Ordlista: S

Schaktugn, ugn med högt oftast cylindriskt ugnsrum där material fylls på uppifrån. En schaktugn fungerar vanligen som en motströmsreaktor; material strömmar nedåt och möter gas, som strömmar uppåt. Masugnen är en schaktugn.

Seghet, materialegenskap, anger förmågan att inte brista vid deformation. Se även slagseghet.

Seghärdning, martensithärdning med efterföljande anlöpning till ca 500°C. Därvid erhålles ett segt men inte så hårt stål.

Seghärdningsstål, låglegerade stål, som efter seghärdning ger ett segt och slitstarkt stål.

Sinter, järnmalmssinter, genom upphettning tillsammans med koksstybb och vatten i luftöverskott sammansintrad järnmalmsslig i styckeform. Den pulverformiga sligen kan inte användas direkt i masugnen, eftersom den skulle förhindra den nödvändiga gastransporten upp genom ugnen. Om sligen först sintras ihop till lagom stora klumpar (agglomereras) sker gastransporten utan problem.

Sinterverk, anläggning där man tillverkar sinter. Numera sker sintring vanligen i en kontinuerlig process, s.k. bandsintring. Tillverkning av pellets (kulor) är också en form av sintring.

Skrot. Skrot är, och har länge varit, en värdefull råvara för stålindustrin. Stål är alltså ett material som återanvänds, recirkuleras, i mycket hög grad. Inom stålindustrin skiljer man mellan tre typer av skrot beroende på hur det uppstått:

1) cirkulationsskrot, som uppstår ("faller") vid stålindustrins egen bearbetning (t.ex. änd- och kantklipp) av stålet,

2) verkstadsskrot, som uppstår när stålindustrins kunder bearbetar stålet och

3) uppsamlingsskrot, som tillvaratas när stålinnehållande föremål (t.ex. bilar, fartyg, maskiner och verktyg av olika slag) varaktigt tagits ur bruk.

Skänk, behållare (som en stor gryta) för transport av flytande stål.

Skänkugn, ugn i första hand för temperaturjustering eller varmhållning. Här sker också ofta slutlig finjustering av stålets sammansättning. Från skänkugnen går stålet till gjutning.

Skärbarhet, materialegenskap, anger hur ett material beter sig vid skärande bearbetning, t.ex. svarvning. Ofta mäter man skärverktygets livslängd.

Slabs, gjutna eller valsade ämnen med rektangulärt tvärsnitt (bredden minst 2 ggr tjockleken). Slabs är utgångsmaterialet vid tillverkning av platta produkter (plåt och band).

Slagg, biprodukt vid järn- och ståltillverkning (masugnsslagg, stålugnsslagg). För att binda föroreningar tillsätter man slaggbildare i smältan. Slagg betraktas tidigare ofta som en värdelös produkt, men slagg som uppkommer vid järn- och ståltillverkning har flera användningsområden, t.ex. som vägmaterial och som råvara vid cementtillverkning.

Slagseghet, materialegenskap, anger förmågan att inte brista vid ett kraftigt slag. Slagsegheten mäts genom att uppmäta den energi som åtgår för att slå av ett speciellt utformat prov och betecknas KV eller KU.

Slig, finkornig anrikad malm, kan liknas vid pulver.

Smedja, anläggning där man genom smidning bearbetar stål.

Smide, produkt erhållen genom smidning. Smide kan även beteckna själva smidningsprocessen.

Smidning, att genom slag eller tryck plastiskt bearbeta ett material. Plastisk bearbetning av stål innebär både en formförändring och en förändring av stålets inre struktur. Valsning kan sägas vara en kontinuerlig smidning genom tryck.

Smältreduktion, reduktion vid hög temperatur där materialet samtidigt smälter och reduceras.

Snabbstål, stål för skärande bearbetning vid höga hastigheter då stor friktionsvärme utvecklas. Snabbstål behåller sin hårdhet upp till 600°C utan att hårdheten minskar nämnvärt. Vanligen legerat med krom, molybden, volfram och vanadin.

Specialstål, i stort sett detsamma som legerat stål. Motsatsen är handelsstål (olegerat stål, kolstål).

Stick, valsnings/smidnings-term, stålets passage genom valsar (smidesverktyg).

Struktur, anger kristallens uppbyggnad, form och fördelning i t.ex. stål.

Sträckgräns, den spänning vid vilken plastisk deformation inträder. Betecknas Re eller Rp.

Stränggjutning, kontinuerlig gjutning av stål i en lång sträng för kapning till ämnen (se gjutning).

Stål, smidbar legering med järn som basmetall, d.v.s. järn dominerar viktmässigt över varje annat legeringsämne. För att vara smidbart får stål inte innehålla mer än ca 2 procent kol. Normalt är dock kolhalten i stål betydligt lägre (med kolrikt stål avser man t.ex. stål med en kolhalt >0,6 procent). Om kolhalten är så hög att legeringen inte är smidbar kallar man materialet för järn (ex. tackjärn, gjutjärn). Kol är ett så vanligt legeringsämne att man tidigare definierade stål som en järn-kol-legering.

Stålindustri, industri för tillverkning och/eller bearbetning av stål fram t.o.m. det stadium som benämns handelsfärdigt stål.

Stålsort, beteckning syftande på stålets kemiska och fysiska egenskaper och alltså inte på dess formgivning. Ibland betecknar ordet en grupp av stål, t.ex. rostfria stål, snabbstål, verktygsstål men i detta fall får benämningen ståltyp anses vara lämpligare.

Stålverk, egentligen den del av en stålindustrianläggning där stålugnarna finns, alltså en del av det som (märkligt nog) kallas järnverk. Stålverk används dock ibland synonymt med järnverk.

Stång, valsad produkt (som efter valsningen också kan vara kalldragen) med massivt tvärsnitt i form av cirkel, cirkelsegment, oval, rektangel eller annan konvex månghörning.

Svetsbarhet, materialegenskap, anger hur lätt det är att svetsa stålet utan att materialfel uppstår i eller i anslutning till svetsen. Svetsbarhet kan sägas vara motsatsen till härdbarhet och påverkas främst av stålets analys, särskilt kolhalten (som bör vara låg).

Syrgaskonverter, reaktor i vilken råjärn (flytande tackjärn) omvandlas (konverteras) till stål genom blåsning med syrgas. Det finns olika typer av syrgaskonvertrar. Den numera vanligaste är LD-konvertern och dess olika varianter.

Sätthärdning, en metod att härda ett relativt lågkolhaltigt, låglegerat stål genom att först uppkola ytan. Efter sätthärdningen har man fått en produkt med mycket hård yta och en seg kärna.