För fort och fel av miljöministern kring utsläppsrätterna

 DEBATT Publicerad i DN Debatt 2013-02-12 

Sverige ska vara ett föregångsland i bland annat frågor kring energi-, klimat- och miljöfrågor. Det svenska näringslivet efterlyser därför en samlad och klok diskussion om EU:s miljö- och klimatambitioner framöver och hur man kan kombinera ambitionerna med tillväxt och välstånd för Europa. Lena Eks förlag om att vänta med försäljningen av utsläppsrätter är fel väg att gå, skriver Lina Palm, energidirektör SKGS.

Miljöminister Lena Ek skriver i sin artikel på DN Debatt (11/2) att genom att vänta med försäljningen av 900 miljoner utsläppsrätter (så kallad backloading) kan priset på utsläppsrätter kortsiktigt höjas. Lena Ek nämner vidare detta som ett ”förslag som kan genomföras snabbt”.

Fort och fel är dock ingen framkomlig väg i våra ögon.

Inom EU är utsläppshandelssystemet det främsta styrmedlet för minskad klimatpåverkan. Systemets syfte är att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen till en given nivå för de sektorer som ingår.

Systemet är marknadsbaserat och priset på utsläppsrätterna reflekterar utbud och efterfrågan. Dagens relativt låga prisnivå (<5 euro/ton) har gjort att vissa högljudda politiska röster krävt förändringar i systemet. Det har föranlett EU-kommissionen att lägga fram förslag om närmast panikartade ingrepp i utsläppshandelssystemet där bland annat backloading ingår.

Dessa förslag löser inte klimatfrågan, de endast ökar kostnaden för deltagarna i systemet.

Från det svenska näringslivet efterlyser vi i stället en samlad och klok diskussion vad gäller EU:s miljö- och klimatambitioner framöver och hur vi kan kombinera dessa med tillväxt och välstånd för Europa.

Näringslivet i allmänhet, och den energiintensiva industrin i synnerhet, behöver en långsiktig och förutsägbar verklighet att förhålla sig till. Genom att vilja försöka laga något som inte är trasigt begår Lena Ek ett flertal misstag. Lena Ek och Sverige borde i stället inse konsekvenserna av förslaget och väga för- och nackdelar med backloading.

Analytiker uppskattar att överskottet av utsläppsrätter mot slutet av året kan komma att uppgå till 1.800 megaton. Att i detta läge sätta av 900 megaton skulle precis som Lena Ek skriver endast ”ha begränsad långsiktig påverkan på utsläppsrättspriset”. Är det, med detta i åtanke, verkligen värt att offra systemets trovärdighet genom att genomföra en omfattande marknadsintervention enbart för att åstadkomma en kortsiktig och mycket begränsad prisökning?

Tanken med systemet och anledningen till att nuvarande handelsperiod sträcker sig över åtta år har alltid varit att undvika just sådana politiska kortsiktiga åtgärder – det är i stället bättre att ge tydliga långsiktiga signaler.

Hur menar regeringen att de driver en sammanhållen politik vad gäller marknadsbaserade styrmedel? Energiminister Anna-Karin Hatt är angelägen om långsiktighet och stabilitet i elcertifikatsystemet just därför att kortsiktiga politiska ingrepp skadar syftet med marknadsbaserade styrmedel.

Ambitionen att skapa en global marknad för koldioxid måste ligga fast. Om Europa ska kunna vara ett föredöme för andra länder och regioner som vill införa handelssystem måste EU agera trovärdigt. EU:s styrka i det internationella klimatarbetet måste bygga på att visa hur det går att kombinera kostnadseffektiva klimatåtgärder och tillväxt.

Det är många som anser att höga utsläppsrättspriser är det enda sättet att driva fram investeringar i förnybar energi. Det är också många som anser att ökade utsläppsrättspriser kan bli en räddning för Europas ekonomier. Vad väldigt få verkar inse är att det är någon som måste stå för betalningen. Denna någon är till stor del Europas industri och elkonsumenter.

Elproducenter i Europa måste köpa utsläppsrätter för sina utsläpp av koldioxid. Denna kostnad läggs till elpriset och när utsläppsrättspriset ökar, ökar också elpriset för konsumenterna. Den elintensiva industrin tillhör de som får betala mest; för varje 10 euro/ton som utsläppsrättspriset ökar, stiger våra elräkningar med ca 7 öre/kWh. För svensk elintensiv industri, som vidareförädlar 40 TWh el årligen blir slutnotan knappt 3 miljarder kronor, om utsläppsrättspriset stiger med 10 euro/ton.

Men vi är inte de enda som betalar. En vanlig villaägare i Sverige, som använder 20.000 kWh/år får se sin elnota öka med 1.400 kronor. Det skulle man kanske kunna se som en rimlig kostnadsökning om det skulle leda till några utsläppsminskningar. Tyvärr gör det ju inte det eftersom elproduktionen i Sverige redan är till 95 procent fri från koldioxidutsläpp.

Om EU:s klimatmål i sig anses vara fel, bör detta tas upp till en ärlig politisk diskussion i stället för att kringgå den nuvarande politiska beslutsprocessen där EU-kommissionen tillåter sig att ändra politiska beslut efter eget tycke.

Vi välkomnar en öppen diskussion om hur EU ska utveckla klimatpolitiken bortom 2020 och om målen bör skärpas, en diskussion som vi själva redan påbörjat. Den diskussionen måste ta sin utgångspunkt i en helhetsbild av hur Europa kan vara en region med konkurrenskraft, högt välstånd och höga miljöambitioner.

Vi vill, precis som Lena Ek säger sig vilja, att Sverige ska vara ett föregångsland i energi-, klimat- och miljöfrågor. Däremot tror vi att det är fel väg att gå att ändra ett fungerande system för att uppnå kortsiktiga effekter med tveksamt bidrag till det övergripande målet. Därför motsätter vi oss förslaget att vänta med försäljningen av 900 miljoner utsläppsrätter – Sverige borde göra detsamma.

Lina Palm, energidirektör SKGS – basindustrins energisamarbete.
Läs mer på SKGS hemsida.