EU-kommissionens förslag till förändringar i energieffektiviseringsdirektivet

En ökad energieffektivisering i förhållande till syftet och nyttan med användningen av energin är en viktig del i arbetet för minskad klimatpåverkan, samt en ökad konkurrenskraft för industrin. EU:s energieffektiviseringsdirektiv bör utformas för att underlätta en sådan utveckling.

Värmningsugn för göt vid Uddeholms AB i Hagfors. Foto: Pia Nordlander, Jernkontorets bildbank.

Synpunkter till Infrastrukturdepartementet
Jernkontorets diarienr: 3421

Yttrande över EU-kommissionens förslag till förändringar i energieffektiviseringsdirektivet, COM(2021) 558 final

Sammanfattning

Jernkontoret anser att en ökad energieffektivisering i förhållande till syftet och nyttan med användningen är en viktig del i arbetet för minskad klimatpåverkan, ett effektivare energisystem, samt en ökad konkurrenskraft för industrin. Energieffektiviseringsdirektivet bör utformas för att underlätta en sådan utveckling.

I de förändringar som nu föreslås leder målet fortfarande till ett absolut tak på energianvändningen, och fokus förskjuts från åtgärder för effektivare användning till en absolut minskad användning. Ett högre krav läggs också på medlemsstaterna att utifrån principen "Energy efficiency first" styra enskilda aktörers aktiviteter, vilket riskerar att både inskränka företags möjligheter att agera kostnadseffektivt och att fokus flyttas från den övergripande nödvändigheten för samhället att minska sina klimatutsläpp.

Jernkontoret lämnar i detta yttrande sina första kommentarer i förhållande till enskilda artiklar i direktivet, och ser fram emot en fortsatt dialog under arbetet med Sveriges kommande förhandlingar i EU.

Artikel 2, Definitioner

(2) "Energy efficiency first". Definitionen är nytillkommen i direktivet och riskerar att leda till att energieffektivisering ska vara ett prioriterat och självständigt mål istället för ett verktyg för att nå överordnade klimat- och konkurrenskraftsmål. Energieffektivisering sker alltid i förhållande till andra parametrar som kostnader, alternativa investeringar och möjliga utsläppsminskningar. Att inte ta det i fullt beaktande riskerar att leda fel och i värsta fall motverka nödvändiga investeringar för minskade utsläpp av växthusgaser. Denna målkonflikt bör undvikas. I direktivet används dessutom definitionen i syfte att i högre utsträckning möjliggöra för stater och myndigheter att påverka enskilda företags specifika åtgärder och investeringar (artikel 3), vilket vore att i allt för hög grad inskränka företagens självständighet och möjligheter att bedriva långsiktig verksamhet.

(14) "Energy management system". Definitionen breddas i jämförelse med det tidigare direktivet. Att över huvud taget ge "energy management system" en särskild definition, samtidigt som direktivet senare (artikel 11) hänvisar till europeiska och internationella standarder, är inte relevant. Innehållet i dessa standarder kan inte styras via definitionen i ett direktiv, utan tas fram enligt gällande regler. Definitionen i direktivet bör för en ökad tydlighet i stället enbart peka på dessa standarder.

(28) "Energy Audit". Definitionen inkluderar nu även identifierad potential för kostnadseffektiv användning och produktion av förnybar energi. Meningen med detta kan starkt ifrågasättas, eftersom förnybar energi inte har någon direkt koppling till energieffektivisering. Att inkludera förnybar energi i energikartläggningen riskerar att i förlängningen leda till företagsspecifika mål och krav för användning av förnybar energi. Det vore inte önskvärt, eftersom integrering av en ökad andel förnybar energi är en systemfråga vilken mest effektivt hanteras på den nivån.

(Saknad definition) "Enterprise". Begreppet används i artikel 11 i relation till vilka krav på energiledningssystem och energikartläggningar som ska åläggas företag. Frågan är hur "Enterprise" ska förstås. Är det en anläggning, en enhet som omfattas av ett organisationsnummer, en koncern, eller något annat? Detta behöver definieras.

Artikel 3, "Energy efficiency first principle"

Artikeln öppnar i hög grad upp för medlemsstaterna och myndigheter att ställa direkta krav och utöva styrning över företagens specifika åtgärder och investeringar för att minska energianvändningen. Vi ser redan tendenser till denna olyckliga utveckling i Sverige, och det är inte acceptabelt att det drivs på genom formuleringar i ett EU-direktiv. Att kräva åtgärder för energieffektivisering utan att ta hänsyn till företagens unika och kvalificerade kompetens i frågan, samt det sammanhang som de agerar inom vore att motverka den hållbara och konkurrenskraftiga utveckling vi vill se. Den typen av beslut kan enbart tas av företagen själva. Att låta andra aktörer styra investeringar utan att behöva ta annat ansvar för följderna därav är oacceptabelt. Det är viktigt att ansvar och befogenheter är tydligt kopplade. Tar man inte ekonomiskt ansvar för konsekvenserna skall man inte delta i beslutet.

Möjligheterna till effektivisering måste ställas mot en mängd parametrar, och inte minst de planer och strävanden som företagen har i syfte att långsiktigt minska sina utsläpp av växthusgaser. Åtgärder för energieffektivisering går inte alltid hand i hand med detta.

Artikel 4, "Energy efficiency target"

Målet är fortfarande uttryckt som en absolut mängd energi på EU-nivå utifrån ett referensscenario. Som tidigare riskerar detta att begränsa möjligheterna till industrins och samhällets utveckling, och borde istället formuleras som ett relativt mått. Den nya formuleringen av målet, det ökade kravet på medlemsstaterna att redovisa sitt bidrag, samt betydelsen av den formel (Annex I) som ska användas vid beräkningen behöver noga analyseras av regeringen för att säkerställa att det fortsatt är möjligt att sätta upp relevanta mål på nationell bas och att föra en ändamålsenlig energipolitik för Sverige.

Förslagen till ändringar i direktivet ställer krav på medlemsstaterna att identifiera den minskade mängd använd energi som ska bidra till det kollektiva målet, samt att beskriva den fortsatta vägen mot minskad energianvändning. Medlemsstaterna ska dessutom ange industrins och andra slutanvändares andel av energianvändningen vilket kan komma att öka medlemsstaternas kontroll och styrning över industrin, vilket inte är önskvärt. Det riskerar också att motverka den utveckling vi vill se i Sverige, där en ökad energianvändning blir följden av ökade investeringar för globalt minskade klimatutsläpp. Utvecklingen av den här artikeln måste bevakas och i förhandlingarna utformas så att den inte blir en begränsning för Sverige.

Artikel 11, "Energy management systems and Energy audits"

Artikeln ändrar i stor utsträckning förhållandena för de företag som tidigare omfattats av krav på energikartläggningar. Till stor del kan detta välkomnas, men vissa frågetecken och oklarheter kvarstår.

Det är positivt att avgränsningen görs utifrån företagens energianvändning istället för dess storlek. Däremot är begreppen "Enterprise" inte definierat, så det är ändå svårt att helt analysera effekten av de gränser i energianvändning som anges för krav på energiledningssystem eller energikartläggningar.

Artikeln anger nu tydligt att införande och användning av ett energiledningssystem (ett system enligt europeisk eller internationell standard) enskilt ska gälla för att uppfylla de krav som artikel 11 anger (11.1). Det är positivt och välkomnas av Jernkontoret.
Detta förhållande bör även gälla nationellt, där exempelvis miljöbalkens hänvisning till krav på företags energihushållning till fullo bör anses uppfyllda om ett företag använder sig av ett energiledningssystem.

Kraven på de företag som även fortsättningsvis i stället åläggs att genomföra energikartläggningar eller som kompletterar ett miljöledningssystem med särskilda moment i enlighet med kraven i direktivet och dess annex, kan dock i viss mån ifrågasättas.

Möjligheten för företag att använda sig av interna resurser och kompetenser för genomförande av energikartläggning måste upprätthållas (11.3). Kontrollen av detta bör kunna inkluderas i de rutiner som i Sverige redan finns på plats för arbetet med energikartläggningar. För de företag som använder sig av ett energiledningssystem finns ingen anledning till dubbelkontroll av företagens interna kompetens.

I anslutning till detta vill Jernkontoret passa på att påpeka att de krav som tidigare ställts på personer som genomför kartläggningar är utformade på ett sådant sätt att det är väldigt svårt att hitta den kompetensen internt i företagen. Detta bör ses över i samband med genomförandet av förändringarna i detta direktiv.

Kraven på offentliggörande av kartläggningarnas resultat kan inte accepteras utifrån den risk som finns att det skulle strida mot företagens behov av sekretess i sina interna produktionsprocesser, affärsstyrning och andra angelägenheter. Man kan ifrågasätta vilken nytta ett offentliggörande av resultaten egentligen kan anses ha, annat än att riskera göra känsliga uppgifter publika. Detta gäller såväl kraven på öppenhet i årsredovisningen, samt gentemot externa energiserviceleverantörer.

Annex VI – Innehållet i kartläggningarna

I annexet kan uppmärksammas att dessa tidigare riktlinjer (guidelines) nu benämns som kriterier (criteria). Det kan antas vara en skärpning vilket minskar flexibiliteten att utifrån verksamhetens art och innehålla kunna anpassa kartläggningarna för att göra dem så effektiva och relevanta som möjligt. Det kan därför ifrågasättas.

Vidare ändras begreppen så att åtgärder som identifieras ska "minska" energianvändningen, i stället för att som tidigare "effektivisera" den (c). Detta är inte acceptabelt, eftersom målet i likhet med definitionen av effektivisering (artikel 2.6) bör vara använd energi i förhållande till den nytta och utkomst som användningen ger. Kostnadseffektivitet och andra parametrar måste alltid ställas i relation till de åtgärder som är lämpliga att vidta. Att här definiera effektivitet som användning blir både motsägelsefullt och orimligt.

 

Jernkontoret

Pär Hermerén, handläggare

Bo-Erik Pers, verkställande direktör