Elektrisk valsverksdrift

Nils Göte Håkansson

De äldsta valsverken för valsning av järn i vårt land omtalas på 1590-talet. Ursprungligen drevs de båda valsarna av två separata vattenhjul. Till en början ersattes denna drift med ett enda vattenhjul och kraftöverförande kugghjul, samt senare med en vattenturbin, som över ett svänghjul för belastningsutjämning fick driva ett koppeltrillstol-par, direkt eller över en kuggväxel. Koppeltrillan var en valsstol med kuggförsedda valsar, som grep in i varandra. Genom att driva en av dessa valsar överfördes kraften till den andra som då fick motsatt rotationsriktning. Sedan ångkraften kom på 1800-talet har också i Sverige vissa verk drivits med ångmaskin, men sedan den elektriska kraften infördes under 1890-talet och 1900-talets början har endast elektricitet utnyttjats för valsning och reglering av valsverk.

Den första elektrifieringen företogs med 3-fas växelström, men ganska snart visade sig likströmsdrift vara fördelaktigare på grund av större reglerbarhet och större moment vid lågt varvtal. Under de första decennierna av 1900-talet framställdes likströmmen av roterande omformare och i föreliggande skrift har denna epok endast flyktigt berörts eftersom fullvärdig dokumentation redan finns.

Under 1930-talet började drift med likström från statiska omvandlare förekomma. Först var det strömriktare med jonventiler som drev likströmsmotorerna i valsverken och sedan kom strömriktare med tyristorer. Med dessa utrustningar har en stor metallurgisk industri för framställning av valsade produkter vuxit fram och det är denna utveckling som föreliggande skrift ger en del information om.