Järnframställning i randbygd och problemet Järnbäraland.

Åke Hyenstrand

I västnordiska källskrifter från medeltiden omtalas ett Järnbäraland under sveakungen. Området förefaller ha varit beläget i de avlägsna gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Lokaliseringen är ett specialproblem, som behandlas i slutet av denna uppsats. Skrifterna illustrerar dock ett grundfaktum beträffande järnframställning: denna verksamhet har i alla tider varit förlagd utanför de centrala bygderna. Utifrån råvaru- och bränsletillgång är detta naturligt. Ytlig bergmalm liksom sjö- och myrmalm förekommer endast sparsamt inom de kalkrika jordbruksområdena. Från Mälardalen, Östergötland, Öland-Gotland etc. finns endast få och svårtydbara lämningar av järnhantering. Slagger, ämnesjärn och smideslämningar tyder dock ofta på bearbetning av järn.

I forntida randbygder som Dalarna och södra Norrland förekommer talrika lämningar av tidig och primitiv järnframställning. Inom Småland sammanfaller forntidsbygd och järnframställningsområde delvis inom Kalmar län. Järnets roll i ekonomisk växelverkan centralbygd–randbygd och som handelsvara uppmärksammas allt mera i modern arkeologi. Därmed återupptas den diskussion som fördes under 1920- och 1930-talen, främst inom Jernkontoret. Viktigt inslag i den nya debatten är det av professor Wilhelm Holmqvist ledda Helgöprojektet. Inom dess ram har de senaste åren betydelsefulla forskningsresultat kring järnets forntida roll uppnåtts.

De moderna forskningsmetoderna har bl.a. omfattat arkeologiska fältundersökningar, metallurgiska analyser och smidestekniska undersökningar. Det är angeläget att den primitiva järnhanteringens geografiska utbredning utreds. Därmed kan en referens till olika analyser skapas. I denna rapport berörs frågor kring ”kartografisk järnanalys”.