindre biståndige emot elden, såsom de röda, purpur och ponceau, samt den svarta, hvilken senare aldraminst uthärdar en sträng hetta. Den dyrbaraste är purpur och den högröda karmin-lika färgen, som beredes af finaste guld. Se Purpura Mineralis. - Til förgyllning brukas äfven renaste guld, hvilket genom uplösning och fällning, hälst med arsenik, är brack til et subtilt pulver. De med sådant guldpigment målade ställen poleras sedan med en glättad blodsten.

Pilatrum kallas uti NERIS glasmakre-konst et alkali fixum, hälst det naturliga alkali minerale, som kommer ifrån Orienten. Brukas som en god tilsats vid glasmakeri, menmåste först raffineras.

Pimsten (Bimstein), Pumex, Porus igneus, eller, som den äfven hos gemene man kallas, Klästen, är en vulcanisk product, eller en af underjordisk eld utkastad slagg, liknande et skumm, eller en petrificerad svamp, med många små fibrer, eller trådar, emellan öpningarne. Är merendels så lätt at den flyter på vatten: til färgen är den grå eller hvit, stundom svart, men hvitnar med tiden uti öpen luft: gäser ej med syror, smälter i stark eld per se til en tät slagg, som ger eld emot stål. Finnes mäst vid alla eldsprutande berg och stundom, på närbelägne haf, flytande. Träffas ock uti jorden vid Aken, Coblenz och flerestädes. I synnerhet gifves däraf en obeskrifvelig mängd på ön Lipari, uti Toscaniska hafvet. Skeppslaster af Pimsten föras ock ifrån denna ö til många Europæiska länder, utan at någon minskning därpå kan märkas. Hela berg skola härstädes bestå af denna vulcaniska product, och en otalig myckenhet ligger uti en pimstens-aska samt uti alla dalar. Den lättaste, grå och hvita, uti hvars håligheter visa sig fina skinande glastrådar, likasom af silke, är för arbetare den bästa. För öfrigit, och om pimsten allenast betraktas som en med håligheter upfyld vulcanisk lava, kunna ganska många förändringar däraf gifvas, alt ifrån den aldralösaste skumlika pimsten, som finnes på ön Ascension och flerestädes, til den skarpaste så kallade Rhenländske qvarnsten. Se Qvarnsten. 7:o. Herr FAUJAS DE SAINT-FOND, uti dess Mineralogie der Vulkane, sid. 200 och följ., upräknar 12 varieteter däraf, utom den allmänt brukeliga och kända arten. De som däribland kunna anses såsom märkvärdige, äro de hårda granitartade, som innehålla fältspat, hvit eller grå qvarts, med eller utan skimmer, af flera förändringar uti hårdhet, färg och beståndsdelar, samt med inblandning af främmande ämnen. Desse arter gifva anledning at förmoda, det en stor del däraf tilkommit genom smältning af fältspatsrådande granitberg, förmedelst den vulcaniska elden, som fört sådane lava-strömmar vida omkring, hvarom uti femtonde Capitlet af förenämde arbete ganska vidlöftigt handlas.
      Utom det af åtsminstone de grovare och hårda pimstens-sorter finnas allestädes, där vulcaner varit eller ännu äro brinnande, kan deras härkomst på denna vägen ej mindre tydligt bevisas af en svartbrun pimsten, ifrån ön Ascension, som på en sida finnes smält eller öfverdragen med en dels hvit, dels blå emaille-hinna.
      Pimsten skall vara det samma som hos THEOPHRASTUS får namn af Halcyonium.
      Mineraloger hafva hyst olika meningar, af hvad ämne den kommit; antingen af skiffer, eller stenkol, som efter förbränning äfven gifva en sådan pipig slagg; eller om dess härkomst skall räknas ifrån smält asbest. Detta senare kan vara troligast, emedan pimsten, utom kiseljord och litet kalk, innehåller 8 til 10 procent magnesia alba, som i synnerhet är en asbesten och dess flägte tilhörande beståndsdel. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. sid. 196.
      Vid masugnar fås vid vissa tilfällen en aldeles dylik, hvit, poreus, lätt och på vattnet flytande slagg, Flottcinder kallad (se detta ord), som är af samma egenskap och utseende med pimsten, och tjenar til et tydeligt bevis af dels härkomst.
      Mjölig, eller pulveraktig, pimsten finnes öfveralt, icke allenast på ön Lipari, utan ock vid Volkano, Pompeja &c., samt utgör til större delen den så kallade vulcaniska askan, hvarunder Herculaneum blifvit begrafven.
      Pimsten är uti konster och handtverk af mycken nytta, såsom för guldsmeder, instrumentmakare och metallarbetare, til silfver- och messings-arbetens renslipniing; för snickare, målare, laquerare och sämskmakare, til vissa trädsorters, vaxduks och laquerade arbetens jämnslipning, och sämskade arbetens rengörning m.m. Pulveriserad duger den til cementer och til gjutsand.

Pink är et ord, som tillägges vissa ädla stenar, hvilka vanligen böra vara klara, men hafva af naturen någon gul- eller matt rödlätt färg. Således gifves af sådan färg i synnerhet topas, som Pink, eller Pinktopas kallas. Diamanten och rubin med dylik färg få äfven detta namn. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 63, 73.

Pinniter äro stenvandlingar af tvåskalige, helt långe, nästan trekantige musslor, som Pennæ Marinæ kallas. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 503.

Pinnmo är efter allmänt begrepp en mycket fast och hård sammansatt jordart, bestående merendels af en grann rödlätt fältspats-sand, intimt blandad med fin mo, jemte litet lera. Förhåller sig både i torka och väta ganska hård, så at den svårligen kan gräfvas med spade, utan måste med järnspett upbrytas. Finnes ofta uti vissa lågländta kullar på åkerfält, och tyckes vara tilkommen, vid öfversvämning, genom slamning ifrån leran, medförande smått grus och kullersten, den är väl en ofruktsam åkerjord, men däremot så mycket tjenligare til grund under byggnader, och i synnerhet den uppersta fyllning uti dammar, i anseende til dess egenskap at hårdna och blifva tät under vatten, hvarföre den förnemligast förtjenar at vara känd. Härunder kan ej begripas de mera enkla jordarter, som Herr Prof. och Ridd. GADD kallar Leptamnos, mättade med luftsyra, hvartil räknas den i Tyskland kallade Binderde, Trippel, Vållmo, Gjutsand, m.m., som icke äro bekante under namn af Pinnmo. Se Mo.

Pinschback, Similor, eller Aurum Sophisticum, är en smidig metall-composition af koppar och zink, som är mera rödlätt och mjuk än messing, samt liknar pistolet eller kronguld. Förnemsta konsten vid denna metallens beredande består däruti at få en koppar, som är af högröd färg, såsom den Japanska, Siberiska eller Tyroliske, och som intet är benägen at taga erg. Kopparen kan därtil beredas antingen på det sättet, at den reduceras med svart fluss af koppar-cinder, eller glödspån; eller at den garas med tilsats af bly och nedsmältes uti en digel med inlagde små kol, hvarefter tilsättes 1/6:del zink, litet mer eller litet mindre, alt efter som färgen åstundas mer eller mindre höggul, hvarvid blandningen betäckes med smält koksalt och utgjutes. Om hälften zink tilsättes, blir metallen blek och skör, men anlöper uti luften med guldgul färg på ytan. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 291 o.f.
     At med pinschback i det närmaste kunna efterapa guldets färg, och at erhålla metallen fullkomligen smidig, samt tillika mindre benägen at taga erg (på hvilken senare olägenhets förminskande, den redan nämde kopparens reduction af glödspån, eller afdrifning med bly, i synnerhet har sitt afseende), därmed har ganska mycket varit konstladt, i anseende til metallernas rening. Genom amalgamation med qvicksilfver erhålles väl kopparen renast och aldeles fri ifrån järn, som äfven är en nödig omständighet, men omkostnaden därvid är nog dryg, därest den icke vid stora amalgamérverk tilfälligtvis kan erhållas. I synnerhet upkommer sådant amalgam, til någon betydande mängd, vid de uti Ungern inrättade amalgamér-qvarnar, där gyldiske och silfverhaltige malmer malas uti stora kopparkettlar, hvarunder en del af qvicksilfret fäster sig vid kopparen och förenar sig med de partiklar, som småningom afnötas, til et amalgam, hvilket efterhand därifrån afskiljes. Af denna ifrån järn och syra på sådant sätt renade kopparen måste det vara, som Herr VON BORN genom amalgamation (til äfventyrs med tilsatt zink) påfunnit konsten at, innom 2 timmar, bereda den vackraste pinschback af alla nüancer, ända til högsta guldfärg, som uti 3 dagar tålt at ligga uti regn, och lika länge på en ugn, utan at förlora något af ytans glans eller färg. En närmare kunskap om denna upfinning lärer likväl antingen redan vara upgifven, eller med första kunna väntas, af Herr VON BORN, uti Vetenskaps-Societetens Handlingar i Prag. Se FERBERS Nachricht von dem Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze &c., sid. 58 och 200.
      För öfrigit ankommer mycket på zinkens renhet och godt handlag, då denne flyktiga metallen uti smältning skall förenas med kopparen, utan alt för stor förlust. Den mästa zinken är smittad med bly, som skämmer både färg och smidighet. Säkrast är at, i stället för sjelfva metallen, nyttja zink- eller gallmejblomma, sådan som den lindrigast fås vid messings-bruken, då den först kan smältas til glas samt sedan, med kolstybbe blandad, sättas til kopparen, hvarmedelst föreningen säkrast vinnes. Mängden däraf måste ankomma på flera försök, och kan ej med noggranhet föreskrifvas. At nyttja rena kopparkalker, som fås genom fällning på zink, eller medelst koppar-solutioners crystallisation och calcination, är äfven en nyttig, fast kostsam process. Om zink-vitriol och koppar-vitriol blandas och uplösas med vatten, samt fällas tilsammans med pottaske-lut, erhålles en kalk, som calcinerad och smält med svart fluss, kolstybbe och glas, gifver en sådan similors regulus, hvilken stundom utfaller med skön färg. Genom dessa vitriolers distillation, eller syrans utdrifvande med calcinations-hetta, och medelst de återstående kalkers sammansmältning, kan äfven en gul metall frambringas. Desse och flere dylike processer hafva gifvit oförfarne anledning at tro, det samma metall tilverkas af salter, utan något metalliskt ämne, på hvilket sätt de af charlataner blifvit bedragne.
      Åtskillige försök til guldfärgade metall-blandningar ses uti Herr WILHELM LEWIS Chymische Abhandlungen, om guldet, s. 395-410.
      Om flera slags föreningar af zink och koppar kunna ses orden Messing, Prints-metall, Tombak, Lionerguld och Flittermessing.
      Med minsta möda göres pinschback på det sättet, at en vanlig messing försättes med så mycket koppar, at den blekgula färgen däraf förhöjes med något rödt, och liknar således närmare et med koppar lojeradt guld. Om, til exempel, en del messing sammansmältes med 2 delar koppar, erhålles den mäst brukelige pinschback. En annan blandning, af fyra delar messing med en del koppar, faller mera i gult. Begge dessa compositioner äro ganska smidige och nyttjas ömsom af metall-arbetare. Flere rön häruti ses af Herr BEAUMÉS Chymie Experimentale, T. II. s. 650 och följ. Uti Frankrike förstås med Tombak den smidige metallen, som här i riket och uti England får namn af Pinschback.
      Om pinschbacks tilverkning af spanskgröna och zinkblomma, SeSpanskgröna.

Pint kallas den yttersta fyrkantiga näbben på flyet af et järnankare.

Pipa, Ugnspipa (Schacht, eller Schacht des Ofens), kallas vid alla sorter smältugnar, där malmer genom upsättning på trädkol nedsmältas, den caviteten, uti hvilken sjelfva smältningen sker. Inrättningen af en sådan för tackjärns tilverkningar, eller masugnar, beskrifves under ordet Masugnspipa, och tjenlige stenslag därtil upräknasunder ordet Pipsten.
      Huru pipor, eller smältrum, uti andra ugnar för koppar, bly, silfver m.m., böra vara inrättade, finnes, af mångfaldiga förändringar, uti SCHLÜTERS Afhandling om hyttverk samt uti SWEDENBORGS Tractat de Cupro, och än redigare uti CRAMERS Metallurgie. Jämnför orden Silfvertilverkning ochSulugn.
      När ugnspipor någon tid varit nyttjade, blifva de af hettan bäst formerade, och då säges vid tyska smältverken: der Ofen hat sich eingebläst.
      Pipor kalls äfven vid tyska stålugnar dragrören omkring stålkistorne. SeBränstålsugn.

Piperino är en uti Italien, i synnerhet i negden af Rom, bekant vulcanisk lemning, eller hård sammansättning af smält aska, med inblandade svarta och hvita korn af skörl, skimmer och granater, som utgöra en mörkgrön stenart af brokigt utseende, hvaraf stundom åtskillige arbeten sågas och slipas, då den är tät och hård. Torde fått sitt namn af lilla Staden Piperno, emellan Neapel och Rom, hvarest denne tuffart också brytes. En annan sort, som ock Piperino kallas, fast med mindre skäl, är en besynnerlig art af lava, med mycket dels hvit och dels svart skörl och litet lava-slagg tilhopasmält. - När den hvita skörlen däruti är ömnigast, kallar man denne stenart Pietra Salina, som brytes uti Montagna di S. Fiora och flerestädes, samt brukas til byggnader och til murar under alunpannor m.m. Märkvärdigt är at uti denna piperino äfven stycken af molybdena, til en knytnäfves storlek, stundom finnas. Tyckes vara den samma som på andra Italienska orter kallas Tiburtin. Se detta ord och vidare härom uti FERBERS Briefe aus Welschland, s. 207, 225, 229 och 288.

Piperitis (Pfefferstein) kallas af Herr GERHARD en art marmor, som är sammansatt af små runda pepparlika korn, och skall finnas vid Sieburg uti Grefskapet Mansfeld, samt vid Laubingen, uti mägtiga lager. Förmenas vara densamma som Gårsten vid Kinnekulle. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, II. Del. s. 207.

Piplera kallas en hvit eldfast lera, hvaraf tobakspipor göras, men utan tilsats af krita. Kommer mäst öfver Holland ifrån Cöln. Den Franska Terre a pipe finnes vid Rouen. Se ordet Lera.

Pipmur är den mur, som formerar en masugnspipa. Se Masugnsbyggnad, Masugnspipa och Pipsten. I Tyskland får den namn af Ofenfutter, så väl vid järn- som andra smältugnar.

Pipsten kallas uti Järn-bergslagen sådan stark och eldfast stenart, som kan nyttjas med bestånd för masugnspipor.
      Vid en sådan pipas murning, där någon oförsökt pipsten måste nyttjas, är nödigt at väl känna dess art och förhållande uti stark hetta, innan den härtil användes. Ibland de stenarter, som vanligen härtil nyttjas, äro följande mäst bekante, såsom:
      a) Röd, hvit och gulaktig Sandsten, som befunnits starkast emot hettan, då den är af en lös sammansättning, emedan den hårda spricker och flagnar sönder. Brukas allmännast så väl uti masugnspipor, som uti stället, och hämtas här i Riket förnemligast ifrån Simpnäs uti Roslags skärgården, där den brytes af en myckenhet lösa jordstenar, som dock efterhand börja blifva mäst utletade. Den hugges uti lämpelig form för pipmuren, gemenligen 3 a 4 qvarter lång, ungefär 8 a 9 tum bred och 4 tum tjock uti den ena ändan, eller hufvudet, som kommer emot hettan, och 12 tum bred, men tunnare, uti den andra ändan, eller stjerten. Försäljes efter Ställ, som är 20 stenar. Är ganska eldfast och biståndig, hälst sedan den uti stark hetta tagit någon glasur på ytan; men uti upsättningsmålet, på 8 a 9 qvarters djup ifrån öfra mynningen, eller kranshällarne, där ingen stark hetta gifves, och där sval luft samt regn ömsom tilkommer, duger ej sandsten, utan är bäst at där bruka ordinarie väl brändt tegel, som ställes på kant; hälst om det enkom härtil blifver slagit af lera och brändt sandstens-mjöl, uti lämpelig form, nemligen med smalt hufvud och bredare bakända.
      b) Hvit, skifrig och rätklufven hälleart, bestående af hvit skimmer med inblandadt fådslag, asbest, qvarts, talk och grönaktig tälgsten (Lapis ollaris, eller Smectis). Sådan brytes uti Mörtkärberget, i Norrberkes Socken, och brukas uti Wäster bergslagen. Kan räknas för den bästa och mäst eldhärdiga, men svår at hugga på kant.
      c) Mörkgrå, vresig och klyfves uti vågige lager: består af skimmer med sandgrytig qvarts, inblandad med knölar af smål järngranater. Är tämmeligen eldfast, men svår at kanthugga. Brukas uti Grangärde och flerestädes.
      d) Svart, skifrig och rätklufven, af brynstensart. Brukas uti Grythytte och en del af Wermelands bergslager. Är af de mindre eldfasta och föga pålitelig uti pipan, men tjenlig til brösthällar.
      e) Svartgrå, grofskifrig. Består af svart skimmer och fingrynig qvarts. SeBlåsten. Kan nyttjas til pipsten, om qvartsen råder, men är eljest tjenlig til brösthällar och uti upsättningsmålet.
      f) Tälgsten (Lapis Ollaris), af samma art som Jemtländska tälgstens-grytor, är ofelbart den bästa; hälst om den sågas eller hugges uti skaplig form, för pipmurningen.
      g) Slaggtegel kan med säkerhet nyttjas til pipsten, på 8 a 9 års blåsningar, då det blifvit gjordt af slaggen efter sådane engångne malmer, som kunna brukas utan tilsats af limpsten, hvaraf teglet blifver alt för skört. Detta slaggtegel stöpes af rinnslaggen uti en lös form, så at hvar sten blifver 21 tum lång, 7 tum tjock och 10 tum bred uti den stora, men allenast 7 tum uti lilla ändan. Til en ordinair pipa fordras 1400 sådan slaggsten. Där tilgång gifves, är bäst at mura pipan dubbel, eller at göra bakmuren af samma slags tegel, med 2 a 3 tums sandbruks-fyllning emellan begge piporne, då det blifver ganska lätta at insätta en ny pipa. Se Slaggtegel.
      Ju tätare pipsten, eller slaggteglet, kan fogas tilhopa, och ju mindre bruk däremellan behöfves, ju starkare är pipan emot hettan.

Pipstock, eller Trumstock, kallas en ändalångs igenom utbårrad stock, som brukas til vattuledningar, eller väderväxling, uti grufvor. Pipstockar få de heta, hvilkas utbårrade hålighet är allenast en eller någre tum i diameter; men Trumstockar de, som äro af 1 qvarters eller större diameter.
När tvenne eller flere pipstockar skola skarfvas tilhopa, utrymmes hålet uti den ena, hvilken utrymning kallas Bäljen, som förses med en stark järnring, och den andra spetsas, at passa tätt in uti bäljen. Utbårrningen sker uti därtil inrättad bårrbänk, antingen med handkraft, eller med vattenhjul, och med sådane nafrar, som brukas vid pumpars bårrning. Se Konstredskap Tab. XXI Fig. 1. Med vattenhjul är en sådan bårrbänk inrättad vid Christiania uti Norige.

Piska kallas i Nora bergslag vid masugnarne et mått, bestående af en 10 til 12 qvarters lång störända, eller käpp, hängande med en järnlänk på et långt skaft, hvarmed mätes upp uti masugnen, när upsättningen sjunkit til Hålmål, eller så djupt, som käppen är lång, då den hänges uti ugnen, hvilken tilkänna gifver at en ny upsättning måste påbäras. Uti Tyskland heter den Gichtmaas.

Pisolites, Se Råmsten.

Pissasphalt är det samma som bergbeck. Se Bergbeck.

Pistolettguld kallas det arbetsguld, som har lika finhet med Spanska guldmyntet pistole. Vanligen förstås därmed en blandning af 20 karat och 4 grän guld samt resten koppar, som utgör fyllnaden i 24 karat. Om remedium häruppå se ordet Lojering.

Plachma kallas den antimonialiska slagg, som fås vid guldets gjutning genom antimonium. Sådan plachma erhålles äfven vid kratsers smältning, och vid hvarjehanda skedningar på torra vägen, bestående af en tung svart slagg, som ännu innehåller någon af svafvel bunden, eller uplöst metall, hvilken medelst tilstats af tjenlig fluss, jemte järn och bly, måste genom omsmältning därifrån skiljas, hvarom uti proberböcker vidare handlas, och i synnerhet kan inhämtas af Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, på flera ställen.
Om en gul eller grön anlupen, eller angeflogen glaserz, uti Ungern, af samma namn, se ordet Kies.

Placites, eller ugns-gallmeja, är en gallmeja, som fäster sig som en skorpa uti ugnarne, där zinkhaltige malmer smältas. Se Gallmeja och Tutia.

Planche, eller Plants, kallas en guten skifva af guld, eller silfver, som är ämne til något arbete, antingen til penningar vid myntverk, eller hos guldsmeder til något kärils förfärdigande genom utsmidning.

Planerhammare (Plattenhammer) kallas i synnerhet vid järnplåtars tilverkning en sådan knip- eller stjerthammare, hvilken drifves med vattenhjul och har en mycket bred samt slät ban, eller pen, med et däremot svarande bredt städ, hvarpå de färdigt smidde plåtar slätas, eller planeras, och befrias ifrån alla buglor.
      Planerhammare brukas vid messings-bruken til de tråbands rätande, som under valsverket blifvit sidbrokige. Är gjord allenast som en liten knip- eller spikhammare, om 16 til 18 marker, med smal pen, hvarmed kroken på bandet sträckes och sålunda rätas, allenast med några slag.
      Vid takplåtars tilverkning, där planerhammare för vattuhjul äfven nyttjas, drifves den med stjertskaft och väger gemenligen 8 eller 9 lispund; är 6 a 7 tum bred uti banen, emot et ännu bredare städ af tackjärn. Under en sådan hammare kan en knippa af 6 eller 8 glödgade plåtar på en gång slätas, så at alla buglor efter bredhammaren blifva utslagne. Sådan slätning sker ock somligstädes för hand, med stora björkklubbor, emot en slät tackjärnshäll på smedjegolfvet, som dock är mödosamt för smederne.
      Planerhammare för vatten bygges gemenligen så, at den kan drifvas med samma hjulstock som plåthammare. I stället för hammare af järn, kan ock en stark björkklump brukas, hälst då planeringen nyttjas för kopparbleck vid kopparhamrar.

Planhärd (Planherd, Waschherd) kallas vid valsverk en något lutande plan, eller bänk, af släta och väl sammanfogade bräder, emellan tvenne stockar, på et lämpeligt underlag; tjenande at därpå, medelst tilflytande vatten, skilja finbokade malmer ifrån deras lättare bergarter.
      Huru sådane planhärdar här i riket vanligen äro inrättade, ses af Tabl. XXV.
      Fig. 1 visar plan af omvaskninigs-härden Fig. 3.
      a, a, Långstockarne, eller sidoträden, som på inra sidorne äro urspåntade.
      b, b, Brädbotten, eller planen, af bräder, indrifne uti spånten på långstockarne, som hvila på underbyggnaden c, c, Fig. 3, uti hvilken Figur bräderne äro tydeligt utmärkte.
      d, Är en på främre sidan öpen låda, som Fälla kallas, hvars botten är en tum högre än sjelfva långa plan af härden, och hvaruppå malmen, som skall vaskas, först uplägges, at därifrån med vattnet föras öfver planhärden.
      e, Är kanten af fällans botten, som betäckes med en buldans-rimsa, på tyska Laz kallad, hvilken därvid är fastspikad, och gör at godset får et långslutt fall ned på härden, och på de däröfver lagde dukar.
      f, En upstående pipstock, som ifrån en lika hög reservoire tilförer vattnet efter behof.
      g, En liten ränna, hvaruti vattnet ifrån pipstocken f inkommer.
      h, Et litet hål uti fällans öfra gafvel, hvarigenom vaskvattnet insläppes på den uti fällan uplagde malmen, at därifrån småningom nedföras på planhärden, alt efter som vattnet med en liten damlucka mer eller mindre påsläppes.
      Fig.2, visar en ordinaire förvasknings- och Fig. 3 en omvasknings-härd, begge uti perspectiv, förklarade med samma bokstäver som på planritningen.
      Fig. 3 visar en egenteligen så kallad omvasknings planhärd, hvaruppå det förut vaskade godset än nogare afskiljes ifrån medföljande bergarter. Denne är uti alt lika med Fig. 2, undantagande at den vid nedra ändan är försedd med tvenne lister k, k, af hvilka den öfra är 6 och den undra 12 tum hög, tjenande at därmed hindra det fattigare och fina godset, at icke för hastigt med vattnet bortföras, förr än det utsläppes genom en emellan listerne belägen ränna vid l, Fig. 1. hvarifrån det flyter uti de dels innom och dels utom vaskhuset varande sumpar.
      i, i, På perspectiv-ritningen är en hufvudränna, som leder den ifrån malm urvaskade slammen, eller aftern, til sina behörige sumpar.
      Vid tvenne, eller emellan hvarje par af planhärdar, brukas gemenligen trenne vattutäta sumpar af plankor, sålunda inrättade som de uti perspectiv-ritningen finnas tecknade med m, n, p. Den öfra, eller m, kallas egenteligen Fat, den andra n Underfat och den tredje p får endast namn af Sump. Uti dessa käril afsköljes den malmslig, som fastnat på dukarne, hvarmed härdarne varit belagde, hvarom vidare ses under ordet Vaskning.
      Längden af planhärdaarne rättas gemenligen efter beskaffenheten af godset, som därpå kommer at vaskas, så at ju lättare och rikare godset är, ju längre härdar måste brukas. Det är, til exempel, bekant at rika silfvermalmer, såsom blyglanser, weis- och rothgülden, glaserzer och mulmer m.m., äro ganska lösbokade och blifva således uti bokverket brackte tl finaste doft, som, ehuru, tungt, likväl, i anseende til finheten, kan vara flytande på vattnet och däraf på en kort väg bortföras, i synnerhet då desse malmer varit instänkte uti en mera hårdbokad bergart. I sådan händelse, och ju lättare et dyligt gods blifver genom sin finhet, ju större längd behöfva planhärdarne. Gemenligen är längden 7, 8 a 9 alnar utom fällan, som är 2 alnar lång. Bredden af sjelfva brädbottnen är merendels 6 qvarter; men stupningen förändras efter godsets beskaffenhet. Ju gröfre och tyngre malmkornen, eller godset, kan vara, och ju mera lösa samt lättflytande bergarter därmed äro inblandade, ju starkare kan stupningen göras. Vanligen stupar en Omvasknings-härd, där godset andra gången vaskas, och där ännu vidhängande bergarter skola afskiljas, emellan 20 och 25 grader; en Mjölhärd 15 til 20; en Kist- och Medelslamhärd 10; en Slamhärd 7 a 8, och en Segslamhärd 6 grader ifrån horizontal-lineen.
      Planhärdar kallas egenteligen de härdar, hvarpå brukas Vaskdukar, som vid Tyska bergverken få namn af Planen. Men utan dukar kallas den Blotthärd, på Tyska Glauchherd, som äfven vid många tilfällen nyttjas. Se Blotthärd.
      Förestående inrättning af planhärdar är den enklaste, såsom den af ålder varit och ännu på sina ställen brukelig, i synnerhet för blyglanser; men har sedan undergått åtskilliga förändringar, i synnerhet uti den delen som hörer til fällan, eller det rummet, där det bokade godset, eller slammen, uplägges, och skall af vattnet öfver härdbottnen utbredas. Uti det afseendet har vid Sala blifvit inrättadt et så kalladt Dråppverk, hvarigenom vattnet kommer at falla, ifrån en låda, igenom många små hål, uti droppar, eller små strängar, ned på det uti fällan uplagde godset, på hvilket sätt det jämnare utbredes öfver planhärden, än eljest kunnat ske genom vaskgossens tilhjelp. Denne förbättrade planhärds inrättning, som af Herr Berghauptman BERNDTSON blifvit upfunnen och vid Sala verkstäld, under namn af Dråppverk, med besparing uti vaskningskostnaden, består uti tvenne något olika tilställningar, som uppå samma Tab. XXV närmare förklaras.
      Fig.4. visar en sådan planhärd, som är tjenlig för mjöl- och kistslams vaskning.
      a, a, Sidostockarne.
      b, b, Vaskplanen.
      c, c, Underbyggnaden, varande denne uti förenämde delar lika med den härförut beskrifne planhärden.
      d, Främsta delen af fällan, eller hejdelbrädet, hvarpå godset, som skall vaskas, updrages.
      e, Undre kanten af heidelbrädet, eller listen, hvarvid vaskduken fästes.
      f, En Pipstock, hvaruti vaskvattnet upstiger.
      g, h, En ho, hvaruti vattnet inrinner genom en liten tapp vid g, efter behof, ifrån pipstocken.

      i, i, Äro små hål vid bottnen af bemälte ho, hvarigenom vaskvattnets fina strängar utrinna.
      k, k, Är et löst bräde, eller skuflock, öfver fällan, hvarpå vattnet åter fördelar sig mera uti små ränlar, och nedfaller därifrån på godset, som ligger framom detta lock, samt förer det fördeladt med sig ned på planhärden, och gör således samma tjenst som en utdragare eljest skulle förrätta. När främsta godset således är nedsköljdt och vaskadt, drages locket litet tilbaka, at det därunder liggande på lika sätt kan på härden efterhand nedflyta och vaskas.

      Fig. 5. visar det egenteligen så kallade dråppverket, som förnemligast tjenar til segslammens vaskning.
      a, a, b, b, c, c, Är den vanliga planhärden med dess underlag, som för segslammen kommer at vara mindre stupande.
      d, d, Är en uphögd fälla, eller en mycket stupande plan, försedd med åtskillige utspirande lister, som fördela den med vattnet utkommande slammen uti flere ränlar, ned på planhärden.
      e, Är en trekantig klots, som tjenar til samma ändamål och liknar den medlersta klotsen, som König kallas på Ungerska planhärdar.
      f, f, Listen för plandukarne.
      g, g, En låda, eller så kallad Gump, hvaruti segslammen, som skall vaskas, uplägges.
      h, h, Et på gångjärn hängande plankstycke, med urspåntade räfflor, hvaruti vaskvattnet småningom nedrinner och dråpptals, eller i små strängar, faller uti lådan, och under drypandet så mycket bättre uplöser den däruti varande sega slammen, hvilken, utur den vid lådans botten varande breda öpning, fördelad utflyter på planhärden.
      i, Et snöre öfver en ås, hvarmed dråppbrädet kan höjas, eller sänkas, til hastigare, eller svagare dråpp.
      k, k, En lång ränna, som innehåller vaskvattnet.
      l, l, En Knäränna.
      m, En mindre vattulåda under knärännan.
      Vid Ädelfors guldverk, hvarest blotthärd brukas, består sällan af tvenne på öfra ändan af planhärdens botten lagde så kallade Lejdebräden. Därofvanuppå äro tvenne lådor, eller afdelningar, som Härdrum kallas, hvaruti vaskvattnet insläppes, och hvarifrån det öfver inra brädden utflyter, at så mycket jämnare kunna medtaga och öfver planhärden utbreda det upskottade godset.

Planiter äro et slags stenvandlade öpne snäckor, bestående allenast af en vridning, som likna människo-öron och merendels äro i kanten genombårrade med några hål. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 469.

Plants, Se Planche.

Platina, Platina del Pinto, eller det hvita Guldet, kallas den ädla hvita metallen, som kommer til Europa ifrån Quito uti Wäst-Indien och skall där, efter någras berättelse, genom vaskning erhållas utur sanden vid en flod, som fått namn af Rio del Pinto. Jemte platina innehåller denne sanden små svartgrå järnmalms-korn, väl mera troligt at platina, til största delen, måste finnas uti grufvorne, instänkt uti malmen, eller bergarten, tillika med det gediegna guldet, och at det därmed går under stampverken, hvarest platina-kornen äfven torde få den järn-hinna, som sitter på deras yta och tyckes af järnstamparne hafva blifvit afnött. Platina följer sedan guldet til amalgamér-qvarnarne, men går då intet därmed in uti qvicksilfret, hvarest allenast något litet fäster sig på ytan af en del korn. Detta synes komma öfverens med D'ULLOAS beskrifning på den arten, hvaruti platina finnes vid guld- och silfvergrufvorne uti Quito. ALONSUS BARBA nämner äfven en mineral, under namn af Chumpi, hvilken finnes uti Potosi, liknande smergel, med järn inblandad, och förmodas vara den samma som af D'ULLOA omtalas, såsom innehållande platina. Mera härom ses af Herr WIEGLEBS rön uti CRELLS Auswahl der neuesten Entdeck. In der Chemie, tredje Bandet, s. 533 o.f.
      1:o. Platina finnes ej annorlunda än uti små silfverhvita korn, af senapsfröns storlek och af åtskillig skapnad, dels runda, släta och aflånga, dels trekantige och viggformige, med afrundade kanter. Äro fullkomligen smidige, men något hårdare än guld. Någre korn däribland kunna dock vara sköra och brakna uti kanterne. Uti tyngd, beständighet uti eld och flera egenskaper, kommer denne metallen närmast til guld, och får således räknas ibland de ädla metallerne, samt kan med rätta bära namn af Hvitt Guld.
      2:o. Utom järnmalms-korn och flera främmande particlar, som tilfälligtvis medfölja, har äfven qvicksilfver funnits hänga vid en del korn, som gifvit anledning til den redan anförde tankan, at platina-kornen genomgått någon amalgamations-qvarn, til det allmänna guldets frånskiljande.
      Ibland dessa främmande ämnen tyckes järnet i synnerhet vara benägit at utvärtes, som en tunn hinna, hänga vid en del korn, så at de ock, ehuru ganska svagt, dragas af magneten.
      3:o. Platina, fullkomligen renad ifrån vidlådande främmande metaller, har uti dess specifiqua tyngd emot vatten, förhållit sig som 18,213 til 1,000. Den är således något lättare än guldet, hvars specifiqua tyngd räknas til 19,579, och tyngre än qvicksilfver, som hinner föga högre än til 13,720.
      4:o. Platina angripes, eller löses, icke af de allmänt bekanta enkla mineraliska syror, såsom vitriol- salt- och saltpettersyra, ej heller af phosphorisk syra, men af kungsvatten, eller aqua regis, ganska lätt. Dock fordras väl 16 til 24 gångor mera af detta uplösnings-medel än platina väger, om solution förrätas uti öpet käril, med kokning; men uti retort kan det låta sig göra med hälften mindre. Solution blifver i början rubinröd, men, efter fullkomlig mättning, mörkröd och nästan ogenomskinlig.
      Utur solution sätta sig fina crystaller, som uti svag uplösning blifva gula, men uti starkare röda.
      Desse crystaller äro uti vatten ganska svårlöste och lemna, efter uplösning med mycket vatten, litet svart pulver, som tyckes vara en platina-kalk. Uti uplöst alkali vegetabile, äfven som uti alkali volatile, blifva de oförändrade; men uplösas uti solution af alkali minerale, med gul färg.
      Om saltsyran dephlogisticeras genom distillation öfver brunsten, löses väl däraf både guld och platina, men til en ganska liten del.
      5:o. Platina-uplösning uti aqua regis har visat följande förhållande, såsom:
      a) Med alkali vegetabile faller straxt, och innan syran ännu är mättad, någon del af platina uti et rödt pulver, i form af fina nållika crystaller; men då mera alkali efterhand tilslås, börjar den fullkomligen fällas som et gult pulver. Om solution afhälles, när det röda précipitatet fallit, kan det lätt skiljas ifrån den gula kalken, som senare fälles.
      Det röda crystalliniska précipitatet är et trefaldigt salt, bestående af platina, alkali vegetabile och saltsyra. Saltpettersyran kan här ej vara med, såsom endast bidragande at betaga saltsyran dess phlogiston. Detta précipitatet kan ock lösas uti vatten med gul färg, men icke den sedan uti kalkform nedfallne metallen.
      Det nämde uplöste trefaldige saltet afsätter genom evaporatoin, eller förut, små octaëdriska crystaller, med afhuggne spetsar.
      b) Med alkali minerale sker i början ingen fällning, förr än öfverlopps-syran, med stark fräsning, är mättad; men då mera af detta alkali småningom slås därtil, börjar solution grumlas, och platina fälles fullkomligen.
      c) Med alkali volatile tilgår, uti fällningen, på lika sätt som med alkali vegetabile.
      d) De neutrala salter, som til sitt grundämne hafva alkali vegetabile, eller volatile, äga aldeles samma egenskap. Således kan platina fullkomligen fällas, til exempel, med en uplösning af salmiak uti vatten, til et rödt crystalliniskt pulver; men om guld finnes uti platina, faller det intet, utan blifver qvar uti fällnings-vattnet, äfvensom alla öfrige metaller, hvilka däruti kunnat ingå. Af en uplöst järnvitriol kan åter guldet fällas, men ej platina, som gifver tvenne utvägar til dessa metallers åtskiljande.
      e) Med blodlut sker ingen märkelig fällning, af den grund at blodluten uplöser det metalliska, under fällningen.
      f) Platina-kalken, som är fäld med alkali minerale, har funnits löslig uti hvad syra som hälst.
      g) Det förenämde med salmiak fälde saliniske platina-pulvret har den egenskapen, at äfven kunna smältas med sal microcosmicus, för blåsrör, på kol, hvarvid platina reduceras til dess metalliska lynne och blifver på detta sätt, genom några omsmältningar, fullkomligen befriadt ifrån det envist vidhängande järnet, som eljest genom platina-kornens kokning uti saltsyra icke helt och hållit kan afskiljas. En sålunda renad platina visar på intet sätt någon böjelse til den starkaste magnet, eller qvickaste magnetnål, och har vid uplösning det här förut nämde förhållande. Se vidare BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 166 o.f.
      Huru platina medelst en annan utväg, eller efter fällning med salmiak, och genom många med samma salt itererade sublimationer, ändteligen aldeles kunnat befrias ifrån järn, som däruti befunnits utgöra ¼:del af rå platina, ses af Herr WIEGLERS omständeligen utförde rön, uti CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, tredje Bandet, s. 533-551.
Til bevis af den starka förbindelse, hvarmed järnet qvarhålles vid platina, förtjena härvid nämnas de nyare electriske försök, som Hr. COMUS med denna senare metall anstäldt. Då han låtit en electrisk gnista genomgå ej allenast sådan platina, hvarifrån alt järn med magnet blifvit updragit, utan äfven den som blifvit renad dels med tilhjelp af saltsyra, dels genom häftig eld; har den sedan likafullt dragits af magneten. När samma platina ännu en gång underkastades 6 timmars häftig eld, rördes den ej mera af magneten; men återvann denna egenskap genom en ny electrisk gnista. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, tredje stycket, s. 106 o.f.
      6:o. Efter Herr MARGRAFS rön, har uplösning af platina i aqua regis emot de andra uplöste metallerne förhållit sig på följande sätt:
      a) Med en guldsolution, gjord uti samma uplösnings-medel, har platina fallit til et rödgult pomeransfärgadt pulver.
      b) Med silversolution uti aqua fort, eller ock vitriolsyra, har silfret fäst sig med gul färg.
      c) Med tennsolution uti aqua regis har fallit et rödgult pomeransfärgadt pulver. Likaledes
      d) Har zinken, uplöst uti saltpettersyra, därmed fallit tegelfärgad, men
      e) Uplösningarne af koppar, bly, järn och vismut, hafva ej förorsakat någon fällning.
      f) Platina, uti metallisk form, har icke kunnat fälla någon af de andre metallerne utur deras uplösning.
      g) Platina har icke heller renligen kunnat fällas, utur dess uplösning i aqua regis, med någon af de andra metallerne, undantagande at någon fällning däraf visat sig, uti svart pulver, på et blankt kopparbleck. Se vidare MARGRAFS Chymische Schriften, 1 Del., s. 7 o.f.
      Ehuru en ren saltpettersyra icke visat directe någon verkan på platina, finnes dock af Herr TILLETS rön, införde uti Franska Memoirerne för år 1779, at då en liten del platina varit sammansmält med silfver, eller med guld och silfver tillika, har platina, så väl som silfret, blifvit af saltpettersyran uplöst och, uti qvartering, ifrån guldet utdragit. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 4:de stycket, s. 345.
      7:o. Uti strängaste hetta, som både med bläster och uti vindtugn, antingen med sten- eller träkol, kunnat tilvägabringas, och hvaruti stångjärn kommit til smältning, har på rena platina-korn icke kunnat åstadkommas någon vidare verkan, än at de svetsat litet tilhopa med en ganska hvit och blank färg. Större förändring har ej heller den starkaste porcellains-ugns hetta, efter flere uprepade försök, uträttat. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 4:de stycket s. 328 o.f.
      Under hvitglödgning visar platinia en liten fräsning med fina vällgnistror, likasom af järn; men at platina icke är konstens product, af en viss blandning guld med järn, som Herr Grefve BOUFFON ment, finnes, utom flera egenskaper, af dess svårsmälthet uti eld, då det är bekant at guld och järn tilsammans är mera lättsmält än järnet ensamt.
      Den röda fällning, som fås af platina med salmiak (se 5:o a), kan smältas uti digel med sträng hetta til en hvit metallisk, men skör regulus.
      För lampeld, som med aër purus, eller eldsluft, genom en tjenlig apparatus blifvit anblåst och försökt, hafva helt rå och rena platina-korn, då däraf ej tagits mera än 5 a 6 gran, blifvit fullkomligen smälte på kol til en aldeles rund kula, innom 15 a 16 minuter; men en större mängd, såsom et qvintin, har svårligen kunnat smältas för en så liten flamma, eller bränpunct, och platina-kornen hafva då icke kunnat bringas til kula. Vid denna smältning har Herr LAVOISIER i synnerhet funnit den eldsluften mera verkande, som blifvit utbrackt af rödt précipitat, är den som vanligen drifves utur saltpetter.
      Vid de försök, som med mycken noggranhet och med flera ansenligen stora bränglas blifvit anstälde 1772 och 1773 uti Paris, hafva väl platina-kornen, af den starka concentrerade solhettan, kunnat bringas at sintra litet tilhopa, men omöjeligen at fullkomligen smälta, eller flyta til kula.
      Af de försök, som Herr SCHWARTZ anstält med eldsluft af saltpetter, finnes at platina-fjällen gyttrat tilhopa och smält på kol til mörk kula, som varit spröd och dragits af magneten; men vid fortsatt smälthetta har kulan kastat vällgnistror, och skildt sig ifrån järn-halten, samt blifvit blank och smidig. Denne järnetes calcination påskyndas än mera, om borax tilsättes. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 284.
      8:o. Med större delen af de andra metallerne kan platina tämmeligen lätt sammansmältas, såsom:
      a) Med lika del guld smälter, vid sträng hetta, til en granska hård halfsmidig blandning, af hvit färg, som dock uti brottet icke befinnes jämn. Fem delar guld och en del platina, sammansmälte, hafva gifvit en likformig blandning, som utan braka kunnat smidas til tunnt bleck, til färgen så hvitt, at guldets färg däruti icke kunnat skönjas.
      b) Med lika del silfver smälter platina svårligen, och utgör därmed en spröd och hård composition. Men en del platina med tre delar silfver har, uti stark smälthetta, ändteligen gådt til en smidig metall. Ju mera tilsatsen af silfver ökas, ju lättare smältning och mera smidighet vinnes.
      c) Med qvicksilfver kan platina intet amalgameras; dock märkes at något vil hänga därvid, om de malas tilsammans med tilslagen saltsyra, som håller ytan blank. Däraf hämtas et annat bevis, at guld intet utgör någon beståndsdel däraf.
      d) Platina med lika mycket bly förenas icke, utan afbränning på blyet, ehuru svart fluss därtil brukas; men ju mera bly därtil tages, ju lättare sker föreningen. Således sker den lättast med 8 gångor så mycket bly, utan afgång, och utan at blyet förlorar något af sin smidighet. Med något mera bly drifver äfven platina på capellen, likasom guld; men som ingen tilräckelig hetta kan til slut på denna strängsmälte metallen hållas, så stelnar den ändteligen af uti et sprödt korn.
      e) Lika delar platina och koppar smälta väl tilsammans, nästan vid samma hetta som kopparen ensamt; men blandningen blir ganska hård emot fil och hammare, samt brister ändteligen med kornigt brott. En del platina med 8 delar koppar har blifvit tämmeligen smidig och seg, dock hårdare och blekare än koppar. Desse blandningar hålla sig utan märkelig anlöpning uti luften.
      f) En del platina med 2 delar järn, uti trådstumpar, har med tilsatt gips icke fullkomligen kunnat sammansmältas; men det smälta järnet har härvid behållit smidigheten. Tre delar platina med 4 delar tackjärn har ändteligen med svårighet kunnat sammansmältas til en klump, med concav yta, af yttersta hårdhet, så at ingen fil kunde bita därpå. En del platina med 12 delar tackjärn har utan möda blifvit sammansmälte til en hård metallblandning.
      Platina-kalk, som är fäld med salmiak, förenast lättast äfven med smidt järn. Alla desse blandningar hafva dragits starkt af magneten, i synnerhet en ganska jämn och klotformig regulus, af 4 delar grått tackjärn, förenad med en del platina, som därmed gick tämmeligen lätt tilsammans med stybbeshärd i digel, allenast med tilsats af litet linolja och kolstybbe, under ½ timmas bläster för insatspusten. Denne regulus drogs som rent järn af magneten, samt var så hård at bästa Engelska fil blef slög däremot, och kunde svårligen med hammare bräckas på tackjärns-häll. Genom slipning och polering antog den hvit färg, med spegelglans. Om desse metallers sammansmältning och åtskiljande, se vidare Järnets Historia §§. 135, 136 och 137. Förenämde och flere blandningar af platina med järn har Herr LEWIS funnit biståndige uti luften, utan anlöpning, på 10 års tid.
      g) Platina och tenn smälta aldralättast tilsammans, nästan utan afbränning; och det äfven uti lika delar, allenast med tilsats af svart fluss. Blandningen flyter ock lätt uti ingöte; men blifver skör som glas, med slät och til färgen dunkel yta. Med fil, eller knif, kan lätt skafvas til et svart stoft. - En del platina med 8 delar tenn har gifvit en något smidig blandning, men af dunkel färg och grofkornigt gry.
      At platina i blandning med tenn helt och hållit calcineras, under muffel i proberugn, nämnes, såsom en ny uptäckt af Herr DE MORVEAU, uti CRELLS Chemische Annalen, 1786, 2:dra stycket, s. 158.
      h) Med vismut, som är den lättsmältaste af alla fasta metaller, förenar sig likväl den aldramäst hårdsmälta platina, allenast med tilsats af svart fluss och koksalt, uti snäll hetta för bläster; äfven då begge metallerne äro til lika delar, utan afbränning. Med mera vismut låter det sig äfven göra; men alla desse blandningar blifva så sköra, som sjelfva vismuten: anlöpa, efter polering, först med gulaktig, sedan med purpur och ändteligen med svart färg. På capellen förhåller denne blandning sig lika som med bly, och stelnar til slut, hvarvid platina behåller en god del af endera dessa metaller. - Af försök är dock funnit at, då blandningen hållits tvenne dygn uti sträng öpen hetta, hafva både bly och vismut ifrån platina kunnat afdrifvas, som torde tjena til nytta, om eldfasta diglar på sådant sätt kunde af platina förfärdigas.
      i) Nickel är i synnerhet benägen at förenas uti smältning med platina, antingen uti lika delar, eller med hälften nickel, och det med mindre hetta än nickelen behöfver tl sin smältning ensam, hvartil medföljande arsenik torde bidraga. Genom uplösning uti aqua fort kunna de åter fullkomligen skiljas, i det nickelen då uplöses, men platina blifver uti sin form orörd. Mera därom se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 222, och 1765, s. 161.
      k) Koboltregulus kan ock til lika del med platina sammansmältas, dock mindre qvickt än med nickel. Skiljes ändteligen åter därifrån med förslaggning, eller lättast med uplösning uti Aqua Fort, då platina återfås som et svart pulver olöst.
      l) Zinken, ehuru flyktig, är dock benägen at lätt uplösa platina, om denne metallen först starkt upglödgas med tilsatt kolstybbe och zinken då, varsamt uphettad, sätes därtil; så at ock två delar zink med en del platina kunnat vara sammansmälte. Massan är spröd och hårdare emot fil, än zinken ensamt. På 10 års tid har ingen anlöpning därpå kunnat märkas, men blandningen kan svårligen gjutas i form.
      m) Med lika mycket regulus antimonii går sammansmältning tämmeligen lätt, så at blandningen äfven kan gjutas i form, men blir skör, och platina vil gärna hålla sig vid botten. Under smältning kan äfven antimonium, genom afrökning, skiljas därifrån, men emot slutet hålla sig platina ej så länge qvick, at antominum fullkomligen hinner afröka.
      n) Arseniken, ehuru flyktigast af alla, förenar sig dock med platina uti en måttelig smälthetta, allenast platina i en digel med kolstybbe sättes uti hvitvarm glödgning, och arseniken uti stycken kastas därtil. Lika delar af begge kunna då med en hastigt ökad hetta sammansmälta til en skör och otät massa, som lika med en smält metall tager formen af digelen, men blifver ej så flytandeat den kan gjutas.
      Uti strängaste hetta kan ändteligen den mästa arseniken bortdrifvas, men en del blifver dock qvar.
      Denne blandning har, efter polering, funnits behålla sin hvita färg och glans uti flera år, utan at anlöpa, hvilken beständighet i politur ej kan vinnas, då arseniken är med andra metaller sammansmält.
      I anledning af denna platinas förening och smältning med arsenik, har Herr ACHARD försökt at däraf förfärdiga små diglar, på det sättet at denne blandning först blifvit pulveriserad, och inpackad uti en tjenlig form af eldfast lera, omkring en däruti nedsatt och efter den tilämnade digelens ihålighet passande lerkärna. Då denne tilställning sedan sättes med försiktighet uti stark smälthetta, förenar sig detta pulver, i form af et amalgame, helt tätt, och upfyller noga det smala rummet emellan lerformen och kärnan, samt blifver, efter arsenikens bortrökande, til en fast och halfsmidig metall, som sedan äger platinas natur at vara aldeles osmältelig. Kan ock genom försiktig hamring på en tjenlig dorn, eller ståldubb, göras mera formelig och tät. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 1:sta stycket, s. 3. - Sedermera är i Paris påfunnit, at af platina, försatt med arsenik, ej allenast förfärdiga hvad arbeten, eller käril som hälst, utan ock at, ömsom genom upglödgning och hamring, bringa dylik platina til så stor smidighet, at den kan dragas til tråd. Se CRELLS Chem. Annal. 1787, 9:de stycket, s. 244.
      9:o. Utaf denna metalls vidare förhållande på smältningsvägen med andra ämnen, kunna allenast följande omständigheter korteligen anmärkas:
      a) Med eldfaste, eller mindre flyktige salter, såsom borax, sal microcosmicus, caustikt alkali, koksalt, glaubersalt och svart fluss, hvar för sig hållne uti sträng smälthetta, har ej kunnat åstadkommas någon betydande förändring, eller uplösning af platina, som däraf allenast blifvit mera ren och blank.
      b) Med saltpetter, som vanligen förbränner de oädla mtallerne til kalker, har platina, då det trenne dygn blifvit hållit uti en stark och jämn glödgnings-hetta, förlorat inemot hälften af sin tyngd och tagit en rostfärgad yta. Saltpettret förbyttes til et caustikt alkali, som, efter uplösning, hade grönaktig färg och deponerade et brunt pulver, til äfventyrs af något medföljande järn. Sådan järnsmitta torde ock förorsakat den gredlinfärg, som Herr MARGRAF i akttagit på digelen, efter platinas tracterande uti stark smälthetta med detta salt. Men sedermera har Herr DE MORVEAU bevist at sjelfva platina, äfven den, som med salmiak blifvit fäld utur kungsvatten, i eld förstöres, eller calcineras, af saltpetter, och anmärker därföre som en nödig varsamhet at ej låta saltpetter komma i diglar, eller retorter, som blifvit gjorde af platina. Nästan dylik verkan har Herr TILLET funnit saltpetter utöfva på våta vägen. Se CRELLS Chemischen Annalen, 1786, 2 stycket, s. 158.
      c) Svafvel ensamt har uti smälthetta äfven så litet kunnat uträtta på platina, som på rent guld; men
      d) Svafvel försatt med lika delar alkali til en hepar sulphuris, som äfven uplöser guld, har, efter Herr MARGRAFS rön, uti strängaste hetta förvandlat en del af platina til fina svarta fjäll, som aldeles liknat en så kallad eisenram; men då denne materien åter blifvit upglödgad, och rent saltpetter därpå efterhand upsatt, har platina, utan någon detonation, dräaf erhållits oförändrad, och således ej undergått någon annan förstöring, än at den til finare pulver varit sönderrifven.
      e) Med jord- och stenartade ämnen, som glassatser och metalliske glaser, har icke heller någon förändring på platina kunnat åstadkommas, eller någon färg däraf utdragas.
      Mera härom ses af Herr SCHEFFERS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1752 s. 269, 278; af Herr MARGRAFS Chymische Schriften, 1 Del, s. 1. o.f., och i synnerhet af Herr LEWIS Historia om Platina, tyska uplagan, 1766; utom hvad många flere Chemici skrifvit om denna nya metall, som blifvit nästan mer än någon annan undersökt.

Plattar, eller Myntplattar, kallas vid myntet det af tenarne med skrotsaxen klipte och tillämnade, men ännu ej präglade mynt. Så snart de blifvit klipte, få de namn af svarta Plattar, men hvita Plattar, sedan de äro hvitsjudne.

Pluggar, eller Pluringar, kallas små runda spetsiga kilar af hårdt träd, 1 qvarter långa, 1 ½ tum i diameter, som, til hjulnålars fästande uti deras stockar, indrifvas uti bårrade hål, med en grof järn-laddstock, den ena uti den andra, rundtomkring nålen, at väl fästa nålen uti bottnen af hjulstocken, som är en ganska nyttig omständighet.
Plugg (Pftock, Schiesspflock) brukas ock af träd til förladdning uti bergskott.

Plumbago, Se Blyerts.

Plunkor kallades i äldre tider vid Stora Kopparbergs grufva diverse omkostnadaer, såsom vedkörning, vindkörning, jordarbete m.m., hvilka af vaktarne, eller gruffogdarne, efter godtycko upgofvos och af dem upburos. Nu för tiden förstås med plunkor den aflöning, som styrare, intagare, oppskärare, hafva vid magazinet, beräknadt efter tunnlandet af malm, och kan stiga til 7 eller 800 Riksdaler om året.

Plåtar, Takplåtar, Järnplåtar, tilverkas förnemligast af tvenne sorter, antingensvarta eller förtente. De förre, eller svarta, kallas egenteligen Plåtar och de senare Bleck, hvarom ses under ordet Blecksmide.
      Af plåtar tilverkas i synnerhet:
      1:o. Ordinarie takplåtar, som böra vara en aln långa och 3 qvarter breda, hvaraf 75 a 80 göra et skeppund hammarvigt.
      2:o. Extraordinarie plåtar; kunna vara 1 a 2 tum mindre, om så betingas, och gå så mycket flere på et skeppund.
      3:o. Extra fina plåtar, til lika storlek med N:o 1, men så tunna at 90 a 100 utgöra et skeppund.
      4:o. Spjellplåtar, gemenligen 28 tum långa och 22 tum breda, hvaraf vid pass 30 utgöra et skeppund, om ej annorlunda betingas.
      Flere sorter för plåtslagare til pannor, med mera, smidas efter särskilte beställningar.
      Genom Kongl. Maj:ts och Riksens BergsCollegii Kungörelse, af den 28 Maji 1776, är förordnadt huru med takplåtars vräkning, i vågarne, skall förhållas, hvarvid i akttages, at
      Vrakplåtar kallas de, som ej tåla tvär brytning, eller falsning; som hafva synbare hål, skadelige slagor, eller djupa rämnor; eller på en tum nära icke hålla den angifne storleken.
      Utskottsplåtar äro de, som hafva mindre skadeliga fel, eller äro litet mindre än laggille plåtar. De måga väl försäljas innom Riket, men med et särskilt inbrändt märke på lådan, eller med U. Sk., som gifver tilkänna at den innehåller utskottsplåtar.
      Valde och til utskeppning lofgifne takplåtar skola vara frie för alla härförut upräknade fel, och följakteligen af godt och segt järn, utan någon skadelig slaga, braka, eller rämna, täta, jämntjocka, väl planerade och släta, utan någon inslagen glödspån; accurat klipte efter angifne måttet, så at skilnaden ej må ankomma på mera än ¼ tum; inpackade uti täta, grofhyflade, eller finsågade, och spåntade brädlådor, med antal och vigt på lådan vanligen inbrändt. Se mine Anledningar til Järn-förädlingen s. 105 o.f.

Plåtfärga kallas den glödspån, hvilken faller af de kopparplåtar, som blifvit glödgade för at stämplas til myntplåtar.

Plåthammare, eller den hammare, hvarmed järnplåtar smidas, är til byggnaden lika med en stångjärnshammare, allenast med den skilnad at hammaren är något lättare och sällan öfver 36 lispund. Förekommer under tvenne olika namn, såsom: 1:o. Urvällshammare, hvilken vid det finare blecksmide Gleichhammare kallas, hvarunder ämnen til plåtar, eller bleck, först utsträckas, urvällas, gleichas, eller liknas. Se Blecksmide.
2:o. Bredhammare kallas egenteligen den, hvarunder de urvälde ämnen vidare beredas och färdiggöras. Vid plåtsmide brukas dock merendels en och samma hammare, både til ämnens urvällande och bredning; men där tvenne hamrar nyttjas, är urvällshammaren allenast något smalare och mera kulrig uti penen, än bredhammaren, samt för öfrigit uti tyngd och byggnad lika.

Plåtsax. Därmed förstås egenteligen en sådan stor sax, som drifves med vattuhjul, och hvarmed i synnerhet takplåtar klippas uti kanterne, efter den form och storlek, som för åtskillige sortamenter erfordras. Plåtsaxar, som drifvas med handkraft, kallas Bänksaxar och brukas mäst vid Blecksmide. Kallas ockSkrotsax.

Plåtsmide kallas egenteligen den svartsmides inrättning, hvarmed alla sorter svarta järnplåtar tilverkas under vattenhammare, som ock Plåthammare kallas. Härvid kan märkas at, til plåtars och plåtämnens värmning och glödgning, för smidningen, nyttjas antingen Flamugn, som eldas med ved, eller Härd, då kol brukas, med bäljor och blåsverk, lika som vid stångjärnssmide. Vid ugnens nyttjande vinnes en märkelig skogs-besparing. Vid härd åter är den förmån, at smederne sjelfve besörja om skrojärnets omsmältning til nya plåtämnen. Ugn och härd uti samma smedja skulle således vara beqvämligast, därest smederne förstå skrosmältningen. Til plåtars förfärdigande hörer Urvälls-, Bred- och Planerhammare. Se Plåthammare och Planerhammare.
För många slags fabriquer vore lyckeligt, om plåtars och blecks tilverkning med valsverk kunde här i riket blifva gångbar, til märkelig nytta för mångahanda slags förädling och finare arbeten. Om sådant skall lyckas, bör ämnesjärn därtil väljas af det mjukaste, som kan erhållas. Se vidare ordet Plåtar.
Sådane plåthamrar, hvarunder kopparen smides til bleck, eller plåtar, kallas Kopparhammare; och då finare järnplåtar förfärdigas, som sedan skola förtennas, får inrättningen namn af Blecksmide. Se detta ord.

Plåtugn är en sådan slamugn, som eldas med ved, och hvaruti hvarjehanda sorter plåtar upglödgas vid plåthamrar. Huru sådane ugnar med största förmån kunna inrättas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764 s. 115.

Plägning kallas vid Stora Kopparbergs malm-utdelning och försäljning den skyldighet, som åligger den första auctionshopens, eller grufvehjelpshopens, inköpare, at för samma pris inlösa de 8 malmhopar, hvilka utaf samma lottning fallit parlagarne til utbyte, i fall de ej åtnöjas at behålla malmen för det värde, som genom grufvehjelpshopens bortauctionerande blifvit utstakadt, och hvartil de af Controlleuren äro debiterade. Detta är inrättadt i den afsigt, at förekomma malmens alt för stora stegring.

Plättverk, eller Plättadt Arbete, se Argent Haché. Det kan, i stället för silfver, nyttjas med mycken besparing i kostnaden, til mångfaldiga och i synnerhet sådane arbeten, där den ena sidan, hvarpå kopparen ligger, ej kommer at synas, såsom för knifskaft, ljusstakar, lampetter, spegelramar, med mycket mera. Til flera behof, såsom thé- och caffe-kannor, m.m., kan det ock brukas, om kopparen är på begge sidor belagd med fint silfver. Mycket granlaga kok-käril kunna äfven däraf göras, då den med silfver belagde sidan vändes in och kopparen utåt, hälst silfret, som härtil nyttjas, måste alltid vara af fullkomlig finhet, och antager således ingen slags erg af vegetabiliska syror, samt är däruti lika säkert som starkaste förgyllning.

Polera betyder i allmänhet at göra ytan på metaller, eller andra hårda kroppar, slät, blank och skinande. Til detta rummet hörer allenast at korteligen förklara polering på metaller, stenar och glasartade compositioner, såsom:
      1:o. Guld, Silfver, Koppar och flere däraf gjorde metall-compositioner, polras: a) Då deras ytor först jämnas med en fin så kallad slätfil och sedan b)slipas med Pimsten, eller Gottlands sandsten, samt c) vidare med et rent träkol och vatten, eller, på messing, med en fin brynsten, hvarefter d) glansens sättes därpå, antingen e) med Polerstål, som är et finpoleradt stål-instrument, eller et stycke af den hårdaste blodsten, hvarmed den matta ytan gnides och sålunda glattas; eller ock f) genom gnidning med fin Trippel- eller Rottenstone, emot en polersticka af något jämnt trädslag, med eller utan sämskskinn. Det förstås at detta förändras genom olika handgrepp, efter metallernes mer och mindre dyrbarhet, arbetets beskaffenhet och skapnad m.m.
      2:o. Järn och ohärdadt Stål poleras likaledes:
      a) Först med slätfil, eller med slipning emot omlöpande sandsten.
      b) Sedan med fin och ändteligen med finaste smergel, så at alla filritsor därigenom blifvit uttagne. Vidare kan då c) glansen sättas därpå antingen med et polerstål, då en så kallad Råpolering erhålles, eller med finslammad tennaska emot trädsticka, eller skinrem, antingen för hand, eller emot en omlöpande polerskifva af träd. Utan härdning antager dock järn och stål icke någon spegelglans.
      3:o. Härdadt Stål och sätthärdadt järn beredes först til polering, på lika sätt som redan om järn sagt är, med slätfilning och smergling, samt härdas sedan, hvarefter a) fin och ändteligen den finaste smergel, stundom äfven Levantisk brynsten, måste, med olja upblandad, uttaga ritsorne, den ena efter den andre. Sluteligen b) gifves den härdade ytan fullkomligaste glans, då den med magt gnides med et hårdt träd, hvarpå som oftast strykes något tjenligit polerpulver, såsom fin rifven Blodsten, hvit, finslammad Tennaska, Crocus Martis, eller begge tilsammans, med bränvin upblandade til en smörja. Emot en snällt omlöpande polerskifva går poleringen fortast, där den kan appliceras; men til alt fordras handlag och polerpulvers beredning. Om filning, slipning, skurning, polering, polerpulvers beredning m.m., se Järnets Historia §. 5-12. Huru den svarta Engelska polituren erhålles, ses af CRELLS Chemische Annalen 1784, 1:sta stycket s. 29. Kan dock, såsom oförsökt, icke tilstyrkas.
      4:o. Stenar af mångfaldiga sorter beredas först til polering, efter deras lösare, hårdare, finare och ädlare art, på olika sätt, merendels genom slipning med sandstenar. - De hårdaste slipas först med grofvare och sedan med finare smergel, emot omlöpande skifva af koppar, eller tackjärn, samt poleras först med kol och därefter med tennaska, och de lösare med trippel emot tenn- eller blyskifva. Diamanten och de hårdaste ädla stenar slipas och poleras med diamant-pulver. Glasarter och stuffer slipas med smergel, eller fint sandstensmjöl, och poleras med crocus martis, eller colcothar vitrioli, för hand, eller på tennskifva.
      Til glans-polering, eller til en skinande ytas erhållande på agater, sedan de förut, genom slipning emot sandstenar, vunnit sin tilbörliga skapnad, brukas vid Obersteiniska agatsliperiet, uti Under-Pfalz, allenast en röd jord, eller en art af rödkrita, hvilken icke heller är annat än med litet lera inblandad och tilhårdnad crocus martis. Härmed vinner väl agaten en fullkomlig glans, men strecken efter slipsten blifva ändå altid därvid synlige. Jämnför ordet Stenslipare.

Polits kallas all den polering, som göres på metaller med fina polerpulver. SePolera.

Polzevera, eller Pozzevera di Genova, är en art Italiensk serpentin, eller gabbro, dels svart, dels grön, med sköna, röda och hvita ådror af kalkspat och marmor. Brytes vid la Valle di Polzevera uti Genuesiska landet, hvaraf namnet är tagit. Är mäst det samma som Herr CRONSTEDTS Ophit.

Porcellaine. Härmed förstås egenteligen det i allmänhet så kallade äkta porcellaine, eller en sådan blandning af fina ler- och stenarter, som låter arbeta sig til allehanda käril, och som, efter en mycket stark bränning, blifver ganska hård, så at den gifver eld emot stål, är mjölkhvit och uti tunna kanter halfgenomskinlig, samt emotstår den strängaste glödnings-hetta, utan at smälta; löses, eller angripes ej af de starkaste mineralsyror, eller af salter; tål dessutom hastiga ombyten ifrån stark köld til hetta, och tvärtom, utan at taga rämnor, eller brista. Ifrån äldsta tider har det Japanske och Chinesiska porcellainet härutinnan ägt den största fullkomlighet. Nu mera eftergöres detta porcellaine, af lika egenskap och godhet, uti många Europeiske orter, hvaribland det Sachsiska länge hållits och ännu räknas för det ypperligaste, i anseende til dess fina art, hvithet, sköna utseende, prägtiga arbeten och utvalda målningar, med de vackraste emaille-färgor.

      Frankrike har sedan uti den Kongl. Porcerallains-fabriquen vid Sève, ej långt ifrån Paris, i det närmaste gått til lika fullkomlighet, åtminstone uti et skönt utseende, hvartil Herr DE REAUMUR gifvit första anledningen, och hvarefter de bästa compositioner sedermera, i synnerhet af Herrar MONTIGNY och MACQUER, med otrolig möda och mångfaldiga försök, blifvit utarbetade af de rå ämnen, som där i Riket varit at tilgå. Hr. GUETTARD har dock förnemligast namn för at hafva brackt denna fabrique til mycken fullkomlighet, hvarom kan ses des Memoires uti Franska Vet. Acad. Handl. för November 1765; hvarefter Grefve DE LAURAGUAIS än ytterligare arbetat på detta ämnets förbättring, til lika godhet med det Japanska. För öfrigt tilverkas uti flere Europeiske Stater nu mera porcellainer, såsom uti Preussen, vid Berlin, uti Wien, vid Frankenthal, uti Cassel och flere tyska orter. England och Italien kunna äfven upvisa vackra tilverkningar däraf, hvaribland äro bekante fabriquerne vid Chelsea, Neaple och Florenz, där sköna statüer och groupper af samma ämne göras. Vid alla dessa fabriquer finnas dock porcellainer af olika egenskaper, i anseende til mer och mindre fullkomlighet uti vissa delar. En stark kännare fordras, at kunna dömma om porcellainers största skönhet och fullkompligaste egenskaper tillika.
      Composition för de finaste porcellainer hålles uti alla riken för en hemlighet. Af porcellains egenskap kan i allmänhet dömmas, at dess grundämne måste vara en i högsta måttan eldfast, ren och hvit lera, som tillika äger lerans egenskaper af sammanhang, at kunna arbetas på en skifva, eller uti form, samt at därtil fordras et annat ämne, som uti strängaste hetta är benäget at gå til glas, och befordra denna materiens flinthårda art och halfgenomskinlighet, utan at gifva et glasigt utseende, eller at blifva bräckligt vid hastigt ombyte af köld och hetta, samt utan at betaga något af dess eldfasta art, eller minska hvitheten.
      Uti China skall, efter därifrån erhållne underrättelser, brukas tvenne något olika ämnen. Det ena skall vara en hvit och hård stenart, under namn af Petunsé, som på det finaste pulveriseras. Det andra ämnet beskrifves såsom en hvit jordart, som kallas Kaolin. Petunsé smälter ensamt uti sträng hetta, utan tilsats; men kaolin har kunnat utstå den aldrasträngaste hetta, utan tecken til smältning, samt är en ganska fin, len och talk- eller speckstensartad lera, som åstadkommer materiens sammanhang uti arbetet och bestånd uti elden.
      Petunsé, som kommer hit til riket ifrån China, har funnits vara halfgenomskinlig och bladig, som marienglas; til färgen ljus, gröngrå, och ganska tung, lik med den Bononiska sten; sprakade uti eld och blef hvit; med kolstybbe calcinerad gaf stark svafvellukt; löses intet af någon syra; med kaolin blandad til en pasta och bränd har fullkomligen liknat chinesiskt porcellaine; men med en sämre art piplera har hvitheten saknats. Af åtskillige utaf Herr SCHEFFER på den hitkomne petunsé anstälde rön, kan slutas at det är en art tungspat, eller marmor metallicum, som tillika innehåller allenast fläcktals en liten del järnjord, hvilken likväl genom stark bränniing förgår. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1753 s. 220.
      Herr GUETTARD uti Frankrike har funnit en art kaolin, nära vid staden Alencon, som bestått af en fin, hvit och litet skimmerblandad lerart, och dess petunsé har varit en art hvit granit, af fältspat och qvarts, af hvilka ämnen en skön porcellaine äfven erhållits.
      Åtskillige ämnen gifvas här i riket, som dels ensamne, dels blandade, gifva uti stark smälthetta porcellains-lika compositiner. Sådane äro, til exempel, hvita zeolither, flussspat och gips, uti vissa proportioner; fältspat med eldfast lerla o.s.v. En ren gips och än mera tungspat äro väl hos oss sällsynte mineralier; men bristen på eldfast och hvitt porcellains-ämne, eller lera, har likväl nyligen blifvit ersatt genom Herr Bergmästaren GEYERS uptäckt af en ömning tilgång på sådan lera, uti Skåne, hvaraf et ypperligt flint-porcellaine kan förfärdigas.
      Et vackert porcellaine kan göras genom en noga och intim blandning af
      Hvit eldfast lera                                     110 delar.
      Hvit och klar qvarts                                 16 -
      Pulver af hvite porcellains-skärfvor          5 -
      Hvit fältspat                                              2 -
      Äkta porcellaine skall ock göras af porcellains-lera med finaste pulver af en klar, bränd qvarts, lagom calcinerad gips, och pulveriseradt porcellains-skärf, ganska väl med vatten sammanbråkade. Denne massa, uti någon stor mängd tilsammanslagd, ställes då uti något rum, hvarest den är fri ifrån alt dam, och fuktas med regnvatten, til dess den, efter någon tid, får en degartad vekhet, blifver grå och gifver en stinkande lukt. Bästa proportion af dessa ingredientier måste dock med försök utrönas. - Lera, qvarts, calcinerad gips och flussspat är äfven en god blandning; flera dylika at förbigå. Se vidare MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Porcellaine; Grefve DE MILLY'S: Kunst Porcellain zu machen, Berlin 1750; BEAUMÉ'S Chymie Experimentale, samt Herr LAMPRECHTS Technologie, s. 280, hvarest tillika förteckning finnes på de auctorer, som skrifvit om detta ämne.
      En mycket ren, dels hvit och dels liffärgad fältspat, ifrån Utterby uti Roslagen, som, efter gjordt försök uti täckt digel, med stark hetta, smälter til et skönt, hvitt, mjölkfärgadt glas, har uti en intim blandning med den nyligen påfundne Skånska hvita leran gifvit, efter bränning, en art porcellaine, som genom vidare rön torde kunna bringas til mera fullkomlighet.
      Det äkta Meisniska porcellainet kännes af där brukelige stämpel, som utvisar tvenne svärd i kors, men det Berlinska är med en scepter tecknadt.
      Sedan tjenlige ämnen äro utrönte, ankommer mycket på deras proportioner, rening och intima blandning genom sammanmalning, och at däraf formera skickelige käril och arbeten.
      Bränningen sker uti täckte eldfaste lådor, eller kistor, som insättas uti tjenlige ugnar, hvilka med flameld, hälst af ved, uphettas. Uti första bränningen blifver porcellainet af en matt och i högsta måtton hvit yta, samt halfgenomskinligt, liknande den sköna Carrara marmorn. Det kallas då Biscuit, och är uti det tilståndet i synnerhet tjenligit til små buster och statüer. Neddoppas sedan uti en med rent vatten upblandad välling af et fint glasartadt pulver, samt insättes andra gången uti en annan ugn, hvarest hettan allenast drifves til den grad, at det öfverdragne glasurämnet smälter och bekläder arbetet med en glänsande klar hinna, eller ferniss, som för bord- och théservicer vanligit och nödvändigt är.
      All målning af blå koboltfärg, såsom i högsta måtton eldhärdig, kan ock på denne glasurhinna inbrännas; men til all den målning, som göres med höga och fina emaille-färgor på glasurhinnan, måste arbetet undergå ännu en svagare bränning, hvilken efter samma färgor och deras Jettglas, Fondant, eller smältglas, är lämpad.
      Glasporcellaine, efter Herr DE REAUMURS upfinning, beskrifves underGlas.
      Oäkta porcellaine, som består af en sämre art lera, hvilken brännes opak, gemenligen af guld, blekgul eller grå färg, och sedan öfverdrages med en hvit ogenomskinlig glasur, får namn af Faïance. Se detta ord.
      Om leran är mycket eldfast, at den kan brännas med häftigaste hetta, och blifver altigenom tät som en flinta, såsm de Waldenburgiske, och en del af de Engelske kärlen, erhålles däraf det så kallade Flint- eller Stenporcellainet. Se detta ord.

Porcellainslera kallas den mjölkhvita, eldfasta och rena leran, hvarmed äkta porcellaine göres. Den Chinesiska får namn af Kaolin. Se Porcellaine. Den finnes för öfrigit af så mångfaldige smärre förändringar, som orter gifvas, hvarest denne lera träffas. Den kan antingen kännas fet och talkartad, som den Chinesiska och Sachsiska, eller skimmerblandad, som den Franske och Lüneburgiske; eller sträf, glimmer- och qvartsblandad, som den Meissniske och Casselske, o.s.v.
      Dess oumgängeliga egenskap är at vara i högsta måtton eldfast, och at brännas til en fullkomlig hård- och hvithet.
      Den hvita porcellainslera, som förarbetas uti Meissen, skall gräfvas uti en 3 a 4 famnars mägtig lerflöts, ej långt ifrån Schneeberg. Den finaste och äkta leran är skimmerblandad, men utgör ej hela flötsens mägtighet. Det öfriga är en lera af åtskillig godhet och sämre art, dels liffärgad, dels grönaktig. Lerflötsen är belägen under et tak af rödlätt qvarts och skimmerblandad skiffer. Uti leran träffas ofta lösa kullerstenar af qvarts. Lergrufvan skall arbetas på bergsmanna vis, men får ej besökas af främmande. Ej långt ifrån staden gräfves en annan tämmeligen god art af porcellainslera. Men den eldfasta lera, hvaraf kistorne til bränningen göras, hämtas ifrån Mähren; hvarest äfven en röd lera finnes, hvaraf pottmakare bereda deras röda porcellaine. Se FERBERSMineral-Geschichte versch. Länd. s. 230.
      För bränspegelen skall den äkta porcellainsleran ej kunna smältas, men förfaller därvid til et pulver. Den oäkta porcellainsleran, som här i riket nyttjas til faïancer, är merendels en art liffärgad mergel, som gäser litet med syror och smälter uti stark hetta. Se WALLER. Syst. Min. T. I. s. 51 och 69.
      I anseende til porcellainslerans förnemsta egenskap, at vara i högsta måttan eldfast, kan den icke heller annat än vara inblandad med en god del ganska fin qvartssand, eller fina hvita skimmer- eller talkartade partilkar; är således mager och mindre seg vid förarbetningen, än pipleran. Se Lera.
      Genom slamning afskiljes de gröfre sten-particlar, hvarigenom den vinner någon mera seghet. Så väl uti medelmåttig som starkaste eldgrad brännes porcellains-lera hvit; men pipleran bränner sig, vid hastig hetta, svart inuti, och pärlfärgad uti porcellains-ugn.
      Porcellains-lerorne ifrån St. Iriets, i Limosin, som nyttjas vid fabriquen i Séve; en dylik ifrån Auvergne, samt Bornholms-Leran, som brukas vid Danska porcellains-fabriquen, och många flere, äro för slamningen starkt qvarts- eller glimmerblandade.
      Om en porcellains-lera af naturen skulle vara inblandad med en myckenhet rostfläckar, som före slamningen icke kunna frånskiljas, erhåller väl leran, eller de däraf efter slamningen beredde käril, icke den högsta hvithet; men räknas ändå til äkta porcellains-lera, så vida den har samma grad af eldfasthet, är lös och mager, samt kan genom sofring ränsas ifrån järnrost, eller andra främmande ämnen.
      Som märkvärdigt kan nämnas, at äfven ben kunna brännas i porcellains-ugn til en art porcellaine. Et sådant skenben af et får skall Professor HERMAN uti Strasburg äga, som är hvitt som porcellaine, tungt och något klingande, samt så hårdt at det ger eld emot stål. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 5:te stycket, s. 428.
      Goda arter af porcellainslera finnas ock på åtskillige orter uti Böhmen. En sådan hvit och, til en del, af naturen stenhärdad lera, som därstädes brytes uti Pressniz Bergamt, kallas af Herr BergsRådet PEITHNER Porcellanites. Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen, s. 52.

Porcellaniter kallas stenvandlingar af snäckan concha venerea, som är af en oval figur, med en aflång öpning på ena sidan. Se WALLER. Syst. Min. T. II, s. 403.

Porphyr, eller på Italienska Porfido, är en mycket fin hälleflinta, eller jaspisart, som har inströdde fläckar, med olika färg, af andra bergarter, hvilka merendels bestå af fältspats-korn, antingen hvita, rödlätta, eller gröna, då hälleflintan kan vara af svart, lefverbrun, grå, eller grönaktig färg. Porphyren är ganska hård at arbeta, som sker dels genom huggning, dels genom sågning och slipning, med en skarp smergel, som här nedanföre och under ordet Stenslipare vidare nämnes. Användes i synnerhet, för dess sköna utseende och vackra politur, samt beständighet emot luft och tidens åtgärd, til prydeliga colonner och minnesvårdar, samt dessutom til bästa mortlar, målare-rifstenar och dylike behof för konstnärer.
      Af de antiqua porphyrarter, som finnas uti Rom och af Herr FERBER blifvit uptecknade, kunna allenast följande i korthet nämnas, såsom:
      1:o. Porfido rosso är den allmännaste, som brukas uti Italien, med mörkröd botten och små hvita aflånga fläckar, antingen parallelipipediska, eller eljest kantige af oviss figur, bestående af en mjölkfärgad opak fältspat, och skall vara densamma som PLINII Leucostictos. Stundom finnas ock däruti små stycken af annan porphyr, som har hvit botten och smärre hvita fläckar.
      2:o. Porfido nero. Denne svarta porphyren gifves ock antingen med svart grund och hvita porphyrfläckar, i aflånga fyrkanter; eller med hvita fältspats-fläckar, hvilken senare kallas Serpentino nero antico och, då dess färg undantages, liknar aldeles Serpentino verde antico.
      3:o. Porfido bruno, med brun botten och långa grönaktige fläckar, varierar med mörkare och ljusare färg, samt med mer eller mindre grönt.
      4:o. Porfido verde, med grön grundfärg, finnes af flera förändringar, dels uti ljusare eller mörkare grönt; dels ock uti fläckarnes olikhet af hvit eller svart färg. Den kallas ock Serpentino verd'antico. Af den egenteligen så kallade gröna porphyren, eller Porfido verde propriamente cosi chiamato, äro ännu flere variationer uti färg och hårdhet, hvaruti en del förhålla sig som en art af trapp. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 260 o.f.
      Uti de högsta Thuringska skogsbergen, i Tyskland, emellan Suhl och Ilmenau, samt i Hennebergiska gebietet, förekomma åtskillige porphyr-arter, hvaribland kan förtjena at nämnas en brunröd, hård porphyr, öfverströdd med stjernformige fläckar, uti hvilka synas hvita convergerande strålar, som stöta tilsammans uti becksvarta medelpuncter, och däromkring visa sig fina, röda och concentriske cirklar. Desse stjernformige rosor bestå af en liffärgad calcedon, som på några ställen antagit hvit färg genom vittring. Denne art tager hög politur med et skönt utseende. - Uti en annan art af brunröd porphyr ligga fältspats-fläckarne, i form af hvita trådar, inströdde, jemte instänkte korn af calcedon. Någre äro gröne, med ren och grön jaspis inblandade. Se CRELLSChemische Annalen, 1786, 6:te stycket, s. 490.
      Uti Tyskland finnes ock en svartgrå, ganska hård porphyrart, med inblandade hvitgrå puncter, eller fläckar, som Paterlestien kallas, och nyttjas til paternoster-stenars förfärdigande uti rosenkransar, hvaraf namnet blifvit tagit. Den brytes uti stora stycken vid Mansfeld. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 190. Den lefverbruna porphyren, med röda och hvita fyrkantiga fältspats-korn instänkt, liknande metvurst i brottet, kallas i TysklandWurststein. Här i riket har den hvitfläckige arten fått namn af Kåppsten.
      Grå och grönfläckig jaspisartad porphyr; likaledes brunröd med hvita fläckar, svart med granater, och höggul, med hvita opalkorn, brytes vid Ural uti Siberien. Se BRÜNNICHS Mineralogie, s. 116.
      På ön Elba brytes en svart porphyr, eller hälleflinta, med hvita fältspats-fläckar. Vid den uti Provence, i Frankrike, befintelige röda, bruna, gröna och blåaktige porphyren, skall den anmärkning blifvit gjord, at den genereras utur et mineral- och stenalstrande vatten. Se Franska Vet. Acad. Memoirer, T. II. s. 557.
      Ibland de stora, om intet största nederlag af porphyr-arter, kan väl här i riket räknas Elfdahls socken uti Österdalarne, som nästan öfveralt, på 2 ½ eller 3 mils längd och 1 ½ mils bredd, består af idel med dalar omväxlande landtryggar, höga brantar, berg och klittar, dels jordtäckte och skogväxte, dels blotta och bara, sammansatte af grofvare och grannare porphyrer, hvarftals med hälleflinta, breccia, pudingsten, jaspis, trapp, skörlberg, sandsten, skiffer och granit, alla af många förändringar och arter, utom små anledningar til järn- och silfvermalm, med åtföljande blå flussspat. Porphyrer hafva i synnerhet där funnits, til outödelig mängd, uti några och 30 fasta berg, utom strödde geschieber af samma ämne, til stor myckenhet. Ibland bergen är i synnerhet Hykjeberget mäst bekant för dess ansenliga högd och lodrätta brant, hvarmed det på 75 famnar störtar sig ned uti en dal. Grundämnet visar sig här vid foten bestå af en isug sandsten, eller hälleflinta, samt högre upp af röd jaspis, och däruti lika som inpackade större och mindre stycken af jaspis och merendels vackra porphyr-arter, af hvilka en del tyckas ligga lösa, innom deras matrix. Finare porphyrer träffas dock på många ställen uti de öfrige bergen, förnemligast uti den nordöstra landthögden, såsom uti Klittberget, 30 famnar högt, och uti vissa lager, stupande til några och 20 grader, eller däröfver, emellan flera hvarf af andra arter, såsom af grå hälleflinta, vid foten, ljusröd sandstens- och violett jaspisart, breccia af jaspis- och porphyrklimpar, samt öfverst bättre porphyrer, hvaraf den svarta, med hvita och röda fältspats-prickar, är den allmännaste och håller sig gemenligen djupare, men de ljusare högre upp, så här som uti flera bergåsar, såsom uti Orreklitt, Skrånsklitt, Slepäsarne, Bliberget och Lokaberget, där et kilformigt lager af grå porphyr ligger under et högt hvarf af groft skörlberg, emellan tvenne andra lager af gröfre och finare trapp. Många flera märkvärdiga belägenheter at förbigå.
      De förnemsta förändringar af porphyrer, som på denna orten finnas, äro i synnerhet följande, såsom:
      Svart med hvita prickar ensamt.
      Dito med hvita och röda prickar.
      Dito med röda ensamt.
      Mörkbrun, med dylika högröda prickar och ränder.
      Dito med högröda strimor.
      Gråaktig med röda och hvita prickar.
      Grön, med röda och hvita fläckar.
      Denne senare har dock endast funnits uti geschieber eller lösa stenar.
      Alla fläckar bestå vanligen af fältspats-gryn, dels kantige, dels runde. Den porphyren, som har mörk- eller svartbrun bottenfärg, är den ömnigaste och bryter sig, vid sönderslagning, flintartad, samt gifver eldgnistror emot stål, men mjölar sig därvid mera än flinta, och är mindre svår at genom huggning med skarpa stålhackor formera til hvarjehanda skapnader. Den kan ock något lättare, än jaspis och agat, sågas medelst sågblad af mjukt järn och skarp smergel, samt slipas antingen emot omlöpande sandstenar, eller emot skifvor af mjukt nödsatt tackjärn, med tilhjelp af smergel. Med verktyg af sådant järn, eller hälst af koppar, kan den äfven, efter tilbörlig huggning, svarfvas, då en smörja af grof smergel med vatten, eller olja, därvid nyttjas. Den tager också skön politur, eller glänsande yta, genom slipninig, eller svarfning, emot koppar- eller messings-skifva, med finare slammad smergel, och sluteligen med blodsten och tennaska samt, för de lösare arter, med trippel, eller rottenstone, och sämskadt skinn. - Den svarta och hvitfläckige Elfdahls porphyren går uti finhet upp emot den Italienska Porfido nero.
      Strömfall, som behöfvas til de redan började inrättningar, för porphyrarternes tilgodogörande genom sågning och slipning, finnas och på flera ställen vid bergen i Elfdahlen, och tilgång på en arbetsnödig folkhop felar intet heller. En landsväg går ock nära härintil, utmed den framflytande Rotälfven, som här får et tillopp genom en gren af öster-Dalälfven.
      Uti Östergöthland, på några ställen omkring sjön Sommen, finnes, uti stora geschieber, en ljusgrön art af porphyr, med svarta ränder eller strimor, ganska tät och hård af bräcka. Uti lösa jordstenar, och ibland klappur, är eljest vanligit at träffa ganska många förändringar af porphyrer.
      Uti Jönköpings Län och Ingatorps Socken finnes äfven en vacker porphyr, af lefverbrun och mörkröd färg, med instänkte, små, hvita och merendels helt runda fältspats-fläckar, jemte skinande gnistror af qvarts.
      Ifrån Mora Socken i Dalarne har prof blifvit upvist af en ljusgrå jaspisartad porphyr, ganska tät, med mörkröda strimlor, ådror och fläckar, hvilken stenart äfven tyckes förtjena upmärksamhet och kunna vara lämpelig til prydeliga arbeten.
      Den svartbruna Elfdahls porphyren, som mäst liknar den Ægyptiske, påblåst i härd för koleld, til hvitvarm hetta, blir mera svart, glänsande, och tager rämnor öfveralt, smat börjar utsvetta mörka glasdroppar, hvarvid spatgrynen blifva fvitare och börja utsvälla. Uti starkare smälthetta går den ändteligen til svartgrön slagg, eller glas, med hvita prickar. På lika sätt har ock den Ægyptiske porphyren förhållit sig vid smältning.
      Den grå arten ifrån Mora blir i denna hetta hvit, och de röda fläckarne svarta: tager därvid inga rämnor, är också mera eldfast, liknande hälleflinta, eller jaspis.
      Om några svenska porphyr-arter, omkring Gustafsströms bruk uti Gåsborns Socken och Wermeland, se CRONSTEDTS Mineralogie, s. 224, och, om flera slag, HAIDINGERS Abhandl. von Gebürgsarten, m.fl.
      Om förarbetningen på agater, som kan vara lämpelig för porphyrer, se C. COLLINIS Mineralogische Reise, s. 232 och följ.
      Denne prydelige hälleart tyckes hafva tilkommit af en til hög grad stenhärdad lera, som stundom täflar med jaspis uti hårdhet och har i brottet samma utseende, nemligen som en torr lera, stundom så finkornig at den vsiar en aldeles glatt yta. Uti elden går den til et hårdsmält, tätt och ogenomskinligt glas, och det så mycket lättare, som den är mer inblandad med fältspat och skörl. Den instänkta fältspatens olikhet uti färg och korn utgör porphyrens förnemsta förändringar.
      Porphyrit är egenteligen en jaspis, instänkt med korn af fältspat och qvarts. Af denna arten skola de Sachsiska porphyrbergen bestå.
      Porphyren utgör väl allmännast hela berg, men på åtskilliga orter visar han sig uti flötslager, såsom uti Gneisberget vid Freyberg; och Herr GERHARD anför exempel på et sådant porphyr-lager uti et flötsberg vid Giebichenstein. - Uti Tyskland är äfven bekant Petersberg, 3 mil ifrån Halle, såsom förande en för byggnader tjenlig rödbrun porphyr, hvilken tyckes bestå af stenhärdad lera, inblandad med dels hvita, dels rödlätta, eller köttfärgade, fältspatsgryn. Den brytes uti vissa lager, eller bänkar, ifrån ½ til 3 fots tjocklek, som äro ganska vidsträckte och merendels ligga under floar, eller lager, af leror, sand- och kalksten. Se LEMPES Magazin der Bergbaukunde, 1 Del., s. 40.
      Såsom malmförande är porphyren föga bekannt, utom hvad Herr GERHARD anför om et betydande malmbrott, i denna hälleart, vid Gottesberguti Schlesien, m.m. Se GERHARDS Abhandl. von Porphyr, uti femte Bandet utaf Abhandl. der naturforschender Freunde, i Berlin, s. 408.
      Hälleflintan, ehuru ofta nog lika at vara af samma ämne, bör dock härmed icke confunderas. Uti en liten genomskinlighet i tunna kanter, som denne arten äger, skiljer den sig til anseende ifrån porphyren, och uti beståndsdelar innehåller hälleflintan litet kalk, samt får sitt rum ibland flintarterne, och hörer ej til sammansatte hällearter.
      Af Herr Professor ENEMANS berättelse om gamla monumenter uti Constantinopel, som 1710 blifvit besedde, kan inhämtas at, ibland flera, skall finnas en obelisk af en hel porphyrsten, omkring 50 alnar hög och 10 qvarter i fyrkant vid foten, stående på fyra metall-fötter och uthuggen med hieroglyphiske figurer, alt upp til spetsen. Mera härom kan ses af bemälte berättelse, införd uti Herrar VON HÖPKENS och CARLESONS Rese-Beskrifning.

Porpiter, Corall-Penningar, äro en art runda coraller, med något uphöjde ytor, liknande penningar. Masken, som formerat denne corall, skall nu först i senare tider blifvit funnen uti Ost-Indiske hafven. Se Kongl. Vet. Acad.1759 s. 20, samt WALLER. Syst. Min. T. II. s. 437.

Porus, Stengyttring, heter egenteligen sådan stenart, som tilkommit af andre förstörde stenars lemningar af samma ämne. Pori kunna således upkomma antingen genom eld, eller vulcaner, som genom stenarters förstöring formera andra, hvilka kallas Eldsgyttringar, eller Pori Ignei, såsom: Pimsten, Lava, Glasagat, Terra Pouzzolana m.m.; eller ock hafva sådane nya arter sitt ursprung utaf det stenämne, som uti vatten hållit sig uplöst och sedan blifvit fäldt, samt gyttradt tilsammans och formeradt en ny sten af samma art, som den förstörda varit. Desse få då namn af Vattugyttringar, eller Pori Aquei. De kunna vara
      a) Kalkartade, såsom Stalactiter, Stalagmiter, Oolither m.fl.
      b) Ler- och mergelartade, såsom hvarjehande Tophi, Tuffsten, Vattensten, Kittelsten, Marlekor, Näckebröd m.m.
      c) Gipsartade, såsom Gipssinter uti åtskillig form.
      d) Kisel- och Sandartade, såsom Kiselsinter, af vattusprånget Gejser på Island, Osteocolla, Ducksten, m.m. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 374 o.f.
      Under Porus, eller Wasserstein, räknas äfven af någre alla arter af kalkspat och dess crystallisationer. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del., s. 243 o.f., som likväl tyckes göra detta namnet för mycket vidsträckt. Under Pori föras äfven vissa coraller, såsom:
      Porus Cervinus, hvarmed förstås en grenig corallskorpa.
      Porus lapideus är en pipig corallsvamp.

Possolan, Se Pouzzolanjord.

Pottaska (Pottasche, Rotasche) kallas det fasta alkaliska saltet, som utlakas af åtskillige trädsorters och växters, efter förbränningen, qvarlemnade askor. Får ock namn af Lutsalt, eller Cineres Clavellati, på Fransyska Cendre Gravelée, eller Potasse.
      Pottaska kan ej räknas för et rent alkali, emedan den gemenligen innehållerr mycket af askans kalkartade jordaktiga del, jemte något bränbart, som ej hunnit af elden utdrifvas, och tillika någon smitta af andra salter, hvilka kunna finnas uti växtriket, såsom tartarus vitriolatus, koksalt, glaubersalt, m.m., utom en liten del af järn, som stundom kan tilfälligtvis följa med askans jordaktiga del, hvilka främmande ämnens frånskiljande egenteligen hörer til Chemien. Renaste pottaska räknas den vara, som brännes och utlutas desl af vindrägg, dels ock af den återstod, hvilken fås efter vindrufvors prässning, och uti Frankrike får namn af Cendre Gravelée, Druf- eller Dräggaska. Denne franska pottaskan får i Tyskland namn af Weidasche (cinis infectorius), emedan den i synnerhet brukas til blåfärgning med veide (Isatis). Denär ock det samma, som af några Pärlaska kallas. Kommer mästadels uti stora saltlager inpackad. Den bästa är af hvit, något grönaktig färg, med någon bitter lutsmak. Brukas icke allenast af färgare, utan och vid såpsjuderier.
      Om pottaskans förhållande uti smälthetta, vid åtskilliga tilfällen, samt om dess rening m.m., se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1756 s. 48.
      1:o. Med pottaska förstås dock intet altid det alkaliska saltet, som genom utlakning erhålles, utan menas äfven med det ordet sjelfva askan, som den kommer ifrån bränningen, utan någon föregången beredning. Sådan aska brännes förnemligast uti Halland, Blekinge och en del af Småland, af allehanda löfträd, såsom i synnerhet af bok, ek, al och björk, samt säljes til dem som genom lutgörning utdraga det alkaliska saltet.
      Med lutgörningen tilgår så som vid saltpetters utlakning utur dess jord, under ordet Saltpettersjudning, anmärkes, nemligen at härtil nyttjas et lutkar, försedt med dubbla bottnar, af hvilka den öfre är genombårrad med många små hål, och hvaröfver så kallad rosthalm utbredes. Därpå inpackas askan helt hårdt, och begjutes först med kalt och sedan med tilräckeligit hett vatten, eller med en förut samlad svag lut, som drager sig därigenom och uplöser det alkaliska saltet, samt uttappas, efter något stillestånd, genom et tapphål vid undra bottnen. Luten samlas uti en i jorden gemenligen nedgrafven tät sump och, då den efter lutvigten (se detta ord), eller med saltprofvaren(Saltspindelen), finnes nog stark, företages den andra operation, som är lutens inkokning, hvilken vanligen sker uti stora och starka tackjärns-pannor, eller så kallade pottor, hvaraf namnet Pottaska lärer kunna härledas; eller och brukas härtil kettlar af sammannaglade saltpanneplåtar.
      Kokningen sker, under flera påspädningar, af den lut, som hålles kokande uti en särskilt kopparkettil, först med lindrig eldning, hvilken sedan förökes, då pottaskan börjar fästa sig vid pannan som en svartbrun skorpa. På detta sätt erhålles brun Pottaska, som aldrabäst luttras, om den uplöses uti kalt vatten, och denne luten sedan filtreras genom en tät ylleduk, eller sugpapper. Härvid afskiljes icke allenast åtskillig smuts af fettman, utan ock det mästa af tartarus vitriolatus, som uti kalla vattnet föga uplöses, utan blifver liggande på filtrum, tillika med någon kalk- och järnhaltig jord, eller ochra, som gemenligen medföljer. Den sålunda erhållne klara luten inkokas vidare uti järnpanna, icke allenast til torrhet, utan ock til dess saltet, under ständig omrörning, kommer til glödgning och blifver helt hvitt, så fort den ännu medföljande fettman förbrännes.
      På denna väg skulle pottaskan, fast med mera vidlöftigt arbete, kunna bringas til ganska hög grad af renhet, emedan den genom calcination icke allenast befrias ifrån det kolaktiga eller feta ämnet, som redan är nämdt, utan de inblandade jordaktige delar, såsom kalk, magnesia alba och stundom någon liten del kiseljord, förlora äfven därigenom sin förmåga at hålla sig uplöste uti det alkaliska saltet, och skilja sig således småningom därifrån, allenast en til hvithet calcinerad pottaska uplöses uti tilräckeligit vatten, och denne solution lemnas någon tid at stå, så at det jordaktiga får sjelfvilligt deponeras. Genom flera itererade uplösningar, inkokningar, silningar och calcinationer, erhålles ändteligen det alkaliska saltet härmedelst fullkomligen rent, eller luttradt; men som dylike främmande inblandningar ej förorsaka någon olägenhet, vid pottaskans nyttjande uti hvarjehanda gröfre handteringar, så vore det et fruktlost arbete at vilja gå för vida med dess luttring, då chemien visar flera utvägar at erhålla rena alkaliska salter, med mindre omgång. JämnförAlkali, Hvit Fluss, Saltpetter och Soda.
      Vid de större inrättningar kommer den bruna pottaskan, utan föregången luttring genom uplösning och silning, at straxt undergå bränning uti calciner-ugn, som här nedanföre (5) vidare nämnes.
      2:o. Ormbunke-aska gifver, ibland våra inhemska vegetabilier, det mästa alkaliska salt. Sjelfva askan, utan utlakning, kan ock vid glasbruken nyttjas til sämre sorter glas. Märkvärdigt är at jorden, som öfverblifver af denna askan, sedan det alkaliska saltet är utlakadt, inte gäser med syror, eller visar tecken til kalkart, hvaraf kommer at den pottaska, som häraf utlakas, icke är så caustique som andre trädsorters aska. - Den har likväl funnits vara den aldrabästa for en ypperlig såpas tilverkning, men måste då skärpas, eller göras caustique, genom tilsats af kalk. Huru det tilgår, nämnes under ordet Såpsjudare-lut.
      Ormbunke-gräsets bränning til aska måste ske, efter torkning, uti en uphettad bakugn, at denne fina askan ej må af luften bortföras. - Många andra växter gifvas, i synnerhet vid hafsstränder, af hvilkas aska sådant mer eller mindre rent alkaliskt salt kan med fördel utlakas och sjudas, hvarom vidare ses orden Rochetta och Soda.
      Näst förenämde ormbunkegräs (Filix), räknas äfven askan af stänglar och stjelkar efter tobaks-plantor för ganska god, i synnerhet til grönt glas.
      3:o. Rå Pottaska kallas den olutade askan, som brännes andra gången af bokträd, på det sättet at den brända askan, med vatten upblandad, smetas på bokvedsträd, som antändas och brännas uti bål, til dess askan fastnar tilhopa, uti stora klimpar, hvilket kallas at vålla askan. Denne pottaska går så väl härifrån, som ock ifrån Ryska hamnar, i synnerhet på Holland och Danzig.
      4:o. Danziger pottaska, som kallas Blaukrone, är ej annat än förenämde rå aska, som calcineras uti slamugnar, til dess det mästa bränbara med svarta färgen bortgår; men innehåller mera kalkjord än alkali, som blir däraf mycket caustikt. Den är dock til vissa behof mera tjenlig än rent alkali, allenast den icke är förfalskad med främmande jord, som stundom händer.
      5:o. Brun Pottaska är egenteligen det alkaliska saltet, som lutas utur hvarjehanda sorter trädaska och inkokas uti järnkettlar, til dess den blifver torr. Innehåller ännu mycken fettma, och är ganska benägen at draga fuktighet til sig utur luften, samt måste således först calcineras uti tjenlige ugnar, til dess den blifver hvit. Vid denna calcination bör i synnerhet i akttagas: at calcinerugnen förut bör af slamelden vara väl uphettad: at pottaskan helt tunnt på dess botten utbredes: at hettan må vara tilräckelig, men ej så stark at saltet smälter, eller slaggar tilsammans: at däruti flitigt röres och vändes med harkan, och at det som klimpar sig upbrytes, och sönderkrossas med rörspettet: at den brände pottaskan, sedan hon förlorat all fuktighet och blifvit hvit, eller blåaktig, i rättan tid utdrages. Huru härmed tilgår, beskrifves omständeligen uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759, s. 170.
      Efter berättelse skall af en tunna gemen spisaska, sådan som samlas uti bondestugor, kunna genom utlakning och inkokning erhållas et lispund brunt lutsalt. Se Herr Proberaren HJELMS Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1787, s. 37. Skada är at den bruna oraffinerade pottaskan icke utan svårighet kan transporteras på långa vägar, eller at flere inrättningar för dess raffinering icke finnas, då tilverkningen af denna nyttiga vara kunde blifva en mycket betydande export, i det stället at en stor del nu ifrån Danzig måste införskrifvas.
      Genom den redan nämde bruna pottaskans calcination erhålles ändteligen den rätta, eller:
      6:o. Raffinerad hvit Pottaska, som är skild ifrån dess mästa fettma och bränbara ämne, hvarigenom den är mindre caustique och benägen at draga fuktighet til sig, allenast den förvaras uti torrt rum; men uti kalt rum, och utan at bevaras i korkadt glaskäril, blifver den ändå flytande. - Sådan raffinerad pottaska bör vara lätt, hvit, blåaktig, svampartad, samt tillika hård och något klingande. Vid calcination afgår gemenligen 10 a 12 procent uti tyngden. Af 100 delar rå pottaska erhålles föga mer än 1/3:del raffinerad och calcinerad. De öfrige jordaktige 2/3:delar tjena uti saltpetterlador, och fornemligast til gräsväxtens förmerande på ängar. - Mera härom ses af Herr SCHEFFERS uplysande Historia om pottaske-slagen, och deras bruk, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759 s. 1. o.f.
      7:o. Pärlaska (Perlasche). Under detta namn förstås ej annat än en mycket ren och i högsta måtton raffinerad pottaska, skild ifrån fettma och ifrån medföljande salter samt jordaktige ämnen. Brukas til finaste glas och på apotheque, samt til den renaste såpa, m.m.
      8:o. En för glasbruk och mindre granlaga behof tjenlig pottaska kan äfven brännas af det bekanta sjögräset, som til myckenhet upvräkes af saltsjön, under namn af Tång, hvilket gifver ömnigt men orent alkaliskt salt, innehållande mycket koksalt, tartarus vitriolatus m.m. Af samma art tyckes den pottaska vara, som uti England brukas under namn af Kalp, eller kelp.
      9:o. Drufaska kallas det alkaliska salt, som brännes af dräggen, eller af återstorden efter vinpressning, som redan nämt är.
      10:o. En annan art af oren, men til fine behof nyttig pottaska, är den som tilverkas af askan efter gamla förderfvade saltfiskkäril, som kan erhållas i synnerhet hos tunnbindare, och är et componeradt ganska lättsmält salt, tjenligit til fluss vid kratssmältningar, där ädla metaller skola skiljas ifrån de oädla, då detta saltet befordrar de senares förslaggning. Det har först blifvit påfunnit och nyttjadt af Herr BergsRådet VON ENGESTRÖM, samt finnes, under namn af Tunnbindaresalt, beskrifvit uti dess Laboratorium Chymicum, 1 Del, s. 75, 83 o.f.
      Af vissa vegetabilier, hvilka innehålla flyktigt alkali, såsom senap m.m., erhålles efter förbränning ingen pottaska; ej heller af förruttnade trädsorter. Ganska litet och föga lönande kan äfven utlakas af tall- och granträds aska.
      Pottaskans nytta uti chemie, konster och handtverk, är ganska vidsträckt, såsom för glasbruk, koboltverk, färgerier, apothequare, såpsjuderier, fina lärfters blekning m.m.
      Huru pottaska utlutas, sjudes och beredes, m.m., ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 210. Huru den luttras ses uti CRAMERS Metallurgie, 1 Del, s. 82. - Vidare om de auctorer, som skrifvit i detta ämne, ses uti Herr Prof. LAMPRECHTS Technologie, sid 105 och följ., samt uti Herr Prof. GMELINS Grundsätze der Technischen Chemie, hvarest pottaskans mångfaldiga nytta och bruk i synnerhet beskrifves. Huru pottaska tilverkas vid Harziska silfververken, förnemligast af sådan aska som blifvit bränd af hvarjehanda hårda löfträds-sorter, och hvaraf den utlutade askan sedan användes til silfverdrifningar, kan ganska omständeligen inhämtas af Herr SCHLÜTERS Gründlicher Unterricht von Hüttenwerken, hvarest hela processen tydeligen beskrifves och med tilhörande ritningar förklaras, sid. 601 och följ.

Pottée, Putti, Poutè, är en mycket fin aska af tenn, som under detta namnet kommer ifrån Englandk, samt brukas af stålarbetare och glasslipare, at därmed sätta den finaste politur på stålsmide och hvarjehanda astronomiska glas, samt hårda stenarter. Den Engelska är af blekgul färg och något blyblandad, samt således mindre dugelig. Rätteligen bör detta pulver vara krithvitt, i högsta måtton fint, och kännas något sträft emot handen. Beredes sålunda at det finaste tenn först calcineras med skärfvel, med stark glödgningshetta, uner en muffel, och med ständig rörning, til en fin grå aska, som sedan åter måste undergå en ny calcination uti 6 eller 8 timmar, hvarvid den som oftast omröres med en järnkrok, at den til det mästa må förlora sitt bränbara ämne och blifva väl hvit, samt erhålla tilräckelig skarphet. Rifves sedan uti glasmortel, hvarefter det finaste genom slamning med vatten skiljes ifrån det gröfre, då den skall nyttjas til den högsta glanspolitur på objectiv-glas uti tuber och lunetter, m.m.

Pouzzolanjord är en vulcanisk aska, eller en bränd jord, tilkommen af underjordiske eldars verkan på hvarjehanda jord- och stenarter, samt ifrån eldsprutande berg utkastad, under starka eruptioner, i form af aska. Finnes i synnerhet til stor mängd uti Italien, vid Neapel, omkring Vesuvius, vid Pouzzoli och flerestädes, dels i form af en mager jord, uti stora högar och kullar upkastad, dels ock uti vissa strata, emellan andra hvarf af åtskillige sorter lava, pimsten och flere vulcaniska lemningar. Den mästa, som kommit hit til riket, är af gulaktig och rödbrun färg, liknande en torr och bränd porös lera, med sandgrus och ljusgula klimpar inblandad. Gifves ock dels af grå färg, pimstensartad, dels svart och grusig, närmast omkring Vesuvius, utanpå likasom vittrad af någon svafvelånga. Förlorar under glödgning omkring 10 procent af sin tyngd, utan lukt och blir då gulbrun. Angripes icke af syror. Smälter uti stark hetta til et svartbrunt glas. Närmare på analytiska vägen undersökt, har en centner, eller 100 delar, funnits bestå af
      Kiseljord            55 delar.
      Lerjord              20
      Kalk                    5
      Järnjord            20
      Desse beståndsdelar hafva dock ingått til olika mängd uti andra sorter af pouzzolana. Uti några är kalken så synbar, at den gäser litet med syror. Uti digel, med flusser smält, har den gulbruna sorten gifvit et järnkorn om 4 ½ procent, af hvit färg, tätt och sprödt. Af sådan anledning anser Herr Prof. och Ridd. BERGMAN denna jord at hafva varit en järnhaltig mergel, bränd och något härdad af den underjordiska hettan, samt, i form af aska, utkastad af den våldsamma vulcaniske elden. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 194, samt Herr Öfver-BergsRådet FERBERS Briefe aus Welschland s. 147, 181. Men Herr FAUJAS DE SAINT-FOND, som uti sin år 1786 utgifne och på Tyska öfversatta Mineralogie der Vulkane, sid. 249-259, upräknar fem varieteter af pouzzolana, förmenar dess härkomst merendels vara af mer eller mindre smält, eller hårdt bränd, basalt, som närmast kommer öfverens med vår Svenska Trapp, hvilken också genom stark bränning kan erhålla samma egenskap, at med kalk hårdna under vatten.
      Pouzzolanjorden är i synnerhet känd för den egenskapen at, med kalk och vatten sammanbråkad, gifva det starkaste cement, eller bruk för murningar, under jord och uti vatten. Uti Italien brukas den äfven vid grundmurningar, under största palats, allenast sålunda at grafvar uptagas, så breda som murarne komma at blifva, til dess fast grund möter. Desse grafvar fyllas sedan hvarftals, nog ovårdsamt, med sådant bruk och oskaplig kullersten, som stampas tilsammans jämnt med jordbrynet. Sedan bygges på denna grundmur, som med tiden sammangyttrar til en stenhård massa. Se Grefve CRONSTEDTS Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1740, om Stenhusbyggnad.
      Den svarta pouzzolan hålles uti Italien för den starkaste til sådant behof.
      I anseende til denne stenhärdande egenskap blifver ock pouzzolanjorden, som gräfves omkring Neapel och Rom, uti Kyrkostaten och på flere ställen, til stor myckenhet utskeppad ifrån Civita Vecchia på Sverige, Frankrike, Holland och öfver halfva Europa. Den svarta gräfves mästadels nära Neapel, vid Torre dell'Annonziada; den grå och finaste vid Pozzoli; men den gulbruna finnes allestädes.
      Utom Italien finnes ock pouzzolanjord, eller en dylik, uti alla orter, där nu mera slocknade vulcaner grasserat, såväl vid Vivarais och le Velais uti Auvergne, i Frankrike; hvarom ses Recherches sur la Pouzzolane, par M. FAUJAS DE SAINT-FOND, 1778, samt dess förut nämde Mineralogie der Vulkane.
      Huru en art af pouzzolana, eller dylik cementjord, här i riket kan genom bränning erhållas af Hunnebergs och flere Svenske skifferarter, samt huru den nyttjas til golf och terrasser, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772 s. 28, 120, samt Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för April månad 1781.
      Af samma egenskap är äfven den uti Holland brukelige trassen. Se Tarras.

Praser är en halfgenomskinlig, mycket fin art af qvarts, af lökgrön, gulaktig, eller blågrön färg. Finnes vid Kosemitz, eller Koseinitz, uti Schlesien, hvarftals uti en dels gul, dels grönaktig, eller hvit ocherblandad lera, jemte calcedon och flintarter. Tager god politur och räknas af några ibland de ädla stenar, som äga mindre värde. Den renaste, som faller mera uti guldgul färg, får namn afChrysopras. Se samma ord. Praserns hårdhet är lika med agatens. Genom nyaste rön är uptäckt at gröna färgen, så väl uti den Schlesiska prasern som chrysoprasern, egenteligen härkommer af Nickel-kalk. - Prasern confunderas af de gamla med chrysolithen, eller med smaragd af grofvare art. Stundom får den ock namn af Smaragdopras. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T. II, s. 167, samt DUTENS von Edelsteinen, s. 56. Den af Herr GERHARD nämde Pyramidal Praser, som skall vara funnen uti sexsidiga pyramider crystalliserad, kann ej räknas til denna stenart, såsom allenast ägande Skörlens hårdhet, och således hörande til det slägtet. En art Praser, ifrån Eibenstock i Sachsen, skall vara trådig som en grof amiant. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 100.

Prasoides är hos AGRICOLA och LAËTIUS en chrysolith af grönaktig vattenfärg. Se WALLER. Syst. Min. T. I, s. 244.

Précipitat. Under detta namn förstås egenteligen hos Apothekare Rödt Précipitat, som med någon orätt tyckes hafva fått detta namn, emedan det allenast är en metallisk kalk af qvicksilfver, som icke tilkommer genom précipitation, utan endast på det sättet: at en uplösning af qvicksilfver uti skedvatten evaporeras til torrhet, hvarefter denne torra mercurius nitratus vidare lägges uti en öpen glaskålf, eller på et lerkäril, uti småningom ökad hetta. En brunröd rök börjar då afgå, och efterhand blifver den hvita metalltiske kalken först citrongul, sedan brandgul och ändteligen af eldröd färg, då den måste tagas ifrån hettan, at afsvalas och pulveriseras. Huru et gult fluidum kan härvid samlas uti en recipient, se Qvicksilfver. Om alt för länge med stark hetta fortfares, sublimeras detta précipitat uti kålfhalsen, äfven med röd färg. Med än strängare hetta, hvarvid glaskärlet gemenligen börjar smälta, utdrdifves en ren eldsluft, som på vanligt sätt kan fångas. Se Eldsluft.
Om til qvicksilfver-solution blandas 1/3:del koppar-uplösnng, och förfares som sagt är, erhålles et grönt Précipitat, som kan vara til någon nytta vid förgyllningar på j ärn; men är nu mera föga brukeligt uti medicin. - På hvad sätt qvicksilfver-précipitat kan erhållas af åtskilliga andra färgor, såsom hvitt, svart, gult, rosenrödt och blått, nämnes korteligen under ordet Qvicksilfver, men kan utförligare ses uti MACQUERS Dictionnaire de Chymie, artic. Précipités Mercurieles.
I allmänhet är précipitat det samma som fällning. Se Précipitation.

Précipitation, Nederslag, eller Fällning, kallas egenteligen den operation, då en uti et flytande ämne uplöst kropp, genom tilsats af någon annan kropp, som hafver starkare attraction, eller förvandtskap, med det uplösande medlet, bringas at skiljas därifrån, eller fällas til bottnen af kärlet.
      Grunden til denna vigtiga händelse ligger uti kropparnes affinité, frändskap, eller deras af naturen, under vissa lagar, förlänte attractions-kraft til hvarannan, samt utgör en ibland de mäst vidsträckte och nyttiga kunskaper uti Chemie och Metallurgie.
      Ingen fällning kan ske, utan at den metall, eller den kropp, som skall fällas, är flytande och uplöst antingen af någon vätska, eller uti smälthetta. Således kan précipitation vara tveggehanda, antingen på våta eller torra vägen, hvaraf uti metallurgien upkommer våt och torr skedning, hvilken senare äfven får heta Précipitations-smältning. Jämnför ordet Skeda.
      Précipitation på våta vägen kan vara antingen enkel, då, til exempel, en metall, eller jordart, är uplöst uti en syra och fälles därutur, ren, med tilsats af alkali, som förenar sig med syran, hvilken då låter den uplöste kroppen falla; eller ock är en fällning componerad, då det fällande medlet förenar sig med den fallande kroppen; til exempel: då en uti saltpettersyra uplöst kalk fälles med vitriolsyra, förenar sig den senare med kalken och ugör, under précipitation, därmed en ny sammansatt kropp, under namn af Gips. På lika sätt händer, då silfver, bly, eller qvicksilfver äro uplöste uti saltpettersyra, och en concentrerad vitriolsyra kommer därtil, i det desse metaller, med den senare syran förenade, falla uti form af vitrioler. Det samma kan ock sägas om Luna Cornua ochPlumbum corneum, då desse metaller utur deras uplösning i saltpettersyra fällas med koksaltsyran.
      Såsom sammansatt fällning kan ock den anses, då en uplöst metall fälles med en annan, som är uti metallisk form, såsom då silfver, eller qvicksilfver, fälles med koppar, och kopparen med rent järn, samt järnet med zink, utur deras uplösningar, och hvarvid desse metaller falla uti metalliskt lynne, hvilket väl tyckes vara en simpel fällning; men vid nogare betraktande finnes at de, til exempel, uti saltpettersyra uplöste metaller, under uplösningen, förlorat sitt phlogiston, som de af den rena fällande metallen återtaga, och således därmed utgöra en sammansatt fällning; utom det at de äfven af den fällande metallen behålla någon smitta, som vid noggranna rön kan röjas.
      Vidare härom, som ock angående mångfaldige uti medicin, konster och handtverk, brukelige précipitater, kan ses uti MACQUERS Dictionnaire de Chymie, artic. Précipitation och Affinité.
      Grunderna til denna vidlöftige läran, eller affinitets-lagarne, kunna i synnerhet inhämtas af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Afhandling: De attractionibus electivis, uti Opusc. Chem. Vol. III. s. 291 o.f.
      Nederslag på våta vägen bör altid ske uti öpna käril, emedan luftens åtkomkst därvid är högst nödig, som finnes däraf: at om et rent alkali, såsom oleum per deliquium, slås helt hastigt, til exempel,uti en silfver-solution med skedvatten, och flaskan straxt tiltäppes med en däruti väl inslipad glaspropp, samt blandningen väl omsqvalpas, sker aldeles ingen fräsning, eller fällning, om den ock stod hela året täpt, men så snart proppen öpnas, sker en hastig gäsning och silfret fälles. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1753 s. 9.
      Précipitations-smältning, eller précipitation på torra vägen, är i synnerhet för metallurgi en angelägen kundskap. Här förefalla äfven både enkla, dubbla och flerfaldiga fällningar.
      Metallernes mineraliserande uplösnings-medel äro förnemligast hvarjehanda syror, som uti mineralriket kunna vara närvarande, såsom: vitriol- eller svafvelsyra, och svafvel, antingen ensamt eller med arsenik tillika, hvilka äro de allmännaste; därnäst syrorne af koksalt och phosphorus, samt ändteligen luftsyran, som också uti senare tider funnits vara delaktig uti mineralisationer. Alla dessa syror äga den starkaste affinité til järnet, som ock i anseende därtil tages för et allmänt interméde, eller för den bästa skiljesman, ej allenast emellan de fleste öfrige metaller och deras mineraliserande ämnen, utan ock då de äro på smältnings-vägen uplöste af andra medel, til exempel af hepar sulphuris, eller svafvellefver, som äfven är benägen at öfvergifva några af de andra metallerne och i deras ställe angripa järnet.
      Den enklaste précipitation på torra vägen är, til exempel, då blyglans smältes med något lättflytande glas, och rent metalliskt järn tilsättes. Svaflet uti malmen angriper då järnet, och blyet löses samt fälles til bottnen af härden, eller digelen. Se Blyprof.
      En mera sammansatt fällning är det, då guld- och silfverhaltige malmer uti smältning först förenas med tilsats af bly, eller blymalm, hvarvid desse ädlare metaller draga sig til blyet, och fällas därutur med järn, samt skiljas sedan ifrån blyet genom afdrifning. Et sådant nederslag på torra smältnings-vägen, eller précipitations-smältning, som under ordet Guldtilverkning beskrifves, beror på den grund, at svaflet löser den ena metallen häldre än en annan, och släpper således den redan uplöste metallen, då en i närmare frändskap därmed varande metall tilkommer. Af det som på åberopade rum anföres, finnes at guldet uti en skärsten, hvilken blifvit smält af en gyldisk svafvelkies, är så inblandadt, at det ej kan därifrån skiljas, förrän någon metall tilkommer, hvartil guldet har en starkare attraction, än til det försvaflade järnet uti skärsten. Därtil är på denna vägen ingen beqvämare metall än bly, som villigast förenar sig med guld och silfver, och går til en art af malm med det uti skärsten varande svaflet, under det at en stor del af järnet uti skärsten förvandlas til slagg.
      At ändteligen kunna befria det svafvelbundne blyet ifrån detta mineralisations-ämne, är genaste vägen at uti en annan smältning tilsätta rent metalliskt järn, hvartil svaflet har starkare frändskap än til någon annan metall, och släpper blyet, tillika med dess innehafvande ädlare metaller, samt förvandlar järnet til slagg. Men at vidare fullkomligen afskilja dessa metaller ifrån blyet, därtil är ingen säkrare utväg än genom blyets förstöring til slagg, eller medelst afdrifning på teft.
      Genom Herr VON BORNS förbättrade amalgamations-process, då svaflet och järnet förstöres genom calcination, och de spridde guld-particlar sedan uphämtas med qvicksilfver, skulle väl den förenämde précipitations-process mycket förkortas; men ännu är oförsökt, om icke qvicksilfrets dyrhet torde göra den vägen mera kostbar på en ringhaltig gyldisk kies.
      Medelst nederslag på smältnings-vägen (durch Guss und Fluss) kan ock guldet skedas ifrån et gyldiskt samt eller ringhaltigt silfver, som ej heller mer än omkring ¼ lod guld på marken. Denne skedning går dock ej närmare, än at guldhalten därmedelst samlas, eller concentreras, uti en mindre mängd silfver, hvarifrån guldet, med besparing uti omkostnaden, sedan kan skedas på våta vägen. Se Qvartering och Skeda. Denne concentrations-process tilgår i korthet på det sättet, at det körnade gyldiska silfret fuktas och blandas med pulveriseradt svafvel, til 2 a 3 lod på marken, och smältes uti en blyerts-digel, gemenligen i början med tilsats af litet koppar, til ungefär 1/8 lod på marken. Svaflet förenar sig härvid med silfret, och guldet, som intet har någon frändskap med svafvel, fäller sig då, så i anseende til denna egenskap, som dess störe specifique tynd, med en del silfver tl en regulus, vid utgjutning uti en giesspuckel. Härvid blifver dock det mästa silfret, tillika med kopapren, ännu uplöst af svaflet uti den öfverliggande plachmalen, hvilken därföre flera gångor omsmältes, och det med tilsats af järn, som är uti form af filspån, eller små stycken. Detta järn angripes af svaflet, då silfret ändteligen lemnas frihet at afskilja sig uti flere reguli, för hvarje omsmältning, och at til slut fullkomligen upsamlasuti bly, som jemte järn tilsättes. Denne nederslags-process har väl länge varit känd, smat anföres af LAZARUS ERKER, uti KRÄUTERMANS Accurate Scheider och flera proberböcker, men kan i synnerhet utförligen inhämtas uti Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, 3 Del, sid. 257 och följ.
      En annan componerad fällning är det, då guldet smältes genom antimonium, och förenar sig med det fällande medlet, som är antimonii reguliniska del, samt måste åter skiljas därifrån genom den flyktiga metallens bortdrifvande, medelst hetta och luftens tilhjelp. Huru guldet på sådant sätt, eller medelst tilsats af antimonium crudum, uti smältning kan befrias ifrån en mindre inblandningaf både silfver och andra metaller, nämnes under ordet Antimonium och beskrifves uti alla proberböcker, men fullständigast uti Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS redan nämde afhandling, s. 240 och följande.
      Uti Tyska probér-böcker finnas väl åtskillige föreskrifter, huru både guld och silfver kunna, durch guss und fluss, skiljas ifrån andra oädlare metaller, såsom koppar och tenn, m.m. medelst tilsats af regulus antimonii, som åter afsöndras genom förslaggning med saltpetter, men denne skedning är ganska ofullkomlig. Se KRÄUTERMANS Accurate Scheider, s. 179.
      Vida förmånligare är, i detta afseende, Herr Bergs-Rådet VON ENGESTRÖMS påfinning, at därtil nyttja hepar sulphuris, som löser alla metaller, utom zink, och har starkaste attraction til järn, hvarmed således de ädlare metallerne, och äfven kopapren, uti smältning kunna fällas. Då, til exempel, guldet skedas uti smältning med hepar, kan alt guldet fullkomligen fällas utur plachma, med tilsats af järn-filspån. Se Herr VON ENGESTRÖMS Laborat. Chymic. 3 Del, s. 301. Hepar sulphuris tjenar ock til några af de oädla metallernes skiljande ifrån hvarandra på samma väg, hvarom ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 206-220, och tillika bör jämnföras dess särskilta förklaring under sitt egit namn.
      För öfrigit gifvas flere utvägar til guldets fällning, eller afskiljande, då det uti hepar sulphuris är uplöst, såsom: då til en guldhaltig hepar, i vatten uplöst, slås någon mineralsyra, eller ock en stark ättika, förenar sig syran med alkali och guldet faller med svaflet til botten, samt skiljes lätteligen därifrån genom upglödgning. På lika sätt skilja sig ock de öfrige metallerne ifrån uplösningen uti hepar, och ingå en ny förening med svaflet.
      Då någon af dde oädla metallerne är förenad, eller mineraliserad, med phosphorisk syra, som i synnerhet händer med bly uti blyspaten, m.m., kan denne syra icke som de öfrige genom calcination fullkomligen utdrifvas, och dessförinnan kan metallen icke heller rätteligen reduceras med tilsatt phlogiston, eller svart fluss; men om härtil sättes järn, som af phosphorisk syra starkast angripes, fälles den med denna syra fångne metallen, eller blyet, utan svårighet, til en ren regulus, och järnet blir i dess ställe uplöst. JämnförBlyspat.
      Om så kallad Précipiterad Koppar, som fås uti grufvor, se Cementkopparoch Cementvatten.

Pregelverk kallas vid myntning den machin, hvarmed pregelen, eller stämpelen, på åtskilliga sorter mynt intryckes. För små-mynt brukas så kalladt Slagverk, bestående uti en stålstamp, som har sin lodrätta rörelse uti en liten ställning, eller stol af järn, på et starkt trädblock, och är graverad uti nedra ändan med myntets Avers, hvilken sv arar emot reversen uti en därunder ståendne stål-stans. Då myntplatten lägges däremellan, sker pregligen antingen genom at et starkt slag af en tung slägga, på den rörliga stampen, som efter slaget åter upspringer, förmedelst en fjäder; eller och sker slaget med en så kallad Hejare, som uplyftes til några alnars högd och faller handlöst på stampen. Med en sådan preglas ock hvarjehanda knappar, spännen och andre små arbeten af messing och similor. För det största silfvermynt, eller för medailler, brukas så kalladt Tryckverk, hvilket består af en ganska grof och stark skruf, uti en guten metall-stol, af flera skeppunds tyngd, hvaruti skrufven nedtryckes, vid preglingen, genom svängning med tvenne starka järnarmar, försedde med tunga järn- eller blykulor på ändarne. Desse järnarmar omdrifvas af två eller fyra arbetare, med all styrka, och åstadkomma härmedelst den aldrastarkaste prässning, til pregelens intryckande, på den underlagde myntplattens Avers och Revers, uti de härtil lämpade stålstansar.
Utförlig beskrifning, med ritning, på en pregelmachin, med mera som til myntverket hörer, ses uti Herr BOIZARDS Traité des Monnoies. Ritning därpå är äfven införd uti Spectacle de la Nature, T. VII, s. 390.

Press. En Press kallas en så stor mängd af koppar, gallmeja och skro-messing, eller affall, som vid messings-tilverkningen upväges til bränugnen för åtta diglars fyllning, nemligen 60 skålpund bränd och finmalen gallmeja, med 1/3:dels tunna fint kolstybbe blandad, 40 skålpund uti små stycken sönderslagen koppar, samt 30 skålpund skro-messing, alt efter Holländsk vigt, hvaraf 270 skålpund göra et skeppund metall-vigt. Uti denna proportion kan dock varieras efter omständigheter. - Den redan nämde skro-messingen består antingen uti små stumptråd, eller affall ifrån tråhyttan, som sammanstötes til så kallade Puffar (se detta ord), eller annan gammal ren messing; eller ock tages därtil den så kallade Arko. Se detta ord.
Vid messings-verken omkring Namur tages til en press gemenligen 35 skålpund messings affall, Mitraille kalladt, 35 skålpund ren, svensk, smidd koppar, slagen uti form af myntplåtar, hälst preglade, hvartil sättes 20 a 25 skålpund siktadt och litet fuktadt kolstybbe, blandadt med 60 skålpund finmalen gallmeja. Häraf gjutes vanligen, efter 12 timmars cementation och smältning, en messings-taffel af 85 a 87 skålpunds tyngd. Således erhålles här, per Press, ungefär 15 skålpunds tilökning uti vigten af den tilsatte gallmejan. Kolstybbet är högst nödigt, dels för at reducera zinken utur gallmejan, dels ock at beskydda kopparen ifrån afbränning. Tilsatsen af messings affall, eller arco, bidrager ganska mycket til en snällare zinkens förening med kopparen och tilväxtens förökande.
Vid Goslar, på Harz, tages til en press 53 skålpund arco, 30 skålpund koppar, 45 skålpund gallmeja, samt gammal messing och affall, i mån efter större eller mindre förråd. Den messings-taffel, som härutaf gjutes, bör väga 92 skålpund. Sjelfva arco-messingen, som här kallas Mengepresse, beredes först af 80 skålpund gallmeja och 40 skålpund god, osegrad koppar. Gallmejan blandas med en hviss mängd kolstybbe, efter mått. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl Bergw. s. 124 o.f.

Prime d'Emeraude, Smaragdmoder, är en gräsgrön eller blåaktig genomskinlig agat-art, stundom med bruna fläckar, samt något mindre än onyx. Vid hastig hetta går den sönder til fina skärfvor, förlorar färgen och blifiver grå, opak. Smälter svårligen med borax til ofärgadt glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 68. En gröns flussspat får ock detta namn; eller ock kan den vara en grön qvarts- eller jaspisart. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II. s. 24, 121.

Prins-metall, ellet Prins Roberts Metall, är en spröd metall-composition, som tager höggul färg genom anlöpning uti luften, och består merendels af koppar, zink och ganska litet tenn. Går uti färgen til närmaste likhet med guld, men är skör och gifver blekt strek på probersten. Vid en viss grad af hetta, kan likväl präglas til knappar och mera dylikt. - En vacker sort af denna metall har erhållits genom sammansmältning af 4 lod messing med et lod zink och 9 ass fint tenn. Föreskrifter til en sådan composition och meningar om dess första upfinnare, äro i öfrigit så olika, at ingen säkerhet däruti finnes; och utom dess confunderas ofta detta namn med Tombak och Bronze-metall. Se dessa ord.

Prissa kallas vid kopparhamrar kopparbleckens planerande emot en slät järnhäll, då de klappas med så kallade Prissor, som äro en art stora klappträd, eller klubbor, af björk, hvarigenom alla buglor och ojämnheter efter smidningen utplåtas.

Prob, eller Prof, kallas vid bergverken de försök uti smått, som göras på malmers, metallers och mineraliers halt, hvarefter förhållandet uti det större arbete kan uträknas och rättas. Vid de ädlare verken förrättas profven af därtil förordnade proberare uti särskilte verkstäder, som Proberkamrar kallas, Härvid förefalla flere arter af prof, såsom:
      1:o. Stuffprof, som göras på handstenar och malmarter ifrån vissa anbrott, eller skärpningar, at finna om de äro arbetsvärdige.
      2:o. Godsprof, som göras vid smältverken på rostade malmer, eller på vaskade godssorter, eller after, at därmed controllera vask- och smältverken m.m.; då et större parti tages, som genom delning förminskas, at et medium må träffas.
      3:o. Garprof kallas det som göres på råkoppar, at finna huru mycket vid stora garningen bör afgå.
      4:o. Finprof göras på metall-blandningar, i synnerhet af guld och silfver, eller silfver och koppar. Sådane prof förefalla vid myntverken under flera namn, såsom:
      a) Skafprof, när myntplatten, efter hvitsjudning, proberas på dess rätta halt af silfver och koppar, då hvitsjudnings-hinnan först afskafves.
      b) Oskafprof, då mynet försökes utan skafning.
      c) Specialprof, när hvarje utguten planch, eller stång, särskilt proberas.
      d) Generalprof, när profvet tages nyss för gjutningen af den uti digelen nedsmälte massan. Detta kallas ock Beskickningsprof.
      e) Stockprof, när prof tages af et eller annat mynt uti hela den färdiga myntposten.
      5:o. Generalprof på malmer, då af en bokad malmhop tages en hand full, på flera ställen, som pulveriseras och förminskas, eller förjungas, til en lagom mängd för et eller annat prof.
      6:o. Verkprof är et generalprof, som tages af hela bredan, eller det til smältning tilblandade verket.
      7:o. Stickprof kallas det, som tages af hvart och et utstick, eller verkbly, särskilt.
      8:o. Fin- eller Schöfprof är det, som tages vid hvarje drifning af den erhållne silfvertackan.
      9:o. Lutprof kallas de profver, som göras genom vägning uti vissa mått, på de kokande luterne vid Salt- Alun- Vitriol- och Saltpettersjuderierne. Se Lutvigt.
      10:o. Våtprof (Nasse Proben). Därmed förstås de prof, som vid silfververken göras på åtskillige sorter af slig, så våt som den kommer ifrån vaskverken, då däraf afvägas vissa prober-centner, hvilka uti en järnpanna först torkas öfver elden, at finna huru mycket vatten däruti är, som afdrages, och den torra sligen probras sedan, efter vanligheten, at finna dess rätta halt, för hvilken proberaren och smältaren måste vara ansvarig efter prof-fedelen, hvarmed vid Tyska bergverken mycken försiktighet brukas. Se SCHLÜTER von Hüttenwerken, s. 177-180.
      Probe kallas uti Tyskland, vid Altenbergiska tennverket, et visst antal vigter af zwitter, som utvägas til bok- och vaskverken. En probe är 120 Fuhren. En fuhr är ungefär 12 centner, och 60 fuhren utgöra ein Sechzig.

Prober-Instrumenter och Materialier kallas alla de verktyg, som uti en väl inrättad proberkammare böra finnas at tilgå, såsom: Proberugn, Äsja, Vindtugnoch Proberbleck, Hammare, Rifplatt, Skärflar, Capeller, Testar, Diglar, Tutlar, Skedkålfvar, Klyfter, Fluss- Jn- och Kornvågar, Probernålar och Stenar, med mycke mera, som beskrifves uti CRAMERS Metallurgie och flere proberböcker, där proberkonsten afhandlas, hvarest äfven alla prober-materialier af salter, flusser, metalliska kalker, syror, cementpulver, med mera, finnas uptecknade. De fleste förklaras och under deras särskilta namn. Jämnför ordet Proberkonst.

Proberare är en uti mineralogie och metallurgie förfaren ämbetsman, som af Kongl. Bergs-Collegium förordnas, antingen vid Dess proberkammare, eller vid något ädlare verk; eller ock som af Kongl. Kammar-Collegium antages til Kongl. myntverket. om dess göromål, se Prob och Proberkonst.

Proberkonst (Probierkunst) kallas egenteligen den kunskapen, som lärer at med tjenliga hjelpemedel, verktyg och handlag, kunna skilja alla förekommande fossilier, eller mineralier, i synnerhet malmer, hela och halfva metaller, samt salt- och svafvelarter, ifrån deras främmande inblandade ämnen, och ifrn deras blandningar med hvarandra; så at, efter anstäldt rön uti smått, kan upgifvas hvad och huru mycket hvar och en förekommande malm, blandad malm, eller mineralisk kropp, på en viss vigt, innehåller af förenämde mineralrikets alster, med den noggranhet at tillämpning däraf kan göras uti metallurgien, som förnemligast lärer at uti större inrättningar, och til allmän nytta, kunna med någon vinning utbringa hvad igenom proberkonsten blifvit uptäckt.
      Til denna kunskap hörer således at vara väl hemma uti chemien, som lärer at grundeligen känna de enkla materialier, flusser och hjelpemedel, hvilka härvid nyttjas, i afseende på deras egenskaper och förhållande, så väl ensamme och emot hvarannan, som emot alla förekommande ämnen, ej allenast uti vissa grader af hetta, utan ock uti eller med andra uplösnings-medel. Jämnför ordet Chemie.
      En tilräckelig insigt och öfning uti mineralogien, eller malmers och stenars känning, både efter utvärtes utseende och förhållande uti eld, samt flera dylika kännemärken, hjelper ganska mycket til et grundadt omdöme, huru et prof skall försiktigast anställas: hvad för en hufvudsakelig art af metall, eller mineral, man i synnerhet har at vänta: hvilka uplösnings-medel göra bästa verkan på de åtfäljandne jord- och bergarter: huru desse främmande ämnen verka på hvarandra uti smälthetta: hvilka malmer fordra det mästa bränbara ämne til metallens reduction: hvilken tilsats är den tjenligaste, för det uti digelprof utbrackte metall-kornets bevarande ifrån afbränning: hvad som fordras til malmernes rostning och beredande för profsmältning, eller röfvande och flyktige mineraliers utdrifvande m.m.
      Detta, med mera, hörer egenteligen til den delen af proberkonsten, som handlar om Malmprof, Stuffprof, eller Godsprof (Se Prob). Sådane prof kan ske antingen på torra vägen, genom smältning, eller på våta vägen, med tilhjelp af uplösande medel. De torra eller smältnings-profven förrättas dels uti prober-ugn, på skärfvel, medelst Förslaggning och Drifning på capell, då de Skärfvelprof kallas, som egenteligen nyttjas för de ädlare metallerne; dels göras sådane prof uti digel, för bläster, uti Äsja, eller ock i Vindtugn, och få då namn af Digelprof. Denne torra smältnings-vägen brukas ock förnemligast af proberare, emedan metaller, eller mineralier, därmed erhållas uti deras rätta naturliga lynne, hvilket har den säkraste tillämpningen för stora verken, eller metallurgiska arbeten uti smältugnar. Den är likväl underkastad vissa olägenheter, såsom at af de förbränlige oädla metallerne gemenligen någon liten del antingen förflyger, eller vitrificeras, och ingår uti slaggen, i synnerhet då den metalliska halten är mycket ringa, och då saltartade flusser måste nyttjas. Nyare Chemici hafva således arbetat på proberkonstens förbättrande genom våtprof, eller den så kallade våta vägen, eller medelst förekommande malmeres och mineraliske kroppars decomponerande uti hvarjehanda uplösande medel, hvarigenom icke allenast minsta andel af metall kan uptäckas, utan ock malmernes öfrige beståndsdelar utrönas. Huru därmed tilgår, se ordet Våtprof.
      Huru malmernas halt concentreras under en mindre volume, jämnför orden Vaska, Sickra, Skärstensprof och Råsten.
      Den andra delen af proberkonsten handlar egenteligen om de redan genom smältning utbrackte metallernes finerande och skiljande ifrån hvarandra. Härtil fordras ej mindre vidsträckt kunskap uti den delen af chemien, som lärer metallernes egenskaper och deras frändskaps- eller affinitets lagar, samt förhållande så til hvarandra, som til uplösnings-medel, antingen på våta eller torra vägen, hvaraf grunderne kunna hämtas til de många utvägar, hvilka til deras åtskiljande och finering måste nyttjas. Härom kan jämnföras ordenSkeda, Qvartering, Précipitation, Probernålar, Probersten, Garprof m.fl.
      Til proberkonsten hörer ock at utur förekommande vatten, jord- sten- och malmarter, kunna utröna mängden af salter och bränbara ämnen, svafvelarter, eller oljor, och flyktiga delar uti malmer, eller mineralier, samt at skilja dem icke allenast ifrån främmande ämnen, utan ock ifrån hvarandra, hvilken kunskap kommer närmast til den practiska delen af chemien, och hvarom kan ses under orden Koksalt, Saltpetter, Vitriol, Mineralvatten, Pottaska, Engelskt Salt, Svafvel, Cinnober, Qvicksilfver, Arsenik och Zink.
      För proberkonstens idkare är äfven nyttigt at vara hemma uti en del afChemia Lithurgica, som afhandlar sättet at försöka allehanda jord- och stenarter på deras beståndsdelar, hvarefter de icke allenast ställas uti en naturlig systematisk ordning, utan ock gifva uplysning, huru de rätteligen skola nyttjas, blandas, eller undvikas uti metallurgien, i anledning af deras hufvuddelars egenskaper och förhållande emot hvarandra, så väl som emot metallerne, på smältnings-vägen, samt uti tillämpningen för hvarjehanda hushåldsbehof, såsom Glastilverkning, Porcellaine, Faïance, Krukmakare-arbeten, Murbruk, Gips-arbeten, hvarom kan ses på sina särskilta rum.
      Til denna konstens utöfning fordrdas förnemligast et godt handlag och en noggrann handtering, samt et vid olika eldgrader och upkommande färgor, m.m., vant öga: dessutom ganska många tjenlige verktyg, ugnar, instrumenter, tänger, klyfter, käril af glas och ler, flusser, salter, préparater, m.m.; tillika med beqvämt laboratorium, eller proberkammare. Härom kan jämnföras hvad korteligen anfördt är under orden: Prober-instrumenter, Proberugn, Dragugn, Probervigter, Centner- Mark- och Karatvigter, Diglar, Skärflar, Tutlar, Capeller, Testar, Rifhammare, Rifhåll; utom mångfaldige järn-instrumenter, hörande til proberugnen och eldens skötande, såsom Klyfter, Tänger, Rörhakar och Profbleck, samt Giesspuckel, Mortlar, Amalgamér-qvarn, Ingöten, Sickertråg, med mycket mera; äfven som åtskillige glaskäril, Skedkålfvar, med deras skedfötter, Retorter, både af glas och järn, Recipienter, Evaporér-skålar, m.m., som alla upräknas och beskrifvas, dels under förestående namn, dels ock uti WALL. Chymia Physica, 1 Del, 4:de Capitlet, samt uti de flesta prober-böcker, hvaraf en ansenlig mängd finnas, men hvaribland Herr CRAMERS Elementa Artis Docimasticæ, äfven som första delen af dess Metallurgie, kan anses för den grundeligaste. På svenska, och allenast för practiquen, kan nämnas FISCHERS proberkonst, och KRAPPS Acad. Afhandling, om samma ämne, under Herr Prof. och Ridd. WALLERII inseende utgifven, samt, om metall-skedningar med mycken noggranhet, Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMSLaboratorium Chymicum, 3:ne delar. De nya rön och utvägar, på våta vägen, hvarmed proberkonsten af Herr Prof. och Ridd. BERGMAN blifvit riktad, ses under ordet Våtprof, men i synnerhet af Hr. BERGMANS afhandling: De minerarum docimasia humida, införd uti andra Volumen af dess Opuscula Chemica.
      Dessutom är under metallers och mineraliers särskilta namn deras proberande korteligen anfördt, med tilläggning af ordet Prof, til exempel:Guldprof, Järnprof, m.fl., samt deras tilverkningar i stort så omständeligen beskrifne, som et inskränkt rum velat tillåta.

Probernålar, Stryknålar (Streichnadeln), kallas små utsmidde skenor, eller stift, af de ädlare metallerne, blandade til vissa proportioner med hvarandra, eller med tilsats af koppar, tjenande at, vid jämnförelse med en annan obekant blandning, af färgen, som visar sig tydeligast uti de strek, hvilka metallerne vid gnidning på en svart probersten gifva, kunna ungefärligen dömma om mängden af hvarje metall uti den obekanta blandningen, då den ej består af mera än de förenämde metaller.
      Sådane probernålar finnas så väl för guld, som för silfver.
      För silfver blifva de til antalet 16. Den första, som tecknas med N:o 1, består då af 15 delar koppar och en del silfver; N:o 2. af 14 delar koppar och 2 delar silfver; N:o 3 af 13 delar koppar och 3 delar silfver, och så vidare, til och med N:o 16, som kommer at bestå af fint 16:lödigt silfver allena.
      För guld lojeras de dels med silfver, som kallas den hvita, dels med koppar, som kallas den röda lojeringen; dels ock lojeras guldet til den tredje sorten nålar af både silfver och koppar tilsammans, som är den allmännaste lojeringen, så väl för mynt, som arbetadt guld. Den kallas egenteligen Karatering, i anseende därtil at karat och grän härvid brukas.
      Guldnålars karatering med silfver allena går gemenligen uti antalet ej längre än til N:o 11, eller til en blandning af 18 karat guld och 6 karat silfver, hvarunder guldet vanligen ej lojeras. N:o 1 blir då rent 24 karatigt guld.
      N:o 2 - 23 karat 6 gr. guld och 1 kar. 6 gr. silfver.
            3 - 23 karat   -     guld   -   1 kar.    -     dito.
            4 - 22 karat 6 gr.   -     och 1 kar. 6 gr.   -
            5 - 22 karat   -      -      -    2 kar. -        -
      och så vidare. Se CRAMERS Metallurgie, 1 Del. s. 198.
      Sammansmältningen måste ske med mycken noggranhet, under tilsatt kolstybbe, då koppar brukas, at ingen ting däraf förbrännes.
      Den tredje sorten af probernålar, eller blandade lojeringen, af guld, silfver och koppar, kan antigen inrättas efter vissa sorter arbetsguld, eller vissa mynt, så at lojeringen sker uti en viss ordning, med mer och mindre tilsatser af dessa metaller. Om, til exempel, första nålen består af fint guld, så utgöres den andra, eller
                   Guld.                      Silfver.                          Koppar.
N:o 2, af 23 kar.    6 gr.         -        -   4 gr. -             -    2 gr.
-    3, -   23    -         -           -       -    8 -   -             -     4 --
-    4, -   22    -      6 -          -   1 kar. - -   -             -     6 --
-    5, -   22    -      - -           -   1 --   4 - -              -     8 --
-    6, -   21    -      6 -          -   1 --   8 -- -             -   10 --
-    7, -   21    -      - --         -   2   --   - -   1 kar.     -         -
-    8, -   20    -      6 -          -   2 --   4 -- 1 --        -   2 -
      Vidare om probernålar och deras nyttjande, ses af CRAMERS Metallurgie, 1 Del, s. 195 o.f.
      At på några gran nära kunna af profstreket, på sten, vid jämnförelse emot nålarne, dömma om lojeringen, fordrar mycken öfning, och kan ändå uti vissa händelser vara bedrägeligt; men at få veta halten ungefär, är likväl nödigt vid många ställen, såsom: vid et lojeradt silfvers proberande på dess finhet, bör något när vara bekant, huru mycket koppar det innehåller, at blyschveren därefter må kunna rättas. På probersten bör äfven kunna skönjas, huru mycket silfver och koppar et därmed lojeradt guld innehåller, då det skall qvarteras, at däraf dömma, huru mycket fint silfver bör tilsättas m.m.

Probersten (Probierstein, Streichstein), Lapis lydius, Lapis obsidianus, kallas en sådan svart stenart, som antager så tydelige strek af metaller, i synnerhet af guld och silfver, då de gnidas däremot, at af strekens färg kan dömmas, huruvida dessa metaller äro rena, eller blandade med hvarandra, eller med koppar.
      Proberstens förnemast egenskaper äro i synnerhet följande:
      a) At den äger en mycket svart färg, på hvilkens botten andre ljuse och hvita färgor kunna visa sig aldratydeligast. Uti Italien skall väl brukas en grön, under namn af Verdello, men är i anseende til färgen mindre tjenlig.
      b) At den ej är mycket hård, utan bör vara af de fina brynstensarter, som nöta metaller, men kunna ej märkeligen af dem rifvas, och som ej taga någon politur, utan hafva en matt yta.
      c) At den ej angripes af skedvatten, eller mineralsyror, emedan det ofta förefaller at med sådane syror försöka på streket, af hvad egenskap metallen är. Hvita metall-compositioner, til exempel, kunna gifvas, som i det närmaste likna silfver, men om en dråppa koksaltsyra, eller Aqua Regis, släppes därpå, och streket däraf uplöses, så är det intet af rent silfver. På lika sätt, om streket af en gul metall förtäres hastigt af litet påstrukit skedvatten, så är det ej guld. I anseende härtil äro svarta marmorarter aldeles otjenlige.
      Probersten bör således vara af svarta stenhärdade leror, antingen någon skifferartad, eller ock tät som en svart hälleflinta, eller jaspis, men af mindre hårdhet. Sådan är i synnerhet den här i riket bekanta trapp, eller qvadrige tegelskölen, som finnes på många orter, såsom vid Hällefors samt Östra och Wästra Silfbergs grufvorne, uti Finland, uti Ärla Socken, i Södermanland, och flerestädes, gemenligen strykande uti vissa gångar. Efter upglödgning blir den rödbrun, och uti stark hetta, för smedpust, går den til svart skummig slagg, som utmärker en liten andel af järn.
      Den beredes til skaplig form genom sågning med smergel, och slipning emot sandsten, samt får en slät och matt yta först med finslammad smergel, och tjenlig skursticka, samt sluteligen med et björkkol och vatten, hvarmed den ock efter nyttjandet rengöres. Dess svarta färg förhöjes sedan genom gnidning med en i tu skuren mandel.
      Probersten är i synnerhet nödvändig för guldsmeder och proberare, jemte därtil hörande probernålar. Falskt silfver, eller hvit metall-composition, visar på probersten et hvitare, men guldlika metaller et blekare strek, än den ädla metallen på ytan äger, som et öfvad öga lätteligen märker. Profstreket, så af den förekommande metallen, som af probernålen, bör vara starkt ingnidit och väl blankt.
      Den på Öland af skärkarlarne så kallade Kråksten är af proberstens art.

Proberugn är en liten, merendels portatil ugn, då den göres af järnbleck och beklädes inuti med eldfast lera, försedd midtuti med et litet eldfast hvalf, eller muffel, som af omliggande kol genom drag och ventiler så starkt upeldas, at guld, silfver och koppar, däruti kunna smältas på tjenlige käril, såsom skärflar och capeller, utan at kolen omedelbarligen tilkomma. Finnes uti de flesta proberböcker, men i synnerhet uti CRAMERS metallurgie, tydeligen beskrifven, med tilhörande ritning. Kan ock med minsta omkostnad uti en spis göras af tegelstenar.
För proberare, mynt- och controllverk, är den högst nödig, til malmers försökande på deras halt af ädla metaller, och til prof på desse metallers finhet m.m.
Huru portatile proberugnar kunna göras af stora myntdiglar, äfven för chymiske operationer beqvämlige, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772, s. 72.

Probervigter kallas de små proportional-vigter, vid proberkamrar, som äro indelte uti et lika förhållande emot hvarandra, som de större uti handel och vandel brukelige. Sådane äro Centner- Mark- och Karatvigter, som under deras särskilte namn äro förklarade.
Til den så kallade lödiga markvigten, som endast nyttjas vid silfvers, eller mynts, proberande på dess fin- eller lödighet, tages, til exempel, 1/8:dels lod victualievigt för en mark, eller 16 lod, och fördelas, med yttersta noggranhet, uti 8, 4, 2, och 1 lod, som betyder 18 gran. Detta lod fördelas då åter uti 9, 3, 4, 2, 1, ½, ¼ och 1/8:dels grän, på den finaste kornvågen.

Probervågar äro vanlige, små, accurate och qvicka våg-balancer, med platta skålar och med därtil hörande smärre, lösa, så kallade Insatsskålar, som brukas vid proberkamrar och äro gemenligen af trenne sorter, nemligen:
      Flussvåg, som kan vid 3 a 4 skålpunds last gifva utslag för et helt ass, och hvarmed flusser, m.m., til digelprof vägas.
      Förvåg, som vid 4 lods last bör giva utslag minst för ¼:dels ass. Brukas til malmers invägning och korns vägande af de oädle metaller.
      Kornvåg, som vid ½ lods last bör gifva utslag minst för 1/128:dels ass, eller för minsta dam, samt förvaras uti våghus af glas, och nyttjas endast til de finaste korns vägande af ädlare metaller.

Profoss vid bergsprängning. Se Gevaldiger.

Profskura kallas vid myntverk en utfilad tolk af järn, som nyttjas til mått på den tjocklek af olika sorter mynt, hvartil skenorne til myntplattar skola valsas, och tjenar til valsmästarens underrättelse.

Proppar, eller Puffar (Puppen), kallas vid messingsbruken stumptråd, som affallit vid tråddrageriet, och sedan blifvit uti en järnmortel sammanstött til små runda knipor, eller puffar, som nu äro beqvämligare at, vid laddningen uti bränhyttan, kunna inläggas uti diglarne och uti gallmejan til omsmältning, jemte vanlig tilsats af koppar. Se Messing.

Præcipitat, Se Précipitat.

Pseudogalena, Se Blende.

Pseudogemmæ, oäkta stenar, kallas antingen de naturlige stenarter, som til färg och vid hastigt påseende likna ädla stenar, men äga ej fullkomlig hårdhet, och ej de öfrige egenskaper, hvilka tilkomma de äkta; eller ock förstås stundom med detta namn de med konst af glasflusser eftergjorde äkta stenar. Se Glasflusser. Af de naturlige oäkta stenar förekomma i synnerhet:
      Pseudoadamas, eller falsk diamant, är ej annat än en mycket hård bergcrystall. Sådan är Ceylons diamant, som merendels finnes uti kulrige korn, utan crystallinisk form. Är hårdare och klarare än allmän bergcrystall.
      Pseudo- Amethist- Beryll- Chrysolith- och Smaragd äro gemenligen icke annat än färgade flussspater.
      Pseudo- Rubin- Saphir- och Topas äro merendels glasflusser.
      Pseudopaler kallas åtskillige af de andra äkta stenar, som hafva opalens egenskap at visa skiftande färgor, genom strålbrytniing, vid åtskillige vändningar emot dagen. Således kunna gifvas pseudopal af Saphir, Topas, Agat, Qvarts, m.m. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 337. Til den äkta opalen räknas dock Kattöga. Se samma ord.
      Uti Memoir. De l'Acad. Roy. des Sciences, à Paris, pour l'ann. 1781, beskrifvas af Hrr. DAUBENTON och SAGE någre färgskiftande stenarter, nemligen naturlig, qvartsartad Avanturine, Labradorsten, Månsten, Schillerspath och så kallad Fisköga, eller Fischauge, af Herr CRELL, som infört et utdrag af dess rön uti dess Chemische Annalen, 1788, 3:dje stycket, s. 233 o.f. - Denne senare stenart, eller Fischauge, spelar med blå, gula och hvita färgor, är glänsande som qvicksilfver, och ofta lika skön som pärlamo och pärlor: den får äfven heta månsten, är skimrande i botten som schillerspaten; gifver eld emot stål och föres af Herr DAUBENTON til Fältspat. Om de här näst förut upräknade arter, se orden Labradorsten, Schillerspat och Qvarts.

Puddingsten kallas uti England Pudingstone och äfven uti FrankrikePoudingue: är en art breccia, eller sammangyttrad sten, af smärre, merendels runda, eller kulrige stenar, oftast bestående uti kislar och jaspisarter, af allehanda färgor, såsom bruna, röda, gula, hvita och svarta, af flere förändringar, eller nüancer; hårdt sammanhäftade med et järnhaltigt gluten, eller stenämne, som är antingen af lika hårdhet med kiselarten, då stenen öfveralt tager skön politur; eller ock består detta gluten af sandigt, stundom äfven af kalkartadt gry, då sammanfogningarne ej taga politur.
      Puddingsten finnes ofta här i riket uti lösa jordstenar; äfven på några orter i Tyskland, såsom vid Rudigsdorf, samt, til stort öfverflöd, uti Frankrike, i synnerhet uti Normandie, vid Chartres, Rennes m.m. Uti England sågas och slipas denne stenart til åtskillige vackra arbeten. Den har ock fått namn af Botulithus och i Tyskland Wurststein, samt är densamma som af några Nagelflübe kallas. Uti Schweiz, och ibland Pyreneerne, skola hela berg bestå af denna arten. Uti Svenska fjellbygden finnas äfven sådane sammangyttrade berg, dock af grofvare och til slipning obrukelig art. Se CRONSTEDTSMineralogie, §. 273, och VOGELS Pract. Min. Syst. s. 128.

      Ibland vulcaniska producter förekomma äfven åtskillige förändringar af lava, som likna naturlig Puddingsten, eller breccia, i det åtskillige främmande stenarter, såsom spatkorn, kalkstenar, stycken af basalt, röd och grof jaspis, flintstenar och skörlkorn, blifvit med lavan invecklade, antingen uti dess flytande tilstånd, eller sammangyttrade af slammiga ämnen, som af vulkaner stundom utkastas. Desse arter, hvilka hafva åtskilliga färgor, äro ofta så hårda, at de kunna slipas och taga skön politur. De, som visa afnötte och rundaktiga brottstycken, få egenteligen namn af vulcanisk pudingsten; men då stenbitarne äro kantige, höra de rätteligen til breccia-arter. Herr FAUJAS DE SAINT-FOND, uti dess Mineralogie der Vulkane, sid. 232 och följ., beskrifver ganska noga sex varieteter af sådane puddingstenar och breccia, tagne vid åtskilliga vulcaner, såsom vid Puy uti Velai, vid Pouzzoli och vid Rochemaure uti Vivarai, samt på ön Lipari, hvarest et högt berg skall finnas, som består af lava,uti vissa horizontela lager, med däremellan liggande hvarf af vulcanisk aska. På högden däraf är en källa, som gifver et ömnigt vatten, innehållande så mycket luftsyra, at äfven en myckenhet järnhaltige arter däraf uplösas, och hvarmed sedan åtskillige lösa stenar, under dess framrinnande, sammankittas, så at breccia-arter här finnas upkomne icke allenast af den flytande lavan, utan ock på våta vägen genom gyttring.
      Exempel härpå anföres af en pudding, som varit sammansatt af åtskilliga rundade och afnötte basalt stycken, rosenfärgad granit, svart skörl, ljusgrågranit, runda kiselstenar och mjölkhvit Qvarts; hvilka arter äro alla tilhopakittade med en sammanhängande granitsand.

Puderguld, Se Aurum Musivum.

Pudersilfver, Se Argentum Musivum.

Pudersten kallas uti Norige en snöhvit tälgsten, eller specksten, som skall finnas vid Stavanger och gifva et ganska hvitt pulver, hvilket tjenar til puder, eller til hvit färg, i stället för blyhvitt. Sådan hvit tälgsten, som brukas til målning, skall ock finnas uti Armenien. Se PONTOPPIDANS Noriges Nat. Hist. T. 1. s. 273.

Puffar, Se Proppar.

Pumex, Se Pimsten.

Pump (Pumpe) kallas i allmänhet och egenteligen et groft hälst cylindriskt rör, eller en pipstock, försedd med en uti håligheten rörlig cylinder, eller Kålf, hvarmedelst, under dess upp- och nedgående, vatten kan upsugas och lyftas til en viss högd. Förklaring på den enklaste sammansättning, af en sådan machin, ses under ordet Handpump, hvarvid rörelsen sker med handkraft, då afsigten endast är, at updraga vattnet på några få alnars högd; men då denne inrättning skall nyttjas, för at därmed uplyfta vattnet utur djupa grufvor, blifver den af flera pumpar sammansatt, och får då namn af Pumpverk. Et pumpverks drift förrättas med andra, antingen lefvande krafter, såsom med hästar, eller med någon af elementernes tilhjelp, såsom flytande Vatten, Eld, eller Luft. Pumpverkens beskrifning, med därtil hörande machin-inrättningar och sammansättning, jemte därvid brukeliga namn på alla dess förekommande delar, finnes uptagen under orden Bij och Sats, nemligen då vattnets updragande sker medelst sugning; men sådane, där driften sker genom tryckning uti dylika rör, förklaras under Tryckverk. Vidare om verkande krafter, til rörelsens åstadkommande vid pumpverk och vattu-upfordring, kan jämnföras orden Grufvebyggnad och Hästkonst.
      En enkel pump, som genom sugnng kommer at updraga vattnet, på 18 a 20 alnars djup, med någon därefter lämpad kraft, består egenteligen af följande delar, som tilsammans ugöra en pumpsats, eller sättning, nemligen: - 1:o. Af undra delen, som står uti det vattnet, hvilket kommer at updragas, och Kilen, eller Sugröret, kallas, gemenligen med trång öpning, af 3 a 3 ½ tums diameter. - 2:o. Af öfra delen, Sättaren, eller Satsröret, kallad, 7 ½ a 8 alnar lång, utbårrad til 6 a 7 tums diameter. - 3:o. Af en Kålf, eller Pumpämbare, som med dess sugstång har sin rörelse upp och ned, antingen omedelbart uti det öfra satsröret, eller uti et egit emellan sättaren och kilen inpassadt Kålfrör.
      Denne kålf måste gå så tätt uti kålfröret, at däruti vid upgåendet åstadkommes et lufttomt rum, hvaruti vattnet, förmedelst yttre luftens tryckning, då måste genom kilröret upstiga, och vid kålfvens nedgående tränga sig igenom dess öpning samt, vid dess upgående, af honom lyftas til den högd, som svarar emot kålfvens Rest; på hvilket sätt, genom flera sådane rörelser, vattnet ändteligen af honom upföres i dagen. Hela denna tilställning kallas en Pumpsats och förklaras vidare, med tilhörande ritning, under ordet Bij. Sjelfva kålfven beskrives noga, med ritning, under dess egit namn.
      Huru pumpverk vid grufvor skola uträknas, och huru deras momentum kan finnas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741, s. 165.
      Pumpar göras vanligen af goda, täta och qvistfria tallstockar, som längsefter genombårras med särskilt därtil gjorde Pumpnafvare (se detta ord), samt förses med omslagne starka järnringar, til nödig styrkas erhållande emot vattnets spänning. De kunna ock vara fyrkantige, af plankor sammanfogade, hälst för små handpumpar. Gjutas äfven af järn, eller metall-composition, där påkänningen är mycket stark, såsom vid Tryckverk samt för eld- och luft-machiner m.m. - Vidare kunna jämnföras orden Pumpgeck, Pumphjerta, Pumpläder, Pumpstock, Pumpsåcka, Stöfvel och Kålf.

Pumpgeck kallas vid handpumpar pumpvippen, hvarmed pumpstången updrages och nedtryckes. Se Handpump, Tab. XVI, Fig. 3, lit. F. Andre förstå med detta ord det krokiga knäet E, hvaruti pumpvippen har sin rörelse.

Pumphjerta (Thürel) kallas en ventil, klappert, elelr vindfång, hvilken sitter på den ändan af kilen, eller sugröret, vid et pumpverk, som går in uti sättaren och öpnar sig, vid pumpkålfvens sugning, uti upgåendet, at vattnet därigenom får upstiga, men tilslutes, då kålfven nedskjutes, at uphämta samma vatten. Se ordet Bij, Tab. III. Fig. 1, s. Et dylikt, eller på annat sätt inrättadt vindfång, på Tyska Klappe, är äfven på kålfven, hvilket tvärtom öpnar sig då pumpkålfven går ned, men faller igen vid upgåendet. Se Kålf.

Pumpläder kallas det tjocka sålläder, hvarmed pumpkålfven uti pumpverk belägges, at blifva väl tät. Bör vara väl beredt, brunt och utan stålrand midtuti. Blötes gemenligen förut uti tjäruvatten, som sedan mycket bidrager at emotstå nötningen.

Pumpnafvare (Kolbenböhrer) äro sådane grofva nafrar, hvarmed pumpstockar genombårras. Äro gemenligen af trenne slag, nemligen en Förbårr, eller skrufbårr, med en skruf uti ändan, som drager sig sjelf in efter kärnan uti trädet, och hvarmed första hålet bårras, ungefär af 2 tums diameter. Rymbårr liknar en vanlig dymlings-nafvare, men har en krok uti spetsen, hvarpå en järnlina med lekan häktas, med hvilken den indrages, under omvridning, efter första hålet. Slätbårr är på lika sätt gjord som rymbårren, men större, och utbårrar hålet til 2 ½ a 3 tums diameter. Påföljande nafrar för et större hål, ända til 7 ½ a 8 tums diameter, äro af lika skapnad, småningom tiltagande uti vidden, efter vissa förordnade mått och under namn, hvarom ses under ordetKonstredskap.

Pumpstång (Zugstange) är den stången, hvarvid pumpkålfven är fästad, och hvarmed kålfven drages upp och skjutes ned. Kallas vid vattuverk Småstång, til skilnad ifrån Storstången, som förer flera därvid fästade småstänger.

Pumpstöfvel, Se Stöfvel.

Pumpsvengel, Pumpvippa, eller Pumpgeck, kallas handtaget på en handpump. Se Handpump, F.

Pumpsåcka kallas en smal pipstock, eller et stycke af et sugrör, hvaruti nedersta ändan af kilen instickes vid det tilfället, då vattudragningen, eller sugningen, skall, igenom en sådan såcka, ledas snedt ifrån lodlineen inuti någon därinvid belägen vattudunt. Se Bij Tab. III, y.

Pumpämbare, Se Kålf.

Purichello, Se Marmor, N:o 37.

Purlemalm kallas den järnhaltiga sjömalmen, som finnes uti små klotformige rusor. Se Sjömalm.

Purpura Mineralis Cassii är en guldkalk af purpurfärg, hvilken fälles utur en väl mättad guldsolution med tenn, eller med en solution af fint tenn, äfven gjord i Aqua Regis, som består utaf en blandning af lika mycket saltpettersyra och koksalt. Denne préparation är först påfunnen af CASSIUS, och vidare uparbetad af KUNCKEL, samt lyckas säkrast, då tennsolution göres långsamt uti en flaska, hvilken väl tiltäppes emellan hvar gång som litet tennfolium, eller fint och tunnslagit tenn, inkastas, så at ingen fräsning upkommer, eller at ej något får utdunsta af tennets phlogiston, hvilket egenteligen är det som åstadkommer den högröda färgen på guldkalken. Således är högst nödigt, at tennsolution äfven bör vara nyss gjord, eller at nytt tenn åter inlägges uti en äldre solution, om färgen skall lyckas och blifva hög. Processen tilgår i korthet på det sättet, at vissa dråppar guldsolution drypas uti et klart glas, med en liten portion rent vatten, och då den är väl blandad med vattnet, tildrypes lika mycket af tennsolution, och det småningom under flitig omrörning med et glasrör, til dess man finner färgen blifva högröd, då mera vatten tilslås, och glaset ställes å sido, at det röda précipitatet väl får sätta sig, hvarefter vattnet försiktigt afhälles och pulvret sköljes samt torkas i skugge. Denne process fordrar en ganska renlig handtering, jemte et i högsta måtton fint guld och tenn, samt en nyligen gjord tennsolution, som sagt är.
När detta pulver blandas med 6 delar af det härtil tjenlige emaille-glaset (Se Emaille), och därmed målas på emaillegrund, gifver det uti smälthetta en skön purpurfärg. Se Herr MONTAMY's: Traité des Couleurs pour la peinture en Emaille, s. 93 o.f. Med denne guldkalk kan äfven KUNCKELS sköna rubinfluss göras. Se Rubin och Glasfluss.
Om guldsolution drypes til liquor silicum, fälles den uplöste kiseln, tillika med guldet, hvilken fällning gifver med emailleglas en hög purpurröd färg, som äfven består uti porcellains-ugnen.

Purpurine skall vara små fina fjäll af flittermessing, eller oäkta musselguld, som prépareras uti Venedig och brukas vid oäkta förgyllning, samt vid tilredning af Avanturine, eller piedra d'Aventura. Se HÜBNERS Kunst- und Handlungs Lexicon.

Purpuriter är en stenvandling af purpursnäckor, som äro vridne, med en liten rund öpning, och öfveralt betäckte med små strimor, taggar och knölar.

Pust är det samma som bälj, men med den skilnad at de, som äro små och brukas mäst af klensmeder, samt blåsa jämnt med öfra lockets tyngd, så väl när det går upp som ner, kallas pustar, eller dubbla pustar, til skilnad ifrån bäljor, som vanligen äro enkla, af träd, och blåsa allenast vid bäljlockets nedtryckning. Desse måste således vara två uti en forma, och blåsa til skiftes, om blästern skall blifva jämn, samt nyttjas egenteligen vid stora smältugnar, eller härdar, där rörelsen går med vatten. Se Bäljor.
Pustar göras med trenne bottnar, af hvilka den medlersta står fast, men den öfre och undre äro rörlige. De kunna vara af läder och trä, eller af träverke ensamt, med lister likasom bäljor, och göras på flera sätt.

Pyndare (Schnellwage) är en uti bergslagen mycket bekant våg, eller art af betsman, bestående uti en lång häfstång af järn, som har sin axel, hvarpå den uphänges nära intil den ena ändan, på hvilken vågskålen häftas. Häruppå kunna stora tyngder vägas, allenast med et enda lod, som flyttas på den långa ändan af stången. Den finnes beskrifven uti alla böcker, som handla om mechaniquen, och är ganska beqväm, men kan lätteligen förfalskas, hvarföre den ock är förbuden at i allmänhet nyttjas. Har likväl blifvit lofgifven för bergsmän. Se Kongl. Maj:ts Resolution på Allm. Besvär af den 17 December 1734.

Pyrites, Se Kies.

Pyrmison Lapis, Magnes Arsenicalis, eller Lapis de Tribus, kallas en rödbrun, glänsande massa, sammansmält af lika delar hvit arsenik, antimonium crudum och svafvel. Är väl i synnerhet känd af alchemister, som gjordt mycket väsende af denna blandning; men kan ock vid vissa tilfällen hafva sin nytta uti konster. Om dess förhållande med järn, se Järnets Historia, s. 614.

Pyrmontervatten, Se Mineralvatten.

Pyromachus, Se Flinta.

Pyrometer. Därmed förstås egenteligen et sådant instrument, hvarmed en så stark eldgrad kan mätas, som öfvergår den varma, hvaruti spiritus vini, qvicksilfver eller linolja, hvilka äro lämpelige uti vanlige thermometer-rör, börja koka. Pyrometern bör således kunna utmärka de grader, hvaruti kroppar komma uti glödgning, och de mera eldhärdige metaller börja smälta. Huru en så stark eldgrads mätning skulle kunna verkställas, därtil hafva åtskilllige påfund blifvit föreslagne, såsom at, efter Herr Commerce-Rådet POLHEMS förslag, uti eldstaden inlägga en kopparkula, försedd med et lufttätt rör, som utom ugnen hade et vinkelrätt uphöjdt glasrör med qvicksilfver, hvilket då af den uti det uphettade röret varande luftens utspänning skulle höja sig, i mån af den tiltagande hettan. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1739, s. 51. Herr Professor MUSSCHENBROEK har försökt vinna detta ändamål genom den expansion, som en metall, til exempel en järnten, vinner uti längden, uti åtskilliga grader af hetta, och hvars minsta förändring kan blifva synlig genom en därtil lämpad micrometer. Se Järnets Historia, s. 147 o.f. samt sid. 188. - Herr Doctor LEIDENFROST har, uti dess tractat: De aquæ communic qualitatibus, med många rön visat vatnets förhållande uti den hetta, som öfvergår kokningsgraden, och därvid i akttagit: - 1:o at om en metall, til exempel en renskurad och blank järnslef, upvärmes til den grad, hvaruti vattnet kokar, och en enda dråppa rent vatten släppes därpå, kommer den straxt uti kokning och förflyger innom en secundminut, som då räknas för den minsta beständiga grad af hetta. - 2:o Om en lika stor vattudråppa släppes på någon mängd smält bly, evaporerar den, utan kokning, innom 6 eller 7 secunder. - Om hettan ökas, til dess blyet kommer uti drifning, förflyger en dylik därpå kommande vattudroppa icke förr än efter 14 secunder. - 4:o. Om järnslefven upglödgas, til dess den blifver lysande, håller sig vattudråppen därpå samlad uti 30 secunder, innan den utdunstar. - 5:o. Upeldas järnet til hvitvarm hetta, eller inemot smältning, så blifver dråppen därpå af den starka hettan likasom figerad, uti 35 secunder, då likväl et gran qvicksilfver, därpå fäldt, blifver flyktigt innom 18 secunder. Auctor förmenar således at genom detta medel kunna, efter tiden, utstaka vissa grader för glödnings- och smältnings-hettan på metaller och stenarter, i det stället at uti thermometrar graderne mätas genom kropparnes utvidgning. Detta är genom många märkvärdiga rön vidare utfördt; men huru vida det kan hafva någon tillämpning i practiquen, lemnas därhän. Det är också oafgjordt, om vattnet, til någon liten del, uti sträng hetta figeras och förvandlas til jord, som auctor påstår.
      Herr WEDGWOOD, uti England, har dock i synnerhet, vid dess porcellains-fabrique, med obeskrifvelig möda och kostnada, samt genom mångfaldige lärorika försök, utarbetat et påliteligit sätt at, i anledning af lerors krympning, kunna mäta, eller efter visst gradtal bestämma, hettans styrka, ända til strängaste eldgrad, som uti bekanta smältugnar kan åstadkommas, och hvilken vida öfverstiger den grad af varma, som med vanlige thermometrar kan utrönas. Denna upfinning finnes ganska omständeligen, och med yttersta noggranhet, beskrifven uti Engelska Vetenskaps Academiens Transactioner för åren 1782, 84 och 86, eller uti trenne fortsättningar, som tillika innehålla många nyttiga och uplysande rön om både enkla och sammansatte jord- och stenarters förhållande uti smälthetta.
      I anledning af den förändring uti färg, som olika eldgrader verka på en järnkalk, då den blifvit blandad med färglös lera, i det den ifrån ljusrödt, uti lindrig glödgnings-hetta, kan, i mån af hettans förhöjning, drifvas genom många förskuggnings-grader af köttfärg, mörkare rödt, brunrödt, chocolade-brunt och ändteligen sotbrunt eller svart; har blifvit försökt at, af dessa nüancer uti färgor, kunna dömma om hettans högre och mindre grader; men som desse färgskiftningar intet falla alla lika uti ögonen, och ej heller kunna med ord eller numror uttryckas, så har Hr. WEDGWOOD hälst hållit sig vid at utarbeta säkrare regel för hettans tiltagande grader, efter vissa formerade lerplättars mindre eller större krympning, eller förminskning uti storleken. En väl torkad eldfast lera börjar visa denna minskning uti en svag, mörkröd glödgningshetta, och fortfar med et ordenteligit tiltagande däruti, ända til dess den går til en porcellains-artad förglasning. Några goda leror hafva, uti strängaste hetta, kunnat gå ända til en fjerdedels förminskning uti hvarje dimension.
      Sättet til mätningen består korteligen däruti, at en genom slamning préparerad lera tryckes, uti metall-form, til små brickor af en tums längd och 6 lineers bredd, samt 4 lineers tjocklek. Et instrument görer af tvenne accurata 24 tum långa messings-linealer, sålunda fästade på en väl planisk skifva af samma metall, at skillnaden emellan dem är vid den ena ändan 5 och vid den andra ändan 3 lineer. Om då en torr ler-bricka är noga jämkad til 5 lineers bredd, och linealerne äro afdelte uti tum och tiondedelar, passar den först jämt däremellan uti öfre eller den vidare ändan. Om, til exempel, ler-piecens volume sedan förminskas uti hettan til en femtedel, så kan den införas til måttets halfva längd; men om volumens förminskning går til 2/5:delar, går den emellan linealerne ända ned til trångaste ändan. Då den stadnar på något ställe däremellan, utvisas krympnings-graden på linealernes delning, och följakteligen, den grad af hetta, som lerbrickan undergått.
      Detta är i kort begrepp inrättningen af denna art pyrometer, hvartil Herr WEDGWOOD, jemte tabeller, bifogat åtskillige anmärkningar och försiktighets-mått, som för vidlöftigheten skull icke här kunna utföras, men en öfvad laborant lärer nog finna sig däruti, och hela denna vackra afhandling om hettans verkningar tyckes förtjena, at uti öfversättning blifva mera allmänt bekant.
      Med det förenämde instrument, och efter den därpå uti 240 delar utsatte scala, hvilken tager sin början vid en mörkröd synlig hetta, har auctor, vid metallernes och flere mineraliers smältning, anfört många märkvärdige försök, såsom, til exempel, at svensk koppar smälter vid 27, silfver vid 28 och guld vid 32 sådane grader. Messing blir flytande vid 21, men det oaktadt drifves hettan vid koppar- och messingsverk ända til 140 grader, och däröfver. Smidt järn har til vällhetta fordrat 90 til 95 grader; men tackjärn har ej smält förr än vid 130 grader. En Hessisk digel, vid järn-gjuteriet, smälte vid 150 grader til et slagglikt ämne; åtskillige andre anförde märkvärdige försök och reflexioner, äfven vid glasugnar och porcellains-fabriquer, at förbigå. Desse försök sträcka sig äfven til utrönande af åtskilliga stenarters krympning och smältnings-grader. Jaspis, til exempel, har funnits krympa, eller svinna, lika som en blandning af lera och kisel. Graniten däremot utvidgar sin volume uti eld; men flinta och qvarts hafva stått oförändrade uti strängaste hetta, som uti vindtugn icke kunnat drifvas högre än til 160 grader. Vid denna grad har icke heller Dresdner porcellaine kunnat smältas, och Nankeens stenkäril aldraminst.
      Uti et bihang utföres analysis af den lera, som til pyrometer-piecerne blifvit nyttjad.
      Uti redan nämde Transactioner för år 1784, Vo. LXXIV, beskrifves sättet at förena gradtalet af denna pyrometer med en vanlig qvicksilfver-thermometer, hvarvid nyttjas FAHRENHEITS scala. På detta rum visas, med åtskillige rön, huru metallernes utvidgning i hetta äfven med pyrometer-scalan kan mätas, eller efter dess grader utfattas, och således tjena til mellanmått, för at sammanbinda den med scalan på en qvicksilfver-thermometer.
      En annan af Hrr. LAVOISIER och DE LA PLACE upgifven method, at mäta hettan genom den mängd af Is, som den uphettade kroppen förmår at smälta, granskas med många besvärliga rön, som likväl medföra åtskilliga nyttiga uplysningar uti physiquen, ehuru denne upfinning ej kan vid många tilfällen vara lämpelig uti practiquen.
      Sluteligen tillägger Herr WEDGWOOD, uti Vol. LXXVI af samma Transactioner, för år 1786, anmärkningar rörande sättet at med fullkomlig säkerhet verkställa förenämde inrättning för en pyrometer. Efter många anstälde försök har funnits, at de i början nyttjade fyrkantige ler-brickor togo en något starkare krympning på sidorne, än vid hörnen. Denne olägenhet har sedan blifvit förekommen därmed, at profbrickorne gjordes helt cirkelrunda, med en liten rät afskärning på en sida, hvarigenom de under försöken kunde ställas på kant. En annan svårighet upkom däraf, at olika lerarter uti hettan äfven antogo en olika krympnings-mån, och en del svälde ut, eller fingo en större volume, uti en viss grad af hetta. Til dessa olägenheters förekommande, och at vinna et pyrometer-ämne, som vid alla tilfällen och på alla orter vore af lika beskaffenhet, vidtogs den utväg at med konst tillaga detta ämne på det sättet, at til två delar af en god eldfast lera blanda så mycket alunjord, som genom fällning med alkali kunde erhållas af en del alun. Då denne rena jorden väl utlakades, med varmt vatten, och blandades ännu våt med leran, har et pyrometer-ämne erhållits, som vid alla tilfällen förhållit sig lika.
      Om naturliga lerors förhållande uti krypning, så väl under torknings- som smältnings-graderne, ses under ordet Svinna.
      Nyttan af et sådant påfund til hettans mätning, ifrån den minsta til den högsta grad, med den beqvämlighet som på föreskrifne sätt kan vinnas, är vid många tilfällen mycket betydande, såsom vid stenkänning, metall-smältningar, ståltilverkning, porcellains- och faïance-fabriquer m.m.
      At undslippa pyrometers nyttjande vid glödhettans mätning, har eljest blifvit föreslagit en sådan inrättning af chemisk distillér- och smältugn, at hettan däruti, efter et visst gradtal, förmedelst et så kalladt register, skall kunna ökas eller minskas. Se Register. Härvid förefalla dock många svårigheter, som kunna göra denna mätning osäker.

Pyrophorus (Luftzunder) är en art phosphorus, som tager eld, så snart luften tilkommer, men lyser eljest intet uti mörkret, och har ej heller samma beståndsdelar som den rätta phosphorus. Denne pyrophorus göres på flere sätt, men allmännast beredes den af alun och något bränbart ämne: til exempel, om til 1 ½ unce alun blandas, genom sammanrifning, et halft unce hvetemjöl. Blandningen lägges hälst uti en liten järn-retort, eller uti en ihålig järngranat, uti hvilkens öpning en väl tät järn- eller bränd lerpropp är förut inpassad. Granaten lägges då öpen uti kol, som itändas, och hettan ökas småningom, så länge en myckenhet rök genom öpningen utgår, och til dess en blå svafvellåga börjar visa sig, utan rök. Då insättes så tätt som möjeligit är den tilredde proppen, och hettan drifves til stark glödgning, hvarefter granaten lemnas at afsvala med kolen och, så snart den kan handteras, öpnas proppen, och det svarta pulvret rifves hastigt löst med en järnten, och slås skyndesamt uti en torr och varm flaska, som straxt täppes med god kork. Detta pulver är nu en pyrophorus, som innom några ögnablick tager eld och börjar glödga, så snart litet däraf slås hastigt ut på et papper, eller på något annat torrt ämne. I stället för mjöl, kan ock brukas kolstybbe, eller dylikt, och tilredningen kan äfven ske uti en glasflaska, som nedsättes uti digel med väl ompackad sand, och för öfrigit procederas som sagt är. Om denna beredning kan ses mera utförligt uti MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Pyrophore d'Homberg, samt utiTaschenbuck für Scheidekünstler, 1782, sid. 125-149, hvaraf kan intagas, at en blandning af 3 delar alun med en del sot, på förenämde sätt tracterad, gifvit den bästa pyrophorus, allenast med hettan fortfares, til dess blå flamman, som härvid upkommer, får utbrinna, innan flaskan, eller kärlet täppes. Vidare härom se uti samma Taschenbuch, 1786, s. 72 o.f. Om orsakerne til detta pulvrets eldfängda egenskap, se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 1:sta stycket, s. 60.

Pyropus betyder hos de gamla carbunkel.

Pyssia kallas vid Dannemora den krans af hampblånor, eller skeppsdref, som vid bergbårrningen lägges omkring bergbårren, at förhindra vattnets upstänkande.

Påfogelsten (Pfauenstein) har länge varit ansedd som en stenart, hvilken, med dess höga skiftande färgor af blått och grönt, nog nära liknande en äkta opal och räknades, i anseende til dess skönhet, ibland ädla stenar, ehuru den ej äger större hårdhet än at den rifves både med fil och knif; men nu mera är af Herr Archiater VON LINNÉ uptäckt, at den ej är annat än den brusken, som uti perlamo-musslan, eller Mytulus Margaritifer, utgör charnieret, eller gångjärnet, hvarmed locket är fästadt vid musslan, och där det har sin ledning vid öpnandet. Denne brusk, eller muskel, blir benhård efter torkning, och då den skäres, eller slipas, tvärtöfver fibrerne, visa sig desse sköna färgor, liknande påfogelfjädern. Kan dock föga erhållas större än en half nötkärna, och arbetas äfven i samma form, med kulrig yta på den ena och platt på den andra sidan, samt infattas af Juvelerare uti ringar. Hörer dock intet til Stenriket. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759 s. 24.

Påtspik, Se Hytteredskap.

Påtta, eller påttor, kallas de stora diglar vid glasbruken, hvaruti glaset smältes. Se Glas.
Påtta kallas ock vid alunverken en inmurad tackjärns-panna, eller kettil, hvaruti blyet smältes til de tjocka plåtars stöpning, hvaraf pannorne til alunsjudning sammanlödas.

Påttugn är vid glasbruken en särskilt glödgugn, hvaruti påttor, eller diglar, samt det mera, som til sjelfva glasugnens byggnada och behof af eldfast lera förfärdigas, såsom Paliner, Casteller, Hvalftegel och Svinhufvuden, först måste brännas, innan de kunna nyttjas i smältugnen. Se SCHULZES Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1762.

Pärlaska, Se Pottaska.

Pärlor äro så allmänt kände och så litet hörande til Mineralriket, äfven som kräftstenar och alla skaldjurs kalkartade hus, at deras beskrifning skulle med skäl på detta rummet kunna utelemnas. I anseende til det höga värde, som i forntiden blifvit satt på desse sköna djurstenar, torde likväl deras beståndsdel här förtjena nämnas, som är en oändeligt fin kalk, med djurets vätska och, kan hända, med tilhjelp af dess peristaltiska rörelse, innom skalet, til en sådan liten spherisk klimp sammanvalkad; eller ock tilkommen på samma sätt som kräftstenen, fastän mycket långsammare, och i anseende därtil äfven til oändeligt större fullkomlighet.
      Pärlan, äfven som kräftsten, och på samma sätt som hvarjehanda bezoarer, eller djurstenar, består af ganska fina skal, eller hinnor, den ena utom den andra, likasom på en lök, hvaraf stundom händer at en pärla med oren, eller skämd yta, kan blifva skör och klar, om en eller flere af de yttre tunna hinnor borttages.
      Pärlor lösas uti alla syror, äfven uti den svaga vattenaktiga syran, som vid ättikas distillation först öfvergår, och det snarare, än uti den starkare syran, som efterkommer. Uti citronsyran sker lösningen äfven lätt, och förmenas at CLEOPATRAS dyra drick äfven bestådt af detta lösnings-medel, eller kanske af pounsch, med öfverflödig syra.
      Den aldradyrbaraste pärlan, af et dufveäggs storlek, skall Konungen i Persien hafva köpt af en Arab 1633 för 1,472,800 Livres, efter SAVARYS berättelse. Se Svenska Mercurius, för November, 1761, s. 362. Om pärlemusslor och pärlefiskerier se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1762 s. 65 o.f.

Pärlsalt, Sal Perlatum, kallas et neutralsalt, som består af mineraliskt alkali, i förening med phosphorisk syra, och erhålles af urin genom dess ytterligare evaporation och crystallisation, sedan det så kallade Sal fusibile microcosmicus först anskutit. Ifrån detta senare salt, som under sitt egit namn beskrifves, är det uti åtskilliga omständigheter skiljaktigt, såsom: at det anskjuter uti mera spetsiga crystaller: innehåller intet alkali volatile: fatescerar, eller faller sönder, til et mjöl, uti luften: smälter väl för blåsrör til pärla, som under smältningen är klar, men blifver, efter afsvalning, ogenomskinlig, hvit, eller pärlfärgad, o.s.v. - Utur järnvitriol, i vatten uplöst, fälles järnet häraf med blå färg, men uplöst järnkalk fälles hvit uti förening med den phosphoriska syran, på lika sätt och af samma egenskaper som med sal fusibile microcosmicus. Se detta ord.
Någre Franska chemister hafva icke velat medgifva den phosphoriska syran uti detta saltet; men af Herr SCHEELE och af Herr Assessor KLAPROTH har dess närvaro däruti nyligen blifvit bevist. Se härom CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket, s. 238 o.f., samt II:te stycket, s. 387 o.f.

Pärlsand kallas den rena och klara qvartsand, som består af idel små mäst genomskinlige runda korn, hvilka af hafvets sqvalpning, uti deras lägerstad, blifvit slipade emot hvarandra til senapskorns storlek. Är uti alla hushåll känd, såsom tjenlig at med dess blanka och hala yta gifva tennkäril en lysande politur. - Duger äfven med tjenlig tilsats af pottaska, eller soda, til crystallglas smältning, där den kan erhållas för drägligt pris. Borde äfven kunna tjena som tilsats med eldfast lera för eldhärdige käril, såsom i högsta måtton strängsmält; men dess runda korn gör at sådane käril ej tåla någon handtering, eller icke äga nödigt sammanhang.

Pärlslagg kallas den besynnerliga art af sand, som finnes på Ön Ascension, bestående af idel små runda glaskorn, tilkomne af söndergrusad glasig lava, hvaraf denne Ö finnes på många ställen betäckt, såsom säkert märke til en i forntiden här varande brinnande, men nu mera slocknad vulcan. Är af samma art, som den vid Vesuvius emot hafs-sidan befintelige slaggsanden, under namn af Sabbione, eller Rena del vesuvio. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 298.

Pärrismalm, Se Kanis.

Pölämbare kallas vid saltpettersjuderier en bytta, som med en inlagd sten nedsänkes uti kettiln, under kokningen, at däruti samla det orena, som afsättes utur luten. Se Saltpettersjudning.

Senast uppdaterad 2019-02-27

Dela

Bergwerkslexicon: P

Kontaktperson

Yngve Axelsson