OM OSS / Vårt bibliotek / Bergwerkslexicon

Bergwerkslexicon: S

Saffian kallas vid alunverken rå och oraffinerad alun, hvilken af den kokade alunluten, innom 4 elle 5 dygn, sätter sig i saffianskaren, eller växtbingarne, uti små octaëdriske crystaller, som en skorpa, omkring sidorne af karet. Denne är den renaste och bäres til vaskhuset, at tvättas och sedan uti raffinerpannan vidare uplösas samt raffineras; men den saffian, som sätter sig på bottnen af karet, är oren och blandad med ochra, eller slam, samt får namn af Ibäring, emedan den åter upbäres på rålutspannan, kort för lossningen, at där tilgodogöras. Se Alunsjudning.
Vid Saalfeldiska alunverket tilsättes urin så väl uti svalkaret, som uti saffianskaret, hvilket senare kallas Schüttelkaste. Härutur sätter sig saffian helt fin, under namn af Alaunmehl, som sköljes och sedan kokas med friskt vatten, til dess luten, efter prof, befinnes nog stark och anskjuter i köld, då den öses uti et annat kar, eller Läuterkasten, at där på insatte stänger anskjuta, hvilken anskutne alun åter upsjudes och ändteligen slås i alunfatet, eller das Wachsfass, at där i klump sammanväxa. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergwerke, s. 403.

Saffianskar kallas vid alunsjudning de uti saffianshuset uti jorden nedsatte kistor, af väl sammanfogade och starka plank, så stora at 6 stycken kunna innehålla så mycket lut, som rymmes uti en dubbel alunpanna. Desse crystallisations-kistor, eller fat, kallas vid vitriolsjudning växtbingar, på Tyska Bingen. Se Saffian.

Safflor, Zafflor, Zaffera. Under detta namn förstås egenteligen vid Sachsiska koboltverken, eller blåfärgs- fabriquerne, den rena koboltmalm, som blifvit finbokad och calcinerad, samt blandad med 3dubbelt bokadt qvarts- eller kiselmjöl, och således färdig prépareradt at uti smälthetta gifva blått glas. I sådant tilstånd fuktad med vatten, och inpackad uti små fastager, har den under detta namn blifvit försåld til Holland, Frankrike, England och flerestädes, endast för at nyttjas vid porcellains- och faïance-fabriquer, samt för kakelugns- och krukmakare, til blå målning på deras arbeten, eller ock för andre konstnärer til blå emailler och glas, då tilsats göres med pottaska, blyglas, eller andre emaille-flusser.
Det blå glaset, som af samma ämne smältes vid blåfärgs-verken, och males til fina pulver af skiljaktiga blå couleurer, får i allmänhet namn af Schmaltz och bör ej med safflor confunderas. Se Schmaltz.

Saffranskoppar, Se Kopparsaffran.

Saft kallas vid rännverkssmide den smälte, flytande och qvicka järnslaggen, hvaruti järnet vänder sig til smidighet, eller färskar.

Sahl, Sadel, eller Salning, kallas vid en stånggång til pumpverk en liten träklots, fästad på stången, där den går igenom gaffelen, på en hängarm, at tjena för en så kallad Sko, som eljest brukas af järn. Se ordet Stånggång.
      Vid hammarställning, i stångjärnssmedjor, utmärkes med namn af Sahl en på slagträdet fästad stark klots, hvaruti den främsta standsulan, eller kroksulan, är inhuggen. Se Hammarställning. Än bättre är, om en sådan sahl gjutes af tackjärn och knäppes omkring slagträdet, med insänkningar för begge standsulorne, hvilka också kunna vara af tackjärn, som uti England och flerestädes brukas med förmån.
      Salning heter ock på en hammarhjulstock en ring, eller fordring, af såväl sammanfogade stockändar, som göres omkring hjulstocken och fästes med starka järnringar på det stället, där lyftarmarne komma at sitta, til styrkan för samma armar, äfvensom för hjulstocken. Är dock onödig, då lyftarmsring brukas af tackjärn.
      Sahl (Sattel) betyder äfven et Sänke, som klensmeder fästa uti smedjestädet, då värjeklingor smidas, eller något som fordrar annan skapnad än den som på släta städet kan åstadkommas, såsom då tänder på sågblad skola uthuggas m.m. Se Sänke.
      Sahl vid tråddragerier är et något platt och på flata sidan litet kilformigt trädstycke, hvarpå tråd- eller dragtången är fästad, och hvarpå den åker, under dragningen fram och åter, emellan tvenne lister, eller så kallade skyllror.

Sal ammoniacus fixus är et jordiskt medelsalt, som består af kalk, förenad med koksaltsyra, och erhålles, då en del fin rifven salmiak blandas med 2 delar pulveriserad bränd kalk, och med hastig hetta smältes uti en digel för insats-pust, samt utgjutes, då det är qvickt flytande som vatten, uti en järnmortel, eller på risplatten. - Af den qvicka smältning, som kalken härvid erhåller, kan salmiakens nytta intagas, då den brukas uti flusser för järnprof, där någon kalk tillika är tillstädes, eller där brändt äggskals-pulver, efter proberares föreskrift, tilsättes. Detta salt tjenar och vid stålhärdning m.m. Se Järnets Historia, s. 882, 998. Uti öpen luft och fuktigt rum deliquescerar detta salt, eller går til et vatten, liknande en klar olja, och får då namn af Kalkolja, eller Oleum Calcis per deliquim, bestående af samma delar, nemligen af kalk, uplöst uti saltsyra, med tilhjelp af den utur luften attraherade fuktigheten.

Sal Arsenicale är et neutralsalt, bestående af et alkali fixum vegetabile, förenadt med arsenik-syra. Det förtjenar at vara bekant, i anseende til dess tillämpning uti metallurgien, samt för konster och handtverk. Detta salt beredes, efter dess upfinnares, Herr MACQUERS, method, således: at lika delar hvit arsenik och renad saltpetter läggas uti retort och distilleras, med en försiktigt ökad hetta, til dess retorten börjar glödga. Uti recipienten erhålles då, med föreslagit vatten, en blåaktig saltpettersyra, och uti retorten återstår en smält massa, hvit, tät och eldhärdig, som kan uplösas uti varmt vatten, filtreras, evaporeras och crystalliseras til et neutralsalt, uti fyrsidige prismatiske crystaller, med pyramidaliske spetsar.
      Detta arseniksalt, eller den förenämde saltmassan, smälter lätt uti öpen digel, utan at någon arsenik däraf bortgår, allenast intet uti bränbart ämne tilkommer, hvaraf det snart decomponeras; men med mineralsyror sker ingen decomposition.
      I anseende til dess beståndsdel uti smälthetta, är det ock bekant under namn af Arsenicum fixum, och emedan dess syra antager metalliskt lynne, så snart något bränbart tilkommer, tjenar det förnemligast såsom tilsats, då arseniken genom smältning skall förenas med någon metall, til exempel med koppar eller messing til Hvitkoppar. Se detta ord. På lika sätt kan äfven arsenik-metallen, med tilsats af et bränbart ämne, lätteligen därifrån sublimeras och erhållas uti regulinisk form.
      Detta metalliska salt är äfven nyttigt uti glas-tilverkning, at befordra glasets klarhet. Uti glasflusser bidrager det både til lätt smältning och til färgens förhöjande på rubin- och saphir-fluss, där purpura mineralis, eller där kobolt ingår; men färgor af andre metalliske kalker blifva däraf flyktige.
      Den svårsmälte platina kan härmed uti stark hetta blifva flytande och gjutas i formor, hvarefter den uti platina ingångne arseniken kan därifrån utdrifvas genom glödgnings-hetta. - En liten tilsats af samma salt uti silfver-slaglod gör at det blifver ganska qvickt flytande.
      Åtskillige nyttige compositioner med detta arseniksalt, för konster och handtverk, skola af Herr BEAUMÉ vara påfundne, men äro ännu obekanta. Mera härom ses uti Herr MACQUERS Chymie och uti dess Dictionn. de Chymie, artic. Sel neutre arsenical. Det kan väl också göras uti öpet käril, om en blandning af lika delar arsenik och saltpetter updrages skedtals, i små repriser, uti upglödgad digel at detonera; men en stor del arsenik går därvid förlorad och saltmassan blifver därefter så alkalisk, at den drager fuktighet utur luften och kan ej crystalliseras.

Sal fusibile microcosmicum är et crystalliniskt neutralsalt, som består af acidum phosphori, förenad både med alkali minerale och alkali volatile urinosum tillika, jemte någon smitta af koksalt. Det har sitt namn af Microcosmus, som betyder lilla verlden, hvarmed människan betecknas; emedan det har sitt ursprung af människo-urin. Det hörer väl således icke ensamt til mineralriket; men som dess beståndsdelar äfven finnas i det riket, och det tillika är et kraftigt lösande medel vid mineraliers undersökningar och uti emaillekonsten m.m., så förtjenar det här sitt rum.
      Dess beredning är uti chemien bekant och finnes i synnerhet beskrifven af Herr MARGRAF uti andra delen af dess Chymische Schriften s. 81 o.f. Dess kännemärken äro: at det på ytan gifver ingen smak, utan endast en liten kyla: fatescerar, eller sönderfaller intet til pulver uti luften: sprakar intet på glödgande kol: uti smälthetta skummer sig litet, under det at crystallisations-vattnet bortgår, nästan som borax: vid stark hetta, för blåsrör på kol, smälter til klar genomskinlig pärla, som giver et phosphoriskt sken och behåller, efter afsvalningen, sin genomskinlighet, samt kan väl då åter uplösas i vatten, men ej vidare bringas til crystallisation: är ganska eldfast; men genom distillation uti retort kan en flyktig salmiakspiritus utdrifvas, hvarefter återstoden, som är den phosphoriska syran, sedan kan uthärda den aldrasträngaste hetta, utan at blifva flyktig. I anseende til dess nytta, är sal fusibile i synnerhet kändt som en tjenlig fluss til strängsmälte stenars och metalliska kalkers vitrification.
      At återstoden efter nyss förut nämde distillation är en syra, synes däraf at den, efter uplösning i vatten, gäser med alkalier: fäller alla uplösningar, som äro gjorde med alkali, och uplöser de fleste metaller mer och mindre, utom guld, silfver och vismut, men på torra vägen förslaggar alla oädla.
      Med bränbart ämne, såsom sot, gifver sal fusibile uti distillation med stark hetta den bekanta phosphorus urinæ.
      Huru deta saltest phosphoriska syra kan skiljas därifrån, samt huru det är et mineraliserande ämne för metaller, se ordet Phosphorisk Syra.
      Vidare om detta märkvärdiga salt och dess syra, samt om dess förhållande med metaller och jordarter, ses af Herr MARGRAFS förenämde därmed gjorde många rön.
      Utom den nytta, som af detta salt kan dragas uti Chemien och Experimental Physiquen, samt vid malmers och stenars försökande med blåsröret, tjenar det äfven med mycken förmon vid emaileglasers och färgors beredning. Af silfver kan därmed erhållas den skönaste höggula emaillefärg, om, til exempel, en solution af fint silfver uti skedvatten utspädes med fyra gångor så mycket distilleradt vatten, och därtil småningom slås en mättad uplösning af sal microcosmicus, til dess ingen grumling mera visar sig, eller til dess silfret fullkomligen blifvit fäldt til en gul kalk, hvilken då ganska väl edulcoreras, eller tvättas med varmt vatten, blandas sedan med litet fin porcellainslera, eller med Herr MONTAMYS emailleglas, updrages med pensel på emaillegrund och inbrännes efter konstens reglor.
      Om järn är uti skedvatten uplöst, kan det fällas til en hvit kalk med en solution af sal microcosmicus uti vatten. Denne kalk är ganska lättsmält för blåsrör och lampeld, samt gifver en glaspärla af svartaste färg. Med litet blå schmaltz och tjenlig emaillefluss blandad, kan denne färg med mycket förmån nyttjas til svart målning på emaille, hälst den tillika är biståndig uti stark hetta, som af andre svarta färgor ej kan väntas. Se Järnets Historia s. 658, 827.
      En ren och hvit tennkalk, beredd genom calcination, går uti smälthetta ti let ganska hvitt opakt glas med detta salt, hvilket således är en ypperlig ingrediens för hvit emaille-grund.
      Åtskillige andre metaller kunna ock fällas med detta salt, såsom:
      Järn ej allenast utur solution i skedvatten, som redan är nämdt, utan ock, utur uplösningen i saltsyra, til en seg massa, som likväl smälter i vatten.
      Bly utur saltpettersyra til hvitt pulver.
      Tenn utur solution i aqua regis.
      Qvicksilfver utur uplösning i saltpettersyra.
      Vismut utur samma syra til hvitt pulver.
      Zinken fälles därmed svårligen.
      Kopparen faller ock därmed til hvit kalk.
      Guld utur aqua regis har därmed icke kunnat fällas.
      Då detta salt är uplöst uti 2 eller 3 delar vatten, précipiteras äfven därmed åtskillige jordarter, såsom:
      Kiseljorden utur liquor silicum.
      Kalkjorden utur dess uplösning i saltsyra, eller utur sal ammoniacum fixum, faller helt hvit och blifver, efter saltets utlakning med vatten, til en seg massa som et fogellim, hvilken på intet sätt kan lösas med kokande vatten, som tyckes vara en märkvärdig omständighet. Efter torkning, och uti stark hetta, går denne massa först til pulver och sedan til en glasig slagg.

Sal mirabile Glauberi, Se Glaubersalt.

Salacites (Weidenblåtterstein) är en fin flolägrig kalksten, som har färg och intryck af bladen på sälj, eller vide. Hörer således til Phytotypolithi, eller örters aftryck uti stenriket.

Salamander. Detta namnet är väl egenteligen tilsagt en art af ödla, som föregifves af naturen vara begåfvad med en saft, hvilken hastigt släcker elden, så at djuret intet förbrännes, om det springer därigenom. Men hos gamla auctorer förstås också Byssus, Amiant, eller Asbest, under samma namn, hvilket således skulle utmärka deras oföränderlighet uti eld. Se Berglin.

Salband (Saalband, Harnisch) sägas malmgångar hafva, då malmen med dess gångararter intet är Anvuxen, eller instänkt uti den allmänna därutom varande bergarten, utan har därifrån en riktig aflossning, som består uti någon tunn beklädning af en fin Lera, Skimmer, Sliberg, Hornberg, Talk- eller Speckstensart, eller dylik. Gången säges då föra salband. Vid tyska bergverken heter det: der Gang führet einen glatten Harnisch. Men om gången allenast med en tom rämna, eller lossna, är skild ifrån hällearten, bör det för redighet skul ensamt få kallas Aflossning (der Gang hat eine glatte Ablösung). Släppsköl har väl samma bemärkelse, men torde endast böra brukas vid de lossnors utnämnande, som förefalla innom gången, hvarest sådane släppskölar, eller aflossande rämnor, kunna visa sig uti åtskillige directioner, eller både härs och tvärs, som man brukar säga, och hvaremot malmen med dess gångsten och gångart under brytningen aflossar stycketals, med släta, halkande sidor, uti åtskillige vinklar.
Vid järngrufvor får malmgångens salband i synnerhet namn af Sli, Sliberg, eller Skinslag (Se detta ord), såsom merendels bestående af sega och hala bergarter, men kan ock på några orter bestå af hvita eller röda kalk- och spatarter, hvilka då gemenligen falla skifrige, eller likasom tilhopaklämde emellan malmgången och hällearten.

Salfva vid messingsbruk, Se Salva.

Salmiak är et fullkomligt neutralsalt, bestående af saltsyra mättad med alkali volatile. Hos äldre auctorer har detta salt fått ganska många olika namn, hvaraf Herr CASPER NEUMAN upräknar intet mindre än 48.
      Den allmänna salmiaken, som finnes uti köpmansbodar, kommer merendels ifrån Ægypten, öfver Holland, uti runda kakor, omkring 2 tum tjocka och 8 a 9 tum i diameter, något skåliga på den ena och litet uphöjde på den andra sidan. Uti brottet visar den sig mera hvit och crystallinisk åt den ena, än den andra sidan, dock utan at innehålla något crystallisations-vatten, hvilket äfven är et bevis at desse kakor icke tilkommit genom uplösning och inkokning, utan endast genom sublimation, och därvid antagit figuren at sublimations-kärlet.
      Salmiak har en stark stickande smak, men utan at hvarken syra, eller alkali, däruti kännes rådande. Med lakmus kan likväl någon rodnad upkomma, som tyckes gifva tilkänna et litet öfverskott på syra, ehuru begge desse beståndsdelar äro merendels til lika mängd.
      Uplöses lätteligen uti tredubbelt så mycket kalt vatten, men uti kokhetta kunna 2 delar salmiak lösas uti 3 delar vatten. Under uplösning i vatten förökar den kölden til några och 20 grader.
      Salmiak löses äfven uti spiritus vini, som icke händer med andre salter och, om uplösning sker med kokhetta, sätter den sig sedan efter afkylningen.
      Utur solution i vatten crystalliseras salmiak i form af snöflockar, eller uti lätta och löst sammansatte crystaller af små strålar, hvarifrån anra mindre utgå.
      Uti öpen eld förflyger den helt och hållit med hvit rök, utan särdeles lukt, men emot brinnande kol ger en vacker blågrön låga, och om et kalt järn hålles däröfver, sätta sig små dråppar därpå, som äro af saltsyran, men alkali, som gifvit den blå lågan, förflyger.
      Uti glaskålf, över modererad hetta, sublimeras helt och hållit, samt renas därigenom, efter crystallisation.
      Med bränd kalk sammanrifven gifver en genomträngande lukt, som är den flyktiga alkaliska spiritus, känd under namn af Stinkspiritus. Salmiak kan således på flere sätt decomponeras, såsom: om en del pulveriserad blandas med 2 delar fint rifven, bränd och släckt kalk, eller krita, och distilleras uti retort med väl förluterad förlaga, erhålles denne stinkspiritus uti liquid form, uplöst af det vatten, som kalken, eller kritan, innehåller. Återstoden i retorten är då Sal ammoniacus fixus. Se detta ord. - Med torrt alkali fixum, såsom pottaska, eller ock med alkali minerale, distillerad, öfvergår alkali volatile och sublimerar sig som et hvitt salt uti retorthalsen. - På lika sätt decomponeras den äfven af metaller, såsom genom distillation med blykalk eller mönja, då saltsyran förenar sig med blyet och utgör et hornbly, eller plumbum corneum, som återstår uti retorten. - Med silfver distillerad, öfvergår äfven alkali volatile och residuum är luna cornua.
      Blandad med crocus martis, blodsten, eller andra malm- och stenarter, som innehålla något järn, sublimerar sig salmiaken uti tjenligit käril, öfver glödgnings-hetta, i form af tunna fjäll, och medtager en god del af järnet samt får däraf en brandgul färg, under namn af Flores, eller Ens martis. Med kopparkalk på lika sätt sublimerad gifver blågröna flores af kopparen, som Ens Veneris kallas. Se desse ord.
      Flere salmiakens egenskaper kunna inhämtas af Hr. MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Ammoniac.
      Salmiaken finnes af eldens verkan producerad naturlig vid Vesuvius, uti bergets, eller lavans håligheter sublimerad. Likaledes upstiger den såsom ånga, eller rök, utur håligheter i jorden, vid Solfatara, och samlas uti krukkäril, som stjelpas öfver den upstigande ångan. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 235. Den rätta naturliga salmiaken kommer ifrån Kalmuckiet, hvarest den skall finnas på berg och stenar sublimerad, samt föres til myckenhet med caravaner til Siberien. Se VOGELS Practisches Mineral-System, s. 290. Sådan är ock den som finnes uti Asien, under namn af Meccora Salmiak.
      Med konst göres den til största mängd uti Ægypten, allenast genom distillation uti stora glaskålfvar, af det sot som med mycken flit samlas efter förbränd träck af cameler, kor och all slags boskap, som uphämtas af fattigt folk och, tillika med torra växter, eller halm, brukas til bränsle uti detta skoglösa land. Jemte det flyktiga saltet, finnes häruti mycket koksalt af de saltaktige växter, som boskapen förtär, och hvarvid således ingen vidare tilsats behöfves, hvarken af salt vatten, eller urin, som någre föregifvit. Huru härmed tilgår finnes omständeligen beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1751, s. 258, jemte salmiakens Historia därsammastädes, s. 241, 265, 267.
      Uti sot af andre förbränlige ämnen, såsom af dytorf, äfven af det sot som kommer af en bitumineus alunskiffer, uptäckes en flyktig salmiak-spiritus vid sammanrifning med kalk. Af det sot, som den Holländska bräntorfven ger, kan äfven en verkelig salmiak sublimeras, emedan samma torf tillika innehåller någon koksaltsyra.
      Af Herr BEAUMÉ uti Paris, samt på Herrar GRAWENHORSTARS fabrique uti Brunschwig, tilverkas äfven salmiak. På hvad sätt är ej allmänt bekant. Uti Stockholms Posttidningar för 1786, N:o 87, nämnes äfven ifrån Wien at en Herr SOLLHEIM därstädes fått 1000 ducaters försträckning til en fabriques inrättande för salmiaks tilverkning på Ægyptiska viset.
      Åtskillige chemici hafva sedan arbetat på denna uptäckt, och sökt at finna någon genväg, hvarigenom salmiak kan tilverkas med så liten kostnad, at den med vinning kunde afsättas.
      Herr ALBERTI har år 1780 härom utgifvit en afhandling, kallad: Grundliche Anleitung zur Salmiak-Fabrique. Här upgifves allenast den genaste vägen at, genom distillation med vitriolsyra, erhålla koksaltsyra och likaledes at, genom distillation, utbringa en flyktig alkalisk spiritus af urin och andra lättfångne ämnen ifrån djurriket, såsom af åtskillige skrädor, hvilka af hudar och skinn kunna fås, utan betalning, hos garfvare och sämskmakare. Då saltsyran vidare mättades med det flyktiga alkali, erhölls naturligen och på det enklaste sättet, genom behörig evaporation och crystallisation, en ordentelig salmiak, hvilken sedan genom sublimation bracktes i form af en conisk kaka, af lika egenskaper och utseende som den Ægyptiska salmiaken.
      Af återstoden efter salsyrans distillation, som nu bestod af vitriolsyra och koksaltets alkali minerale, erhölls sedan genom utlakning och crystallisation et riktigt glaubersalt, som då, i anseende til dess medicinska nytta, kunde lindra kostnaden vid salmiakens tilverkning på denna vägen.
      Herr GREN har sedan försökt at på en mindre kostsam väg vinna samma ändamål, nemligen endast genom koksaltets, eller dess moderluts, förening med alun och genom alunjordens fällning med flyktigt alkali, på hvilket sätt koksaltets syra, medelst den lösblifne vitriolsyran, äfven blifvit fri och kommit uti förening med det tilsatte flyktige alkali, samt således, utan sublimation, frambrackt en ordentelig salmiak. Härjemte har af koksaltets moderlut kunnat erhållas magnesia alba: af aluns fällning en nyttig alunjord och, af dess syras förening med koksaltets alkali minerale, det bekanta Sal Glauberi, hvilka producter kunna alla bidraga at minska omkostnaden på tilverkningen af salmiak. Åtskillige härmed anstälde försök finnas omständeligen utförde uti CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2:dra Bandet, s. 312-331.
      Af det eljest merendels onyttiga trangrumset, som samlas til öfverflöd til silltrans kokning och merendels bortkastas, skulle och förmodeligen med god utkomst salmiak kunna tilverkas, sedan nu mera af Herr MÖLLER blifvit utrönt at detta grumset innehåller en betydande del volatilt alkali, som, med koksaltsyra på behörigt sätt förenadt, skulle genom sublimation uti tjenlige glaskäril producera detta salt, hvarom ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1787, sid. 81 och följ., som med vidare rön i detta afseende tyckes förtjena at utföras.
      Uti konster och handtverk är salmiak af en betydande nytta, såsom: uti chemien beredes däraf det för medicin så oumgängeliga Sal volatile och Spiritus Salis Ammoniaci.
      Salmiak, sublimerad med sten- eller jordarter, uptäcker deras minsta järnhalt med gula flores.
      Uti proberkonsten, blandad med flussen för järnmalmer, som naturligen eller med tilsats medföra någon kalk, bidrager den til en qvick och lättflytande slagg, samt til järnkornens förening och samlande.
      Vid förtenningar på koppar, och i synnerhet på järn och messing, är den en oumgängelig tilsats, för at befordra tennets fästande på desse senare metaller, och den förutan kan ej heller messing med tenn sammanlödas.
      Med salmiak-spiritus kan kopparens minsta närvaro uti någon syra uptäckas af den blå färg, som då upkommer.
      Om 2 lod pulveriserad salmiak blandas med 4 lod af någon sönderkarfvad välluktande ört, och därtil sättes et lod alkali fixum, eller sal tartari, jemte 2 skålpund spiritus vini, och distilleras genom glaskäril med alembique, så erhålles därmed en välluktande spiritus af hvad ört som hälst, såsom af lavendel, angelica eller dylikt.
      Om salmiak blandas med hälften pottaska och 1/3:del spanskgröna, samt tilräckeligit gement bränvin, och denne blandning distilleras uti kopparpanna, får man däraf en blå förgiftig stinkspiritus, som utan olägenhet af lukten dödar alla slags väggmaskar och insecter.
      Om ren pulveriserad salmiak blandas med torrt calcineradt alkali fixum uti flaska, och några dråppar lavendel-olja drypes därpå, får man en behagelig lukt af sal volatile oleosum, då flaskan öpnas.
      Om lika delar salmiak och pottaska blandas uti lika mycket vatten, som salmiaken väger, så erhålles däraf genom distillation den egenteligen så kallade Stinkspiritus. Men om istälelt för pottaska tages bränd kalk, fås däraf en mera corrosiv Spiritus volatilis. Många flere producter af detta ämne kunna inhämtas af WALLERII Chemia Physica, 2 Del., Cap. 8.
      Om egenskaperne af Sal ammoniacus fixus ses under detta namn. Huru kopparvitriolens uplösning med kalkolja kan fällas til grön färg, se Berggrönt.
      Huru kopparen uplöses uti salmiak-solution med vatten til en vacker grön färg, se ordet Brunschvigergrönt.
      Salmiak har äfven mycken nytta uti fyrverker, til frambringande af en skön blågrön låga.
      Grön eld göres af en del salmiak, som blandas med 2 delar spanskgröna och inröres uti smält hvit kåda, eller pix burgundica, 2 delar, hvilken blandning, efter afsvalnandet, pulveriseras och inblandas uti fyrverkeri-satsen.
      Blå eld erhålles, om calcinerad kopparvitriol blandas med litet zinkvitriol, eller Galitzenstein, och insmältes som sagt är med hvitt harts. Likaledes vinnes en skön blågrön låga, om stobiner af bomull, eller dylike förbränlige saker, indoppas uti uplösning af koppar uti salmiak-vatten, och sedan torkas samt antändas uti lufteldar.
      Andre syror, förenade med alkali volatile, utgöra äfven särskilte arter af salmiak. Således upkommer, til exempel:
      Sal ammoniacum secretum Glauberi, om salmiak, efter Glaubers sätt, decomponeras med vitriol-syra, som då förenar sig med alkali volatile och utdrifver saltsyran, samt utgör med samma alkali en vitrolisk salmiak, hvilken uti vissa delar har den allmänna salmiakens egenskaper, men nyttjas intet nu mera hvarken uti konster, eller uti medicin.
      Sal ammoniacum nitrosum upkommer genom saltpettersyrans förening med alkali volatile, antingen genom sammanblandning, eller ock därigenom at salmiaken decomponeras af denne syra. Detta nitrum ammoniacale har, ibland andra, den särskilte egenskapen at uti glödgnings-hetta, utan tilsats af något bränbart, taga eld och detonera med häftighet, hvarföre det också får namn af Nitrum Flammans.
      Flere salmiak-arter, som upkomma af flyktigt alkali med vegetabiliske syror, höra ej til detta rum.
      Sal fusibile microcosmicus är äfven en salmiak, som under dess egit namn beskrifves.

Salt (Salz). Detta namn, af nyare naturkunnige tagit uti vidsträckt förstånd, tillägges alla de mineral-rikets kroppar, som kunna uplösas uti en viss mängd vatten, då de förut äro brackte til et fint pulver.
      Efter detta allmänna begrepp räknas ibland salter alla de mineralier, som på det högsta fordra til sin uplösning 1000 gångor mera kokande vatten än deras tyngd utgör. Således komma äfven under detta namn åtskillige arter, som vanligen äro räknade til stenar, såsom Kalk, Gips och Tungspat, så vida de uti en sådan mängd vatten äfven äro löslige. Det är nödigt at sätta förenämde gräns för lösligheten, i anseende därtil at flere jordarter kunna gifvas, som fordra än större mängd vatten, om de til någon liten del däruti skola lösas, hvilka då intet få nämnas ibland salter.
      Efter et mera inskränkt begrepp, hafva til salters andra kroppar för detta icke blifvit räknade, än sådane, som icke allenast äro löslige uti vatten, utan ock gifva någon smak på tungan; men smaken är hos en del salter föga märkelig. Crystallinisk form kan ej heller blifva något kännemärke, emedan salter gifvas, som ej kunna crystalliseras, och äfven finnas mångfaldiga slag af crystaller, som på intet sätt kunna bevisas innehålla något salt, eller därifrån hafva sitt ursprung.
      Salter fördelas allmännas uti Egenteliga (Salia propria) och Analogiske.
      Til de förra höra sådane, som hel och hållne äro saliniske och kunna utan någon återstod lösas uti vatten.
      De senare, eller analogiske, kallas i allmänhet Medelsalter och äro sådane, som, jemte den saliniska beståndsdelen, innehålla något ämne utur mineralriket af främmande natur och egenskap.
      Egenteliga salter fördelas uti trenne hufvudsorter, nemligen: Syror, Alkalier och Neutralsalter.
      A) Mineraliske syror hafva i synnerhet följande kännemärken, såsom: - en egen bekant smak: - Någon förvandtskap med vatten, som de draga til sig utur luften, fast mindre häftigt än en del lutsalter: - Förbyta de fleste växtrikets blå safter til rödt. - Förena sig häftigt med alkalier. - Uplösa en del jord- och stenarter samt metaller.
      De förekomma i synnerhet med följande namn, hvarunder de särskilt vidare beskrifvas, såsom:
      1:o. Luftsyra.
      2:o. Vitriolsyra; af lika egenskaper med svafvel- och alunsyra.
      3:o. Saltpettersyra.
      4:o. Saltsyra.
      5:o. Flussspatssyra.
      6:o. Arseniksyra.
      7:o. Molybdensyra. Se Molybdena.
      8:o. Tungstenssyra. Se Tungsten.
      9:o. Phosphorisk Syra.
      10:o Boraxsyra. Se Sedativsalt.
      11:o. Bernstenssyra.
      B) Alkaliske salter förklaras til deras förändringar och egenskaper under ordet Alkali.
      C) Neutralsalter kallas egenteligen de, som äro sammansatte af alkali uti förening med någon syra. Ibland en mängd af sådane salter kunna här allenast nämnas de förnemsta, som stundom finnas af naturen tilkomne i mineralriket, eller uti naturliga vatten och jordarter. Sådane äro:
      1:o. Tartarus Vitriolatus, bestående af alkali vegetabile och vitriolsyra.
      2:o. Saltpetter (prismatiskt), af alkali vegetabile förenadt med saltpettersyra.
      3:o. Sal digestivus Sylvii, af alkali vegetabile med saltsyra.
      4:o. Sal mirabile Glauberi, af alkali minerale och vitriolsyra.
      5:o. Cubiskt Saltpetter (nitrum cubicum), af alkali minerale med saltpettersyra.
      6:o. Koksalt, af alkali minerale med saltsyra.
      7:o. Sal Secretum Glauberi, af alkali volatile med vitriolsyra förenadt.
      8:o. Nitrum flammans, af alkali volatile med saltpettersyra.
      9:o. Salmiak, af alkali volatile med saltsyra. Tilkommer vid Solfatara uti Neapel.
      10:o. Borax, eller Tinkal, af alkali minerale, med boraxsyra eller sedativsalt mättadt.
      11:o. Alkali vegetabile aëratum, eller alkali med luftsyra mättadt.
      12:o. Natron, af alkali minerale med luftsyra. Finnes ömnigt uti Asien och Africa; äfven utvittradt uti urgamla källarhvalf, under namn af Mursalt.
      13:o. Alkali volatile med luftsyra, uti brunnsvatten vid London.
      Desse trenne senare salter med luftsyra kunna crystalliseras, och höra således icke til rena alkalier.
      D) Analogiske, eller medelsalter, fördelas uti Jordaktiga, eller terrestriska, och Metalliska. Til de förra, eller
      a) Terrestriska, räknas
      1:o. Tungspat, som består af Tungjord med Vitriolsyra. Anses likväl allmänt som stenart. Se Tungspat.
      2:o. Gips, eller Selenit, af kalk med vitriolsyra mättad. Se Gips.
      3:o. Calx nitrata, af kalk med saltpettersyra. Finnes uti några Franska kritberg. Se Saltpetter.
      4:o. Sal ammoniacus fixus, af kalk med saltsyra. Förekommer ofta uti vatten.
      5:o. Calx aërata, eller kalk med luftsyra, finnes uti åtskillige brunsvatten, som hårda vatten kallas.
      6:o. Bittersalt, Engelskt, eller Seidschützer salt, består af magnesia alba med vitroilsyra förenad.
      7:o. Magnesia nitrata, salita och aërata, äro mera sällsynte.
      b) Metalliske medelsalter äro:
      1:o. Kopparvitriol, blå, af koppar uplöst uti vitriolsyra.
      2:o. Järnvitriol, grön, af järn uti vitriolsyra.
      3:o. Ferrum aëratum, eller järn uplöst af luftsyra, finnes uti de fleste martialiska surbrunnar.
      4:o. Nickel-vitriol, af nickel-metall uplöst med vitriolsyra.
      5:o. Zinkvitriol, eller Galitzenstein, af zink uplöst uti vitriolsyra. Om desse vitriolarter se Vitriol. De öfrige metallers vitrioler äro antingen med konst beredde, eller ännu til deras naturliga form okände. Utom förenämde neutral- och medelsalter, gifvas ock uti naturen:
      c) Tre- eller flerfaldige salter, som innehålla, jemte alkali och syra, något jordaktigt, eller ock flere metaller, såsom:
      Bergsalt, eller koksalt, innehåller, jemte alkali minerale och saltsyra, ofta magnesia alba.
      Bittersalt kan ock innehålla järn.
      Alun kan vara smittad af järn och stundom af kobolt.
      Kopparvitriol kan medföra järn och zink.
      Järnvitriol kan tillika innehålla nickel, och så vidare.
      Mera härom ses uti Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, s. 21 o.f. Vidare kan jämnföras hvad under salters, jord- och stenarters samt metallers särskilta namn, i samma afhandling anfördt finnes.
      Huru neutralsalter, i synnerhet Koksalt och Sal mirabile, kan decomponeras, så väl af järn, som med osläckt kalk, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779, s. 158, samt Järnets Historia, s. 746.
      Huru många andra neutral- och medelsalter, samt flerfaldige salter, kunna göras med konst, hörer ej til detta rum, men läres af chemien, och kan äfven inhämtas af BERGMANS Disquisitio de Attractionibus electivis, uti dess Opusc. Chem. Vol. III, s. 291 o.f.
      Om en besynnerlig art af medelsalt, som vid Umeå stad funnits på jorden utrittradt som en hvit snö och, efter crystallisation, liknat sal mirabile Glauberi, men blifvit af Herr SALBERG angifvit för natron, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 235.
      Om en dylik vittring jämnför Sältingsjord.
      Om salter kan ock jämnföras orden Medelsalt, Neutralsalt och Tartarus Vitriolatus.
      Salternes känning, til alla deras egenskaper och förhållande så väl til hvarandra, som til flera mineralrikets kroppar, är uti chemien en ganska vidsträckt och nödig kunskap. Deras verkan uti bergsmanna handteringen och metallurgien, samt uti konster och handtverk, har äfven vid alla tilfällen, så väl som under deras egna namn, korteligen blifvit anmärkt.
      Neutralsalter, som upkomma af alkalier uti förening med växt- eller djurrikets syror, höra ej til detta rum.
      Om Phosphorisk syra, mättad med alkali minerale, se Sal fusibile microcosmicum.
      Redigaste begrepp om salter i allmänhet kan i synnerhet inhämtas af Herr MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Sel.

Saltaska (Scherp, eller Salzschmand) kallas vid saltsjuderierne det sediment, eller den jord- och stenaktiga materia, hvilken skiljer sig ifrån saltvattnet, eller solan, dels under det vattnet passerar igenom gradérverket, hvarest inlagt ris och törnbuskar af denne saltaskan blifver incrusteradt; dels ock afsätter vattnet detta främmande ämnet, såsom en tophus, på bottnen af pannan, hvaruti saltsolan sedan inkokas, på lika sätt som det så kallade Pannhack vid alunsjudningen. Saltaskan kan således vara af olika beskaffenhet efter de särskiltae jordarter, som solan kunnat innehålla. Där koksalt tilverkas af hafsvattnet, består den både af magnesia alba och någon kalk, jemte litet lera och salt. Där kokningen sker af saltkällor, kan den vara mera kalk- och äfven gipsartad; men där orent hafssalt allenast upsmältes, kokas och raffineras, består den til större delen af magnesia alba med litet lera och förbrändt salt, som fäster sig på bottnen af saltpannan och måste som oftast utränsas. - Ren saltaska är dock egenteligen icke annat än magnesia alba, mättad med saltsyra.
Vid Norrska saltverket Wallöe uptages detta sediment med så kallade sättpannor af järnbleck, hvilka nedsättas uti hörnen af saltpannorne, under sjudningen. Se Källsalt.

Saltberg, Se Bergsalt.

Saltblomma kallas vid koksalts raffinerade det saltet, som under crystallisation upväxer på bräddarne af kärlet uti åtskillige greniga figurer.
Saltblomma kallas äfven den vittring af mjöl- eller ullformigt salt, som sätter sig uti torkväder på ytan af den jord, hvilken innehåller koksalt, och räknas för et märke at där söka någon saltgrufva. Man måste dock intet låta sig til den tankan förledas af andra saltaktiga, snölika utvittringar, som stundom visa sig på fet svartmylla och bestå af et flyktigt urinöst salt.

Salthyttor (Kothen, Salzkothen) kallas de stora hus, eller hyttor, hvaruti pannorne äro inrättade för saltkokning. Vid alun- och vitriolsjuderier kallas de här i riket Pannhus.

Saltigt berg kallas af arbetare vid Stora Kopparbergs grufva allehanda bergslag, i synnerhet kalkartade, som äro något lösa och grofgrynige samt mera bekanta under namn af Saltslag. Se detta ord.

Saltjord kallas egenteligen den jord, eller de jordarter, som finnas vid saltgrufvorne och innehålla något bergsalt, samt kunna vara dels gips- dels lerartade, stundom hårdt sammangyttrade med salt, då de få namn af Saltsten. Se detta ord och Bergsalt.
Saltjord (Salzerde), eller jordarter, som innehålla andra salter, såsom saltpetter, alun och vitriol m.m. finnas på många orter, i synnerhet saltpetterjorden. Se samma ord. De andre salter uti jordaktigt lynne äro något sällsynte här i riket, men mera allmänne i andra orter. Se VOGELS Practisches Mineralsystem s. 74.

Saltkokning, Se Källsalt.

Saltpanna (Salzpfanne) är en sådan stor panna, hvaruti antingen saltolja af koksalt, eller luter af andre salter, inkokas til crystallisation. Ju mera vida och mindre djupa sådane pannor kunna vara, dess större yta erhålles för saltluten, och dess fortare går kokningen och utdunstningen af vattnet. För koksalts tilverkning och raffinerade brukas pannorne af tjocka smidde järnplåtar, som här i riket tilverkas under namn af Saltpanneplåtar. Se detta ord. Vid Wallöe saltverk uti Norige brukas de uti aflång fyrkant, 19 fot långa och 16 fot breda samt 1 ½ fot djupa. Häruti inkokas saltsolan på 12 timmar, efter flere påspädningar, och vinnes då först et mindre rent salt, som åter upsättes på en ny saltsola samt undergår en ny kokning, hvarvid rent salt erhålles, som då Verksalt kallas och uptages uti coniske spjelkorgar, hvilka ställas öfver pannan, at det liquida får afrinna, hvarefter saltet uti särskilt varmrum torkas. Efter en pannas kokning, som påstår 3 ½ dygn, skall ungefär 25 tunnor salt kunna erhållas, och äro där sex sådane pannor gångbare. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 64.
      På andre orter, såsom uti Holland och England, brukas til saltraffinaden runda pannor, helt grunda, men af ansenlig vidd, gjorde af sammannaglade saltpanneplåtar.
      För pottaskesjudning och raffinerade måste pannorne vara af stadigt tackjärn gutne, emedan detta salt måste til torrhet inkokas.
      För andre salter, som alt för starkt angripa och lösa järnet, såsom för alun och vitriolarter, göras de af sammanlödde blyplåtar. Se Alunpanna och Vitriolsjudning.
      För saltpetter brukas pannorne vanligen af koppar. Se Saltpettersjudning.

Saltpanneplåtar kallas vid järnverken de tjocka smidde plåtar, som här i riket tilverkas, merendels vid vanlige stångjärnshamrar, 10 a 11 qvarter långa, 12 ½ a 13 tum breda och knapt ¼ tum tjocka. De hafva varit en betydande exportvara på Holland och England, och brukas antingen at däraf förfärdiga saltpannor, eller ock at däraf formera kokspisar, eller ugnar, uti cabbysor på skepp, då de enkom därtil beställas under namn af Cabbysplåtar. För salt- raffinaderne uti Holland smidas de efter olika egenskaper til runda pannors sammansättning, såsom: Bodenbleck kallas de, som äro breda uti den ena, men smalare emot den andra ändan. Bottenstycken äro mera breda och kortare. Sidoplåtar äro jämnbreda. Alla efter särskilte mått. Se mine Anledningar til Järn- och Stålförädlingen, s. 100.
Vid saltpanneplåts-smide bör i synnerhet i akttagas at järnet är af mycket god, tät och seg art, samt at de uti kanterne äro väl jämne, hvartil en stark stamp, eller sax, kunde nyttjas efter den modell, som därpå finnes uti Vällofl. Järn-Contoirets Modell-kammare.

Saltpetter, Nitrum Prismaticum, är et neutralsalt, bestående af vegetabiliskt alkali, mättadt med en egen art af syra, tilkommit merendels på jordens öfra bryne, förnemligast under sammanblandade vegetabiliske och animaliske delars uplösning genom förruttnelse. At dess alkaliska grundämne är uti örtriket utan föregången förstöring tilstädes, är af Hrr. MARGRAF och WIEGLEB bevist, men hvadan dess syra härkommer är ej så säkert afgjordt; om icke af den aër purus, eller eldsluft, som atmosphæren allestädes innehåller och som så ömnigt finnes uti saltpetter concentrerad. Se BERGMANS Opuscula Chemica, Vol. II, s. 368. Det berättas at kritartad jord uti Frankrike gifves, som attraherar saltpettersyran, och hvarutur saltpetter, efter någon tids hvila, flere gångor kan utlakas.
      Ibland de första fynd af naturligt, eller gedieget saltpetter, uti Europæiske länder, tyckes vara det, som nyligen, eller år 1784, blifvit uptäckt uti Neapel, vid staden Mofetta och uti det nära därintill belägne berget Pulo. Detta berg består af en tät och fin kalksten, liggande uti åtskillige hvarf, hvaremellan ingen jord finnes. På kullen af detta berg är en stor trattformig öpning, liknande en crater efter et eldsprutande berg; men vidare finnes härvid intet det ringaste märke efter någon slocknad vulcan. Hela denne kalkklippan är öfveralt full med otalige många underjordiska hål och grottor, dels öpne, dels med jord betäckte och igenfylde. Uti dessa grottor finnas mångfaldiga utfrätte lufthål, hvarest kalksten är mycket lös och vittrad. Uti desse håligheter och grottor träffas saltpetter uti åtskillig gestalt, såsom: dels, på flerehanda sätt, helt rent crystalliseradt, med fin ordentelige 6sidige prismatiske form, i synnerhet hängande uti hvalfven af desse hålor, eller ock uti urhålkningar af bergets väggar; dels uti mera orediga crystallisationer, inblandade med lameller af kalksten och med saltpetterhaltig jord; dels ock voro åtskillige ifrån klippan nedfallne lösa stenar öfverdragne med skorpor af saltpetter. På några ställen var klippan aldeles förvittrad til en rikhaltig saltpetterjord, af hvilken finnes dels uti den nämde cratern, dels flerestädes däromkring, en stor mängd, dock af mycket olika saltpetterhalt. Uti en cubik-fot sådan jord har medelhalten af saltpetter funnits vara något öfver 24 unce. Huru snart återväxten af saltpetter uti den en gång utlutade jorden kunde väntas, har väl innom en kort tid icke med säkerhet kunna rönas. Dock har så mycket blifvit försökt, at jorden uti andra utlutningen gifvit mera saltpetter, än de med konst härtil préparerade jordarter.
      Sedan jorden blifvit ganska väl utlutad, är försökt at däruppå slå en mängd af en med mycket vatten utspädd vitriolsyra, då man funnit en stor mängd saltpetter, efter 40 dagars förlopp, däruti genererad, utan at något spår mera syntes af vitriolsyran.
      All anledning är at tro, det saltpetter här tilkommer medelst underjordiska dunster igenom de nämde djupa hål, trummor och grottor uti berget.
      Denna mycket betydande och förmodeligen outöfeliga saltpettergrufva har först 1783 blifvit uptäckt af Herr Abbé FORTIS och sedan, på Konungens i Neapel befallning, år 1784 undersökt af et sällskap chemici och lärde män, hvilka härom författadt den beskrifning, som finnes införd uti Hr. VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgången, 4:de Qvart., s. 14 o.f.
      Flere sådane saltpetter-grufvor skola ock finnas i Calabrien, uti Gerace, Cundejanne och vid kusten af Joniska hafvet, samt uti södra delen af Sicilien.
      Uti Indien skall ock naturligt saltpetter til myckenhet vara utvittradt på stenar, eller på jordytan, och samlas allenast genom afsopning. Denne art af saltpetter är bekant uti Frankrike under namn af Salpetre de Houssage.
      En lika lätt tilgång af detta salt måtte ock gifvas uti China, hvarifrån skall hämtas årligen allenast til Holland öfver 500,000 lispund, utom hvad som til andra riken däraf exporteras, eller i landet förbrukas.
      Saltpetter finnes, i anseende til dess beståndsdelar, af flera förändringar, såsom
      1:o Det allmännaste, som består af saltpettersyra med alkali vegetabile, och egenteligen får namn af Nitrum Prismaticum, anskjuter uti långa prismatiske crystaller, gemenligen 6sidige och likasom räfflade, med 3sidig spets och ofta ihålige. Herr DE ROMÉ DE L'ISLE har funnit dess enklaste crystallisation vara octaëdrisk och decaëdrisk, samt upräknar sex varieteter däraf uti prismatisk form.
      2:o Det som får namn af cubiskt saltpetter och bstår af saltpettersyra, med alkali minerale mättad, är egenteligen Rhomboidaliskt. Se Nitrum Cubicum.
      3:o. Nitrum Flammans, som består af saltpettersyra med alkali volatile förenad. Se Nitrum Flammans.
      Saltpettersyran, förenad med andra absorberande jordarter, samt med tungspat, utgör särskilte salter, som höra ensamt til chemiens kunskap.
      Det allmänna saltpettret, hvarom här egenteligen handlas, bör, då det är fullkomligen luttradt, hafva följande kännemärken, såsom: at det är hvitt, klart, uti 6sidige prismatiske crystaller, utan tecken til någre medföljande små cubiske spat-crystaller. - På glödgande kol bör, utan minsta sprakning, brinna med en hög klar och hvit låga, samt utan lemning på kolet. - Om uti dess uplösning i distilleradt vatten drypas någre dråppar silfver-solution, bör därvid intet upkomma någon grumling, eller silfrets fällning til hvitt pulver, som utmärker koksalts, eller salmiaks närvaro.
      Hvad de gamla förstådt med Natron, Aphronitrum, eller Mursalt, lärer varit et alkali minerale. Se Natron. Huru nitrum äfven blifvit confunderadt med Arabernes Tinkar, eller Tinkal, hörer ej hit. Om saltpetter kan erhållas af Sjelffrätsten (Rappakivi), är icke afgjordt. Allmännast utlutas det här i riket af den jord, där hästar, får och boskap vistas, och luftens åtkomst ej aldeles är utestängd. Se Saltpetterjord. At det til sin sammansättning består af alkali vegetabile och saltpettersyra bevises lätt, om et sådant alkali, til exempel ren pottaska, uti vatten uplöst, mättas med samma syra. Rena saltpetter-crystaller erhållas då af denne lut, efter behörig evaporation. - I anseende til sin renhet gifves det i handel och vandel af tvenne slag, nemligen oluttradt och luttradt. Det förra, som erhålles efter första kokning och krämpning, eller anskjutning, innehåller en hop heterogenea, såsom förnemligast koksalt, alkali volatile, magnesia alba och en grof fettma, samt måste därföre flere gångor luttras, eller uplösas, kokas och crystalliseras, innan det til krut och oändeligt flere behofver kan användas. Huru detta bäst kan göras se Saltpettersjudning. Rent luttradt saltpetter, 100 delar, innehåller ungefärligen vegetabiliskt alkalii 49, syra 33 och vatten 18. Är dock merendels smittadt med koksalt, åtminstone til 1/8:dels procent. Rent saltpetters allmänna egenskaper äro:
      1:o At det anskjuter efter vattnets tilbörliga evaporation uti långa, hvita och klara 6 eller 10sidiga crystaller, med oredig spets.
      2:o Smakar kylande.
      3:o Löses uti fyra gångor så mycket kalt snövatten; men uti lika mycket vatten med kokning.
      4:o Smälter lätt uti ren digel, hvarunder crystallisations-vattnet bortgår, tillika med någon del af syran, genom tilkomst af eldens phlogiston. Smält saltpetter får namn af Sal Prunellæ eller Crystallmineral, emedan det är hårdt, hvitt, halfklart och litet klingande.
    5:o Genom inblandning med något bränbart ämne, under smältning, detonerar, eller förflyger då den mästa syran med det bränbara, och alkali vegetabile återstår, mer eller mindre rent, som då Nitrum Fixum kallas. Denne egenskap at detonera med det bränbara gifver en utväg at med saltpetter försöka, om en kropp innehåller något bränbart och äfven huru mycket, då man i akttager huru stort qvantum fordras til saltpettrets alkalescerande.
      6:o Om rent saltpettter lägges uti retort och exponeras för hettan, öfvergår först någon luftsyra, men vid starkare glödgningshetta utdrifves en elastik så kallad Eldsluft, aër purus, eller dephlogisticerad luft, som är i högsta måtton hälsosam at andas och ökar eldens häftighet uti alla brinnande ämnen, med den klaraste låga. Se Eldsluft.
      7:o Uti smältnings-hetta förbränner alla metaller, utom guld, platina och silfver. Detta tilgår på det sättet, at de förbränlige, eller oädla, både hela och halfva metallernas bränbara ämne, eller phlogiston, detonerar och förstöres samt förflyger, tillika med saltpettrets syra, under det at dess alkaliska del förenar sig med den metalliska kalken til en saltartad massa, som är löslig uti vatten; til exempel om hvit arsenik, pulveriserad, updrages uti smält saltpetter, i öpen digel, decomponeras saltpettret och dess alkali förenas med arsenikens metalliska del, til så kalladt arsenicum fixum, som är af alkalisk egenskap och kan ej crystalliseras; men om föreningen och decomposition sker uti retort, erhålles et crystallisabelt arsenikaliskt neutralsalt. Jämnför ordet Sal arsenicale. Denne saltpettrets egenskap, at förstöra de oädla metallerne, har ock gifvit anledning at därmed, på smältningsvägen, befria de ädla metallerne ifrån minsta inblandning af de oädla.
      At arsenicum fixum tjenar til hvit metall-compositin, nämnes under ordet Hvitkroppar.
      8:o Löses til en liten del under kokning uti spiritus vini, men det mästa ställer sig åter därutur vid afsvalning.
      9:o Dess gravitas specifica til vatten är som 1,900 til 1,000.
      10:o Fuktar sig ej uti öpen luft. Fäller ingen metallisk uplösning och altereras icke hvarken af syror eller alkalier, men lacmus blir däraf violett.
      11:o För blåsrör smälter lätt på kol, men detonerar, så snart kolet blir antändt, och det alkaliska insupes i kolet.
      12:o Vitriolsyran decomponerar saltpettret fullkomligen, eller utdrifver dess syra och förenar sig med dess alkali til en tartarus vitriolatus. Se Saltpettersyra. Det samma sker ock med saltsyran, men af en annan grund.
    13:o Med alkali fixum och svafvel gifver knallpulver. Se detta ord.
      Bräckt Saltpetter kallas det, som blifvit calcineradt, hvilket vanligen sker uti en järngryta, då litet vatten slås på saltpettern och det, vid en måttelig eld, under flitig omrörning, bringas til en så stark utdunstning, at det förvandlas til et torrt pulver, som sedan i synnerhet nyttjas med tilsats af calcinerad järnvitriol, vid gulds cementering. Se Cement.
      Saltpettrets nytta uti œconomie, chemie, medicin, samt uti konster och handtverk, är nästan obeskrifvelig.
      Det utgör den förnemsta beståndsdelen och förbrukas mäst uti krut och fyrverkeri. Jämnför ordet Krut. Gifver genom distillation det nyttiga skedvattnet. Se detta ord. Bevarar kött ifrån förruttnelse och meddelar, eller bibehåller, dess röda färg. - Gifver växter en betydande kraft til frodighet. - Ingår uti mångfaldige medicamenter och medicinska compositioner m.m.
      Huru saltpetter och dess syra förhåller sig med järn, se Järnets Historia.
      Om saltpetter, dess natur, generation, beredning och nytta, fela inga underrättelser. Alla både äldre och nyare chemici hafva skrifvit mycket, sämre och bättre, därom. I synnerhet äro de gamlas skrifter om detta ämne uti mycket mörker invecklade. Uti L. ERKERS Proberbok, s. 126, och uti LÖHNEIS Bericht vom Bergwerk, s. 333, finnes hela processen med saltpettersjudning beskrifven. Ibland de senare tyckes Hof-Rådet STAHLS skrifter om saltpetters tilverkning, generation och egenskaper, förtjena upmärksamhet. På dess principer skola ock Doctor PIETCHS rön om saltpetters generation grundas, hvarföre han erhållit det utsatte præmium i Berlin. Åtskillige strödde anmärkningar om saltpetter finnas ock uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1752, 59, 63, och 1777. Om saltpetterladors anläggande finnes Kongl. Krigs-Collegii Berättelse, tryckt 1747. Af nyare utländningar i detta ämne förtjenar i synnerhet läsas M. TRONSON DU COUDRAY'S Memoire sur le Salpetre, 1774, samt SIMONS Kunst Saltpetter zu machen und scheidwasser zu brennen, 1771; äfven hvad härom finnes infördt uti Hof-Rådet WEBERS Fabriquen und Künste, 1781, s. 309, och uti dess Physicalisch-Chemisches Magazin, 2 Vol. s. 166. Redigaste uplysning så väl om saltpettrets natur och egenskaper, som dess tilverkning i stort, kan eljest i sammandrag inhämtas af Herr MACQUERS Dict. de Chymie. Artic. Nitre.

Saltpetterjord. Härmed förstås sådan jord, hvaraf saltpetter kan genom lutning, inkokning och krämpning, erhållas. Denne jord gifves antingen naturlig, eller med konst beredd. Den naturliga är uti vissa länder nog ömnig och alltid af kalk - eller mergelartad egenskap, som kan slutas af saltpetter-grufvan vid Mofetta uti Neapel. Se Saltpetter. Naturlig kan ock den jorden kallas, som samlas på de ställen, där den blifvit indränkt af kreaturs spillning och urin, och där den, efter någre år, hunnit undergå förruttnelse, i synnerhet efter hästar och får. Spillning efter oxar och kor har funnits innehålla för mycken fettma, som gör olägenhet vid saltpettersjudning.
      Med konst har länge varit i bruk, at åstadkomma saltpetter på många sätt, såsom på upförde murar och pyramider af kalk och lera, med hvarjehanda inblandade ämnen, som til förruttnelse äro benägne; eller ock at uti saltpetterlador sammanblanda åtskillige härtil tjenlige jordarter af svartmylla, kalkgrus, garfvarekalk, såpsjudare-aska, jemte urin af människor och kreatur, tillika med alt hvad ifrån växt- och djurriket kan erhålla en skyndesam förruttnelse. Dessutom tilstyrkes äfven inblandning af järnslagger och brände leror, eller tegelgrus, med mera, som kan göra jorden lucker, eller lös, samt tillåta luftens fria genomfart, såsom en nödvändig omständighet; allenast starka regnväder med öfverbygde tak förekommas. Flere års liggetid tyckes dock för saltpettrets tilväxt vara det nödvändigaste, jemte tilsats af moderlut och jord, efter förrättade kokningar. Föga har något ämne mera undergått chemisters och naturkunnigas granskning än detta. Et kort och tydeligit utdrag, af de förnemsta afhandlingar och rön häruti, kan inhämtas af Herr WEBERS Magazin für Chemisten, 2 Del., s. 166, utom de som under ordet Saltpetter redan äro upräknade.
      At försöka, om jorden innehåller saltpetter, sker väl säkrast genom dess utlutning med varmt vatten och genom lutens inkokning, til dess en dråppa däraf på et blankt j ärn, efter uttorkning, visar en hvit fläck med fina strålar ifrån omkretsen til medelpuncten; men om därefter blifver allenast en uphöjd ring, är det af något annat salt, eller af så kalladt omogit saltpetter.
      Saltpetterhaltige vatten äro väl sällsynte; dock skall uti Helsingfors finnas en brunn, som innehållit ända til et lod på en kanna vatten, men vissa tider mindre. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1777, s. 213.

Saltpettersjudning är väl ibland de mäst bekanta handteringar, som tjena til framskaffande af mineralrikets producter, men bör dock här för ordningens skull få fylla et litet rum.
      Det första af detta arbete består uti Lutgöringen, för at uplösa det uti jorden varande saltpettret. Til detta arbete göres då uti et tjenligt kar en allmänt bekant roste sålunda, at en förut inpackad brädbotten, med många små hål, lägges på et par tvärslåar, öfver karbottnen, och därpå efter vanligheten långhalm. Härpå ibäres saltpetterjorden med hvarftals mellanströdd aska och kalk, om sådant finnes at tilgå, til dess karet blifver på et qvarter nära fullt. En hopvriden halmmatta öfverlägges, och däröfver öses vatten varsamt, til dess karet blifver fullt. Sedan det sålunda stått 10, eller 12 timmar, uttages tappen vid karbottnen, at luten får uti en smal sträng afrinna uti undersats-karet. Denne lut kallas då enkel lut och måste merendels förstärkas, medelst lakning genom ny jord, at blifva dubbel lut, eller 3dubbel på lika sätt, om så erfordras, til dess den håller kokvärdigt prof efter lutvigten, som beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743. Se äfven ordet Lutvigt.
      Det andra arbetet består då uti kokningen, som merendels sker uti kopparpanna, under det at ny lut småningom inrinner ifrån en Spätunna. När luten börjar tjockna, nedsänkes däruti en bytta, som Pölämbare kallas, hvaruti grummel och orenlighet under kokningen samlas. Kokningen påstår et par dygn, til dess luten blifver helt klar och så stark, at et färskt ägg däruti intet sjunker, och då några dråppar släppas på et slätt kalt järn, måste de stelna som smält talg, med utspirande strimor til alla sidor, samt gifva en liten låga, då den stänkes på glödgande kol. I sådant tilstånd tages luten til krämpning, eller crystallisation, som sker genom utdelning uti smärre bunkar af koppar med låga bräddar. Då saltpettern uti desse bunkar anskutit, som sker uti svalt rum, innom 3 eller 4 dygn, tages den därutur och lägges uti en korg, at den okrämpte luten, som nu Moderlut kallas, får afrinna uti en särskilt tunna, Fallståndare kallad. Denne moderlut, jemte Skumlut, lakas genom träaska, som är uti en särskilt så kallaad Askbytta, med lunderlagd halmroste, och brukas som tilspädning vid nästa kok. På detta sättet skall af hvarje cubik-aln saltpetterjord kunna erhållas 1 3/5 mark oluttradt saltpetter.
      Sådan är i korthet vår svenska saltpetterkokning, hvarom vidare kan läsas Kongl. Krigs-Collegii berättelse om saltpetterladors inrättning m.m.
      Denne rå, eller oluttrade saltpetter, som gemenligen är brun och uti små crystaller, innehåller, som sagt är, åtskillige främmande ämnen, och måste således undergå en ny uplösning och kokning uti rent vatten samt, efter en mera långsam utdunstning, bringas at anskjuta til hvita crystaller, innan han nyttjas til krutgörning, med mera. Detta skall här nedanföre vidare nämnas.
      Huru vidare med luttringen tilgår för krutbrukens behof, finnes utförligen beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 214, o.f.
      At med noggranhet kunna utröna icke allenast om luttradt saltpetter innehåller något koksalt, utan ock huru mycket, därtil har Herr Lieutenant ARRHENIUS upgifvit en säker utväg, medelst silfversolutions indrypande uti en uplösning af saltpetter med distilleradt vatten. Af minsta närvarande koksalt fälles då silfret i som af hvit kalk, eller luna cornua, til botten och, efter en genom många försök uprättad tabell, kan äfven procenten af koksalt uti saltpetterluten på denne vägen finnas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1785 s. 61 o.f. Herr TRONSON DU COUDRAY, uti dess Memoire sur la meilleure methode d'extraire & de raffiner le salpetre, anser detta vara et alt för strängt prof uti stort, emedan föga något saltpetter gifves, som icke altereras för denne solution, och förestår därföre at endast af detonation på eldkol utröna koksaltets närvaro, ehuru det tyckes vara mindre accurat. För öfrigit erhålles af denne Memoire en ganska fullständig underrättelse om alt hvad til saltpettersjudningen, eller detta saltets tilverkning, hörer.
      Uti Paris tilverkas saltpetter merendels af kalkrappning och affall, som samlas på gamla murar uti underjordiska hvalf och andra rum, där boskap vistas, eller förruttnade animaliska delar förefalla.
      Sådant gammalt kalk- eller murbruk, innehåller saltpettersyra med kalkjord. Det sönderstampas och blandas med nästan lika mycket träaska. Med denne blandning fyllas flere til lutgörning med rosten, efter vanligheten, tillagade kar. Vatten slås på det första karet och den lut, som därifrån utlakat, bäres på det andra, och få i ordning på de öfrige, til dess den på sista karet och på ny materia utlupne luten befinnes så stark, at den förtjenar kokning, som på bekant sätt förrättas, och hvarefter luten tappas uti en annan bassin af koppar at anskjuta. Den innehåller då, efter vanligheten, en myckenhet koksalt och fettma, samt måste sedan trenne gångor luttras, innan den däraf erhållne saltpetter kan blifva tjenlig för kruttilverkning; men til ännu granlagare chemiska arbeten måste den åter igen, eller fjerde gången, luttras. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic.Nitre.
      Til saltpetterlutrringens förkortande äro Chemici i synnerhet tvenne utvägar med nytta försökte, nemligen at, til exempel, et skålpund oluttrad saltpetter löses uti en kanna vatten, och därtil slås 1 eller 2 ägghvitor, som förut uti et qvarter vatten blifvit väl vispade samt med saltpettersolution inblandade. Ägghvitan förenar sig då med det mucilagineusa, jemte fettman, uti saltpetterluten, och hårdnar under kokningen samt sätter sig til bottnen. I stället för ägghvita kan ock snickare-lim brukas.
      Det andra klarningssättet tyckes icke vara sämre och består däruti: at uplösa litet alun uti saltpetter-solution. Därtil tages allenast 3 delar alun emot 100 delar saltpetter. När alun blifvit uplöst, yster denne blandning och skär sig, ehuru den förut varit klar och filad genom filtrerpose. Härvid decomponeras alun och dess vitrioliska syra förenar sig med den magnesia, som oluttrad saltpetter innehåller; men aluns ganska fint fördelade lera, eller grundämne, tager til sig det orena uti saltpettern och faller därmed til bottnen. Om då denne blandning filtreras, så stadnar leran med orenligheten på filtrum, och om något går igenom, är det obetydligt. På sådant sätt skall uti första crystallisation kunna erhållas lika rent saltpetter, som det, hvilket på Apothequen blifvit fyra gångor crystalliseradt.
      Det koksalt som åtföljer saltpettren, har väl den egenskap at under kokning först crystalliseras på ytan af luten, och kan med varsam skumning något borttagas, men en god del blifver dock qvar, som rönes om en uplösning af fint silfver drypes uti saltpettersolution. Silfret förenar sig då med koksaltet och faller som en hvit ystning til botten; men saltets alkali minerale blifver dock qvar, hvaraf et inblandadt nitrum cubicum upkommer, hvilket icke kan skada, så vida det lika väl detonerar som nitrum prismaticum.
      Första moderluten, som erhålles efter saltpetterkokningen, tillika med den, hvilken fås efter första luttringen, nyttjas gemenligen icke til annat än til omsjudning, eller at därmed begjuta den utlakade jorden, efter sjudningen, hvarigenom åter ny saltpetter, efter några år, kan lakas med mera förmån därutur - En del af moderluten skulle dock kunna nyttjas at därutur med en alkalisk lut fälla Magnesia Nitri. Förmodeligen skulle ock Engelskt bittersalt af denne moderluten kunna göras, med tilsats af colcotar vitrioli, äfvenså väl som af koksaltets moderlut.
      Hela processen vid saltpettrets producerande, sjudning och luttring m.m. tyckes aldrabäst vara beskrifven af den förut nämde J. CHR. SIMONS Afhandling, kallad: Die Kunst Saltpetter zu machen und Scheidwasser zu brennen.

Saltpettersyra, eller Skedvatten, är den syra, som saltpettret innehåller i förening med dess alkaliska del.
      Då bekant är at saltpettret med skäl bör höra til mineralriket, kan dess syra, såsom en beståndsdel, ej heller därifrån uteslutas.
      Denne syra, som, i anseende til sin styrka, räknas för den andra i ordningen, näst efter vitriolsyra, erhålles af saltpetter på flere sätt, och är föränderlig i anseende til renhet och styrka. Den renaste och mäst concentrerade utbringas af väl luttradt saltpetter, genom distillation, med tilsats af en rectifierad vitriolsyra, eller olja, som utdrifver saltpettersyran, hvilken då håller sig rökanden och kallas Spiritus nitri fumans, eller Glauberi, efter dess första upfinnare. Dess gravitas specifica är gemenligen 1,580. Den något svagare, eller mera vattenblandade, får i allmänhet namn af Spiritus nitri. Den ännu svagare, som förefaller i handel och vandel är smittad med lite järn, saltsyra och något vitriolsyra, därigenom at den distilleras af en mindre renad saltpetter, gemenligen uti stora tackjärns-krukor, eller lämpelige sten-retorter, och med tilsats af järnvitriol, eller med vitriolhaltig och järnig lera, kallas allmänt Aqua Fortis, eller Skedvatten. Se detta ord.
      Utan tilsats, eller med sådane ämnen, som icke innehålla något vitrioliskt, såsom glas- eller kiselpulver, kan den föga, eller intet drifvas ifrån sin alkaliska basis och, om något genom distillation skulle öfvergå, är den smittad med alkali.
      Med vitriolsyra ehålles saltpettersyran fortast och med minsta hetta, men fordrar försiktig handtering. Til denne processen tages väl raffineradt och torkadt saltpetter, och lägges uti en rymlig glas-retort. Därpå slås hälften så mycket concentrerad vitriololja, men varsamt och uti flere särskilte gångor, dock skyndsamt, hvarvid en qväsande rök straxt upkommer, som måste undvikas, och en medelmåttig stor recipient vid retorten hastigt luteras, då den lägges uti en sandcapell, hvilken ganska varsamt upvärmes. En mörkbrun rök upfyller då kärilen och, när så mycket däraf öfvergått at blandningen uti retorten synes torr, måste kolen, på et eller 2 när, uttagas och hettan minskas; men när blandningen, som nu börjar smälta och häftigt upsväla, åter lagt sig, ökas elden och drifves med stark hetta, til dess alt uti retorten blifver hvitt, då ingen syra mera är at vänta. - Efter afsvalningen uthälles den gulbruna och ständigt rökande syran uti flaska med inslipad glaspropp. Om recipienten är försedd med en pip vid botten, som inledes uti en flaska, och ofvanpå recipienten äfven är et hål, hvaruti et krokigt glasrör inpassas, hvilket med andra ändan införes uti en annan flaska, hvaruti litet rent vatten är inslagit, så vinnes den förmån, at den starkaste spiritus samlas genom pipen uti den undersatte flaskan, och den mera flyktiga röken går genom det krokiga röret inuti den andra flaskan, och förenar sig med vattnet til et godt skedvatten. Således går ingen ting förloradt, som eljest svårligen kan undvikas.
      En svagare salpettersyra, spiritus nitri, eller skedvatten, distilleras sålunda at til 8 delar väl torkadt saltpetter blandas 7 delar til rödgul färg calcinerad järnvitriol, begge fint siktade. Därmed fylles en glasretort til halsen, som luteras vid en stor recipient, hvaruti litet vatten är inslagit. Dock luteras i början ej alt för tätt, at luften med de första spänstiga ångor får utgå.
      Retorten inlägges på 2 tvärfingers djup sand och fylles med sand rundtomkring. När luteringen torkat, börjas med eldningen varsamt, til dess syran börjar stiga och recipienten blir upfyld med mörkbrun rök, då vitriolens crystallisations-vatten, eller phlegma, först börjar drypa. När drypningen afstadnar, ökas elden småningom, och sluteligen öpnas alla ventiler, til dess sanden glödgar, hvarefter man låter ugnen afsvalna, luteringen uprifves och syran uthälles uti flaska med glaspropp. Härvid bör man noga akta sig för den högst skadeliga röken, som ännu ej hunnit lägga sig. En recipient med pip, som förenämdt är, blifver således det bästa medel til denne olägenhetens undvikande. Orsaken til saltpettersyrans afdrifvande är i begge dessa händelser densamma, nemligen at vitriolsyran, såsom starkare, förenar sig med saltpettrets alkali, då dess syra blifver lös och utdrifves af hettan.
      Skedvattnets styrka försökes, om det mättas med småningom tilslagit alkali, til dess blandningen ej mera färgar rödt, på et med lackmus anstrukit papper, och om man då antecknat, huru stor vigt af alkali åtgått til en viss vigt af syran, så är den starkast, som til sin mättning fordrat mästa alkali. Det vanligen så kallade Hallands Skedvattnet, som finnes til köp, mättas af hälften alkali, det bättre af 11/16, och det starkaste kan stundom draga 7/8:delar - Jämnför ordet Skedvatten.
      Skedvattnet är altid behäftadt med koksaltsyra, jemte något vitrioliskt. At afskilja dessa, uplöses med samma skedvatten litet bergfint silfver, då man finner straxt at solution blifver mjölkfärgad och en hvit ystning sätter sig til bottnen, som icke är annat än silfret, uti kalkform förenadt med salt- och vitriolsyrorne, såsom därtil ägande starkare attraction. Denne uplösning, med dess fällning, slås uti det nya skedvattnet, som därmed omsqvalpas och ställes at klarna. Detta kallas då fäldt Skedvatten och tjenar nu mera til silfrets skedning ifrån guld; men är mindre tjenligt til andra försök, såsom innehållande en god del silfver, hvilket ej kan förekommas vid fällningen. Mera härom ses af SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar s. 14 o.f. Om flere utvägar til skedvattnets rening, se Skedvatten.
      Huru skedvattens bränning tilgår vid en större fabrique sees af Herr SIMONS: Kunst Scheidwasser zu brennen, hvarest upräknas 8 särskilte methoder til denne syrans erhållande, såsom:
      1:o. Med tilsats af lera.
      2:o. Med calcinerad vitriol.
      3:o. Med bränd alun.
      4:o. Med vitriololja.
      5:o. Med spiritus sulphuris.
      6:o. Med svafvel.
       7:o. Med arsenik.
      8:o. Med kiselmjöl och svafvelkies.
      De säkraste medel äro dock redan i korthet beskrifne.
      At det allmänna skedvattnet innehåller saltsyra, rönes däraf at det til en liten del uplöser tenn, som nyttjas til cochenille-färgens förhöjande.
      Denne syrans, eller skedvattnets, egenskaper, äro förnemligast följande, såsom:
      a) At det detonerar med phlogiston, om alkali tilkommer.
      b) At det förtager bleckets svärta.
      c) At det löser silfver, arsenik-regulus, qvicksilfver, bly, vismut och zink, utan färg, samt koppar med blå, koboltregulus med rosenröd, järn med gulbrun och nickel med grön färg. Guld löses vid vissa omständigheter (Se Skedvatten), men tenn och regulus antimonii corroderas, eller sönderfrätas allenast til hvit kalk.
      d) Med mönja, glete och blyhvitt, förlorar sin syra.
      e) Fräter starkt huden, äfven ylle och linne, om luften tilkommer, men icke om en klut lägges däruti indoppad i en tiltäpt flaska.
      f) Concentrerad rökande saltpettersyra tänder eld, om den slås på starkt luktande oljor af neglikor, hälst på en bomullstapp, som med en sådan olja är indränkt.
      g) Fräser med alla alkalier och alkaliska jordarter, om de innehålla luftsyra, men om den förut är utdrifven, lösas de utan fräsning.
      h) Har en ganska stark attraction til phlogiston.
      i) Förenar sig lätt med spiritus vini, då en stark kokning upkommer, hvarföre denne blandning måste göras uti köld.
      Af lemningen i retorten, vid syrans distillation med vitriolsolja, kan göras tartarus vitriolatus; men efter distillation med calcinerad vitriol upkommer dels tartarus vitriolatus, dels glaubersalt, och för öfrigit en dephlogisticerad röd järnkalk, som kan brukas til färg.
      Saltpettersyrans ordning uti attraction til andre ämnen kan ses uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 346, och uppå den vid slutet af samma Volume bifogade Tabell.
      Denne syrans starkaste attraction är til phlogiston, hvarifrån den föga kan befrias. - En klar och concenterad saltpettersyra har uti väl täpt flaska, stäld uti solskenet, dragit phlogiston til sig genom glaset och gulnat. Då det blifvit utspädd med ¼:del vatten, har en höggrön färg upkommit. Af 2 til 3 delar vatten med 2 delar syra har en vacker blå färg upkommit, och med mera vatten har syran blifvit färglös.
     Detta giver på våta vägen et tydeligit bevis huru färgor af phlogiston upkomma. Dylikt visar sig äfven på torra vägen, om saltpetter under smältning kommer at gäsa öfver digelen, samt blandas med askan och kolen, då digelen blifver öfverdragen med gröna, blå och röda ådror. Om järnfilspån blandas uti smält saltpetter och därmed detoneras, gifver lemningen, vid uplösning uti vatten, först en höggrön färg, som efterhand blifver til röd cramoisie, eller gredlin, hvilken åter efter några dagar gulnar, då phlogiston utdunstat och järnochran, fäller sig med sin vanliga gula färg. Se Järnets Historia s. 872 o.f.
      På den grund at saltpettersyran, genom sitt häftiga begär til phlogiston, förmår taga det ifrån andra ämnen, med hvilka det förut varit förbundit, har Hr. SCHEELE funnit utväg at genom tilhejlp af denna syra befria arseniken ifrån dess phlogiston, och at däraf erhålla en ren Arseniksyra. Se detta ord. På samma sätt hafva sedermera försök blifvit gjorde, i synnerhet med tenn och järn, at uptäcka deras egenteliga metalliska syror genom saltpettersyrans abstraherande, flera gångor, ifrån deras kalker, hvarom än flere uptäckter i den vägen kunna väntas. Jämnför orden Tenn och Järn.
      Om spiritus nitri glauberi samt om lemningens förhållande, efter dess distillation, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 59 o.f. Huru skedvatten kan uplösa guld, se ordet Skedvatten.

Saltslag kallas vid grufvor åtskillige stenslag, såsom i synnerhet kalkstenar, flussspater, qvartser, hällearter och äfven svafvelkieser, då de vid sönderslagningen falla uti grynige korn, som likna groft salt. Se CRONSTEDTS Mineralogie §§. 8 och 100, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 304.
Med saltslag förstås ock af någre det samma som under namn af Saltaska redan är förklaradt.

Saltsola (Salzsohle) kallas vid koksalts-tilverkningar af salta vatten den fullkokade saltlaken, eller luten, som är färdig at fälla sitt salt. Se orden Källsalt och Lödig.
Med Salzsohle föstås ock stundom allenast sådane källvatten, som innehålla koksalt. Dylike saltkällor finnas, eller böra i synnerhet sökas, vid flöts- eller flolägrige kalkberg, som bestå af en myckenhet petrificerade snäckor, eller sjölp, såsom lemningar af hafsvattnet, och det merendels på något betydande djup, under det friska vattnets horizont. De många kalkbergen, af dylik art, uti England och Tyskland, torde äfven vara grunden til en myckenhet saltkällor uti dessa länder.

Saltspindel kallas en kula af glas, eller bernsten, försedd med en lång, smal stjelk, eller stjert, och inuti belastad med någon tyngd, så at den uti rent vatten kan sjunka til et visst djup, som på stjelken utmärkes. Alt efter som vattnet sedan belastas med något däruti uplöst salt, sjunker kulan mindre djupt, som då på stjelken tecknas, så at för hvarje lod salts uplösning därpå kan erhållas et särskilt märke, hvaraf sedan kan finnas huru många lod, eller qvintin, salt en förekommande lut innehåller, då saltspindelen däruti nedsänkes, och då han efter hvart och et salts art och beskaffenhet är inrättad, ungefär på lika sätt som de här i riket bekanta bränvins-profvare. Jämnför Saltvigt.

Saltsten, Sal Caduum, är et bergsalt, blandadt med någon gips och lerjord, som gör at det långsamt, eller svårligen, löses uti luften och brukas därföre som sleke för boskap. Det kommer mäst ifrån Polska saltgrufvorne. Se Bergsalt.

Saltsyra, Koksaltsyra, Spiritus Salis, är den ena, eller sura beståndsdelen, som med alkali minerale utgör det allmänna koksaltet. Den räknas at vara ibland de mindre frätande mineralsyror, eller, i anseende til styrkan, den tredje i ordningen, efter vitriolsyran. Är ganska benägen at draga fuktighet til sig utur luften, och så flyktig, at den svårligen kan concenteras. Angriper föga huden; dock kunna liktornar därmed småningom borttagas. Alt linne skadas i synnerhet däraf hastigt; men oljor och feta saker angripas föga. Har för öfrigit alla egenskaper af syror. Förtager äfven svarta fägen på skrifvare-bleck. - Skiljer sig ifrån vitriolsyran genom större flyktighet, och har svagare affinité til alkalier och absorberande jordarter. Är olika med saltpettersyran däruti, at den ej ger röd, utan hvit rök, eller ånga, samt en mindre obehagelig saffranslukt. Mätttad med flyktigt alkali utur djurriket utgör den bekanta Salmiaken. Se detta ord.
      Saltsyra tyckes innehålla phlogiston, som en beståndsdel. Något däraf kan likväl borttagas genom distillation öfver brunsten, hvarefter guld skall kunna lösas med denne syra, efter Herr SCHEELES rön. - Löser eljest intet hvarken guld, platina, silfver, eller qvicksilfver, uti metallisk form; men huru den på annan väg kan förenas med de tvenne senare metallerne, ses under orden Hornsilfver och Mercurius Sublimatus.
      Tenn, bly, koppar, järn, zink och vismut, lösas härmed tämmeligen lätt, men regulus antimonii och arsenik svårligen. Den visar sin starkaste verkan på koppar och järn, hvilka uplösas, den förra med grön och det senare med höggul färg. Calcinerade järnkalker, som ej angripas af andra syror, solveras dock af denna. Om dess vidare förhållande med järn se Järnets Historia, s. 828 o.f.
      Metallernes uplösning sker mindre häftigt med denna än med de starkare mineralsyrorne, som tyckes komma af en mindre attraction til deras phlogiston, hvaraf denne syra förut är mättad. Vid några metallers, i synnerhet järnets uplösning i saltsyra, kännes någon hvitlöks-lukt.
      Med saltsyra fälles silfver, som är uti saltpettersyra, til hvit kalk, eller Luna Cornua.
      Saltsyra blandad med dubbelt så mycket, eller mindre saltpettersyra, utgör så kallad Aqua Regis, som löser alla metaller, men bly och qvicksilfver ganska trögt, och silfver minst. Se Kungsvatten. Dess tilredning sker likväl bäst, om fem delar saltpettersyra blandas med en del väl decrepiteradt koksalt, och distilleras på lika sätt som koksaltsyra ensamt, hvarom mera här nedanföre.
      Saltsyran är uti slutne käril merendels uti en ånga, som röjer sig, eller blir synlig, då hon slipper ut och råkar någon våt kropp. Utdrifves ock af de starkare syrorne, som gifver anledning at uptäcka dess minsta närvaro, om litet vitriolsyra tilkommer och et med vatten fuktadt papper hålles öfver öpningen på kärlet, då saltsyran genast visar sig som en ljus rök uti förening med vattnet.
      Dess benägenhet at vika för starkare syror gifver lättaste utväg at utdrifva denne syra ifrån koksalt, på det sättet at koksaltet först decrepiteras, eller får utspraka, utan at smälta, uti en täckdigel öfver koleld, och fuktas sedan litet, men males ej fint. Til 8 delar af detta salt tagas 5 delar vitriololja, som kan varsamt spädas med hälften vatten och slås försiktigt på det uti en glasretort inlagde saltet, som straxt börjar gäsa med stark rök, hvilken måste undvikas och recipienten hastigt förluteras med våt blåsa. När så mycket öfvergått, at saltet börjar torka omkring bräddarne uti retorten, måste hettan minskas och, så snart alt är väl torkadt, ökas eldningen åter, til dess all syra är utdrifven, hvilken sedan förvaras uti flaska med inslipad glaspropp. Den är ständigt rökande och får egenteligen namn af Spiritus Salis Glauberi, efter GLAUBER, som först upfunnit denna method. Om lemningen uti retorten utlakas och crystalliseras, fås däraf Sal mirabile Glauberi.
      Om denne syra distilleras ännu en gång öfver decrepiteradt koksalt, blir den renare och fri ifrån all vitriolsyra, som kunnat medfölja. Efter det af Herr MEYER upgifne sätt, kan den äfven renas genom distillation, om därtil blandas 1/3:del vatten, då vattnet först öfvergår. Detta kan itereras flera gångor, til dess litet af denna syra, med fast alkali mättad, icke mera gifver någon lukt. Den är då uti medicin och angelägna chemiska försök ganska tjenlig.
      Huru denne syra skiljes ifrån koksaltet uti distillation, allenast med tilsats af en eldast lera, äfven med lera och alun tillika, uti en ganska sträng hetta och uti eldhärdig Waldenburgisk ler-retort, ses, med mera, uti Herr SCHEFFERS Chemiske Föreläsningar, med BERGMANS Noter, s. 24, 27 och 30.
      Specifiqua tyngden af koksaltsyran emot vatten, förhåller sig som 1,140, eller högst 1,190 til 1,000. - Vdi stora verk distilleras den af sämsta koksalt, endast med tilsats af en röd järn- och vitriolhaltig lera, eller ock med calcinerad järnvitriol, hvaraf händer at sådan saltspiritus altid är smittad med vitriolsyra, stundom äfven med litet saltpettersyra, då guldet löses til någon del därmed, men eljest intet. At få saltsyran ifrån desse främmande ämnen befriad, måste hon rectificeras genom distillation öfver utsprakadt och rent koksalt, hvarigenom dess ringa verkan på guld aldeles förtages. Se den af Herr SAGE utgifne och på tyska öfversatte: Kunst Gold und Silber zu probieren, s. 68.
      Saltsyran nyttjas förnemligast uti chemiska försök, och uti metallurgien, til järnets uptäckande, då det är uti jord- eller kalkform och icke kan af andra syror lösas. Blandad med lika mycket saltpettersyra til aqua regis tjenar den som uplösningsmedel för tenn, då denne metall skall nyttjas som tilsats åt nederslag af guld, för at bereda Purpura Mineralis. Se samma ord. Den är likväl långt mindre brukad, än de andre syrorne.
      Uti medicin nyttjas den vid åtskillige tilfällen, såsom kylande, sedan den med spiritus vini blifvit dulcifierad. Tjenar äfven vid vissa oljors rectification, samt til utvärtes bruk m.m., som ej hörer til detta rum, men kan vidlöftigt inhämtas af de fleste chemiske böcker.

Salttilverkning, Se Hafssalt och Källsalt.

Saltvigt, som brukas vid koksaltsjuderier, består af en glas- eller bernstenskula, belastad med någre blyhagel och försedd med en lång stjelk, sålunda graderad, eller märkt, ifrån 1 til 32 graderm at hvar grad utvisar 1/3:del lod salt uti 32 lod vatten, då kulan nedsläppas uti saltsolan. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769, s. 65, 66.

Saltzburger vitriol är blågrön och innehåller, jemte järn, litet koppar, samt är i synnerhet mera tjenlig vid färgerier, än den som ensamt håller järn. Se Vitriol.

Salva säges vid messingsbruken, då trådringarne neddoppas uti smält talg och sedan pudras med kornmjöl. I stället för talg brukas nu mera gemen såpa, såsom mindre kostsamt, och i stället för det kostbara sädesmjölet et mjöl af tallbark, eller flarn, göra samma nytta.

Salva-gossar kallas vid messingsbruken de, som draga försorg om messingstrådens salfning.

Samia Terra, eller Aster Samius, är hos gamla auctorer namn på en mycket oredigt beskrifven hvit jord, som skall kommit ifrån ön Samos, med små stjernlika puncter instänkt. Tyckes vara en art terra lemnia, inblandad med någon talk- eller speckstensart. Den skall ock kunna nyttjas at däraf förfärdiga lerkäril. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del., s. 98, 99.
Samius Lapis lärer, i anledning af otydelige beskrifningar, vara samma ämne, något mera stenhärdadt.

Sand är ej annat än en samling af pulveriserade stenarter, och kan således vara af många skiljaktiga egenskaper, så i anseende til dess grundämne, som dess mer och mindre finhet, altifrån den grofva klappurn til den finaste trippel, hvars korn knapt kunna kännas emellan tänderne.
      Den som ensamt består af stenparticlar, får heta Stensand; men om tilfälligtvis något metalliskt, eller någon söndermalen malm, finnes däribland, blifvr den därefter nämd, såsom Guldsand, Järnsand o.s.v. Se Guldmalm och Järnstand.
      Stensandsarterne förklaras under deras egne namn, såsom: Mo, Pärlsand, Qvicksand, Quellen, Formsand, Timglassand, Trippel, Rottenstone, Mjelga. Någre af dessa sandarters finhet är så stor, at de gå igenom et sickt, hvilket på en qvadrat-tum har 10,000 hål, som Herr WEDGWOOD rönt. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 121.
      Gålfsand kallas här i riket den allmännastse, något rödlätta och grofva sanden, som består mäst af söndermalen, blekröd fältspat, med inblandning af qvarts och, mer eller mindre, både svarta och hvita skimmer-partiklar, utgörande vidlöftiga sandhedar och åsar, samt tjenar allmännas til inblandning uti murbruk och feta tegelleror; äfven vid masugnar för galt- och gös-sängar, m.m. Jämnför Murbruk och Tegel.
      Ibland alla sandarter tyckes Flygsanden vara den ömnigaste och mäst märkvärdiga. Den finnes på någre orter antingen straxt under jordskorpan, eller stundom på några famnars djup, under jord- eller stenhvarf, eller ock blottad, då den utgör likasom stora haf, så fin at den af vädret föres som snö många mil omkring, så at icke allenast människor och kreatur, utan ock stora städer och skogar därunder blifva begrafne; hvarom åtskillige exempel kan ses uti Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Verlds-Beskrifning, 2 Band., s. 171. Africa är i synnerhet olyckeligt genom öfversvämningar af denna förfärliga sanden. Uti nedre Bretagne är en ort, vid St. Paul de Lion, som år 1666 beboddes, nu mera betäckt med denna sand til mer än 20 fots djup.
      Uti grefskapet Essex finnes, på 40 til 50 fots djup, en fin vattenblandad sand, eller mjelga, som vid gräfning flyter af spaden, men blifver i dagen hård som sten. Se DERHAMS Phys-Theolog. S. 100.
      De fleste sanstens-floar hafva väl sin tilkomst af sand, ehuru sanden tyckes först hafva tilkommit genom bergs förstöring och söndermalning med vatten, och genom dess sqvalpning.

Sandaracha. Uti Mineralogien menas därmed operment, eller stundom gul och stundom röd arsenik. Se Rauschgelb och Realgar.
Denne röd- eller brandgula mineral, eller Sandarac, som består af arsenik och svafvel, kan väl, lika som de förenämde ämnen, med konst af dessa beståndsdelar tilverkas; men finnes ock af naturen producerad, antingen pulverartad, eller crystallinisk, dels uti skifrige stenarter, såsom uti en sandstensflöts, i Servien; dels ock, tillika med gul operment, ibland kobolt-arter och arsenikaliska geschikker, hälst där scherbenkobolt, eller gediegen arsenik, infaller. Stundom tilkommer den äfven uti grufvor, där starka tilmakningar, eller eldsättningar, göras på arsenikaliske och svafvelbundne kieser o.s.v.
Hos äldre auctorer finnes namnet Sandaraca confunderadt med mångahanda ämnen. Stundom begripes därunder gummi sandarac, stundom en gul skimmer, och i synnerhet förblandas den med mönja, massicot, gul jord och flere därifrån aldeles skiljaktige mineralier, hvarom kan ses hos AGRICOLA, de Rebus Metallicis, s. 447 och följ.

Sandbad. Därmed förstås uti chemiska laboratorier lämpelige, half-sphæriske skålar, eller kettlar, eller ock aflånge öpne lådor, med inlagd sand, så inrättade uti tjenlige ugnar, at därunder kan eldas med kol eller ved. Brukas i synnerhet vid distillationer, metall-uplösningar och digestioner, uti medelmåttig hetta, då retorter, kålfvar, eller andre kärl af glas, insättas uti sanden, at där småningom uphettas til hvad grad som erfordras. Ju mera tjock sand ligger under och omkring glaset, ju långsammare blir det upvärmdt, men ju längre bibehålles en jämn hetta, och så tvärtom.
När i stället för sand nyttjas vatten uti sådane käril, kallas et Vattenbad, som brukas, då hettan ej fordras til högre grad än den, hvaruti vattnet kokar. Uti sådane bad nedsättas glaskärlen på små uti bottnen, under vattnet, nedsänkte kors af träd. De äro tjenlige vid distillationer, och vid silfvers uplösning med skedvatten uti skednings-processen, m.m.

Sander kallas en viss proportion af fint qvartsmjöl, som blandas til kobolt vid schmalz-tilverkningen. Jämnför Schmalz.

Sanderz. Detta namn tillägges åtskillige malmer, som bestå af sandartadt gry, eller af inblandad sand. Således kallas, til exempel, Kopparsanderz en sandsten, som innehåller litet koppar, bestående uti instänkt kupfergrün och fahlerz. Den finnes ibland kopparskiffern vid Ilmenau, uti Böhmen, och vid Mansfeld.

      Guldsanderz ifrån Güldenen Engel vid Zwickau.
      Blysanderz från Schiebrau i Böhmen.
      Järnsanderz är en järnochra, sammangyttrad med fin inblandad sand.

Sandix. Därmed förstås den gula eller röda blykalk, som egenteligen göres af blyhvitt, genom lindrig calcination först til gul färg, eller massicot, som i synnerhet hos de gamla fått namn af sandix; men genom längre påstående bränning blifver den röd, som nu är bekant under namn af mönja. Jämnför Massicot och Mönja.

Sandpund kallas vid tackjärnshyttor det pund, som gifves uti öfvervigt på et skeppund tackjärn, til ersättning för den sand, hvilken, efter stöpningen, sitter qvar vid tackjärns-galtarne och sedan, efter någon tid, affaller. Således fås uti handel 27 pund sådant järn på et skeppund, i stället för 26, som är rätta tackjärns-vigten.

Sandskorpa (Leimsohle) kallas vid kopparugnars redning den blandning af sand och lera, hvarmed bottningen uti härden först formeras, innan redningsstybbet inslås. Denne sandskorpa kallas ock Sanstötning. Eljest, och då sandskorpan inslås uti flere hvarf, får hvarje hvarf heta en Stötning. För öfrigit nyttjas den vid de fleste smältugnar. Se Sulubruk, Rostbruk, Garning och Silfvertilverkning.

Sandsten kallas den hälleart, som är sammangyttrad och tilkommer antingen af gröfre sandkorn, hvilka kunna tydeligen skönjas med blotta ögonen, eller ock af så fint sandgry, at det knapt är synligit för microscop.
      Sandstenar kunna vara af så många föränderliga slag, som sandarter gifvas af olika lynne. De fleste bestå dock af gröfre eller finare Qvartsgryn, antingen ensamt, eller inblandade med flere slag, såsom: Fältspat och Skimmer, antingen begge tillika, eller endera; hvarvid sandens fästande ämne, eller gluten, plägar vara antingen martialiskt, kalkaktigt, lerartadt, eller ock tycktes sjelfva qvartsen stundom hafva tjent til kornens sammahäftande, såsom uti så kallad Isug Sandsten. Se detta ord.
      Sandstens egenskap och förhållande uti eld är skiljaktigt så väl i anseende til sandämnets, som glutens olika art. Där sandsten är hopgyttrad af qvarts-gryn med eldfast lera och litet järnrost, är stenen eldfast; men tvärtom där kalk, eller mycken järnhalt, jemte hornblende, är med i spelet.
      Uti finheten är en vidlöftig gradation ifrån grofvaste qvarnsten och slipsten til den finaste Levantiska brynsten, hvars sandartade gry ej kan skönjas, utan endast finnas af dess egenskap at nöta järn och stål, som därpå gnides. Brynstenar gifvas dock af stenhärdade leror och flere ämnen, som egenteligen höra til andra slägter och icke kunna föras under sandstenar.
      I anseende til färgen äro sandstenar icke mindre skiljaktige, såsom: hvita, röda, brokige, eller röda med hvita fläckar, bruna, grönaktige, grågula, eller rostfärgade. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 276, o.f. samt WALLER. Syst. Min. T. I. s. 186 o.f.
      Uti hårdheten äro de olika, altifrån den som går nära til hälleflinta, ända intil den pipiga silsten och lätthugne Gottlands grå sandsten, som kan skäras med en gemen tandsåg. Någre äro mjuka uti berget och blifva hårda i luften; andre åter uplösas med tiden af luft och regn, då deras gluten varit ler- eller mergelartadt, eller då de tilkommit under salt vatten.
      Sandstenar träffas merendels uti flolägrige hvarf, schicht, eller flötser, och bevisa sig vara tidens foster af de många petrificater, hafskräk och skaldjur, som stundom däruti finnas. Uti hårda sandstenar skall i England, Sachsen och flerestädes, funnits ännu lefvande djur af grodor och ödlor. Se HJÆRNES frågor. Detta besannas af den lefvande grodan, hvilken varit innesluten uti Gottlands sandsten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 248.
      Sandsten faller stundom uti hällar, af en til ½ tums tjocklek, så at de kunna brukas til taktäckning, såsom här i riket omkring Gefle och än mera uti England.
      Uti flötsberg består gemenligen, på några orter, det understa hvarfvet, öfver grundberget, af en grof sandsten, eller breccia, sammansatt af större och mindre geschieber, som vid en del tyska bergverk Tode Liegende kallas. En sådan ofyndig flöts är merendels betäckt med et hvarf af någon Skifferart och, då en bädd af kalksten däröfver utgör taket, får den namn af Zechstein, hvilka namn likväl äro tilfällige, efter belägenheten, och utmärka icke altid någon viss stenart.
      Ibland märkvärdiga sandstenar kan den räknas, som finnes uti Frankrike vid Fontainebleau. Den är helt hvit, crystalliserad uti mycket reguliere rhomber, eller snedrutige tärningar af sex rhomboidaliske sidor, dels uti groupper sammanväxte, dels ock helt lösa, utan sammanhang med någon bergart, ifrån nötters til äggs storlek. På en del crystallers släta sidor finnas stundom spetsar af andre dylike inneslutne crystaller framskjuta. Uti brottet äro desse sandstens-crystaller af et skyggande gry, med vattenaktigt, eller isugt, och halfklart utseende, men på ytan mera opake. Angripas häftigt af skedvatten, och en del lösas däruti med en lemning af ¾:delar klar, hvit och fin qvartssand. Deras gluten, som löses, är således en kalk, eller kalkspatsämne, hvilket åstadkommit crystallisation och spat-figuren.
      Af samma delar, nemligen sand, kalk och lera, består äfven den ljusgrå sandsten, som ömnigt brytes vid Bursviken på Gottland, allenast med den skilnad, at denne senare är sammansatt af en finare sand, mindre kalk och något mera lera. Den har således icke den förmåga at anskjuta uti crystallinisk form, som den Franska, utan brytes uti vissa lager, af 4, 8 til 9 qvarters tjocklek, och är genomdragen med många tvärlossnor, eller så kallade Sniden, samt faller uti qvadrig form, mycket beqväm och lätt at hugga och såga til hvad byggnadsämne, eller prydeliga stycken, som hälst åstundas. Den är belägen vid sjöstranden och aldraöfverst betäckt med klappursten, sjösand och små musslor, samt därunder med en 3 alnars tjock bädd af fingrynig, hvit kalksten, hvilken är en art af råmsten. Stenbrottet består förnemligast af tvenne lager, hvaremellan äro 2 a 3 qvarters mägtiga floar af en fin blågrå lera. Uti det nedra stenlagret, som ligger under hafsytan, fans den grodan innesluten, som beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741. Sjelfva stenarten gäser med skedvatten och går, uti stark smälthetta, på ytan til glas. Tjenar til messings och flere metallers slipning samt til slipstenar, i synnerhet för rakknifvar. Prägtiga colonnader af denna sten ses vid Stockholms Slott, och at den redan måtte varit bekant uti Konung GUSTAF den Förstes tid, tyckes kunna slutas af de öfverblifne lemningar, som finnas efter det förstörde och i samma tid byggde Eskilstuna Slott, af samma stenart, hvilken, så vida bekant är, icke träffas annorstädes än på Gottland.
      Denne grå, kalkblandade Gottlands sandsten är af samma art som i Frankrike Moellon, eller Pierre de Liais, kallas. Lerblandad sandsten får uti England namn af Freestone och är ganska eldfast, då sand-particlarne äro af ren qvarts, med eldhärdig lera förenade. Sådan är den blågrå sandsten, som brytes vid Knipersly uti Staffordshire.
      Et ansenligt flo-lager, eller en uti Wästergöthland så kallad Sandstens-Klefva, af några famnars tjocklek, omgifver grunden til den här i landet bekante Kinnekulle, och består af åtskillige hvarftals öfver hvarannan liggande sandstens-arter, som utgöra botten för de häröfver tilkomne floar af kalk, eller limsten, rödstens-klefva, Kråkberg, eller alunskiffer, svarthällar, eller en lös trapp, samt en hvit flo-kalk, genom hvilka strata ändteligen toppen af berget upskjuter, som utgöres af groffådig trapp, eller järnbinda.
      Sandstens-arternes egenskaper: at bryta uti hälla: at emotstå strängaste hetta: at lätteligen kunna lämpas til byggnader: at tjena til slipstenar, m.m., göra deras nytta ganska vidsträckt. Uti många orter här i riket finnas ock ansenlige nederlag häraf. Se Herr Bergs-Rådet Baron HERMELINS Tal om Svenska stenarter, 1771.
      England är dock i synnerhet bekant för en otalig mängd sandstens-lager, för de mäst eldfasta och för bästa slipstenar.
      Ehuru den arten af flolägrig sandsten, som härförut är nämd, med skäl kan anses såsom flods-lemning, eller tidens alster, har dock Herr Baron och Landsh. TILAS funnit anledning at räkna en del sandsten ibland uråldrige bergslagl, som uti vår svenska Dalbygd utgör fjell til några tusende alnars högdt öfver hafsytan, hvaraf exempel i synnerhet anföres på Swuckuoch norra Måssewåhla fjell, i Österdalarne, vid Norrska gränsen, där högsta spetsen består af en fast och hård, grofgrynig, ljus sandsten, som uti förstöringen vid bergsfoten visar sig vara et så kalladt Klappurberg, innehållande en oändelig mängd af likasom inbakade, större och mindre, och stundom mannastyrkan öfverträffande, klappurstenar, som tyckas bevisa at hvarken sand- eller klappersten uti den allmänna floden tilkommit, utan blifvit förut danade, under det at hela bergämnet varit som en ler-välling. Se Stenrikets Historia, som ock finnes införd uti Bergs-Journalen för första halfva året 1788, s. 69 o.f. Ibland porphyr-bergen uti Elfdahlen finnas ock många sådane, stora, höga och branta sandstens-artade klappurberg. Jämnför Porphyr.
      Uti Calmare skärgård, vid den bekanta höga klippan, som Jungfrun kallas, finnes uti hafsstranden en myckenhet, genom hafvets sqvalpning formerade, större och mindre kullerstenar, som bestå af en hvit, mycket fin och skarp eldfast sandsten, genomdragen med en oändelig hop dels parallelt utmed hvarannan liggande, dels hvarannan öfverkorsande, smala, cylindriska pipor, eller rör, fylde med en af järnochra gredlinfärgad, eller rödbrun sand, af lika lynne och hårdhet med stenarten, hvarigenom stenarne på ytan visa et besynnerligit utseende, nemligen på längden strimige och för ändarne rödfläckige, liknande fogelägg. Andre stenar, af samma ämne, bestå af smala, tätt invid hvarandra strykande, hvita och röda lager. Fast klyft af denna stenart är obekant, och de cylindriske rörens tilkomst lärer blifva svår at förklara. - Uti små stycken träffas här äfven en rödbrun, glittrande, gröfre sandsten, sammansatt af idel klara, röda, crystalliniske sandkorn, liknande den Hessiske Digelsanden. Se detta ord.
      Dessutom finnes ibland klappurn, vid denna klippa, en mängd af ganska vackra, gröna, röda och violette porphyr-arter, med gule, hvita, bruna och ljusare ådror, eller fläckar, på mångahanda sätt omskiftande, som alla äro hårda och taga skön politur. Skada at de ej fås uti stora stycken, och at fast klyft däraf ej heller är bekant.
      Ibland de utländske kan, såsom mäst ansenligt, märkas det höga sandstens-bergete vid Mastricht, St. Petersberg kalladt, hvarpå fästningen, eller castellet: la Forteresse de St. Pierre, är anlagdt. Uti detta berg, och under fästningen, är en ofantelig stor grotta uthuggen, med höga hvalf och pelare, så at flere hundrade man däruti kunna beqvämligen herbergeras. Vid Mühlberg, uti Beyern, är et vidsträckt sandstens-berg, hvaruppå rudera ännu finnas af et gammalt slott. Denne sandsten är finkornig och hård, med många järnkörtlar insprängd. Se BAUMERS Natur-Gesch. des Min. Reichs, 1 Del, s. 248.
      I allmänhet räknas väl sandsten äfven så litet som breccia, eller sammangyttrade stenarter, at vara malmförande; men stundom utgör den gångar uti andra bergarter, såsom vid Lauterberg, på Harz, där en mägtig kalkblandad sandstens-gång stryker genom et uråldrigt lerskiffer-berg och förer kopparkies, tillika med stråligt koppargrönt. Uti sandstensbergen i Siebenbürgen infalla en oändelig mängd klyfter, som äro guldförande. Exempel på dylike guldhaltige sandstensberg anföras af Herr Pallas, uti Siberien, och af Herr GERHARD, uti Schlesien. Uti flötslager är kopparsanderz bekant vid Riegelsdorf i Hessen. För öfrigit gifvas både Bly- Kobolt- och Järn-Sanderzer. Häraf finnes at sandsten väl tilfälligtvis kan innehålla metaller, utan at gifva hopp om malmförande gångberg. Se Herr HAIDINGERS Abhandlung von Gebürgsarten, införd uti Hr. VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, s. 101.
      Sandstein kallas af grufvearbetarne vid tenngrufvan Zinnwald, uti Sachsen, en verkelig granit, som består af qvartskorn och en lös fältspat, jemte litet glimmer. Fältspaten är finkornig och lerartad, som gör denna hälleart nog lös. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 160.
      Om sandsten och dess arter böra äfven jämnföras orden Hällearter, Qvarnsten, Slipsten, Brynsten, Isug Sandsten, Qvadersten och Ställsten.

Sandstens-Klefva, Se Sandsten och Klefva.

Sandstötning, Se Sandskorpa.

Sangenon kallas hos Indianerne en äkta opal. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 55.
Hos PLINIUS förekommer denne sten under namn af Asterios, eller Astrion, då den med sina skiftande färgor liknar en stjerna.

Santerna. Under detta namn förstås hos DIOSCORIDES kopparerg, eller naturligt koppargrönt, sådant som tilverkas vid Neusohl och flerestädes. Se Berggrönt.

Saphir heter den dyrbara ädelsten, som, jemte en ypperlig hårdhet och glans, i synnerhet äger en vacker högblå färg. Den gifves til utvärtes skapnad af åtskillige förändringar, antingen i form af sexsidig prisma med sexsidig spets; eller bestående af tvenne sexsidige, långa och emot hvarannan vände pyramider. En annan gång har den parallelipipedisk och octaëdrisk figur, utom flere olikheter, som upkomma af otydelige kante roch afskurne spetsar.
      Orientalisk saphir, som är den yppersta, har rätteligen en skön himmelsblå och sammets lik färg, hvilken är väl saturerad och jämn, utan at på något ställe vara för ljus, eller för mörk, och är då aldeles fullkomlig; men förlorar af sin skönhet och värde i den mån, som färgen är mera blek och svag. Saphirers högsta färg är indigoblått, men aftager därifrån til ljusblått, och sluteligen til så stor blekhet, at den aldeles försvinner. Andre saphirer gifvas ock, som uti en ända äro mörkblå och i den andre hvite och klare, utan all färg. Sådane bleke, färglöse och hvitfläckige saphirer, utmärkas hos Herr DE ROMÉ DE L'ISLE och någre andre med namn af Saphirs Blancs; hvaremot med vattensaphir (Saphir d'eau) hos dem ej förstås annat, än en blå bergcrystall. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II s. 120 och 218. Men då andre förfarne stenkännares upgift tages til grund, bör ordet Vattensaphir allenast beteckna bleke och vattenklare saphirer. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 42 och WALLER. Syst. Min. T. I. s. 238. På ön Ceylon finnas i synnerhet hvita vattensaphirer, eller stenar, som uti klarhet och hårdhet vida öfverträffa bergcrystaller och hållas uti mycket högre värde. De äro ej träffade annorlunda, än i sådan oformlig skapnad, som visar at de blifvit nötte och rullade i vattnet, och förefalla stundom til en hasselnöts storlek. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 77. Saphirer, som hafva svag blå färg, få äfven namn af Luxsaphir. Se samma ord.
      Orientalisk saphir rifves föga af annat ämne än diamant. Trenne slags saphirer, antingen ensamt mörkblå, eller med liten inblandning af annan färg, har Herr Assessor QVIST funnit äga lika hårdhet med rubin; då andra förändringnar däremot behållit nästa rummet därintil. Uti tyngd emot vatten förhålla sig de orientaliske merendels som 38 til 10, stundom något däröfver, eller under. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 71. Gravitas specifica af Brasiliansk saphir utsättes af Herr BRISSON til 31, 307 emot 10.
      Herr DE ROMÉ DE L'ISLE har med flere skäl sökt bestyrka, at orientalisk rubin, saphir och topas, äro en och samma stenart, som ej i annat afseende skiljas, än genom olika färg och något större eller mindre fasthet. De säkraste bevis til denna mening tagas af de stenar, hvarest finnas flere färgor uti särskilte hvarf af samma sten. Således gifvas, til exempel, Saphir-Rubiner, eller sådane, som äro til en del blå och til en del röde, hvilka nämnas under ordet Rubin. Ännu mera märkvärdig är den ring, som utgör en af juvelerne i Franska Kronan, och hvaruti sitter en sten af 8 a 9 lineers längd, utom infattningen, och 5 til 6 lineers bredd. Denne sten är längsefter af sjelfva naturen fördelad uti trenne särskilte och parallele hvarf, utaf hvilka det medlersta är en höggul orientalisk Topas, och de två yttersta en fullkomlig Saphir. Uti stiftet Puy i Grefskapet Valais, i Frankrike, där verkelige saphirer finnas, förefalla någre, som til en del äro röde och til en del blå, eller blå och gröne, ellerock aldeles gröne. Den besynnerligaste af dem alla är en saphir ifrån samma ort, hvilken, efter Herr FAUJAS berättelse, är aldeles smaragdgrön, då man ser tvärtigenom honom, men om endera af dess tvära ändar, eller bases, vändes emot ögat, så at man ser midt igenom honom, längsefter ända til dess andra basis, så har stenen en vacker blå färg, det är: han synes blå på längden och grön på tväran. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II. s. 219, 221. - Af Herr FAUJAS DE SAINT-FOND beskrifves ock en sammetsblå saphir, uti platt, pyramidalisk, eller crystallinisk form, som han sjelf genom vaskning erhållit utur förvittrad lava vid Expailly uti stiftet Puy. De saphirer och hyacinther, som här ofta träffas, ligga uti en mängd octaëdriska järnmalms-korn inblandad vulcanisk slaggsand.
      Utom redan nämde arter af saphir, och utom de bleke, eller vatten-saphirer, upvisas af denna ädelsten ännu flere förändringar. Några falla i grönt, eller äro aldeles gröne; någre gifvas som äro gule; någre Amethist-färgade; andre äro opaliserande och mörkblå i reflexion, men gulröde, eller grönaktige, i refraction. Utaf de grönaktige hafva en del färgskiftande egenskap, likasom Kattöga, eller Pseudopal, hvarföre de ofta få samma namn. Sådane skola komma ifrån Persien. Se DUTENS von Edelsteinen, s. 45.
      Orientalisk högblå saphir, som är utan fel, kan värderas til 50 Louis d'or, så snart den väger 10 karat, och, när den väger 20 karat, til 200 Louis d'or o.s.v. Saphirer visa ofta eldsken, i synnerhet de amethistfärgade, som pråla med starkt violett sken. Då de slipas i kulrig form, visa de äfven, uti viss ställning och afstånd ifrån ögat, en tydelig sexstrålig stjerna, antingen i reflexion allena, eller både i reflexion och refraction. Någre sådane saphirer beskrifvas af Herr Assessor QVIST uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 332.
      Uti starkaste hetta i porcellains-ugn har Herr D'ARCET funnit orientalisk saphir förlora större delen af sin färg, med bibehållande af dess klarhet och hårdhet. Se dess 2:nd Mem. sur l'action d'un feu egal. Violent, s. 121. En annan orientalisk saphir, som af Herr Assessor QVIST blifvit undersökt, har ej uthärdat längre än 2:ne timmar, innan den blef helt hvit, utan färg, och sönderdelad i flere bitar. Färgens beständighet i eld torde dock hos alla ej förhålla sig lika, utan stundom vara mycket större, hälst Herr ACHARD funnit at en annan orientalisk saphir, som blifvit hållen i 14 timmars häftig eld, ej det minsta förändrat hvarken färg, eller hårdhet. Med blåsrör och eldsluft för lampeld hafva någre försökte orientaliske saphirer förlorat sin färg; men en enda skärfva behöll färgen i det yttersta, ehuru den på en tunn kant smälte til glas. Någon olikhet har äfven Herr LAVOISIER funnit uti saphirernes förhållande i sådan smälthetta, hvarom ses under ordet Eldhärdningar. De förut nämde rön kunna vidare läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 58, och 1784, s. 131, samt ACHARDS Analyse de quelques Pierres Preciueses, s. 30. Uti samma Afhandling s. 40 upgifvas, i anledning af gjorde försök, följande beståndsdelar uti 30 gran orientalisk saphir, nemligen:
      Alunjord            17 ½ gran
      Kiseljord            10 -
      Kalkjord              2 -
      Järnjord              1 -

      På lika sätt har Herr Prof. och Ridd. BERGMAN uti 100 delar orientalisk saphir uptäckt
      Lera, eller Alunjord      58 delar
      Kiseljord            35 -
      Kalk                     5 -
      Järnjord              2 -
      Se dess Opuscula Chemica, Vol. II., s. 96.

      Ibland saphirer, som äro märkvärdige för sin storlek, kunna nämnas en uti snedvinklig parallelipipedisk form, af 132 1/3 karats vigt, som finnes i Frankrike hos Herr JACQMIN, och en annan i Konungens cabinett, af 2 tums längd och 18 lineers bredd, i sin största vidd. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II., s. 218 och 239.
      Saphirer finnas merendels på samma orter som Rubin, såsom uti Ost-Indien, i Pegu, Bisnagar och på ön Ceylon, samt uti Brasilien. Uti stiftet Puy i Frankrike och Provincen Languedoc finnas äfven blå genomskinlige saphirer, af lika figur som Orientalisk rubin, efter Herr DE ROMÉ DE L'ISLES och fleres tilförlåtelige intygan. Någre märkvärdige arter därutaf äro redan nämde.
      Falsk Saphir, eller Saphirfluss, är antingen en blå flussspat, eller en bergcrystall af lika färg. Den sistnämde har sin färg af koppar, eller kopparblått, och förefaller uti Böhmen, Schlesien och vid Bulach i Hertigdömet Wittenberg. Andre saphirer finnas ej i Europa, utom vid Puy.
      Huru saphir härmas genom blåfärgadt glas, se Glasfluss.

Saphir-Calcedon, Se Calcedon.

Saphirblått kallas en blåfärgad, eller med koppar tingerad parallelipipedisk blyspat, som Herr BRÜNNICH beskrifvit uti anmärkningarne til den på tyska utgifne öfversättning af CRONSTEDTS Mineralogie, s. 202. Den är funnen, jemte hvita blycrystaller, uti Gänsekötig gångart, på gul och rödlätt eisenbraune, vid Schemniz. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 59, samt Lithophylac. Bornian, s. 90.

Sardagat, Se Sardonyx.

Sarder, Sarda hos PLINIUS, eller Sardion hos ΓHEOPHRATUS, betyder ej annat än carneol. Se Carneol.

Sardonyx, eller Sardoine, (hvilka namn böra betyda det samma) kallas en slags onyx, eller agat, med olikt färgade hvarf, utaf hvilka det ena är rödt och det andra hornfärgadt, ellerhar någon annan färg, som tilhör onyx. Sardonyx äger således en färg lik Sarder, eller carneol, och den andra är en af de färgor, som finnas i onyx. Den förra är gemenligen genomskinlig, men ej den senare. Någre juvelerare förstå väl med sardonyx en blekröd, eller ock rödgul pomeransfärgad carneol, men härutaf upkommer ny oreda, hvarigenom särskilte arter förblandas, utan bör detta ord endast brukas i sådan mening, som redan är nämd.
      Sardonyx fördelas uti Orientalisk, Occidentalisk och Sardagat. Den Orientaliske, som äger största hårdhet och klarhet, kommer ifrån åtskillige österländske orter och har et hvarf af apelgrå färg. Den antager skön politur. - Wästerländsk sardonyx har mjölkhvita, i stället för onyxfärgade hvarf, och tillika blå dunkla fläckar inblandade. Den kommer ifrån Böhmen och är mindre hård, än den förra. Italienare kalla den Niccolo.
      Med Sardagat förstås rätteligen den sten, hvars ena färg är blekröd som carneol, och den andra hvit, som agat, eller består af hvita och röda hvarf. Sådan sardonyx, eller sardagat, fås ifrån Japan af lika hårdhet som onyx, så at den ej rifves af stål. Uti calcinations-hetta har den äfven blifvit försökt, och därvid förlorat både färg och klarhet samt blifvit ljusgrå, opak. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 68, och DUTENS von Edelsteinen, s. 99.
      Uti Österländska orter skattas sardonyx ganska högt; hvarföre den äfven i den Heliga Skrift räknas ibland ädla stenar. Den är stundom träffad uti så stora stycken, at däraf kunnat förfärdigas åtskillige käril. Således brukades i äldre tider rökelse-kar af sardonyx, som af PLINII berättelse kan slutas. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. I., s. 3. Uti Kongl. Hofvets Husgeråds-kammare, i Paris, finnas äfven kärl af en mycket vacker sardonyx. Se Analyse Chimique, &c., par M. SAGE, T. II., s. 163.

Sardus, Se Sarder.

Sargon, Se Jargon.

Sarris är en qvartsrådande granit, eller hälleart, bestående af en mild qvarts med finare och grofvare ådror, eller ränder, af skimmer genomdragen. Finnes omkring Piemont och hugges til sträcksten, under hus och stora byggnader, uti Turin.

Sassi matti kallas uti Italien en art af Galestri, eller tunna kalkstens-lager, som uti än tunnare skifvor kunna fördelas. Se Galestri.

Sats, Pumpsats, eller Sättning (Saz, Kunstsaz). En pumpsättning vid vattenkonster uti grufvor består förnemligast af tvenne delar, eller sammansatte pumpstockar. Den understa kallas Kilen, eller Sugröret (Saugrohr); den öfre får namn af Sättare, eller Kålfrör, hvaruti pumpkålfven har sin rörelse. Högden, eller längden, af begge desse delar tilsammans, kallas då en Sats, eller Pumpsättning. Genom den undra delen, eller kilen, stiger vattnet upp och går in genom ventilen, eller pumphjertat, uti den öfra delen, eller kålfröret, och det til följe af luft-columnens tryckning på vattenytan, uti hvarje drag, eller sugning, som kålfven gör uti öfra röret, för at upfylla det lufttoma rum, hvilket kålfvens upstigande, eller sugning, uti kålfröret åstadkommer. Däraf följer at den undra delen, eller kilen, ej får hafva mer än en viss högd, så at den däruti upstigande vattu-columnens tyngd ej blifver större, men väl mindre, än en lika luft-column, som har hela atmosphærens högd och som, med sin tryckning, måste åstadkomma vattnets upstigande. Ju kortare kilen göres, ju snällare och lättare måste då vattnet upstiga. Efter gjorde rön står väl en column vatten, af 32 eller 33 fots högd, uti jämnvigt med hela atmosphær-columnens tyngd, eller tryckning; men som tryckningskraften kan efter luftens beskaffenhet vara olika, och behöfver tillika någon öfvervigt, så har af förfarenheten funnits at vattnet, på sitt högsta, icke kan uptryckas högre än til 28 fot, hvarpå ändå mycket bör afsprutas, i anseende til den luft, som vattnet för med sig in uti kålfröret, och för flere omständigheter, som vid verkställigheten i stor förefalla. - Kilens, eller sugrörets, högd måste ock rättas efter pumpkålfvens både rest och hastighet uti hvarje sugning. Vid 2 fots rest, til exempel, får kilen på sitt högsta ej vara öfver 26 fot; men då pumpkålfven har 4 fots rest, bör kilen ej vara öfver 24 fot.
      Sättaren, eller öfra satsröret, med sitt kålfrör, kan däremot vara af vilkorlig högd, emedan den däruti upstigne vattu-columnens tyngd, som med kålfven skall uplyftas, allenast bör proportioneras efter den verkande kraftens, eller konsthjulets, styrka. Således kan en pumpsats vara af mycket olika högd, i afseende på Sättaren, som kan bestå af flere uti hvarandra instuckne pipstockar, då fogningarne blifva förstärkte med gutne järn-cylindrar, eller bössor (Büchsen), samt sättaren omgifven med starka järnringar, emot en hög vattu-columns hårda spänning.
      En enkel, eller låg sats kallas den, som består endast af en sättare (auflazrohr) och en kil, då vattnet utgjutes genom den enkla sättaren och dess så kallade Spygap. En Medel- eller Hög Sats kallas den, då sättaren utgöres af flere uti hvarandra fogade rör, eller pipstockar, samt har tillika et särskilt kålfrör, gemenligen gutit af metall, eller järn.
      En medelsats utgör vid tyska bergverken en högd, eller längd, af 8 til 10 klafter; men en hög sats til 15, eller 16 klafter. Härvid göres dock det understa sugröret, som står uti vattudunten, ej mycket öfver 6 fot långt, emedan det ofta med en så kallad Såcka (Röhrenstück) behöfver förlängas, så fort vattnet sjunker undan.
      Utom den proportion uti högden, som sättaren bör hafva emot kilen, måste äfven et visst förhållande noga i akttagas emellan öpningarne, eller pipstockarnes invändiga diametrer, alt efter som pumpkålfvens rest samt hastighet uti rörelsen kan vara större eller mindre. Af förfarenhet är funnit at sugrörets, eller kilens, inre diameter ej bör vara mycket öfver en tredjedel emot öfversättarens diameter. Men om kålfvens har en mycket hastig rörelse, måste kilens öpning vara något större, så at dess diameter då förhåller sig til sättarens diameter som 5 til 12, på det rummet under kålfven, vid dess upstigand, må med behörig skyndsamhet blifva med vatten ifrån kilen upfyldt. Om sugröret göres trängre, så blifver lasten för kålfven så mycket större genom friction, som vattnet vid en större hastighet uti et trångt rör förorsakar. Se härom DELII Bergbaukunst, §. 496.
      Til flere pumpsatsers fästande efter hvarandra uti en grufva, eller et konstschacht, då den ena satsen altid måste updraga, hvad den undervarande uti sin vattuho upfordrat, ifrån sats til sats, alt upp i dagen, måste åtskillige lafvar vid hvarje sättning och däremellan göras. Desse lafvar kallas då bijnor, eller Bij, under hvilket ord desse pumpsättningar, eller satser, med därvid förefallande svenska konstord, vidare genom ritning förklaras.
      När pumplädret på kålfvarne uti en pumpsats, eller uti kålfröret, blifver förnött, så at de spilla vatten, eller intet draga fullt up, säges det at Satsen är matt (Saz wird matt), som tilkänna gifves med et snarkande och med skumm af den mellankommande luften.
      Anfriska en Sats (Saz anfrischen) säges, då vattnet slås uti sättaren på en nyss lädrad, eller beslagen kålf, at den därigenom må blifva tät och komma at häfva det vid sugningen upstigande vattnet.
      Sats, eller en Sats, kallas ock vid bokverk et visst antal af stämplar, eller stampar, 3, 4 eller 5, som stå tilsammans uti et Bokfält, eller uti en af bokverkets afdelningar, hvarvid hvarje stämpel har sitt egit namn. Se Bokverk och Bokstämpel.
      En Sats diglar kallas 5 stycken uti hvarandra inpassade Hessiske smältdiglar. Försäljas gemenligen uti tvenne sorter, af hvilka de större kallas Stor och de mindre liten sats.
      Med Sats förstås ock stundom vid smältugnar en Upsättning, eller den mängd af kol och malm, som på en gång bäres på ugnen.

Satt Järn, Se Hårdsatt. På tyska heter det Roh-Hart- eller Sauereisen til skilnad ifrån Gahreisen, hvarmed menas nödsatt.

Saturnit. Detta namn har af Herr MONNET blifvit tillagt en metallisk kropp, som hållits före at vara en egen och ny metall, i anseende til dess metalliska utseende och besynnerliga egenskaper, såsom: at smälta vid ljuslåga: at vid smältning gifva nålformiga crystaller; at på capell aldeles försvinna, och at intet kunna förenas med bly; men af Herr BROLEMAN har tydeligen blifvit bevist at saturniten icke är annat än en skärsten, eller rätteligen en råsten, som erhålles vid Huelgoet och består af en silfverhaltig kopparkies, med blyglans inblandad. - Hrr. HASENFRATZ och GIROU-DONT hafva ock funnit, at denne saturnit bestått af flera sammanblandade metaller, och en centner däraf har innehållit: - Bly, 40 skålpund, 13 unce och 6 grän. - Koppar 31 skålpund 4 unce. - Järn 1 unce 2 qvintin. - Silfver 1 qvintin 66 grän, samt Svafvel 23 skålpund, 10 unce och 6 qvintin. - Af desse beståndsdelar, sammansmälte, har ock en dylik massa erhållits. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 7:de Stycket, s. 45; 10:de Stycket, s. 303, och 12:te Stycket, s. 491.

Sax. Under detta namn förstås vid myntverk et af järn sammansatt verktyg, eller en liten machin, hvarmed blindmynt, eller myntplättar af silfver eller koppar, uttryckas, efter förordnad storlek, af de härtil valsade, jämntjocka band, eller skenor, medelst en rund, i kanten stållagd och skarp stamp, riktad emot et stållagt och därefter passande hål, eller så kalladt Öga, så at alla plättarne på detta sättet ganska skyndsamt formeras til en accurat lika storlek.
      Om skrosaxar vid järnverk, se Skrotsax.
      Saxar kallas ock af någre tängerne, hvarmed tråd af messing och järn drages igenom stålskifvan. Se Trådrageri.
      Sax betyder äfven vid konstbyggnader, m.m., det samma som Splint, eller Sluta, bestående af et tunnt järn, sålunda sammanvikit, at, då det slås igenom hålet uti ändan på en järnbult, och de sammanvikte ändarne krökas ifrån hvarandra, kan en sådan sax ej utfalla. Sådan är, til exempel, den som sitter uti vartan på en konsthvef, eller dylikt rörligt verk.

Saxum betyder uti mineralogien det samma som hälleart. Se ordet Hällearter.
      Saxum Metalliferum kallas Herr VON BORN uti sine mineralogiske skrifter en, i synnerhet uti Ungern och Siebenburgen, mycket allmän malmförande hälleart, bestående af en stenhärdad lera, merendels af svartgrå färg, insprängd med hvita, eller blåaktige fläckar, körtlar och ränder, af stenmärg, skörl- eller basalt-particlar, jemte fältspat. Finnes blåaktig uti de malmförande bergen vid Schemniz; blandad med hvit lithomarga och basaltstrålar vid Pacherstolln; Hvit med mycket och tydelig lithomarga; Ljusgrön af allmän stenhärdad lera, hvarftals inströdd med hvit qvarts, ifrån Pilgrün i Böhmen; Grå med fältspat och trådig basalt från Orawitza i Temeswarer Bannat. Se vidare VON BORNS Lithophylacium, 1 Del., s. 154.
      Denne art, som förefaller uti Ungern och Siebenburgen, eller den rätta saxum metallisefum, utmärkes af Herr HAIDINGER, i dess afhandling om hällearter, med namn af Graufstein. Uti de nyssnämde orter äger den samma anseende och malmförande egenskap som Lerskiffern uti Böhmen, och Gneisen uti Sachsen. Den faller dock sällan skifrig. Gemenligen ligger den omedelbart på granit, som är Karpatiske bergens hälleart, hvilket i synnerhet är i akttagit vid Altsohl i Ungern, vid Felsö-Banya uti Siebenbürgen, och flerestädes.
      Gångarterne häruti bestå merendels af qvartsarter, zinnopel, brunröd och guldhaltig jaspis, åtskillige leror, järnochror och kalkspater, sällan gips, och än mera sällsynt är grön och blekgrön flussspat.
      Uti dessa gångberg trifvas nästan alla slags malmer, dock förnemligast guld- och silfvermalmer.
      Uti Churpfalz består äfven Mörsfeldiska malmberget af dylik hälleart, som dock på olika ställen och uti särskilte grufvor visar åtskillige förändringar uti hårdhet, färg och främmande inblandningar. En del vittrar och faller sönder uti luften. Se FERBERS Bergmänn. Nachr. von Zweybrücken &c. s. 53 o.f. - Denne art, som består af en svart och hvit, marmorerad, tilhärdad lera, med inblandad kalk, skall dock icke egenteligen höra til Graustein.

Scaglia, Se Allmänna Bergarter.

Scarnitsel, Se Scharnitsel.

Schacht kallas den nedsänkning, som göres ifrån 10 til 100:de famnar, eller däröfver, på djupet, uti et malmförande berg, och det förnemligast at därmed följa malmen, och at därifrån kunna utbreda arbetet uti alla de directioner, hvartil malmens förhållande på djupet kan gifva anledning. I anseende til de ändamål, hvaruppå vid et schachts nedsänkande hafves afseende, förekomma schacht under åtskillige namn, såsom:
      Schurfschacht. Därmed förstås vid Tyska bergverken skärpningar, som afsänkas allenast på några få famnars djup, hälst där någon malmgång framskjuter i dagen, endast för at därigenom utröna gångens fyndighet, halt och förhållande på djupet, eller huru vida något hopp kan vara om lönande arbete, til bergverkets utvidgande.
      Dagschacht kallas i allmänhet alla de, som drifvas, eller sänkas ifrån dagen, til skilnad ifrån
      Ortschachter, som neder uti grufvan sänkas på djupet uti vissa orter, eller arbetsrum, och få egenteligen namn af Sänkningar. Se Sänkning.
      Fyndschacht (Fündschacht) kallas det, som är anlagt och neddrifvit på det rum, där malmgången först blifvit blottad.
      Hufvudschacht får det heta, hvaruti största rörelsen och upfordringen ifrån de flesta grufvor drifves. Göres ofta så stort uti aflång fyrkant, at det kan genom afplankning delas uti tvenne rum, utaf hvilka det ena tjenar til upfordrings- och det andra til Fartschacht, då grufvegången, eller vandringen, sker på fahrter, eller stegar, eller ock nyttjas den ena afdelningen til upfordring för malm och berg, men den andra til Konstschacht för vattu-upfordringen, hvarvid vandringsfart tillika är inrättad.
      Fordrings- eller Upfordringsschacht, (Förderschacht) är det, som förnemligast tjenar til malm- och bergs upfordring med spel, eller vind.
      Konstschacht (Kunstschacht) kallas det, hvaruti vattukonster, eller pumpverk, äro inrättade til vattnets updragande.
      Far- eller Vandringsschacht (Fahrschacht) nyttjas i synnerhet af grufvefolket til up- och nedfart på stegar eller lina.
      Väderschacht (Wetterschacht) kallas i synnerhet de, som äro drifne til väderväxlingens befordran. När desse äro små och på litet djup afsänkte, för långa stollars drifvande, få de heta Lichtlöcher, eller Stollschachter.
      Richtschacht kallas det, som vid donlägige gångar neddrifves på hängande vägg, at vinna en lodrdätt upfordring m.m.
      I anseende til malmgångarnes och schachtens läge, eller beskaffenhet, få de äfven särskilte namn vid Tyska bergverken, såsom: Scheidschacht, som är belägit vid slutet af et utmål. Bremerschacht är et dagschacht, som intet går på hela djupet lodrätt, utan har något afbrott, eller knä - Seigerschacht är det som går lodrätt på djupet uti en lingång - Flach- eller Donlegschacht är det, som följer malmgångens stupning, eller donläge, då tunnorne komma at gå på slangång.
      Vid schachters anläggande och afsänkande måste afseende hafvas på det ändamål, hvartil de drifvas. Om, til exempel, det kan väntas, at en vattukonst med tiden däruti skall komma at inrättas, bör brytningen icke förrättas med eldsättning, eller tilmakning ensamt, hvarigenom schachtet blifver rundt och således obeqvämt til annan byggnad än ensamt för malm och bergs upfordring, utan bör då anläggas uti aflång fyrkant, som beqvämast låter sig göra, då krutsprängning nyttjas. Mera härom ses under ordet Sänkning.
      Det djupaste lodrätta schacht här i riket är Drottning-schachtet vid Sala silfvergrufva, som uti en lingång går til 120 famnar på första botten. Vid utländske bergverken gifvas de mycket djupare, såsom vid Schemniz uti Ungern, hvarest Magdalenenschacht är 189 lachter djupt. Vid Kremniz skall Mathiasschacht vara afsänkt ända til 280 lachter. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 25 och 119.
      Utom hvad här förut redan är anmärkt, angående schachters afsänkande til lämpelig skapnad och storlek för de ändamål, hvartil de för framtiden kunna blifva tjenlige, i synnerhet på en någorlunda redigt strykande malmgång, bör äfven i akttagas at malmgångens fallande på djupet, så väl som malmfallens föranlåtande, med schacht-sänkningen noga efterföljes, utan afseende därpå, om en lodrätt lingång därigenom skulle förloras. Exempel gifvas det, endast för at vinna denna beqvämlighet, har, på en donlägig gång, schachtet blifvit afsänkt lodrätt uti liggande vägg, hvarigenom malmgången ändteligen på djupet kommit at förloras, eller måste med tvärorter upsökas. Där gången visar en tydelig aflossning, eller salband, emot hällearten, är ej svårt at finna dess fallande, eller donläge på djupet, och at därefter inrätta schachtets afsänkning; men där gången är anvuxen, eller malmen uti fasta klyften instänkt, måste efterses, om icke bergarten på den ena sidan, eller uti liggande vägg, är af annat gry än på den andra, eller uti hängande, hvarefter rättelse då kan tagas til schachtets afsänkning och malmgångens efterföljande. Et donlägigt schacht medförer väl den olägenheten, at upfordringen blifver längre och måste ske på slanor, eller schachtstänger, hvilket fordrar någon kostnad uti byggnad, samt gör at linor därvid mera förslitas, men därmed undvikes en mera kostsam brytning uti ofyndigt berg, och med tjenlige järnlinor blifver förslitning föga känbar. En tyngd kan ock på en sluttande plan lättare updragas än lodrätt. Vandringen på lämpelige fahrter blifver äfven beqvämare. Uti Stock- och Körtelverk drifvas schachter merendels lodrätt, och efterses allenast at därvid förekommande malmfläckar, drummer och faller, icke blifva förbigångne, utan i rättan tid med tjenlige inslag och orter eftersatte, innan tilgången genom schachtets djup blifver svårare.
      Med tiden plägar hända at grufvor, som med mycket donlägige schacht måste på något betydande djup arbetas, lida mera svårighet af brist på väderväxling, än där schachtet får en lodrätt sänkning. I den händelsen kan det blifva en nödvändighet med tiden, at på hängande vägg nedslå et så kalladt Richtschacht, hvarmed grufvan på djupet kan träffas, en lodrätt lingång erhållas, tillika med en god hjelp för väderväxlingen, til den vid grufvearbetet mycket hindrande och osunda rökens utdragande, som eljest af tilmakningar och krutsprängning, med mera, samlas samt förorsakar flere osdygn.
      Sådane richtschachter blifva också vid et starkt donläge, på något betydande djup, merendels altid oundvikelige, dels i anseende til förenämde omständigheter, dels ock för at därigenom vinna en kortare lingång och beqvämare upfordring. De böra då af markscheidern med mycken noggranhet utstakas; och ehuru de hälst afsänkas på hängande vägg, förefalla dock omständigheter, hvarvid liggande därtil häldre måste väljas, såsom, til exempel, då gången faller vidersinnigt, emot stupningen af någon öfverliggande bergshögd, och då kortare väg vinnes uti liggande vägg, at sedan genom communications-ort därifrån intaga grufvans djup, m.m., som efter omständigheterne fordrar en nogare öfverläggning, hvarom vidare kan ses DELII Bergbaukunst §. 274 och följ.
      Om schachters förtimring jämnför ordet Grufvebyggnad.

Schachtnaglar (Schachtnägel) kallas de grofva och starka spikar, hvarmed schachtstänger, eller Slanor, fästas vid deras underbyggnad.

Schachtskenor (Schachtschienen) äro stadige järnbleck, som uti slangångar betäcka schachtstängernes, eller Slanornes, fogningar, eller skarfvor, at tunnorne uti up- eller nedfarten ej må stöta emot uti sådane skarfningar.

Schachtstossar kallas de tvenne smalare gaflar uti et aflångt fyrkantigt schacht.

Schachtstämplar (Einstriche) äro uti förtimrade schachter de starka träd, eller stämplar, som vågrätt inhuggas emot förtimringen, och til dess stödjande, samt at därmed fästa brädfordringen, eller die Seitentonnen, för tunngången.

Schachtstänger (Tonnplatten, Schachtstangen, Schachtlatten) äro de långa slanor, eller fyra starka stänger, som uti donlägige schachter fästas på den sluttande bryggan, hvarpå tunnorne komma at släpa. En sådan brygga af slanor kallas ock Slangång. Huru en slangång bör inrättas efter mathematiske grunder, så at den altid må vara tjenlig, ehuru mycket grufvan uti djupet tiltager, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1751, s. 91 o.f.

Schalk kallas vid saltpetter-luttringen och försvagar saltpettret för krutgörning. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1753, s. 216 och 220.

Schamplunjärn är alt sådant stångjärn, som intet har något egit antagit namn, utan smidees, efter särskilte beställningar och upgifne tolkar och mått på längd, bredd och tjocklek, til grofva ämnen för hvarjehanda slags arbeten och svartsmiden, eller byggnader.

Schargångar (Schargånge) kallas smärre malmgångar, grenar, eller bidrummer, som uti spetsig vinkel stöta intil hufvudgången och förena sig med den samma. Detta namn tillägges ock sådane gångar, hvilka intet hålla sin strykning uti hufvud- väderstreken, såsom norr och söder, eller uti öster och väster, utan däremellan, såsom i N.W., S.O., S.W., N.O. o.s.v. På Harz kallas deras morgengänge äfven schargänge. Se Minerophili Bergw. Lex.

Scharnitzel kallas vid proberkamrar en uti trekant klipt tunn papperslapp, som brukas at däruti inveckla kornbly, metallkorn, eller något annat, som med klyften skall upsättas på en capell, eller en skärfvel, hvilken förut står uti proberugnen upeldad.

Scheidlatten kallas vid donlägige grufvor, där tunnorne gå på slanor, en uphögd mellanbalk på slangången, som hindrar at tunnorne ej komma intil hvarandra.

Scherbenkobolt (Fliegenstein, Schirbel- eller Schirlkobolt) är en gediegen ren arsenik af metalliskt, eller reguliniskt, anseende uti friskt brott; liknande en fingrynig kobolt, eller en skör och hvit, eller blyfärgad metallblandning; men förlorar snart uti luften sitt metalliska utseende och blifver svart på ytan. Til skapnaden, eller sammansättningen, består den merendels likasom af flere skal, det ena utom det andra, ungefär som på en rödlök. Uti specifiqua tyngden förhåller sig til vatten som 5,836 til 1,000. Uti öpen eld brinner med stark hvit rök och vanlig arsenikalisk hvitlökslukt, samt bortröker, eller ock sublimeras, uti tjenlige käril, hel och hållen. - Gifver med tilsatt phlogiston arsenik-regulus. - Har endast af någon likhet uti färgen, samt af dess arsenikaliska ämne, fått namn af kobolt; men gifver uti smältning intet blått glas, ej heller någon annan metall, om icke den med färgkobolt, eller någon främmande malm, tilfälligtvis är inblandad, hvilket ofta kan hända, hälst den stundom är följaktig med rothgülden, såsom vid Johanngeorgenstadt, hvarest äfven en hvit crystallinisk arsenik blifvit bruten, som liknat blyspat. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 282. Scherbenkobolt finnes ock vid flere tyska bergverk, såsom på Harz; äfven vid Ungerska grufvorne, samt til öfverflöd vid St. Marie aux Mines uti Lottringen. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 239.

Scherp vid koksaltssjuderierne är det samma som Saltaska. Se detta ord.

Schicht, Skift, kallas vid bergverken en viss föreskrifven tid, på hvilken arbetare vid grufvor och smältverk skola göra sine förelagde sysslor, innan omskifte sker med dem, som därefter skola vidtaga arbetet.
      Nattschicht är arbetstiden om nätterne.
      Öfverschicht säges då arbetet göres öfver den föreskrifne tiden.
      Helgedagsschicht på infallande helgedagar, och Söknedagsschicht om hvardagarne.
      Sumschicht är et försummadt arbete.
      Vid en del tyska bergverk indelas dygnet uti 3 schicht, såsom ifrån kl. 4 om morgonen til 12 om middagen; därifrån til 8 om aftonen, och ifrån 8 til 4 om andra morgonen.
      Nattschichts-arbetet är nu merendels, vid alla bergverk, uti grufvor aflagt, såsom olustigt för arbetare och underkastadt svårighet vid upsigten, utom det at en god del af tiden, uti djup grufva, afgår på hvarje schicht genom arbetares up- och nedfart. I anseende därtil har funnits förmånligare, då arbetet fordrar skyndsamhet, at indela dygnet uti fyra sextimmars schicht, då brytningen på kortare arbetstid kan drifvas med mera munterhet, och då ingen tid får afdragas för upp- och nedfarten, utan måste då det ena arbets-partiet aflösa det andra och emottaga dess verktyg, hvarvid knapt någon minuts uppehåll förefaller.
      Vid smältverken kallas ock hela arbetstiden, under hvilken smältningen påstår, et schicht, eller ock förstå smältare med skift en viss tid til deras ombyte. Et sådant skift kan vara 6 eller 8 timmar.
      Med schicht uti berg och jord förstås äfven det samma som Flöts, Hvarf, eller Lager.
      En malmbeskickning, eller breda på hyttegolfvet, får äfven namn af Schicht, då den är tilredd at på et arbetschicht sättas på ugnen.
      Orden Bergschicht, Långschicht och Förschicht, finnas på sine särskilte ställen uptagne.
      Schichtmästare är den, som har upsigt vid schichtarbeten och håller redo och räkning därföre. Här i riket är dock intet någon ordentelig syssla under det namnet.

Schieffer,

Schiftus betyder Skiffer. Se detta ord. De gamla hafva ock under namn af schiftus förstått sådane arter, som hafva en trådig, eller kilformig, sammansättning. Således har blodsten, samt gipsspat, m.m., därunder varit begrepne. PLINIUS skall ock under detta ord hafva förstått Talken.

Schillerspath, eller Schilerspat, beskrifves af Herr DAUBENTON, som en fältspat, hvilken uti strikt brott visar färgskiftning, som däraf upkommer, at de små lamellerne på dess yta luta emot hvarannan uti särskilte vinklar, och således, vid stenens vändning, ständigt reflectera andra strålar. Se Memoir. De l'Acad. Roy. des Scienc. à Paris, 1781, s. 5.
Til Schillerspath hörer ock en art granit, som blifvit nyligen uptäckt uti Ingermanland och består til större delen af en svart fältspat, samt skiftar med äfven så sköna färgor, som den bästa labradorsten. Af grönaktig qvarts ingår ganska litet uti dess sammansättning. Glimmern däruti är grofbladig, på sine ställen sammanträngd, til färgen dunkelbrun och nästan svart, dock så at här och där något guldgult framlyser. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 2:dra Stycket, s. 159, 160.

Schirl är väl egenteligen detsamma som skörl; men då den finnes uti små korn ibland sanden vid rinnande vatten, räknas desse Schirlkorn för et godt märke til vaskguld. De finnas då helt små, nötta och afrundade uti åtskillig skapnad, och af olika färgor, såsom svarta, bruna, röda, blåaktige, gröna eller blyfärgade, och föregifvas äfven at vara guld- eller silfverhaltige, hvilken kan vara tilfälligt, såsom tilkomne genom malmfyndige bergs förstöring.
Schirl kallas ock vid tyska tenngrufvorne en grof skörllik järnbinda, wolfram, eller hornblende, som vid tennsmältningarne dels förslaggar tennet, dels gör metallen hård och hvitfläckig. Se vidare Skörl.

Schlackenerz kallas en art branderz, som liknar svart slagg. Är gemenligen en spröd järnblandad Glaserz.

Schlackenkobolt är en sällsynt art af färgkobolt, som därutinnan liknar en slagg, at den är svart, hålig, eller pipit, stundom med glänsande yta. Gifver med kiselmjöl och pottaska uti smältning et vackert blått glas; men innehåller ingen arsenik. - Gifver icke heller någon regulus af kobolt, eller speis, och medförer ingen vismut. En annan art liknar än mera en svartgrå porös slagg, i följe med en svart sotande mulm, gul, eller rostig sand, samt selenitisk spat. Ännu gifves häraf en variation, som är mera svartbrun.
Alla desse förändringar äro af lika kynne, nemligen at de intet innehålla hvarken arsenik eller speisregulus; men gifva dock et mer och mindre blått glas. Se LEHMANS Cadmiologie, s. 25, samt CRONSTEDTS Mineralogie, §. 247. Finnes, jemte andra koboltarter, vid Schneeberg, och gifves där klotformig uti Gabe Gottes am Mühlberg. Liknar til anseende mycket scherbenkobolt, men ger blått glas. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd., s. 234.

Schlam, Se Slam.

Schliech, Se Slig.

Schluck kallas af någre den bruna och grofva bernsten.

Schludna är det samma som ryssglas. Se ordet Ryssglas.

Schlägel und Eisen äro väl tyska ord, men af svenska bergsmän antagne, och vil säga det samma som Hammare och Kil. Se Grufveredskap, Tab. XIII, Fig. 16. Vid ritningar, och på tyska bergsmäns hufvudbonad, tecknas desse verktyg, uti kors lagde, såsom et embleme at därmed utmärka bergskunskapen, eller bergverksrörelsen.

Schmaltz kallas i allmänhet det blå glaset, som tilverkas genom koboltens smältning med glassats, eller med tilsättning af fint pulveriserad ren qvarts och pottaska, samt sedan försäljes, som en finmalen blå färg, under detta namn.
      Med denna tilverkning förfares i korthet på det sättet, at sedan malmen, eller den rå kobolten, blifvit väl afskild och sofrad dels på skedbänken, dels ock medelst stålsättning, ifrån de mästa bergarter och främmande malmer, bokas den helt torrt under vanliga bokstampar, som drifvas med vatten, samt slås genom et fint såll. Inlägges sedan uti en calciner-ugn, som eldas med ved och brännes där, til dess det mästa bortgått af den medföljande arseniken, hvilken uti rök upfar och samlas uti långa smala murade trummor, rökfång, eller hvalf. Jemte den rena kobolten, tilsättes äfven så kallad Vismutgraupen, eller den kobolt, hvarifrån vismuten blifvit utsmält, tillika med Koboltklein, som antingen genom sållsättningen, eller ock såsom et skum vid vismutens sammansmältning blifvit samlad. Efter fulländad rostning, och sedan genom småprof blifvit utrönt, huru stor tilsats kan tålas af kiselmjöl och pottaska, för at gifva den vackraste blå färg på glaset, göres blandningen af desse ingredientier, tillika med de lemningar, som återstå efter föregående smältning. Til kiselmjölet väljes den renaste qvarts, som kan erhållas, ifrån all rost och järn befriad, brännes och bokas med vatten, samt slammas til et fint mjöl, och calcineras til slut väl starkt. Proportion af desse trenne delar kan vara mycket olika, efter koboltens godhet. Gemenligen tages til en del god kobolt, 5 delar kisel- eller qvartsmjöl, och 3 delar raffinerad pottaska. Smältugnen är aldeles lika inrättad som en vanlig glasugn, gemenligen så stor at 6 stora diglar, eller pottor, däruti kunna insättas med en plugg, eller så kalladt Schöpstoch, för hvarje digel, som täppes med et försatsbleck af järn. Då desse diglar äro af vedflamman väl upglödgade, insättes med en järnskyffel, eller laddskofvel, den tilredde blandningen. Då nu mästaren finner at materien väl smält, omröres den med et glödgande järnspett ganska väl och, när af det på spettet fästade glaset befinnes at det öfver alt är jämnblått, och ingen ting af kiselmjölet däruti osmält, blifver det med en järnskopa (Auschöpflöffel) efterhand uttagit och slagit uti en stor kummer med vatten, sedan den medföljande glasgallan och koboltspeisen, jemte någon vidhängande vismut, först uti en särskilt panna blifvit därifrån afhäld. Det blå glaset hämtas därefter til bokstamparne, hvarest det bokas genom et såll, som medelmåttiga gryn, samt bäres därifrån på de härtil inrättade qvarnar, som på vanligit sätt drifvas med vattuhjul, kronhjul och trällor, och hvaruti stenarne äro af någon hård hälleflinta. Öfverstenarne, som omlöpa, bestå af tvenne sammanläste halfva stenar. På dessa qvarnar blifver det bokade glaset med tilslagit vatten vidare malit, til dess det som en tunn välling kan med vattnet ifrån det ombygde stenkaret uttappas, genom en sil, uti en sump af plankor. När den grofvaste och mäst mörkblå färgen däruti satt sig, öses det öfverstående vattnet, tillika med dess färg, uti en näst därintil stående sump och, efter någon sättning, därifrån uti 3:dje, samt sedan uti 4:de sumpen, och så vidare, til dess det finaste ändteligen blifver en mycket ljusblå så kallad Eschel, hvarifrån det aldrablekaste sluteligen samlas under namn af Sumpeschel, som tilsättes vid ny smältning. De på sådant sätt, genom slamning, sorterade glasfärgor uphuggas utur deras sumpar, rifvas med kaflar på därtil gjorde rifbräden, utbredas på torkbräden och torkas uti et särskilt varmt rum.
      Vid Sachsiske blåfärgsverken skiljas färgorne och märkas på fastagerne, som följer, nemligen:
      1:o Färgor af 4 sorter.
            O.H. Betyder ordinarie hoch-blau.
            M.H. Mittel hoch.
            F.H. Fein hoch.
            F.F.H. Das feinste hoch.
      2:o Uti Couleurer, eller uti pulver af något mindre högblå färg, hvaraf gifveas 5 sorter, hvilka tecknas och nämnas uti följande ordning, nemligen:
            O.C. Ordinarie couleur.
            M.C. Mittelcouleur.
            F.C. Fein couleur.
            F.F.C Finare couleur, och
            F.F.F.C. Die feinste couleur.
      3:o Eschel är det aldrafinaste, men blekaste ljusblå pulvret, som under slamningen senast sätter sig utur vattnet, och fördelas äfven uti 5 sorter, nemligen:
            O.E. Ordinarie eschel.
            M.E. Mittel eschel.
            F.E. Fein eschel.
            F.F.E. Fein, fein, eller finare eschel.
            F.F.F.E. Die feinste eschel.
      Den färg, som under namn af Blå Stärkelse i kryddbodar försäljes, är af M.C. eller Mittel-Couleur.
      4:o. Safflor, som är allenast den calcinerade koboltmalmen, upblandad med en viss del kiselmjöl, utan föregången smältning. Se Safflor.
      5:o. Streublau, eller ströblått, som ock kommer under namn af Böhmisk blå sand, är ej annat än det grofvaste, mörka och högblå glaspulvret, som först sätter sig.
      Kobolt finnes väl mäst uti alla lälnder, men blåfärgs tilverkningen har länge, och ifrån mera än 250 år tilbaka, varit Sachsen förbehållen. Sedermera har den spridit sig omkring många andra bergverk uti tyska orter. Ibland de Sachsiske äro i synnerhet bekante: Schneeberg, Anneberg och Johanngeorgenstadt. Uti Thüringen, Hessen, Saalfeldt, Böhmen, på Oberharz och uti Würtenbergiska landet, äro äfven åtskillige sådane verk. Här i riket blef et ganska vackert blåfärgs verk inrättadt, på slutet af 1730 talet, vid Loos uti Ferila Socken och Helsingeland; men som koboltgångarne ledo så starka förtryckningar, at ägarne ej mägtade fullfölja grufvebrytningen, så blef hela verket 10 år därefter instäldt. Et nytt färgkobolt-verk är för någre år sedan anlagt uti Norige vid Fossum, nära intil Kungsbergs silfvergrufvor. - Här tilverkas nu til afsalu 9 slags sorterade blå couleurer, som likaledes hafva sine egne stämplar efter finheten, och hvarpå priset går ifrån 11 til 60 Riksdaler för centnern. Den dyraste och af högsta couleur, som här tilverkas, är den så kallade Royal Bleu, som märkes med H.H.H.F.F.C.B.
      Mera om koboltarter och schmalz-tilverkning kan ses uti LEHMANS Cadmiologie 1 D. s. 53, o.f.
      Blå schmaltz har blifvit sammansmält med lika del mönja til et grönt glas, genom det gula blyglasets förening med schmaltz-blått. Vid denna smältning har befunnits, at en del af blyet blifvit reduceradt til små korn, antingen smältningen skedt uti digel, eller uti et glasrör, hvarigenom intet bränbart kunnat inkomma. Häraf tyckes följa, at äfven schmaltzen måtte innehålla något phlogiston, hvaraf blyet utur mönjan reduceras. Se Taschenbuch für Scheidekünstler 1787, s. 28.

Schmaltzprof. Därmed förstås egenteligen sättet at genom proberkonsten utröna, huruvida en förekommande kobolt, på smältnings-vägen, icke allenast gifver, med tilsatt glasämne, en mer eller mindre högblå färg, utan ock huru rik den är på sådan färg, eller huru stor mängd af kiselmjöl kan tilsättas, utan at färgen därigenom märkeligen försvagas, hvilket ankommer på koboltens mer eller mindre renhet, som åter beror på olika inblandning af främmande bergarter, malmer, metaller eller mineralier. Af medföljande qvarts, hälleflinta, eller kalk m.m., utspädes färgen för mycket och tål då mindre tilsats, så framt icke sådane lättare arter förut genom vaskning frånskiljas. Mycket järn, i förening med arsenik, skämmer färgen genom inblandning af något rödgult, som gör at den skelar i grönt; men om järnet är därhos endast uti förening med svafvelsyra, såsom uti Riddarhytte kobolten, ifrån Bastnäs grufva (Se Kobolt d), har ej kunnat märkas at det skadat den blå färgen.
      Då järnet uti ren retractorisk malm är med kobolten följaktigt, såsom vid Gladhammars kobolt, kan det mästa med magnet frånskiljas, hvarefter en liten del af sådan malm icke funnits minska färgens godhet; men af järnochra, eller rost, försämras den märkeligen.
      Medföljande kopparhalt tyckes medföra något rödt, som gör at färgen kan stöta på gredlin; hvilket än mera händer, om någon brunsten däruti ingår. Af nickelen, såsom koboltens trogna följeslagare, försämras icke den blå couleuren märkeligen; hälst denne metall vanligen förenar sig med kobolt-metallen och sätter sig til botten. Vismutens gula slagg skulle därpå kunna göra någon skadelig verkan; men denne lättsmälte metallen skiljer sig snart därifrån uti första glödgnings-hetta, och samlar sig til botten af digelen, uti särskilt regulus, så framt den icke förut, genom för stark rostnings-hetta, är brackt til slagg. I anseende därtil skiljes ock denne metallen, vid de stora verken, genom en särskilt smältning, först ifrån kobolten. Se Vismuttilverkning.
      Schmaltzprof på kobolt fordrar en noggrann handtering, då det skall tjena til uplysning för tilsatsernes reglerande vid stora smält-processen - Koboltmalmens rostning är det första, som fordrar förfarenhet och noga tilsyn, i synnerhet vid vissa arter, at hettan hvarken blifver för svag, eller drifves til för hög grad, hvarvid medföljande metaller gå til slagg och skämma couleuren. Då en myckenhet arsenik är med, bör ej altsammans däraf fullkomligen utdrifvas, emedan en del är nödig för at bringa speisen med kiseln til förglasning. - Rostningen sker för små profver vanligen på de så kallade rostskärflar uti proberugns-muffeln, sedan malmen förut är rifven til pulver, eller dragen til slig, så at hettan efter behag kan modereras, under en flitig rörning med rörhaken.
      Vidare ankommer på försök, at finna en lagom tilsats af sand, eller kiselmjöl efter koboltens rikhet på färgämne. Om för mycket kisel tages, kan väl glaset blifva blått, men efter finmalning til schmaltz blifver färgen mera grå än blå. Om åter tilsatsen af kisel är för liten, kan glaset blifva helt svart och erhåller icke heller någon blå färg efter dess finmalning. Det är således säkrast at inväga, til exempel, trenne prof på en gång, då til hvardera tagas 2 probercentner af den rostade kobolten, men uti den första digelen tilblandas allenast 4, uti den andra 5, och uti den tredje 6 centner kiselmjöl, och därjämte lika mycket torr pottaska uti hvarje digel.
      Smältningen sker antingen uti vindtugn, eller beqvämast för pust uti äsja, då digelen allenast betäckes med löst lock. Efter ungefär 20 eller 30 minuters blåsning, tilses om glaset är väl smält och om det, med en indoppad rörhake, kan dragas uti rena, klara och ej skummige trådar, då det antingen kan uttagas med en profslef och släckas uti vatten, eller ock afsläckes hela digelen tillika med glaset, som sedan krossas och rifves med vatten ganska fint uti porphyr- eller glasmortel. Det finaste, som med vattnet upgrumlas, afhälles at sätta sig uti et glas, och med denna rifning, upgrumling och afhällning uti 3, 4 eller flera särskilta glas, kan det blå glaspulvret sorteras uti flera ljusare och mörkare färgor, ungefär så som under ordet Schmaltz, och om dess tilverkning, redan är anfördt. I synnerhet anmärkes här tvenne hufvudsorter, nemligen det mörkare, som först sätter sig och Klera kallas, samt det finare och ljusare, som efter någon stund faller til botten och får namn af Eschel. Det öfverstående, merendels grönaktiga vattnet afhälles, och de erhållne färgor torkas öfver varm sand, samt jämnföras med andra goda prof af schmaltz, at därefter dömma om färgens godhet. - Kiselmjölet, som bör tilsättas, erhålles renast vid glasbruken, äfven som raffinerad pottaska.
      Kobolter, som äro blandade med järnmalm och medföra mera svafvelsyra än arsenik, böra utan föregången rostning smältas directe på skärsten, hvilket sker, om 2 centner af den pulveriserade rå koboltmalmen uti digel blandas med 3 centner crystall-glas och ½ centner utgäst borax, samt smältes för ½ timmas bläster, med förluterad täckdigel. Vid detta prof kan ock nyttjas samma tilsats som vid Skärstensprof utsättes. Efter afsvalning och digelens sönderslagning, erhålles då, under det svarta, eller blåaktiga glaset, en skärstens-regulus, som pulveriseras, rostas på skärfvel och proberas på schmaltz, som förenämdt är.
      Ju svartare färg det rostade skärstens- eller kobolt-pulvret antager, ju säkrare märke plägar det vara til en vacker blå färgs erhållande; men om det är brunt, eller rostfärgadt, kan föga hopp göras om vacker färg.
      Genom skärstens-smältning kunna ock järnhaltige koboltmalmer ganska mycket förbättras, i det större järn därvid förslaggas och skiljer sig ifrån kobolt-metallen, eller spetsen, som egenteligen gifver den blå färgen.
      Små prof på förekommande misstänkte malmer äro så mycket nödigare, som denne arten döljer sig under et utvärtes mycket olika utseende, hvilket vid Kobolt och Koboltmulm anfördt är, jemte de kännemärken, i anledning af egenskaperne, hvaruppå kobolten kan, både på uplösnings- och smältnings-vägen, skiljas ifrån andra arter. Jämnför vidare orden Schmaltz, Speis, Speisprof och Skärstensprof.
      Vid schmaltzprofven händer gemenligen at en regulus af speis sätter sig på botten, under det blå glaset, och bör därföre noga tilses, at intet af denna metall, vid glasets uttagning, följer med, hvaraf färgen skulle försämras. Skulle detta hända, måste det rifne glaset begjutas med litet skedvatten, som uplöser det metalliska, men lemnar glas-pulvret rent.
      Koboltmalmer gifvas, i synnerhet jordartade, som icke medföra hvarken arsenik eller svafvelsyra, och gifva intet blått glas, förrän litet arsenik uti profsmältningen tilsättes. De torde således bestå af förvittrad speis, som icke väl kan vitrificeras utan tilsats af arsenik.

Schmand, eller Schmant, kallas den gula järnochra, som vid vitriol- och alunsjuderier fäller sig utur den fullkokade luten, under det at den står uti svalkaret. Den är det samma som här i riket får namn af Svalkars-slam. Se detta ord.
Schmand heter ock vid tyska grufvor den ömniga ochra, som sätter sig uti orter och stollar, där vitrioliskt vatten af vittrade kieser framstiger genom rämnor och lossnor i berget.
Schmantigt säges ock vid tyska silfververken at smältningen går, då slaggen håller sig tjock, oren och grötig.

Schmererz kallas af någre en fet och hal lerartad Gur, eller Gilbe, som ofta är silfverhaltig.

Schmerklüfte kallas uti tyska grufvor de klyfter, eller skölar uti malmgångar, som äro fylde med en len och likasom fet lera, gilbe, eller stenochra, hvilken stundom af instänkt gedieget silfver kan vara mycket rik. Se ordet Klyft.

Schnürelerz kallas vid Schemniz uti Ungern vågige och hvalfformige lager, hvarf, eller strimor af zinnopel, blåaktig lera, blende och blyglans om hvartannat. Dennemalm liknar den som vid Klausthal får namn af Blauen Heinz. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 47.
Denne malm är den samma, som af andre kallas Schnürel-Zinnopel. Se Zinnopel och VON BORNS Bref til Hr. FERBER, s. 217.
Schnürelerz är ock en art qvicksilfvermalm. Se Qvicksilfvermalm.

Schram kallas uti grufvor en öpning, som indrifves vid malmgångens salband, eller aflossning ifrån hällearten, eller ock utarbetas tvärtöfver gången, at därifrån få undanfall för skott, eller för kallkilning. Vid tyska bergverken heter detta Schrämen, eller Verschrämen. Se Grufvebrytning.
Med Schram menas ock vid stenhuggning en smal ränna, som med stålhackor inhugges uti granit, eller andre stenarter, til et par tum djupt, och hvaruti järnkilar, emellan tunna bleckskållor, insättas och med en slägga småningom och jämnt indrifvas, til dess stenen däraf spränges och klyfver sig efter den inhuggne schramen. Se Kongl. Patr. Sällsk. Journal för October 1786, s. 64.

Schramhammare är en tung, åt begge ändar spetsig och väl stållagd hacka, hvarmed schramen inhugges. Tyska arbetare bruka härvid Schlägel och Eisen. Den kallas Spetshacka vid vårt svenska stenhuggeri.

Schvachjärn (Schwacheisen) kallas vid glasbruken en art af tång, eller klyft, liknande något när en ullsax, hvarmed glasblåsaren öpnar den uplåste glaskulan, och med samma verktyg vidgar den, under en art af svarfning, til dricksglas eller dylikt, med en hastighet och med et öfvadt handlag, som ej kan beskrifvas.

Schvärze, Se Glaserzschwärze.

Schwaben- Schwaden- eller Schwalbengift kallas en arsenikalisk jord, af någon vittrad arsenik-kies.

Schwachstein, Schwarzstein, eller Knopfstein, kallas vid glasbruken en svart lättsmält trapp, eller en art basalt, hvaraf svart glas och glasknappar göras.

Schwaden kallas den förgiftiga ångan, eller luften, som stundom plägar förefalla uti grufvor, hälst där arsenikaliske malmer brytas. Den är ofta dödande för människor och djur. Lampor, eller bloss, kunna däruti intet brinna. Den lägger sig stundom på stillastående vatten, uti gamla skärpningar, samt upstiger, då däruti röres, med en förgiftig lukt.
      Om den dödande samt eldfängda luft, som upkommer uti stenkolsgrufvor, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 372. Om den förgiftiga bergångan uti Queckne koppargrufva i Norige, se samma Handlingar, 1743, s. 29.
      Om schwaden kan vidlöftigast läsas uti LEHMANS Cadmiologie, s. 71 o.f.
      Denne ohälsosamma luft kan hafva mera än et ursprung och antingen vara mephitisk, bestående af en concentrerad luftsyra, eller upkomma af svafvel- och arsenikaliske kiesers bränning vid tilmakningar; eller af den ånga, som under deras förvittring utdunstar; eller af det kolos som tilmakningar förorsaka; eller af bränbar luft, som af järn med vitriolsyra produceras; eller af någon uti berget instängd luft, som vid öpnandet utbryter med häftighet, hvarpå exempel gifves uti Wäst-Indiske grufvorne, samt under et schachts afsänkande vid Rossthal, ej långt ifrån Dresden, där en susande bläst utur berget med svafvelstank utkommit, som nödgat arbetarne at fly och äfven dödat tvenne af dem. Den kan ock yppas uti saltbrunnar af saltsyra, som genom tilkommen vitriolsyra blifvit lös, och hvaraf arbetare stundom blifvit dödade vid sådane brunnars gräfning, som ock händt vid Polska saltgrufvorne. Uti järngrufvor förekommer aldrig denne dödande luften och sällan uti koppar- och bly-grufvor, där ingen eller föga arsenik är för handen. Men där antimonium, cinnober och tennmalmer brytas, plägar den tilfälligtvis infinna sig. I synnerhet är den antändeliga, eller bränbara luften, uti Engelska stenkolsgrufvorne nog allmänt känd. Se Stenkol.
      Vid Altenbergiska tenngrufvorne brister väl ingen väderväxling, i anseende til dessa grufvors stora vidd och rymd; men vid tilmakningar, eller eldsättningar, upkommer vid vissa tilfällen en förgiftig schvaden, som på ljuslågen blifver synlig med en blå flamma, ger söt smak och dödar snart. Arbetare, som häraf angripas, falla ned som döde, men kuna åter qvickna vid, om de straxt komma uti frisk luft och dricka mjölk. Se FERBERS Mineral Geschichte versch. Länd., s. 150.
      Schvaden kann merendels sägas bestå af en Gaz, mephitisk luft, eller concentrerad luftsyra, som förmår utsläcka en brinnande lampa och således är otjenlig för respiration, eller at underhålla lungornes rörelse. Det är således begripeligit at en sådan til det mästa afstadnad rörelse, eller et halfslocknadt lif, hos människor åter kan upväckas, då en för andedrägten tjenlig atmosphærisk luft nog hastigt kan komma til hjelp; men ofelbart skulle denne verkan än säkrare vinnas, om vid sådane olycks-händelser den aldrarenaste lifsluften, eller så kallad Eldsluft (se detta ord) vore til hands, förvarad i flaska, at på tjenligit sätt inblåsas uti en sådan qvafd människas lungor; hälst det är försökt, at denne luftens indragande med andedrägten för människor varit mera liftaktig, och at små djur, som synts döda af qväfning, åter kommit sig före uti en sådan lifsluft. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Volatilité.
      Ehuru skadelig för hälsan en sådan underjordisk ånga kan vara, så är dock troligt at den uti annat afseende kan göra gagn och åstadkomma metallers danande, då det befinnes at metaller uti sådan luft kunna vara uplöste, antingen genom mineraliers förvittring, eller någon annan naturens verkan, och at desse ångor sedan kunna afsätta, eller fälla, deras metalliska halt uti fuktiga och våta håligheter, rämnor, eller rum. Exempel därpå gifves, ibland annat, uti den blyfärgade hinnan, som jemte sotet af tilmakningar fästat sig på det ifrån små rämnor utsigande vattnet uti grufvan Christiana vid Kungsberg, hvilken hinna befunnits vara rent silfver. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755, s. 276.
      Angeflogne gediegne metaller tyckas ock bevisa det samma. Härom kan vidare ses Herr LEHMANS Mineralogie, §. 12.

Schwarzerz kallas vid Neusohl uti Ungenr en art af svart fahlkupfererz, eller schwarzkupfererz. Den håller svafvel, arsenik och järn samt 4, 5, til 16 och 18 skålpund koppar på centnern, jemte 1, til 3, sällan 4 til 5 lod silfver och någre denarier guld. Den koppar, som häraf tilverkas, är mera spröd, än den som smältes af gul kopparmalm, eller Gelferz.

Schweif kallas den brånad, eller färgskiftning, som finnes uti jorden på en malmgång, hvilken yppar sig i dagen och hålles af tyska bergsmän för gångens stjert; men här i riket anses den tvärtom som dess skate, eller topp. Se ordet Skate.
Schweifig heter den malm, hvilken synes likasom hopvriden af asbesttrådar, men med metallisk glans och med strimor af andre färgor skimrande.

Schwele kallas en svart mager lerskiffer, som uti en stenkols-grufva utgör öfversta lagret, eller betäckningen, emellan berget och kolflötsen. Är det samma som i Skåne hos arbetarne får namn af Stenrot. Innehåller något bergolja, men ej til så stor mängd, at den kan brinna.

Schüttgelb, Se Sittgelb.

Scyanus Lapis är en blå sten, som af D. BECCARIUS i Bologna upräknas ibland de arter, hvilka gifva et phosphoriskt sken, då de litet värmas uti elden. Förmenas vara en blå Armenisk sten, hvilken ock kan innehålla någon flussspat. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del., s. 42.

Se Donläge.Tonn är en Engelsk vigt, som innehåller 7 ½ skeppund svensk stapelstads-vigt.

Se Hyttebruk.Mineralier, eller Fossilier, kallas de kroppar, som äro danade uti jordens sköte på andra vägar än de, hvilka uti djur- och växtriket äro bekante.
      At känna dessa kroppar, och at sätta dem uti en så redig ordning samt gifva dem sådane kännemärken, hvarigenom de altid och allestädes kunna kännas och skiljas ifrån hvarandra, är Mineralogiens yrke.
      Denne kunskap är antingen Empyrisk, som håller sig vid utvärtes kännemärken, såsom: färg, skapnad, tyngd, hårdhet, lukt, smak, m.m., och bör ej försummas, men kan ensam vara ofullkomlig, tvetydig och bedrägelig; eller ock kan mineraliernes kännedom vara Pragmatisk, då den grundar sig på kropparnas invärtes egenskaper, beståndsdelar och förhållande emot andra kroppar. Denne kunskaps-vägen är väl den besvärligaste, men tillika den säkraste och fördelaktigaste, som medförer en osvikelig nytta vid tillämpningen, icke allenast för mineraliers känning, utan ock för deras nyttjande. Således måste den mineralogie vara den fullkomligaste, som i bästa måtto kan förena begge dessa kunskaps-vägar.
      De äldsta naturkunnige, som namngifvit mineralier ensamt efter färg, födelse-ort och utvärtes anseende, eller förmente sympathetiske dygder, hafva förorsakat mörker och oreda, som både utländske och i synnerhet svenske lärde män, såsom Archiater VON LINNÉ, BROMELL och WALLERIUS, med flera, genom utgifne mineralogier sökt uplysa. Herr CRONSTEDT har dock, under förtegat namn, uti dess Försök til Mineralrikets upställning, på egna och andras tilförlåtelige rön, närmast budit til at följa den pragmatiska vägen, hvilken, til bergsmanna kunskapens förmån, än mera blifvit banad genom mycket egit arbete af Herr Prof. och Ridd. BERGMAN, som uti et kort utkast, kallad Sciagraphia Regni Mineralis, indelt detta rikets kroppar, efter deras utrönte beståndsdelar, uti fyra classer, eller hufvudsakelige förändringar, nemligen uti Saltartade, Jordartade, Bränbare och Metalliske.
      Salter hafva de kroppar blifvit kallade, som gifva mer eller mindre smak på tungan; som pulveriserade lösas, til det minsta, af 1000 gångor så mycket kokande vatten, och som uti elden smälta, förstöras, eller förändras. Se Salt.
      Jordarter äro de, som utan konst ej hafva salters egenskaper; som uti medelmåttig hetta icke förändras och som uti deras specifiqua tyngd ej hinna öfver 5dubbelt emot vattnet. Se Jord.
      Bränbare, eller Bitumina, kallas de, som äro öfverlastade med phlogiston; som ej lösas af vatten, utan endast af oljor, och som uti öpen eld röka och vidare däruti antingen til någon del, eller helt och hållit förflyga. Se Bergfettma.
      Metallerfår de heta, som lösas hvarken uti vatten, eller oljor, om ej til någon obetydlig del; som til det minsta äga vattnets sexdubbla tyngd och som flyta uti smälthetta, samt därunder visa kulrig yta, då smältning sker uti lerkäril. Mera härom ses af bemälte Sciagrahia, s. 18 o.f.
      Om mineral-systemer och mineraliers åtskilliga indelningar af så väl äldre som nyare Auctorer, se Herr Prof. och Ridd. WALLERII Lucubrationes Academicæ de Systemate Mineralogico rite condendo, tryckt 1768.
      Utan vidlöftighet lärer förstås at mineralier äro liflöse kropar, och således lätteligen skiljas ifrån de lefvande organiske uti djur- och växtriket, där förökning och tilväxt sker genom deras närande safters circulation.
      Organiske kroppar, som under jord-förstöringar blifvit uti stenämnen inneslutne och ändteligen stenhärdade, hafva dock af någre ibland fossilier, uti sine särskilta rum, blifvit uptagne, såsom främlingar ifrån de andra och uti stenriket naturaliserade, ehuru de med mera rätt tyckas därifrån aldeles böra vara uteslutne, såsom hörande med större skäl til de andra riken, och finnas där i synnerhet beskrifne.

Se Köln.Körna betyder uti proberkonsten at bringa metallerne til sina korn. Se ordet Granulera.

Se Probernålar.Strykträd är vid valsverk en liten rät fogad brädlapp, en aln lång och en tvärhand bred, hvarmed dukarne strykas jämna på planhärden.
Et dylikt, men kortare strykträd, eller Stråka, brukas äfven vid stålugnar, at därmed stryka stålbrännings-materien jämnt öfver hvarje hvarf af det inlagde stångjärnet.

Se Skiffer.Schierminsten kallas vid messingsbruken det eldfasta teglet, hvarmed smält- eller bränugnarne muras och förfärdigas vid bruket, gemenligen 5 tum långt, uti pyramidalisk form, efter rundningen på ugnen. Blandningen därtil göres af rå fransk lera, 2 delar, bokad och risslad, samt inbokad skärf af gamla utbrände smält-diglar, eller krukor, 1 del; eller ock tagas 10 delar lera emot 6 delar digelmjöl, som väl blandas och sedan ältas med vatten til en mänga, hvaraf teglet slås uti träformor.

Sedativsalt är egenteligen boraxsyra, eller den syra, som med alkali minerale utgör borax. Af åtskillige har den väl blifvit ansedd ensamt som konstens product; men är äfven träffad naturlig uti Toscana, ej långt ifrån staden Siena, vid Monte rotundo, hvarest heta källor med sjudande vatten frambryta utur bergsklyfter, med en stark schvaden och svafvellukt. Detta vatten är af black mjölkfärg, utan någon särdeles smak, samt deponerar efterhand en askgrå, fet, svafvel- och jordblandad slam. Efter filtrering och behörig evaporation, hafva 120 Florentiniske skålpund däraf gifvit 13 unce rent sedativsalt uti vanliga fina, bladiga, glittrande och silfverblanka crystaller, utom den nämde feta jorden, något fint phlogiston, litet järn och selenit. Sedativsaltet har befunnits äga alla bekanta egenskaper, såsom: at det uplöstes uti spiritus vini, som efter antändning gaf en grön låga: at det uti stark glödgnings-hetta smälte til glas: at det, uti vatten uplöst och mättadt med en uplösning af alkali minerale, gaf, efter behörig afdunstning och crystallisation, ganska rena borax-crystaller med alla de egenskaper, som, efter gjorde försök af guldsmeder och emailleurer, til deras behofver erfordras. Med vitriolsyra har ock detta nativa sedativsaltet ifrån samma borax åter kunnat afskiljas, samt uti alla försök funnits lika med det som erhålles af den Venetianske eller Holländska boraxen.

      Herr Directeur HÖFER, uti Florenz, har först år 1777 gjordt denna uptäckt, och däröfver utgifvit en utförlig berättelse på Italienska, som år 1781 finnes på Tyska öfversatt och tryckt uti Wien, under titel: Hr. H.F. HÖFERS Nachricht von dem in Toscana entdeckten natürlichen Sedativsalze, und von dem Borax daraus.
      På samma ort har sedermera Herr MASCAGNI funnit detta salt uti torr form, af naturen frambrackt. Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 9:de Stycket, s. 215.
      Grunden til denna product lärer ligga uti den verkan af hetta, som genom någon fördold vulcan upkommer. En betydande borax-fabrique lärer ock redan på detta fynd vara anlagd uti Florenz.
      Utom detta hörer sedativ-saltet til mineral-riket med så mycket större rätt, som det utgör en beståndsdel uti naturlig borax. Sedativsalt är en ibland de svagaste syror, som knapt kan kännas på smaken, men papper, färgadt med lakmus, rådnar däruti, och järn kan därmed til en liten del uplösas. Det går ej til kantige crystaller, utan visar sig alltid såsom små, hvita, lätta och glittrande fjäll, eller snöflockar: är nog svårlöst uti kalt, men uti varmt, eller kokande vatten, löser det sig mera ömnigt. Uti smälthetta och för blåsrör går det til et klart glas, mäst lika som borax, men häfver sig ej så mycket.
      Genom konst kan detta syrliga salt skiljas ifrån dess alkali minerale uti borax; antingen genom sublimation, med eldens tilhjelp, eller på våta vägen, sålunda: at crystalliserad borax uplöses uti kokhett vatten til full mattning. Til denna uplösning drypes någon starkare syra antingen af vitriol, saltpetter, eller koksalt, til dess af smaken något öfverskott af syra kan kännas. Härvid nedfaller då småningom sedativsaltet til bottnen af glaset uti lätta, hvita och silfverblanka fjäll, hvilken fällning befordras därigenom at uplösningen får något evaporera, och sedan ställas uti kölden, då detta salt börjar falla. Fällningsvattnet, hvilket nu består af alkali minerale förenadt med den syra, som til fällningen blifvit nyttjad, afhälles och saltet sköljes med kalt vatten, samt torkas på sugpapper.
      En ibland sedativsaltets besynnerliga egenskaper är: at det löses uti spiritus vini och gifver en grön låga, då spiritus antändes. - Det liknar uti vissa delar den phosphoriska syran, såsom däruti at det är eldfast. Med arseniksyran har det äfven någon likhet.
      Åtskillige berömde Chemici hafva förgäfves arbetat på dess decomponerande. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Sel Digestive.
      Brukas uti medicin, men är föga kändt uti konster och handtverk. Kan dock göra nytta vid fina lödningar, men är nog dyrt.

Sedlitzersalt, eller Seydschützersalt, är det Engelska salt, som finnes naturligt uti brunnarne vid Scheidschütz och Sejdlitz i Böhmen. Se Bittervatten och Engelskt Salt.

Segelsten kallades fordom magneten. Se Magnet.

Seger- eller efter Tyska ordet Seigerfallend är det samma som en stående malmgång, eller en sådan som på djupet faller lodrätt. Se orden Gångar och Berg-Compass.

Segerbly kallas det bly, som vid segringskopparens friskning nyttjas. Se Segring. Det bör vara ganska rent och är säkrare än glete och härd, hvarvid ofta någon arsenikalisk, eller antimonialisk oart kan medfölja.

Segerkoppar kallas den koppar, hvarutu silfverhalten medelst tilsats af bly blifvit utsegrad. Se Segring. Genom den vidlöftiga segrings-processen är den väl i det mästa befriad ifrån den svafvelsyra, som eljest vidlåder all koppar, och af denne orsak mycket tjenlig för vissa metall-compositioner, såsom similor, tombak, m.m., såsom mindre benägen at uti luften anlöpa, eller blifva dunkel; men äger ej den seghet och styrka, hvilken fordras i synnerhet för den messing, som kommer at dragas til tråd, hvaruti vår svenske osegrade koppar har företräde framför andra.
Med segerkoppar förstås ock stundom den råkoppar (Schwarz-Königkupfer), som är segervärdig, eller som håller minst 9 ¼ lod silfver på centnern. De fattigare råkoppar-arter, eller sådane hvilkas silfverhalt går emellan 5 och 9 lod, måste med rikare försättas, så at hvarje segerstycke blifver til det minsta 16 lödigt. Den koppar, som ej håller mera än 5 lod silfver på centnern, betalar ej segrings-kostnaden och går då vid Ungerska bergverken straxt til garning. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 183.

Segmalm kallas vid Stora Kopparberget den kopparmalm, som medförer sega bergarter, såsom: Hornberg, Skinslag, Talk, Skimmer, Specksten, Tälgsten, Asbest, Sådslag, m.m., hvilka arter på hyttugnen gifva en seg och trögflytande slagg, samt tjena således at sätta öfver forman, uti smältningen, til nasens förökande, när så erfordras.

Segring (Saigern, eller Saiger-arbeit) kallas i allmänhet uti metallurgien, då en lättsmält metall, som uti en mera hårdsmält är inblandad, bringas uti en medelmåttig hetta at likasom svettas, sipra, eller dråppvis segra utur den hårdsmälta, som uti sådan svag hetta ej får komma til smältning.
      På detta sätt kunna åtskillige metaller åtskiljas; men uti mera inskränkt begrepp kallas det egenteligen Segring, då silfret skiljes ifrån kopparen med tilsats af bly, utan at kopparen därvid förstöres, eller förslaggas.
      Första arbetet vid segring består således däruti, at förena en silfverhaltig rå- eller svartkoppar med bly, hvilket sker merendels på en lågugn, eller så kallad krumofen. Råkopparen är merendels förut spritad uti skifvor, hvilka antingen, efter upglödgning, med släggor, eller med en tung stamp, som drifves med vatten, sönderslås til små sycken; eller ock kalle sönderbrytas af en särskilt arbetare, eller Kupferbrecher, hvilket i Ungern är brukeligit och anses vara bättre. Denne segerkopparens sammansmältning med bly får namn af Frischen, eller Kupferfrischen, hvarutaf gifvas tvenne förändringar, nemligen: Armfrischen, då kopparens silfverhalt är så liten, at det ej är möjeligt få lämpa beskickningen, at det verkbly, som efter segringen erhålles, lönar arbets-kostnaden, utan måste tilsättas vid en rikfriskning, at bringas til den halt, som för drifningen erfordras. Reichfrischen sker med koppar, hvilken är nog rikhaltig för at kunna få beskickas, at det verkbly, som faller vid segringen, kan med vinning afdrifvas. Sedan kopparen är sönderslagen, upväges beskickningen särskilt för hvarje segerstycke, och består vid en armfriskning af ¾ centner koppar och 2 ½ centner bly. Til rikfriskning upväges, för hvarje segerstycke, ¾ centner koppar och 3 ¾ centner bly, och häruti måste då finnas 18 eller högst 19 lod silver. Om segerstyckerne beskickas til rikare halt, skulle för mycket silfver stadna qvar i kopparen, som blyet ej förmådde utdraga. - Då glete och härd tilsättes, anses 35 skålpund glete, eller 40 skålpund härd, svarande emot ¼ centner friskbly.
      Uppå ugnen upsättes, i ordning efter hvart annat, det för hvarje segerstycke särskilt upvägde gods, först kopparen, som hörer tl et segerstycke, såsom mera hårdsmält, och sedan det bly, som til samma segerstycke är beskickadt. På lika sätt förfares med det til nästa segerstycke upvägde gods, och sedan med alla följande. När så mycket koppar med dess bly-beskickning gått igenom ugnen, som utgör et segerstycke, utstickes de blandade metallerne uti en med ler bestruken rund tackjärns-panna, Frischpfanne, eller Saigerpfanne kallad, och innan godset stelnar, insättes midtuti en järnhake, hvarmed deta segerstycke sedan efter afstelnandet, som befordras genom litet vattens påstänkande, lyftes med en vågstång ifrån härden. På detta sätt blifver all tillämnad segerkoppar förvandlad til sådane runda kakor, eller segerstycken, utaf hvilka, på hvarje smältning, eller friskning, göras 36, 40 och ända til 60 stycken.
      Fastän den åstundade silfverhalten ej finnes i den råkoppar, som skall rikfriskas, vinnes den likväl genom tilsats af Armwerk, eller det verkbly, som faller efter ringhaltig koppars armfriskning och segring, och af Kräzwerk, eller det verkbly, som på lika sätt upkommer genom slaggernes friskning och segring. Vid några tyska kopparverk, där råkoppar-arter af olika silfverhalt förefalla, såsom vid Rammelsberg på Harz, är således vanligt at först beskicka den fattigare råkopparen, eller kupferrostkupfer (Se Rostbruk), som håller 5 til 6 lod silfver på centnern, med bly til armfriskning, hvarefter fås segerstycken, som segras och gifva verkbly, eller Armwerk. Sedan göres rikfriskning med den rikare råkopparen, eller rostkupfern, som håller 7 til 8 lod silfver på centnern, och med så stor tilsats af detta armverk, eller ock med krätzverk, at 18-lödige segerstycken däraf erhållas, då det verkbly, som af dem utsegras, blifver nog rikt at kunna afdrifvas.
      Uti Ungern, där någre råkoppar-arter äro mycket rike på silfver, göres allenast en friskning, eller rikfriskning, hvartil beskickningen så inrättas, at hvarje segerstrycke kommer at bestå af ¾ centner koppar och 256 skålpund bly, samt innehåller åtminstone 16 lod silfver. Hvarje ¾:dels centner koppar utgöres af flera olika haltige arter, hvarutaf tilsatserne proportioneras efter hvars och ens särskilta silfverhalt, då tillika afseende hafves på den halt af silfver, som finnes uti blyet, hvilket härmed beskickas, emedan det, vid Ungerska segringen, merendels är et så kalladt Dörnerbley, som upkommer, då darrnings-slaggen, smältes på kratsugnen til Kräzstücken, hvilka särskilt segras. - Således förefaller oftast vid segringar en blandning af rikare och fattigare arter, eller en beckickning af flera sorter, hvartil en noggrann uträkning fordras.
      Den andra processen härvid blifver sjelfva segringen, eller blyets afskiljande ifrån kopparen, hvilket sker uti segerhyttan, utan kopparens vidare smältning, på en så kallad segerhärd, eller Saigerheerd. Denne härd består af tvenne nära tilsammans stående tegelmurar, af 5 eller 6 qvarters högd, belagde med lersmetade järnhällar, Saigerscharten kallade, och med fina öfra sidor, på hvilka dessa saigerscharten ligga, så väl lutande framåt som intil hvarannan. Således blifva äfven sjelfa saigerscharten så väl längsåt som emot hvarannan lutande, och så nära til hvarandra lagde, at dem emellan är allenast et par tums skilnad.
      Därunder, och emellan murarne, är äfven en sluttande botten och däruti et spår, eller en ränna, som leder in uti en frammanför murarne inslagen härd, hvaruti det ifrån kopparen flytande blyet kan samlas.
      På förenämde hällar ställas gemenligen 6 stycken af de förut nämde runda segerstycken, på kant uprätt, så at emellan hvardera blifver 5 a 6 tums skilnad.
      Utomkring blifva de omgifne med lerbeslagne lösa väggar af järnbleck, eller tackjärnshällar. Däremellan blifva alla styckerne öfverfylde med kol, som jämnt antändas dels ofvanifrån med upeldade kol, dels genom eldning med någon torr ved, som lägges därunder blygatan.
      Hettan skötes sedan så försigtigt, at alla segerstycken komma uti en jämn glödgning, hvarunder blyet småningom därutur segrar, nedrinner på den sluttande bottnen och samlar sig uti den framföre inslagne härden, hvarifrån det med järnskopor öses uti därtil gjorde tackjärnsmått.
      När det så förmärkes at segerstyckerne krympt tilhopa och tilräckeligen satt sig, och at föga något bly mera dryper därutur, äro de denne gången nog segrade och kallas då Frisch-Kienstöcke. Efter någon afsvalning, och sedan järnväggarne äro borttagne, blifva de ifrån hällarne lösbrutne och med en tång, Adeler Zange kallad, samt med tilhjelp af en tjenlig kran, lyftade ifrån segerhärden.
      Hvad som affallit, och äfven nedkommit uti blygatan, karas tilsammans och får namn af Saigerdörner, eller Saigerkräz. Detta, äfvensom den slagg och krats som faller efter darrningen, är äfven silfverhaltigt, hvarföre alla sådane kratser, genom särskilt smältning, försättas med bly, eller friskas, och sedan segras.
      På andre orter, såsom på under-Harz, förrättas segringen uti hvälfda ugnar med ved, eller risknippor, efter Herr SCHLÜTERS upfinning.
      Efter segringen följer den tredje processen, som Darrning, eller Darren, kallas, och består däruti at med ännu starkare hetta ända til hvitglödgning, som kopparen numera, utan at smälta, väl tål, utdrifva det yttersta af det ännu återstående blyet. Detta sker uti en särskilt härtil bygd ugn, som Darrugn, eller Darrofen, kallas. Se härom orden Darra och Darrugn.
      När kopparen uti darrugnen kommit nära til smältnings-graden, så at taggar börjar visa sig på Kienstyckerne, måste eldningen uphöra, sedan det mästa silfret, på et eller annat lod nära, blifvit genom blyet utdragit och däruti inbrackt, såsom ägande därmed en närmare frändskap än med kopparen.
      Denne koppar kallas nu Darrkoppar, Darrkupfer, Darlinge, eller gedarrete Kienstöcke, och måste sedan på garhärden nedsmältas, at där vidare ifrån all blysmitta, eller annan oart, sluteligen renas.
      Det utsegrade verkblyet, så vida det är af rikfriskning, föres til Drifhyttan, at där genom drifning skiljas ifrån silfret.
      Det bly, som brukas vid segerkopparens friskning och Saigerbley kallas, bör i synnerhet vara väl rent ifrån all oart af arsenik och tenn, som stundom plägar medfölja och sedan inblandar sig, til dess betydande skada.
      Guldet, som äger starkare affinité til kopparen än til blyet, kan således icke på detta sättet med bly utlockas, utan måste därtil en helt annan segrings-process nyttjas, som i korthet nämnes under ordet Guldtilverkning.
      Om den härförut nämde segrings-processen på silfver kan omständeligen läsas uti SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken s. 471 o.f.
      Huru vismuten genom en art segring bringas dels utur kobolt, dels utur dess egna malmer, se Vismuttilverkning.
      Tennet, til liten mängd inblandadt uti järn, skiljer sig därifrån genom segring uti en medelmåttig glödgnings-hetta, hälst med flameld. På lika sätt kan det ock, såsom mera lättsmält, til större delen utlockas ifrån koppar. Jämnför Tenn och Tenntilverkning.
      Genom segring skiljer sig också antimonium crudum ifrån dess malm, eller inblandning uti bergarter. Se Antimonium 1:o. Denne skednings-väg, metallerne emellan, kan dock föga verkställas med den noggranhet, at icke något af den frånskilde metallen blifver qvar uti dess förra härberge.
      En art af segring är ock det, som brukas til kopparens och skärstsens smältande utur stora järnmassor, eller vargar, som samlas och utbrytas utur suluugnar; i det at desse massor eldas med kol så starkt, at den skärsten och koppar, som kan fläcktals sitta innesluten ibland det halfsmidiga och färskade järnet, kommer til smältning och småningom därifrån utsegrar, samt kan til större delen på sådant sätt afskiljas ifrån det mera hårdsmälte järnet.
      Vid Kungsberg uti Norige nyttjas äfven en slags segring på dylike järnhaltige massor, eller så kallade Eisensauen, hvilka vid blysmältningarne på Scheiderzer falla nog stora, bestående uti koppar- och blyhaltige järnfärskor, som innehålla stundom 2 a 3 marker silfver på centnern. Til detta arbete utfordras en garhärd med starkt instötnings-stybbe och, då den är fyld med kol samt elden däruti upblåst, upsättas efterhand et par skeppund sönderslagne eisensauen, och då detta godset är nedsmält, tilsättas ungefär 100 skålpund bly uti tvenne särskilte upsättningar, hvaremellan järnmassorne, för at komma til fullkomlig smältning, och då altsammans är flytande, afdragas. Kolen och godset lemnas at något afsvalna. Järnet, hvilket som en slagg då ligger ofvanpå, afkastas, och det därunder varande qvicka blyet, som nu tagit silfret uti sig, uphöses med skopor uti vissa mått och måste sedan, såsom innehållande mycket koppar, genom den vanliga segrings-processen skiljas därifrån, innan det kan komma til drifhyttan, at där aflemna sitt innehafvande silfver på driftesten.
      Här i riket förefalla sällan sådane kopparmalmer, som tillika innehålla silfver, i anseende hvartil segrings-arbetet här icke blifvit gångbart, utan endast för detta nyttjadt vid Löfås silfververk, där blyglanserne ibland äro med kopparmalmer inblandade; men som både koppar- och silfverhalterne äro svaga, har segringen här funnits vara föga lönande.
      På Dahlsland, där både rika silfver- och kopparmalmer, jemte blyglanser, blifvit brutne, har segrings-processen likaledes blifvit verkstäld; men därvid har den af SCHLÜTER föreskrifne beskickning likväl icke varit lämpelig, i anseende til därvarande malmers olika beskaffenhet och antimonialiska halt, hvarefter processen til deras handtering här måste särskilt utarbetas.
      Huru den silfverhaltiga kopparen vid Neusohl uti Ungern segras, och huru därvid tilgår med friskning, segring, darrning och kratssmältning, samt hvad vid desse arbeten bör i akttagas, finnes af Herr FERBER med noggranhet beskrifvit uti dess Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 182 o.f. Handteringen härvid är dock uti det hufvudsakeligaste lika med hvad härförut redan korteligen antecknadt finnes.
      Detta arbetet är likväl ganska granlaga och vidlöftigt samt kolödande,utom det at mycket bly och koppar förbrännes och någon del af silfverhalten, som ej kan uttagas, går förlorad. Vid Österrikiske bergverken räknas 8 lod silfver uti segrings-kostnad på en centner råkoppar, så at, vid kopparens inlösning, betalas allenast för den silfverhalt, som öfverstiger 8 lod. Förlusten af silfver, öfver huvud tagit, utgör dessutom 18 til 19 procent. Se FERBERS Nachricht von dem Anquicken, &c., s. 111. - I anseende härtil har Herr HofRådet VON BORN, uti dess vackra arbeite: über das Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze, &c. visat at silfret kann geom amalgamation med qvicksilfver dragas så väl utur svartkoppar, som utur hüttenspeise och malmer. En sådan amalgamation med råkoppar har ock redan kommit igång vid Schmölniz i Öfver-Ungern, och blifver äfven nu införd vid Brixlegg i Tyrolen och vid Oravitza i Bannat; då det kostsamma segrings-arbetet på dessa orter med samma aflägges. Med amalgamation tilgår på det sättet at, sedan råkopparen vid smältningen blifvit upspritad och litet afsvalad, bokas den under et särskilt bokverk til et fint pulver, hvilket låter göra sig, så länge råkopparen är varm, fastän dess garkopparhalt går til 72 procent, eller däröfver. Råkoppar-mjölet rostas sedan, tillika med 12 procent koksalt och 6 procent bränd kalk, uti de, efter Herr VON BORNS upfinning, för silfvermalmers anqvickning inrättade rostugnar. Utaf det rostade och åter malde mjölet slås 120 skålpund, tilsammans med 55 skålpund qvicksilfver, 6 skålpund cementkoppar och vid pass 60 skålpund vatten, uti et fat eller tunna af träd. Desse tunnor, som äro ganska simple och beslagne med järnband, ligga horizontelt på tvenne vid hvarje ända insatte järntappar. När blandningen är infyld och kärlet tiltäpt, vrides det omkring af en simpel därtil lämpad machin; och sedan det i 8 timmar kringlupit, 7 hvarf i hvarje minut, tages prof på det återstående mjölet, eller sligen, som då gemenligen innehåller allenast et ringa spår af silfver. Kärlet eller tunnan ställes då lutande, och qvicksilfret, jemte amalgamet, uttappas genom et vid botten gjordt hål, som nu öpnas. Tunnan stjelpes åter i sitt förra läge och omvrides ännu några gångor, hvarefter den öfverblifne mängan, eller sligen, genom sprundet uthälles uti en bytta. Den öfverstående luten afhälles utur denna bytta i et särskilt kar, och sligen, eller residuum, renvaskas, för at samla det qvicksilfver och amalgame, som däruti ännu kan finnas. Luten uppumpas uti en öfver rostugnen inrättad messings-kettil, hvaruti ligger gammalt järn, som fäller den uti luten uplöste kopparen. Residuum, eller råkoppar-sligen, upsättes åter på smältugnen, antingen ensam, eller med skärsten, eller med rika malmer, och undergår sedan garning. - Uti blandningen, som skall anqvickas, tilsättes gediegen eller cementkoppar, at förekomma det qvicksilfret ej måtte angripas af den skarpa luten och därigenom lida någon afgång.
      Då redan 600 centner råkoppar vid Schmölniz, i Ungern, sålunda blifvit anqvickade, var med säkerhet utrönt, at på hvarje centner vunnits en besparing af mer än 8 gülden, som förut upgingo så väl vid segringen som vid transporten til hyttorne. Härigenom tilskyndas Österrikiska Monarchien en ansenlig vinning, emedan därstädes årligen 15000 centner råkoppar utbringas, som nu mera komma at amalgameras. Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 10:de stycket, s. 327 o.f.

Segringsslagg, på tyska Saigerdörner, Saigerkräz, kallas den röda slaggen af förbränd koppar, som samlas vid segring. Rostdörner, eller Dörnlein, är dylik slagg, som faller efter darrning. Desse slagger smältas på kratsugnen med blyiske tilsatser til friskstycken, hvarutur segras et verkbly, som får namn af Kräzwerk Zuschlagbely, eller Dörnerbley, och tilsättes vid friskning, som under ordet Segring är anfördt.
En sådan röd kopparslagg, ifrån Ryska kopparverken, har vid smältning med crystallglas och litet borax, uti digel, gifvit et skönt gult ogenomskinligt glas; hvarvid täckdigelen, af upstigande rök, inuti äfven blifvit gul; men med emaille-glas blandad, och målad på brändt porcellaine, har färgen uti stark hetta förgått. Den tyckes således hafva härrört af någon flygtig antimonialisk inblandning, jemte litet bly. Utan någon främmande inblandning är ock bekant, at den röda färgen hos kopparslagg är ganska flygtig. Vid lindrig och hastig glödgnings-hetta upkommer på kopparen en tunn glödspån af vacker cinnober färg, som kan bibehållas genom hastig afsvalning; men vid luftens tilkomst förvandlas den röda färgen til mörkgrön eller svartbrun. Om en genom calcinations-hetta préparerad kopparaska blandas uti digel med litet lättsmält glas, upkommer, vid lindrig smälthetta, först en röd ogenomskinlig färg, som efter några minuter åter börja försvinna och förvandlas til gul och ändteligen til grön, som äger länge bestånd och kan, efter omständigheterne, blifva ganska vacker, eller ock uti stark hetta mäst svart, hälst om någon järnhalt är med i spelet.

Segslag kallas den bergart, som är seg för hammaren at krossa, och får vid våra svenska grufvor gemenligen namn af hornberg; bestående af en med stenhärdad lera sammanfogad skimmer, hvaruti particlarne ofta kunna märkas med blotta ögonen. Gifves vid Falun och Sala af åtskillige förändringar, med svart, grå, ljus och mörkgrön färg. Är stundom så vek at den kan rifvas med nagel, och sönderfaller uti luften som en lera, samt finnes vid Sala kalkblandad.

Segslam (Zäber Slamm) kallas den finaste och lättaste slam, som efter bokning sätter sig senast uti de yttersta sumparne. Den är mycket seg och sammanhängande, nästan som en lera.
      Segslammen kan dock ännu innehålla fina malmgnistror, och vara af åtskillig både art och halt, samt måste därföre vaskas på sine egne planhärdar, som äro ganska litet stupande, eller icke öfver 10 grader ifrån horizontal-lineen. Det gods, som efter denna långsamma vaskning erhålles, kallas Segslamslig.
      Efter Herr BergsRådet VON SWABS gjorde försök vid Sala, har segslammen aldrabäst kunnat tilgodogöras på de så kallade Stosshärdar, efter det sätt som vid en del Ungerska och Saltzburgiska bergverk brukas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 319.
      Då segslam skall bringas at uplösas i vatten til grumling, kan ock brukas omlöpande hjul, med vingar af järnbleck.

Sehms- och Federhaus Gleicher kallas vid förtent blecksmide de smeder, som göra första arbeitet på ämnesjärnet med Urvällning och Bladning, som får namn af likna, eller Gleicka til Störts, efter arbetarnes ifrån Tyskan brutne talesätt. Se Blecksmide.

Seifenberg kallas sådane berg, som uti damjorden innehålla tenn, eller andra malmhaltiga geschieber.

Seifenerz kallas den malm, som erhållits genom vaskning uti så kallade seifenverk. Sådan är i synnerhet tennmalm, eller zinngraupen och zwitter, eller seifengraupen, som mäst består af små tennhaltige geschieber, utom några andra tunga arter, såsom den så kallade Mondyk, eller tennhaltig arsenikalisk kies, skörl, eller schirl, volfram och granater, m.m. Utom sådane malmarter, ehållas ock på detta sätt vackra ädla stenar, såsom opal, rauchtopas, topas, beryll eller aqvamarin, m.m. Ofta förekomma andra malmer, i synnerhet blodstensarter. Det gediegna järnet, som funnits uti Herr Directeur MARGRAFS samling i Berlin, har äfven blifvit tagit uti seifenverket Steinbach på Auersberg vid Eibenstock. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd., s. 245.
Genom sådan vaskning hafva ock åtskillige arter ädla stenar, såsom saphirer, hyacinther, granater, opaler, m.m., kunnat skiljas utur vulcanisk sand efter förvittrad lava, vid utslocknade vulcaner. Se härom Herr FAUJAS DE SAINT-FOND Mineralogie der Vulkane. Jämnför Vulcaner och Saphir.

Seifenverk kallas et ifrån äldsta tider brukadt bergsmans-arbete, som består däruti at uti jordskorpan söka åtskillige malmer och ädla stenarter, som efter urminnes förstöringar af berg ligga strödde uti större och mindre geschieber, lösa korn och små gryn, ibland jord och sand; på det sättet at rinnande och i synnerhet starkt strömmande vatten genom updämningar, eller på annat sätt, ledes til den platsen, hvarest någon anledning kunnat gifvas til sådane i jorden löst liggande malmstenar, som gemenligen träffas uti sluttningen af något lågländt berg, under någon därofvanom belägen högre brant, hvilken kunnat undergå förstöring.
      Arbetet består korteligen däruti, at för det nedströmmande vattnet göres en graf uti sluttningen, igenom den lösare jorden och ned til den därunder varande fasta alfven, eller til någon mötande lergrund. Seifnern börjar redan at löshuga den öfra på sidorne om bemälte graf varande jorden, som alt kastas uti den nu mera strömmande vattu-bäcken, hvaruti han sedan går med vattutäta och med träfålor försedde stöflor, hjelpande vattnet at efterhand afskölja all lös jord ifrån de smärre och tyngre stenar, som upkastas på torra backen med en månguddig trägaffel, och hvarefter det malmhaltiga och nyttiga sofras ifrån onyttiga bergarter utaf små gossar, som med sofverhammare sönderslå de större stenar och utleta malmfläckar.
      På sådant sätt drifves det så kallade Steinbacher Seifen vid Eibenstock uti Sachsen, i synnerhet för at upsöka tennmalm uti små geschieber, hvilka här bestå af en svart zwitterhaltig skiffer, som med hvita spatådror är genomdragen, af samma beskaffenhet som gångarten uti det ofvanföre belägne Auersberg. Til detta arbete utdelas vissa utmål, til exempel af 600 famnars längd och 300 famnars bredd, innom hvilken terrein en seifner får tilstånd, at på förenämde sätt söka de lösa tennmalmer, som på den platsen finnas uti damjorden, på 2 ½ a 3 famnars djup, då en sola af lera vidtager. De små malmstenar, zinngraupen och zwittergryn, m.m., som följa med strömmen ned uti dalen, upsökas sedan genom vaskning på planhärdar. Det mästa går dock med strömmen bort och borde varsammare handteras. Se FERBERS Mineral Geschichte versch. Länd., s. 245 o.f. Mera härom, med åtskillige ritningar, kan ses hos GEORG AGRICOLA uti dess Bergwerks-Buch, tryckt 1621.
      Huru gedieget guld medelst et sådant enfaldigt vaskningssätt erhålles utur guldsand uti små fjäll och korn, se ordet Guldtilverkning.
      Utom de många ädla geschikker och malmgångar, som finnas vid Johanngeorgenstadt i Sachsen, arbetas här äfven med seifenverk på de häromkring uti damjorden befintelige geschieber och lösa stenar af zinngraupen och zwitter. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw., s. 334.

Seifner är den som drifver seifenarbete.

Selenit har fått ganska många namn hos åtskilliga auctorer, såsom Marienglas, Glacies Mariæ, Speculum Afini, Lapis glacialis, Aphroselenites, samt på tyska Fraueneis, Speerglas, Mondenstein, m.m. Är egenteligen en gips uti bladig, eller spatig form, som finnes dels helt hvit, klar och genomskinande, dels gulaktig och mera mörk.
      Den kan med knif lätt delas uti tunna blad, som äro litet böjelige, samt gå vid sönderbrytningen uti ovissa skapnader och ej rätlinige som kalkspaten. - Dess specifiqua tyngd emot vatten är som 1,954 til 1,000. - Gäser intet med någon syra. - Et tunnt blad, hållit uti ljuslåga, blir hvitt och förlorar sin genomskinlighet. - Starkare bränd förfaller den til et hvitt gipsmjöl, som med salmiak sammanrifvit intet gifver någon lukt af flyktigt salt; ej heller kan den uti distillation med detta salt utdrifva dess flygtiga spiritus. Den har för öfrigit alla gipsens egenskaper, såsom: at ensam vara osmältelig i strängaste hetta, men at ganska lätt förena sig til glas med flussspat o.s.v. Desse kännemärken kunna vara tilräckelige at skilja denne gipsspaten så väl ifrån kalkspat, eller den klara rhomboidaliska dubbelsten, som ock ifrån den klara och tunna skimmern, Ryssglas kallad, med hvilka arter seleniten förnemligast plägar förblandas, som i synnerhet hos de äldre auctorer ganska ofta händt. Än mindre bör den bortblandas med Glasspat och Tungspat, som äga helt andra beståndsdelar, ehuru gipsspaten, uti crystallinisk form, nog nära til utvärtes anseende liknar den klara crystalliniska tungspaten. Seleniten finnes allmännast uti gipsberg, såsom uti Montmartre vid Paris, eller uti vissa lager med annan gips; äfven til myckenhet vid Polska saltgrufvorne, gemenligen liggande crystallinisk uti mergellera. Se Bergsalt. I allmänhet få äfven alla gips-crystaller namn af selenit. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 18.
      Selenit, uti fullkomligen rhomboidaliska, klara och genomskinliga crystaller, finnes på åtskillige orter uti Toscana. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 92.
      Dylik förefaller äfven uti England. Vid Shotower stengrufva, uti Oxfordshire, gifves en myckenhet klara selenit-crystaller, ifrån ½ til 4 a 5 tums tjocklek, som af arbetare Glass kallas.
      Uti tunna lager af skifrige sten- och gipsarter plägar seleniten anlägga sig, som et beslag, uti fina, trådiga och stundom stjernformige flata crystaller. Den får då uti Tyskland namn af Federweis. Är merendels hvit, men stundom också färgad, gulaktig, eller rödlätt, genomskinlig, såsom vid Mühlberg. Se BEAUMERS Mineralreich, 1 Del., s. 204. Ofta ligger den emellan alunskiffer anskuten och anses då af några, fast orätt, för gediegen alun.
      Här i riket förekommer seleniten ganska sällan. Såsom tunna blad, eller uti stjernformige crystaller, finnes den stundom emellan kopparmalmen uti Falu grufva.
      Uti chemien är ock vanligit at kalla all gips, eller det medelsalt Selenit, som upkommer genom vitriolsyrans förening med någon kalkjord, af hvad art den än må vara, antingen den förefaller uti crystallinisk, eller pulveraktig form. Sålunda erhålles seleniten med konst, om en mycket fint rifven kalk uplöses til full mättning med diluerad vitriolsyra; eller om denne syra drypers uti et vatten, hvaruti kalk genom släckning blifvit uplöst; eller uti en kalk-uplösning, som blifvit gjord med saltpetter- eller koksaltsyra. Vitriolsyran förenar sig då med kalken och faller som en selenitisk jord, eller som hvita glimrande fjäll. Sådan artificiel selenit är, likasom vanlig gips, ibland jordiske medelsalter den aldramäst svårlösta, och behöfver 500 gångor mera vatten, än den sjelf väger, til sin uplösning. Där gips, eller selenit, är uti vatten til minsta mängd uplöst, gifver den vattnet en fade, obehagelig smak, som i synnerhet är märkeligit uti brunsvattnet i Paris, där grundjorden allmänt är gipsartad, eller selenitisk.
      Genom qvicksilfver-solution uptäckes seleniten uti vatten, medelst den gula kalken, eller turpetum minerale, som då visar sig, bestående af qvicksilfver-kalk förenad med vitriol-syran, hvilken öfvergifvit kalken, hvarmed den förut var förbunden. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Selenit.
Selenites Tartareus har i senare tider et jordiskt och svårlöst medelsalt blifvit kalladt, som består af vinstenssyra förenad med kalkjord, eller krita, genom kokning med cremor tartari. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1770, s. 212.

Sems Gleichare, Se Sehms.

Senkel, eller Sinkel, kallas de små järnsinkor, eller tunna märlor, hvarmed ribbor fästas öfver fogorne uti vatturännor, m.m.

Sensensmide och Sensenhammare kallas inrättningen för liesmide efter tyska viset.

Seramit kallas en röd och hvit marmor, som brytes vid Lüttich och förarbetas uti Holland til bordskifvor och postamenter för spisar, m.m. Sådan är ock vår Finska röda och hvita marmor ifrån Pargas socken.

Serpentin kallas ock af någre Serpentiner Marmor, ehuru den aldeles intet hörer til marmorslägtet, fastän den stundom kan innehålla fläckar af kalksten och , där kalksten är rådande, får den namn af Ophites, samt räknas då ibland hällearter. Rätteligen är serpentin en mycket tät och fast art af specksten. Dess allmänna kännemärken och egenskaper äro följande, såsom: - At den kännes len på ytan, nästan som tvål. - Kan sågas, raspas och svarfvas med vanlige verktyg af stål. - Antager en god politur, med trippel och olja. - Angripes intet af någon syra, då den är ren och utan inblandning af kalk. - Pulveriserad ger et hvitt mjöl. - Tål hastigt påkommande hetta, utan at spricka. - Uti medelmåttig hetta utsvettas därutur en fin fettma, som har någon empyrevmatisk lukt, hvarefter stenen förlorar ungefär 1/12:del af sin tyngd. - Uti stark eld upglödgad blir aldeles ogenomskinlig, antingen hvit, eller rödaktig, med svarta fläckar; eller förlorar sin förra färg samt antager den hårdhet, at han ger eld emot stål. - Står fast uti elden, utan tecken til smältning, vid ¼:dedels timmas blåsning för en stark smedjepust, om den är fri ifrån främmande inblandning. - I anseende til serpentins hårdnande uti stark eld, har Herr Professor POTT, och flere mineraloger, räknat honom til lerartade stenar; men af Herr MARGRAFS rön, uti dess Chymische Schriften, 2 Del. sid. 1-11, finnes at den intet innehåller någon lera, utan består af Magnesia alba, med Kiseljord förenad.
      Denne stenart gifves antingen 1:o enfärgad, såsom ifrån Sala silfvergrufva - Mörkgrön, med halfgenomskinlige fläckar och ådror. - Gul, halfgenomskinlig, med ljusare och mörkare moln. - Brun, eller Gulbrun, med hvita kalkfläckar. - Desse arter träffas dock icke annorlunda än som stora körtlar uti kalksten. 2:o Mångfärgad, eller brokig, träffas i synnerhet af åtskillige förändringar vid Zöblitz, nära til Marienberg uti Sachsen. Den allmännaste är mörkgrön, med hvita, svarta, bruna, eller ock gula fläckar. Grön med röda fläckar, och hvit med pomeransgula fläckar, äro här ibland de vackraste, fast mera sällsynte arter. - Gul och röd räknas ock för ganska prägtig. - Grön och halfgenomskinlig kommer egenteligen under namn af Lapis Nephriticus. Se detta ord. Denne tager i synnerhet en skön politur.
      Serpentin-brottet vid Zöblitz är uti en blott häll, utan jordbetäckning. Däruti stryka gångar parallelt med stenlagret, som föra asbest och så kallade Lavetstein (Lapis Ollaris), tillika med den redan nämde halfklare lapis nephriticus. Svart lerartad glimmer finnes uti desse gångar ömnigt inströdd, och ännu mera ömnigt röda granater, i synnerhet vid den röda serpentins utgång i dagen. Nära invid det berget, die Härte kalladt, hvarest serpentin brytes, är en stel klippa, som består af en svart och hård serpentin, hvaruti äfven visa sig många inväxta klara granater. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd., s. 176, samt SCHULZES år 1771 om detta brott utgifne beskrifning.
      Uti Italien förefalla åtskillige arter af serpentin, som där Gabbro kallas och brytas i synnerhet uti Toscana, i vissa lager, såsom: - En svart med hvita fläckar, ifrån Cecina nella Maremma Volterana. Brytes uti flötser. - Hvit, svart, röd eller grön, med innesluten asbest, ifrån Prato. - Svart, med innesluten glimmer och ofta med hvita kalkspatsådror genomdragen. Denne kallas af stenhuggare Nero di Prato. - Den gröna får heta Verde di Prato. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 92 och 98.
      Vid Impruneta träffas flere af desse serpentin- eller gabbroarter, af olika färgor, såsom: svarta, röda, hvita, gula och gröna, antingen enfärgade, eller af flere färgor. Sådan är en gul och rödådrig; Svart och röd; Grön och gulblandad gabbro. En del faller trådig och strålig, liknande omogen amiant.
      Uti gabbro-bergen infaller ock den så kallade Granitone, som består af mycket fältspat, litet inblandad kalkspat, något grönaktig, tärningartad och silfverfärgad skimmer, eller glimmer, jemte grön serpentinlera.
      Ibland hårda serpentin-arter räknas til de antique uti Italien: - Rosso antico ifrån Ægypten. - Nero e Bianco samt Verde antico, ifrån Numidien, och Giallo antico ifrån Grekland.
      Uti Meissen och Tyrolen brytes en mörkgrön, i tunna kanter halfgenomskinlig serpentin, som där Schreckstein kallas, hvaraf, ibland annat, arbetas små hjertan, eller prydnader, som hängas på barn, i den tankan at de därigenom skola bevaras ifrån skrämsel, som med god tro kan göra någon verkan. - Räknas af någre, fastän orätt, til Malachit. Har stundom svarta fläckar, jemte inblandadt blått.
      Polzevera, eller Pozzevera, uti Italien, är äfven en art gabbro, med kalksten, serpentin och kalkspat inblandad samt således en art Ophit. Den har sitt namn af la valle di Polzevera, uti Genuesiska gebietet, hvarest sköna röda, svarta och gröna polzevera arter finnas med hvita ådror genombrutne.
      Ehuru biståndig ren serpentin är emot både salt och surt, händer dock, at om koksalt, som drager fuktighet til sig, förvaras uti Zöblitzer serpentin, frätes stenen däraf med tiden, hvilket endast härrörer af de inblandade kalkfläckarne.
      Här i riket finnes, som sagt är, serpentin vid Sala grufva, men ej uti stora block. Vid Fagerbergs järngrufvor, i Gåsborns socken, förefaller äfven vacker, dels ljus- dels mörkgrön och gulfläckig serpentin, men ofta instänkt med järnmalms-gnistror och sällan i stora stycken.
      Uti våra svenska kalk- och limstensberg infalla äfven ofta större och mindre körtlar af serpentin, som under Ophites och Marmor är anmärkt. Stundom tillaga ock serpentin-körtlar så mycket uti mängd och storlek, at de i det närmaste kunna, under brytningen, skiljas ifrån kalken och särskilt arbetas. Af dylik beskaffenhet är det så kallade serpentin-brottet vid Torberbo by uti Norrberkes socken, på östra sidan om sjön Barken. Serpentin, som här brytes tillika med limsten för järnhyttorne, uti en på sidländt mark belägen bergås, är til större delen ljusgrön, men uti några fläckar så mörkgrön, at den går nära til svart, och sallan fri ifrån instänkte hvita kalkgnistror och prickar. I anledning af Herr Geschvorner LUNDSTRÖMS därom gifne berättelse, är troligt at serpentin på djupet torde blifva renare, eller mera kalkfri, hälst masugns-ägare redan klaga, at kalksten, som de egenteligen söka, nu mera mycket aftagit. En liten del serpentin emot kalken är dock en nyttig blandsten på masugnar, hälst där något qvicka och skärande malmarter brukas.
      Då serpentin utgör grundämnet til en hälleart, får den, som redan är nämdt, egenteligen namn af Ophites, eller Serpentinus saxosus (Serpentinfels). De synbart inblandade ämnen, uti körtlar, fläckar, eller ränder, kunna då vara af åtskillig art, såsom: Serpentin med Qvarts. - Med Glimmer. - Med Asbest, som är nog allmäln vid Zöbliz. - Med en tät Kalksten, eller ock Kalkspat, uti mångfaldiga förändringar, hvaraf upkomma Italienska namnen: Verde di Prato, Nero di Prato, Polzevera &c., som här förut är nämdt. - Med Granater. - Med Fältspat och glimmer får den namn af Granitone uti Italien.
      Serpentinberg medföra ofta järnmalmer, såsom här i riket vid Gustafsström, uti Gåsborns socken; men kunna ej räknas til malmförande berg för andra malmer. Den har ock funnits til grågrön talkjord sönderfallen, hvarutur et naturligt bittersalt utvittrat.
      Vid desse stenarter bör anmärkas, at åtskillige fått namn af serpentin, endast för deras uti ormslingrige figurer tecknade färgor. Således kallas, til exempel, en art porphyr, eller porphyrites, Serpentino verde antico, ehuru den förnemligast består af grön fältspat, med hvita kalkränder, utan inblandning af specksten. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 266.

Sickertråg, Se Sickra.

Sickra (Sichern) kallas vid proberkamrar at uti et beqvämt därtil inrättadt sickertråg, med tilslagit vatten och genom en art vaskning för hand, afskilja bergarten ifrån en fint pulveriserad malm, eller det lättare ifrån det tyngre. Sickertråget härtil göres gemenligen af något lätt och slätt trädslag, eller af koppar, ungefär 3 qvarter långt, i form af en liten något spetsig ränna, som uti ena smala ändan är aldeles öpen, men uti den bredare ändan tilsluten med en liten stam, eller gafvel. Sedan malmen häruti är efter en viss vigt inlagd, och med tilräckeligit vatten väl indränkt, at inga fina malmgnistror flyta ofvanpå, stötes med handlogen emot stammen, så at det tyngsta gifver sig ditåt, då med försigtiga sqvalpningar det lättare kommer i rörelse och kan småningom, under vattens påstående flere fångor, afsköljas genom den öpna ändan på tråget. - Detta fordrar dock öfvadt handlag, som svårare kan beskrifvas än läras af öfning. Sickring tjenar så väl at försöka bergblandade malmers halt uti rent gods, som ock at probera sliger, om de hålla något gedieget guld, eller silfver, hvilket då bör blifva öfrigt uti sickertråget; äfven at undersöka, om after efter stora vaskverket ännu innehåller något gods.

Sidbleck äro starka järnbleck, hvarmed bokkistorne äro beklädde, at försvara sidbräderne ifrån alt för stark nötning af malmstenarne, under bokningen, hvilka bleck fästas med järnkrammel, som få namn af Sidhakar.

Sidbräder (Pochlaschen) kallas de brädväggar, som utgöra långsidorne uti en bokkista. Se Bokverk.
Sidbräden (Scheidlatten) kallas uti donlägige schacht, där tunnorne gå på schachtstänger, eller slanor, de på kant upstående plankbräddar, som hindra at tunnorne ej kunna ramla utur slangången.

Siderites. Detta namn har af gamla Grekiske Auctorer blifvit magneten tillagt, i anseende til dess nära frändskap med järnet. Den har ock blifvit kallad Heraclius Lapis, såsom funnen, til äfventyrs, vid staden Heraclea.

Sideroxilon kallas trädstycken, eller trädrötter, som blifvit indränkte med något uplöst järn och således förvandlade til en art järnmalm, eller ochra.

Siderum, Hydrosiderum (Wassereisen), har sitt namn af det Grekiska ordet, som betyder järn, och är egenteligen icke annat än järn, som uti förening med phosphorisk syra erhållit åtskillige ifrån et rent och godt järn skiljaktige egenskaper, såsom:
      a) At en sammansmält regulus häraf är så ganska skör, at den vid minsta slag af hammaren faller sönder til små gryn. Är äfven litet lättare än rent järn.
      b) At den drages knapt märkeligen, om icke i små korn, med en magnetiserad stålspets.
      c) At den antingen uti metallisk, eller kalkform förenad genom smältning med segt järn gifver en ganska skör blandning, eller et i högsta måtton kallbräckt järn.
      d) Löses af 30dubbelt saltpettersyra, genom kokning, utan någon märkelig brun rök, och får syran häraf allenast en gul färg.
      e) Det som syran ej förmådde lösa, behöll uti luften sin metalliska glans och järnfärg, utan at laga någon rost, men drogs starkt af magneten.
      f) Fäldes utur förenämde syra med koppar, rent järn och zink, til en brun kalk; men med alkali fixum vegetabile til et hvitt pulver, som var kiselartadt.
      g) Uplöses långsamt uti vitriolsyra och fälles därutur med rent järn til en hvit kalk. Faller ock af sig sjelf med tiden därutur til en sådan kalk.
      h) Et litet gryn smälte för blåsröret til en rund pärla, med metallisk glans, utan at kasta fräsande gnistror, som järnet plägar göra. Denne pärla drogs starkt af magneten.
      i) Siderum, pulveriseradt och calcineradt på skärfvel i proberugn, blef helt svart och drogs då starkt af magneten; men kunde icke bringas til en röd crocus, som rent järn vanligen gifver uti calcination.
      Uti de öfrige egenskaper, såsom: at fällas af blodlut med blå och af galläple tinctur med svart färg: at ej kunna amalgameras med qvicksilfver, o.s.v., liknar den vanligt järn.
      Denne besynnerlige järnart erhålles af kallbräckt stångjärn, som tilkommit ifrån sjö- eller myrmalmer, då sådant järn löses til full mättning uti vitriolsyra, med mycket vatten utspädd. Efter uplösningen sätter sig först en hvit kalk, då det liquida straxt bör afhällas, innan någon rostfärgad järnochra faller. Den hvita kalken kan reduceras med kolstybbe uti digel til en regulus, som då är denne så kallade Siderum, utdragen af det kallbräckta järnet.
      Til större ömnighet kan denne hvita järnkalk samlas, om hammarsmedsslagg efter kallbräckt myrjärnssmide kokas med lika mycket vitriololja til torrhet, och en tilräckelig mängd vatten slås til det inkokade pulvret, uti flere repriser, til dess en stor del är uplöst. Då denne uplösning får stå orörd, har 12 procent af den hvita järnkalken kunnat vinnas, som med litet borax på stybbeshärd uti digel, under stark påblåsning ½ timmas tid, blifvit reducerad til regulus, under namn af Siderum.
      Denne hvita kalk har ock den egenskapen at efter glödgningshetta behålla sin hvita färg, och at lösas uti alla mineralsyror, samt efter uplösning uti vitriolsyran åter falla af sig sjelf med hvit färg.
      I anledning af förenämde ifrån vanligit järn skiljaktige egenskaper, ansågs siderum någon tid för egen ny metall, som medföljde kallabräckt järn och var vållande til dess oart. Se BERGMANS Opuscula Chemica, Vol. III s. 109. Af samma tanka var äfven Herr MEYER uti Stettin, som ses af dess 1782 härom utgifne rön, då denne förmenta nya halfmetall kallades Hydrosiderum, eller Wassereisen, såsom tilkommen af järnmalm ifrån vatturiket. Men sedan Herr MEYER ytterligare fortfarit med försök på detta besynnerliga ämne, har han funnit at, då et segt och godt järn blifvit först smält med tilsatt kolstybbe och sedan uplöst uti Phosphorisk Syra, erhölls däraf genom fällning en lika hvit järnjord, eller kalk, som efter reduction gifvit samma siderum, med lika egenskaper, och därföre uti en senare skrift återkallat sin första tanka, at den vore en ny metall. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 5:te stycket, s. 390 o.f. Om järnets förhållande med acidum phosphori, och huru det,uti phlogisticeradt skedvatten uplöst, äfven fälles, i förening med phosphorisk syra, af sal microcosmicus, samt af sal urinæ fatescens til en hvit kalk, se Järnets Historia, s. 658, 852 o.f.
      Af hvad redan blifvit anmärkt finnes således, at förnemsta orsaken til kallbräckan hos det järn, som erhålles af sjö- och myrmalmer, eller af flolägrige jordmalmer, måste bestå uti den phosphoriska syran, som altid funnits med sådane malmer förenad, och intet kan utdrifvas, hvarken genom calcination, eller smälthetta; men då tillika är utrönt at den slaggen, som upkommer, uti hammarsmeds-härden, utaf det tackjärn som af desse malmer tilverkas, innehåller en större mängd siderum, eller vida mera af den phosphoriska syran än det i samma härd utbrackte stångjärn, tyckes kunna slutas, at denne syrans radicala utdrifvande icke lärer säkrare kunna verkställas, än genom en stark förslaggning, eller då samma syra får förtära så mycket järn, som den til sin mättning behöfver, hvarigenom det öfriga kan blifva smidigt. Uti hammarsmedshärden är ej tillåtit at af tackjärnet afbränna, eller förslagga, mer än 24 på 100:de, och då är stångjärnet därefter kallbräckt. Däremot, och när den kallbräckte jordmalmen uti första smältningen reduceras til lupp, eller färska, på myrjärns-ugn, förslaggas stundom mer än hälften af järnet, och då erhålles det öfrige smidigt af samma malm, som under ordet Kallbräckt är anmärkt.
      Et med phosphorisk syra smittadt järn, eller det så kallade siderum, kan befrias ifrån samma syra med tilsats af alkali, antingen dess uplösning uti någon af de tre bekanta mineralsyrorne fälles med en, i måttelig mängd, tilslagen alkalisk lut, eller til någon del med starkt kalkvatten, som absorberar syran. Den snällaste decomposition sker, om siderum kastas på smält saltpetter, hvarefter järnkalken, med vatten tvättad och reducerad, gifver en ren järn-regulus. Om siderum digereras med alkali volatile, erhålles därefter et medelsalt, som, med kolstybbe distilleradt uti tilbörlig stark hetta, gifver en phosphorus.
      Om kallbräckt myrmalm, pulveriserad, digereras med stark vitriol- eller saltpettersyra, och det klara sedan frånsilas, erhålles af återstoden, efter flere utlakningar, en järnkalk, som är fri ifrån siderum, på lika sätt som den afskiljes genom lutsaltets nyttjande. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 10:de Stycket, s. 300.
      Sådane chemiske utvägar kunna dock icke användas til kallbräckte malmers förbättrande vid stora smältningen. Til äfventyrs torde likväl en stark tilsats af god kalk på masugnen åstadkomma en sådan förbättring, genom den phosphoriska syrans absorberande, hvartil eljest ingen annan än den nyss här förut nämde förslaggnings-vägen på små blästerugnar är bekant.
      Det torde äfven vara möjeligit, at den kallbräckte egenskapen hos andre malmer kan härröra af någon annan orsak, til exempel: om järnet däruti icke skulle af naturen vara försedt med en så tilräckelig del af dess egenteliga metalliska syra, som til dess seghet är nödvändig, och som uti denna metallen, äfven som uti flera, genom nyaste rön funnits vara en beståndsdel. Vid Rödbräckt Järn är anmärkt at godt järn kan, genom mycket brandiga kols nyttjande vid smidning och vällning, få en art af rödbräcka. Til äfventyrs skulle då en dylik kallbräcka hos tackjärn, vid dess nedsmältning uti hammarsmedshärden, kunna hjelpas med sådane brandige tjäru-ugns kol, jemte et reducerande phlogiston, innehålla en mängd trädsyra.
      Aldraminst tyckes orsaken til kallbräckt järns egenskap ligga uti någon brist af phlogiston, eller af det bränbara ämnet. Af Herr BERGMANS Analysis Ferri finnes, at det kallbräckta järnet innehållit den mästa eldsmaterien, och vid därmed gjorde försök förhållit sig lika som det med phlogiston mäst öfverlastade järn. Se ordet Järn, 45:o). Om brist af detta ämne skulle förorsaka kallbräcka, så borde detta felet kunna hjelpas genom stålbrännings methoden, uti kolstybbe, hvarvid en god del bränbart visserligen indrifves; men det smidda kallsköra järnet blifver härvid än mera kallbräckt. I anseende därtil finnes ingen grund til den tanka, som Herr GERHARD anfördt uti ROZIERS Journal , för Augusti månad 1783, at orsaken til det kallbräckta järnets art skulle härröra af brist på phlogiston. Än mindre är det begripeligit, huru detta oändeligen fina och flyktiga ämnet kunnat så inträngas, genom utvärtes tillämpning af feta, vegetabiliska oljor på et kalt, stelnadt och ifrån slaggen befriadt kallbräckt tackjärn, at et godt stångjärn sedan däraf erhållits; hälst det är bekant, til exempel vid stålbränning, at det bränbara ej kan tränga sig altigenom et något tjockt järn, förrän dess lönhål blifva öpnade medelst en länge påstående och ändteligen så stark glödgnings-hetta, uti sluten eld, som går nära til smältnings-graden, hvarförinnan det feta af oljan och dess kolaktiga väsende tyckes böra vara förflugit, i synnerhet om samma tackjärn sedan smältes på en öpen härd. Förmodeligen har någon förtegad hemlighet vid tillämpningen varit orsaken, at detta försök, efter beskrifning, så lyckeligen utslagit. Se vidare Järnets Historia, §. 121, om orsakerne til järnets kallbräcka.

Sidstenar kallas uti et masugnsställe de stora och eldfasta stenar, som utgöra begge långsidorne, eller form- och blåsväggen uti stället. Se Masugnsställe och Ställsten.

Sigga är uti Stora Kopparbergs grufva et brukeligt förmaningsord vid upfordringen uti smärre vindar, då det säges til lafkarlen, eller Siggningshjonet, som emottager malmtunnan vid lafven: Sigg ur tunnan, hvilket betyder at malmen försigtigt skall stjelpas utur tunnan i skottkärran, på det ingen småmalm må nedfalla i schachtet, eller sänkningen.

Sigillata Terra, Sigilljord, kallas allehanda fina jordarter af lera och mergel, med eller utan inblandning af magnesia alba, som fordom blifvit ansedde för nödige varor på apotheque och försålde ifrån åtskillige orter i verlden, uti små runda kakor, med intryck af åtskillige slags stämplar, hvarom vidare kan ses under orden Bolus, Lemnisk Jord och Melitea Terra, hvarförutan den kommer under åtskillige namn, efter dess olika födelseorter, såsom Terra Samia, Chia och Cymolia, samt ifrån Schlesien under namn af Strigisk och Goldburgisk sigilljord, eller Axungia Solis, eller Lunæ. Från Böhmen och ifrån neder Lausniz har man den Laubaniska sigilljorden. Hit hörer ock Terra Sigillata Lignisensis, Strigonensis, Silesiaca, som kommer ifrån Schlesien o.s.v.

Signina Opera skall hos de gamla Romare varit et arbete, som beståt däruti at med cement af kalk och marmormjöl fästa små stycken af vackra snäckskal, til prydnad på väggar eller murar. Beskrifves både af PLINIUS och VITRUVIUS. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1770, s. 194.

Sil. Därmed förstås hos äldre auctorer en gul järnochra, som sätter sig utur uplöst grön vitriol, eller erhålles under vitriolens vittring i luften, eller efter crystallisations-vattnets utdunstning. Jämnför Ochra, Svalkarsslam och Vitriol.

Silex är egenteligen den stenart, som beskrifves under namnet Kisel, eller Flinta (se detta ord), men brukas stundom ömsom så väl för qvartsen, som bössflintan, til exempel: då Terra Silicea nämnes, förstås därmed den förnemsta beståndsdelen: Kisel- eller Qvartsjord, som är gemensam uti begge, äfven som uti de fleste stenrikets alster.
Silex får hos lithologer mer eller mindre lämpelige tilnamn, såsom: Silex Agatimus, hvilken betyder en vacker kisel, eller sämre Agat. Silex communis är det samma som Igniarius, Pyromachus, eller gemen bössflinta. - Silex Figuratus, som föreställer tilfälligtvis skapnaden af någon organisk kroppsdel, som då med et latinskt, eller grekiskt namn utmärkes. - För öfrigit får denna stenarten hos de gamla auctorer äfven namn efter orterne, där den finnes, såsom Silex Lybicus, Lunensis, Sabius, m.m.

Silfsten (Filtrirstein, Schwammstein, Seigestein) är en något gulaktig lös sandsten, eller sammangyttrad sand af rena qvartskorn, med någon järnrost sammanhäftade, och det så glest at om vatten slås uti et af sådan sten formeradt käril, silar, eller siger det sig småningom igenom stenen, och blifver på det sättet renadt, eller siladt, ifrån allehanda grummel, hvarföre sådane silstens-käril brukas af de förnäma til dricksvattens renande, men med tiden blifva dess pori ändteligen igentäpte. Den har ifrån äldre tider blifvit hämtad ifrån Mexico, men skall äfven finnas uti England.

Silfver (Silber) är en af de tre bekanta ädla metallerne, som uti sine egenskaper at emotstå förgängligheten kommer närmast til guld och platina, samt äger största hvithet och glans, då det är poleradt och rent.
      Uti specifique tyngd förhåller sig silfver, på det högsta fineradt, til vatten som 10,5522 til 10,000, då det efter gjutning tillika är hamradt. Det kommer således uti tyngd närmast til bly, som hinner til 11,2969. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 125.
      Silfver antagger väl intet uti luften någon slags erg, eller rost, men phlogistiqua, och i synnerhet svafvelartade utdunstningar, fästa sig därvid och släcka dess yta.
      Det är nästintil guld den smidigaste metall, men äger något större hårdhet emot hammare, och måste efter smidning ofta glödgas at återvinna mjukheten. Et gran kan, uti tunnaste blad utsmidt, erhålla en yta af 288 qvadrat-tum; och uti tråd låter silfver utdraga sig til et hufvudhårs finhet. Uti lämpelig skapnad formeradt äger det god klang, och således mera spänstighet än guldet.
      En tråd af 1/10:dels tum i diameter kan bära inemot 270 skålpunds tyngd, innan den brister. Silfver äger således litet mindre seghet än järn, men större än messing.
      Uti ren eld upglödgadt behåller det sin hvita färg, och smälter vid hvitvarm glödgning, något förr än guld och koppar, men senare än regulus antimonii.
      Silfver är beständigt uti strängaste smälthetta, och har ej förlorat mera än några gran af sin tyngd, då det, efter KUNCKELS rön, hållits smält en månad uti glasugn. Efter Herr TILLETS försök 1760 skall silfver likväl uti 2 timmars strängaste smälthetta kunna förflyktigas til 1/24:del af sin tyngd. Någon afgång har det ock funnits lida genom långsam glödgning, vid luftens fria tilgång, som är det kraftigaste medel at utdraga phlogiston. I synnerhet kan det vid afdrifning med bly, uti stora verken, göras flyktigt och följa blyröken genom skorsten, hvaruppå exempel anföres under ordet Silfverrök. - Däremot är väl silfret uti slutne käril, vid vanlig smälthetta, aldeles oförbränneligt; men har dock på visst sätt kunnat göras flyktigt för solhetta, som blifvit concentrerad genom bränglas. Detta kan i synnerhet inhämtas af de år 1772 uti Paris härmed anstälde noggranna rön. Härvid anmärkes, at fint capellsilfver, på et litet underlag af hvit eldfast sandsten, har uti bränpuncten smält ganska snällt, och hållits 30 minuter uti det tilståndet, hvarunder en ljus rök märktes af silfret, så ofta underlagan rördes. Efter afsvalning, fans en liten olivefärgad glasering vid gropen på underlagan, som däromkring var öfverströdd med finaste silfverkorn. Vid smältning på kol har samma silfver på lika sätt förhållit sig, hvarvid en ännu starkare rök kunnat märkas, under hela smältnings-tiden, som varit 10 minuter. Så snart det blifvit afsvaladt, har en glasig grönaktig fläck visat sig efter silfret, som tecken til slagg. Flere försök med andra sorter fint silfver hafva gifvit samma utslag. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Verre Ardent.
      Uti smältnings-hetta för blåsröret, med eldsluft, har silfret likaledes på kol til en del, med tydelig rök, blifvit flyktigt, så at et kopparbleck, på några tums afstånd däröfver hållit, antagit en tunn silfverhinna, men ingen art af slagg har därvid visat sig. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 285. Samma förhållande, vid en dylik smälthetta, har äfven Herr LAVOISIER i akttagit, med tilläggning at allenast rök, utan flamma, kunnat synas afgå ifrån denna metall; men en glasig gul hinna, eller en art af förslaggning, har lagt sig på ytan.
    Silfver löses fullkomligast, och til största mängd, uti ren saltpettersyra; äfven uti mycket stark och concentrerad vitriolsyra med tilhjelp af hetta.
      Uplösningen uti saltpettersyra kan låta sig göra med ingen eller liten tilhjelp af varma, och blifver vattenklar, om silfret är i högsta måtton fint, men grön vid minsta närvaro af koppar. Om denne syra innehåller någon smitta af vitriol- eller saltsyra, faller en del silfver därmed til et hvitt pulver. Vanligit skedvatten kan således befrias ifrån denne smitta, om en ren silfversolution drypes däruti, til dess intet mjölkaktigt mera visar sig. Sådant skedvatten får heta fäldt. Se Saltpettersyra.
      Denne uplösningen äger en ganska starkt frätande egenskap, så at den icke allenast vid minsta åtkomst fräter huten, ylle, linne, träd, horn och ben, samt gifver en svart färg; utan ock kan därmed etsas uti ren slipad och hård agat åtskillige figurer, som få en brun färg, likasom af naturen tilkomne. Vid detta tilfället kan causticiteten ökas med blandning af qvicksilfver-solution uti samma syra.
      Om saltpettersyran öfvermättas med silfver, under stark kokning, eller solution evaporeras til en viss del, fäller sig ändteligen silfret därutur i kölden til hvita och blanka crystaller, i form af fjäll, eller snöflockar, som då utgöra Argentum nitratum. Desse silfver-crystaller brinna med häftig explosion på uptände kol, lika som rent saltpetter, eller som samma syra med alkalisk basis, och lemna silfret rent på kolet; men uti digel med måttelig hetta, och efter lindrig torkning, förgår crystallisations-vattnet, och den crystalliniska massan smälter som et vax, samt kan då gjutas i formor, hvarmedelst den förfärligen frätande Lapis Infernalis upkommer.
      Utur solution i saltpettersyra kan silfret fällas med åtskillige ämnen, såsom:
      1:o. Med metaller, som hafva närmare frändskap med denne syra, i synnerhet med järn och koppar, och hälst med den senare, uti hvitt, fjälligt och rent metalliskt lynne.
      2:o. Med syror, som hafva starkare affinité til silfret, än saltpettersyran, såsom med koksaltsyra, koksalt, eller något annat salt, hvaruti denne syra är förenad med något alkaliskt ämne. Silfret faller då som en hvit kalk, förenadt med saltsyran, samt rent och fritt ifrån inblandning af någon annan metall, under namn af Luna Cornua (Se Hornsilfver), ehuru saltsyran eljest icke angriper denne metallen, om ej uti smältnings-hetta. På lika sätt fälles silfret til et hvitt crystalliniskt pulver med tilslagen Vitriolsyra, eller med hvilket salt det må vara, som innehåller denne syra. Om fällning göres med vitriolsyra, hvaruti järn nyss förut blifvit uplöst til full mättning, faller väl silfret först til hvita fjäll, men antager snart glänsande silfverblank färg, och blifver så lätt at det flyter på vattnet, samt kan tjena til skönaste silfverskrift på papper, med gummivatten försatt. Se Järnets Historia, s. 792. Fällning med denne syra gifver således en verkelig silfvervitriol, ehuru crystallerne äro så små, at deras skapnad ej kan ses utan microscop.
      Denne egenskapen at grumlas med salter, hvaruti vitriol- eller saltsyra ingår, gör silfversolution nyttig at därmed uptäcka sådane salters närvaro uti mineralriket.
      3:o. Med alkali fixum, antingen vegetabile, eller minerale, fälles silfret utur dess uplösning, med tilräckeligit vatten utspädd, til en hvit kalk, som, väl edulcorerad med varmt vatten, kan genom smältning uti digel återtaga sin metalliska egenskap, utan någon tilsats af phlogiston, som det tager til sig af eldsmaterien allena, och röjer däruti fin skilnad ifrån de oädla metallerne, hvilkas fällningar, eller kalker, icke kunna reduceras utan tilsats af bränbart ämne.
      Med alkali volatile erhålles en dylik fällning, allenast mindre hvit, som härrörer af något därmed följande phlogiston, och om mera af detta alkali tilslås, än för syrans mättning behöfves, uplöses åter silfret. På lika sätt blifver det äfven uplöst af alkalisk blodlut, eller alkali phlogisticatum. Se MARGRAFS Chymische Schriften, 1 Del. s. 125.
      Silver, uplöst uti alkali volatile, eller salmiak-spiritus, fälles intet af sal microcosmicus, men väl med phosphorisk syra; likaledes med koksalt eller dess syra. Om alkali volatile småningom utdunstans, sätter sig silfret uti vackra crystaller, som, efter torkning, uti varma, kunna uplösas uti en stark rectificerad spiritus vini, hvaruti silfret åter i köld anskjuter til sköna crystaller. Om qvicksilfver lägges uti denna alkaliska solution, utdrages silfret däraf och växer til Arbor Dianæ.
      Silfrets uplösning uti blodlut fälles intet med koksalt eller dess syra, men med phosphorisk syra faller silfret därutur til en rödlätt kalk.
      4:o Med svafvellefver, uti vatten uplöst, faller silfret til et svart pulver i förening med svaflet, under det at saltpettersyran förenar sig med svafvellefverns alkaliska del. Om denne svarta fällning, som är en silfrets mineralisation med svafvel, smältes uti en digel, erhålles en art af glaserz, liknande den naturliga; men genom en svagare calcinations-heta, vid luftens tilkomst, kan svaflet afröka, då silfret rent återstår.
      5:o Om et uti vatten uplöst arsenikaliskt neutralsalt, som består af arsenik, förenadt med alkali fixum, drypes uti en väl mättad silfver-solution i saltpetter-syra, faller silfret til en rödlätt kalk uti förening med arseniken, som då öfverlämnar sitt alkali åt saltpettersyran, men silfret utgör genom sin nya combination en art rothgülden. Om denne fällning ej straxt visar sig, sker det snart med mera tilsats af et rent alkali, som mättar någon öfverlopps-syra.
      Saltsyran ensam har ingen verkan på metalliskt silfver, ej heller vegetabiliska syror, om det än är den mäst concentrerade ättika; men då silfret är uti kalkform, sådant som det erhålles genom fällning med alkali, eller med et uti vatten uplöst rent sal tartari, kan det uplösas både med saltsyra samt distillerad ättika, och flere vegetabiliska syror, genom tilhjelp af varma och digestion. Utur en sådan solutoin kan det fällas på ren kopparskifva.
      Uti aqua regis löses silfret af den däruti ingående saltpettersyran; men fälles lika fort uti förening med saltsyran til en luna cornua, som här förut redan är anfördt.
      Af svafvel uplöses och mineraliseras silfret uti medelmåttig smälthetta til en Blackma, eller svart och något violett skör slagglik massa, men uti längre fortfarande hetta förflyger åter svaflet småningom, och silfret qvarblifver rent, samt tillika befriadt ifrån de oädla metallerne, om någon sådan däruti varit inblandad, som ägt närmare affinité til svaflet.
      Hepar Sulphuris, til 3 eller 4dubbelt emot silfret, uplöser det på smältnings-vägen så fullkomligen, at då denne sammansmälte massan sedan uplöses uti vatten och filtreras, går silfret äfven genom filtrer-papperet; men af tilslagen syra fälles silfret därutur til et svart pulver, i förening med svaflet, af lika egenskap som den här förut nämde fällning af silfver utur saltpettersyra med svafvellefver.
      Af hepar uplöses dock koppar och de oädle metallerne förr än silfret (se Hepar Sulphuris), och i anseende härtil kan kopparblandadt silfver äfven fineras, eller befrias ifrån den mästa, om icke all koppar, genom smältning med tilsatt hepar. På det sättet har 12 marker tolflödigt silfver kunnat bringas til 13lödigt uti en enda smältning, allenast med tilsats af 20 lod svafvel, blandadt med lika mycket pottaska och sedan omsmält med saltpetter. Se Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chemicum, 3:dje stycket, s. 77 o.f.
      Af rent saltpetter, under smältning i digel, angripes fint silfver ej det minsta; men om koppar eller andra oädla metaller äro däruti inblandade, blifva de af saltpettret förslaggade och afskilde, allenast kols infallande uti digelen undvikes; så at silfret genom smältning med saltpetter kan fineras, i synnerhet ifrån koppar, om den däruti ingår til liten mängd. Eljest blifver denne utväg för kostbar. Om silfver-finering med saltpetter och flusser, se VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chemicum, 2:dra stycket, s. 63.
      Rena alkaliska salter hafva icke heller på silfret någon lösande verkan, hvarken på torra, eller våta vägen, så länge silfret är rent och uti metallisk form; men om silfret är fäldt med alkali fixum eller volatile,uplöses det lätt nog så väl med alkali volatile som med alkalisk blodlut.
      Silfret kan uti smältning förenas med alla hela och halfva metaller, utom Nickel och Kobolt; hvilka altid ligga uti särskilte reguli, utmed eller öfver silfret.
      Silfrets förening med guld och koppar nämnes under orden Lojering och Guld, och kan låta sig göra uti alla proportioner. I synnerhet är kopparens inblandning uti alla mynt och uti guldsmeds-silfver bekant, såsom meddelande silfret någon mera hårdhet emot förslitning. Huru silfver och platina uti smältning förenas, se ordet Platina.
      Med bly förenas silfver lätt, och til hvad ändamål och nytta en sådan blandning sker, nämnes under orden Silfvertilverkning, Drifning, Silfverprof och Finering.
      Med tenn smälter silfret lätt til en spröd och föga nyttig massa. Silfret blifver äfven skört allenast af röken, om tenn är uti härden, där silfret glödgas.
      Med järn förenas silfret intimt. Tio delar fint silfver, med en del järn sammansmälte, utgöra en hvit och fullkomligt smidig blandning, nyttig til hvarjehanda arbeten, föga hårdare än 13lödigt silfver, och gifver ej någon ergisk lukt, som af kopparens inblandning händer. Fem delar silfver med en del järn utgöra äfven en smidig composition, dock mera hård; men järnet til lika del, eller til större mängd än silfret, löder därmed väl tilsammans uti tvenne korn, dock utan at komma därmed til någon intim förening. Mycket silfver kan således uti smältning uplösa en liten del järn, men ej tvärtom. Minsta smitta af järn uti silfver uptäckes på dess filspån med en god magnet. Se vidare Järnets Historia, s. 514 o.f.
      Med qvicksilfver förenar sig silfver ganska lätt til et amalgame, allenast det är uti tunna blad, eller uti fina particlar fördelt, och rifves därmed tilsammans uti en glas- eller varm järnmortel, eller uti amalgamer-qvarn med tilslagit vatten. Jämnför ordet Qvickqvarn.
      Efter GELLERTS rön får detta amalgame en större specifique tyngd, än desse metaller efter uträkning borde utgöra.
      Om litet utaf detta amalgame lägges uti flaska, och därpå slås rent vatten, jemte en blandad uplösning i saltpettersyra af silfver och qvicksilfver tilsammans, börjar, efter några timmars stillestånd, silfret med qvicksilfret upväxa under vattnet i form af buskar och träd, som då får namn af Arbor Dianæ, eller Philosophicus. Denne vegetation sker ock öfver rent qvicksilfver på lika sätt. Efter gjordt försök har arbor dianæ funnits bestå af 4 delar qvicksilfver och en del silfver.
      Silfver är ock af naturen funnit på åtskillige ställen i förening med qvicksilfver. Uti Carolina grufva, nära vid staden Ober-Moschel i Zweybrücken, äro små aflånga fyrkantiga crystaller träffade af qvicksilfverfärg, sittande i qvarts, hvilka äro store som et pepparkorn och ganska sköra, samt befinnas vid anstälde försök vara et verkeligt amalgame, emedan qvicksilfret afröker i eld och lemnar silfret rent qvar. Uti Erzengel vid Stahlberg, äfven uti Zweybrücken, har ock et dyligt amalgame förefallit. Se FERBERS Bergmännische Nachrichten von Zweybrücken &c., s. 33 och 41. Det samma är i akttagit vid Sala grufva på Herr Stens botten, hvarest qvicksilfver några gångor visat sig ej allenast gedieget, utan ock i förening med silfver. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 217.
      Med Arsenik sammansmält blifver silfret ganska skört och til ingen bekant nytta.
      Med Antimonii Regulus, Vismut och Zink, erhållas dylike hvita, spröda, sköra och bräckelige silfverblandningar, hvaraf ingen tillämpning för konster och handtverk är bekant.
      Silfver, blandadt med en liten del af koppar, eller någon annan förbränlig metall, får efter upglödgning en svart, eller mörk yta, hvilken kan borttagas genom genom kokning uti vatten, med tillagd vinsten och koksalt. Detta får namn af Hvitsjudning. Se samma ord. Huru silfret på flere vägar kan skiljas ifrån inblandning af andre metaller, nämnes under orden Skeda och Guld.
      Af naturen finnes silfret ofta tilverkadt, eller gedieget, med alla fullkomliga metalliska egenskaper. Det är likväl ofta af någon annan metall smittadt, och sällan fullkomligen 16lödigt, eller Bergfint. Infaller gemenligen fläcktals uti malmgångar, uti jord- och stenarter, tillika med och jemte dess egne, eller andre metallers malmer, och det under mångfaldiga utvärtes skapnader, såsom:
      a) Angeflogit, eller uti tunna blad och hinnor, sittande på gångarter, eller på andre malmer, i synnerhet på järnmalm. Här i riket är det stundom träffadt uti Sala och Löfås grufvor, uti Utö järngrufva, vid Hvassviks grufva på Dahl och vid Sunnerskog i Småland. Det förefaller likväl oftast vid Ungerska och Tyska bergverken. Angefloger på kornehren och petrificater uti Mansfeldiska skiffern, samt på petrificerade snäckor ifrån England, tyckas vara ibland de mera märkvärdige. Se CRONSTEDTS Mineralogie s. 243.
      b) Uti små korn, taggar och klimpar, fans 1726 en betydande mängd, inblandad uti en grå, något grön och gulaktig lera, i en sköl af ½ alns mägtighet, jemte en grofvare lera, strykande i öster och väster rätvinkligt inpå den stora järnmalms gången uti Brattfors grufva, vid Normarken. Leran befanns innehålla nickel, jemte silfret, hvilka metaller lågo uti profdigelen i tvenne särskilte korn utmed hvarandra, utan sammanhang. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 241. Til åminnelse af detta fynd, som innom et par år uphörde, äro medailler af samma silfver slagne med Wermelands vapen och årtalet 1726.
      c) Uti stora klumpar vid Freyberg och flerestädes. Däribland har den varit betydligast, som år 1478 blef funnen vid Schneeberg, så stor at Hertig ALBREKT af Sachsen därpå uti grufvan spisat, och hvaraf 400 centner silfver sedan blefvo utsmälte.
      d) Uti trådlik form, utspirande som hår utur ren qvarts, eller andre bergarter. Får då namn af Hårsilfver, eller Trichites. Det har ock förefallti växt utur en blekgul kies, hvilket är så mycket mera sällsynt, som HENCKEL sagt at gedieget silfver aldrig visat sig på svafvelkies. Detta är i synnerhet träffadt vid Schemniz uti Ungern. Se VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 218. Dylikt hårsilfver har ock Herr FERBER funnit med anlupne färgor, som brutits jemte Blyglans, Kies, Kobolt, hvit Gipsspat och blå Fluss, eller ock uti en lera, som varit blå af mjölig blå flussspat. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 90 o.f.
      e) Dendritisk; tecknande små träd och buskar, med dels grofvare, dels finare grenar, uti kalkspat samt på gipsspat och gneis. Är intet sällsynt vid Freyberg.
    f) Uti hvassa taggar, som tänder, hvaraf vid Schneeberg någre brutits, som med en tunn qvartshinna varit öfverdragne; at förbigå otaliga flere sådane skapnader af gedieget silfver uti klumpar, blad, hår, korn, taggar, buskformige, eller dendritiske, som mäst förefalla vid ofvannämde sten- och malmarter, samt uti så kallade Schwärze, Gilben, Bräunen, Glaserzer, Rothgülden, Blyglans, Kies, Blende, Kobolt, Röd och Gul Skifferlera m.m., hvilket oftast händer vid de ädlare verken och utländske silfvergrufvorne, hvarom, med mera, kan läsas FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 87, 179, 234, 274; Dess Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 54, samt dess Mineral-Geschichte von Böhmen s. 78, hvarest nämnes gedieget silfver vid Joachimsthal uti åtskillige gångarter, och ibland andra uti svart järnhaltig stenlera, eller så kallad Wacke, samt uti scherbenkobolt, af hårformig skapnad, dels vekt, dels hårdt och styft, som en borst, Bürstenerz kalladt.
      g) Nätformigt, där silfvertrådarne ligga uti rutor, eller uti ränder, som öfverkorsa hvarannan. Finnes stundom vid Johanngeorgenstadt, Freyberg, Kungsberg uti Norige och i synnerhet vid Wäst-Indiske, eller Potosiska bergverken, där större delen, om intet alt silfret fås gedieget. Det trådiga hårsilfret, som där förefaller, får uti Spanien namn af Aranna. Uti Tyskland kallas stuffer med gedieget silfver Bauererz, såsom känbart för hvar bonde. Mera om gedieget silfver och dess åtskillige gångarter, eller matrices, hvaruti det växer, kan ses af Herr VON BORNS Lithophylacium samt WALL. Syst. Min T. II. s. 328. Tennmalmer, såsom zwitter och zinngraupen, äro de enda malmarter, hvaruti intet exempel finnes at silfret visar sig gedieget; men uti granit träffas vid Scharfenberg uti Sachsen gedieget silfver, och vid Furstenberg skall det vara vanligt, så at denne hällearten ifrån malmförande berg icke aldeles bör uteslutas. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 6 st. s. 544.
      Silfver med dess malm är väl på ganska många orter i naturens verkstäder alstradt; men uti södra America, eller Wäst-Indien, tyckas dock de största skatter däraf vara nedlagde. Af ALONZO BARBA upräknas öfver 40 särskilte därstädes redan den tiden gångbare bergverk, uti särskilte provincer, af hvilka de Potosiske anses för rikast, utom hvad i senare tider blifvit uptagit. Det bekanta berget Potosi allena har ifrån 1545 til 1638 gifvit 395,619,000 piaster, och uti sandhedarne emot hafvet äro fundne silfverklumpar aldeles rena (utom någre vid ytan fastsittande sandkorn), som vägt ända til 150 marker. Omkring Mexico gifvas ej mindre rika silfverfynd. Ibland de Europeiske silfvergrufvor har Kungsberg i Norige blifvit räknad til de rikaste. År 1666 träffades där en klump af 560 markers vigt.År 1768 har där blifvit tilverkadt ungefär 38,096 lödiga marker, som ock varit det högsta på et år. År 1782 erhöllos 26000 marker. Ifrån 1728 til 1768 har vunnits öfver 1,150000 marker. Se BERGMANS Verldsbeskr. 1 B. s. 225.
      Ibland de Sachsiske silfververken äro i synnerhet bekante Schneeberg, Freyberg, Anneberg, Johanngeorgenstadt, Ehrenfriedersdorf, Marienberg m.fl., på Harz de Andreasbergiske &c. Åtskillige finnas äfven uti Böhmen, vid Joachimsthal m.m. Uti Schveitz och Canton Zürich, uti Schlesien, Tyrolen, uti Ungern vid Schemniz, Kremniz och flerestädes. Uti Siberien nämnas de Arguniske silfververken samt de Nertschinskiske, Ildekanskischen och Novoferentivisiske grufvorne, hvarest silfverrik spitsglasmalm och sotande magnesia skall finnas. Grufvorne vid Koliwan, hvarest silfret mästadels fås gedieget, samt vid Schlangenberg och Nertschinsk, är likväl nu de förnemsta. Hela producten af de Siberiske silfververken utgjorde år 1772 5650 pud, 33 skålpund guldhaltigt silfver, som på hvarje tusende skålpund innehåller 12 ½ skålpund guld. Et pud räknas til 40 sådane skålpund, som bestå af 13 ¼ unce.
      Den mängd silfver, som årligen vinnes vid Tyska och Ungerska bergverken, är ganska betydlig. Vid Freyberg i Sachsen tilverkas årligen vid pass 24000 marker silfver, och vid Clausthal, på Harz, 28600 marker. Se CANCINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 211 och 316. Efter Herr BÜSCHINGS upgift utbringas uti hela Kurfurstendömet Sachsen 38000, och uti hela Landskapet Harz vid pass 66,900 marker silfver årligen. Uti Neder-Ungern erhållas på et år 58 a 59000 marker silfver, uti öfver-Ungern 12 a 15000, och uti Siebenbürgen 5000 marker silfver. Således åstadkomma Ungern och Siebenbürgen nära 80000 marker silfver årligen. Med visshet kan antagas uti alla Österrikiske staterne sammanräknade, nu för tiden, årligen tilverkas 116 til 118000 marker guld och silfver. Se FERBERS Nachricht von dem Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze, tryckt 1787, s. 69 och 72. De Böhmiske bergverken sakna ej heller rikedom af silfver. Någre få grufvor därstädes vid Joachimsthal, Gottesgab och Cathrinaberg, hafva på 6 år, eller ifrån år 1756 til och med 1761, gifvit 61,677 marker silfver. Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen s. 6.
      Uti Haut Dauphiné, vid Bourg d'Oissant, tilverkas äfven silfver ifrån Chalanges, hvarest det brytes dels gedieget, dels uti glaserz och rothgülden. England har silfverhaltige blymalmer til myckenhet.
      Silfrets nytta och bruk uti mynt och oräkneligen många hushålds-behof är mera bekant, än at det behöfver nämnas.
      Uti konster och handtverk tjenar det vid åtskillige tilfällen, såsom til allehanda metallers och arbetens öfverdragande med silfverhinna, eller til Försilfring. Se detta ord samt Bladsilfver. Det användes äfven til mångfaldiga slags galloner, antingen ensamt, eller med guldhinna öfverdragit, eller tingeradt med couleurer, då det förut är brackt til finaste tråd och valsadt til laner.
      För Chemister tjenar det uti sin högsta finhet til vissa käril, vid försöks anställande uti stark hetta, där alkaliska salter komma at nyttjas, eller sådane syror, som icke äga någon lösande verkan på denne metallen.
      Silfverkalken, fäld med koppar, eller med glasgalla, tjenar til kall försilfring. Se ordet Försilfring.
      Om silfver fälles utur dess uplösning i skedvatten med sal microcosmicus, erhålles bästa ämne til en höggul emaille. Se Sal Fusibile Microcosmicus.
      Dess uplösning tjenar til svart betsning på hårdt träd, samt til bruna fläckars etsning på agat.
      Silfver, med svafvel förenadt genom smältning, gifver en art af glaserz, eller en grå blyfärgad blandning, som kan insmältas uti gravuren på arbetadt silfver och åstadkommer med sin svartgrå, eller något blåaktiga färg, et mycket behageligt utseende uti den graverade ritningen emot det hvita silfret, samt hålles för en hemlig konst. Det fordrar ock mycken noggranhet uti verkställandet.

Silfverblick, Se Blicka.

Silfverblommor kallas de små hvita fläckar, hvilka, likasom något fett, spela om hvarannan på ytan af et silfverrikt bly, då det på teft, eller capell, afdrifves, eller skiljes ifrån silfret.

Silfverglett, Se Glete.

Silfvergur, Se Gurer.

Silfverkies kallas blyglansen af grufvearbetare i Falun.
Vid Kungsberg i Norige finnes en lefverfärgad kies, som håller 6 a 7 lod silfver på centnern.

Silfvermalm (Silbererz) är väl i allmänhet alt mineraliseradt silfver med sådane ämnen, hvarmed silfret kan uti naturens verkstad vara förenadt eller uplöst, och hvarigenom det antingen förlorat sitt metalliska lynne, eller blifvit osynligen inveckladt, men uti et mera inskränkt begrepp förstås härmed egenteligen sådan malm, som innehåller så mycket silfver, at det med förmån och lönande arbete kan utbringas. Sådane äro: Glaserz, Rothgülden, Schwärze, eller Glaserzschwärze, Weisgülden, Weiserz, Lebererz, Federerz, Fahlerz, Hornerz, Blyglans, Gånsekötig erz, Gurer och Silfverkalksten, som vidare här nedanföre kommer at nämnas.
      Utom desse mäst kände, som under sina egna namn vidare beskrifvas, finnes silfver osynligen inblandadt uti åtskillige andre jord- och stenarter, såsom uti stenleror, eller letten, af hvarjehanda hvita, gula och bruna, röda, blå och gröna färgor. Sådan har den så kallade Mullerzen varit, som kommit ifrån Sumatra, hvilken tillika varit mycket gyldisk. Ofta äro andre malmer silfverhaltige, och i synnerhet blyglanser. Uti Sala grufva hafva i forntiden grangnistrige blyglanser brutits uti Juthylls fältorten, som hållit ifrån 11 ända til 240 lod på centnern. Groftärnig blyglans har stundom gifvit 25 til 36 lod m.m., som af de prof, hvilka blifvit gjorde på malmer ifrån denne grufva, uti Bromellska samlingen, intagas kan. Blyglanser vid Schemniz gifvas, som innehålla ifrån 2 til 300 lod silfver på centnern. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 22. - Kopparmalmer äro därnäst ej sällan så silfverhaltige, i synnerhet vid Tyska och Ungerska bergverken, at silfrets afskiljande ifrån kopparen genom den besvärlige segrings-processen lönar väl mödan - Både svafvel och arsenik-kieser hysa denne metallen, fast ej til någon betydande mängd. Mera ömnigt plägar den visa sig uti kobolt och nickelmalmer, ehuru deras utbrackte metaller ej kunna förlikas. Vismuten tåles äfven som följeslagare, och silfverhaltig magnesia finnes uti Siberien - Silfverhaltige och zinkiske blenden äro ej sällsynte, i synnerhet vid utländske bergverken. Blende med gedieget silfver är ock träffadt uti Sala grufva. - Vid guldmalmer och gyldiske arter är silfret mäst allmänt; åtminstone med guldet til någon liten del följaktigt. Mera sällsynt är det intimt förenadt med järn i dess täta malmer; men förefaller ofta uti järnochror, gilbe, bräune och åtskillige gurer. Då sådane arter äro silfverhaltige, få de namn af Silfvermulm. Om färgen stöter på gult och grönt tillika få de namn af Gänsekötig erz. Se detta ord. Gul silfvermulm får heta Silbergilbe, den rödbruna Blättererz och den bruna Silberbräune, eller Silberschwärze, då färgen kommer närmare til svart. Se Glaserz-schwärze samt VOGELS Practisches Mineralsystem, s. 79, och CANCRINI Mineralogie s. 195. Silfret har ock af naturen funnits förenadt med qvicksilfver til et amalgame, hvarpå exempel anföres under ordet Silfver. - Där tennmalmer ensamt brytas, är silfvermalm sällan eller aldrig synbar; men där andre och i synnerhet kopparmalmer tillika infalla, kan det ock visa sig, som finnes af Herr FERBERS beskrifning om Zinnwald och Marienbergiske grufvorne, där zinngraupen äfven varit med glaserzschvärze angeflogen. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 173.
      Vid Qvadranalkal, i Spanien, finnes en hvitgul ganska rik silfvermalm, liknande vismut, men hårdare. Silfret är häruti förenadt med en liten del arsenik. På samma ort gifves ock en annan mera arsenikalisk silfvermalm, som innehåller en lös sammansättning af mycket arsenik och allenast 4 a 6 unce silfver på centnern. Den är helt mjuk och kan skäras med knif, hvarvid den antager et metalliskt glänsande utseende. Den är sammansatt af musselformige lameller, liknande scherbenkobolt. Dylikt så kalladt Arsenik-silfver finnes ock på Ober-Harz.
      Ibland de mäst sällsynte silfvermalmer är en naturlig Silfverkalk, dels af hvit och dels blå färg, som funnits vid Clausthal. Den beskrifves af CALVÖR. I Tyskland kallas den Buttermilcherz, för dess likhet med kärnmjölk. Den skall bestå af silfver förenadt med Svafvel, Regulus Antimonii och Tungspat. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 271, 272 och 281.
      Vid Spanska Wäst-Indiska, eller Peruvianska, bergverken, förekomma silfvermalmerne under åtskillige därstädes antagne namn, som hos ALONSO BARBA och flere auctorer finnas, utan någon tydelig beskrifning, anförde, såsom: - 1:o. Paco, hvilken skall vara en rödlätt silfvermalm, som förmodeligen har sin färg af någon inblandad järnkalk. - 2:o. Tacana utmärker en svart eller grå, rik malm, och efter all liknelse en art Silfvermulm. - 3:o. Plomo är, efter BARBAS upgifne kännemärken, en silfverhornerz, af svart, askgrå, grön eller gulaktig färg. Den skall ock stundom vara röd och lärer då medföra någon rothgülden. - 4:o. Machado kallas gedieget guld och silfver, som uti form af fina hår och trådar äro uti gångarten inblandade. - 5:o. Soroches äro, efter BARBAS och fleres beskrifningar, silfverhaltige blyglanser. - 6:o. Rosicler betyder en klar rothgülden, men 7:o, med Cochiso förstås den grå rothgülden. - 8:o. Negrillos heta koppar- och silfverfahlerzer. Se VON BORNS Afhandling über das Anquicken, &c., s. 27-30.
      Åtskillige oansenlige bergarter innehålla äfven silfver, i synnerhet på de tracter, där ädla geskicker och anbrott finnas. Vid Schemniz brytes spat af åtskillig natur, som håller ifrån 3 til 5 lod silfver på centnern. Qvarts och zinnopel gifvas äfven därstädes silfverhaltige, som af deras nyttjande vid smältverken kan bevisas. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 23.
      Lapis lazuli, af zeolithens egenskaper, har hållit 4 lod på centnern. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 109. - Af en Schlesisk marmor ifrån Zotenberg har VON JUSTI fått 4 til 5 lod, samt af Ungersk kalksten ända til 13 marker på centnern. Än större uptäckt har han gjort vid St. Annæberg uti Österrike, hvarest et helt berg af silfverhaltig kalksten funnits, som af honom blifvit kallad Alkalisk Silfvermalm; hvartil han äfven räknar både hornerz och silfverhaltige gilben. Se dess Neue Wahrheiten 1 B. 3 stycket, s. 205, samt des Mineralogie §. 2. Men huru ogrundadt denne auctor tagit alkali minerale för et mineraliserande ämne i desse malmer, har Herr Professor POTT visat uti dess Anhange, s. 13 och 19. Herr VON JUSTIS misstag och okunnighet röjes af dess tanka, at luna cornua består af alkali minerale och silfver, hvarpå han grundat sitt bevis om alkalisk silfvermalm.
      Denne kalkstensartade silfvermalmen är icke dess mindre märkvärdig. Den skall til alla delar likna en ordinair hvit kalksten, som ej har någon ovanlig tyngd. Innehåller icke heller hvarken svafvel, eller arsenik. Uti starkaste calcinations-hetta gifver ingen rök, eller lukt. Förlorar ej heller något af sin tyngd, som dock tyckes vara emot all kalkstens natur. Här och där skola blå och svarta fläckar finnas, hvaruti silfverhalten likväl intet skall ligga; icke heller skall något gedieget däruti kunna uptäckas hvarken med blotta ögonen, eller med microscop. Detta oaktadt skall dock denne malm vara ogement rikhaltig, så at den allmänna sorten däraf innehåller ifrån 3 til 6 marker silfver. Sådan är VON JUSTIS ganska ofullständiga beskrifning öfver denne malmen uti en vidlöftigt därom författad afhandling uti 1:sta Bandet, 6:te Afdeln. af dess Chymische Schriften, s. 406. Men uti hela afhandlingen, som ej är mindre än 44 sidor stark, finnas inga påliteliga försök nämde til bestyrkande af dess alkaliska natur; och endast af anledning kan slutas, at den måtte varit kalkartad. För öfrigit nämnes uti Herr VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgångens första qvartal, s. 93, tilfälligtvis af Herr STÜTZ: at Annæberger silfvermalmen brytes endast nester- eller körtelvis: at den då stundom håller ända til 60 marker silfver på centnern: at Schwarzgüldenerz, eller förvittrad Glaserz, däruti finnes, som utgör svarta fläckar och torde hafva största delen i silfverhalten. En annan gulbrun järnig blyochra, med insprängd kupferblått och kupfergrün, som håller 10 lod silfver, brytes äfven i samma berg.
      Vid Kungsberg, förefalla stundom rena spatarter af mörkgrå färg, som äro ganska silfverrike, ehuru ingen inblandning af de här förut nämde malmer däruti är synbar. Uti någre kan likväl, vid en noga granskning med microscop, eller af någon sträfhet emot handen, märkas antingen at sådan kalkspat är inblandad med oändligt fina spetsar af gedieget silfver, eller af någon glaserzschvärze, tingerad med mörk färg; eller ock hafva ganska fina hinnor af glaserz suttit emellan spat-lamellerne angeflogne.
      Detta vederlägger dock intet möjeligheten at ju silfver äfven kan på et intimt sätt vara uti sjelfva stenarten uplöst; i hvilket afseende det är en nödig varsamhet, at på minsta anledning intet lemna sådane arter oförsökte uti små prof. Blende, til exempel, hålles väl allmänt för at ej bestå af någon annan metall än järn och zink, men ofta finnes den både silfver- och guldhaltig, som af Kugelerzen och af den Ungerska blenden kan intagas.
      At stenarter, i synnerhet kalk, kan impregneras med silfver, är så mycket mera möjeligit, som oemotsäjelige observationer gifva vid handen, at silfver kan finnas uplöst uti vissa färgade vatten, som siga fram genom fina rämnor uti bergen och stundom kunna förena sig med kalkvatten, hvaraf ändteligen en sinter, kalksten, eller spat, formeras med tidens längd. På Harz har varit i akttagit at på spolarne af efterlemnade stegar, eller fahrter, uti en gammal grufva, som legat öde under vatten öfver 200:de år, satt sig en stark kalksinter, hvilken hållit 8 lod silfver på centnern.
      LÖHNEIS uti sin tid har redan anmärkt at uti grufvor ofta flyter utur berget et svart, eller gulaktigt vatten, som håller silfver. Se dess Bericht von Bergwerk, s. 164.
      Vid Kungsberg, uti grufvan Christiana, har Herr CRONSTEDT i akttagit, at et vatten silat sig fram utur en smal lossna och fästat sig på sotet, efter tilmakning, med en blyfärgad hinna, som bestått af rent silfver, hvarvid någon svafvelånga häftat. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755, s. 476.
      I anledning af Herr VON BORNS uptäckt, at genom amalgamation med qvicksilfver kunna utdraga silfret utur blyglans, fahl- och glaserzer, kieser och bergarter, eller utur hvad malm det vara må, lärer den tankan förfalla, at silfver och guld, likasom de oädle metallerne, kunna af naturen vara mineraliserade, och den mening i stället vinna styrka, at alla deras malmer böra räknas til Mineræ larvatæ, eller at silfver-particlarne äro uti metalliskt lynne, allenast af främmande ämnen omgifne, eller öfverklädde.
      Silfvermalmer kunna gifvas nästan uti alt slags berg och gångsten. De rikaste malmer hålla sig likväl hälst uti några vissa arter, såsom:
Glaserz
      Uti lös och vek gulaktig kalkspat; eller ock uti en fjällig kalk.
      Uti hvit gipsartad tungspat.
      Uti hvit fältspat.
      Uti qvarts antingen grynig, opak, eller klar, crystalliserad, eller inblandad med ochra och oklar.
      Uti röd järnhaltig jaspis, eller hälleflinta.
      Uti hälleart af glimmer, qvarts och lithomarga sammansatt.
      Uti svafvelkies.
      Uti blende.
      Uti hvit arsenikalisk kies.
      Uti svart koboltmulm.
      Uti hvit järnmalm.

Rothgülden är funnen
      Uti hvit kalkjord.
      Uti dels gul, dels köttfärgad kalkspat.
      Uti dels hvit, dels rödlätt gipsspat.
      Uti qvarts af många förändringar, klar och fet; klar och crystalliserad; oklar och ocherfärgad.
      Uti en järnhaltig jaspis, samt uti en grå hälleflinta.
      Uti svart trapp, eller basalt.
      Uti hälleart, af qvarts och lithomarga sammansatt, dels med och dels utan skimmer.
      Uti kies af åtskillig art, både med svafvel och arsenik.
      Uti blende af flere sorter.
    Uti koboltmulm och uti scherbenkobolt.
      Uti vittrad hvit järnmalm.
      Uti en arsenikalisk tennmalm, eller zinngraupen; mäst sällsynt.
      Uti blyglanser och uti weisgülden.

Weisgülden har visat sig.
      Uti åtskillige förändringar af kalk och gipsspater.
      Uti qvartser af olika färg och hårdhet.
      Uti flussspat.
      Uti hälleart af kalkspat och qvarts.
      Uti skifrig hälleart af skimmer och qvarts.
      Uti Kies - Blende - Kobolt - Hvit järnmalm - Blyglans och uti kupfergrün.

Glaserzschwärze och Röschgewächs
      Uti Gipsspat - Lera - Hälleart, af qvarts, lithomarga och skimmer.
      Uti Blyglans - Kobolt - Kalkspat samt uti qvartser af flere förändringar.
Weiserz uti hälleart af qvarts och lithomarga; äfvenså uti ren qvarts.
Federerz uti grynige och ocherfärgade qvartser.
Fahlerz, mineraliserad med koppar, antimonium och svafvel, som vid rifning ger rödt pulver. Crystallinisk uti 3sidiga pyramider ifrån Kapnik i Siebenburgen.
Kugelerz, mineraliserad med zink och svafvel, uti polyëdriske crystaller, gulaktig, halfgenomskinlig, af bladig sammansättning. Ifrån Joachimsthal och Schemniz.

Silfver finnes ock dels synligen gedieget, dels ingömdt uti åtskillige jordarter, såsom:
      Uti hvad kalkjord vid Schemniz. Håller 50 mark silfver på centnern. För öfrigit
      Uti kalksten - spat - mergel - leror af åtskillige färgor - uti lithomarga - kieser - järnochror - järnmalmer - koppargrönt och kopparblått m.m.

Hornerzer af åtskillige skapnader uti järnochror m.m., hvarom vidlöftigt kan ses uti Herr VON BORNS Lithophylacium, och hvaraf tydelige stuffer uti denne vidsträckta samling finnes.

Silfvermulm, Se Silfvermalm.

Silfverprof. Därmed förstås sättet, huru malmer, stenarter, mineralier och alla öfrige metaller, skola pröfvas på deras halt af silfver. Därtil hörer äfven, at med noggranhet uti små profver kunna utröna silfrets egen finhet, eller til huru stor myckenhet det kan vara ligeradt med koppar uti mynt, eller uti diverse guldsmedsarbeten; eller ock at undersöka med hvilken af de andre metallerne det tilfälligtvis kan vara inblandadt.
      Til sådane prof gifvas i synnerhet tvenne utvägar, nemligen antingen genom smältning, hvaruti de med silfret följande jord- och stenaktige delar, eller oädla metaller, genom förslaggning, och flyktige mineralier genom afrökning, bringas at öfvergifva denne ädla metallen. Detta kallas vanligen den Torra Vägen.
      Det andra prövningssättet sker genom silfrets uplösning och utdragande förmedelst skarpa mineraliska syror, hvilket fått namn af Våta Vägen och kan vara lämpeligt vid alla förefallande silfvermalmer, stundom med mera, men ofta med mindre säkerhet än på den förra vägen.
      Härtil kunde ock räknas det tredje pröfnings-sättet, som endast tjenar at utröna silfrets finhet, då det är blandadt med koppar, och sker antingen genom det lojerade silfrets hydrostatiska vägning, och genom uträkning, i anledning af begge metallernes olika specifiqua tyngder; eller ock kan finheten något när rönas af färgen genom strykning på en svart probersten och strekets jämnförande med dylikt strek af bekanta blandningar uti så kallade Probernålar. Se detta ord.

      Malmer samt jord- och stenarter, som först fint pulveriseras, proberas säkrast på torra vägen, då de blandas med körnadt bly och därmed ansjudas, eller förslaggas, på eldfast skärfvel, under muffel i proberugn. Til de mäst lättsmälte malmer, såsom blyglanser, är 8dubbelt bly tilräckeligt; men emot mera trögsmälte tages 12 och ända til 20 gångor så mycket bly, hvilket i förmåga af dess starka attraction til silfret tager det til sig, så fort bergarten, under hettans försigtiga styrande, hinner at smälta och förslaggas med tilhjelp af det glas, hvartil en del af blyet tillika förvandlas. Denne förslaggning bör då ske under fria luftens tilkomst, som befordrar medföljande svafvels och arseniks afdunstning. Det bly, som då återstår och tagit silfret til sig, skiljes sedan därifrån genom afdrifning på capell. Jämnför ordet Drifning. På lika sätt tilgår äfven med de oädle och förbränlige metallernes proberande på deras silfverhalt. Någre af dem, såsom järn, koppar och tenn, måste likväl då först antingen genom calcination bringas til en crocus, eller aska, eller ock genom tilsats af svafvel först minraliseras, eller smältas til en skärsten, för at sedan kunna pulveriseras och blandas med bly, samt blifva så mycket benägnare at släppa silfret och at för öfrigit kunna med blyglaset förslaggas. Ibland alla visar tennet härutinnan största motsträfvighet och därnäst järnet. Kopparen kan väl, med 20 gångor så mycket bly förenad, ensamt på capell afskiljas; men at undvika en så stor tilsats af bly, kan den äfven först smältas til skärsten med svafvel. At föröka blyglasets förslaggande egenskap för hårdsmälte arter, tilredes blyglas genom sammansmältning af mönja med lika mycket arsenik. Vismuten släpper lättast sitt silfver, allenast genom afdrifning på capell, hvarvid den förhåller sig lika som rent bly. Zinken, ehuru lättsmält, är dock näst järnet den besvärligaste at probera på silfver, som ock sällan däruti lärer finnas.
      Huru härmed skall förhållas vid hvar och en särskilt art, och huru stor mängd af bly därtil fordras, samt huru både förslaggning och afdrifning skall skötas, måste hälst lras af förfarenhet, och för öfrigit inhämtas af goda proberböcker, hvaribland första delen af CRAMERS Metallurgie, eller ock dess Elementa Artis Docimasticæ, samt SCHEFFERS chemiska föreläsningar, äro de påliteligaste.
      Huru silfvermalmers halt, samt öfrige beståndsdelar kan på våta vägen utrönas, finnes afhandladt uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 414 o.f. På denne vägen kann ock de oädle och halfva metallernes silfverhalt utdragas; men som detta måste ske genom fällning utur uplösnings-medlen, antingen med salter eller med koppar, så är mycket möjeligit at något däraf försmörjes, då halten ofta kann vara ganska ringa.
      Vid andra tilfällen, til exempel: då silfret skall försökas på dess halt af guld, är åter den våta vägen, eller silfrets uplösning uti saltpettersyra, det säkraste medlet.
      At probera mynt, eller lojeradt silfver, med koppar, kallas egenteligen Finprof och sker med yttersta noggranhet hälst på torra vägen, eller genom sådant silfvers insmältning uti bly och blandningens afdrifning på capell, allenast en ganska qvick kornvåg och accurat afdelte vigter därvid brukas, sådane som nämnas under orden Probervigter och Probervågar.
      Silfret, som skall proberas, måste vara fritt ifrån hvitsjudning och tunnt uthamradt samt, om möjeligit är, jemkadt uti et stycke til ½ eller 1 mark, efter proportional-vigten, hvaruti et ass kan betyda et lod. På probersten, och uti jämnförelse emot probernålar, utrönes då först ungefärligen dess kopparhalt, hvarefter tilsatsen af bly proportioneras, på det sättet at emot hvarje lod silfver måste vara 5 lod bly, och emot hvarje lod koppar 26 ½ lod bly, om blandningen skall fullkomligen på capell åtskiljas. Om det tilvägde blyet är uti tunnt blad uthamradt, och silfret däruti inveckladt, kan upsättningen säkrast ske på en uti proberugnen hvitvarm upglödgad capell. Med hvad försigtighet afdrifningen bör ske, at ej något felsteg göres med för stark, eller för svag hetta, kan bäst intagas af SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar, s. 293 o.f.
      Om de särskilte finprof, som vid Kongl. Myntet förefalla, ses under ordet Prob.

Silfverränna (Silbergerinne) är en liten smal ränna antingen af träd, eller koppar, hvarigenom vid slutad silfverdrifning varmt vatten småningom hälles på blicksilfret, at därmed afkyla silfvertackan på drifhärden, eller teften. Se Drifning.

Silfverrök (Silberrauch) kallas de fina particlar, eller det fina dam, hvartil silfver vid vissa tilfällen kan förvandlas, och således emot sin natur blifva flyktigt och upstiga på hyttugnen i form af rök, då det är i blandning med arsenikaliska och antimonialiska delar; eller ock, då det under afdrifning med bly drifves för länge och med för stark hetta, i det silfret då kan bringas at göra blyröken följe upp uti skorsten, eller fria luften. Et märkvärdigt exempel därpå finnes uti CRELLS Chemische Annalen, 1784, 12:te Stycket, s. 519, nemligen at vid Allemont uti Haut Dauphiné har en stor silfverdrifning, hvaraf man väntat 500 til 800 marker silfver, kommit at uppehållas långt öfver vanliga tiden, därigenom at nytt bly flere gångor blifvit tilsatt. Härutaf har händt at i det stället blicksilfret bordt, efter profvet, väga 500 marker, har det ej vägt mer än 300 marker och, efter skedd undersökning, har af röken uti skorsten erhållits öfver 30 marker silfver. Detta bevisar at silfret kan uti stora verken, til en betydande del, med blyröken förflyga. Vid finering märkes ock, huru en stor del ganska fina silfverkorn sprita omkring på finerteften, under namn af Finstank. Se detta ord.
Vid silfver-smälthyttor går äfven någon del af denna metallen upp i skorsten, och samlas där uti rökfång och kurar, under namn af Silfverrök. Håller stundom 1 ½ til 2 lod silfver på centnern, och blandas med lervatten samt rostas tillika med sligerne, at åter kunna upsättas på smältugnen.

Silfverskum kallas silfverglete af någre. Se Glete.

Silfverskärsten, eller Råsten, kallas egenteligen den skärsten, som erhålles, då fattige silfvermalmer, eller då föga blyhaltige och mycket bergblandade glanser, eller något silfverhaltige aftrer, smältas med tilsats af svafvelkies. Se Skärsten och Råsmältning.

Silfversmältning, Se Silfvertilverkning.

Silfvertilverkning. Härmed förstås det arbetssätt, hvarigenom silfret skiljes, eller smältes, utur dess malmer. At kunna erhålla detta ändamål med någon fördel, blifver altid det första arbetet at mechanice afskilja all medföljande tom och ofyndig bergart, hvilket sker genom Sofring, Handbokning, Vattubokning, Sållsättning, Slamning och Vaskning, hvilka arbeten under sine egne namn vidare förklaras. Härigenom kommer smältnings-kostnaden, så mycket möjeligit är, at ej användas på annat än sjelfva malmen, och malmer af olika art och halt blifva härigenom åtskilde, för at sedan på särskilte sätt kunna beskickas och skötas uti smältningen.
      Den malm, eller blyglans, som kan utsofras uti rena och derba stycken, kallas vid Sala silfververk Stuff, eller Stuffmalm, hvilken allenast behöfver torrbokas, men den malm, som uti bergarten sitter så instänkt, at den måste undergå vattubokning och vaskning, för at därifrån befrias, får härstädes namn af Vask.
      Til sjelfva smältprocessen hörer gemenligen följande arbeten, såsom:
      1:o. Malmrostningen (Erzrösten).
      2:o. Råsmältningen, (Roschmelzen).
      3:o. Anrikssmältning (Anreichern).
      4:o. Vändrostning (Werkrösten).
      5:o. Blysmältning (Frischschmelzen).
      6:o. Drifning (Treiben).
      7:o. Finering (Feinbrennen).

      Hufvudafsigten vid hela silfver-smältprocessen består däruti, at kunna uti bly insamla det spridda silfret, hvarifrån det sedan genom afdrifning kan skiljas. Merendels finnes vid alla silfvergrufvor, jemte de rikare malmer, äfven blyglanser, och endast därutaf tilverkas här i riket alt silfver, men där blyhalten felar, måste denne metallen ifrån andra orter förskaffas.
      Näst bergarternes frånskiljande genom sofring och vaskning, blifver således det första arbetet at genom rostning afdrdifva de flygtige delar af svafvel och arsenik, som uti smältningen eljest förstöra blyhalten.
      Malmrostningen sker vid någre verk innom öpne murar, på samma sätt som under vändrostning vidare förklaras, nemligen at malmen uti stuff, til valnötters storlek sönderslagen, lägges på en hultning af ved, hvarftals med däremellan lagde små kol och sluteligen med stybbe väl betäckt. Hultveden antändes, hvarifrån hettan sedan utbreder sig öfver hela rosten, som då brinner med svafvel- och arsenikalisk rök uti 3 eller 4 dygn. Efter afsvalningen utsökes då den malm, som finnes af hettan vara slagglupen och sammanrusad, och som anses at vara väl bränd. Den mindre brände afskiljes och inlägges på en annan roste tillika med rå malm.
      På lika sätt uti sådane öpne, men likväl under tak bygde rostmurar, brännas äfven åtskillige sorter af slig, som först göres med vatten til en tjock gröt och utbredes en tvärhand tjockt öfver hultningen, som med små kol blifvit väl tiltäpt. Därpå inlägges åter hultved och kol, samt däröfver sligen uti trenne särskilte hvarf; men som sligen uti första bränningen ej blifver fullkomligen väl rostad, måste den på sådant sätt ombrännas, eller vändas på 3, 4 eller 5 eldar. Detta har varit och är ännu på någre orter et brukeligt rostningssätt; til dess det sedermera blef ansedt som förmånligare at rosta både malmstuff ochslig uti hvälfde calcinerugnar, som eldas med ved, då vedflamman stryker igenom, eller öfver det på ugnsbottnen inlagde godset, för at såmedelst åstadkomma en jämnare bränning, under godsets flitiga omrörning med en därtil tjenlig järnharka och luta, (Se Calcinerugn). Detta rostningssätt har, ända til för en kort tid sedan, vid Sala varit brukeligit, af den grund at hvarje malmsort, efter sin särskilte art, borde ifrån det medföljande svaflet befrias, såsom finbokad Stuff, ren Slig och Kies. De säkraste märken, när godset är fullrostadt, äro härvid: då ingen svafvellukt däraf kännes: då det börjar svartna i ugnen: då instänkte reducerade blykorn däruti finnas m.m., allenast härvid i akttages behörig varsamhet, at ej det blyrikaste godset får rusa tilhopa m.m.
      Nu mera, och i anledning af de försök, som til smältningskonstens förbättring, under de senast förflutne åren, blifvit vid Sala silfververk anstälde, är härstädes vid förmånligare befunnit, at på högugnar smälta stuffen, eller den torrbokade malmen, aldeles orostad, samt sligen antingen uti calcinerugn på sex timmars tid torkad, eller ock uti öpne vändrostmurar på en eld litet bränd, hvaremot de fattigare godssorter, Kies och Lortkies, uti öpne rostgropar blifvit starkare brände. Genom et sådant förfarande med godssorter af den beskaffenhet som nu gifvas, och då de sedan vid blysmältningen beskickas med starkt rostad skärsten, undvikes, eller bespares, den förbränning i deras blyhalt, som det förra rostningssättet funnits förorsaka, då 10 a 12 centner slig, under 24 timmars tid, utsattes för stark hetta och omrörning uti calcinerugnen, hvarigenom det blyfattiga godset så starkt calcinerades, at blyet uti påföljande blysmältning ingeck uti slaggen och vitrificerades, til en högst känbar bly-förlust. Et starkt rostadt gods verkade äfven trög ugnsgång samt stora nasar och järnklot, då smältningen måste befordras genom starkare upsättning af slag, hvars stora volume emot godset äfven bidrog til blyhalternes förglasning och insvepning uti slaggen.
      Sedan malmerne, efter förenämde grunder, blifvit mer eller mindre rostade, eller allenast torrbokade, kunna de väl redan vara färdige at komma på smältugnen, och blyhalten därigenom i det närmaste erhållas; men som åtskillige arter gifvas så blyfattige, at de ej kunna betala bok- vasknings- och rostnings omkostnaden, så måste deras ringa halt bringas under en mindre rymd genom den så kallade Råsmältningen, eller orostad malms smältning med tilsatt svafvelkies, hvilket arbete under ordet Råsmältning vidare förklaras. Härigenom vinnes icke allenast ringhaltige malmers och astrers tilgodogörande, utan ock at blysmältningen genom beskickning med råsten mycket förbättras, i synnerhet därutinnan, at blyets afbränning til en god del förminskas, utom det at en god och förmånlig smältning och gång uti ugnen befordras.
      Om råsten är under det ordet redan nämdt at den, uti första smältningen, ej utan förlust kan bringas högre än til 5 lods silfverhalt på centnern; men stundom kan han ock gå därunder til 2 ½ lod på centnern, då han ej lönar smältnings-kostnaden och måste därföre genom en omsmältning, som Anriksmältning kallas, concentreras och bringas til större halt. Til den ändan rostas en sådan fattig råsten allenast på en enda eld, och beskickas åter med mera fattigt råstensgods af malm, after och ringhaltig slig, jemte något mera frisk kies, för at med dess svafvel kunna hysa en större silfverhalt och tillika bidraga til järnets förslaggning. Vid Kremniz, uti Ungern, tages til en sådan anriknings beskickning ungefär lika mycket en gång rostad råsten och ringhaltig malm, eller slig, samt därtil ungefär 1/15:del kalksten, eller fluss; och kan råsten därstädes uti denne processen bringas til 9, 12 a 13 lods halt. Jämnför Råsmältning.
      Vid Kungsberg, uti Norige, förbrukas på hvarje Anrikningssmältning 160 til 200 centner ringslig, af 1 til 3 lods silfverhalt, samt 50 a 60 centner råsten, som håller 3 til 4 lod silfver. Härutaf erhållas 60 a 70 centner Riksten, hvars silfverhalt utgör 6 a 8 lod på hvarje centner. - Något kies tilsättes äfven vid denna smältning.
      Innan förenämde råsten kan tjena vid blysmältningen, måste svaflet först i det närmaste därifrån utdrifvas. Detta sker genom vändrostning uti öpne rostmurar, och uti därtil bygde vändrosthus, hvilket är det tredje arbetet i eld, som en del af malmen på detta sättet kommer at genomgå. Rostmurarne härtil äro flere i rad, inrättade vid en lång sträckmur, som utgör bakgaflarne för dem alla. De bestå endast af trenne väggar, och äro ungefär 6 alnar långa och vid bakväggen, som är försedd med draghål, 2 ½ aln, men frammantil 2 alnar höga och 1 ½ aln breda emellan väggarne, sluttande emot den främsta öpna gafvelen. Botten uti desse rostrum instampas med lera helt hårdt. Frammanföre insättas järnplåtar, at hindra godsets nedrasande. - Uti en sådan roste rymmas 500 centner skärsten. På första hultet inlägges den skärsten, som förut blifvit litet bränd, och på öfversta hvarfvet den rå skärsten, som icke i början tål sträng eld, utan at rusa tilhopa.
      Råsten måste sålunda genomgå, eller vändas på 7, 8 eller flere eldar, innan svaflet fullkomligen kan utdrifvas och järnet däruti blifva så calcineradt, at det sedan uti blysmältningen kan bringas in uti slaggen och ej därvid reduceras, eller återtaga sinmetalliska form. På hvarje ny eld, eller vändning, måste den fullbrände skärsten, som är pipig och skrombränd, utplockas, och den öfrige sönderslås til smärre stycken, och hultningen med ved och kol ökas, så fort svaflet mer och mer bortgår, til dess den sista återstående stenen ändteligen blifver hetl lätt, pipig och poreus samt i brottet af en dunkel järngrå färg.
      Uti desse rostrum brännes äfven så väl hyttröken (Se Silfverrök), som ock den skärsten, hvilken ligger på verkblyet uti blysmältningen och gemenligen Blysten, eller Blyskärsten, kallas.
      Om en mycket järnstark kies til råsmältningen blifvit nyttjad, bör ej alt svaflet uti vändrostningen utdrifvas, hvarigenom järnet kunde få öfverhand och bidraga både til bly- och silfvers förbränning, som ock til en tung gång uti smältugnen. Bättre är om så mycket svafvel återstår, at det med järnet kan formera en skärsten ofvanpå blyet, hvarigenom dess förbränning förekommes.
      Sedan åtskillige sorter silfverhaltigt gods af Stuff, Sliger, skärsten, eller Råsten, Blysten, Hyttrök, Ugnsgods, m.m., blifvit samlade och genom behörig rostning beredde, följer ändteligen deras tilgodogörande på smältugnen, hvilket Blysmältning, eller vid Tyska smältverken Frischschmelzen kallas, hvarigenom blyet utbringas uti rinnande metallisk form och medtager silfret; som uti samma arter tillika varit mineraliseradt.
      Ugnens inrättning härtil, uti storlek och inredning, kan uti åtskillige omständigheter vara olika efter föränderliga malmarter och på särskilte orter antagne sedvanor; men uti hufvudsaken äro allesammans något nära lika med de ugnar, som brukas här i riket vid Sala och flerestädes. Öfver den stora gråstenshällen, som täcker korstrummorne under ugnen, och ligger litet lutande fram emot hyttgolfvet, inslås först en Såla af stark specklera , hvaruppå ugnsfordren, eller fodermuren af ställsten, för sjelfva pipan, upföres. Öfver grundsålan inslås en Grundbotten, som består gemenligen af 2 delar kolstybbe emot en del lera, under stampar, som drifvas med vattuhjul, ganska väl och starkt sammanblandade til en halftorr massa, hvilken fuktas med starkt lervatten och instampas hvarftals mycket hårdt med klubbor, så väl undner hela ugnspipan, som ock uti den frammanföre varande Slaggsumpen, eller förhärden, och den därinvid inrättade Sticksumpen, altid lutunde åt hyttgolfvet.
      Öfver den nämde Grundbottnen, och sedan den genom eldning blifvit väl torkad, inslås åter den tredje sålan, eller Redningsbotten, af samma blandning med kolstybbe och lera, som allenast fuktas med rent vatten, då instötningen först sker uti slaggsumpen och därifrån alt jämnt upp til bakväggen, och ända til formplåtens eller hällens undre kant, så at denne såla blifver ungefär 12 a 15 tum tjock och får en jämn sluttning af ½ aln, eller til 20 grader ifrån våglineen, altifrån forman til slaggsumpen. - Vid redningen i akttages, at sedan nu mera, vid Sala, längre smältningar göras uti högugn, består den, som inslås upp uti ugnen, af förenämde lerstarkare blandning, men uti förhärden, eller slaggsumpen, nyttjas lättare stybbe.
      Uti den sluttande redningsbottnen göres et spår ifrån forman til slaggsumpen, hvilket spår blifver sluttande ifrån forman, så at den på verkblyet stående bly-skärsten til en del kan indämmas i ugnen, hvarigenom bibehålles den hetta, som är nödig til bottnens befriande ifrån massor. Uti slaggsumpen upskäres det så kallade Spårrhålet til en stor hattkulls bredd och djup, några tum ifrån ögat. Omkring detta spårrhålet göres en dam, eller liten vall, af det upkastade redningsstybbet, som innehåller det häruti med slaggen inflytande verkblyet.
      Ögat, hvarigenom det smälte godset kommer at utrinna, formeras antingen af tvenne på hvardera sidan om spåret stälde tegelstenar, kallade Knästenar, eller af ställsten, allenast så högt, at man med ränsjärnet kan komma in i ugnen. Häröfver upmuras undra delen af bröstet, eller Underbröstet, intil Brösthällen, som är lagd tvärtöfver framsidan af ugnen, och hvarpå öfre delen af bröstet sedan kommer at upföras.
      Sticksumpen, som är utmed slaggsumpen, och så mycket lägre at godset kan ifrån den senare däruti utstickas och rinna, inslås med samma slags redningsstybbe och får tvenne bottnar til ½ alns tjocklek. Instötes rund och något flat, så at 1 skeppund verkbly däruti kan innehållas.
      Ugnsbottnen måste vara ganska jämn och slätt skrapad med Spårstickan, som är en liten oval och skålig järnplåt.
      En sålunda inredd ugn har, innan dess structur vid Sala nyligen blifvit ändrad, gemenligen varit af följande dimensioner i storlek, nemligen invendigt, emellan fodermuren, 1 aln bred nervid forman och 5 qvarter uputi: bröstets bredd vid ögat 3 ½ qvarter, och längden ifrån forman til bröstet 6 qvarter: bröstets högd 10 qvarter, samt öfre bredden 1 aln. Både formväggen och bröstet äro lodrätt upförde.
      Sådane lågugnar hafva nu vid Sala blifvit aflagde, sedan, genom nyligen gjorde försök, blifvit utrönt at Högugnar kunna med mycket större förmån nyttjas til blysmältningar, hvilka därföre, i de förras ställe, blifvit antagne af följande mäst lämpelige dimensioner, nemligen: ugnens högd ifrån bottenhällen, som betäcker grundtrumman, upp til forman 3 alnar; dess högd ifrån forman 9 alnar; dess bredd vid forman är 2 alnar och sedan lika stor ända til 7 qvarter öfver forman, hvarifrån ugnen ständigt hopdrages, så at dess öpning upputi blifver 1 aln 3 tum. Vid 7 qvarters högd öfver forman äro båljärn tvärtöfver och längsefter ugnen inlagde, samt med hängseljärn upputi ugnen förstärkte, så at hela öfre pipan kan lemnas orörd, då ugnen omkring forman och smältrummet behöfver lagas. Vidden, eller afståndet, ifrån bakväggen til bröstet är vid forman 7 ½ qvarter, samt ofvantil sammandragen til 5 ½ qvarter i öpningen. Hela ugnen lutar tilbaka ifrån forman vid pass 12 tum ifrån lodlineen. Bröstet, äfven som fordren, är updragit af ställsten och rundadt åt sidorne. På lika sätt äro bakväggens hörn litet afsatte, hvarigenom ugnen får något oval skapnad.
      Forman af smidt järn är uti trekant, 3 qvarter lång, med 3 tums bred mynning, liggande på en slät häll, merendels vågrätt, eller så at några dråppar vatten däruti knapt kunna rinna inåt ugnen. Den sitter nu 3 tum in uti ugnen och blåser 14 tum öfver yttre härdkanten.
      Innan blåsningen kan börjas, måste redningsbottnarne uti ugnen och förhärden vara ganska torra, och ända til glödgnings-hetta uphettade.
      Beskickningen af alla de arter gods, som på en gång blandas, för at efterhand upsättas och smältas, uträknas sålunda; at halten af bly och silfver först genom lilla profvet noga utrönes, och sedan af hvarje sort så mycket tages, at det verkbly, som däraf erhålles, må innehålla emellan 24 och 32, eller högst 40 lod silfver på centnern. Vid denne beskickning bör äfven hafvas afseende på godsarternes egenskaper at gå lättare, eller trögare uti smältningen. Härvid måste ock ihogkommas den afbränning uti bly, som godset, öfver lilla profvets utslag, uti stora smältverken lider, hvilken måste ersättas med tilsats af härd, glete, eller friskbly.
      Af den uträknade beskickningen göres hvarftals en Breda på hyttgolfs lafven, hvaröfver sluteligen utströs det tilförordnade sönderbokade härdblyet, eller gletet. Vid upsättningen drages med lutan så tvärt ned igenom bredan, at blandningen må blifva jämn. Beskickningen af godssorter til en sådan breda inrättas, vid smältning på högugn, til 50 centner, hvartil äfven kommer glete och härd, då hvarje breda inalles består af följande delar, nemligen:
      Slig, af 7 til 8 lods silfverhalt,             8 centner.
      Stuff, af 8 lods halt,                            8 -
      Kies, af 5 a 6 lods halt,                      6 -
      Lortkies, af 2 lods halt,                      4 -
      Rostad skärsten, af 4 lods halt,       24 -
      Glete och härd                                   6 -

      När smältningen skall börjas på den upvärmde ugnen, fylles den bräddful med kol, som antändas nedifrån, och då altsammans är upglödgadt, pådrages bäljorne så varsamt, at de begge tilsammans skiftesvis ej må göra mera än 10 eller på sitt högsta 12 slag i minuten.
      Första upsättningarne börjas då med ren slagg, som blifvit samlad efter förra smältningen, och hvarmed i synnerhet skaffas en nödvändig Nas öfver forman. Om dess nytta och ansning se ordet Nas. Med slagg-upsättningen fortfares, til dess slaggsumpen däraf blifver full, til det efterkommande godsets betäckande, hvarefter, och då slaggen i sumpen är väl qvick och flytande, sättes midt på ugnen et kimfat sönderbultadt härdbly, som vid detta tilfället får namn af Försatsbly. Straxt därefter börjas med godsets upsättning efter det handlag och med den försigtighet, som smältaren tilkommer at förstå. Försättnings-slagg, som är qvick och lättflytande, brukas äfven ständigt härvid och strös til den ändan öfver bredan. Kolen sättas altid ovanpå godset, at något bidraga til den upstigande blyrökens reducerande. Vid hvarje upsättning blifver ugnen rågad full och, så snart den sjunkit jämnt med bröstet, göres åter en ny sättning. Vid god gång kunna trenne upsättningar göras på en timma. Hvar upsättning består merendels af 4 kimfat gods och et fat, eller ungefär ½ tunna, kol. Den uti sumpen nedkommanden slaggen afkastas i skifvor, så fort dess yta stelnar, och då blyskärsten under slaggen börjar synas, måste det smälta godset uttappas uti sticksumpen, hvilket sker på det sättet at utsticknings-hålet upstötes först med Stickjärnet och sedan med Slagbårren, som med slägga indrifves. Sedan blyet tillika med dess Skärsten utrunnig, och slaggen börjar komma, igendämmes stickhålet, och så snart blysten, som ligger ofvanpå i sticksumpen, stelnat, aftages den uti en eller annan skifva och förvaras til vändrostning. Verkbly kallas nu det utrundne blyet, som väges, pröfvas och spares, jemte de påföljande utstick, til dess drifning kommer at företagas. Sådane utskick göras gemenligen 4 om dygnet. Efter ugnens olika gång och godsets beskaffenhet, kan hvarje utstick nu mera väga 8, 10 til 20 och 30 lispund.
      Efter utstickningen ränsas förhärden, och de så kallade Massor upbrytas, som sönderslås och åter upsättas. Så snart härden är ränsad, har förr varit vanligit at däruti upsätta et lispund friskbly, at det silfver, som kunnat häfta vid sidorne af samma härd, däruti måtte indränkas och samlas. Sådant Försatsbly nyttjas intet nu mera vid Sala, utan då ugnen släppes igång, hvartil då tages härdbly, som redan är nämdt. Genom den förbättring, at friskbly ej mera behöfver tilsättas, vinnes årligen en betydande besparing.
      Stora kol läggas ock för ögat, och däröfver smetas med lera, at därigenom innehålla hettan uti ugnen, när så nödigt finnes, sedan ugnen förut med ränsspettet, som införes genom ögat, blifvit rengjord ifrån alt hvad som på sålan kunnat rusa tilhopa. Dammet på slaggsumpen, eller förhärden, lagas äfven til rätta med nytt redningsstybbe. Med upsättningarne fortfares på vanligt vis.
      Sedan det beskickade godset blifvit efter någre dygn genomsatt, börjas det så kallade Slaggschichtet, som består däruti, at den under godssmältningen samlade slaggen, såsom innehållande något blyskärsten och silfver, nu sluteligen omsmältes. Härvid upsmältes äfven Ugnsgods, Massor och Afskum på verkblyet, hvaraf en breda göres jemte tilsats af härdbly.
      På detta schichtet utkomma gemenligen ringhaltige verkblyn, som stundom ej hålla mer än 10 lod på centnern, i hvilken händelse de varit nyttjade, i stället för friskbly, at nedsmältas på förhärden. - Nu mera är äfven brukeligit at allenast sönderslå nasar och ugnsbrott, och lägga dem på bredan.
      Ungen ställes sluteligen på Dref, när det börjar lida til slut med slaggschichtet. Upsättningarne minskas alt mer och mer, och ugnen får ändteligen gå ned, utan någon vidare upsättning af kol, hvarunder godset nedstöras ifrån väggarne och kolen vid bröstet eftermakas. Sidsta utstickningen göres ej utan besvär för de slaggrusor och massor, som fästat sig uti slaggsumpen. - Underbröstet utstötes och bäljorne ställas. Alt hoprusadt ugnsgods utrifves; verkbly, som kunnat skära sig ned uti redningsstybbet, upsökes - Skärsten, som under slaggschichtet blifvit omsmält och samlad på det utstuckne verkblyet, föres til rostgården. - Slaggen, som fallit under slaggschichtet, samlas utom hyttan och brukas, såsom lättsmält, så väl til försättnings-slagg, som ock til råstens-smältningen.- Silfverröken sopas utur rökhvalfven vid hvar tredje, eller fjerde smältnng, och nyttjas som redan sagt är.
      En blysmältning påstår vid en högugn gemenligen 8 til 12 dygn, slaggschichtet inberäknadt, under hvilken tid 4 til 600 centner gods med 40 til 60 stigar kol förbrukas. Vid god ugnsgång försmältes nu om dygnet en sådan breda, som här förut nämnes, hvaremot, efter gamla smältnings-sättet, endast 18 til 20 centner om dygnet förbrukades.
      Til en ny blysmältning ränsas ugnen ifrån alla rusor, som tillika med nasen utbrytas. Redningsbottnen uprifves öfveralt, och det så kallade bottenblyet, som skurit sig ned däruti, hopsamlas, stundom til 2 a 4 lispund. Hvad som uti ugnsfordren blifvit utbrändt, bygges och lagas. Ny redningsbotten inslås och alt tillagas för ny smältning, som i början omnämdt är.
      Ugnsbrott är det, som fastsmält vid fodermurarne och måste utbrytas. Består af sammansmält sten, ler och något gods, samt är således ganska hårdsmält at tilgodogöra.
      Efter blysmältningen och hopsamladt verkbly följer ändteligen silfrets afskiljande genom Drifning, som under det ordet med därtil hörande Drifugn vidare förklaras; likaledes den slutelige processen, som Finering kallas, hvaruti silfret bringas til yttersta finhet, och beskrifves under dess egit namn.
      Genom den hufvudsakelige förändring, at stuffmalmen förbrukas rå, de vaskade godssorterne lindrigt rostade, och skärsten hårdare rostad, samt at högugnar nyttjas, i stället för de lägre och trångare ugnar, som förr varit brukelige, har på förslutne år 1787, jämnfördt med de förra åren, vid Sala silfververk upkommit en behållen vinst af 3000 Riksdaler specie, genom besparde kol, arbetslöner och bly, utom en ännu betydligare vinst, bestående däruti at förlusten af silfver förekommas, då på detta smältnings-sätt halterne i det närmaste utbringas. Herr Bergmästaren PIHL, som nyligen verkstäldt dessa förbättringar, har härom meddelt en noga kunskap uti dess til Höglofl. Kongl. Bergs-Collegium för åren 1786 och 1787 ingifne Relationer och Tabeller öfver smältningarne vid Sala.
      At vid blysmältningen förekomma den olägenheten, som förorsakas af blyets nedskärande uti den öfversta endast af stybbe och ler bestående redningsbotten, samt at bespara omkostnad och tidspillan med denne sålans, eller bottnens, utbrytande och å nyo inslående, har Herr Bergmästaren CRONSTEDT redan år 1758 med god nytta försökt att formera denne botten med en tjenlig häll af eldfast, seg och vresig tälgsten, som med dess tilbörliga sluttning blifvit lagd ifrån forman til slaggsumpen, och uti hvilken hällen ränna, eller et spår, blifvit uthuggit för blyets nedrinnande til förhärden. Denne häll har allenast varit i början betäckt med en tvärhands tjock skorpa af redningsstybbe, som allenast tjent at därmed bevara hällen ifrån en alt för hastig hettans åtkomst; men sedan denne skorpa på andra dygnet varit bortskuren, har smältningen gådt aldrabäst på ställstens-hällen ensamt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 60 o.f.
      De arter som förekomma vid Kungsbergs silfververk, i Norige, äro af mycket olika halt, samt blifva i sådant afseende åtskilde och genom särskilte smältningar tilgodogjorde. Huru det fattigaste gods smältes til råsten, finnes anfördt under ordet Råsmältning; äfven som denne råstens anrikning härförut nämnes. Alt det gediegne silfver, som härstädes vid handbokning utplockas, nedsmältes och indränkes uti bly, uti små därtil inrättade härdar. Den rikaste malmen, som sedan faller vid handbokning och får namn af Middelerz, förbrukas sålunda at til hvarje schicht tages:
      1 Centner middelerz, af 16 til 24 markers halt på centnern.
      1 D:o Packtrugs- eller Oppmanglings-slig, af 6 til 10 markers halt.
      1 D:o rostad skärsten, eller riksten, af 4 til 8 lods halt.
      2 centner 30 skålpund Engelskt bly.
      Bredan göres först af råsten, däruppå sligen och öfverst ertzen. Til hvarje upsättning tages så mycket som utgör 1/3:del af sticket; och fyllnaden, eller det som ugnen mera kräfver, tages af ugnsbrott, som sättes ofvanpå kolen. Bly sättes altid midt i ugnen, för sig sjelf, vid andra och tredje upsättningen, och så snart 1/3:del af andra sticket är upsatt, göres utstickning. Blysten, som därvid stadnar ofvanpå verkblyet, och väger vid pass 8 skålpund, afspritas, hvarefter verkblyet, som utgör ungefär 220 skålpund, uphöses i järnpannor. Näst efter denna smältning följer:
      Scheiderzsmältningen, hvartil beskickning sålunda indelas, nemligen:
      8 Centner scheiderz, af 12 lodsa til 2 markers halt på centnern.
      6 Centner god slig af 4 til 8 lods halt.
      6 Centner råsten, eller riksten, af 4 til 8 lods halt.
      3 Centner Engelskt bly.
      Bredan göres först hälften af den rostade rå- eller riksten, därpå hälften af erzen, sedan sligen, och åter hälften af råsten, samt öfverst den öfriga delen af erzen.
      De 3 centner bly, som härtil tagas, nedsmältas nu mera uti sticksumpen, och därpå göras tvenne utstickningar, då det flytande godset medelst en järnkrok omröres med blyet, hvaruti silfverhalten då skall indränkas.
      På en sådan smältnng förbrukas 15 bredor, så beskickade som nyss blifvit nämdt; och däraf erhålles vid pass 41 centner verkbly, af 3 til 5 markers halt på centnern, samt 20 a 24 centner blysten, som håller ifrån en mark 8 lod til 2 marker silfver på centnern.
      Efter en månads smältning af middelerz och scheiderz ömsom, samlas vid pass 160 centner blysten, hvilken omsmältes fyra gångor, då hvarje stick kommer at bestå af 20 centner, hvartil tagas 4 centner bly. Detta bly nedsmältes i sticksumpen, äfvensom vid erzsmältningen. På de nedsmälte 4 centner bly göres utstickning så länge, til dess det förordnade sticket af 20 centner utkommit i sticksumpen. Då blysten sålunda gått 4 gångor igenom ugnen, anses hela den silfverhalt at vara utbrackt, som härigenom kunnat fås.
      Den blysten, som härefter faller, rostas på två fyrar, samt smältes ännu en gång, hvarvid 1 centner 40 skålpund bly beskickas emot 14 centner af den rostade blysten. Jemte verkbly, erhålles då en skärsten, eller kopparsten, hvilken, efter rostning på 4 eldar, tilgodogöres på koppar.
      Vid Freyberg i Sachsen smältas de fattigare malmarter, som föra kies och blende, samt hålla ifrån ½ til 3, 4, 6 och 7 lod silfver på centnern, aldeles orostade på högugn. Vid denna råsmältning tilsättes äfven kies och gul kopparmalm, jemte de med någon malm instänkte gångarter. Den råsten, som härefter faller, rostas på tre eldar, och smältes sedan på dylik högugn tilhopa med de på silfver och bly rikare malmer, som äfven blifvit trenne gångor rostade. Denne smältning får namn af Bleyarbeit och sker därföre at det silfver, som finnes uti råsten efter de fattigare malmer, utan särskilt bly-tilsats, må tillika med silfret af de rikare arter kunna inbringas uti bly. Det verkbly, som efter denna smältning vinnes, håller 1 ½ til 2 marker silfver på centnern. Den häruppå samlade blysten rostas 5, 6 til 7 gångor, samt smältes sedan på högugn med tilsats af slagg efter den förra smältningen, och stundom något glete och härd. Efter en sådan den rostade blystens smältnng (Bleysteindurchstechen, eller Durchstechen) erhålles 3 a 4lödigt verkbly och tillika en kopparskärsten, hvilken brännes på 12 til 18 eldar och smältes sedan på råkoppar, som håller 20 til 22 lod silfver på centnern och således kommer at segras. Se vidare CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 307 o.f.
      Vid Schemniz uti Ungern består silfvertilverkningen, eller Silberschmelzen, endast af tvenne arbeten, nemligen råstens- och blysmältning (Rohschmelzen och Frischschmelzen), då drifnings-processen undantages. Med Bleyarbeit, eller Bleyschmelzen, förstås uti Ungern blyrika glansers smältning endast på blyhaltens uttagande, då deras guld- eller silfverhalt är så ringa at den ej förtjenar utbringas.
      Beskickningen för råstensbruket därstädes kan, til exempel, vara: Fattiga Silfvermalmer, 12 centner, som innehålla 12 lod silfver; Friskslagg, 36 centner, hvaruti kan vara 16 lod, eller en mark silfver; därtil 16 centner kiesslig, hvaruti 4 lod silfver ingå. Detta gör tilsammans 64 centner på en beskickning, hvaruti 2 marker silfver då hålla sig uplöste. Vid råsmältningen tilsättes som fluss en mycket järnrik svartaktig lerskiffer, och stundom äfven kalksten. Af förenämde beskickning erhålles ungefär 6 centner råsten, som då håller 5 lod silfver på centnern.
      Råsten (Rohlech) vändrostas, som härförut sagt är, och förlorar då uti vigten 25 procent, som Lechverbussen kallas.
      Frischarbeit är där, detsamma som här i riket Blysmältningen kallas och härförut finnes beskrifven. Den tilgår ock merendels där på samma sätt, undantagande någre smärre omständigheter, som efter där varande rikare och tillika guldhaltige malmer måste i akttagas.
      Vid Kremniz brukas, utom råstens- och blysmältningen, äfven concentrations-processen, til råstens anrikande, såsom här förut redan är nämdt.
      Vid friskarbetet, eller blysmältningen, äfvensom vid råstens- och anriks-smältningarne, brukas här tilsats af kalksten, som uti förening med svaflet bidrager til järnets förslaggande. Försatsbly af friskbly och glete upsättes här intet på ugnen, utan endast uti förhärden, så at silfverhalten af det inkommande smälte godset däruti kan indränkas. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 90, 133.
      De rikaste silfvermalmer, såsom glaserzer, roth- och veisgülden, m.m., blifva särskilt smälte uti et egit slags ugnar, med tilsats af härdbly och glete.
      Gedieget silfver, som under sofring och bokning särskilt samlas, blifver insmält på friskbly, uti en härd af fast sandblandad lera inslagen. När härden är väl uphettad och blyet blifvit nedsmält, samt med kol betäckt, lägges det gediegna silfret på kolen, som uphettas med en god klensmedspust, hvilken drifves för hand. Härigenom nedsmältes silfret uti det heta sjudande blyet, som då blifver et rikt verkbly, Rikbly kalladt, hvilket sedan afdrifves. Då den inslagne härden efter många smältningar ändteligen måste utrifvas, upsättes det då samlade härdbrott på förblynings-smältningen. Sålunda tilgår vid Kungsberg; men där mindre gedieget vankas, kan det upsättas på annat verkbly uti drifugnen.
      Redan för något mer än 200 år sedan, var det uti Södra America och Konungariket Mexico bekant at tilverka silfver, eller at utdraga det, medelst sådane malmers sammanrifning med qvicksilfver, som tydeligen funnos innehålla några rena och gediegne gnistror. Utur de öfrige malmer, hvaruti guld och silfver förmodades vara mineraliserade, måste då desse metaller erhållas på smältnings-vägen; men nu mera, sedan amalgamations-processen utaf Herr VON BORN blifvit uti en ganska betydande mån förbättrad, kan silfret på den vägen med mycken noggranhet tilverkas och utbringas äfven af de malmer, hvaruti intet det minsta af gedieget uptäckes, och det så väl innom kortare tid som ock med större vinning än på smältnings-vägen. Grunden til denna nya arbets-process anföres under ordet Amalgamation. Endast den besparing af skog til ved och kol, och af bly, som genom denna amalgamation uppkommer, blifver ganska betydelig; utom flere förmåner, som göra arbets-kostnaden på denna väg mera lindrig, och det aldramäst på de orter som hafva egen tilgång, eller för lägsta pris kunna få så väl koksaltet, hvilket måste tilsättas vid malmernas rostning, som qvicksilfret. Af begge dessa ämnen äga Österrikiske Staterne tilräckeliga förråd. Besparingen af skog eller ved utgör här 1150 gülden på 840 mark silfver; och af bly 20 skålpund för hvarje mark silfver, som förut vid smältning och segring förbrändes. Efter räkenskaperne kostar en mark gyldiskt silfvers tilverkning, på smältnings-vägen i Ungern, 5 gülden 10 kreutzer och mera, utom en förlust af vida mer än 5 procent; men amalgamations-kostnaden går därstädes högst til 2 gülden 31 kreutzer på hvarje mark, och förlusten af silfver til 3 ½ procent. Den kalla amalgamation, hvartil ej som vid första inrättningen, kopparkettlar och därunder eldning behöfves, bespar därutöfver ännu en gülden på hvarje mark silfver. Se härom ordet Qvickqvarn. Aldramäst lindras genom denna process tilverknings-kostnaden på det silfver, som förut genom segring måste skiljas ifrån kopparen. Detta utföres vidare under ordet Segring. I anseende til den ringa förlust af qvicksilfver, som ej utgör mera än 1 ½ eller högst 2 lod på hvarje mark därmed utbrackt silfver, blifver amalgamations-kostnaden äfven lindrig på de ställen, där qvicksilfret ifrån andra orter måste hämtas. Utur blyglanser har väl silfverhalten, efter den först verkstälde inrättning af detta nya amalgamations-sätt, ej med förmån kunnat utbringas; men då Herr VON BORN redan är sysslosatt at utarbeta en särskilt method, hvarigenom lika nytta vinnes af silfverhaltige blymalmers som andra arters amalgamation, där silfret uti kieser, gångarter, eller uti någon af halfmetallerne finnes af naturen ingömdt, torde detta undantag ej länge äga rum. Det första nya amalgamér-verk anlades vid Glashütte i Ungern, hvarefter et större snart kom i gång vid Neusohl, och grundläggning til et vida större är äfven gjord nära därintil vid Ulmanka. Silfvermalmers amalgamation är äfven nu införd öfveralt i Böhmen, och smältningarne därstädes helt och hållit aflagde. Försök at genom amalgamation utdraga silfret utur arsenikalisk malm och speis, äfvensom utur kiesige och antimonialiske arter, hafva äfven nyligen blifvit anstälde vid Freyberg, och gifvit et förmånligt utslag. Härstädes har ock grund blifvit lagd til et stort amalgamérverk. Uti Clausthal har äfven Herr vice Berghauptman VON TREBRA genom dylike försök funnit den kalla amalgamation med lika nytta lämpelig på silfverhaltig kopparskärsten ifrån Gosslar. - Hvad redan blifvit nämdt finnes vidare anfördt uti Herr Öfver-BergsRådet FERBERS Nachricht von dem Anquicken, tryckt 1787, samt uti CRELLS Chemische Annalen 1787, 9:de stycket, s. 246; 10:de stycket, s. 327, samt 12:te stycket, s. 502.
      Som silfversmältningarne vid Tyska och Ungerska bergverken kan i synnerhet läsas SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken, s. 221 o.f.
      Uti det hufvudsakeligaste komma alla desse smältningssätt öfverens med hvad redan om Sala och om den process, som vid Freyberg brukas, i korthet är anfördt. För öfrigit bestå skilnaderne i synnerhet uti något olika ugnar, såsom uti högugnar (Halbe Hohe Ofen), lika med dem som brukas vid Sala och Freyberg, eller uti lågugnar (Krumofen), eller ock då smältningen sker på ren stybbeshärd (auf dem leichten Gestübbe), då det smälta godset kommer at ligga under kolstybbet, och slaggen däröfver, som endast vid under-Harz vanligit är. Däremot drifvas smältningarne vid de fleste verken auf dem schweeren Gestübbe, hvarmed det lerblandade stybbet egenteligen förstås, som utgör en fast redningsbotten. Beskickningarne måste inrättas efter profver och förfarenhet, samt efter malmernes föränderliga arter.
      Om silfvertilverkningar af rika kopparmalmer, och om silfrets skiljande ifrån koparen, ses under ordet Segring.
      Huru silfret på flere sätt drages utur hvarjehanda kratser, som förefalla vid laboratorier samt hos guld- och silfverarbetare, kan förnemligast inhämtas af Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chemicum. Detta sker i synnerhet genom smältning, medelst tilsatser så väl af sådane flusser, som bringa de jordiska delar til smältning, samt förslagga medföljande oädla metaller; som ock af bly, eller blyiske slagger, som under reduction taga til sig de strödde fina silfver-particlar.
      Af mindre orena kratser vinnes samma ändamål genom amalgamation med qvicksilfver.

Silfvertråd. Om silfrets dragning til finaste tråd för galloner och broderingar, m.m., se Tråddrageri.

Silfverugn kallas egenteligen en sådan smältugn, hvaruti silfvermalmer smältas. Är i allmänhet inrättad med en ifrån forman til förhärden mycket lutande såla, eller Redningsbotten, så at det smälta godset, som alltid måste vara med bly följaktigt, kan därpå, så fort det smälter, tillika med slaggen, rinna uti Förhärden, eller Slaggsumpen, som är utanför bröstet, genom en därunder varande öpning, hvilken får namn af Öga, hvarjemte en sådan ugn tillika är gemenligen försedd med en, eller tvenne Sticksumpar, utmed slaggsumpen, och hvarifrån det silfverhaltiga verkblyet kan uti sticksumpen uttappas.
Detta smältningssätt kallas vid Tyska smältverken Schmelzen auf den Stich, eller duch das Auge. Då tvenne ögon under bröstet och tvenne sticksumpar brukas, kallas den en Brillofen. Se samma ord. Jämnför äfven ordet Silfvertilverkning.
Silfverugnar äro för öfrigit af åtskillige förändringar til högd och storlek. De som hafva 10 a 11 qvarters eller högre bröst kallas högugnar (Halbe hohe Ofen). De låga af 6 a 7 qvarters djup få gemenligen namn af Krumofen. Se CRAMERS Metallurgie, 3:dje delen och uti SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken. Om storleken af de vid Sala nu antagne högugnar, se Silfvertilverkning.

Silfvervigt, Se Mark och Myntvigt.

Sill kallas uti England en eldfast mager lera, blandad med hvit skimmer och fin qvartsand. Finnes förnemligast uti Cumberland i en stenkolsgrufva nära vid White Heaven. Brukas til tegel uti smältugnar, där mycket stark hetta fordras. Den anses dock at vara något sämre än Sturbridger lera. Se Lera.

Similor kallas i allmänhet alla de compositioner af koppar och zink, med eller utan tilsats af någon annan metall, som likna guld. Således hörer under detta namn Pinschback, Tombak och Prins Roberts Metall, som under dessa namn vidare beskrifvas.
Sådane guldlika compositioner erhållas til mycken fullkomlighet, om kopparen därtil först uplöses uti någon vitriol- salt- eller saltpettersyra, och fälles därutur med rent järn, samt därunder amalgameras med qvicksilfver, som sedan skiljes därifrån medelst prässning genom läder, och vidare genom distillation uti retort. - Nu mera har äfven Herr VON BORN påfunnit et förmånligt sätt at genom amalgamation bereda alla arter af similor. Se orden Pinschback och Tombak.

Simmelsten kallas uti Österrike en art gips, som väl har gipsens egenskap at efter bränning hårdna med vatten, men är därutinnan skiljaktig, at den gäser med skedvatten och med ättika, samt måste således vara en oren gips, eller en med vitriolsyra ofullkomligen mättad kalkjord. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 4:de stycket, s. 369.

Sina säges vid Sala silvermalms smältning, då slaggen börjar blifva seg och ej vill rinna ömnigt, eller qvickt.

Sinder, Se Cinder.

Singel kallas af sjömän de kulrige och uti åtskillig skapnad formerade lösa stenar af den gemene bössflintan, som til stor myckenhet finnas vid vissa hafsstränder, i synnerhet där kritberg äro i nejden; och som de äro af vatten och vågor slätade och renlige, samt nyttige at på andra orter försäljas så hämtas de til barlast på skeppen. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 61.

Sinklair, eller Sinkler, kallas de förtente järnbleck, som äro af medelsorten, något tjockare än Foderbleck, men tunnare än Extra Bleck och Bottenbleck. Af sinklairbleck räknas 120 på en skock och 430 uti et laggadt fat, inpackade til försäljning. Se Blecksmide.

Sinopel, Se Zinnopel.

Sinter, Se Skorpsten.

Sintra (Sintern) säges, då vatten med något kalk- eller gipsartade ämne siger sig fram genom fina lossnor uti berget och deponerar dess jordaktiga materia til en skorpsten på väggarne uti grufvor.

Sittgelb, Schüttgelb, är en målare-färg, som består antingen af krita, eller ock af alunjord, tingerad citrongul med någon gul vegetabilisk saft. Göres gemenligen på det sättet, at gurkmeja kokas med 1/4del alun, uti vatten til full mättning uplöst, til en gul såppa, som silas och slås på fint rifven krita. Den gula färgen fälles då, under omrörning, och insupes af kritan, så at vattnet dörutöfver blifver helt klart. Denne färg tjenar i synnerhet på gula sämskade remtyg, samt til fläckars borttagande på gult kläde. Den kan ock sålunda tilredas: at Curcuma, Solidago canadensis, berberis-rot, björklöf, Grains d'Avignon, bär af spina infectoria, eller andra växter, som gifva gul saft, kokas med uplöst alun uti vatten til en gul tinctur, som silas helt klar, och hvaruti en ren lut af ren raffinerad pottaska sedan småningom tilslås, så länge något af alunjorden med den gula färgen vil falla, efter omrörning. Efter fällnings-vattnets frånsilning kan färgen torkas, hälst på et stycke ren krita. Den erhålles sålunda til mer, eller mindre hög couleur, och är tjenligast för målare, men fås til mindre mängd än med krita. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1767, s. 142.

Sitzort kallas en trång ort, som til en början indrifves så låg, at arbetaren endast sittande kan däruti förrätta sitt arbete, men hvarifrån afsänkning sedan kan drifvas med pall- eller strossarbete.

Sjelffrätsten, eller Rapakivi, (Murkstein) är en fältspatsrådande hälleart, som uti luften ensamt, eller af sig sjelf, sönderfaller och utgör här i riket, i synnerhet uti Finland, hela berg, samt har där i landet fått namn af Rapakivi, som betyder Mäsksten, emedan den föga kan röras, utan at sönderfalla som mäsk. Består til större delen af en rödlätt fältspat, af dess stora, dels små kantige, eller rhomboidaliske, korn och tärningar, inblandad med en svart, eller ock gul skimmer; äfven ofta med blyertsfjäll och små järnmalms-gryn, men sällan med qvartskorn.
      Den finnes på många orter, såsom uti Finland och Eura socken och Björneborgs Län, på de nordvästra bergstracterne. Är väl i denne socken nog fast, men åt Nyländska sidan mera lös, hvaraf kommer at åkerjorden däromkring består af sönderfallen rapakivi sandmylla, hvaruti säden ganska frodigt växer. Likaledes består negden omkring Nystad, samt Letala och Leyges socknar, mäst af denne hälleart och dess sönderfallne mull, som både där och uti Kymmenegårds Län utgör en stor del af åkerjorden. Se TILAS Mineral-Historia, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 190 o.f., och för 1757, s. 222 och 226 m.m.
      Uti Östergöthland och sjön Sommen, på en eller annan ö, träffas finkornig sjelffrätsten, sammansatt af fältspats- och qvartsgryn med litet skimmer, och öfveralt instänkte rena svarta järnmalms-particlar, hvilka af den vid blåsväder svallande sjön utsköljas och ligga på sjöbottnen, ofvanpå den af sjelffrätsten sönderfallne sanden. Denne stenart är på några ställen ännu nog fast, men annorstädes vid sjöstranden så lös, at hela hällen sönderfaller til sand under fötterne. Häraf kan slutas, hvarifrån den svarta järnsanden vid många sjöar och älfvar här i riket har sin upkomst.
      Efter all liknelse tyckes sjelffrätstenens delar vara sammanlimmade af något fint uplöst, eller under förstöringar afnött järnaktigt gluten, som efter dess art först sammanhäftar stenparticlar, men uplöses åter med tiden til en rost, hvarmed äfven fältspatskornen uti denne stenart äro aldeles omgifne, och som af förfarenhet finnes bidraga til fruktbar jord; men at något salt- eller saltpetteraktigt däruti innehålles, som någre förment, är ännu icke med säkerhet utrönt. - Af sådan grofkornig, blekröd, fältspatsrådande sjelffrätsten består ock en del af Garphytte klint, som framstryker vid Garphytte alunverk uti Nerike.

Sjelfgående, eller enskligt gående, hafva i synnerhet af masmästare de järnmalmer blifvit kallade, som utan blandning af andre malmer, torr- eller qvickstenar, och utan tilsats af fluss, eller limsten, kunna ensamt med bästa förmån brukas och smältas på masugnen, såsom af naturen medförande lättgående och tjenlige bergarter, som äro, til exempel, en intimt därmed förenad Kalk, inblandadt Skörlberg, lättsmält Hornberg, något Granatberg o.s.v. Se vidare ordet Järnmalm.

Sjustjernemalm kallas egenteligen här i riket en järnmalm, som finnes uti den så kallade Sjustjerne grufvan, i Grangärdes socken, och i det bekanta Grängesberget, hvarest en ganska rik, retractorisk, ljusgrå malm brytes til stor ömnighet, hvaribland en del består af löst sammangyttrade polyëdriske järnmalms-korn, som ofta finnas utvärtes tingerade, eller anlöpte med många, blå gula, gröna och violetta sköna och höga färgor, som gör at malmen får et dufvehalslikt utseende (Taubenhälsig, eller Pfauenschweisig), hvaraf kommer at den af VON LINNÉ och flere fått namn af Ferrum Sidereum. Malmen håller 60 til 70 procent järn af kallbräckt art, drages intet af magneten, gifver något rödlätt pulver och räknas således ibland de grå blodstensmalmer.
Af samma egenskap och utseende är äfven den rika järnmalmen ifrån Isola d'Elba vid Corsica, som faller dels uti polyëdriske korn, dels uti tuppkamlike crystaller, dels ock bladig och cellularisk med blänkande yta, anlupen med sköna blå, gröna och violetta färgor.

Sjölera kallas en art grå lera, som finnes uti sjöar. Se Lera.
Den äger merendels den egenskapen at gifva gult och uti väta beständigt tegel, likasom den gula Holländska klinkerten.

Sjömalm är egenteligen en sammangyttrad järnochra, eller Tophus Martis, af åtskillig utvärtes skapnad. Finnes til stor myckenhet, i synnerhet på sjöbottnar, uti Småland och Kronobergs Län, och brukas som järnmalm vid åtskillige masugnar, til tackjärns-blåsning. Til utvärtes anseende förekommer den där i orten under åtskillige namn, såsom:
      Skraggemalm kallas den, som fås uti stora, pipiga och slagglika rusor.
      Purlemalm fås uti små runda bållar, som nötter och bönor. Är af samma art, som den Tyska Bohnenerz.
      Krut- och Hagelmalm liknar gröfre och finare hagel, eller skrot.
      Penningmalm, som liknar runda penningar, eller räfkakor.
      Denne malm uptages utur sjöbotten med tjenlige järnrakor, uti stora såll, hvilket sker hälst om vintern på isen, eller på timmerflotar om sommaren. Til färgen är den på ytan rostig, röd, eller brun, uti brottet lefverbrun, eller svart; drages ej rå af magneten, men starkt efter upglödgning, då han blir mera mörkbrun, eller svart. Förlorar därvid omkring 28 procent uti tyngden, hvilken förlust består uti et grumligt vatten, som uti distillation erhålles, jemte någon stickande lukt af jordfettma, tillika med et inblandadt flyktigt däruti uplöst alkali, hvaraf någon del äfven funnits uti recipienten sublimeradt. Se Järnets Historia s. 282.
      Rå sjömalm giver uti digelprof sällan öfver 25 procent järn, men då den blifvit starkt calcinerad, har däraf erhållits 50 procent. På masugnen gifver den et qvickt, men kallbräckt järn. Til fluss brukas därvid uti Småland en svart grönaktig järnbinda, under namn af Grönsten (Se Binda), som innehåller litet järn med svafvelsyra, hvaraf järnet mera skadas, än hjelpes. Däremot vore långt mera nyttigt at bruka kalk, eller til äfventyrs Smålands Bleke med ren qvarts til någon liten del.
      Denne malm tilkommer af et rostigt vatten, som genom bäckar ifrån stora mossar, eller myror, nedflyter, och tyckes hafva sin järnhalt af förruttnade växters jord, samt är således af samma art och lynne som Myrmalm. Se detta namn.
      Ehuru sjömalmen i allmänhet gifver, efter tackjärns smältning på masugnen, et kallbräckt stångjärn, kunna dock grader af mer och mindre oart, eller olika förhållande under smältningen, däruti träffas. Den grannastse, som faller uti små pärlor, eller den förenämde Krut- och Hagelmalmen, har befunnits gifva det mästa och qvickaste, men tillika mäst kallbräckta järnet, med trög slagg.
      Penninge-malmen har gifvit qvickare slagg, samt någon mindre kallbräckt och skärande tackjärn.
      Purle- och Skragge-malmen anses för mindre järnhaltig, gifver merendels flytande slagg samt mindre qvickt, men tillika bättre och stundom segt järn.
      Med tilsats af något rödbräckt bergmalm, eller af myrmalm, har ej altid den kallbräckta arten kunnat förtagas. Af någre sjömalmer har dock segt järn därmed kunnat erhållas.
      Genom föregången rostning på sjömalmer vinnes väl den förmån, at en lika mängd kol då kunnat draga mera malm, men järnet har uti godheten därigenom icke erhållit någon förbättring.
      Liten tilsats af limsten har väl kunnat befordra en lättare gång på masugnen; men af öfverflödig eller mycket limsten har en betydande förlust upkommit uti järnhalten, jemte en starkare åtgång af kol, utan någon särdeles förbättring uti järnets art.

Sjösalt, Se Hafssalt.

Sjöskum (Meerschaum) kallas en i högsta måtton mjuk art af specksten, ganska tät som en ost: emot handen hal som en tvål och gifver, emot huden rifven, en glänsande yta: tager lätteligen intryck af en nagel, och blifver glansk allenast genom gnidning emot linne eller kläde: finnes dels krithvit dels af halmgul färg: gifves af åtskillige förändringar, i anseende til finheten. Den äkta och finaste sjöskum kommer ifrån Turkiet och Grekeland, hvilken äger förenämde kännemärken och är så lätt at den flyter på vattnet, likasom kork. Den äger tillika någon seghet, så at den ej lätteligen går sönder af stark stöt, och spricker intet heller af hastigt påkommande hetta. Gäser väl intet med syror; men med vitriololja inkokad til torrhet gifver den, efter utlakning med vatten, et bittersalt, hvarutur magnesia alba kan fällas med sal tartari. Den förmodas vara samma jordaktiga stenart, som af Tartarerne Keffekil, eller också Myrsen, kallas, af hvilket senare ords brytning, eller missförstånd, förmenas at Tyska ordet Meerschaum upkommit. Smälter svårligen, men uti mycket stark eld förlorar den sin mjukhet, blifver sträf och går ändteligen til en skummig slagg.
      Sjöskum kan lätteligen skäras med hvass knif, och är vida bekant för den stora mängd af tobaks piphufvuden, som däraf formeras, hvilka gemenligen finnas vara kokade uti någon olja, hvaraf de uti hettan blifva gula och bruna, men rå ämnen därtil kan svårligen erhållas. Sjöskum gräfves vid Theben uti Grekeland; hvarest den finnes liggande uti tunna lager, allenast på 20 tums djup under damjorden. Nyss uptagen är den hvit och mjuk som en ost, men hårdnar uti luften. Den finnes ock vid Mare di Marmora; likaledes nära omkring Constantinopel, samt uti Natolien. -
      Efter Herr Senator WIEGLEBS på detta ämne gjorde analytiske rön, hafva beståndsdelarne uti et unce däraf befunnits vara:
      Kiseljord 4 drachmer 10 gran.
      Magnesia alba 4 dr. 8 gran.
      Den öfverstigande vigten förmodas härröra af några under försöket tilkomne saltparticlar. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, 2 Band., s. 1-7.
      En art sjöskum, hvaraf piphufvuden formeras, skall ock finnas uti Polen och Schlesien, men desse anses at ej så fullkomligen äga förenämde egenskaper, eller at icke vara så lätta, mjuka och starka som de Turkiske. - Vid Suhla i Tyskland samlas det som affaller vid ny skärning, upblötes med vatten och stötes uti trämortel til en massa, hvaraf nya piphufvuden uti tjenlige formor åter göras, som efter torkning kokas uti någon fet olja, uti hvilken stundom drakblod är upblöst; men desse hufvuden äro vida sämre och skiljaktige ifrån de äkta. Af ny fäld kiseljord och magnesia alba förmodas at en sådan blandning med konst skulle kunna eftergöras, om det lönade mödan.
      Et stycke af et nytt krithvitt sjöskums piphufvud ifrån Damascus, fint pulveriseradt, kunde intet lösas af saltpettersyra, men uti vitriololja, med tilhjelp af varma, löstes en del med svartbrun färg. Utur denna solution fäldes med ren pottaske-lut et svart pulver. Under fällningen kändes en behagelig lukt af naphta, eller dylik olja, af hvilken fettma den klara vitriololjan antagit dess bruna färg. Den svarta fällningen bestod af magnesia alba, med något af den förbrände fettman smittad. Häraf tyckes kunna slutas, at konsten äfven måtte hafva någon del uti denna besynnerliga mineraliska kroppens sammansättning, och at det oljaktiga väsendet måtte bidraga därtil, at den är så lätt och flyter på vattnet, utan at suga det til sig.

Skabbjord kallas uti Södermanland en besynnerlig art af hvitgrå gäslera, som finnes i sluttningen af ofruktbara backar, där endast enbuskar växar. Den gäser upp om våren som limpor, men lägger sig vid torka ned uti rund form som talrikar, och kan afskalas med en tunn knif uti tunna skärfvor. Har en smak likasom af nya lerpipor, eller pulveriserade äggskal: bränd vid ljus luktar den nästan som bräntorf; gifver någon empyrevmatisk lukt vid stark calcination. Är märkvärdig såsom et försökt botemedel för envis skabb både för människor och boskap, at bruka både in- och utvärtes. Beskrifves vidare uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1762, s. 160, af Hr. Doctor ODELIUS.

Skafjärn kallas et bredt järn med långt trädskaf, som brukas vid koppargarning at känna om kopparen smält i härden, at afstöta nasen omkring formmynningen o.s.v. Se Garning och Hytteredskap.

Skaft kallas uti Jemtland en ifrån et fjellband utskutande lägre och långsluttande fjellrygg.
Skaft, eller hammarskaft (Helm) för en stångsjärns-hamamre, är en seg björkstock af 5 alnars längd och 8 a 9 tum i diameter, på hvilkens ena ända hammaren sitter fästad och på den andra hylsten. Se Hammarställning.

Skal kallas uti Jemtland, och uti Wästerbottens fjellbygd, djupa, breda och långa öpningar emellan nästan lodrätta och ganska höga bergväggar. Sådan är den så kallade Lunddörren, på gränsen emellan Jemtland och Härjedalarne; bestående af en i Nordväst och Sudost strykande gata, 2 mil lång och omkring 1500 alnar bred, innom väggar af 2 til 300 famnars högd, som äro merendels lodrätte och gå nästan uti rät linea ända fram; men där några små krökningar visa sig, svarar altid däruti den ena väggen emot den andra; så at skalet ändå behåller sin fulla bredd. Detta skal framkommer emot Storsjön, uti Härjedalen, och emot samma sjö visa sig ännu tvenne sådane fjellväggar, af hvilka det ena, Storåskalet kalladt, stryker parallelt och til lika bredd med den förenämde Lunddörren. Alla desse skal löpa äfven parallelt med bergskifringen, och tyckas vara ofanteligen stora bergsrefvor, tilkomne af en mägtig förstöring. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 100.
Uti Wästerbottens Lappmark skall ännu i mannaminne händt at et högt berg, utan bekant orsak, nedsunkit midtpå til många alnars bredd och lemnat å ömse sidor ganska höga lodrätta väggar, som äfven formerat et dylikt skal.
Ibland desse skal kan äfven räknas den märkvärdiga Skördalsporten, hvarest den bekanta stenen i grönan dal finnes, bestående af en vågig tälgstensblandad hälleart. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 275.

Skallersten (Klapperstein) kallas den örnsten, som uti dess ihålighet har en lös skalrande och innesluten sten.

Skalmalm kallas vid grufvor, där hårda bergarter gifvas, den malm, som vinnes med eldsättning uti tunna skärfvor, skållor, eller hällar, hvilka genom hettans verkan likasom skalas af berget. De på sådant sätt genom tilmakning vundne malmer äga den förmån at sedan med mindre åtgång af ved kunna rostas, än de som uti stora stycken måste vinnas med krutsprängning.
Skalmalm (Schaligter Eisenstein) kallas också stalactitisk järnmalm, af ljus, högröd färg och halfsphærisk, eller kulformig yta, instänkt med fläckar af gräsgrön färg och sammansatt af idel tunna skal, det ena utom det andra, likasom på en lök. Finnes ibland de stålartade järnmalmer vid Turach uti Obersteyer, ehuru nog sällsynt. Se B.F. HERMANS Beschreibung von Brescianerstahl, s. 126.
Af blodstens- eller glaskopf-arter träffas äfven sådane malmer, dock af mera tjocka skal.

Skamplunjärn, Se Schamplunjärn.

Skans kallas uti grufvor det stället, hvarest malmen ifrån arbetsrummen samlas och afstjelpes, at därifrån upfordras.
Skans kallas ock grufvervarpet uppe i dagen, hvarest det odugeliga berget utstjelpes.

Skansglete kallas det blyglete, som, vid verkblyets afdrifvande med en medelmåttig hetta, upstiger som små glittrande spetsar omkring det drifvande kornet, innom bräddarne på capellen; och är et tecken af drifningen går väl. Detta glitter kallas äfven skägg, och räknas för mästerligit at kunna hålla drifningen så sval, som den kan tåla utan at afstelna.

Skate, eller Malmskate, kallas det stället, där en malmgång visar sig först i dagen. Vid Tyska bergsverken får den namn af Schweif, eller Lettenschweif; och då malmgångar yppa sig i dgen icke allenast med en sådan stjert, eller skate, utan ock därmed fortfara uti längden, kallas det: das Ausbeissen derer Gånge am Tage, som bör göra en bergsman upmärksam at efterse om en dylik schweif allenast kan uptäckas på et enda ställe uti berget, med förvittrad kies och järnochra, då föga hopp är om någon lönande malm; men då en malmskate, eller brånad, finnes fortgående i längden, och stundom under damjorden, förtjenar den at genom rymning och skärpning eftersökas och följas. Om den då finnes utgöra en ordentelig gång, som tillika förer milda bergarter af hornberg, kalkspat, fet qvarts och skimmer, m.m., kan något hopp om lönande arbete gifvas; hälst då allmänna bergarten på ömse sidor af en sådan gång finnes af olika beskaffenhet. Den brånad, som i dag gemenligen därvid består uti mullig jord af röd, brun eller svart färg, genom förvittrade mineralier tilkommen, bör tillika med profver på eldsvägen, eller genom uplösnings-medel, undersökas, äfvensom hvad därunder uti fast klyft kan träffas. Svart brånad, eller vittring, kan skäligen misstänkas för anledning til ädlare arter af silfver- eller blymalm, m.m.; rosenrödt eller grönt beslag kan vara anvisning til kobolt, nickel eller rik kopparmalm. Den gula järnjorden, eller ochran, hvilken allmännast träffas uti malmskatar, bör ej heller lemnas aldeles oförsökt, ehuru den vanligen icke gifver anvisning på annat än förvittrad vitriolisk kies, eller på rödbräckt och sällan dugelig järnmalm.

Skatmalm, eller Rispmalm, kallas vid Taberget den svarta järnmalm, hvaruti smala strimor och fläckar af hvit spat finnas instänkte. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 24.

Skeda (Scheiden). Uti det mäst vidsträckta orda-förstånd kan därunder begripas alt hvad som hörer til naturliga, och på detta rummet förnemligast mineraliske kroppars åtskiljande til deras beståndsdelar, samt utgör därutinnan en betydande del af chemien.
      Uti mera inskränkt mening kan härmed förstås angingen de af naturen sammanblandade malmers skiljande ifrån hvarandra, och ifrån deras medföljande bergarter, med verktyg, eller på mechaniska vägen, som förekommerr under namn af Sofra, Skedbänk, Skedhammare, Vaskning och Slamma (se dessa ord); eller ock begripes härunder den delen af metallurgien, som handlar om sammansmälte, eller dels af naturen, dels med konst och händelsevis förenade metallers åtskiljande ifrån hvarandra, hvilket ock egenteligen förstås med ordet Skeda, samt kommer vid detta tilfälle at förklaras.
      Metallernes skedning grundar sig förnemligast på en noga kunskap om deras egenskaper, samt frändskaps eller affinitets lagar, så väl til hvarannan som til andra kroppar och uplösande medel, hvarom närmare uplysning kan inhämtas under ordet Metaller och under metallernas särskilta namn.
      Då blandade eldhärdige metaller skola skiljas, är nödvändigt at de först måste utstå antingen en torr glödgnings-hetta, eller bringas uti flytande form. Detta sker antingen med eldens tilhjelp och med tilsatser, eller flusser, som dels förstöra de oädla, men lemna de ädlare metaller orörde, dels bringa metall-blandningen til smältning; eller ock förvandlas de fasta metallar til flytande genom uplösning uti vissa sura och skarpa liquida, eller vätskor, som då få namn af Menstrua, eller uplösnings-medel.
      Härigenom upkomma i synnerhet tvenne utvägar, eller berednings-sätt, til metall-skedningen, af hvilka den förra får namn af Torra och den senare Våta Vägen.
      Guld och silfvers skiljande antingen ifrån inblandning med andra metaller, eller ifrån hvarandra, utgör skedningens förnemsta föremål, hvarföre också detta arbetet förnemligast kommer under namn af Skeda. Härvid, äfven som angående de öfrige metallernes skiljande ifrån hvarandra, kunna följande utvägar förtjena at korteligen nämnas, såsom:
      A) Torra Vägen.
      1:o. Guldet skedas och befrias ifrån inblandning af silfver och andra metaller, på denna vägen,
      a) Genom Cementering, som endast kan nyttjas vid det tilfället, då främmande metaller äro däruti til så liten mängd, at de på våta vägen af syror ej kunna angripas. Huru därmed tilgår nämnes under Cement, i afseende på cementpulvret, hvarmed det til tunna bleck utsmidde guldet hvarftals uti digel, eller cementbössa, inpackas samt hålles några och tjugu timmar uti så lindrig glödgning, at guldet intet smälter, men at de inblandade metaller af den, genom tilsats af vitriol, lösblifne saltpettersyran på ytan förtäras. Men som denne process är nog granlaga, och måste stundom flera gångor itereras, innan guldet blifver fullkomligen rent, så nyttjas den föga nu för tiden.
      b) Medelst gjutning genom antimonium (se detta ord), hvarvid både silfret och alla de öfrige metallerne förena sig med svaflet, men guldet allena med dess reguliniska del, hvilken, såsom flygtig uti elden, kan sedan under smältning därifrån uti rök afdrifvas, då guldet blifver fullkomligen rent.
      c) Genom så kalladt Nederslag (se Précipitation), då en liten mängd guld uti så mycket silfver är inblandadt, at deras åtskiljande på våta vägen, medelst uplösning uti skedvatten, ej lönar mödan. Guldet samlas, eller concentreras, då uti en mindre volume af silfver, på det sättet at det gyldiske silfret smältes med tilsats af en viss mängd svafvel, som förenar sig med en del af silfret; och som guldet intet är benägit at ingå någon förening med svafvel, följer det hälst det öfverblifne rena silfret, så väl i anseende til dess därmed varande närmare frändskap, som för dess ansenliga tyngd, och sätter sig därmed, vid utgjutningen uti giesspuckel, til botten med så litet silfver, at detta då förtjenar på våta vägen därifrån skedas.
      Vid denna nederslags-smältning tilsättes likväl stundom litet koppar, och i synnerhet järn, som tager det mästa svaflet til sig och lemnar silfret at falla med guldet til bottnen. Flere smältningar måste dock göras, innan alt guldet på denna vägen kan utbringas, och til verkställigheten fordras en öfvad laborant.
      Det öfrige silfret, som i förening med svaflet utgör plachma, kan uti smältning rent utbringas genom tilsats af smidt järn. Om glete äfven tilsättes, jemte järn, reduceras blyet, och silfret samlas däruti, samt måste sedan genom drifning på teft skiljas därifrån.
      d) Med svafvellever, eller hepar sulphuris, eller allenast med en torr blandning af lika mycket svafvel och pottaska, kan äfven guldet uti gyldiskt silfver til en större halt concentreras, ungefär på lika sätt som med svafvel; men därmed måste försigtigt umgås, om ingen förlust skall blifva på guldet, som så lätteligen af hepar, men ej af svafvel ensamt uplöses.
      e) Uti Franska Memoirerne för år 1713 finnes af Herr HOMBERG infördt et besynnerligit försök, hvarmed visas huru guld och silfver kunna skiljas ifrån hvarandra med minsta möda. En sammansmält blandning af ungefär lika mycket guld och silfver har, uti små korn, blifvit lagd uti digel, på en liten underbäddning af lika delar saltpetter och koksalt, som förut var decrepiteradt. Uti en medelmåttig stark hetta har denne massa på 1/4dels timma funnits smält. Efter afkylningen har guldet legat uti en regulus på botten, och silfret uti tvenne stycken, jemte någre små korn ofvanpå. Guldet har därvid befunnits vara af 20 karats halt, men silfret var guldfritt. Vid flere härmed itererade försök har dock stundom händt, at guldet erhölls renare än silfret. - Om denne skedning skall lyckas, bör blandningen vara til lika delar, som sällan förekommer. - Kols infallande bör noga undvikas. Hettan bör ock så modereras, at silfret som knappast smälter, och at saltet är föga mer än halfsmält, då guldet, såsom tyngst, likasom silar sig därigenom och sätter sig til botten, innan silfret, hvilket tillika är lättare, ännu hunnit komma til qvick flytning, och således uppehålles af det mellanliggande saltet; men sker denne smältning med stark hetta, förena sig åter desse metaller. Koksaltet bidrager äfven mycket til guldets qvickare smältning, men hindrar däremot silfret at så hastigt blifva flytande. Se härom CRELLS Chemisches Archiv, 1 Band., s. 104. Skada är at detta enkla och litet kostsamma skedningssätt icke kann lämpas på flere olika blandningar, och med fullkomlig noggranhet.
      Herr HOMBERG lofvar väl at en annan gång visa, huru desse ädla metaller på smältnings-vägen äfven kunna skiljas ifrån de oädla, utan de senares förstöring, men huru detta blifvit fulljordt, är obekant.
      f) Ifrån alla oädla metaller skedas, eller renas, guldet på smältnings-vägen med tilsats af bly, blyglete, eller mönja, hvaraf desse metaller, under påstående tilräckeligen stark hetta förslaggas; men guldet, tillika med silfret, om något skulle vara därhos, förenar sig med det metalliska blyet, och kan därifrån afskiljas genom afdrifning på teft.
      2:o Platina uti förening med förbränliga metaller kan därifrån skedas, uti en ganska sträng hetta, genom tilsats och afdrifning med bly på capell. Med tilhjelp af svafvel och än mera med hepar sulphuris, som föga angripa platina, kan ock samma ändamål vinnas; men skedning och fällning på våta vägen blifver dock altid den säkraste. Jämnför Platina.
      3:o Huru Silfver på torra vägen skedas ifrån guld är redan här näst förut anfördt.      Ifrån de oädla metallerne kan äfven silfver på denna vägen skiljas på flera sätt, såsom:
      a) Genom det blandade silfrets smältning med bly eller glete, på lika sätt som här förut om guldet, 1:o c) är anmärkt.
      b) Genom smältning med hepar sulphuris, eller med sådane blandade salter, som äro hepatiske, såsom gemen glasgalla, tunnbindnare-salt, tartarus vitriolatus, eller något sådant salt, som vid tilkomst af kolstybeb kan erhålla en hepatisk egenskap, och tillika flyta qvickt uti smältning. Alla metaller lösas af hepar, äfven silfret, men detta senare fälles åter til regulus med tilsatt järn, som aldrastarkast af heparn angripes. På det sättet kan ock silfret i det närmaste skiljas ifrån kopparen, som stadnar uti den hepatiska slaggen, under det silfret fälles, och om något däraf ännu är öfrigit uti slaggen, jemte kopparen, kan det afskiljas genom ny smältning och mera tilsats af järn.
      c) En liten del koppar, såsom uti 14 eller 15lödigt silfver, kan fullkomligen skiljas därifrån, och silfret fineras, uti smältning med tilsats af torrt saltpetter, och genom flera omsmältningar med nytt saltpetter, samt med borax och pottaska, til dess saltet, eller slaggen, vid utgjutningen icke vidare visar någon grönaktig färg. Detta tjänar dock föga vid stora silfverposters smältning. Jämnför Silfver.
      d) Huru en liten inblandning af silfver skiljes ifrån koppar med tilsats af bly, utan at kopparen därvid undergår någon fullkomlig förstöring, ses under ordet Segring, hvilken skednings-process likväl svårligen kan verkställas annorstädes, eller på smärre partier, än vid de stora smältverken.
      Nu mera är äfven uptäckt et vida förmånligare sätt at vinna det ändamål, hvartil segring förut varit nödig, sedan Herr VON BORN uti dess år 1786 genom trycket utgifne förträffeliga arbete: Ueber das Anquicken, &c., visat huru både guld och silfver genom amalgamation med qvicksilfver kunna dragas utur hvarjehanda metall-blandningar, såsom Råkoppar, Skär- och Råstenar, Hüttenspeis, med mera, allenast sådane blandningar först bringas til finaste pulver, och de oädla metallerne sedan genom calcination, med tilsats af koksalt, försättas uti form af kalker, hvarunder de tvenne ädla metallernes partiklar behålla sitt metalliska lynne, och kunna således genom sammanrifning med qvicksilfver däraf uplösas, samt på det sättet skiljas ifrån de oädla metalliske kalkerne, utan någon betydande åtgång af kol, samt med mindre tidspillan och omkostnad än genom segrings-methoden, eller genom skedning på våta vägen.
      e) Ibland de svåraste arbeten är at, på torra vägen, skilja en liten del silfver ifrån en större mängd Tenn. Om silfver är med tenn sammansmält, kan det genom amalgamation med qvicksilfver sålunda utdragas, at blandningen, såsom altid skör, först pulveriseras samt blandas med koksalt och, medelst calcination uti öpen eld, bringas til en fin kalk, som vidare med en tilräckelig mängd qvicksilfver rifves tilsammans uti en järn- eller glasmortel, med tilslagit varmt vatten. Silfver-partiklarne, som uti en sådan calcination intet kunna bringas uti kalkform, eller förlora sitt metalliska lynne, förena sig då med qvicksilfret til et amalgame, hvarifrån silfret, på bekant sätt, kan skiljas förmedelst tryckning genom läder, och vidare medelst det återstående amalgamets distillation, eller afrökning, uti eld. - Genom säkra försök är äfven utrönt at silfver, som med tenn är sammansmält, på torra eller förslaggnings-vägen därifrån kan befrias, då blandningen afdrifves med bly på teft, allenast litet järn-filspån efterhand, uti flera repriser, under drifningen tilsättes, hvarigenom tennets förslaggning befordras. Utom detta hjelpemedel låter det intet väl göra sig. Tennet bör ej heller utgöra alt för stor mängd emot silfret, då denne utväg blifver mindre lämpelig, i anseende därtil at en ganska stor mängd bly, eller vid pass 100 delar emot en del tenn, fordras, om tennet skall kunna drifva.
      På våta vägen kan silfret eljest med lätthet afskiljas, om det silfverhaltiga tennet först uplöses uti aqua regis, med i akttagande af den försigtighet at litet efterhand tillägges uti menstruum, och det i förening med saltsyran fälde silfret, eller luna cornua, sedan smältes med pottaska, efter den method som af Herr BergsR. VON ENGESTRÖM föreskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1783, s. 3, hvarigenom silfret erhålles fullkomligen rent.
      f) En liten del järn kan med silfver vara intimt förenadt; och skiljes då därifrån hälst genom smältning med försvafladt bly, eller med en ren blyglans. Då uti denne smälte massan mera rent järn uti et helt stycke, eller uti flere bitar, tilsättes, går svaflet utur sin förening med bly och angriper järnet, hvarigenom blyet får frihet at uphämta alt silfver, såsom ägande en större frändskap, och järnet måste då gå til slagg, och det så mycket häldre, som en liten del silfver med en större mängd järn svårligen, om ej omöjligt, kunna intimt förenas, så at silfverhaltigt järn knapt lärer finnas i naturen.
      g) Kobolt och Nickel äga mäst lika förhållande med silfver, som med järn, och kunna på lika sätt därifrån skiljas, hvarom uti Järnets Historia vidare kan läsas.
      Silfver med vismut skiljer sig därifrån på lika sätt som ifrån bly, nemligen genom Drifning på teft, som under samma ord beskrifves.
      Uti blandning med de flyktige metallerne, såsom Antimonium och Zink, återfås silfret genom desse metallers afrökning uti smälthetta, hvilket påskyndas genom tilsats af kolstybbe, hvarmedelst zinkens flyktighet i synnerhet befordras. Desse metaller underlåta likväl aldrig at tillika medtaga någon liten del af silfret, under det de förflyga. Den våta vägen, ehuru mera kostsam, är dock altid säkrast.
      Ifrån svafvel och arsenik befrias silfret altid säkrast uti smältning med tilsatt järn, hälst då en tjenlig blykalk tillika får vara med i spelet.
      4:o Koppar skiljes ifrån de andre oädla och mera förbränlige metallerne genom Garning (Se detta ord). Jämnför vidare orden Koppar, Koppartilverkning och Pinschback.
      5:o De öfrige oädla och halfva metallernes rening, och skedning ifrån hvarandra, på torra vägen, finnes anmärkt under deras särskilta namn och tilverknings-sätt. De flyktige, til exempel Qvicksilfver och Zink, afskiljas genom distillation uti retort; Arseniken genom sublimation, o.s.v.
      De förbränlige metallernes skedning på torra vägen, ifrån hvarandra, medförer dock altid förluster, och blifver merendels ofullkomlig. At, til exempel, afskilja järnet ifrån Kobolt, Nickel och Magnesium, är ännu ingen säker utväg funnen på smältnings-vägen. Förmodeligen skulle dock härvid mycket kunna uträttas genom hepar sulphuris, hvars nytta uti metallurgien Herr Bergs-Rådet VON ENGESTRÖM beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 206 o.f. Denne hepar är äfven tjenlig til okände metall-blandningars decomponerande. Uti tredje delen af Hr. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, 7:de och följande capitel, finnes i synnerhet fullständigaste underrättelse om torra skedningar på guld och silfver. Dessutom afhandlas detta ämne uti CRAMERS Metallurgie, SCHLÜTERS Probierbuch, LEWIS Geschichte des Goldes, SCHEFFERS Chemiske Föreläsningar, utom många flere metallurgiska arbeiten.
      B) Våta Vägen, eller metallernes uplösning uti menstrua, som äfven får nman af Vattuskedning, gifver de bästa medel at med noggranhet verkställa deras skedning. Härvid kan märkas:
      1:o Guldet skedas ifrån silfver
      a) Med Skedvatten, i den händelse at silfret til det minsta är 3 gångor mera än guldet. Vid detta tilfälle uplöses silfret ensamt, och guldet qvarstadnar, uti form af pulver, på botten af skedkålfven. At denne metall då måste blifva aldeles ren, bör skedvattnet, som härtil nyttjas, vara fäldt, eller befriadt ifrån all smitta af koksalt- eller vitriolsyra. Jämnför Saltpettersyra och Skedvatten. Det gyldiska silfret bör ock förut, genom afdrifning på teft, vara fineradt och afskildt ifrån alla främmande metaller, om guldet härvid skall erhållas väl rent, eller til 23 karats finhet och något däröfver. Det bör ock vara antingen hamradt til tunna bleck, eller granuleradt. Om skedvattnet är väl starkt, kunna 2 marker, eller et skålpund, däraf lösa en mark gyldiskt silfver, uti tjenlig glaskålf, med tilhjelp af lindrig varma. Säkrast är dock at taga mera skedvatten. Det bör äfven utspädas med distilleradt vatten, at lösningen i början ej må blifva så häftig. - När skedvattnet ändteligen kokar med stora bläddror, är det mättadt med silfver, och kan då med försigtighet afhällas ifrån det på botten liggande svarta guldpulvret, som begjutes ännu en gång med skedvatten, i händelse at något silfver däruti skulle finnas öfrigt. Sedan solution blifvit varsamt afhäld, måste guldet uti kålfven sköljas med varmt distilleradt vatten, och med öfvadt handlag stjelpas uti blyerts-digel samt, efter vattnets afrökning, upglödgas, där det får sin rätta guldfärg, och kan uti samma digel smältas, hvarvid gemenligen brukas en liten tilsats af samma väl torrt saltpetter och borax, såsom fluss.
      Huru med denna skedning tilgår, då afsigten är at behålla guldet uti et helt stycke, ses under ordet Qvartering.
      Det uplöste silfret kan sedan skiljas ifrån skedvattnet på flera sätt, såsom:
      Medelst Distillation, som brukas vid stora verken, då en del skedvatten tillika återvinnes. Se Skedvatten.
      Genom fällning på Kopparbleck, eller uti kopparskål, då silfret erhålles uti metalliska fjäll, litet smittadt af koppar; eller ock på Blybleck, då liten blyhalt medföljer.
      Med en klar pottaske-lut låter det sig äfven göra. Likaledes kan fällningen ske med uplöst koksalt uti vatten, då Hornsilfver erhålles (se detta ord), hvaraf silfret väl kan reduceras til största finhet, men med mera kostnad, och svårligen utan någon förlust.
      b) Med Aqua Regis kan guldet skedas ifrån silfver och andra inblandade metaller, då silfret likväl ej bör utgöra mer än en fjerdedel emot guldet och de öfrige metallerne. Uplösningen går bäst, om det granulerade guldet uti glaskålf först öfverskjutes med tilräckeligit ofäldt skedvatten, hvartil lägges rent koksalt, ungefär 10 lod emot hvarje skålpund skedvatten. Lösningen underhjelpes med lindrig varma, som kan ökas, sedan starkaste gäsningen afstadnat. När solution är väl mättad med guld, är den knapt genomskinlig med mörkröd färg. Silfret lägger sig på bottnen, sönderfrätt til et hvitt pulver, eller hornsilfver. Om bly varit med, faller det tillika som et ljusgrått pulver, men de andre metallerne förblifva, jemte guldet, uplöste. Det är likväl bäst, om de metaller, som göra guldet skört, förut äro därifrån afskilde, utom kopparen, som väl får vara med. Efter förrättad uplösning bör man hafva til hands en tilräckelig mängd ganska klar och väl filtrerad solutoin af järn-vitriol med vatten, uti väl rymligt glaskäril. Den ännu ljumma och klarnade guld-uplösningen hälles då varsamt däruti. Efter flitig omrörning med en ny lerpipa, och et eller annat dygns stillestånd, finnes guldet vara rent och fäldt, som et ganska fint brunt pulver, hvilket då måste med renlighet och öfvadt handlag skiljas ifrån vattnet, medelst filtrering genom dubbelt sugpapper, samt med kalt vatten väl utlakas ifrån vitriolen, och kan sedan, efter försigtig torkning uti digel, smältas med tilsats af dubbelt så mycket pottaska, en eller flera gångor, til dess at slaggen intet mera visar sig färgad, och guldet finnes smidigt, hvilken kan befordras med tilsats af hvitt sublimat. Jämnför Guld.
      På förenämde sätt, eller med aqua regis, kan guldet erhållas fullkomligen fint, eller til 24 karat, om en försigtig handtering därvid i akttages, emedan mäst alla de öfrige metallerne, utom bly, lösas med detta medel; och med järn-vitriol fälles guldet ensamt, utan at något betydande af de öfrige metallerne medföljer. Detta förekommes ännu mera, om til en sådan guld-solutoin slås en god del vitriolsyra; ty om något litet silfver eller bly skulle däruti finnas uplöst, som stundom kan hända, så falla begge desse metaller i förening med vitriolsyran, det förra, eller silfret, som et hvitt pulver, och blyet uti små långstråliga crystaller, hvarifrån guld-solution kan varsamt afhällas och sedan fällas med vitriol-luten.
      Det silfver, som, efter guldets uplösning, öfverblifvit uti förening med saltsyra, erhålles äfven aldeles fint genom en försigtig smältning med pottaska, hvilket under ordet Hornsilfver anmärkes och i synnerhet beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1783 s. 3. Däraf finnes at denne smältning bör ske uti en afsprängd glaskålf, då intet förloras af detta hornsilfver, som eljest tränger sig genom porerna på en vanlig Hessisk digel. Om något af saltsyran fäldt bly, eller Hornbly, skulle finnas inblandadt, så förslaggas det genom smältning med saltpetter.
      c) Med en concentrerad vitriolsyra, som löser silfver, men aldeles intet guld, kunna ock desse metaller åtskiljas, då silfret är 5 eller 6 gångor mera än guldet. Kostnaden blifver dock drygare än med skedvatten.
      Med sådan vattenfri vitriolsyra uplöses äfven tenn, hvaraf en säker utväg kan tagas til tennets afskiljande ifrån guld, som då måste tvättas med samma syra, emedan tennet eljest af vatten åter kan fällas.
      2:o. Platina skiljes ifrån guldet och flere metaller genom uplösning uti aqua regis och fällning med salmiak, hvaraf hvarken guld, eller någon af de öfrige metallerne fällas.
      3:o. Silfret skiljes ifrån guldet, på sätt som här förut blifvit anfördt, med skedvatten, eller med aqua regis; och ifrån de fleste öfrige oädla metaller, bly undantagit, genom uplösning med skedvatten och fällning med koksalt, hvarigenom det kan erhållas aldeles fint, eller 16lödigt.
      Huru silfret på våta vägen renas ifrån tenn, har här frammanföre blifvit nämdt.
      4:o. Kopparen afskiljes genom uplösning uti skedvatten, hvarvid guld och tenn lemnas ouplöste. Om silfver och bly äro följaktige, fällas de sedan därutur med koksalt.
      5:o. Tennet blifver fritt ifrån alla oädla metaller, om det corroderas, eller kokas uti skedvatten, och sedan reduceras.
      6:o. Bly uplöst uti skedvatten, och fäldt med vitriolsyra, samt därefter utlakadt och reduceradt, erhålles renadt ifrån andra metaller.
      Om en metall-blandning, som til exempel består af koppar, bly, tenn, silfver och guld, uplöses uti ren saltpettersyra, så qvarblifva, som redan är nämdt, både tenn och guld på botten uti skedkålfven, i form af en kalk, olöste. Om uti denne solution sedan tilslås koksalt, uti vatten uplöst, eller ock saltsyra, falla både silfver och bly därutur til hvita kalker, som äro kände under namn af Luna Cornua, eller hornsilfver, och Plumbum Cornuum. Kopparen, som ännu är qvar uti denna uplösning, kan sluteligen fällas med blankt järn, samt ändteligen smältas til regulus med svart fluss och glas.
      7:o. Järnet, ensamt uplöst eller återstående efter andra metallers fällning, kan därutur fällas med zink.
      Huru järnet både på torra och våta vägen kan skedas ifrån inblandning af de öfrige ädla och oädla metaller, ses uti Järnets Historia och sjette afdelningen, om järnets förhållande med andra metaller.
      Vattuskedningen blifver dock altid för kostbar, at använda på andra metaller än guld och silfver, vid stora verken, men kunskapen därom är icke dessmindre nyttig vid metalliska kroppars undersökning, och uti proberkonsten.
      Guld- och silfverskedning både på torra och våta vägen, med alla handlag och försigtighets-mått, som därvid böra i akttagas, kan i synnerhet läras af tredje stycket uti Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, som kan bespara flera böckers läsning i samma ämne. Härmed kan ock jämnföras Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1752 sid. 242, samt Herr Directeur SCHEFFERS Historia om skedningar, uti samma Handlingar för 1753, sid. 1 och följ.
      Hela skednings-konsten är för öfrigit et ganska vidsträckt ämne, och kan ej läras utan en noga känning af förvandtskaps-lagarne emellan alla metaller, och deras förhållande med syror samt flere uplösnings-medel. Med denna kunskap, och med et öfvad handlag uti alla de förändringar, som härvid förefalla, och med et öga som är vandt at i akttaga rätta eldgraden, kunna många utvägar til metallernes skedning upfinnas uti hvarjehanda mötande omständigheter; men sådane hjelpemedel förutan, äro alla föreskrifter otilräckelige. Förfarenhet, öfning och en myckenhet både kände och okände försök, blifva således de bästa handledare til denna angelägna och ännu icke fullkomligen utredde kunskapen.

Skedbänk (Scheidbank) kallas vid grufvor, där rika malmer af ädla metaller gifvas, et starkt bord af sammanfogade stockar, hvarpå den rikaste stuffmalmen med handhamrar, eller skedhamrar, sönderslås, sofras och skiljes ifrån bergarten, eller medföljande oarter.

Skedfot (Scheidbock) är en af järnribbor sammansatt cylinder på 3:ne fötter, hvaruti skedkålfven insättes vid guld- eller silfvers uplösning och skedning, då någon varma därtil appliceras.

Skedguld. Med detta namn förstås i synnerhet det guld, som medelst skedvatten blifvit af gyldiskt silfver utdragit. Se Skeda.

Skedhammare (Scheidfäustel) är en liten handhammare med tvära slag, hvarmed malmen på skedbänken sönderslås vid sofringen.

Skedkålf (Scheidkolb) är en äggformig glaskula med lång och smal hals, som nyttjas till metalliska uplösningar med syror, och i synnerhet vid guld och silfvers skedning genom uplösning, eller på våta vägen. Den bör uti undra delen på kulan vara af tunt glas, då den är uti mindre fara at spricka vid tilkommande hetta.

Skedmalm (Scheiderz) är den renaste stuffmalmen, som med skedhammare är skild ifrån främmande arter. Af någre kallas ock den osofrade malmen Scheiderz, då han är af den beskaffenhet at kunna skiljas på skedbänken, til skilnad ifrån Vask, som går til bokverket.

Skedvatten (Scheidwasser) Aqua Fortis. Under detta allmänna namn förstås det samma som Saltpettersyra, hvars egenskaper och tilredning under det ordet anföres. Vid stora fabriquer, til skedvattens bränning, brukas cylindrar af tackjärn, liknande små bränvins-pannor; men det öfra locket, eller bröstet, bör då hälst vara af en eldfast lera, ganska hårdt bränd, af samma art som de Waldeburgiske krukorne, med en upstående kant, eller hals, hvartil kan lämpas en distiller-hatt, eller alembique, af glas, som med sin snabel och anstoss leder den upstigande spänstiga och frätande skedvattens-ångan uti en mycket stor och rymlig kula, eller recipient af glas. Stundom är ock alembiquen försedd med tvenne utlopp, eller snablar.
      Uti Holland nyttjas sådane tackjärns distiller-krukor, med alembique af stenbränd lera. Satsen härtil består af 40 skålpund saltpetter emot 50 skålpund torkad järn-vitriol, som utan föregången calcination blandas med saltpettret.
      At försöka skedvattnets styrka och godhet, nyttjas en dylik liten glaskula, med dess upstående smala rör, som brukas til Saltvigt, eller bränvins-profvare, och är graderad efter dess sjunkning uti olika tunga vätskor, alt ifrån vatten til den tyngsta vitriololjan. Det skedvatten, haruti glaskulan, med dess inlagde blyhagel, sjunker minst, räknas för starkast. Härmed kan dock icke rönas, huru ren denne syra är ifrån vitriol- och saltsyra, hälst den förra altid gifver den största tyngden. Bäst är at försöka styrkan af flera sorter skedvatten med en viss mängd silfvers uplösning. Det som löser det mästa silfret, kan räknas för starkast, och det för renast, som lemnar den minsta fällning af hvit silfverkalk. Det bör dock anmärkas, at den starkaste rökande saltpettersyran, som distilleras utur saltpettret med tilsats af vitriololja, svårligen löser silfret förr än den med vatten blifver något utblandad.
      Det sättet at erhålla et starkt skedvatten, medelst saltpettersyrans utdrifvande genom distillation med tilslagen vitriolsyra, som vid Saltpettersyra redan är anmärkt, kan anses för beqvämligast och föga kostsamt, där vitriololjan kan fås för lindrigt pris; hälst denne concentrerade syran kan med en tredjedel eller mera distilleradt vatten utspädas, för at däraf erhålla et klart och medelmåttigt starkt skedvatten, hvilket likväl sedan genom fällning med uplöst fint silfver bör renas ifrån den vitriol- och saltsyra, som tillika kunnat medfölja, så vida det skall tjena til guld och silfvers skedning. - Kostnaden vid denna distillation kan äfven til någon del ersättas genom refiduum af tartarus vitriolatus, som härvid erhålles.
      Där någon betydande mängd gyldiskt silfver skedas, torde det löna mödan at afskilja skedvattnet ifrån det uplöste silfret, genom distillation uti en rymlig glaskålf med kort hals och därtil lämpad alembique, som med sitt rör och anstoss leder skedvattensångan uti en förlaga af glas, ju större ju bättre. Hvad därvid bör i akttagas, och rummet här ej tillåter at utföra, ses i synnerhet af Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum 3 Del., s. 137 o.f. Detta får uti Tyska prober-böcker namn af dubbelt Skedvatten, och är det renaste at sedermera nyttjas för guldets skedning ifrån silfver, i anseende därtil at det ej innehåller någon vitrol- eller saltslyra, hvarmed det allmänna skedvattnet altid finnes smittadt, samt behöfver så mycket mindre genom fällning med silfver renas, som det under distillation medtager något af silfret, hvilket uti skedningen icke medförer någon olägenhet. Dock kan det för denna orsak skull icke nyttjas som ren saltpettersyra til andra rön. Såsom mycket starkt bör det, vid qvarterings-prof, utspädas med distilleradt, eller rent saltfritt vatten, at det gyldiska silfret däraf ej må sönderrifvas uti första början af uplösningen.
      At ifrån det allmänna skedvattnet afskilja den smitta af vitriol- och koksaltsyra, som genom för stor tilsats af vitriol, eller illa raffineradt saltpetter, tilkommit, och då et sådant skedvatten ej får innehålla något uplöst silfver, tyckes bästa medlet vara at, genom retort, distillera det öfver qvicksilfver, hvarmd både vitriol- och saltsyran förena sig, samt lemna saltpettersyran fri at öfvergå helt ren uti recipienten, utan någon smitta af silfver, som vid den förenämde fällningen med silfversolution medföljer.
      Vid myntverk eller andra inrättningar, där det uti skedkvatten uplöste silfret, med mycket vatten utspädt, fälles med koppar, eller uti kopparkäril, och där det lönar arbetet at tilgodogöra både det nyttjade skedvattnet och den koppar, som härvid uplöses, brukas at låta detta fällnings-vatten utdunsta uti kopparskålar, til dess en crystallisations-hinna visar sig, hvarefter det slås uti tjenlige stora sten- eller ler-krukor, försedde med alembiquer och förlagor af samma ämne. Vid stora verk kunna uti så kallade Galleri-ugnar ligga ända til 20 sådane distiller-krukor, efter hvarandra, för en eldning. Vid tiltagande hetta börjar först phlegma öfverstiga, som undantages, då saltpettersyran visar sig med gulgrön färg, hvilken syra då är ganska stark. På bottnen af distiller-krukan finnes kopparen af svart färg uti kalkform; men återvinner snart sin metalliska egenskap medelst smältning genom kol, på en liten ugn, för tvenne små blåsbäljor. Gjutes uti formor och smides til bleck, som åter nyttjas til dylik fällning.
      Om guldkalkens upkokning uti skedvatten, efter lutad skedning, förrättas uti kålf med påsatt alembique och förelagd recipient, kan äfven den uti ånga upstigande saltpettersyran, til en stor del, däruti samlas. - Om desse utvägar til det vid skedning nyttjade skedvattnets återställande, se den af Herr SAGE utgifne och på Tyska öfversatte: Kunst Gold und Silberg zu probieren, s. 65 o.f.
      Herr BergsRådet BRANDTS rön, angående skedvattnets verkan på guld, nemligen at något litet af denna metall äfven därmed kan uplösas, då en öfverdrifven stark hetta och kokning därvid nyttjas, har Herr TILLET med all noggranhet eftergjordt och funnit at, då en blandning af 30 marker guld och 416 marker silfver blifvit kokad uti skedvatten, 15 til 16 timmar, har skedvattnet innehållit en myckenhet oändeligen fina däruti simmande guld-particlar, som sedan ganska långsamt skilde sig därifrån; men om litet silfver däruti uplöses, faller guldet uti svamplik form til botten, och kan sedan endast genom glödgning blifva rent och smidigt, hvarefter det genom strängaste kokning uti stark saltpettersyra icke det ringaste angripes, eller sönderdelas. Härutaf tyckes kunna slutas at guldet uti rent fäldt skedvatten, som intet hinnehåller någon smitta af saltsyra, ingalunda kan undergå någon fullkomlig uplösning, utan endast såsom finaste och för blotta ögat osynligit doft vara däruti simmande, hvilklet ock vidare bestyrkes däraf, at då et sådant guldhaltigt skedvatten blifvit filtreradt genom dubbelt sugpapper, eller uti en trång glastratt genom et ganska fint guldpulver, har alt det flytande guld-doftet stadnat uti filtrerpapperet, eller uti guldpulvret. - Således om vid skedning allenast den nödige varsamhet i akttages: at i början nyttjas en svagare saltpettersyra, som ej förmår sönderrifva guldrullarne: at dess styrka ej förr förökes än det mästa silfret blifvit uplöst, och at med kokningen ej längre fortfares, än til dess denne uplösning hunnit väl gå för sig; är härvid intet något at befara, utan guldet qvarblifver oförändradt. Flere märkvärdige rön härom, som bestyrka denna upgift, ses uti Memoir. de l'Acad. Roy. des Sciences, à Paris, 1780, s. 241-284.
      Af proberare göres den anmärkning at, om skedvatten distilleras med tilsats af alun, i stället för vitriol, skall den äga någon större förmåga at angripa guldet, hvilket gör at sådant skedvatten anses för guldskedning otjenligt. Til äfventyrs torde någon smitta af vitriolsyra, som då medföljer, härtil vara vållande, hälst Herr D'ARCET funnit at saltpettersyra, som med vitriolsyra blifvit blandad, under stark kokning sönderfräter guldet mycket häftigare, än hon ensamt kunnat göra.
      Återstoden, eller caput mortuum, efter skedvattens bränning, med tilsats af vitriol, får namn af Colcotar. Se detta ord.
      Huru skedvatten tilverkas, eller brännes, på flera sätt, finnes uti de flesta chemiska proberböcker afhandladt, och kan i synnerhet ses uti CRAMERS Metallurgie, 1 Del., s. 87 och följ.; SCHLÜTERS Probierbuch, s. 128; J.C. SIMONS Kunst Saltpetter zu machen und Scheidwasser zu brennen; WEBERS Chemisches Magazin, s. 300, och uti LAMPRECHTS Technologie, s. 184, hvarest äfven förteckning finnes på de auctorer, som afhandlat detta ämne.
      Utom den betydande nytta, som med saltpettersyran åstadkommes vid metall-skedningar och oändeligen många chemiska arbeten, til mineraliska kroppars analytiserande, m.m., tjenar det allmänna skedvattnet til mångfaldiga behof uti konster och handtverk, såsom: för metall-arbetare til hvarjehanda Ets- och Qvickvatten, til ytans rening och färgens förhöjande på arbeten af messing och similor, m.m.: för snickare och svarfvare til gul och brun betning på hårda och hvita trädslag: för färgare til cochenille-färgens förhöjande, då tenn medelst litet tillagt koksalt eller saltsyra förut däruti blifvit uplöst. Med skedvatten ensamt kan en skön citrongul färg åstadkommas på silke och ylle-tyger, om de däruti, vid medelmåttig sommarvarma, neddoppas och, högst på ¼ timmas tid, flitigt omvändas samt straxt efter tvättas uti rent vatten. - Om tyget sedan sköljes uti en lut af uplöst pottaska, blifver färgen högre pomerans- eller aurora-gul. Den är ganska beständig emot alla syror och uti solsken. Någre och 50 härmed gjorde försök, äfven uti metalliske uplösningar, finnas antecknade af Herr Prof. GMELIN uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 6:te stycket, s. 483-522.
      Herr DE LA FOLIE tror at den gula färgen kommer af en liten del järn, som alt gement skedvatten innehåller, och som fäller sig på däruti indoppadt hvitt silke eller ylle. Detta kan vara troligt, hälst färgen blifver starkare, om silket förut är fuktadt med en alkalisk lut; och om blodlut vid färgningen slås uti skedvattnet, upkommer en grön färg. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 7:de stycket, s. 76.
      Denne saltpettersyrans egenskap, at ensam kunna meddela silke eller ylle en gul färg, har sedan gifvit Herr GMELIN anledning at tro, det tenn-solution i aqua regis, som tilblandas, då äkta scharlakans rödt skall färgas, ej af annan grund än genom dess ingående saltpettersyra bidrager til den höga färgen, och at således både tennet och saltsyran äro onödige. Genom några och 30 försök har ock redan blifvit utrönt, at åtskillige vackra nüancer af röd färg kunna med saltpettersyra ensamt på ylle erhållas, ehuru det ännu ej velat lyckas med den högsta scharlakans-färgen, hvilket Herr GMELIN dock förmodar framdeles kunna påfinnas. Däremot tyckes föga hopp gifvas om möjeligheten at på detta sätt färga äkta scharlakans rödt på silke, bomull och linne. Se vidare härom CRELLS Chemische Annalen, 1787, 5:te stycket, s. 395 o.f., samt 6:te stycket, s. 483 o.f.
      Gult vax blifver ock snart hvitt, om det k okas ½ timma med svagt skedvatten. Om grof, krossad bernsten kokas 4 eller 5 minuter uti försvagad saltpettersyra, och torkas med sugpapper, kan den sedan med digestions-varma lösas uti rectificerad spiritus vini til en rödlätt tinctur, med angenäm lukt. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 11:te stycket, s. 461.

Sken- och Axeljärn kallas en sort ämnesjärn, som smides vid stångjärnshamrar för axlar, hjulskoning och beslager på canonvagnar, lavetter, med mera, af åtskillige gröfre och grannare sortamenter, efter särskilta schamplouner och modeller, som af artillerister upgifvas, hvaribland skenjärnet i synnerhet tilverkas med största förmån vid valsverk, och i synnerhet de så kallade Lavettblecken.

Ski eller Skibord kallas af några damluckorne för rännor, eller flodammar vid vattuverken.

Skidam, Se Flodam.

Skiffer kallas i allmänhet alla de stenarter, som vid brytningen kunna delas uti rätklufne skifvor af större eller mindre tjocklek, och utgöra ej något visst species, utan kunna vara af åtskillige ämnen, såsom af stenhärdad Lera, Sand, Skimmer, Qvarts, med mera, och tilfälligtvis äfven innehålla åtskillige salter, mineralier och metaller, hvarefter de få särskilte tilnamn. Uti så vidsträckt mening tagit komma härunder at föras många helt olika arter, såsom tak- bord- alun- kalk- orsten- koppar- och järnskiffer, eller fletsmalmer, med flera hvilkas beskrifning igenfås under orden: Alunskiffer, Takskiffer, Kalksten, Kopparmalm, Järnlera, Sandsten, Flötser, m.fl.
      Skifferarternes tilkomst kann väl förnemligast räknas ifrån förstöringar, flodslemningar och af slam, som uti en eller flere öfvergångne vattufloder satt sig uti vissa hvarf, eller lager, och hvarutaf lemningar öfver hela verlden finnas; men häruti måste likväl, i anseende til tiden då de blifvit danade, skilnad göras emellan den skiffer, som kommer graniten närmast i ålder, och utgör hela berg, och de senare tilfälligtvis genom slamning tilkomne arter, hvarom här nedanföre vidare nämnes.
      Egenteligen förstås med ordet Skiffer den, som leder sin härkokmst af en med tiden stenhärdad lera, såsom Takskiffer och Alunskiffer, m.fl., eller ock af en mergelartad mylla, hvilken skifferart då uti luften förvittrar til en god åker-jord.
      Skifferlera är väl rätteligen räknad til Lera och under det namnet uptagen, såsom icke annat än en merendels moblandad lera uti skifrig form; men
      Lerskiffer (Thonschiefer) däremot betyder den mera stenhärdade lera, som ofta är med mycket skimmer och tilfällig qvarts intimt inblandad, samt har allenast et lerartadt anseende, som gör at den får namn af Lerskiffer, ehuru den icke har lerans egenskaper at upblötas af vatten, utan utgör ofta hela berg samt är uti närmaste slägtskap med Gneis, men kann därifrån skiljas uti följande egenskaper, såsom: 1:o at uti lerskiffern är leran rådande och qvartsblandningen osynlig, undantagande at qvartsen stundom visar sig som en tilfällig bergart uti små strimor och ådror, hvarjemte äfven skimmern kan yppa sig. Uti gneisen kunna beståndsdelarne med blotta ögonen tydligt i akttagas, men uti lerskiffern visar sig hela massan lerartad, och tillika 2:o, sammansättningen däruti mera bladig, hvarigenom lerskiffern är lättare at klyfvas efter skifringen, än gneisen. 3:o Uti brottet är den intet kornig som gneis, utan faller slät, längs efter skifringen, men på tväran, eller på borst, grof, hvass och sträf; dock föga hård emot stål. Den är ock mera lättsmält än gneis, och går för stark bläster til en svart skummig slagg. Lerskiffern förefaller likväl af åtskillige förändringar, genom mer eller mindre tilkommande qvarts och skimmer. Då mycket qvarts är intimt förenad med lerskiffern, kallas denne art af någre Hornskiffer. En grå stenhärdad lera, hvaruti finnes ömnigt glimmer, men ingen qvarts, utmärkes af Herr FERBER med särskilt namn af grauer glimmerreicher Thonschiefer, men Gneis bör ingen annan hälleart heta, än den hvaruti de tre beståndsdelarne, qvarts, glimmer och lerämne, kunna skönjas med blotta ögat, på det bestämde uttryck måtte gifvas, hvilkas mening altid igenkännes. - Stundom kann dock gneisen förändras til lerskiffer, hvaruppå exempel finnes vid Joachimsthal i Böhemn; och i allmänhet händer ofta at desse nu nämde hällearter, som til ursprung och grundämne äga mycken likhet, öfvergå eller förväxlas den ena uti den andra. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 24, 34, 35 och 122.
      Under ordet Berg är redan anmärkt at de förnemsta och allmännaste stenlagren, uti de uråldrige bergen, i synnerhet bestå af trenne slag, utaf hvilka graniten, som ligger underst, är äldst och först tilkommen. Det andra lagret i ordningen utgöres af lerskiffer, jemte gneis och flere lerartade stenslag; och det tredje, eller öfversta, af kalksten. Häraf följer at graniten, med dess arter, ensam bör föras til de rätta uråldrige hällearter, eller så kallade Montes primarii, men lerskiffern, med dess förändringar, såsom verkeligen på graniten påsatt, och således af et senare ursprung, hörer til Montes secundarii, som räkna sin ålder näst efter graniten. Denne art lerskiffer, som utgör et af de äldsta, mägtigaste och betydligaste lager uti de största bergen, och äfven formerar vidsträckta lågländta berg, hvaruti malmgångar stryka, får dock namn af uråldrig, på samma grund som andre gångberg kallas uråldrige, ehuru deras hällearter rätteligen äro af Montes secundarii, som under ordet Hällearter anföres. Orsaken til en sådan benämning kommer däraf, at skilnaden emellan uråldrige och flötsberg kan anses vara mindre väsendtelig, såsom allenast beroende af den olika tid, då desse berg tilkommit; och om detta skedt vid verldens början, eller långt efteråt, förblifver altid en gissning. En betydelig olikhet i ålder och danings-sätt åtskiljer likväl den uråldrige lerskiffern ifrån den skiffer, hvilken träffas uti yngre, smalare och tilfällige hvarf, eller flötslager, öfver stenkol och dylikt, eller som allenast är en lemning efter senare och smärre öfversvämningar, hvarvid vattnet deponerat sin medförde slam, hvilken med tidens längd hårdnat. Som denne slam kunnat bestå af flere olika ämnen, såsom af kalkjord, mergel, sand, m.m, utom lera, finnes ej allenast den tilfällige lerskiffern, utan ock flere flolägrige arter på sådant sätt tilkomne. Desse yngre flodslemningar ligga således öfverst uppå de äldre och allmännare stenlagren, samt höra alla til Montes tertiarii, hvarom vidare kan jämnföras orden Berg och Hällearter, samt Herr FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 30, 32 och 127.
      Förändringar af skifferarter äro snart oräknelige, i anseende til färg, finhet och främmande inblandade ämne, som stundom kan vara kalk, äfven bergolja, m.m. Af sådan anledning, och efter de olika behof, hvartil denne stenart kan användas, samt efter dess olika belägenhet i bergen, förekommer den ock under åtskillige namn, så vida den visar sig ibland tilfällige bergarter. Sådane äro åtskillige Takskiffers-arter, Alunskiffer och förändringar af Brynstens-ämnen. Utom desse och flere här förut nämde arter, som under sina egna namn beskrifvas, kunna äfven följande märkas, hvilka skiffernamnet blifvit tillagt, såsom:
      Skrifskiffer, eller Ritskiffer, (Zeichenschiefer) kallas af några den svarta kritan, såsom nyttjad til teckning på ljusblått eller hvitt papper, då den brytes uti vågige skifvor, som gemenligen händer. Se Svartkrita.
      Proberskiffer är en mycket svart och något hård art af brynsten, som egenteligen hörer til Trapp-slägten och kan brukas til Probersten. Se detta ord.
      Kolskiffer, Brandskiffer och Fetskiffer förklaras vidare under Stenkol och Stenkolsblomma.
      Mergelskiffer är den, som faller uti skifrig form och den samma som Lermergel. Se Mergel.
      Till skifferslägen kunna ock räknas Blåsten och Klockgryte, som under samma namn beskrifvas.
      De så kallade Spräckhällar och Lefverstenar, såsom skifrige, höra äfven til detta rum. Se dessa ord.
      En särskilt förändring af lerskiffer, som är starkt qvartsblandad, utmärkes af några med namn af Qvartsskiffer. Se samma ord.
      Stinkskiffer, Dysoides, är en art orsten, som brytes uti tunna planiska skifvor, och utgör ofta taksten uti stenkols-flötser, af grå eller brunakit färg, uti brottet dels granngnistrig, dels tät som et torrt ler. Intryck af örter, i synnerhet af det så kallade ormbunke-gräset, är uti denna skifferart icke sällsynt.
      Skifferstycken, af naturen til massor sammangyttrade med järnhaltig lera och flera stenämnen, utgöra äfven en art Breccia Schistosa.
      Uti vulcaniska utskast har icke heller skiffer af brynstensslägten (Schiftus olearis Linnæi) varit osynlig. Se Herr FAUJAS DE SAINT-FOND Mineralogie der Vulkane, s. 106. Men kol- och brandskiffer, såsom förmodeligen bidragande til eldens näringsämne, lära väl svårligen oförtärde blifva synlige uti vulcanisk lava.
      Skifferarter finnas på många orter här i riket, såsom i synnerhet uti Skåne, vid Boserups stenkols-brott, vid Andrarum, Cimbrishamn &c., uti Wästergöthland emellan Sköfde och Fahlköping, vid Kinnekulle och flerestädes uti Östergöthland, omkring Wadstena &c. - På Öland - Uti Nerike i socknarne omkring Örebro - Uti Dalarne och Rättviks socken - Uti Jemtland och Offerdals socken m.m. På Dahlsland går sjelfva hvita hälleflintan uti skifrig form.
      Föga något land lärer dock gifvas mera öfverflödande på skifferarter än England, i synnerhet af Kalk, Lera och Sandsten, af oräkneliga många förändringar uti blandning, hårdhet, färg och skapnad. Däribland kan nämnas den så kallade Slatstone, eller Slate, som är en art flolägrig, skifrig och skimmerblandad kalksten, hvilken där brytes uti tunna hällar, som nyttjas til taktäckning. Af dylik art är ock Ragstone, som användes til samma behof, men är sämre och af gröfre gry. - Vid Woodstock täckas äfven husen med en tunnskifrig kalksten, hvilken i Tyskland Flagstein kallas, samt är inblandad med litet lera och järn. Slatestone gifver vid rifning en stark orstens-lukt, och hörer således til den slägsten. När stora block af denne sten får ligga öfver vintern i öpenluft, kan den klyfvas uti helt tunna skifvor, som sedan huggas i form af takspån, med et hål vid ena kanten, hvarmed skiffern hänges på de uti läktern inslagne träpinnar.
      Uti England brukas ock til taktäckning en art kalkskiffer, som Tilestone kallas, hvilken brytes uti Sommersetshire, uti nog tjocka och krokige skifvor, som måste läggas uti och sammanfogas med murbruk, för at utgöra et jämnt stratum, eller tak. - En art svart lerskiffer finnes ock där, under namn af Shale.
      Uti nedre Normandiet, öfver stenkolsbädden uti där varande grufvor, brytes en besynnerlig sort af alunskiffer, som är märkvärdig däraf at den, efter rostning och utlakning, gifver Bittersalt, eller Engelskt salt, uti vackra crystaller, men med någon smitta af alun och vitriol, hvilka senare salter likväl kunnat afskiljas genom lutens kokning med osläckt kalk, til dess den stiptiska smaken försvinner och bittersaltets basis ensamt blifver qvar. Detta grundar sig på Herr MONNETS rön, at kalk fäller alun- och järnjord, men ej basis af Epsoms eller bittersalt. Franska kiesarter hafva ock funnits, som innehållit detta salt. Se Herr MONNETS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 357.
      Vid Schneeberg brytes en skiffer af skön blå färg med röda puncter. På skiffer träffas ock stundom angeflogit silfver.
      Den uråldrige lerskiffern är, äfven som gneisen, i allmänhet känd för malmernas säkraste lägerställe, eller för at utgöra malmförande berg. Härom vittna ganska många utländska bergverk, såsom Harziske bly- och silfvergrufvorne: Ungerska kopparmalmsgångarne vid Schmölniz och Topschau: de rika silfvergrufvorne vid Joachimsthal, i Böhmen, och, öfver hufvud, alla det landets blygrufvor; likaledes det betydliga qvicksilfver-bergverket vid Idria, hvarest malmen brytes körtel- och drumm-vis uti en mägtig gång af svart lerskiffer. Se Qvicksilfvermalm. Samma egenskap äger denne hälleart på mångfaldiga flera orter, hvilket så mycket mera kan intagas, som med Lerskiffer vid några Tyska bergverk förstås det samma som vid andra Gneis, uti Ungern Saxum Metalliferum och här i riket Hornskiffer kallas. Se vidare härom Herr HAIDINGERS Systematischer Eintheilung der Gebirgs-arten, införd uti Herr VON BORNS Physicalishe Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, s. 50.

Skifferalun. Detta namnet har med föga skäl blifvit tillagt en art selenit, skiffergips, eller marienglas, som uti tunna lager, eller blad, finnes stundom emellan hvarfven af alunskiffer, eller ock uti gipsberg, hvit, klar, som en alun, men är på samma sätt som fjäderalun, eller alumen plumosum, ej annat än gips.
Den kallas ock af några Alumne Scajolæ, Spargips, Sparkalk och på tyska Schiefrichter Alaun.

Skifferblått, Se Bergblått.

Skifferbänk, eller Skurbänk, kallas vid förtent blecksmide et starkt bord, hvaruppå järnblecken skuras med sand, innan de kunna förtennas. Se Blecksmide.

Skiffergaltar, Se Takskiffer.

Skiffergips kallas den allmänna gipsen, då den faller vid brytningen uti tunna, veka, böjelige blad, som äro af någon särdeles storlek. För öfrigit är all gips sammansatt af tunna smärre fjäll, eller blad. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 16.

Skiffergrönt, Se Berggrönt.

Skifferhvitt är det renast blyhvitt, gemenligen sådant som det uti tunna skifvor blifvit brutit af de til sådan hvit kalk, af ättike-syran, corroderade bly-lameller, eller ock består det uti hela blyskifvor, som altigenom blifvit til skifferhvitt förtärde; i anseende hvartil detta är så mycket säkrare än ren blykalk, som det intet kan vara med krita upblandadt, hvilket ofta händer med allmän Blyhvitt. Se detta ord.

Skifferlera, Se Skiffer och Lera.

Skiffermylla kallas den mylla, eller åkerjord, som tilkommit af förmultnad, eller vittrad skiffer.

Skiffernjurar, Skifferbållar (Schwielen, Schwülen, Nieren) äro ovala, plattkullrige och njurformige klumpar antingen af sjelfva skiffern, eller af annat ämne, såsom kies, kalk, eller orsten, hvilka finnas strödde emellan skifferlagren så väl vid alunskiffer, som uti Ilmenauer kopparskiffer. Jämnför ordet Svartbållar.

Skifferrök är sådant sot, som samlas uti pannugnar, där alunskiffer brukas til bränsle, såsom vid Garphyttan uti Nerike. Denne rök är af en högre svart färg än allmänna kimröken, och mycket tjenlig til svärta för kopparstickare och boktryckare; hälst den icke af tid och solsken förlorar sin svärta, eller blir brunaktig.

Skifferspat kallas den kalkspat, som utan viss figur kan delas uti tunna blad som papper, af hvit, eller rödlätt färg. Finnes på många ställen; äfven vid Kungsberg och Egern uti Norige. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 10.

Skiffersvärta är en mullig svart krita, som finnes vid Hunneberg och flerestädes. Jämnför ordet Svartkrita.

Skift, Se Schicht.

Skifva kallas vid grufvevindar en stor trissa, uti kanten urgröpt, hvaruti gruflinan ligger uti dess Skifbänk vid upfordringen.
Skifvor, eller Spritor, kallas de tunna hällar af kopparskärsten, eller slagg, som hvarftals slitas eller spritas af desse ämnen; äfven de skifvor af koppar, som fås vid garning. Se Sprita och Garning.
Skifva, eller Polerskifva, kallas äfven den trätrissa, hvarpå järn, stål och hårda stenarter, under et snällt omlöpande, antingen emot kanten eller emot flatan poleras.

Skifver, Se Skiffer.

Skimmer eller Glimmer, Mica, kallas den stenart, som är sammansatt af tunna något böjelige och elastiqua fjäll, eller större blad, med glänsande yta: gäser eller löses icke med någon syra: dess specifiqua tyngd är til vatten som 3 til 1: uti glödgningshetta förändras föga, och ej annorlunda än at den blifver något mera skinande och litet skör, samt förlorar färgen, om den förut varit svart, eller grön, och blir därefter gul, röd eller hvit.
      Färgad skimmer förlorar äfven sin färg och blir hvit, om den kokas uti skedvatten, saltsyra eller aqua regis, som utdrager dess järnhalt. Uti ganska stark smälthetta kan den hvita och klara föga bringas ensamt til slagg, men den färgade går lättare til et skummigt glas med borax, sal fusibile eller alkali minerale, samt låter tvinga sig til smältning, äfven för blåsrör, under det at en stark gäsning upkommer.
      För blåsrör, med tilhjelp af eldsluft, har glimmer äfven kunnat smältas ensamt til et grönaktigt glas.
      Denne stenart finnes af många förändringar, såsom:
      1:o. Hvit eller ofärgad. - Rätklufven uti stora skifvor. Se Ryssglas. - På ön Ceylon finnes en tunnbladig mica, som brukas til prydnad på regnskärmar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 70.
    Uti smärre blad får den namn af Kattsilfver, eller af Argyrites hos de lärde, hvilket namn likväl bör tilhöra den silfverhvita Talken, som kännes emot handen fet eller hal.
      Kattsilfret är allmänt kändt af skinande fläckar uti de flesta gråstenar.
      Uti småfjällig form, eller som glittersand, ingår merendels en dylik hvit glimmer uti de mäst eldfasta stenarter, hvilka då, jemte skimmern, bestå af qvarts eller specksten. Se Ställsten och Tälgsten.
      2:o Färgad järnhaltig skimmer uti dess stora dels små blad eller fjäll. Den gifves af många färgor, såsom: - Svart, hvilken i elden får guldgul färg, och kallas då Kattguld. - Brun. - Rödaktig. - Mörkgrön. - Ljusgrön. - Vriden och vresig uti agnlika fjäll, Strålskimmer kallad.
      3:o. Drusig och Crystallformig skimmer är mera sällsynt. - Sådan som är sammansatt af upstående skimmerblada, i form af en ros, får namn af Cariophylloides. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 95. En annan förändring, som består af sexsidige, horizontele skifvor, finnes vid Sala. - Dylik af grå färg brytes, jemte annan skimmer, vid Zinnvald i Sachsen, uti små drummer, af 2 til 3 tums mägtighet, som åtfölja, eller stryka tätt invid de smala sväfvande gångar, hvilka här föra tennmalm, i blandning med glimmer och qvarts. Desse drummer bestå i stynnerhet af en guldfärgad, eller höggul, glänsande och grofbladig skimmer, med uprättstående blad, eller fjäll, af lika längd som drummens mägtighet. Från guldgul förändras likväl stundom skimmerns färg til mörkgrå, ljusgrå, silfverfärgad och ljusgrön, utaf hvilken senare en art finnes, som är tät, fet och ej bladig, liknande lapis nephriticus. Ibland dessa infaller den förenämde grå skimmern, uti form af 5 eller 6sidige skifvor, af tunna blad sammansatte, hvarigenom den liknar en sexsidig gipsspat. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 161.
      Grönaktig bladig skimmer, i form af prismatiske och pyramidaliske crystaller, med 3 til 9 sidor, är funnen uti Irkuzk, vid Baykalhafvet, i Siberien, af Herr Prof. LAXMAN. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket, s. 266. - En sällsynt skimmerart af ljusgrön färg, crystalliserad uti parallelipipediska tärningar, har äfven brutits vid Johanngeorgenstadt i Sachsen. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 274
      4:o. Metallglimmer kallas af Herr GERHARD den allmännaste skimmern, som träffas uti viss figur uti större och mindre fjäll, merendels litet böjelige och spänstige, eller fjäderaktige, vid böjningen. Är således den samma som härförut nämnes under namn af Kattsilfver, och som utgör en beståndsdel uti granit och gneis, af olika färgor. Dess allmännaste färgor äro hvitt och svart. Mera sällsynt gifves den af kopparröd och stålblå färg, hvilken i synnerhet finnes vid Blocksberg i Sachsen.
      5:o. Vresig glimmer kan den kallas, som visar sig inblandad uti grytsten, eller tälgsten. Se detta ord.
      6:o. Sådig skimmer. Se Sådslag.
      At glimmerkunnat upkomma af något lerämne, som af luftsyran varit uplöst, och i form af en hinna först legat på vattnet, men sedan med tiden nedsunkit, och crystalliserat sig til klara genomskinlige glimmer-fjäll, har blifvit i akttagit uti en mycket gammal uptagen ödesgrufva på Harz. Se CRELLS Chemische Annalen 1786, 4:de stycket, s. 309 och följ.
      Mera om glimmer, eller mica, och dess förändringar samt systematiska indelning, ses uti WALLERII Syst. Min. Tom. I. s. 367 och följ., samt uti GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, s. 414 o.f.
      Bränd finfjällig glimmer, eller så kalladt Kattguld, eller Kråkguld, blandad med tjära eller siktad på nytjärade tak, bidrager til tjärans större varaktighet emot solen, och ger tillika et vackert anseende. Den är äfven en snygg strösand. Om det svarta Järnglimret, som liknar blyerts och upkommer af nödsatt tackjärn, ses under ordet Glimmer och Kis.

Skinnslag kallas en seg, merendels vågig eller vresig hornbergsart, bestående af et stenhärdadt lerämne, med hala och likasom feta lossnor. Är äfven kändt under namn af Skinnsköl (Corium Petræ), eller Skinnvägg, som det uti Falun kallas; och utgör ofta salbandet, eller malmgångars aflossning ifrån hällearten. Är stundom med mycket skimmer inblandadt, af grå, svart eller brun färg, samt visar sig ej sällan såsom gångart, särdeles vid kopparmalmer. Dess utseende är vanligen talkartadt. Skinnslag sitter ock ibland allenast som en hal och fet hinna uti lossnorne på andra bergarter och malmer, såsom vid Sala och Dannemora, utom det at det är vid flere grufvor allmänt. Härmed förstås ock det samma som Salband, Sli, eller Sliberg, hvilket i synnerhet til ömnighet förefaller vid järngrufvorne uti Nora bergslag. Det består af olika ämnen, såsom: af en stenhärdad Lera, til färgen grå eller blekgrön, som låter tälja sig til hvad som behagas: af svart eller grönaktig glimmer, med stenlera hopgyttrad: af hvarftals glimmer med sandgrytig qvarts: af glimmer, qvarts och lera tillika o.s.v., af olika utseende och skiljaktig mängd uti beståndsdelar, altid uti skifrig form: stundom af räta och stundom af böjda och vågige planer. Där leran är rådande, smälter sliberget lätt nog i elden til svart skummig slagg; men där qvartsen råder, är sliberget mera eldfast. En del är benägen at vittra, eller falla söner til et skifrigt mjöl, och kallas då Råtsli, hvaraf vissa arbetsrum och väggarne uti grufvor blifva osäkre för ras.

Skittgelb, Se Sittgelb.

Skjeda, Se Skeda.

Skjuta är det samma som at påtända och aflossa skotten vid bergsprängning.
Skjuta säges ock om smälte metaller, såsom i synnerhet koppar och järn, då någon vätska eller våt lera tilkommer, hvarvid den smälte metallen med stark knall och häftighet kringkastas, til de närståendes stora fara. Nyss utrunnen slagg utur hammarsmedshärden, hastigt kastad uti vattenhon, kan ock göra et förfärligt skott, jemte mycken skada, som flere exempel visat.

Skjuta ut betyder vid Falun, eller Stora Kopparbergs grufva, at föra malmen ifrån arbetsrummen til närmaste korgstad, hvarifrån den kommer at upfordras.

Skjutkoja (Schossbüne) är uti trånga grufvor et med starka stockar afstängt skjul, hvarunder grufvearbetarne ställa sig vid bergskottens aflossning, där ingen annan undanflykt gifves.

Skjutlera kallas den torkade lera, som vid bergsprängning brukas at instampa uti bårrhålet til förladdning på krutet.
Den bör vara väl ren och fin, aldeles fri ifrån inblandning af sandkorn, eller småsten, samt äga den egenskapen at väl kunna packas och blifva fast, utan at gryna sig eller gå i smulor sönder.
Den väljes med försiktighet och bakas uti små kakor, at torkas och förvaras til detta behof. Se Bergsprängning.

Skjutpatron, eller Krutpatron (Schiefspatron), är vid bersprängning en af tjockt papper genom sammanlimning formerad ihålig cylinder, fyldm ed en viss mängd krut, proportionerad efter det bårrhålets storlek och djup, hvaruti en sådan patron nedsättes och dämmes med förladdning af torr lera. Jämnför Bergsprängning.
      Där vatten inkommer i nafvarshålen, måste dessa patroner vara täta och beckade, för at afhålla vätskan ifrån krutet.
      Sådane skjutpatroner nyttjas vid de utländske bergverken, men sällan eller aldrig vid svenska grufvor.
      Vid vattusjuka nafvars-hål brukas här at fylla hålet med en mjuk lera, som sedan utbårras med en lerbårr, eller en art af nafvare, hvilken under bårrningen inklämmer någon del af leran uti de fina rämnor, hvarigenom vattnet inkommer, och på sådant sätt gör hålet torrt, at det med skyndsamhet kan laddas och afskjutas, utan någon beckad skjutpatron. Vid stensprängning under vatten insättes skjutpatron uti botten af et långt vattutätt bleckrör, och fördämningen sker med tvenne motvända järnkilar, hvarom ses närmare beskrifning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760, s. 125 o.f.

Skjutpluggar (Schiesspflöcker) äro små runda cylindrer af ahlträ med en utskuren ränna, eller genombårradt hål, som vid bergsprängning indrifvas til förladdning på krutet, då hålet också fylles med krut til antändningen. Detta är mycket mödosamt och osäkert laddningssätt, hvarvid skjutpluggen skall fästas med Skjutbleck och Skjutjärn samt stödjas med Skjutstämpel (Schiessspreize), hvilket laddningssätt nu mera är aflagt.

Skjutrör, som fordom brukades af ihålige fläderstjelkar, äro nu mera aflagde. Om de nu brukelige skjut- eller fängrör, se Sprutor.

Skjutstigare, eller Bergsprängare, är vid några bergverk en viss grufstigare, som för grufdrängarne skall utse och visa bergskottens ställning.

Sko (Schub) har vid bergverken flera bemärkelser, såsom:
      1:o Sko vid smälthyttor kallas smidde järntutor, som sättas fram på bäljtättorne, hälst uti drifugnar, at förhindra tättornes afbränning, eller minska öpningen, m.m.
      2:o Vid Grufvebyggnad kallas den träklabben Sko, hvaremot en stämpel indrifves.
      3:o Vid hästvindar kallas den grundstocken, med dess inhuggne sten- eller stålpanna, Sko (Göpelschub, eller Schub im Kessel des Göpels), hvaruti den upstående vindstocken med dess nedre nål, eller tapp, har sitt omlopp.
      4:o Sko heter äfven spetsen, eller den krökte ändan på en brottstång.
      5:o Vid masugnar får det järnet heta Sko, som stundom fäster sig omkring form-mynningen. Kallas äfven Järnmula. Se Järnsko.
    6:o Sko, eller Pumpsko, uti pumpverk, är det samma som Kålf, eller Pumpkålf.
      7:o Tyska ordet Schub betyder ock en fot, eller 12 tum.

Skock. En Skock kallas vid förtent blecksmide 120 stycken bleck af Kreuts, Utskottsbleck, Sinkler, extra Bleck och Foudre; men af bodenbleck, som äro större och tjockare, räknas 60 på en skock.

Skofvel kallas 1:o en art af mått, eller litet tråg, hvarmed järnmalmen sättes på masugnen: innehållande af medelmåttigt rik malm ungefär 2 ¼ à 2 ½ lispunds vigt, då 18 à 20 sådane skoflar på en gång upsättas öfver undersatte 12 à 14 tunnor kol. På andra orter betyder Tråg det samma som Skofvel.
      2:o Skofvel, eller Skoflar, betyder uti et vattuhjul de emellan hjulringarne fästade brädstycken, hvaremot vattustreken stöter, til hjulets omdrifvande. Sådane skoflar göras, efter vattufallets beskaffenhet, på olika sätt, och få därefter särskilta namn, såsom:
      a) Bottenskofvel kallas uti et vattuhjul, som är inrättadt för bröst- eller öfverfall, med brutne skoflar (eller sådane som bestå af tvenne brädlappar, stälde uti en viss vinkel emot hvarandra), den brädlappen, som sitter vid inre kanten, eller vid botten af hjulet.
      b) Bröstskofvel är den främsta delen, som går til yttra kanten af hjulringen.
      c) Skofvelgång heter bredden emellan hjulringarne.
      d) Skofvellag. Därmed förstås alla skoflarne tilsammanstagne.
      e) Skofvelspår är den infalsning, eller utskärning på inre sidan af hjulringarne, hvaruti skofvelbräderne inskjutas och fästas.
      Skofvelvinkel utmärker gradtalet af den angel, som bröstskofvelen gör emot bottenskofvelen, efter vattenfallets olika beskaffenhet, m.m.

Skog är för metallers frambringande och tilgodogörande den största nödvändighets-vara, mera bekant än at den här behöfver någon beskrifning.
      Skogars vård, förökande, plantering, skötsel och hushållning, är också et mera vidsträckt ämne, än rummet tillåter at utföra. I det stället torde allenast så nämnas någre af de förnemsta i det ämnet här i riket utkomne strödda afhandlingar, såsom:
      Herr Baron och Presidenten CEDERHJELMS Tal för Kongl. Vet. Acad., om vilda träds plantering, 1740.
      Om skogar och deras befredande, Herr TEGNEI Acad. Afhandl. De Coservatione Sylvarum in Patria, Upsala 1741.
      Om tall- och gransorterne se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 337 och följ.: om furuträdens ålder samma Handl. för år 1746, s. 107: om skogs-plantering se årgången för 1748, s. 264: om svedjande, årgången för 1750, s. 138: om trämask, årgången för 1752, s. 156: om hartz-tilverkning, årgången för 1754, s. 94: om hvit-ahls plantering se ofvannämde Handlingar för år 1764, s. 215 o.f.
      Om skogars nyttjande och vård ses af Hans Excellence, Herr RiksRådet, m.m., Grefve RUDENSKÖLDS Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1748.
      Om kärnträdet i tall och furu se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1757, s. 90 och följ.
      Om bästa Författningar at underhålla tilräckelig tilgång på skog, ses Herr Prof. och Ridd. GADDS svar på Kongl. Vet. Acad. Prisfråga, tryckt år 1767; äfven et annat tryckt 1768.
      Om träds skötsel til barkning för garfverier, ses Svaren på Kongl. Vet. Acad. frågor för åren 1763 och 1766, tryckte åren 1763 och 1767.
      Om träds varaktighet til byggnads-verke se Comm. Rådet POLHEMS Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1760.
      Om skogars vård och plantering se LIEDBECKS Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad., om Planteringar, den 8 Jan. 1786.
      Om tall- och furuskogen se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769, s. 257 och följ.
      Om tallmaskarne se samma Handlingar och årgång, s. 272.
      Om skogsskötseln se ROSENSTENS undervisning, tryckt 1771.
      Om sättet at underhålla och öka barrskogen, och om löfskog, finnes en afhandling utgifven af Herr Baron J. BRAUNER, år 1761.
      Om Författningar, rörande skogarnas vård för bergverken, se Hr. B.F. ROTHOFFS Acad. Afhandl. utgifven, under Herr Prof. BERCHS inseende, i Upsala 1778.
      Om tallskogen, såsom den förnemsta, kan anmärkas at
      1:o Maste- och Storverks-träd växa störst och längst med tunn bark och småfjällig flarn: trifvas hälst på högländ stenig mark, samt äga slät stam och små grenar i toppen.
      2:o Timmertall växer i magraste sand och mojord, med små qvistar emot toppen, och långfjällig tunn flarn.
      3:o Slagtall och Lenfuru växer lång och smal, med tunn bark, men långådrig tjock flarn och spetsig topp. Den fordrar något bättre jordmån.
      4:o Gårtall växer med kort stam til första grenar, som äro mycket tjocka, med grof och tjock bark samt mörk och grof flarn. Den vil hälst trifvas uti ler- och mullblandad jord.
      5:o Martallen håller sig i sumpig mark med krona, eller afstympad topp och klen stam. Se Herr Lector ROTHOFS Hushållnings-Magazin, 1:sta Delen, s. 550.
      Den noggranna hushållning, som hålles med skogarne vid Tyska bergverken, i synnerhet på Harz, kan inhämtas af CHR. BÖSENS Haushalts-Principia, von Forstwesen, m.m., tryckt i Leipsig 1753.
      Vår rikes Författningar om skogarnas vård, m.m., ses af äldre och nyare samlade Bergs-Ordningar.
      Vid de ädlare verken, til guld och silfvers utbringande, kan den nu mera förbättrade amalgamations-processen anses som en betydande påfinning, i anseende til besparing af den skog, som vid de vidlöftiga segrings- och smältprocesserne vanligen måste förbrukas. Se Amalgamation och Silfvertilverkning.

Skogs-recogn