Avancerad järn- och ståltillverkning i Norrbotten redan för 2000 år sedan

Sedan 2016 bedriver Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum det tvärvetenskapliga forskningsprojektet "Järn i Norr". Syftet är att kartlägga den tidiga järnhanteringen i norra Skandinavien. Projektets arkeologiska fynd innebär att etablerade föreställningar om bland annat hur kunskaperna om järn- och ståltillverkning har spritts över världen behöver omprövas.

Vid arkeologiska undersökningar i samband med järnvägsutbyggnaden av Haparandabanan hittades slagg och resterna av en järnframställningsugn daterad till äldre järnåldern. Foto: Norrbottens museum.

Arkeologiska utgrävningar som projektet Järn i norr har gjort vid Sveriges nordostliga gräns till Finland visar att jägar- och samlarsamhällen i norra Skandinavien redan vid tideräkningens början behärskade avancerad järn- och stålframställning. Den gängse bilden har hittills varit att dessa kunskaper under denna tid bara fanns i antikens romarrike.

Utgrävningarna gjordes i Sangis mellan Kalix och Torneå (2006–2007 och 2010), och Vivungi cirka 15 mil från Pajala (2017). De 2000-åriga fynden i visar att det rör sig om relativt omfattande produktion och att även smidbart stål har framställts.

Tidigare har järnhanteringen ansetts nå den nordligaste landsändan först i samband med 1600-talets bergsbruk, men järn och stål var alltså minst lika viktigt i jägar- och samlarsamhällen i norr, som det var för jordbrukssamhällena längre söder ut vid denna tid. Produktionen krävde en avancerad organisation och perioder av bofasthet, vilket forskarna inte tidigare har förknippat med jägar- och samlarsamhällen.

Blästugnar från utgrävningen i Vivungi. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Blästugnar från utgrävningen i Vivungi. Foto: Carina Bennerhag ©Norrbottens museum.

Carina Bennerhag är arkeolog vid Norrbottens museum och doktorand i historia vid Luleå tekniska universitet med professor Kristina Söderholm som handledare. De båda har i samarbete med Lena Grandin, Eva Hjärtner-Holdar, och Ole Stilborg publicerat en forskningsrapport om fynden i tidskriften Antiquity, se Hunter-gatherer metallurgy in the Early Iron Age of Northern Fennoscandia (Antiquity, Vol. 95, nr. 384, s. 1511-1526) 

Enligt Carina Bennerhag, är forskningen om järnhanteringens spridning starkt präglad av ett centrum–periferi-perspektiv. Det innebär att det tas för givet att järnhanteringen är som äldst i centrum i söder, där många fynd bevisar förekomst av tidig järnhantering, och som yngst i periferin i norr.

– Man har ignorerat fynd längre norrut som är äldre än de i söder bara för att de inte stämmer in i den gängse bilden. Spridningen är inte en oåterkallelig process som sveper över Europa från söder till norr. Vi tror att upptagandet av järnhanteringen är ett aktivt val och styrd av de nätverk man ingår i. Detta gör att man får ett mer oregelbundet mönster av spridningen. Järnhanteringen i norr kan alltså vara äldre eller samtida med den i söder, säger Carina Bennerhag i en nyhetsartikel från Luleå tekniska Universitet

Carina Bennerhag deltar även i Jernkontorets forskningskommitté "Järnförsöken i Nya Lapphyttan", som stödjer järnframställningsförsök vid den medeltida järnframställningsplatsen Lapphyttan nära Norberg

– Carina Bennerhags forskning är mycket intressant och det ska bli spännande att få läsa hennes doktorsavhandling. Kartläggningen och analyserna av fynden i norr förändrar vår tidigare bild av järn- och stålframställningens historia i Skandinavien, säger Catarina Karlsson som är koordinator för Jernkontorets bergshistoriska forskning.

Film om när forskningsprojektet Järn i norr i Vivungi 2019 gjorde ett försök att framställa järn med samma teknik som för 2000 år sedan:

Mer om projektet Järn i Norr: