Nya krafter i Metalliska material

Möt Lotta Sörlin, Jernkontorets nya medarbetare, tillika vice programchef för Metalliska material. Under Lottas karriär har hon vandrat in och ut ur stålindustrin, med övertygelsen att innovation och forskning i vår industri är viktigt för hela Sverige. Nu ser hon fram emot att bidra som en positiv kraft för att utveckla svensk stålindustri.

Hej Lotta! Varmt välkommen till Jernkontoret.

Stort tack!

Berätta vem du är?

Jag är civilingenjör i materialdesign från Bergs på KTH och har även en licenciatexamen i tillämpad processmetallurgi. Efter skolan har jag arbetat både inom och utanför stålindustrin i olika befattningar. Senast på DeLaval som produktägare för ett automatiskt robotsystem för mjölkning av kor. Jag bor i Stockholm med min man och vår ettåriga dotter.

Har du någon förebild som inspirerar dig?

Ofta av människor runt mig! Dels inspireras jag av smarta och duktiga kollegor, av samhällsdebattörer och folkbildare som ger nya perspektiv, av entreprenörer som fyller viktiga tomrum med nya tjänster och produkter, och av familj och vänners vardagliga bedrifter.

Vad fick dig att söka dig till Jernkontoret?

En övertygelse om att innovation och forskning i stålindustrin är viktig för hela Sverige. Jag lockas av att få bidra till det.

Men stålindustrin lockar av många skäl! Kanske främst på grund av omfattningen och betydelsen industrin har, både inom Sverige men även internationellt. Dessutom är det lockande att stålindustrin är både modern och traditionell samtidigt. Även om industrin består av väl fungerande tillverkningsprocesser finns det alltid behov av, och utrymme till, innovation och optimering. Sist men inte minst ser jag stålindustrin som levande och inkluderande.

Vad kommer du att arbeta med som forskningskoordinator på Jernkontoret?

Mitt huvudsakliga uppdrag kommer vara som biträdande programchef för det strategiska innovationsprogrammet Metalliska material.

Vad ser du mest fram emot?

Att fortsätta lära känna mina kollegor, att lära mig så mycket nytt och att få vara med och utveckla framtidens stålindustri.

Hur ser du på att arbeta hemifrån?

Vi kommer långt med digitala verktyg och telefon, men visst är det är utmanande att börja ett nytt arbete hemifrån. Man går miste om det viktiga ”korridorsnacket” och de spontana mötena som kanske är extra viktiga i början. På sikt tror jag att vi kommer hitta ytterliga nya och säkra sätt att kommunicera och ”ses”.

Har du något tips till andra stålentusiaster där ute?

För den som inte får nog finns livet i och kring stålindustrin skildrat i populärkulturen oftare än man tror. Romanen Stål av Silvia Avallone är ett tips!