Klimatfrågor och handelssystem för växthusgaser

Klimatfrågan är ett globalt problem som kräver globala lösningar. I jämförelse med många andra länder är svensk stålproduktion koldioxideffektiv. Ansträngningar för att minska koldioxidutsläpp genererade av stålproduktion måste därför ske i internationell samverkan och på ett sätt som inte snedvrider konkurrensen mellan producenter i olika delar av världen.

Vattenånga från våtsläckning av koks. Koks används både som bränsle och som reduktionsmedel för järnmalm i masugnen. Stålindustrins totala koldioxidutsläpp följer därför huvudsakligen produktionen av malmbaserat stål. Foto: Stig-Göran Nilsson. Jernkontorets bildbank. 

Ståltillverkningen i världen genererar ofrånkomligen koldioxid. Utsläppen från ståltillverkningen kommer främst från användningen av kol för reduktionen av malm (järnoxid) till järn. Övriga koldioxidutsläpp kommer från användningen av fossila bränslen i ugnar för smältning, värmning och värmebehandling. Några effektivare alternativ till kol som reduktionsmedel finns inte i dagsläget och det kommer att ta lång tid innan ny teknik som radikalt minskar utsläppen finns tillgänglig.

Svenskt malmbaserat stål är förhållandevis koldioxideffektivt

Stål tillverkas dels från malm och dels från skrot där den senare processvägen genererar avsevärt mindre koldioxid eftersom den inte innehåller någon reduktion. På grund av stålkonsumtionens utveckling i världen så kan dock inte allt stål tillverkas från skrot, det räcker helt enkelt inte till, utan ny malm måste användas. Omkring 75 procent av världens stålproduktion är malmbaserad.

I Sverige svarar den malmbaserade produktionen för ungefär två tredjedelar. I jämförelse med många andra länder är svensk stålproduktion koldioxideffektiv genom användning av magnetit-malm, som kräver mindre energi än hematit-malm, effektiva processer, högt utvecklade produkter och koldioxidfri elproduktion.
Läs mer under avsnittet om ståltillverkning, Råvaror

Nödvändigt med globala lösningar

Klimatfrågan är ett globalt problem och kan inte lösas av enskilda länder eller regioner. De politiska åtgärderna måste tas fram i internationell samverkan eftersom de påverkar förutsättningarna för tillväxt, konsumtion och produktion. 

Den mest verksamma åtgärden för att lösa klimatproblematiken vore upprättandet av ett globalt ramverk för klimatet, som alla länder följde. I och med detta ramverk skulle en mer jämn och rättvis spelplan för handel och konkurrens skapas och ett gemensamt ramverk skulle underlätta att de utsläppsminskningar som krävs också genomförs.

Ramverkets utformning är förstås viktig. Frihet för olika parter att välja olika åtgärder och metoder för att uppnå utsläppsminskningar ska vägas mot konkurrensneutralitet och frihandel. Ett globalt pris på koldioxid skulle innebära att de mest kostnadseffektiva åtgärderna genomförs först vilket är den bästa utvecklingen.

Stål produceras över hela världen. I dagsläget tillverkas ungefär hälften av allt stål i Kina och Sverige står för 0,3 procent av världsproduktionen. Stål är ett av de viktigaste materialen när ett lands välstånd utvecklas eftersom det används i uppbyggnad av bland annat infrastruktur och byggnader. Det innebär att stålbehovet i världen fortsatt kommer att öka med befolkningsutvecklingen och med uppbyggnad av välstånd för de fattigare delarna av världen.

Utveckling och förändring av teknik för ståltillverkning för att minska koldioxidutsläppen är kostsamma projekt som inte kan finansieras av enskilda företag. Det är därför viktigt att politik och styrmedel inriktas mot att stötta forskning och utveckling och inte snedvrider konkurrensen mellan stålproducenter i olika delar av världen.

Svensk stålindustri är effektiva producenter av effektiva och moderna material både funktionellt och miljömässigt och verkar på en global marknad. Produkter som säljs på den europeiska marknaden är utsatta för internationell konkurrens. De globala handelsströmmarna är omfattande och importen till EU ökar kraftigt framförallt från de så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina).

Om stålindustrin i Sverige och EU ska kunna fortsätta producera stål måste villkoren vara desamma som för konkurrenterna utanför EU. Extrakostnader, specifika för Sverige eller EU, kan inte överföras på kunderna. Konsekvenserna blir annars minskade investeringar, minskad sysselsättning och krympande produktion, vilket innebär att produktionen ökar i andra delar av världen där utsläppen per ton stål är större.

Europeisk utsläppshandel

Det europeiska handelssystemet för utsläpp av växthusgaser är nu inne på sin tredje period, 2013–2020. Utsläppsrätterna auktioneras till stor del men internationellt konkurrensutsatt industri som bedömts tillhöra den så kallade carbon leakage-gruppen får en viss andel utsläppsrätter gratis. Tilldelningen av utsläppsrätter är baserad på koldioxidintensitet (riktmärke) multiplicerat med historisk produktionsnivå. Riktmärket är satt utifrån de tio procent bästa anläggningarna inom EU.

Beroende på om världsmarknaden och därmed produktionen går upp eller ner så innebär det under- eller överskott av utsläppsrätter för företagen. Detta innebär att utsläppshandeln indirekt begränsar tillväxten i Europa.

Utöver direkta kostnader för utsläppsrätter betalar företagen, liksom alla andra, den pålaga som läggs på elpriset på grund av av utsläppshandeln, trots att svensk el är i det närmaste koldioxidfri. Det finns en möjlighet för EU:s medlemsstater att kompensera viss industri för den extra kostnaden men Sverige har valt att inte göra det.

Vi anser att:

  • Åtgärder för att minska klimatpåverkan måste ha en global utgångspunkt
  • Inom EU:s utsläppshandel ska stålindustrin som helhet ingå i den grupp som bedöms vara utsatt för risk för kolläckage.
  • De riktmärken som används för tilldelning ska vara relevanta och nåbara och tilldelningen ska baseras på verklig produktionsnivå
  • Stålindustrin ska kompenseras för utsläppshandelns påverkan på elpriset för att inte snedvrida konkurrensen inom EU.

Forskning

HYBRIT ‒ Koldioxidfri stålproduktion

För att lösa koldioxidfrågan i stålindustrin har SSAB, LKAB och Vattenfall intitierat ett projekt, HYBRIT ‒ Koldioxidfri stålproduktion. Det handlar om att utveckla en process med direktreduktion. Målet är att få vatten istället för koldioxid som slutprodukt genom använda vätgas istället för kol för att skilja järnet från syret. 

ULCOS – Ultra-Low Carbon dioxide Steelmaking

Inom EU har ett stort forskningsprogram, ULCOS, pågått sedan 2004 med stöd från EU-kommissionen. Målet har varit att minska koldioxidutsläppen från malmbaserad ståltillverkning med 50 procent. De flesta stålproducenter i EU har varit med i projektet samt andra företag och organisationer. Från Sverige har SSAB, LKAB och Swerea Mefos deltagit.

ULCOS har undersökt fyra delar: en ny masugnsprocess, en ny smältreduktionsprocess, en utvecklad direktreduktionsprocess och elektrolys. Huvudintresset från svensk sida har varit masugnprocessen, där lyckade försök är gjorda i LKAB:s experimentmasugn i Luleå. För att nå stora utsläppsminskningar måste denna teknik också kombineras med lagring av koldioxid.

CCS

CCS (Carbon capture and storage), dvs insamling och lagring av koldioxid, är en möjlighet att snabbt minska utsläppen. Stål- och gruvindustrin har medverkat i forskningsprogram där förutsättningarna för transporter och lagring av koldioxid i Sverige undersökts.

Iron-Arc

ScanArc Plasma Technologies utvecklar i samarbete med Ovako i Hofors en ny järnframställningsmetod som är baserad på plasmateknologi. Metoden kallas IronArc och ger hälften så mycket direkta koldioxidutsläpp jämfört med masugnsprocessen eftersom el används istället för kol för att generera värme.
Läs mer om forskningsprojektet IronArc (metalliskamaterial.se)