På rätt väg men lite naivt, Jan Björklund

DEBATT - Publicerad på Newsmill 2012-08-30

På DN debatt den 30 augusti gör forskningsminister Jan Björklund ett utspel om satsningar i den kommande forskningspropositionen. Av språket framgår det glädjande nog att han tagit intryck av hur ett helt enigt näringsliv resonerat i sina inspel.

Det börjar också riktigt bra. En rejäl satsning på unga forskare är efterlängtad. Det är faktiskt unga forskare som gör genombrott. Man skulle kunna tro att forskningsministern faktiskt hade forskat i ämnet och äntligen förstått att det är på det viset.

Men sedan visar det sig att ministerns insikter börjar bottna ut. Det är fortfarande bilden av forskaren som idealisten som sitter på sin kammare och grubblar som dominerar ministerns föreställningsvärld. Man kan nästan se imman på fönstret och det ensamma stearinljuset, pappershögen på bordet och den knarrande stolen som forskaren sitter på när han eller hon löser världsproblemen.

Ministern har dock helt rätt i att det är enskilda forskare som skapar resultat. Men så ser ju livet ut: Det är enskilda människor som skapar resultat.
Entreprenörer, konstnärer, kreatörer, innovatörer får världen att gå framåt. Det gäller att skapa en grogrund för dessa – inom alla områden. Och att betrakta forskningen som något som kan skapa den grogrunden inom sig, utan kontakt med andra områden, är mycket förlegat.

Därför är den andra satsningen – på etablerade, gärna utländska, forskare som ska få så stora pengar att de kan driva högriskprojekt i lugn och ro, nästan lite rörande i sin naivitet.

Forskningsministern jämför med idrotten. Det är en utmärkt jämförelse. Synd att inte ministern tog den hela vägen.

För om Fotbollförbundet hade gått ut och sagt att de ska ge miljarder till utvalda klubbar för att de ska kunna köpa hem Zlatan och därtill Rooney, Messi och några till för att få spets på vår fotboll – vi har ju bredden – så hade hela fotbolls-Sverige tagit sig för pannan. Raden av klubbar som förgäves försökt värva sig till en plats i eliten, inte bara i fotboll utan i många idrotter, är lång. Pengarna, hur stora de än är, räcker bara en viss bit. Sedan krävs att omgivningen tar över: Det måste finnas publikintresse och återväxt som matchar satsningen.

På samma sätt är det med forskning: Det måste finnas en rik mängd intresserade studenter, det måste finnas ett intresserat näringsliv, en engagerad offentlighet, kort sagt måste spetsforskarna ha mer stimulans omkring sig än en stor påse pengar. Annars ebbar satsningen ut – obönhörligen.

Det är alltså regeringens – ministerns – uppgift att peka ut områden där forskningen kan få den växelverkan med omgivningen som är nödvändig för att en satsning ska slå rot och på sikt kunna bära frukt. För att ta ett idrottsexempel: En satsning inom ishockey skulle ha förutsättningar att bära hela vägen. Där har Sverige en global publik och spelare som rör sig på en global marknad. Men om vi skulle satsa på volleyboll bara för att vi råkar ha två geniala tränare någonstans så skulle det inte räcka. En sådan satsning skulle – för att använda ett modernt begrepp – ”misslyckas i kommersialiseringsfasen”.

Ministern jämför forskning med att bygga järnväg, och finner att till skillnad från en järnväg får man inte bra forskning på beställning. Så är det. Men principen att regeringen bestämmer var järnvägen ska gå och inte bara ger den bästa järnvägsbyggaren en påse pengar för att bygga en järnväg av hög kvalitet någonstans där byggaren finner det intressant och utmanande att bygga den, borde smitta av sig lite på forskningspolitiken också.

GERT NILSON
Teknisk direktör, Jernkontoret