Produktrelaterade miljöfrågor

Stål och järn finns nästan överallt i samhället. Det svenska stålet och företagens applikationskunskap skapar avancerade stål som till exempel är starkare, lättare, extremt hållbara, högrena och mycket värme- och trycktåliga. Dessa förbättrade egenskaper skapar möjligheter för mer hållbara produkter och lösningar med minskad miljöbelastning särskilt under produkternas användning. Därför måste miljöpåverkan från stålprodukters hela livscykel vägas in och inte bara miljöpåverkan från produktionen av stål.

Utvärdera miljöpåverkan från hela livscykeln

Miljöpåverkan sker i varje led i stålets kretslopp, inklusive transporterna emellan.

Total miljöpåverkan = summeringen av miljövärdet för:

• Brytning och tillverkning av råvaror
• Transport av råvaror till stålverk
• Ståltillverkning och vidareförädling
• Transport av stålet till tillverkare av konstruktion och slutprodukt
• Tillverkning av konstruktion och slutprodukt
• Transport av konstruktion eller slutprodukt till användning
• Användning
• Transport av uttjänt konstruktion eller slutprodukt till återvinning
• Sortering, klippning och fragmentering av skrot

Exempel på miljönytta med höghållfast konstruktionsstål

Ett avancerat höghållfast konstruktionsstål ger trailertillverkare möjlighet att minska egenvikten på en trailer med bibehållen bärförmåga. Viktminskningen innebär totalt ökad lastkapacitet och färre transporter och en lättare trailer som också ger lägre bränsleförbrukning vid tomma och halvfulla transporter.

Många exempel finns där trailer- och påbyggartillverkare använder SSAB:s höghållfasta stål och därmed kan minska ekipagets tomvikt. Denna besparing används för att öka nyttolastkapaciteten och ger ett lättare och mer hållbart fordon, som kräver mindre råvara vid tillverkningen, får en betydligt längre livslängd och minskar mängden transporter.
Rapport: Stål skapar miljönytta, inklusive faktablad om produktexempel

Läs mer om SSAB Eco Upgraded (ssab.com)

Exempel på miljönytta med rostfria stål

Företaget SSY AB har utvecklat en konstruktionsmetod för fartyg som fullt ut nyttjar de så kallade super- och hyperduplexa stålens egenskaper. Stålets styrka i kombination med den patenterade konstruktionen gör att materialåtgången blir cirka en tredjedel i jämförelse med traditionell skeppskonstruktion. Detta gör fartyget förhållandevis lätt och därmed bränslesnålt. 

De rostfria stålsorterna som används i fartyget (t.ex. SAF 2507 och SAF 3207) påverkas inte av havsmiljön, vilket gör skrov och överbyggnad underhållsfritt. Stålet under under vattenlinjen poleras spegelblankt. Ytan blir så slät att mikroorganismer inte kan få fäste och skrovet behöver därför inte målas med giftig bottenfärg.
Läs mer om fartyg av rostfritt stål på ssy.se

EU-gemensam metod för att beräkna miljöavtryck

Europeiska kommissionen har publicerat en metod för bedömning av produkters miljöavtryck, ”Product Environmental Footprint” (2013/179/EU).

Sedan 2015 har ett 20-tal pilottester utförts för att utvärdera metoden för att beräkna miljöavtrycket från produkter, allt från klädesplagg till stål- eller annan metallplåt. I metoden finns 14 olika miljöpåverkanskategorier. Man har kommit överens om en särskild modul, "cirkular footprint formula", för att kunna väga in olika produkters kvalitativa återvinningsbarhet från ett livscykelperspektiv. Det betyder att man bedömer möjligheten att återvinna materialet i en uttjänt produkt och om kvalitéten kan bibehållas eller om det förändras under återvinningen. För metalliska material finns vissa utmaningar då metoderna för miljöaspekterna toxicitet och resursanvändning av mineraler inte är tillförlitliga i ett livscykelsammanhang. I framtiden kan metoden komma att knytas till lagstiftning för produkter.
Läs mer: Product Environmental Footprint (ec.europa.eu)

Nationella och internationella regelverk

Förutom kraven på effektivare produkter måste stålindustrin även ta hänsyn till krav som i huvudsak styrs av den europeiska produktlagstiftningen, vilken i sin tur innefattar krav på innehåll av kemiska ämnen i olika produkter, t.ex. spårämnen och legeringar i olika stålsorter. Stålbranschen följer utvecklingen av regelverk som berör produkter såväl inom landet som internationellt. Frågor som är av intresse drivs i samarbete med Eurofer, World Steel Association eller andra industribranscher.

Lagstiftning, standarder och verktyg som berör stålprodukter

REACH-förordningen: Registration, Evaluation, Authorisation of Chemicals (1907/2006) reglerar alla ämnen som tillverkas i eller importeras till EU i mängder över ett ton per år. Företagen är skyldiga att registrera dessa ämnen, dvs. analysera (riskbedöma) och redovisa risken samt ange vilka säkerhetsåtgärder som behövs. REACH-arbetet för företagen samordnas med andra branschorganisationer och konsortier för registrering av olika former av järn (Fe₂O₃, järnsinter, järnmalmspellets, råjärn och metalliskt järn).

WEEE, Waste Electrical and Electronic Equipment (direktiv 2012/19/EU) omfattar avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och syftar till att avfall i så hög grad som möjligt återanvänds eller återvinns.

RoHS, Restriction of use of Hazardous Substances (direktiv 2011/65/EU) reglerar användning av vissa metaller som kvicksilver, kadmium, bly, och sexvärt krom i nya elektriska och elektroniska produkter. Undantag för dessa metaller görs för vissa produktgrupper. Undantagen revideras vart fjärde år av EU-kommissionen och medlemsländerna. Stålindustrin medverkar i den processen.

ELV, End of Life Vehicles (direktiv 2000/53/EC) reglerar övergripande hanteringen av uttjänta bilar. Detta innebär bl.a. ett förbud mot försäljning av personbilar innehållande bly, kvicksilver, kadmium och sexvärt krom. Ett antal undantag från förbudet gäller bl.a. för bly i batterier och bly i lödfogar för elektronik, blylegerat stål samt sexvärt krom i korrosionsskyddande beläggningar.

I Ekodesigndirektivet, (direktiv 2009/125/EC) formuleras minimikrav för energiprestanda hos produkter. De mest energi- och resurskrävande produkterna på EU-marknaden förbjuds. Direktivet trädde i kraft 2005 och omfattade då alla energianvändande produkter. Från år 2009 omfattas dock alla energirelaterade produkter, det vill säga sådana produkter som direkt eller indirekt påverkar den totala energianvändningen, som till exempel fönstren på en byggnad. Transportmedel för personer och gods omfattas inte.

Målet med Ekodesigndirektivet är att minska energianvändningen och utsläpp av växthusgaser. Enligt förordningen måste energianvändande produkter ha en viss nivå av energieffektivitet vilket bidrar till minskad miljöpåverkan. Produktkrav som ställs är att det ska göras livscykelanalys på produkterna. Det ställs olika minimikrav och krav på CE-märkning. Kraven visar var gränsen går vilket innebär att de produkter som har sämst prestanda ur ett energiperspektiv kan förbjudas och utgå. Om produkten ska omfattas av direktivet måste dess energianvändning vara störst under användarfasen. 

CEN (European Committee for Standardization) och CENELEC (European Committee for Electrotechnical Standardization) utvecklar för närvarande flera horisontella (generella) standarder som ska stödja införandet av Ekodesigndirektivet 2009/125/EC. De harmoniserade standarderna kommer att reglera materialeffektivitet för förlängning av produkters livstid, förmågan att återanvända komponenter eller återvinna material från uttjänta produkter, samt hur dessa återvunna komponenter och återanvänt material ska användas i nya produkter. Dessa standarder kommer att kunna användas i framtida, produktspecifika harmoniserade standarder som rör materialeffektivitet.

Inom den Europeiska standardiseringen CEN har en standard tagits fram för Miljödeklarationer för produkter till byggnadsverk (EN 15804:2012 Hållbarhet hos byggnadsverk – Miljödeklarationer – Produktspecifika regler). Standarden ger produktspecifika regler för hur en verifierad miljödeklaration ska tas fram för en produkt eller en service till byggnadsverk i syfte att olika produkter med samma funktion ska kunna jämföras från miljösynpunkt (verifierad innebär granskad av tredje part).

Miljövarudeklarationen ska omfatta livscyklerna råvaruförsörjning, transporter och tillverkning med tillhörande processer, dvs från vagga till grind eller som standarden beskriver modul A. Nästkommande livscykler som användningsfas och avvecklingsfas kan inkluderas i deklarationen och beskrivs då som modul B och C i standarden. För en sådan miljövarudeklaration – som omfattar modul A till C – kan information om återvinning av material från byggnadsverk också lämnas enligt en modul D. I många europeiska länder efterfrågas miljövarudeklarationer för produkter och material som används i byggnadsverk (byggnader och anläggningar) enligt denna standard.

I många fall används dessa regler som bedömningskriterier vid upphandling. Oftast krävs endast information enligt modul A–C i standarden vilket innebär att stålprodukters utomordentliga återvinningspotential inte vägs in i bedömningen.

CEN har fått ett mandat från EU-kommissionen att revidera standarden för att göra den mer kompatibel med Product Environmental Footprint-metoden (PEF). Flera miljöpåverkansfaktorer bör tas med och återvinningsbarheten i produktens slutskede bör vägas in på liknande sätt som inom PEF.

Green Public Procurement (GPP) betyder Grön offentlig upphandling och kriterier för detta tas fram av EU-kommissionen. GPP är ett frivilligt verktyg inom EU och anses vara en nyckelfaktor i EU: s ansträngningar att bli en mer resurseffektiv ekonomi. Kriterier utvecklas för att underlätta införandet av gröna krav i offentlig upphandling. Kriterierna syftar till att uppnå en bra balans mellan miljöprestanda, kostnadsöverväganden, marknadstillgänglighet och enkel kontroll. Upphandlande myndigheter i enskilda länder kan i enlighet med sina behov och ambitionsnivå välja att inkludera alla eller endast vissa krav och kriterier i sina anbudsdokument.

Vissa framtagna kriterier är baserade enbart på ingående ämnens inneboende egenskaper och tar inte hänsyn till hur dessa ämnen fungerar när de ingår i en blandning. Detta innebär att vissa stålsorter, vilka enligt REACH-lagstiftningen betraktas som blandningar, kan bli uteslutna vid en upphandling för att kriterierna inte bedöms utifrån stålets samlade risk för exponering av ingående metaller som i vissa former har farliga egenskaper trots att stålet inte innebär sådana risker.

Våra ståndpunkter

• Produktregler ska vara baserade på bedömningar som tar hänsyn till möjlig exponering, biotillgängligheten och risk för att människa och miljö ska kunna ta upp metaller och ämnen från en produkt och påverkas av dessas miljö- och hälsomässiga egenskaper. Kriterier för stålprodukter som innehåller vissa farliga ämnen ska alltså inte enbart baseras på dessa ämnens enskilt inneboende egenskaper utan på stålets egenskaper.
• Metoder för bedömning av olika typer av miljöpåverkan ska vara väl underbyggda och tillförlitliga. Först när sådana metoder finns utvecklade kan en viss aspekt ingå i en bedömning av miljöavtryck av en produkt.
• Vid jämförelse mellan olika produkter från miljösynpunkt ur livscykelperspektiv är det viktigt att jämförelsen görs mellan funktionella enheter och inte endast mellan materialslag. Den kvalitativa återvinningsbarheten hos material i produkten i dess slutskede måste vägas in.