Lokaliseringsfaktorer
Naturtillgångar styrde
I äldre tider lokaliserades järnverken nära naturtillgångarna. I Bergslagen fanns malmen i ett stort antal mindre gruvor, vattenkraft utnyttjades till att driva blåsbälgar och hammare, och träkol fick man ur de stora skogarna. På vintern kunde det färdiga järnet fraktas över isarna till marknader i städerna. Bilden visar en mumblingshammare som drivs av vattenkraft (Löfsta Bruk 1923).
Industrialiseringen
Under industrialiseringen medförde götstålsmetodernas införande från 1860-talet att stål kunde tillverkas i mycket större mängd till mycket lägre kostnad. Priserna sjönk, efterfrågan växte och kraftiga rationaliseringar medförde att ståltillverkningen koncentrerades till större anläggningar på färre orter.
De faktorer som påverkade lokaliseringen ändrade karaktär. Kraft, malm och kol behövdes alltjämt. Närhet till vattendragen minskade i betydelse i takt med elektrifieringen samtidigt som malm och kol erfordrades i väsentligt större volymer. Därför kom den nya malmbaserade stålindustrin att i första hand lokaliseras vid kusten, dit fartyg direkt kunde leverera laster av malm och kol och därifrån man lätt kunde skeppa ut produkterna till marknaden.
Elkraften fick stor betydelse för elektrostålprocessen, som utvecklades vid 1900-talets början. I processen används återvunnet stålskrot som råvara. Anläggningar med skrotbaserad stålproduktion kunde då med fördel lokaliseras nära tättbefolkade industriområden, där både markanden och råvaran fanns. Ofta innebar detta att industrin kunde ligga kvar där den alltid legat även om ett kustläge också skulle varit gynnsamt.
Kartan till vänster visar stålindustrins utbredning 1850 och till höger utbredningen idag.
