Mina beställningar

Varukorgen är tom

Summa:

SEK

Osmundjärn. Inventeringar och analyser av osmundar från arkeologiska undersökningar i Sverige

Anders Wallander

2018. 82 s. ill.
Jernkontorets bergshistoriska utskott, H 84.

Pris (SEK): 175:-

Osmundar var under medeltiden en betydande del av Sveriges järnexport och järnhandeln i norra Europa. I skrivna källor möter vi osmundjärnet som ett kvalitetsjärn med ett betydligt högre pris än samtida blästjärn, som det ju även handlades med under medeltiden och 1500-talet. Studier av byggnadsjärn i de stora franska katedralerna och Bryssels berömda rådhus speglar en marknad, där olika järn och järnkvali-teter förekom och som idag finns bevarade i de medeltida byggnadskonstruktionerna. För medeltidens och 1500-talets människor var frågan om vad som var en osmund oftast inte något problem.

Fortfarande i mitten av 1700-talet tillverkades osmundar av bergsmän i Bergslagens hyttor. Bon-desmidet i Dalarnas skogsbygder sågs som en nyttig binäring till jordbruk och boskapsskötsel, vilket inte försörjde befolkningen. Samtidigt sågs böndernas smide som något ålderdomligt och benämndes ibland hedningasmide dvs. att det fortgått sedan forntiden.

Den stora frågan för historikerna i början av 1970-talet var delvis ett källmaterialproblem. Man ansåg att förvånansvärt lite var känt om osmundens ursprungliga innebörd, om själva produkten, dess framställning och egenskaper, trots att detta en gång var den stora exportprodukten över Stockholm, Lödöse och Gävle. Det framhölls att det inte fanns en enda bevarad osmund. Ett viktigt bidrag var det arkeologiska materialet. Men detta hade ännu inte gåtts igenom, tolkats och utvärderats.

Anders Wallander fick i uppdrag att gå igenom svenska museisamlingars medeltida järnföremål. Fanns det här järnklimpar, vilka kunde tolkas som osmundar och därmed ge en ny ingång till frågan om vad som var osmundar? Ett rikt material av medeltida järn studerades, men materialet krävde sin tolkning. Den var svårt innan det fanns ytterligare fynd från moderna arkeologiska undersökningar. I samband med undersökningarna av Lapphyttan i Norberg mellan åren 1978–83, påträffades ett knappt 30-tal osmundar bland de 9 200 fynden, vilka vid grävningstillfället katalogiserades av arkeologerna som klimpjärn. Vid bearbetningen av Lapphyttans fynd 2014 och 2015 identifierades klimpjärnen som osmundar. Särskilt remarkabelt var fyndet av en yxa med en liten skada i eggen. En osmund hade nämligen ett motsvarande avtryck i ett av huggmärkena. Fyndet visar hur osmun-darna huggits och hur dessa yxor har sett ut. Anders Wallander identifierade ytterligare några osmundar vid hans genomgång av Lapphyttefynden. Ett liknande fynd av osmundar gjordes 2005 vid undersökningen av smedjan vid Hyttehamn utanför Forsvik i Västergötland. Här påträffades tre osmundar och en liten yxa avsedd att hugga upp det färskade tackjärnet.

Wallander analyserar var föremålen som tolkats som osmundar, har påträffats i städer, borgar, kloster, prästgårdar, hyttplatser och i lasten i sjunkna medeltida skepp. Osmundarna uppträder på produktionsplatser, men även, kanske ännu viktigare, i marknadssammanhang. Fyndmiljöerna speglar att osmundarna utgjorde en råvara i det medeltida samhället, vilken skulle smidas ut till olika redskap eller föremål. Samtidigt ska vi vara medvetna om att det finns andra standardiserade former av järnämnen som t ex utsmidda tenar, vilket var svärdformiga ämnesjärn. Olika järnämnen hand-lades således på de medeltida marknaderna i många olika kvaliteter.

Studien visar väl hur osmundarna huggits ur färskor till en viss standardiserad form och vikt. Med tanke på den brådska som arbetet fordrade innan järnet sval-nat, är det förvånande att man producerat en så för-hållandevis standardiserad produkt. De metallografiska undersökningarna visar däremot på olika järn- och stålkvaliteter. Fynden finns spridda i de flesta samhäll-skontexter och har dateringar till två perioder, 1200- och 1300-talen respektive 1400- och 1500-talen och där vikten skiljer sig mellan de båda perioderna.