Processernas miljöpåverkan

Ståltillverkning innebär, liksom all annan mänsklig verksamhet, att miljön påverkas, men stål har också många miljöfördelar.

Stålindustrin har arbetat aktivt med miljöfrågor sedan 1960-talet och stora förbättringar har genomförts. Processerna utvecklas kontinuerligt i syfte att minimera miljöpåverkan i luft, vatten och mark.
Läs mer om stålindustrins energi- och miljöarbete.

Stålindustrins produkter är en nödvändig förutsättning för utvecklingen av det hållbara samhället. Samtidigt som järn- och ståltillverkning kan medföra viss miljöpåverkan, så blir ofta resultatet att stål skapar miljönytta när man ser till hela livscykeln för stålprodukten. 
Läs mer om hur stål bidrar till miljönytta

Nedan redovisas de viktigaste utsläppen till luft och vatten. Med faktiska utsläpp menas total mängd utsläpp per år. Specifika utsläpp avser mängd utsläpp per producerat ton råstål. 

Koldioxid

Stålverkens kvantitativt största utsläpp till luft är koldioxid (CO2). Koldioxidutsläppen kommer framför allt från järnmalmsreduktionen som sker i masugnar och järnsvampverk och utsläppen följer därför huvudsakligen produktionen av malmbaserat stål. Utsläpp kommer också från användningen av fossil energi i t.ex. värmnings- och värmebehandlingsugnar.

Omkring hälften av stålindustrins totala energianvändning (processkol och andra energislag) utgörs av kol som används som reduktionsmedel i masugnar och järnsvampverk. Detta kol genererar cirka 90 procent av stålindustrins totala koldioxidutsläpp.

Åtgärder som minskar utsläppen

Genom kontinuerlig forskning och optimering har kolanvändningen i masugnsprocessen effektiviserats och ligger idag nära vad som är teoretiskt möjligt.

Branschens användning av olja minskar genom övergång till gas och el där så är möjligt. Den ökade möjligheten att använda flytande naturgas (LNG) gör att fler och fler stålföretag konverterar från olja till naturgas. Ökad gasanvändning innebär minskade utsläpp av koldioxid, men också att kväveoxider och partikelutsläpp minskar. Konvertering till naturgas möjliggör också användning av biogas när den finns tillgänglig.

Energieffektivisering av processer och stödprocesser samt en effektiv användning av restenergier kan också bidra till minskade utsläpp både inom företagen och i samhället som helhet. Det är ett kontinuerligt arbete som stöttas av forskning, ett strukturerat arbetssätt och positiva regelverk. 

Kväveoxider

Utsläpp av kväveoxider (NOx) uppkommer främst i koksverk, ljusbågsugnar, värmnings- och värmebehandlingsugnar, vid betning med salpetersyra samt vid transporter. De höga temperaturerna, som är nödvändiga inom järn- och stålindustrin, medför att bildning av kväveoxider är svår att undvika i samband med förbränning av bränslen eftersom kvävet finns i luften.

Åtgärder som minskar utsläppen

De specifika utsläppen av kväveoxider minskade med cirka 40 procent under perioden 1992-2002 och har därefter varit relativt konstanta. Minskningen har åstadkommits bl.a. genom nedläggning av sinterverk, användning av låg-NOx-brännare eller syrgasbrännare i värmningsugnar samt användning av väteperoxid i betbad med salpetersyra.

Övergång från olja till naturgas i värmnings- och värmebehandlingsugnar ger möjligheter till ytterligare minskningar.

Svaveldioxid

Utsläpp av svaveldioxid (SO2) är direkt relaterat till förbränning av framförallt olja, till exempel i värmningsugnar och till kokstillverkning.

Åtgärder som minskar utsläppen

Specifika utsläpp av svaveldioxid har minskat sedan 1992 med cirka 60 procent. Minskningen har åstadkommits bl.a. genom att oljor med lägre svavelhalter används och genom övergång från olja till mer gas.

Svavelutsläppen vid de malmbaserade stålverken minskade betydligt när sinterverken lades ned i Sverige och man istället började använda järnmalmspellets. Dessutom bidrar förbättrad rening av koksugnsgas till minskningen.

Stoft

Stoft bildas i de flesta av stålindustrins processer, särskilt vid koksverk, masugnar och stålverk. Mångårig utveckling av reningsteknik, filter och fläktsystem har medfört att stoftutsläppen minskat radikalt. Installerade filter skiljer i regel bort över 99 procent av de stoftpartiklar som följer med de utsugna ugnsgaserna.

Stoftet som avskiljs, omhändertas och upparbetas i stor utsträckning på sitt metallinnehåll (zink, nickel, krom, molybden), vilket gör stoftet till en värdefull restprodukt.
Läs mer om restprodukten gasreningsstoft.

Masugn med anläggning för rening av rökgaser.

Sedan 1992 har faktiska och specifika utsläpp av stoft minskat med cirka 80 procent. Metallutsläppen till luft följer huvudsakligen med stoftet och har också minskat i motsvarande grad, vilket kan ses i de undersökningar av mossa som gjorts under flera decennier. Stoftutsläpp bedöms idag inte vara något stort miljöproblem inom stålindustrin. Dagens reningsteknik inkl. stofthantering är dock kostsam och energikrävande.

Organiska föreningar

De största kolväteutsläppen kommer från användning av lösningsmedel vid bland annat målning och rengöring. Utsläpp av kolväten från processerna kommer främst från ugnar som smälter skrot. Kolväteutsläppen från smältugnar kan relateras till variationer i processbetingelserna i ugnarna och troligen till skrotsammansättningen.

Vissa utsläpp, till exempel dioxiner, som i hög grad binds till stoftet kan minskas genom god avskiljning av stoft och viss temperaturstyrning av rökgaser och filter. Dioxinutsläpp är mycket svårt att mäta, vilket visade sig i den mätstudie som stålverken genomförde 2005.

Vatten

Det främsta användningsområdet för vatten är kylning. Processvatten används för rening av processgaser, som smörjmedel, för rengöring och betning. En mindre mängd sanitärt vatten används även. 

Vattenrening

Sedimenteringsbassäng för rening av processvatten (Dorr-reningsverk)

Havsvatten används, där det finns att tillgå, främst för indirekt kylning av värmeväxlare. Det innebär att vattnet kan släppas ut igen utan att ha påverkats med mer än en mindre temperaturhöjning. I andra fall används ytvatten från sjöar och vattendrag för kylning. Ytvatten används också normalt som processvatten, vilket efter rening via till exempel sedimentering och oljeavskiljning återanvänds till över 90 procent.

Kommunalt vatten används för sanitetsändamål och i liten utsträckning som processvatten.
Läs mer om vattenrelaterade miljöfrågor